Några problem i den nya arvsrätten. Replik till Anders Eriksson
I häfte 5 i år av denna tidskrift (SvJT 1989 s. 320) har Eriksson behandlat några problem med anknytning till 1987 års familjerättsreform. Eftersom han apostroferat undertecknad anser jag mig ha anledning att fortsätta diskussionen. Artikeln är på det sättet överraskande, att den i flera hänseenden bygger på begreppsbestämningar utan föregående analys och drar slutsatser av begreppen. Vidare uttalas att lagstiftaren "torde" ha avsett det ena eller andra utan att det framgår av lagtexten. Det synes f. ö. antagligt att den som "torde" ha åsyftat något är artikelförfattaren själv.
    Eriksson påpekar att ett par av mina uttalanden i Supplement till ärvdabalken m. m. strider mot motiven, vilket jag också framhållit. Saken rör arvsregeln i 3: 8 ÄB. Betr. betydelsen av motivuttalanden som utgör tolkningsförsök vill jag nämna att jag delar den uppfattning som Torgny Håstad gett till känna i sin nyligen utkomna bok Den nya köprätten s 16 ff — åtminstone i allt väsentligt. Vad särskilt angår 3: 8 ÄB, som inte till sina konsekvenser blivit närmare anlyserad i motiven, har jag eftersträvat en tolkning som är förenlig med arvsrättsliga och testamentsrättsliga principer och tänkt mig att den till äventyrs kunde ta över uttalanden i motiven som synts förhastade. Jag kontrollerade f. ö. min uppfattning av lagtexten hos lagrådets ordförande som instämde, om han förstod mig rätt.
    I 3: 8 ÄB heter det: "Finns det vid den efterlevande makens död arvsberättigade efter endast en av makarna, skall dessa arvingar ärva allt."
    Enligt Eriksson är bestämmelsen inte "en självständig arvsföljdsregel utan bara en regel om hur andelsbestämningen skall göras i ett visst fall". Med ordet" arvsberättigade" torde lagstiftaren enligt Eriksson ha avsett att markera, att det endast är sådana arvingar till makarna som vid den efterlevande makens död är konkret berättigade till arv efter någon av makarna som kan komma i fråga. För min del kan jag språkligt sett inte finna annat än att arvinge resp. arvsberättigad är synonyma ord. I Östergrens stora ordbok sägs arvinge betyda "arvsberättigad släkting" (vilket numera såtillvida är fel som även make och allmänna arvsfonden är arvingar). Termen arvsberättigad måste därför i och för sig frånkännas all betydelse som begränsning vid tolkningen av lagrummet.
    Eriksson gör gällande att 3: 8 ÄB inte innehåller någon självständig arvsföljdsregel. Man frågar sig vad det finns för stöd för det påståendet. I 3: 2 ÄB finns arvsföljdsregler med tanke på den först avlidna makens kvarlåtenskap. 3: 8 ÄB framstår — helt naturligt — som en arvsföljdsregel med tanke på den efterlevande makens kvarlåtenskap. Där talas ju också om att "ärva". Ingen kan med fog bestrida att 3: 8 ÄB innehåller en arvsföljdsregel redan i och med att den eliminerar allmänna arvsfonden såsom arvinge till den efterlevande maken, när denne inte har några andra egna arvingar. Meningsskiljaktigheten mellan Eriksson och mig består i att jag har ansett ordet arvsberättigade resp arvingar i lagrummet inkludera alla som kan ärva enligt 2 kap på den först avlidna makens sida, alltså inte endast sådana arvingar som kan vara efterarvingar enligt 3 kap.
    Klart är att betr. arvingar på den efterlevande makens sida inbegrips alla som är arvsberättigade enligt 2 kap. Min tolkning åstadkommer jämvikt (ett slags rättviseresonemang för att citera Eriksson). Om A avlider före sin make B och t. ex. efterlämnar en farmor, får farmodern enligt Eriksson ingenting när B dör

50—39-170 Svensk Juristtidning

 

