Sverige i FN: s säkerhetsråd

 

Problem för neutraliteten ?

 

Av jur. dr. ROLF H LINDHOLM

 

Sverige har i två omgångar varit medlem av säkerhetsrådet (1957– 1958 och 1975–976). Nu kandiderar Sverige för en tredje period (1993-1994). Även andra neutrala stater har ingått i säkerhetsrådet, t. ex. Finland (1969–1970 och nu: 1989–1990) samt Österrike (1973– 1974). En intressant fråga är i vilken utsträckning det kan uppstå problem med att förena neutralitet och medlemskap i säkerhetsrådet. Detta gäller både i teorin och i praktiken.
    I min avhandling om ”Sveriges neutralitet”1 har jag behandlat den allmänna frågan om neutralitet och FN-medlemskap och särskilt neutralitet och sanktioner. Jag konstaterade att några större svårigheter för neutrala stater att leva upp till förpliktelserna som FNmedlemmar inte har uppstått.
    Den särskilda frågan om neutralitet och medlemskap i säkerhetsrådet har uppmärksammats i mycket liten utsträckning i Sverige. Ingenting sägs härom i kommentaren till FN:s stadga eller i propositionen om Sveriges anslutning till FN.2 Utrikesminister Östen Undén tycks personligen ha varit tveksam. 1954 avstyrkte han en svensk kandidatur. Ett medlemskap i säkerhetsrådet kunde väntas medföra åtskilliga svåra ställningstaganden.3 Hösten 1956 anmäldes dock Sveriges kandidatur och inval skedde.

 

Säkerhetsrådets funktioner
Säkerhetsrådet har huvudansvaret för upprätthållande av internationell fred och säkerhet (artikel 24 i FN:s stadga). Det är också säkerhetsrådet som fastställer om det föreligger ett hot mot freden, ett fredsbrott eller en angreppshandling och som föreslår eller beslutar om åtgärder (art. 39). För att förebygga att läget förvärras kan rådet uppfordra parterna att foga sig efter vissa provisoriska åtgärder (art. 40). Säkerhetsrådet kan besluta om icke-militära sanktioner (art. 41). Som exempel kan anges fullständigt eller partiellt avbrytande av ekonomiska förbindelser, av kommunikationer och av diplomatiska förbindelser. Vid behov äger rådet företa inskri-

1und 1987, s. 171–191. L2Prop. 1946:196 med kommentaren som bilaga. 3 Yngve Möllers biografi om Östen Undén, Stockholm 1986, s. 419 ff.

178 Rolf H. Lindholm

dande med luft-, sjö- eller lantstridskrafter (art. 42). Militära sanktioner, liksom rätt till passage, förutsätter dock särskilda avtal mellan säkerhetsrådet och FN:s medlemmar (art. 43).4 Medlemsstaterna är skyldiga att verkställa säkerhetsrådets beslut i överensstämmelse med stadgan (art. 25). De skall lämna organisationen allt bistånd i varje åtgärd som den företar i överensstämmelse med stadgan och avhålla sig från att lämna bistånd åt någon stat mot vilken FN vidtar förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder (art. 2:5).
    I säkerhetsrådet är de fem stormakterna — Kina, Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien och Förenta Staterna — ständiga medlemmar. Härtill kommer numera tio andra medlemmar, som väljs på två år av generalförsamlingen. Beslut i rådet fattas med nio ja-röster, bland dem de fem ständiga medlemmarna (om det inte rör sig om procedurfrågor).

 

