PER CRAMÉR. Neutralitetsbegreppet. Den permanenta neutralitetens utveckling, Norstedts, Stockholm, 1989.
Neutraliteten har ofta använts som ett stopp-argument i diskussionerna om ett svenskt medlemskap i EG. Denna typ av argumentation är farlig för den neutrala staten. För, som J.S. Mill skriver i ”On Liberty”, ”not only the grounds of the opinion are forgotten in the abscence of discussion, but too often the meaning of the opinion itself”.1 Det är därför viktigt att heliga kor ifrågasätts, och den heligaste av dem alla granskas kritiskt i rubricerade verk av folkrättsforskaren Per Cramér.
Cramérs bok är avsedd att i stort sett utgöra det första kapitlet i en kommande avhandling om neutralitet och EG och den behandlar, som titeln anger, den permanenta neutralitetens framväxt samt dess nutida relevans. Först görs en genomgång av den temporära (krigstida) neutralitetens utveckling och regler, därefter följer en i stora delar historisk genomgång av neutraliteten i Sverige, Schweiz respektive Österrike och till sist för författaren fram en del intressanta synpunkter om neutralitetens roll och funktion i dagens värld.
Helhetsintrycket är att det är en bok med stora förtjänster och att författaren på ett friskt och fördomsfritt sätt tar upp och granskar de faktiska och rättsliga grunderna för neutraliteten. Några mindre brister finns dock, t. ex. en del irriterande sakfel.2 Författaren borde kanske också ha lämnat en litteraturlista samt varit generösare med källhänvisningar. I de hänvisningar som finns saknar man en del av de mer framträdande neutralitetsrättsliga skribenterna.3 Den temporära neutraliteten inträder i krig och de folkrättsliga reglerna därom återfinns huvudsakligen i de femte och trettonde Haagkonventionerna från 1907. Många författare har betvivlat att neutraliteten längre existerar, och än fler menar att den kraftigt förändrat innebörd sedan andra världskriget. Som argument framförs det kollektiva säkerhetssystem som vuxit fram, de friheter de krigförande tog sig under andra världskriget
1 Penguin English Library 1982, s. 101. 2 S. 10: Den sista upplagan av ”Oppenheim's International Law. Vol. II” utkom 1952, och inte 1951. S. 21, 54 och 99: Det anges att det neutralitetsrättsliga förbudet mot krediter till krigförande återfinns i XIII Haagkonventionen, artikel 6. Något sådant förbud finns inte där, men däremot kan den åberopade artikeln anföras som stöd i ett analogi-resonemang. Se bl. a. Rousseau, Charles, Le droit de conflit armés, Paris 1983 s. 397 samt Hummer/ Schweitzer, Österreich und die EWG, Wien 1987 s. 30. S. 90, 93 m. fl. ställen: Det kontroversiella begreppet icke-krigförande anses i allmänhet beteckna en stat som, utan att för den skull vara neutral, inte deltar i ett krig. På ovan anförda ställen används det dock på ett sätt som tyder på att det skall beteckna alla stater, neutrala och icke-neutrala, som inte deltar direkt i ett krig.
S. 98: Den där omnämnde Björnerstedt var inte diplomat utan arbetade på FOA innan han blev chef för FN:s nedrustnings-avdelning.
S. 98: SIPRI står för Stockholm International Peace Research Institute. S. 113 och 115: Den författare som hänvisas till i noterna 175 och 181 heter Karl Zemanek och inte Karl Zamanek. S. 121: Under 1800-talet var det inte Genève, utan Bern, som etablerades som centrum för internationella organisationer. 3 Bl. a. Dietrich Schindler, Rudolf Bindschedler, Felix Ermacora, Stephan Verosta och Quincy Wright. Dessutom kan man möjligtvis bli något förvånad över att Wilhelm Carlgrens standardverk ”Svensk utrikespolitik 1939-1945” (Stockholm 1973), Gunnar Hägglöfs ”Svensk utrikeshandelspolitik under andra världskriget” (Stockholm 1958) samt flera av Rolf Lindholms artiklar inte använts.