BENGT LINDELL, Partsautonomins gränser, Uppsala 1988
Av tradition brukar man anse att domstolen avgör saken med stöd av lagen utan att de bestämmelser som den anser vara tillämpliga särskilt behöver ha åberopats av parterna i målet. Bevisvärdering och rättstillämpning ankommer enbart på rätten och häröver har parterna sålunda ingen dispositionsrätt.1 Principen sammanfattas ibland med den latinska frasen "iura novit curia" — domstolen känner till vad som är gällande rätt.
Bengt Lindell, som härom året blev juris doktor på en avhandling — "Sakfrågor och rättsfrågor", Uppsala 1987 — har nu i en ny skrift velat ifrågasätta den hävdvunna uppfattningen och ställt frågan om inte parterna i själva verket bör ha en omedelbar rätt att disponera även över rättsanvändningen i målet. Vad som föresvävar honom är att parterna gemensamt skall ha rätt att utfärda för domstolen bindande anvisningar, inte bara om vilka regler som ska tillämpas på det föreliggande fallet, utan också om vilket innehåll dessa regler ska tilläggas.
Att en part genom sitt sätt att lägga upp talan redan enligt gällande rätt medelbart har vissa styrmöjligheter och kan påverka rättsanvändningen är nog ganska okontroversiellt. Lindell behandlar saken i kap. 3. Vitsordande av faktiska omständigheter som motparten påstår, åberopande av vissa omständigheter, medan andra uttryckligen förklaras icke åberopas osv., är givetvis processhandlingar som i stor utsträckning kommer att binda domstolen i dess prövning. På en punkt, där det därutöver förefaller ha viss betydelse för Lindells huvudfråga vilken ståndpunkt man intar, kan det emellertid vara skäl att något närmare diskutera Lindells slutsatser. Det gäller frågan hur domstolen ska ställa sig i den situationen att en part erkänner eller medger att en åberopad rättsgrund har den av motparten påstådda rättsföljden och det samtidigt är mer eller mindre uppenbart att enligt vedertagen uppfattning om den materiella rättens innehåll så inte alls är fallet. Olivecrona2 har hävdat dels att den åberopade grunden bör vara rimlig, som underlag för den begärda domen, och dels att det inte får vara uppenbart att de sakuppgifter som lämnas är oriktiga. Brister det i något av dessa hänseenden skulle domstolen låna sig till en "rättslig komedi" ifall den läte dom meddelas på grund av ett medgivande från motparten. Larsson3 instämmer och uttalar att domar som meddelas till följd av medgivande av ett yrkande, knutet till en viss — uppenbarligen juridiskt felaktig — grund, kan "uppfattas som kuriösa och vara ägnade att dra löje över domstolens verksamhet".
Mot dessa uppfattningar har Boman4 hävdat en annan mening. Bomans utgångspunkt är att en domstol inte äger undandra sig att på parternas begäran stadfästa en förlikning även om denna helt avviker från vad som skulle följt av åberopade rättsfakta. I enlighet härmed bör domstolen enligt Boman inte heller få vägra att ge dom i enlighet med ett medgivande, även om detta skulle innebära en acceptans av juridiska irrläror.
Lindell anser att de av Olivecrona och Larsson anförda skälen inte är tillräckliga för att domstolen ska få sätta sig över en parts medgivande eller erkännande. Han pekar på att också andra ofullkomligheter i rättssystemet kan medföra påfrestningar på domstolarnas anseende, men trots detta ändock måste accepteras. Vidare påpekar han att det "bara är en gradskillnad mellan det uppenbart oriktiga och det som inte är riktigt uppenbart oriktigt, utan bara nästan uppenbart oriktigt" och att det därför verkar krystat att upprätthålla en skillnad mellan dessa båda fall. Vid behandlingen av förlikningsinstitutet (avsnittet 5.3) använder Lindell sedan likheten mellan ett medgivande av exempelvis skadeståndsskyldighet i och för sig och en genom mellan dom stadfäst förlikning om samma sak, som ett argument — närmast i anslutning till Bomans uppfattning — för att domstolen borde vara bunden även av sådana dispositioner som uppenbarligen leder till ett materiellt oriktigt resultat. Denna bundenhet bör enligt Lindell i sin tur föranleda slutsatsen att även direkta partsanvisningar rörande rättsanvändningen bör godtas av domstolarna.