Vad neutraliteten kräver
I Haagkonventionerna från 1907 har krigs- och neutralitetsrätten kodifierats. Neutralitetsreglerna återfinns främst i den femte Haagkonventionen om lantkrig och i den trettonde om sjökrig.
    En neutral stat är skyldig att förhindra att dess territorium utnyttjas som krigsskådeplats eller som bas för krigsoperationer. Förpliktelsen gäller för såväl landterritoriet som sjöterritoriet och luftterritoriet. En neutral stat får inte exportera krigsmateriel till en krigförande stat. I normalfallet får en neutral stat inte vidta militära sanktioner och knappast heller ekonomiska sanktioner mot en krigförande stat. (Ett undantag gäller för bindande sanktionsbeslut av säkerhetsrådet enligt FN:s stadga).
    Neutralitetsrätten börjar tillämpas när ett krig mellan andra länder utbrutit. För stater som vill vara ständigt neutrala gäller dock vissa regler redan i fredstid. De måste göra allt för att inte bli indragna i krig och underlåta allt som kunde leda till att de dras in i krig. De är skyldiga att föra neutralitetspolitik.
    Redan denna korta sammanfattning av neutralitetsreglerna visar att svårigheter kan tänkas uppstå för den neutrala staten i säkerhetsrådet. Där tvingas den ju ta ställning i konfliktsituationer som även kan ha neutralitetsaspekter. I praktiken har dock problemen inte varit så stora. Detta beror främst på att säkerhetsrådet inte har spelat den stora roll som förutsågs i stadgan. Blockbildningen och det kalla kriget ledde snart till att sanktionsbeslut av säkerhetsrådet blev osannolika. Bindande

 

4 Några sådana avtal har inte kommit till stånd.

Sverige i FN:s säkerhetsråd 179

sanktioner har hittills bara tillgripits mot Rhodesia och mot Sydafrika (vapenembargo). I båda fallen saknade neutralitetsrätten — som kommer till användning i krig — relevans.

 

Teoretiska ställningstaganden
Den utförligaste debatten om neutralitet och medlemskap i säkerhetsrådet har förekommit i Österrike.5 Det har påpekats att ett sådant medlemskap är förenat med vissa neutralitetspolitiska och neutralitetsrättsliga risker.6 Enligt en uppfattning kan en neutral stat inte rösta för sanktioner mot enskilda stater.7 Jag har i min artikel om ”Neutralitet och sanktioner”8 hävdat att den allmänna neutralitetsrätten äger fortsatt giltighet men att ett undantag gäller för bindande sanktionsbeslut av säkerhetsrådet enligt FN:s stadga. Stadgan gäller enligt artikel 103 framför förpliktelser enligt andra internationella överenskommelser (t. ex. Haagkonventionerna). Enligt min mening betyder det också att en neutral stat som medlem av säkerhetsrådet kan rösta för sanktioner mot en krigförande stat. I vissa fall kan även formell överensstämmelse med neutralitetsrättens krav uppnås genom att den neutrala staten för sin del vidtar samma åtgärder mot den andra krigförande sidan. Som ett historiskt exempel kan nämnas att Schweiz, när Nationernas Förbund efter det italienska angreppet på Abessinien 1935 förbjöd krigsmaterielexport till Italien, införde förbud för krigsmaterielexport även till Abessinien. Förbudet för en neutral stat att överlåta krigsmateriel till någon krigförande är ovillkorligt. Alla begränsningar eller förbud måste enligt Haagkonventionerna tillämpas opartiskt i förhållande till de krigförande staterna.
    Om en konflikt är oundviklig mellan FN-förpliktelserna och neutralitetsrättens krav har dock som sagt FN:s stadga företräde. En FN-medlem kan inte beklaga sig över att en neutral stat deltar i sanktionerna (och i beslutet om sanktionerna). Genom anslutningen till FN får varje medlem anses ha accepterat denna eventualitet. Inga

 

5 Luzius Wildhaber, Die Mitgliedschaft dauernd neutraler Staaten im UNO-Sicherheitsrat, Österreichische Zeitschrift für Aussenpolitik, 1971, s. 131–145. — Heinz Vetschera, Immerwährende Neutralität und Mitgliedschaft im Sicherheitsrat, Österreichische Militärische Zeitschrift, 1973, s. 264–270. — Heribert Franz Köck, A Permanently Neutral State in the Security Council, Cornell International Law Journal, 1973, s. 137–162. — Peter Jankowitsch, Österreich im Sicherheitsrat, Österreichische Zeitschrift für Aussenpolitik, 1975, s. 67–85. — Kurt Herndl, Die Mitgliedschaft Österreichs im Sicherheitsrat der Vereinten Nationen (1973/1974), Festschrift für Rudolf Bindschedler, Bern 1980, s. 527–548. 6 Wildhaber a.a. s. 140 och 145. 7Wildhaber a.a. s. 140. — Vetschera a.a. s. 269: ”Eine Beteiligung an Sanktionsbeschlüssen wäre oft neutralitätswidrig, während eine Stimmenthaltung systemwidrig wäre”. — Köck. a.a. s. 161. — Herndl a.a. s. 540 (Enligt Herndl uppstår en kollision mellan neutralitetsförpliktelserna och förpliktelserna enligt FN:s stadga endast om det föreligger ett krig och sanktionerna enbart r ar sig mot den ena krigförande sidan). ikt8SvJT 1985 s. 634–652.