718 Gösta Walinutan arvingar (frånsett arvsfonden). Om B dör först får däremot A ärva B och farmodern får i sin tur ärva allt efter A. Det är naturligtvis önskvärt att undvika sådana slumpvisa resultat, t. ex. om dödsfallen inträffar det ena kort efter det andra. Jag vill emellertid inte påstå att jag tillmäter frågan om arvingarnas krets någon större betydelse eftersom frekvensen av hithörande fall måste vara mycket ringa. I sak är det emellertid svårförståeligt varför allmänna arvsfonden skall vika för t. ex. en farmor till den efterlevande men inte skall vika för farmor till den först avlidne maken. Å andra sidan finns det också sakliga skäl som talar för att arvsrätten efter den först avlidne maken blivit definitivt begränsad till efterarvingar enligt 3: 2 ÄB.
    Av större intresse är frågan varifrån arvet skall anses komma. Eriksson anser att varje arvinge får endast en lott när 3: 8 ÄB tillämpas, medan jag anser att varje arvinge på den först avlidna makens sida kan komma att få två lotter. Erikssons ståndpunkt överensstämmer även här med motivuttalanden som jag ingalunda förbisett men anser vara förhastade.
    Enligt Eriksson skall arvet "i sin helhet anses härröra från den av makarna som man är släkt med (eller make till) och har arvsrätt efter enligt 2 kap. (eller i makefallet 3 kap 1 §)."
    Detta är en fantastisk fiktion! Man skall alltså inte undersöka varifrån egendomen kommer utan det skall "anses" att den kommer från A fastän den delvis kommer från B. Ett sådant betraktelsesätt kan inte godtas även om det råkar vara uttryck för en propositionsskrivares uppfattning.
    Låt oss anta att A avlider först och att hans kvarlåtenskap utgör 1 miljon, motsvarande hans giftorätt. B får 1 miljon i arv, och 1 miljon i giftorätt. B har dessutom 2 miljoner i enskild egendom.
    När B dör finns inga efterarvingar till A, och Bs enda arvinge X får hela kvarlåtenskapen efter B. I detta fall blir det bara fråga om en enda lott. B har ju ärvt A utan inskränkning och X har endast ärvt B. (Om A däremot testamenterat sin kvarlåtenskap till B med föreskrift om sekundosuccession för X, får denne, om han åberopar testamentet, två lotter, nämligen en från A och en från B.)
    Antag i stället att B inte har någon arvinge (frånsett arvsfonden) och att A efterlämnar efterarvingen Y. Av lagtext och motiv synes klart framgå, att Y då får ärva1 den andel i Bs bo som svarar mot As giftorättsandel, vidare 2den andel i Bs bo som svarar mot Bs giftorättsandel och slutligen 3 den andel i Bs bo som svarar mot Bs enskilda egendom. Det kan tilläggas, att om B efter As död ärvt t. ex. 2 miljoner så skall 4 enligt lagtext och motiv även den andelen i Bs bo gå till Y.
    Enligt vanligt, välgrundat betraktelsesätt får Y — vid oförändrade värden — 1 miljon efter A och 5 miljoner efter B. Detta är realiteten. Hur man kan påstå att andelen på 5 miljoner skall "anses" komma från A är för mig ofattligt. Självfallet förhåller det sig så att Y fått 1 miljon från A och 5 miljoner från B.
    Detta innebär, att 3: 8 ÄB inte bara innehåller arvsföljdsregeln att arvsfonden får träda tillbaka utan även arvsföljdsregeln att i exemplet As efterarvinge Y har — i arvsfondens ställe — satts in som arvinge efter B.
    Enligt Eriksson kan man "bara ärva den som man har arvsrätt efter enligt reglerna i 2 kap. eller 3 kap. 1 § första st. ÄB". Detta är ett postulat, gripet ur luften. Lagstiftaren gjorde på sin tid make till arvinge, därefter arvsfonden och har nu gjort oskylda personer till arvingar efter B därför att det ansetts rimligt att ge dem företräde framför arvsfonden. Det är ju ingen orimlig arvsföljd i enklare fall, i andra fall mera överraskande.

