PER CRAMÉR. Neutralitetsbegreppet. Den permanenta neutralitetens utveckling, Norstedts, Stockholm, 1989.

Neutraliteten har ofta använts som ett stopp-argument i diskussionerna om ett svenskt medlemskap i EG. Denna typ av argumentation är farlig för den neutrala staten. För, som J.S. Mill skriver i ”On Liberty”, ”not only the grounds of the opinion are forgotten in the abscence of discussion, but too often the meaning of the opinion itself”.1 Det är därför viktigt att heliga kor ifrågasätts, och den heligaste av dem alla granskas kritiskt i rubricerade verk av folkrättsforskaren Per Cramér.
    Cramérs bok är avsedd att i stort sett utgöra det första kapitlet i en kom
mande avhandling om neutralitet och EG och den behandlar, som titeln anger, den permanenta neutralitetens framväxt samt dess nutida relevans. Först görs en genomgång av den temporära (krigstida) neutralitetens utveckling och regler, därefter följer en i stora delar historisk genomgång av neutraliteten i Sverige, Schweiz respektive Österrike och till sist för författaren fram en del intressanta synpunkter om neutralitetens roll och funktion i dagens värld.
    Helhetsintrycket är att det är en bok med stora förtjänster och att förfat
taren på ett friskt och fördomsfritt sätt tar upp och granskar de faktiska och rättsliga grunderna för neutraliteten. Några mindre brister finns dock, t. ex. en del irriterande sakfel.2 Författaren borde kanske också ha lämnat en litteraturlista samt varit generösare med källhänvisningar. I de hänvisningar som finns saknar man en del av de mer framträdande neutralitetsrättsliga skribenterna.3 Den temporära neutraliteten inträder i krig och de folkrättsliga reglerna därom återfinns huvudsakligen i de femte och trettonde Haagkonventionerna från 1907. Många författare har betvivlat att neutraliteten längre existerar, och än fler menar att den kraftigt förändrat innebörd sedan andra världskriget. Som argument framförs det kollektiva säkerhetssystem som vuxit fram, de friheter de krigförande tog sig under andra världskriget

1 Penguin English Library 1982, s. 101. 2 S. 10: Den sista upplagan av ”Oppenheim's International Law. Vol. II” utkom 1952, och inte 1951. S. 21, 54 och 99: Det anges att det neutralitetsrättsliga förbudet mot krediter till krigförande återfinns i XIII Haagkonventionen, artikel 6. Något sådant förbud finns inte där, men däremot kan den åberopade artikeln anföras som stöd i ett analogi-resonemang. Se bl. a. Rousseau, Charles, Le droit de conflit armés, Paris 1983 s. 397 samt Hummer/ Schweitzer, Österreich und die EWG, Wien 1987 s. 30. S. 90, 93 m. fl. ställen: Det kontroversiella begreppet icke-krigförande anses i allmänhet beteckna en stat som, utan att för den skull vara neutral, inte deltar i ett krig. På ovan anförda ställen används det dock på ett sätt som tyder på att det skall beteckna alla stater, neutrala och icke-neutrala, som inte deltar direkt i ett krig.

S. 98: Den där omnämnde Björnerstedt var inte diplomat utan arbetade på FOA innan han blev chef för FN:s nedrustnings-avdelning.

S. 98: SIPRI står för Stockholm International Peace Research Institute. S. 113 och 115: Den författare som hänvisas till i noterna 175 och 181 heter Karl Zemanek och inte Karl Zamanek. S. 121: Under 1800-talet var det inte Genève, utan Bern, som etablerades som centrum för internationella organisationer. 3 Bl. a. Dietrich Schindler, Rudolf Bindschedler, Felix Ermacora, Stephan Verosta och Quincy Wright. Dessutom kan man möjligtvis bli något förvånad över att Wilhelm Carlgrens standardverk ”Svensk utrikespolitik 1939-1945” (Stockholm 1973), Gunnar Hägglöfs ”Svensk utrikeshandelspolitik under andra världskriget” (Stockholm 1958) samt flera av Rolf Lindholms artiklar inte använts.