Vad som gäller beträffande medgivande av ett påstående att vissa faktiska omständigheter har en viss rättsföljd, resp. beträffande stadfästande av förlikning, är tydligen två grundpelare i Lindells argumentation för att parterna börha bestämmanderätt över rättsanvändningen. Dessa båda typer av partsdispositioner har i sin tur beröringspunkter med varandra, såtillvida att förlikningsinstitutets särdrag såväl av Boman som Lindell används som argument för att medgivanden och erkännanden är dispositioner som i största möjliga utsträckning bör respekteras av domstolen.
Analogien med förhållandena vid förlikning är emellertid egentligen ganska missvisande. Stadfästande av förlikning innebär ju ett avgörande av målet på formell grund och innefattar ingen annan rättsanvändning från domstolens sida än av en viss bestämmelse i rättegångsbalken. Så gör inte heller avgörandet av de mål vari yrkandet medges rätt av, med abstraktion från dess grund. Och innefattar avgörandet ingen materiell rättsanvändning, kan det inte heller allmänt sett förmodas ha någon handlingsdirigerande effekt. Hänsyn till rättsskipningens funktioner utgör därför i dessa fall inget hinder mot att parternas dispositioner godtas fullt ut.
När medgivandet eller erkännandet är begränsat till frågan om vissa åberopade fakta har viss rättsföljd ger det däremot inte möjlighet till avgörande av målet på formell grund, där medgivandet som sådant nu skulle utgöra rättsfaktum. Tvärtom förutsätts domstolen i övrigt pröva målet i hela dess vidd. På den punkt som medgivandet avser, skulle då enligt Lindells modell den "rätt" varom parterna är ense användas. Beroende på avståndet till vad som är gällande rätt ökar risken för att tillämpningen av sådana hemmagjorda regler föranleder förvirring. Rättssystemet hänger förhoppningsvis ihop och egendomligheter i enskildheter kan få återverkningar på helheten. Vidare ökar förekomsten av mot varandra stridande domar. Allt detta innebär onekligen en störning i
domstolarnas handlingsdirigerande verksamhet. Bristande respekt för rättskipningen, därför att avgörandena kan framstå som materiellt orättvisa — det är ju ändå domstolen som har dömt! — kan också bli en följd. Enligt min uppfattning bör därför domstolen inte vara bunden av medgivanden beträffande rättensinnehåll om den variant som medges är klart oriktig. (När medgivandet korresponderar med ett riktigt påstående om vad som gäller har det överhuvud inte någon praktisk funktion — domstolen tillämpar ändå ex officio gällande rätt.) En annan sak är att domstolen, i de fall rättsfrågan framstår som tveksam eller oklar eller i vart fall fordrar en omfattande rättsutredning, av processekonomiska skäl bör ha rätt att falla tillbaka på ett medgivande. Det får emellertid då, i anslutning till Olivecrona, förutsättas att den medgivna grunden i allt fall framstår som rimlig.
Det förhållandet att även mellandom kan meddelas i form av stadfäst förlikning innebär inte ett argument mot vad som sagts nu. Parterna har enligt RB 17: 5 inte någon absolut rätt till mellandom; häröver råder domstolen. Lindells påstående (s. 100) att vid förlikning situationen skulle vara den att domstolen inte kan vägra stadfästelse får nog därför begränsas till det fall att parterna förlikas om "det, varom tvistas", vilket här torde avse målet i dess helhet. Skulle en mellandom få till följd att betingelserna för den fortsatta prövningen av målet uppenbarligen vilade på oriktig grund, bör domstolen — liksom vid ett inadekvat medgivande — inte medverka till att en sådan dom kommer till stånd. Då "må" särskild dom ej givas. Föreskriften om mellandom i RB 17: 5 är ju trots allt fakultativ.
