Ett ofullgånget förslag — reflexioner i anledning av en departementspromemoria

 

Rikets tingsrätter hanterar årligen i runda tal en halv miljon betalningsförelägganden och 100 000 lagsökningar. Härtill kommer ungefär 20 000 handräckningsmål. Det stora flertalet av dessa s. k. summariska processer innefattar inte någon verklig tvist mellan parterna, utan borgenären är ute efter att på så snabbt och enkelt sätt som möjligt få ett dokument som han kan åberopa för att få exekution hos kronofogdemyndigheten. Det har därför upprepade gånger ifrågasatts om den summariska processen inte bör hanteras hos de exekutiva myndigheterna såsom ett förstadium till verkställigheten. Förslag om en sådan ändring har nu framlagts i en departementspromemoria, Ny summarisk process (Ds 1988: 71).
    Det kan finnas skäl att inledningsvis påminna om att de exekutiva myndigheterna tidigare haft motsvarande uppgifter. 1937 års lagsökningslag innebar att lagsökning och vad som nu kallas betalningsföreläggande flyttades över till domstolarna. Handräckningslagen, som tillkom som ett provisorium 1981, innebar att domstolarna övertog vissa uppgifter från den då avskaffade överexekutorsinstitutionen.
    De tre summariska processformerna har vissa grundläggande likheter. De är alla i princip rent skriftliga; att domstolen numera kan nedteckna en muntlig ansökan om betalningsföreläggande och kalla till förhandling är en papperskonstruktion som i praktiken så gott som aldrig utnyttjas. Svaranden (gäldenären) föreläggs av domstolen att yttra sig över ansökningen, och om han inte avhöres bifalles framställningen. Ett bestridande från gäldenären kan medföra, att saken hänskjuts till rättegång i vanlig tvistemålsordning. Samma resultat kan uppnås genom återvinningsansökan sedan utslag eller slutbevis meddelats.
    Skillnaderna mellan de tre formerna kan i korthet anges på följande sätt. Betalningsföreläggande avser att få rätt till utmätning för ett krav, som lämnas obestritt. De enda begränsningar lagen anger är att kravet inte grundas på skriftligt fordringsbevis och inte avser skadestånd. Om kravet bestrids förfaller saken om borgenären inte begär hänskjutande till rättegång. Återvinningsfris-

 