126 Anm. av Per Cramér: Neutralitetsbegreppet samt utvecklingen av vapen och krigsmetoder. Cramér tar upp samtliga dessa frågor.
    Det kollektiva säkerhetssystemet i FN:s regi anses ibland ha gjort neutrali
teten obsolet p. g. a. att en medlem i FN inte kan förhålla sig neutral om FN beslutar om obligatoriska sanktioner eller andra ingripanden mot en krigförande.4 Då motsättningarna inom säkerhetsrådet oftast omöjliggjort sådana aktioner har emellertid tillkomsten av FN, påpekar Cramér, i praktiken inte förändrat förutsättningarna för neutraliten (se s. 15 ff.).5 Hittills har ju FN inte beslutat om några obligatoriska åtgärder mot krigförande.6 Det är dock, enligt min mening, tveksamt när han (s. 29) skriver att en neutral stat kan delta i icke-militära sanktioner mot en krigförande utan att förgripa sig på sina neutralitetsförpliktelser. Detta skulle i så fall innebära att den s. k. kvalificerade neutralitetens regler återupplivades. Enligt dessa fick en krigförande finna sig i att en neutral stat uppfyllde krigstida förpliktelser som den ådragit sig redan i fred, utan att detta innebar någon överträdelse av neutralitetsrättens regler. Det kollektiva säkerhetssystemet i FN:s regi kan sägas utgöra en sådan förpliktelse.7 Såvitt jag finner är det emellertid så att den handlingsregel som ligger i ”kvalificerad neutralitet” visserligen har återuppstått genom detta system, men att begreppet i sig leder tanken fel. Snarare bör man se saken på det sättet att en neutral stat som deltar i sådana kollektiva sanktioner bryter mot neutralitetsrätten men att FN-plikterna tar över neutralitetsrättsliga skyldigheter. Folkrätten består ju, liksom alla regelsystem, av ibland sinsemellan oförenliga plikter, prima facie-plikter. I en konkret situation tar den ena plikten över den andra utan att den senare handlingsregeln i och för sig bortfaller.
    En kanske viktigare konsekvens av det kollektiva säkerhetssystemet är,
som Cramér framhåller (s. 29), att man åter kan tala om rättfärdiga krig (försvarskrig) och orättfärdiga d:o (anfallskrig). Den klassiska neutralitetsrätten förutsatte annars att det stod staterna fritt att starta krig gentemot varandra och att de icke-stridande var skyldiga att hålla sig utanför en sådan duell. Eftersom det inte längre finns någon plikt till neutralitet kan en stat emellertid nu delta på en angripen stats sida utan att begå ett folkrättsbrott.8,9

4 I denna tidskrift berört av Jacob W.F. Sundberg (”Neutralitet - finns det?”, SvJT 1971 s. 321 ff.)samt Rolf H. Lindholm (”Neutralitet och sanktioner”, SvJT 1986 s. 634 ff.). 5 Se även KPr 1946:196. 6 Beslutet 1950 gällande Korea-kriget var inte bindande. Sverige deltog dock med ett militärsjukhus. 7 Jfr härvidlag bl. a. Oppenheim/Lauterpacht International Law, Vol. II, 7 u 1952, s. 690. Detta emotsägs något tidigare (s. 21) då författaren påstår att det inte längre är tillåtet att vara kvalificerat neutral. 8 Nämnas kan att Sverige bröt sin neutralitetslinje under vinterkriget och hjälpte Finland med leverans av krigsmateriel m m. Detta var fullt lagligt redan då, före FN, genom bestämmelserna i förbundsakten (NF:s stadga; art. 10 och 16) samt Briand-Kellogg-pakten 1928 (upptagen bl. a. i SOU 1979:73 samt Melander/Strömberg, Traktatsamling i folkrätt, 4 u, Lund 1984). Däremot begår man i en sådan situation ett neutralitetsbrott om man tidigare varit neutral i konflikten och kan därmed pådra sig repressalier från de krigförande. 9 Se bl. a. Schindler, Dietrich, ”Internationaler Bezugsramen der schweizerischen Aussenpolitik” i Handbuch der schweizerischen Aussenpolitik, Bern/Stuttgart 1975, s. 168, Verdross/Verosta/Zemanek, Völkerrecht, 5 u Wien 1964, s. 504 f, Bindschedler, Rudolf, ”Frieden, Krieg und Neutralität im Völkerrecht der Gegenwart” i Festschrift für Wilhelm Wengler, Band I, Berlin 1973, s. 41 samt Seyersted, Finn, United Nations Forces. In the Law of Peace and War, Leyden 1966, s. 260 f. Jfr dock Mähler, Hans Georg, Die Völkerrechtliche Beteidigung des Kriegs- und Gewaltverbot durch Kellogg-Pakt und UN-Satzung, München 1965, s. 136; argumentationen där är emellertid inte övertygande.