Lindell har rätt i att det inte finns någon föreskrift i RB som direkt reglerarde nu diskuterade frågorna. Den allmänna grundsyn på vilken RB kan antas vila kommer väl dock till uttryck i RB 42: 5 och 44: 8 om omedelbart meddelande av dom utan föregående stämning resp. om tredskodom. Finns inte laga skäl för käromålet eller är det annars uppenbart att detta är ogrundat skall i båda dessa fall en ogillande dom meddelas. Man undersöker alltså inte först om svaranden trots allt inte avser att medge käromålet och svarandens utevaro, vilken i och för sig brukar tolkas som ett medgivande, föranleder i tredskodomsfallet inte bifall till käromålet.
Bolding5 åberopas av Lindell och refereras därvid som om han vore en anhängare av de idéer Lindell förfäktar (s. 65 "Bolding däremot..."). Bolding ifrågasätter emellertid i och för sig inte den mer traditionella uppfattningen. Vad han diskuterar är huruvida de skäl, som kan anföras för att parterna inte bör få förfoga över rättssatserna, bör tillmätas lika stor betydelse med avseende på skiljeförfarandet, som med avseende på den ordinarie processen. Han anser inte att så är fallet och han undersöker därefter vilken grad av precisering som bör krävas för att en partsinstruktion ska kunna accepteras såsom direktiv för en skiljedomstols handlande. De praktiska exempel på "partsinstruktioner" som Bolding tillhandahåller, och som även Lindell återger, är vidare inte någon av det slaget som Lindell avser, när han i övrigt driver sin tes om att parterna bör få bestämma över vilken rätt som ska tillämpas. Vad den diskussionen gäller är huruvida parterna efteråt, sedan tvist uppkommit, ska äga disponera över rättsreglernas innehåll och vad som ska vara utfyllande rätt när någon avtalsreglering inte kommit till stånd. Boldings exempel däremot, visar bara hur man i ett avtal på olika sätt kan formulera avtalsinnehållet och vad som sålunda i en
eventuell senare process om detta avtal kommer att utgöra rättsfakta. Hans slutsats är därvid — naturligt nog, kan man tycka — att man ska se till klausulernas reella innebörd och inte till hur de i varje särskilt fall är formulerade samt att en domstol torde ha att bortse från avtalsregleringar som är alltför vaga för att kunna tjäna som anvisning för hur ett förekommande problem ska lösas. Vad han sedan undersöker är om inte en skiljenämnd härvidlag kan tänkas ha en friare ställning. Det triviala förhållandet, att parterna i det avtal som reglerar deras rättsförhållande kan ha avtalat bort den dispositiva rätt som gäller för området och att därför den individuella avtalsregleringen är den "rätt" som domstolen ska tillämpa, ger emellertid inte någon särskild ledning beträffande det processuella spörsmål som Lindell ställer.
I detta sammanhang bör uppmärksammas ett uttalande som Lindell gör om indispositiva civilrättsliga regler. Enligt hans mening (s. 51 not 22) finns det inte något som hindrar att en konsument träffar avtal med en näringsidkare att tvist dem emellan inte ska bedömas enligt t. ex. konsumentköplagen utan enligt köplagen och detta även om avtalet träffats före det en tvist uppkommit. Om det sedan verkligen blir tvist och konsumenten vill rygga avtalet får han enligt Lindell åberopa generalklausulen i 36 § avtalslagen. Gör han inte det ska, sägs det, tvisten bedömas enligt köplagen även om denna skulle vara oförmånligare för konsumenten. Detta måste vara felaktigt! Förbehåll som inskränker de befogenheter som konsumenten alltid ska ha enligt konsumentköplagen är enligt 2 § i denna lag ogiltigt. Köplagen får bara tillämpas under förutsättning att denna lag tillerkänner köparen längre gående befogenheter än han får enligt konsumentköplagen.