ten löper från utmätning eller betalning. Lagsökning kan ske för fordran som grundar sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis. Även om gäldenären bestrider kan utslag meddelas; endast om invändningarna rubbar den presumtion för fordrans riktighet som det skriftliga fordringsbeviset anses ge sker hänskjutande till rättegång, och någon begäran härom från borgenären erfordras inte. Återvinningsfristen löper från det att utslaget delgivits gäldenären. Handräckning avser förpliktelser av annat slag än betalningsskyldighet. Den ojämförligt största gruppen är vräkningsansökningar som inte kombineras med yrkande om betalning för hyra (i kombinationsfallen är lagsökningsförfarandet tillämpligt), men därutöver finns ett antalsmässigt litet men brokigt och ofta besvärligt tvistområde, där handräckningsförfarandet kan användas om sökandens rätt finnes klar.
    Promemorieförslaget innebär att samtliga summariska processformer flyttas över till kronofogdemyndigheterna. Betalningsföreläggande och lagsökning sammanförs till ett enhetligt institut — betalningsföreläggande — medan handräckningsförfarandet delas upp i två former. Den särskilda ställning som fordringar grundade på skuldebrev o. d. haft försvinner sålunda. Bestridande medför, om borgnären begär det, att målet hänskjuts till rättegång och översändes till vederbörande tingsrätt.
    Vid en diskussion av förslaget synes det motiverat att utgå från de tre nuvarande formerna för summarisk process och behandla dem var för sig.
    En överflyttning av betalningsföreläggandena till kronofogdemyndighet kan motiveras med följande argument:
    1) Eftersom det stora flertalet av dessa mål inte innefattar någon verklig tvist är det principiellt lämpligt att föra bort dem från domstolarna. Detta argument synes dock ha ringa vikt. Hanteringen av betalningsföreläggandena vållar med numera gällande delegationsregler mycket liten belastning på domarpersonalen, och om de biträden som utför den helt övervägande delen av arbetet tjänstgör på en domstol eller en kronofogdemyndighet kan knappast ha någon principiell betydelse. För domstolarnas notarier är befattningen med betalningsförelägganden en bra skolning i noggrannhet.
    2) Domstolarnas hantering av betalningsföreläggandena lägger en stor börda på de myndigheter, som har att ombesörja delgivning. Kronofogdemyndigheterna har en egen fältorganisation med betydande personkännedom och behörighet att själva ombesörja delgivningar. Detta argument måste onekligen tillerkännas betydande vikt. Om det skall vara bärande måste man dock säkerligen förstärka kronofogdemyndigheternas delgivningsresurser eller mera effektivt samordna förfarandet med själva verkställigheten; härom mera under 3).
    3) En ansökan om betalningsföreläggande åsyftar givetvis att få ut betalning av gäldenären. Om ansökan görs hos kronofogdemyndigheten kan utmätning omedelbart följa när ansökan lämnas obestridd, och någon ny ansökan skulle då inte erfordras. Promemorieförslaget innefattar dock inte någon automatisk samordning med utmätningsförfarandet utan utmynnar på samma sätt som nuvarande regler i slutbevis (i promemorian används termen utslag). På denna punkt synes förslaget ofullgånget. Föreläggandet borde kunna kombineras med en underrättelse om sökt utmätning och en delgivningsomgång därigenom sparas.
    Lagsökningsförfarandet kan förmodligen i många fall ersättas med betalningsföreläggande i dess nya form, och någon anledning att förmena borgenärer som önskar anlita den utvägen att göra så finns knappast. Men det kan också

 

finnas borgenärer, som är angelägna att snabbt få en odiskutabel exekutionstitel, kanske mot flera gäldenärer. För deras del erbjuder rättegångsbalken numera ett effektivt förfarande i form av skriftlig process med tredskodomsäventyr. Det synes därför fullt rimligt att — såsom i promemorian föreslås det särskilda lagsökningsförfarandet avvecklas. Däremot synes det tveksamt om man, såsom i promemorian (s. 96 f) anföres, bör bestraffa de borgenärer som väljer domstolsvägen genom att vägra dem ersättning för rättegångskostnader. I åtskilliga fall synes det finnas beaktansvärda skäl för att gå till domstol. Så blir speciellt fallet om man — till skillnad från vad promemorian förordar — från känner kronofogdemyndighetens beslut rättskraft, en fråga som skall behandlas i det följande.
    Handräckningsförfarandet rymmer avsevärt oftare än lagsökning och betalningsföreläggande rent tvistiga frågor, och det kan starkt ifrågasättas om det inte är lämpligast att behålla den hanteringen hos domstolarna. Hänskjutande till rättegång blir då en intern fråga, som inte behöver föranleda pappersskickning mellan skilda myndigheter (utom såvitt avser fastighetsdomstolsmålen, men kanske kan man hoppas på en återgång av arrende- och hyresmål till allmän domstol). Promemorian utgår från att bestridda mål skall hänskjutas till rättegång av kronofogdemyndigheten, men här finns det skäl att anmäla skiljaktig mening. Kronofogdemyndigheten borde i stället meddela ett besked att bestridande skett och slutbevis därför inte kan utfärdas, men att sökanden är oförhindrad att söka sin rätt vid domstol. Detta får sedan ske genom stämning i vanlig ordning, varvid kronofogdemyndighetens besked bör befria sökanden från att betala stämpelavgift. Redan i dag är de hänskjutna betalningsföreläggandena ett bekymmer, eftersom materialet i ansökningarna är så mycket magrare än vad som krävs enligt rättegångsbalkens regler om stämning. I nuläget har dock den rotelinnehavare som svarar för FT-mål möjlighet att utöva en viss kvalitetskontroll gentemot de notarier som ansvarar för hanteringen av betalningsförelägganden. Hamnar betalningsföreläggandena på en annan myndighet kan någon direktivrätt från tingsrättens sida inte gärna tänkas.
    I promemorian föreslås (s. 100 f) med kortfattad motivering, att utslag i fråga om betalningsföreläggande och vanlig handräckning skall kunna vinna rättskraft. För att undvika denna effekt måste gäldenären/svaranden söka återvinning inom en månad från utslaget. Handlingarna i målet får då skickas över från kronofogdemyndigheten till vederbörande tingsrätt.
    Är det nu verkligen behövligt att låta betalningsföreläggandet utmynna i något som kan likställas med en lagakraftvunnen dom? Den frågan diskuteras inte på allvar i promemorian, där man egentligen endast anför argumenten att ett förfarande utan rättskraft kan befaras bli mindre effektivt och att likheten mellan utslag i summarisk process och en tredskodom är påfallande — det sistnämnda är naturligtvis riktigt så länge utslaget tillerkänns rättskraft och måste angripas genom återvinning, men det är ju den frågan som diskussionen gäller. Om man i stället utformar betalningsföreläggandet med utgångspunkten att det skall vara inledningen till ett exekutivt förfarande kan det i princip inskränkas till två steg: Först delgivning av ansökningen med samtidigt angivande av när exekution planeras och därefter direkt en utmätningsförrättning. Den gäldenär som inte bestritt ansökningen men efter utmätningen anser sig förfördelad kan lämnas tillgång till möjligheten att efter stämning få sin sak prövad vid domstol. Det kan starkt ifrågasättas om särskilt många borgenärer skulle anse enbart risken härför som ett tillräckligt skäl att gå till domstol i stället för att