180 Rolf H. Lindholm

undantag finns för neutrala stater; stadgan nämner inte ens ordet ”neutralitet”.
    Eftersom man på österrikiskt håll hävdar att en konflikt kan uppstå mellan FN-förpliktelserna och neutralitetsrätten, har man även försökt finna en utväg ur detta dilemma. Det permanent neutrala Österrike upptogs — utan invändningar och utan särbehandling — i FN 1955. Man har häri velat se ett erkännande av att permanent neutralitet inte är oförenlig med förpliktelserna enligt FN-stadgan. I Österrike tolkas detta så att FN inte kommer att tvinga landet att delta i sanktioner som står i strid med den permanenta neutraliteten. Ofta hänvisas till artikel 48 i FN-stadgan, som gör det möjligt för säkerhetsrådet att begära att åtgärder för att upprätthålla internationell fred och säkerhet skall vidtas av samtliga medlemmar eller av ”vissa.bland dem”. På så sätt skulle neutrala stater kunna undantas. Det är dock osäkert vilken självständig betydelse denna artikel har vid sidan av artikel 2:5, som stadgar att alla medlemmar skall lämna FN allt bistånd i varje åtgärd som organisationen företar i överensstämmelse med stadgan. Syftet med artikeln var kanske att säkerhetsrådet skulle kunna göra undantag för stater som kunde utsättas för stora risker eller svårigheter om de deltog i sanktioner i ett konkret fall. Artikel 48 har för övrigt aldrig kommit till användning.
    Det är högst osäkert om Österrike (och andra neutrala stater) kan räkna med att säkerhetsrådet tar speciell hänsyn till deras situation. När stadgan utarbetades ansåg man att permanent neutralitet var oförenlig med artikel 2:5. Bindande beslut av säkerhetsrådet är enligt Internationella domstolen alla medlemsstater förpliktade att verkställa, ”including those members of the Security Council which voted against it and those Members of the UN which are not members of the Council”.9 För militära sanktioner krävs dock särskilda avtal enligt artikel 43, och några sådana avtal har som tidigare nämnts aldrig ingåtts. Min slutsats är att FN-medlemskap och neutralitet kan förenas, att stadgan har företräde framför Haagkonventionerna (vid eventuell kollision) samt att en neutral stat kan vara medlem av säkerhetsrådet och även rösta för sanktioner. I den utsträckning som det bindande

 

9Herndl a.a. s. 537. — I samband med sanktionerna mot Rhodesia förklarade Österrike: ”Without prejudice to the question, whether Austria as a permanently neutral State Member of the United Nations is automatically bound by decisions of the Security Council regarding mandatory sanctions — a question which in the opinion of the Federal Government of Austria can only be decided in each single case on the basis of the specific situation and with due regard to the obligations which result on the one hand from the membership of Austria in the United Nations and on the other hand from its permanent neutrality, of which all States Members of the United Nations had previously been notified — the Federal Government of Austria has in this particular case and under the given circumstances decided as follows:” (därpå uppräknades de åtgärder som vidtagits för att genomföra resolutionen), s. 539 hos Herndl.

Sverige i FN:s säkerhetsråd 181

sanktionsbeslutet inte lägger hinder i vägen är den neutrala staten dock förpliktad att uppfylla neutralitetsrättens krav.