Rättegångsutredningen6 tillvitas av Lindell (s. 40) en uppfattning som den säkerligen inte haft. Lindell återger ett uttalande av utredningen vari denna rekommenderar att ibland försiktighet iakttas från domstolens sida när denna utövar materiell processledning beträffande rättsfrågor. En alltför ingående diskussion kan annars lätt leda till att nya grunder eller ny bevisning dras in i processen. Detta uttalande tolkar Lindell som om rättegångsutredningen skulle ansluta sig till vad han kallar den relativa varianten av satsen jura novit curia eller m. a. o. att rätten ex officio skulle pröva ett sakförhållande endast mot den regel som part (parterna) underförstått eller uttryckligen utgått ifrån. Det finns emellertid ingenting i det utredningen säger som ger stöd för en sådan tolkning. Tvärtom sägs uttryckligen ut att "medan rätten är bunden till de rättsfakta som åberopats av parterna, är den däremot skyldig att tillämpa den rättsregel som är adekvat, oavsett om part åberopat den eller ej". Detta om något är väl ett uttryck för den "absoluta" varianten av principen jura novit curia, d. v. s. att rätten ex officio tillämpar lagen på åberopade rättsfakta, oavsett om parterna (eller part) varit inriktade på den regel som sedermera tillämpas.
När det gäller domarens aktivitet i fråga om att begära en precisering av bevistemat menar Lindell (s. 31) att en viss försiktighet är nödvändig. Domaren bör, sägs det, inte kräva en exakt precisering av bevistemat, om han inte är fullständigt säker på rättsläget. Krav på ett preciserat bevistema skulle enligt Lindell kunna urholka parts intresse av att få åtnjuta rättsskydd. Jämför till detta Ekelöfs7 stränga krav på att bevistemat verkligen preciseras. Denne författare anger det t. o. m. som en särskild fördel att part, till följd av ett sådant krav, därigenom kan komma att inse vad han bör åberopa som rättsfaktum eftersom
han kanske först då tvingas tänka igenom vad han egentligen kan bevisa i målet. Lindell däremot ser en fara i detta, eftersom parten kan komma att "precisera bort sig". Jag undrar om man inte ska se också till motpartens behov av rättsskydd. Först genom att tillhandahållas ett preciserat bevistema från andra partens sida skapas ju förutsättningar för att bedöma vilken egen bevisning som är erforderlig. Ekelöfs uppfattning skapar dessutom den reda och förutsebarhet som behövs i processen.
Den enkät som Lindell skickade ut till inalles 190 domare och som han redovisar på s. 71 f, fick såsom framgår en mycket låg svarsfrekvens (20 %).Trots sina betänkligheter redovisar Lindell ändock resultatet från enkäten, om inte annat så för att visa att "det finns delade meningar om vad som är resp. inte är godtagbart". Jag undrar emellertid om man ens kan dra den slutsatsen av enkäten ifråga. Frågeformuläret är nämligen fatalt otydligt. De två svarsalternativ, A och B, som bjuds och som redan inledningsvis är färdigformulerade av Lindell återkommer sedan under envar av de följande frågorna, men nu bara med litterabeteckningarna, på följande sätt: "Svar: A B (Kryssa över tillämpligt alternativ)".