Anm. av Per Cramér: Neutralitetsbegreppet 127 En icke-stridande stat behöver alltså inte vara neutral, men den får inte understödja en angripare.10 Det är därför, enligt min uppfattning, fortfarande förnuftigt för en stat att inta en neutral hållning och följa de neutralitetsrättsliga reglerna för att undvika att dras in i en konflikt, utsättas för repressalier eller bli beskylld för att understödja en aggressor. I dagens globalt interaktiva värld får detta anses gälla oavsett om ett krig bryter ut i Europa eller i Sydasien.
    Ett problem som Cramér inte berör närmare är att det tyvärr råder stor
oklarhet huruvida den svenska neutralitetspolitiken har globala ambitioner. År 1956 anförde Tage Erlander att man inte kan begära att Sverige skall vara neutralt i alla konflikter, utan att vår neutralitet skall ses i ett stormaktsperspektiv. I samband med debatten om svenskt bistånd till Nordvietnam 1969, dvs. under pågående krig, yttrade sig dåvarande utrikesministern Torsten Nilsson i riksdagen på sätt som måste tydas som att Sverige avsåg vara neutralt också i konflikter i den delen av världen.11 I KUförhören våren 1988 svarade Sten Andersson nekande på frågan om neutraliteten skall ”tolkas olika beroende på hur långt bort länderna ligger”.12

En därmed sammanhängande fråga, där doktrinen enligt min mening ännu inte uppvisat en tillfredsställande lösning, är vilka regler som gäller mellan å ena sidan krigförande stater och å den andra icke-stridande stater som valt att inte vara neutrala utan understödjer den ena sidan med vapenleveranser eller på annat sätt. En del stater som intagit den senare hållningen har kallat sig ”icke-krigförande” (non-belligerent), till skillnad från ”neutrala”. Vanligtvis avfärdar doktrinen ”icke-krigförande” som ett rent politiskt begrepp,13 och det anses inte heller finnas något sådant som kvalificerad eller differentiell neutralitet. Trots att hjälp till den angripne parten är laglig är det tillstånd som den hjälpande inträder i alltså oreglerat av krigs- och neutralitetsrätten. En sådan stat är inte krigförande men inte heller neutral och det är därmed osäkert vilka repressalier eller andra motåtgärder en krigförande får vidta. Visserligen intog amerikanarna i praktiken en icke-krigförande ställning under andra världskrigets inledning, men man utfärdade ingen förklaring om non-belligerency och i en aide memoire till Argentina den 24 april 1940 skrev USA: ”...International law, it is clear, does not recognize any intermediate status between neutrality on the one hand and belligerency on the other.”14 Under de båda världskrigen uppstod det totala kriget i vilket inte bara krigsmakter utan hela samhällen stod mot varandra. Cramér menar att detta har förändrat förutsättningarna för neutraliteten (s. 129 ff). Balansen mellan de krigförande å ena sidan och de neutrala å den andra har rubbats och de krigförandes bristande respekt för neutralitetsreglerna har gjort att ”neutralitetsbegreppet i praktiken har förlorat sitt absoluta värde” och att det ”reducerades till en referenspunkt” (s. 130).

10 Se bl. a. Castrén, The Present Law of War and Neutrality, Helsingfors 1954, s. 432, 11 Remissdebatten 1969-10-29. 12 KU 1987/88:40, Bilagedel B, s. 325. 13 Se bl. a. Bindschedler, Rudolf, ”Frieden, Krieg und Neutralität im Völkerrecht der Gegenwart”, Festschrift für Wilhelm Wengler, Band I, Berlin 1973, s. 43, Castrén, a.a., s. 451 och Rousseau, Charles, a.a., s. 371 (”La non belligerance est une notion purement politique imaginée par les théoriciens fascistes pour caractériser la politique suivie par l'Italie au début de la deuxième guerre mondiale”). 14 Whiteman (ed), Digest of International Law, vol. 11, Washington 1968, s. 166.