 

Sverige i säkerhetsrådet 1957-1958
Under Sveriges första period i säkerhetsrådet behandlades bl. a. Kashmir-frågan och Libanon-krisen. En redogörelse för rådets verksamhet, som även belyser de svenska ställningstagandena, utgavs först 1970.10 I det följande skall endast några punkter beröras som är av intresse med tanke på Sveriges neutralitetspolitik.
    I början av januari 1957 begärde Pakistan säkerhetsrådets sammankallande i tvisten mellan Indien och Pakistan om det territorium som tidigare utgjort furstendömet Jammu och Kashmir. Rådet upprepade en tidigare maning att låta befolkningen genom folkomröstning avgöra statens framtida ställning. I februari anmodade säkerhetsrådet Sveriges ombud Gunnar Jarring (som då var rådets ordförande) att resa till de båda länderna för att diskutera förslag som kunde bidra till tvistens lösning. Resolutionen antogs med tio röster för och en nedlagd (Sovjetunionens). Jarring avgav sin rapport till säkerhetsrådet den 29 april. Han konstaterade att det inte förelåg ett sådant samförstånd mellan parterna att det kunde tjäna som grundval för framläggandet av några konkreta förslag. I september togs frågan igen upp av säkerhetsrådet på pakistansk begäran. En resolution antogs den 2 december 1957 med tio röster för och en nedlagd (Sovjetunionens). Rådet anmodade FN:s representant för Indien och Pakistan, amerikanen Frank Graham, att till parterna framföra rekommendationer för vidare lämpliga åtgärder för att främja en lösning. Frågan togs sedan inte upp på nytt av säkerhetsrådet under den tid då Sverige var medlem.
    Under debatten i säkerhetsrådet framfördes vissa svenska legala tankegångar. Jarring sade redan i januari 1957 att de rättsliga spörsmål som förknippades med Kashmir-frågan enligt svenska regeringens åsikt erfordrade ytterligare grundligt studium. I februari förklarade Jarring att två vägar enligt svensk uppfattning syntes stå öppna för att nå det slutliga målet, nämligen en överenskommelse mellan parterna på politisk grundval. Den ena vägen vore att låta parterna komma tillsammans för förhandlingar antingen direkt eller genom medlare. Om den vägen inte skulle visa sig möjlig, kunde det vara av värde att få vissa bakomliggande problem av juridisk karaktär klarlagda i avsikt att skapa bättre betingelser för en överenskommelse. Detta skulle bäst låta sig göra genom att hänskjuta en del av sakens rättsliga aspekter till Internationella domstolen för

 

10 Sverige i Förenta Nationernas säkerhetsråd 1957–1958, UD 1970.

182 Rolf H. Lindholm

rådgivande yttrande. Utvecklingen medförde emellertid att den svenska regeringens tanke inte kom att på nytt aktualiseras. Det svenska agerandet i Kashmir-frågan följde den traditionella linjen att kriser i första hand skall lösas genom förhandlingar. Om detta inte lyckas rekommenderas medling, skiljedom (en tanke som framfördes av Jarring i hans rapport till säkerhetsrådet) eller rättsligt avgörande. Enligt Östen Undén borde Sverige i FN ”ge uttryck åt hur enligt vår mening en utjämnande politik borde se ut”.
    Libanonkrisen 1958 togs först upp i säkerhetsrådet i juni. Då beslöt rådet på svenskt förslag utsända en observationsgrupp till Libanon i syfte att säkerställa att någon olaglig infiltration av personer eller tillförsel av vapen eller annan materiel över Libanons gränser icke ägde rum. Resolutionen antogs med tio röster för och en nedlagd (Sovjetunionens). Efter statskuppen i Irak den 14 juli begärde Libanons regering militär hjälp. Den 15 juli landsteg amerikanska truppstyrkor i Beirut med omgivningar. Säkerhetsrådet sammanträdde samma dag. Tre resolutionsförslag framlades den 17 juli, av Sovjetunionen, Förenta Staterna respektive Sverige. Inget av förslagen antogs. Enligt det svenska förslaget hade förutsättningarna för säkerhetsrådets beslut att sända observatörer till Libanon väsentligen ändrats genom den amerikanska aktionen. I sin huvuddel uppdrog förslaget åt generalsekreteraren att tills vidare inställa den verksamhet som observatörerna utövade i Libanon. Röstsiffrorna blev två för (Sverige och Sovjetunionen) samt nio emot.
    Den 21 juli framlade Japan ett resolutionsförslag, enligt vilket säkerhetsrådet skulle anmoda generalsekreteraren att genast vidta anordningar för sådana åtgärder, utöver dem som förutsetts i resolutionen från juni om observationsgruppen, som han i det nya läget kunde anse erforderliga. Ett syfte var att möjliggöra tillbakadragandet av de amerikanska styrkorna från Libanon. Förslaget föll på sovjetiskt veto. Övriga rådsmedlemmar röstade för. Dag Hammarskjöld begärde omedelbart ordet och konstaterade att säkerhetsrådet inte hade kunnat enas om ytterligare åtgärder i den rådande allvarliga situationen. FN:s ansvar att uppfylla sina syften och principer kvarstod emellertid. Då observationsgruppens fortsatta verksamhet visat sig godtagbar för samtliga medlemmar av rådet skulle han ytterligare utveckla gruppens verksamhet i en sådan omfattning som vore förenlig med dess grundläggande karaktär.
    Några nya försök att i säkerhetsrådet finna en lösning på krisen gjordes inte. I oktober 1958 drogs de amerikanska trupperna tillbaka från Libanon. FN:s observationsgrupp i Libanon avvecklades i december 1958.