Även om frågorna riktar sig till en grupp som är tränad att läsa rätt innantill tror jag att det var alltför många som följde sina instinkter och på vanligt sätt kryssade över det alternativ man valde bort och inte tvärtom. I så fall kanske de fåtaliga B-svaren i själva verket ska adderas med de likaledes fåtaliga A-svaren och inte ställas i motsats till dessa. Enkäten visar då bara att den lilla grupp som svarade var ganska enig om att direkta partsanvisningar om rättsanvändningen inte bör godtas. I motsats till Lindell tycker jag att detta skulle vara det "väntade resultatet", men hur som helst borde nog en "undersökning" av den redovisade typen överhuvud inte användas i vetenskapliga sammanhang.
Ekelöf uppfattar som bekant civilrättsskipningen främst som ett led i en sanktionsmekanism.8 Den handlingsdirigering som domstolens rättstillämpning utgör syftar enligt honom till att påverka handlingsvanorna i samhället så att dessa kommer att överensstämma med vad man vill åstadkomma med lagstiftningen. Han betonar därvid den betydelse som hotet om sanktion — det må vara straff eller betalningstvång — har på utvecklandet av vår pliktkänsla. Denna, som styr vårt dagliga beteende, formas genom omgivningens tryck eller "folkmoralen", vilken i sin tur påverkas av bl. a. lagstiftningen och den därtill knutna rättsskipningen. Eftersom det är de generella verkningarna eller den "ändamålsenliga" rättvisan som främst intresserar Ekelöf anser han att vi — som de förnuftiga utilitarister vi bör vara — med gott humör borde kunna bära att vi förlorar en process, även om vi materiellt sett haft rätten på vår sida. Ett sådant offer kan begäras av oss eftersom vi genom att underkasta oss exempelvis stränga regler om beviskrav och bevisbörda främjar generellt sett goda sociala verkningar.
Lindell (s. 93) tror häremot att möjligheten till handlingsdirigering genom rättstillämpning är kraftigt överdriven. Folk i gemen känner enligt honom inte till vare sig innehållet i lagarna eller hur dessa tillämpas. Handlingsvanorna i samhället skulle därför utvecklas utan att ta större intryck av lagstiftning och rättsskipning.
Lindells något begränsade syn på handlingsdirigering genom rättstillämpning ska illustreras med några citat ur hans bok.
"När en person råkar i en rättslig konflikt vänder han sig ofta till en advokat och denna kan — i bästa fall — upplysa honom om rättsläget. Det är här som handlingsdirigeringen (om någonsin) kommer in i bilden. Man kan emellertid inte räkna med att advokater alltid ger en klient rådet att inte skriva stämningsansökan och inleda rättegång även i de fall rättsläget verkar klart. Advokater lever ju på att företräda allmänheten inför domstol och har därför ett ekonomiskt intresse av att det i vart fall blir några processer" (sid. 91).
Lindell förfaller här sannerligen inte till någon devot beundran inför våra yrkesbröders verksamhet. Men vad kan vara anledningen till att svartsynen är så total? Det är ju en Daumier-inspirerad advokatfobi i gränslandet till det vulgära.
Nästan lika liten förhoppning ställer Lindell sedan till domstolarnas verksamhet.
"Skall domstolsavgöranden vara ägnade att ge vägledning för vårt handlande krävs att de är klart formulerade . Men de rättsgrundsatser som uttalas av HD är ofta vagt formulerade och ger därför upphov till tolkningsproblem. Den enskilde kan därför i regel inte — om han mot förmodan skulle ta del av rättsbildningen — dra några säkra slutsatser hur han bör handla." (sid. 93)
Bortsett från Lindells centrering på de enskilda människorna som de intressanta aktörerna i rättssamhället — jag återkommer längre fram till frågan om detta synsätt är berättigat — tycker jag att Lindell gör i vart fall HD orättvisa när han beskyller domstolen för vaghet. Efter fullföljdsreformen — och, säger en del, den med denna i tiden sammanfallande generationsväxlingen bland ledamöterna — har domskrivningstekniken ändrats påtagligt i HD. Självfallet måste där, som i all juridisk verksamhet, preciseringar och nyanseringar göras i anslutning till de regler som presenteras. Men den juridiska reservationssjukan är snarare mindre utbredd där än på andra håll i rättslivet, möjligen med något undantag för den juridiska forskningen, där tydligen ibland gråtonerna tonas bort i det lovvärda syftet att göra de teser som drivs tillräckligt tydliga.