128 Anm. av Per Cramér: Neutralitetsbegreppet Såvitt jag finner är det i och för sig riktigt att förutsättningarna förändrats, men detta innebär endast att neutralitetsreglerna borde ändras, inte att detta redan skett. Inte ens upprepade neutralitetskränkningar leder till ett ändrat rättsinnehåll om de inte åtföljs av en opinio iuris och ett utbrett internationellt consensus om att ett nytt rättsläge inträtt. När stormaktspraxis med fjärrblockader, war-zones m. m. transplanteras till Persiska viken framstår denna praktik även för stormakterna själva som mindre lämplig. Argument kan också framföras för att balansen har ändrats till de neutralas fördel. De flesta av de plikter gentemot de neutrala som de krigförande ådrog sig genom neutralitetsreglerna finns nämligen numera täckta av andra folkrättsliga regler, bl. a. våldsförbudet i FNstadgans artikel 2:4.15 Därmed borde de neutrala inte behöva påta sig de neutralitetsrättsliga begränsningarna av sin handlingsfrihet som motprestation för privilegiet att slippa dras in i en konflikt.
    Författaren tar också upp frågan om neutraliteten förändrats genom den
vapentekniska utvecklingen, framförallt på kärnvapenområdet. Det radioaktiva nedfallet känner ju inte några gränser och neutralitet i ett storkrig förefaller därmed ”lika naiv som den är absurd” (s. 132). Neutraliteten (eller kanske snarare de neutrala staternas politik) har därför flyttat tonvikten till krigsförhindring, och de permanent neutrala har en plikt att verka för avspänning.16 Att krigsförhindrandet blivit särskilt angeläget efter andra världskriget är givet, men enligt min uppfattning förändrar inte detta det faktum att det trots allt finns grader i helvetet, även i ett kärnvapenkrig. Vidare förefaller en sådan strid, i vart fall mellan supermakterna, idag alltmer osannolik. Neutralitetsrätten behåller också sin betydelse i de lokala och regionala krig som ständigt pågår.
    Som vi tidigare sett finns det inte längre någon plikt för en icke-stridande
stat att vara neutral i en väpnad konflikt. Med tanke på detta är det av stor vikt att veta när och om de neutralitetsrättsliga reglerna trätt i kraft mellan två stridande parter å ena sidan och å den andra en stat som inte direkt deltar i den väpnade konflikten. Cramérs svar på denna fråga framgår av hans definition av neutralitet (s. 19), i vilken han citerar Oppenheims och Lauterpachts standardverk ”International Law”:17

Neutrality may be defined as the attitude of impartiality adopted by third states towards belligerents, and recognized by belligerents, such an attitude creating rights and duties between the impartial states and the belligerents.

Det fordras alltså dels att den neutrale intagit en attityd som opartisk, dels att denna attityd erkänts av de krigförande. Denna uppfattning kan, enligt min mening, ifrågasättas. Oppenheims/Lauterpachts arbete är visserligen det mest välrenommérade folkrättsverket under 1900-talet, men det är gammalt (senaste upplagan av vol. II från 1952). Vidare är Lauterpachts uppfattning, att det krävs att de krigförande måste erkänna neutraliteten för att den skall gälla, ovanlig och den kan inte stödjas på Haagreglerna. De flesta specialister på krigets och neutralitetens lagar menar istället att neu-

15 Cramér nuddar vid frågan på s. 29 men för inte resonemanget vidare åt det håll jag skisserat. 16 Frågan om de neutralas fredstida förpliktelser tas också upp i en artikel av den finländske folkrättsjuristen Arto Kosonen: ”New Legal Horizons of Neutrality and Military Export”, Essays on International Law, Publications of the Finnish Branch of International Law Association No 5, Helsingfors 1987. Författaren föreslår att de neutrala påtar sig betydligt mer vittgående förpliktelser i fredens tjänst än idag. 17 II vol., 7 u, London 1952.