 

direkt söka betalningsföreläggande. I sådana fall där internationella komplikationer kan befaras kommer saken i ett annat läge (jfr Ulvesons och Welamsons synpunkter i lagberedningens betänkande Utsökningsrätt II, SOU 1963: 28), men detta är ju fallet endast i en mycket liten del av den halva miljon ärenden per år som diskussionen gäller. Om domstolarna får en viss ökning av antalet enkla kravmål bör detta vägas mot den förenkling som kan uppnås dels vid handläggningen av det stora flertalet okomplicerade betalningsförelägganden, dels genom att pappersskickandet mellan kronofogdemyndigheter och tingsrätter elimineras eller åtminstone starkt nedbringas.
    Vad som sammanfattningsvis skulle kunna tänkas som ett alternativ till promemorieförslaget är följande system: Hos kronofogdemyndigheterna kan en borgenär med stöd av faktura eller annan handling som klart anger kravets grund och storlek få exekution hos en gäldenär som lämnar kravet obestritt. Förfarandet får användas även om skriftligt fordringsbevis föreligger. Tvekan kan råda om skadeståndskrav som beror på ren uppskattning bör få hanteras i denna ordning. Den borgenär som vill ha ett rättskraftigt avgörande hänvisas till att stämma till domstol, som har möjlighet att använda skriftligt tredskoförfarande — en metod som i obestridda mål blir föga mera tids- och kostnadskrävande men som likväl innefattar det judiciella förfarandets särskilda garantier och smidigt kan föras över till vanlig tvistemålsprocess. Fördelen med den nu skisserade ordningen är först och främst att den principiella rågången mellan judiciellt och exekutivt förfarande hålls klar. Den som efter att utmätning gett resultat inte omedelbart reagerar genom att gå till domstol måste — även om man inte arbetar med någon rättskraftsverkan — få mycket svårt att i ett framtida läge komma ifrån att han lämnat utmätningen utan erinran, varför borgenärens trygghet knappast äventyras.

Karl-Olof Lidin