Lindells diskussion beträffande rättstillämpningens handlingsdirigerande funktion (avsnittet 5.2) innehåller också några ord om omsättningsintresset (s. 94). Inte minst Ekelöf har ju som nämnts betonat vikten av att detta intresse tillgodoses genom civilrättsskipningens sanktionsmekanism. Lindell säger sig även han vilja gynna detta intresse. Han vänder emellertid på den vanliga argumentationen och anser plötsligt att en mer individuellt anpassad rättstilllämpning är bäst ägnad att gynna omsättningen. Anvisningar till domstolen om rättsanvändningen kan, sägs det, vara en förutsättning för att snabbt få en tvist ur världen. Att tillåta sådana gagnar också rättsfriden mellan parterna vilket bl. a. befrämjar t. ex. fortsatta handelsförbindelser dem emellan. Slutligen blir det färre överklaganden och överprövningar på materiell grund vilket även det sägs onekligen gynna omsättningsintresset.
De resonemang som Lindell här för synes missa en av de avgörande poängerna i hela diskussionen om rättstillämpningens handlingsdirigerande funktion. Med omsättningens intresse menar man definitivt inte intresset av att upprätthålla fortsatt omsättning mellan de parter som råkat i konflikt. Vad som avses är tvärtom att den konflikten ska ses som ett exempel på ett generellt problem och att det därför är viktigt att den löses på sådant sätt att verkningarna på omsättningslivet i stort blir gynnsamma. Detta kan bl. a. innebära att rättsregler tillämpas som ingen av parterna egentligen solidariserar sig med. Detta hör emellertid till spelets regler så länge man vänder sig till de allmänna domstolarna. Dessa har att värna om sin funktion i samhället, vilken f. n. inte ger utrymme
för att tillgodose önskemål om vare sig gratis skiljedomsverksamhet eller privat lagstiftning.
Den uppgivna hopplöshet som Lindell uttrycker ifråga om handlingsdirigerande verksamhet tycker jag inte är på sin plats. Både lagstiftning och regler som utformas i rättstillämpningen kan säkert ibland fungera som starka styrmedel och påverka livet inom handel och industri. Men man ska nog inte därvid i första hand anlägga det begränsade perspektiv som Lindell och i viss mån också Ekelöf synes göra. Förmögenhetsrättsliga transaktioner sker numera inte främst mellan privatpersoner och det är framförallt inte mellan sådana som tvister regelmässigt uppstår. Vad domstolarna huvudsakligen sysslar med är tvister mellan privatpersoner och näringsidkare eller mellan två näringsidkare inbördes. Att tala om pliktkänslan och folkmoralen som föremål för den handlingsdirigerande verksamheten känns därför litet främmande. Snarare är det väl uppfattningen om vad som kan vara den optimala resursallokeringen enligt de teorier som utvecklas inom rättsekonomin, som det går att påverka.