Anm. av Per Cramér: Neutralitetsbegreppet 129 traliteten inträder ipso facto vid ett krigsutbrott som kommit till de utanförståendes kännedom eller att det i vart fall föreligger en presumtion för att en icke-stridande stat är neutral, och detta oavsett de krigförandes attityd.18 Helt klart är i vart fall att det, enligt doktrinen, inte fordras en neutralitetsförklaring för att neutraliteten skall inträda.19 Det är annars en mycket vanlig lekmannauppfattning — dock inte hos Cramér — att en sådan deklaration krävs.20 Om vi går över till den neutrales konkreta förpliktelser, så kan man notera att det i boken anförs att en neutral stat inte är skyldig att upprätthålla en försvarsmakt (s. 22). Detta påstående har visst fog för sig, men det kanske kunde ha nyanserats; t. ex. kommer Rolf H. Lindholm till en annan slutsats.21 Den temporärt neutrale skall nämligen, enligt artiklarna 2–5 i V Haagkonventionen, avvärja alla försök från krigförande att utnyttja dess territorium. Om så inte sker har den andre krigförande rätt att genom retorsion (självhjälp) åstadkomma detta, vilket författaren också påpekar senare (s. 23). I detta ligger alltså implicit ett krav att upprätthålla en försvarsmakt. Som motargument kan åberopas att i artikel 8 i XIII Haagkonventionen stadgas att en neutral regering skall använda ”de medel, varöver densamma förfogar” för att hindra att krigsfartyg för den ena sidan utrustas i dess hamn. Här ställs alltså inga absoluta krav, utan de fordringar som ställs på den neutrale är relaterade till dess resurser. Det är oklart om detta gäller även de andra, nyssnämnda plikterna i V Haagkonventionen. Beträffande den permanent neutrale, som är skyldig att göra allt för att undgå dras med i ett krig, torde den rimligaste uppfattningen dock vara att det fordras en efter förhållandena stark försvarsmakt.22 Som Cramér påpekar (s. 26) finns ingen neutralitetsrättslig skyldighet för den neutrale att reglera sin handel med icke-krigsmateriel på något särskilt sätt. Det borde dock i detta sammanhang ha påpekats att krigförande ofta har ställt strängare krav. Så hävdas ibland att det finns en skyldighet till ”courant normal”, dvs. att den krigstida handeln inte skall fördelas annorlunda än den fredstida.23

18 Se bl. a. Verdross/Verosta/Zemanek, a.a., s. 480, Mähler, Hans Georg, a.a., s. 135 samt Bindschedler, Rudolf, ”Neutrality. Concept and General Rules", i Bernhardt (ed), Encyclopedia of International Law, Vol. 4, Amsterdam/New York/Oxford 1982, s. 10. 19 Se bl. a. Castrén, a.a., s. 424; Eek, Folkrätten, 2 u Stockholm 1975, s. 323; Bindschedler, Rudolf, ”Neutrality. Concept and General Rules”, i Bernhardt (ed), Encyclopedia of International Law, vol. 4, s. 10; Sundberg, Halvar G F, Krig och neutralitet enligt svensk folkrätt, Stockholm 1943 s. 46; Gihl, Torsten, Folkrätt under krig och neutralitet, Stockholm 1941, s. 16 och 108 samt dens. Neutralitetsproblem, Stockholm 1938, s. 7. Jfr även Rousseau, a.a., s. 371; Oppenheim/Lauterpacht, a.a., s. 668 (observera att Oppenheim med ”neutralitetsförklaring” avser också en sådan intern förklaring som avses i 1 § IKFN-förordningen, SFS 1982:756), Verdross/Verosta/Zemanek, a.a., s. 458 samt Schindler Dietrich, a.a., s. 169. Jfr dock Hummer/Schweitzer, a.a., s. 26, vilket avsnitt emellertid är mångtydigt. 20 Se bl. a. krigsmaterielinspektörens till vissa delar folkrättsliga utläggning i KU 1987/87:40 Bilagedel B s. 266 och 380. Det kan synas som om också Folkrättskommittén hade samma uppfattning (SOU 1984:56, s. 260). 21 Lindholm, Rolf H., ”Neutralitet och försvar", Kungliga Krigsvetenskapsakademins Tidskrift 1985, s. 245 ff. Artikeln finns avtryckt i hans avhandling Sveriges neutralitet, Lund 1987, s. 193 ff. 22 Se bl. a. Bindschedler, Rudolf L, ”Die Neutralität im modernen Völkerrecht", Zeitschrift für ausländisches öffentliches Recht und Völkerrecht, 1956/57 s. 17 samt Hummer/Schweitzer, a.a., s. 40. 23 Se bl. a. Eek, a.a.,s. 325 samt Hummer/Schweitzer, a.a., s. 32 f. Under ett seminarium om EG och neutraliteten i Åbo den 10 maj gav också bitr. professorn Kari Joutsamo uttryck för samma uppfattning. Jfr också SOU 1984:56, s. 267.