Sverige i FN:s säkerhetsråd 183

Det svenska förslaget om att inställa observatörernas verksamhet uppfattades på många håll som oförklarligt. Det var ju Sverige som hade föreslagit att observationsgruppen skulle upprättas. En del av förklaringen återfinns i Jarrings anförande inför säkerhetsrådet den 16 april. ”Då rådet nu står i begrepp att behandla frågan i detta nya läge måste två aspekter hållas isär. För det första, i den mån som vi står inför en stats beslut att begära hjälp av en annan stat för att stabilisera det inre läget, är detta icke en fråga som utan vidare faller inom Förenta Nationernas behörighet. I detta sammanhang får jag hänvisa till stadgans artikel 2, paragraf 7. För det andra har det, å andra sidan, uttalats att Förenta Staterna handlat i överensstämmelse med stadgans princip om kollektivt självförsvar. Det har uppenbarligen ansetts, att åtgärder vidtagits i enlighet med artikel 51 eller åtminstone i enlighet med andan i denna artikel. Åtgärder av detta slag kommer stadgeenligt under säkerhetsrådets prövning. En av förutsättningarna för tillämpning av artikel 51 är att ett väpnat angrepp ägt rum mot en medlemsstat. Svenska regeringen anser icke, att denna förutsättning föreligger i förevarande fall. Icke heller anser min regering, att det föreligger en internationell konflikt enligt artikel 51.” Hilding Eek har ett kompletterande resonemang: ”Det är tänkbart, att situationen i Libanon av svenska regeringen bedömdes som inledningen till en allmän amerikansk intervention i Mellersta Östern, vilken innebar allvarlig risk för ett allmänt krig. Om ett sådant utrikespolitiskt bedömande varit välgrundat, kunde ju Sverige haft viss anledning demonstrera i säkerhetsrådet, inte för att ange sin uppfattning om rätta tolkningen av FN:s stadga utan för att markera sin neutrala ställning i en väpnad konflikt mellan stormakterna. Det fanns visst stöd för att se allvarligt på saken.”11 Den sovjetiske representanten i säkerhetsrådet talade om att ”förebygga ett tredje världskrig”. Det japanska resolutionsförslaget avvisades med en hänvisning till att sovjetregeringen ansåg ”att det nu vore fråga om krig eller fred”. Moskva meddelade också den 17 juli att stora militärmanövrer dagen efter skulle inledas i Sovjetunionen längs gränserna till Iran och Turkiet samt i Bulgarien.
    Att Sverige röstade för det japanska resolutionsförslaget uppfattades på vissa håll som inkonsekvent. Samtidigt som Jarring den 21 juli förklarade att Sverige skulle rösta ja sade han bl. a.: ”Genom den amerikanska landsättningen av trupper i Libanon förändrades i olika avseenden förutsättningarna för observatörsgruppens verksamhet.