Tag som exempel att ett övergripande mål anses vara att konsumentern atillhandahålls säkra och felfria bilar. Ett sådant mål skulle man inom domstolarna kunna främja t. ex. genom att tillämpa reglerna om säljarens avhjälpningsrätt (4 § konsumentköplagen) på visst sätt. Får inte säljarna såsom f. n. snart sagt hur många chanser som helst att försöka rätta till ett fel, utan domstolen istället tolkar lagen restriktivt och låter köparen häva köpet, eller få en ny bil, om säljaren flera gånger misslyckas med att avhjälpa ett garantifel, uppnår man vissa positiva effekter. Måndagsexemplar får i större omfattning tas tillbaka och säljas som bättre begagnat till reducerat pris. Detta i sin tur leder till att kostnaderna för felexemplar slås ut på hela konsumentkollektivet istället för att bara drabba dem som råkat få ett måndagsexemplar. I förlängningen torde systemet och konkurrensen sedan leda till att vederbörande tillverkare förstärker sin produktkontroll för att förhindra att felaktiga bilar överhuvud passerar fabriksportarna. Lyckas detta har det samhälleliga målet uppnåtts. Bilarna är i mindre utsträckning felaktiga och reklamationer med åtföljande tvister undviks. Systemet att lägga den slutliga kontrollen över produkten hos fabriken istället för hos kunden lär i stor utsträckning tillämpas av japanerna. Kanske är det de lyckosamma effekterna av denna ordning som kommit andra biltillverkare att ropa på "frivilliga" begränsningar av bilimporten.
Det ovan nämnda skulle alltså kunna vara ett exempel på hur lagstiftning eller lagtillämpning kan tänkas fungera som ett styrmedel. Men inte är det i sådana fall fråga om att höja pliktkänslan eller folkmoralen. Vad det är fråga om är att göra en ekonomisk avvägning mellan å ena sidan kostnaderna för reklamationer och en med dessa förenad oförmånlig inverkan på konkurrensläget, å andra sidan kostnaderna för en förbättrad produktkontroll. Varför Lindell skulle misstro möjligheterna till detta slags handlingsdirigering förstår jag inte.
I själva verket torde det i ganska liten omfattning handla om att dirigera de enskilda människornas handlingsvanor. Vad som är av praktisk betydelse är istället den genomslagskraft reglerna och civilrättsskipningen får på företagen. Dessa har fasta organisationer och bestämda rutiner för t. ex. reklamationer eller för hur krav på betalning ska framställas och realiseras. En ändring av rutinerna, föranledd av ändrad lag eller ett domstolsutslag, får snabbt stort genomslag eftersom det regelmässigt är fråga om en strid ström av affärshändelser och bara undantagsvis om one-shot-transactions. Vidare arbetar företagen med standardiserade formulär och avtalsvillkor och en ändring av dessa får
omedelbart stor spridning. Näringslivets organisationer med centraliserad upplysningstjänst, branschtidningar och branschuniforma avtalsformulär kan också bidra till att domstolarnas avgöranden får snabb genomslagskraft. Ytterligare faktorer är sådana fenomen som att advokaterna slår sig samman i allt större enheter och därmed skapar förutsättningar för att bygga upp interna kunskapsbanker, där datorstöd möjliggör systematisering t. o. m. av underrättsavgöranden som advokaterna kommer i kontakt med. Ett belysande exempel kan vidare vara den interna registrering och systematisering av försäkringsärenden som flera försäkringsbolag gör för att ha aktuell tillgång till den praxis som utbildas inom allmänna reklamationsnämnden. Bolagen följer sedan i stor utsträckning denna praxis och tar hänsyn till denna när försäkringsvillkoren fortlöpande revideras.
Mot bakgrund av det sagda finns det alltså stor anledning att ta vara på domstolarnas möjlighet att dirigera handlingsvanorna i samhället. För att denna verksamhet ska bli meningsfull måste emellertid domstolarna utöva sin funktion på sådant sätt att vad som generellt sett är lämpligast ständigt hålls för ögonen. Där har Ekelöf naturligtvis rätt. En annan sak är att detta inte ens företrädesvis behöver ske genom att just reglerna om beviskrav och bevisbörda utformas på visst sätt. Innehållet i de materiella rättsreglerna, såväl i lag som framsprungna ur rättstillämpningen har här minst lika stor betydelse. Och, som sagt, inte därför att regler och avgöranden påverkar folkmoralen utan främst därför att de påverkar de ekonomiska förutsättningarna i näringslivet.
Leif Carbell