130 Anm. av Per Cramér: Neutralitetsbegreppet Cramér diskuterar också huruvida Haagreglernas åtskillnad mellan privat och statlig export av krigsmateriel fortfarande är giltig (s. 130). I likhet med flera andra författare finner han att så inte är fallet.24 Om han har rätt — och även den svenska Folkrättskommittén verkade böjd att hålla med om detta25 — innebär det att den rättsliga grunden för de svenska s. k. samarbetsavtalen om krigsmaterielexport helt rycks undan.
    Vad beträffar den historiska delen i boken så är genomgången av
Schweiz’, Sveriges och Österrikes historia intressant och värdefull, även om framförallt det schweiziska avsnittet hade kunnat kortas något. En del neutralitetsrelevanta moment i svensk nutidshistoria har också förbigåtts, framförallt förhållandet till EG samt krigsmaterielexporten. Särskilt i Eurofighteraffären26, och sannolikt även vid exporten av Boforskanoner till Indien,27 har svenska regeringen överskridit de gränser neutralitetsrätten sätter. Man har inte bara försäkrat att exporttillstånd skall ges också i krig, utan även garanterat de privata tillverkarnas åtaganden. På detta sätt får svenska staten sägas ha blivit en subsidiär leverantör. Eftersom en neutral stat inte får exportera krigsmateriel till en krigförande strider detta mot neutralitetsreglerna.
    Vidare är det för denna skribent något svårförståeligt varför den finländ
ska neutraliteten inte behandlas. 1948 års VSB-fördrag28 ger den visserligen en särskild färg, men detta fördrag hindrar inte direkt Finland från att vara neutralt i krig. På sätt och vis kan man t. o. m. säga att finländarna är mer neutrala än de andra tre staterna; den geografiska närheten till Sovjetunionen uppväger den ideologiska och ekonomiska samhörigheten med väst. Så är t. ex. Finlands handel, och särskilt dess krigsmaterielimport, betydligt mer balanserad i ett öst/väst-perspektiv än de andra tre staternas. Den finländska vetenskapliga diskussionen om neutraliteten ligger knappast heller efter den svenska. I Åbo arrangerades den 10 och 11 maj i 1989 ett internationellt seminarium om EG och neutraliteten och veckan efter ägde ett liknande arrangemang rum i Helsingfors. Den finländska fredstida neutralitetspolitiken med sin brobyggarroll borde också ha gett en del stoff till Cramérs avslutande diskussion.
    Vanligtvis räknas Schweiz och Österrike, men inte Sverige eller Finland,
till de permanent neutrala staterna. Detta eftersom de två förra, genom meddelande till andra stater om sin ständiga neutralitet samt åtföljande erkännande av densamma, har en plikt att förbli neutrala i alla krig. (I schweizisk doktrin hävdas dock att schweizarna i fredstid, och med visst varsel, har rätt att frånträda sin neutralitet.29 Allmänt anses Österrike inte ha samma möjlighet. På grund härav görs ibland en distinktion mellan schweizisk autonom och österrikisk heteronom permanent neutralitet.)

24 Se bl. a. Castrén a. a. s. 456 f. samt Kosonen a. a. s. 104. 25 Se SOU 1984:56, s. 267: ”Det är tveksamt om dessa liberala regler behållit sin giltighet i dagens läge.” 26 Se Annex 1 till försvarsministerns brev till de fyra NATO-staterna. Brevet offentliggjordes i sin helhet genom UD:s pressbyrå den 19 mars 1975. Jfr Lindholm (SvJT 1984 s. 507 ff.), som dock koncenterar sig på det rättsligt sett mindre allvarliga Annex 2. 27 Se KU 1987/88:40 Bilagedel B s. 126, 218, 285 samt framförallt s. 251 och 227. Observera subjektet: ”Sverige”, ”svenska regeringen” eller ”vi”. 28 Fördrag om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd, förnyat 1955 , 1970 och 1983. 29 Se härom Schindler, ”Die Lehre von der Vorwirkungen der Neutralität” i Festskrift Bindschedler, 1980, s. 572 och 579 ff. Jfr dock Bindschedler, Rudolf, ”Permanent Neutrality of States”, i Bernhardt (ed), Encyclopedia of International Law, Vol. 4, s. 135.