 

11Hilding Eek, Sverige i FN:s säkerhetsråd 1957–1958, Världspolitikens dagsfrågor, 1959:3, s. 23.

184 Rolf H. Lindholm

Det föreföll svenska regeringen som om det vore ägnat att sudda ut skillnaden mellan FN:s observatörer och USA:s militärer, om de förra fortsatte sin verksamhet, sedan ett betydande antal amerikanska soldater anlänt till landet. Observatörernas fortsatta verksamhet skulle i detta läge kunna bli en politisk belastning för Förenta Nationerna.” Eek menade att regeringen kanske kom till ”en annan uppfattning om de risker för ett allmänt krig som Libanonkrisen innebar”. Utrikesminister Undén förklarade att Sverige kunnat rösta ja på det japanska resolutionsförslaget, därför att det inte innehöll ”något godkännande eller ens ett omdöme om den amerikanska interventionen”. I sak förelåg dock numera den skillnaden att Sverige var berett att acceptera en fortsatt verksamhet i Libanon av FN-observatörerna, trots samtidig närvaro av amerikanska soldater.
    Utan tillgång till handlingar i UD:s arkiv är det svårt att bedöma grunderna för det svenska agerandet i samband med Libanon-krisen 1958. Det vill dock synas som om en viss konflikt uppstod mellan FN-rollen och neutralitetspolitiken. I ett sådant läge har neutraliteten företräde. Man kan jämföra med vad som sagts från svensk sida i fråga om sanktionssystemet: ”Regeringen har angivit sin allmänna ståndpunkt till sanktioner på det sätt att vi är med om tvångsåtgärder, när säkerhetsrådet fattat beslut därom enligt stadgan, vilket betyder att alla stormakter är ense om beslutet. Skulle oenighet föreligga i säkerhetsrådet och frågan upptagas i församlingen enligt Achesonplanen, förbehåller vi oss fri prövningsrätt. Sverige kan inte väntas deltaga i sanktioner i sådana fall då ett stormaktskrig utbrutit eller då vi bedömer läget så att vi befinner oss i farozonen för ett allmänt krig.”12

Sverige i säkerhetsrådet 1975-1976
Sveriges andra period i FN:s säkerhetsråd blev arbetstyngd. Rådet antog 18 resolutioner 1975 och lika många 1976. De frågor som behandlades var framför allt Cypern, Mellersta Östern, Västra Sahara, Östra Timor och Södra Afrika. Därtill kom arbetet med resolutioner som föll på grund av veton eller därför att inte tillräckligt många jaröster uppnåddes. En stor del av rådets arbete består av informella konsultationer mellan medlemmarna. Dessa pågår i vissa skeden nästan kontinuerligt.
    Några svårigheter på grund av neutralitetspolitiken uppstod inte. I vissa frågor blev Sveriges röst dock avgörande, därför att det krävs nio ja-röster för att ett beslut skall kunna fattas. Som ett belysande exempel kan nämnas behandlingen i rådet av Sydafrikas aggression mot

 