 

Några problem i den nya arvsrätten 719    Eriksson talar om arvingar som är "konkret" berättigade till arv, ett uttryckssätt som saknar motsvarighet i lagtext och den arvsrättsliga litteraturen. Jag vill understryka att man enligt min mening inte har anledning att undersöka huruvida de personer som hör till efterarvingarna efter A kunnat påräkna något arv efter Bs död, om B, när han avled, hade arvingar.
    Enligt Eriksson (s. 326) sägs det i förarbetena, "att den först avlidnes släktingar bara kan komma i fråga enligt 3 kap. 8 § om den efterlevande maken haft egendom med fri förfoganderätt". Han hänvisar härvid till arvsskatteprop. 1987/88: 61 s. 55 som emellertid inte ger något stöd åt uttalandet. Där står:
    "... att hälftendelning inte skall ske om det vid den sist avlidne makens död endast finns arvsberättigade släktingar efter den först avlidne maken. I så fall tillfaller även det som den efterlevande kan ha haft med fri förfoganderätt dessa släktingar och för varje arvinge skall det läggas ut endast en lott." (Kursiveringar gjorda av mig.)
    Orden "fri förfoganderätt" är en uppenbar misskrivning. Där borde ha stått "äganderätt". Nyheten är ju att även den andelen skall gå till den först avlidna makens släktarvingar. Ingenting sägs om att 3: 8 ÄB skulle förutsätta att den efterlevande maken innehade en andel med endast fri förfoganderätt.
    Jag har i min bok även jämfört med den situationen att A upprättat testamente. Det får väl anses klart, att A inte kan genom testamente beröva sina egna efterarvingar den andel i Bs bo som de enligt 3: 8 ÄB skall få vid Bs död och som kommer från B.
    Vidare måste man, om B upprättat testamente till förmån för As arvinge Y — något som ingalunda är ovanligt — anse att testamentslotten kommer från B även om Y får återstoden av Bs bo i arv efter A.
    Det synes vara ett axiom att egendomen under lika omständigheter i övrigt kommer från A resp B vare sig Y tillträder egendomen på grund av arv eller enligt testamente.
    Eriksson uttalar sig även om basbeloppsregeln i 3: 1 andra st ÄB, testamente och laglott. Enligt min mening är han alltför kategorisk betr. tolkning av lagens bokstav ("utan verkan"). Ett testamente som inkräktar på basbeloppsregeln bör efter Bs död kunna tillämpas betr. den del av arvet efter A, över vilken B inte kunnat förfoga genom testamente, låt vara att testamentet då kan vid Bs död komma att få vika för laglottsanspråk efter A.
    I detta sammanhang är belysande att även uppmärksamma reglerna om delgivning och klander av testamente betr. Bs testationsfria del i hans bo. Om den efterlevande B avlider utan egna arvingar enligt 2 kap. och har upprättat testamente, skulle detta enligt äldre lag delges arvsfonden, sedan det bevakats vid Bs arvsforum. Enligt de nya arvsreglerna är det naturligtvis uteslutet att delge arvsfonden testamentet eftersom arvsfonden är utesluten som arvinge. Testamentet måste delges As efterarvingar och detta med tillämpning av 14: 4 första st. ÄB som endast talar om delgivning med "arvinge". Erikssons förnekande av att 3: 8 ÄB är en arvsföljdsbestämmelse kan självfallet inte ändra något på kravet att delgivning måste ske med den eller dem som skall "ärva" vid Bs död enligt vad som sägs i lagrummet. Hans ståndpunkt är sålunda bl. a. oförenlig med bestämmelserna i 14 kap. ÄB.
    Sammanfattningsvis torde med bestämdhet kunna göras gällande, att när 3: 8 ÄB är tillämplig och den efterlevande B inte efterlämnar någon arvinge enligt 2 kap., den andel i Bs bo som härrör från A ärvs från denne och återstoden ärvs från B, att den som ärver alltså med uteslutande av arvsfonden är arvinge till

 