Anm. av Per Cramér: Neutralitetsbegreppet 131 Detta gäller inte Sverige. Om vårt land används ofta istället termen faktiskt neutral. På omslaget till Cramérs bok avbildas emellertid, inte bara Schweiz’ och Österrikes kartbilder, utan även den svenska. Med tanke på att undertiteln lyder ”Den permanenta neutralitetens utveckling” förefaller detta alltså en aning oroväckande. På s. 96 (först) förklarar Cramér att Sverige, till skillnad från de två andra, inte är de jure utan endast de facto permanent neutralt.30 Sverige är inte folkrättsligt bundet till den fredstida neutralitetspolitiken utan den grundas endast på politisk tradition och ett brett folkstöd. Däremot bör denna politik, som Cramér påpekar, praktiskt sett föras ”inom de begränsningar som informellt sätts av neutralitetsrätten” (s. 97), vilket också har framhållits från officiellt svenskt håll vid ett par tillfällen. Av de svenska proklamationerna att ”neutralitetspolitiken, den bestämmer vi själva” återstår således bara formen. Vi har ju exakt samma mål som Österrike och Schweiz: att stå utanför krig.
    Vad som är än mer kontroversiellt är att det nu finns en politiskt väl
grundad förväntan hos andra makter att vi skall följa denna linje och att denna förväntan med tiden kan grunda en rättslig plikt eller i vart fall kvasiplikt.31 Genom de ständigt upprepade deklarationerna om vår fasta neutralitetspolitik samt genom svenskt agerande i internationella fora kan Sverige bli en permanent neutral stat, vare sig detta sker genom sedvana, ensidiga rättshandlingar eller någon annan folkrättslig mekanism. Cramér berör detta men avfärdar, enligt min mening helt riktigt, tanken att Sverige redan skulle ha uppnått denna status. Beteckningen de facto permanent neutral är ur svensk synvinkel en aning farlig men således i och för sig inte orimlig. Reservationen de facto bör emellertid än så länge inte utelämnas. Frågan om en svensk permanent neutralitet har för övrigt intressanta implikationer på EG-debatten. I Romfördraget — EEC:s ”konstitution” — finns en s. k. escape-clause i artikel 224. Såsom denna vanligen tolkas kan en stat undgå fördragets plikter om den kan hänvisa till ”obligations it has accepted for the purpose of maintaining peace and international security.” Vissa österrikiska folkrättsjurister menar att den permanenta neutraliteten utgör en sådan ”obligation”. Den reflexionen har gjorts — bl. a av Cramér under ett föredrag på Industrihuset i maj 1989 — att det därmed är lättare för en de jure-permanent neutral stat att bli medlem i EG och behålla sin neutralitetspolitik än för en ”faktiskt” neutral som Sverige.
    År 1956 motionerade dåvarande SKP om att Sverige skulle förklara sig
permanent neutralt. Detta yrkande avvisades harmset. Man kan måhända förvänta sig att liknande propåer kommer upp också idag, men nu kanske från EG-vännernas läger.
    Per Cramér har skrivit en bok i ett mycket angeläget ämne. Det har, med
undantag för Rolf H. Lindholms sammanläggningsavhandling från 1987,32

30 Se även Lindholm, Rolf H., ”Är Sverige en ständigt neutral stat?”, SvJT 1982 s. 382 ff samt i Sveriges neutralitet, Lund 1987 s. 69 ff. Apropå titeln kan nämnas att Rudolf Bindschedler betecknar Sverige, tillsammans med Österrike, Schweiz och Finland, som ”ständig” neutralt; vanligen brukar de två alpstaternas neutralitet annars anges som ”daurnd”. Se Bindchedler Rudolf, ”Ständige Neutralität und Neutralismus (Blockfreiheit)”, Völkerrecht und Rechts– philsophie,. Festschrift Stephan Verosta, Berlin 1980, s. 313. 31 Se Bindchedler, Rudolf, a.a., s. 314, samt Schindler, Dietrich, ”Die Lehre von den Vorwirkungen der Neutralität”, Festschrift Rudolf Bindschedler, Bern 1980, s. 581 och not 66. 32 Sveriges neutralitet, Lund 1987

132 Anm. av Per Cramér: Neutralitetsbegreppet inte skrivits något svenskt neutralitetsrättsligt bokverk sedan krigsåren.33 Cramérs tankeväckande och välskrivna utläggning är därför av stort värde och kommer säkert att vara till nytta såväl i utbildningen som för de akademiska och politiska diskussionerna.
    Pål Wrange

33 Gihl, Torsten, a.a., Sundberg,Halvar, a.a., och Undén,Östen, Neutralitet och folkrätt, Stockholm 1939 (Undéns Neutralitet och alliansfrihet från 1957 behandlar neutraliteten huvudsakligen ur ett politiskt perspektiv).