12 Utrikesminister Östen Undén, Utrikesfrågor 1952 s. 23.

Sverige i FN:s säkerhetsråd 185

Angola: ”Sverige uttryckte i sitt inlägg i säkerhetsrådet stöd för ett afrikanskt resolutionsförslag att brännmärka Sydafrikas aggression. Samtidigt underströk den svenske delegaten principen att alla stater måste avhålla sig från inblandning i andra staters angelägenheter. Cuba hade sänt trupper till Angola på begäran av en befrielserörelse, MPLA, inte enligt svensk uppfattning av en regering som fått allmänt erkännande. Detta var en viktig skillnad. Sverige ville politiskt stödja den afrikanska hållningen gentemot Sydafrika men kunde inte bortse från viktiga principer som gäller militärt ingrepp i andra länder. Någon kompromiss mellan väststaterna och de afrikanska länderna uppnåddes inte vid behandlingen i säkerhetsrådet. Åtta ja-röster var klara för det afrikanska förslaget men för att uppnå erforderlig majoritet fordrades en nionde ja-röst. I det läget kom Sveriges hållning att avgöra frågan. Ett nederlag för resolutionsförslaget skulle för de afrikanska staterna betyda en avsevärd prestigeförlust och inbringa Sydafrika dess största triumf i FN. Sverige krävde då ett tillägg till det afrikanska förslaget som skulle bekräfta den allmänna principen om icke-inblandning i staters inre angelägenheter. Efter mycken tvekan accepterades detta och Sverige kunde då rösta för resolutionen som fick erforderliga nio röster.”13 I resolutionen erinrades bl. a. om principen att ingen stat eller grupp av stater av något skäl har rätt att direkt eller indirekt intervenera i en annan stats interna eller externa angelägenheter. Vidare sägs att varje stat har rätt att i utövandet av sina suveräna rättigheter begära bistånd från en annan stat eller grupp av stater.
    I december 1975, när säkerhetsrådet skulle behandla israeliska flyganfall på palestinska flyktingläger i södra Libanon, togs för första gången frågan upp om PLO:s deltagande i debatten i rådet. Förslaget fick nio ja-röster, varvid den svenska rösten blev avgörande. Tre rådsmedlemmar röstade nej och tre avstod, men eftersom det gällde en procedurfråga räknades inte de amerikanska och brittiska nejrösterna som veton.
    Sverige spelade också en aktiv roll i säkerhetsrådets resolutionsarbete i fråga om Västra Sahara. Den svenske FN-ambassadören Olof Rydbeck utsågs att som generalsekreterarens representant resa till området för att undersöka möjligheterna för befolkningen att utöva sin rätt till självbestämmande i enlighet med generalförsamlingens resolutioner. Den allmänna slutsatsen i hans rapport var att läget i Västra Sahara inte tillät en folkomröstning där hela den sahariska

 

13 Sverige i FN:s säkerhetsråd 1975–76, UD informerar 1977:1, s. 9–10. En utförligare redovisning återfinns i UD:s skrift Sverige i Förenta Nationernas Säkerhetsråd 1975–1976, Stockholm 1977.

186 Rolf H. Lindholm

 

befolkningen kunde fritt uttrycka sin vilja om områdets framtid. Läget var spänt och en stor del av befolkningen hade flytt.

 

Positiva aspekter på neutrala staters medlemskap i säkerhetsrådet
Det hävdas ibland att neutrala stater är särskilt lämpliga som medlemmar av säkerhetsrådet. Man brukar hänvisa till att de kan spela en förmedlande roll och bereda vägen för kompromisser.14 Neutrala stater kan också sägas vara förpliktade att uppträda objektivt och måttfullt samt att ställa sina speciella tjänster till förfogande.15 Säkerhetsrådet har inte blivit det organ för kollektiv säkerhet som FN:s stadga förutsåg. Rådets arbete präglas av informella konsultationer, politiska anföranden och försök att utforma resolutionstexter som skall kunna antas med consensus. Det är ovanligt med sanktionsbeslut, men fredsbevarande operationer — som inte förutsågs i stadgan — har kommit att få stor betydelse. De neutrala staterna har också i det sammanhanget spelat en framträdande roll genom att ställa styrkor och observatörer till förfogande för FN.
    Medlemmarna av säkerhetsrådet innehar en nyckelställning i FN. Ändå dröjde det länge innan Sverige kandiderade. I samband med att Sverige för första gången blev medlem av rådet påpekades att detta innebar ett särskilt ansvar. Erfarenheterna av medlemskap har dock varit goda. Sveriges internationella anseende har ökat genom insatserna i säkerhetsrådet.16 Sveriges profil i internationell politik har också blivit klarare och mera känd för andra länder.

 

14 Wildhaber a.a. s. 142. — Herndl a.a. s. 535. 15 Jfr Max Jakobson, Trettioåttonde våningen, kapitlet Finland i säkerhetsrådet, Helsingfors 1983, s. 174. 16Herndl a.a. s. 547 säger detsamma med avseende på Österrike.