720 Gösta Walinsåväl A som B, samt att det är sistnämnda arvingar som skall erhålla del av testamente av B och som äger klandra detta.
    Givetvis bör lottläggningen följa denna arvsrättsliga reglering vilket kan leda till lägre arvsskatt än fiktionen att allt skall "anses" komma från A.
    I sin artikel har Eriksson också tagit upp några bodelningsfrågor.
    Enligt 9: 1 andra st. ÄktB får makar, om de är ense, efter skriftlig anmälan till tingsrätt fördela sin egendom genom bodelning under äktenskapet utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår. Eriksson gör gällande att lagrummet inte medger partiell bodelning. Detta påstående grundar han på att makarna måste vara överens om hela bodelningen — m. a. o. allt som skall regleras i en bodelning betr. det hela.
    Enligt min mening kan denna ståndpunkt inte grundas på kravet om enighet. Om makarna är överens om vad som skall delas och hur den partiella delningen skall ske måste kravet på enighet anses uppfyllt. Eriksson anser att en partiell bodelning utgör en förmögenhetsrättslig transaktion, i de flesta fall troligen byte eller gåva.
    Jag förmodar att det understundom kan vara mycket angeläget att göra en partiell bodelning — liksom det kan vara mycket betydelsefullt att kunna göra ett partiellt arvskifte. Om det görs en partiell bodelning förflyktigas därmed inte åtgärdens karaktär av bodelning. Causan är ju giftorätten. Därför bör inte — om åtgärden är seriös — bli tal t. ex. om beskattning enligt reglerna om byte eller gåva. En annan sak är att en partiell bodelning inte medför samma rättsverkningar som en total bodelning. Rättsverkningarna måste modifieras till vad som verkligen har skett. Om borgenärer skulle kränkas kan bl. a. reglerna om återvinning av bodelning träda i tillämpning.
    Här kan också erinras om att en bodelning kan, makarna ovetande, vara mer eller mindre ofullständig betr. tillgångar eller skulder eller den ena maken kan ha misslett den andra. Bodelningen blir inte fördenskull obefintlig som bodelning men får kompletteras eller eventuellt rivas upp på talan av make som har blivit missledd.
    Eriksson förklarar vidare, att anmälan om bodelning och själva bodelningshandlingen inte kan ges in samtidigt till tingsrätten för registrering — därför att bodelning enligt lagtexten kan ske endast efter anmälan.
    Denna bokstavsträldom har jag svårt att förstå. Om bodelning skett före anmälan kan den — om föravtal inte anses bindande — ryggas intill dess anmälan har gjorts av makarna. Sedan anmälan har gjorts bör bodelningen vara bindande med verkan från anmälningens dag. Om föravtal anses bindande blir makarna bundna dels av föravtalet dels av bodelningen i och med anmälan till rätten. Det synes emellertid vara en oundviklig följd av 9: 13 andra st. ÄktB att föravtal som ingås med tanke på bodelning enligt 9: 1 andra st. inte är bindande.
    Eriksson har i sin artikel avslutningsvis tagit upp det fallet att en bodelning har gjorts efter ansökan om äktenskapsskillnad men före betänketidens slut och det sedan inte blir någon äktenskapsskillnad. Eftersom en bodelning under betänketiden enligt vad Eriksson uttalar har samma verkan som andra bodelningar innebär det att den — i sådana fall då äktenskapsskillnadsmålet inte leder till att äktenskapet upplöses — får samma rättsverkan som en bodelning under äktenskapet. Därav skulle följa, att det inte finns något hinder mot att enligt 13: 6 ÄktB registrera bodelningar av detta slag under betänketiden. Förmodligen skall det inte heller enligt Eriksson möta hinder att registrera dem sedan frågan om äktenskapsskillnad förfallit.

 

Några problem i den nya arvsrätten 721    Slutsatsen synes praktisk för enklare fall men är knappast sakligt sett självklar. Den gjorda bodelningen kan ju i större eller mindre grad ha byggt på förutsättningen att äktenskapsskillnad genomfördes. En make kan ha gjort eftergifter med tanke därpå. Bostadsfrågan kan ha ordnats med tanke på barn som makarna har. Även en bodelningsförrättare kan ha mot ena makens önskan tillämpat sådana synpunkter. Bodelningen kan vidare bl. a. ha innehållit föreskrift om engångsunderhåll som lagts ut i viss egendom o.s.v.
    Man kunde därför kanske tänka sig att makarna inte behöver godta en bodelning som skett i avvaktan på äktenskapsskillnad liksom ett föravtal med sikte på äktenskapsskillnad torde förfalla om det inte blir någon skillnad. Ordalagen i 13: 6 medger emellertid registrering. Mera tillfredsställande hade kanske varit att registrering förutsatte att båda makarna var ense därom. I allt fall får man väl tänka sig att bodelningen kan rivas upp om en väsentlig förutsättning för den delning som faktiskt skett brister.


Gösta Walin