Per-Edwin Wallén in memoriam
Professorn i straffrätt vid Lunds universitet Per-Edwin Wallén avled den 22
mars 1989 i en ålder av 63 år.
    Per-Edwin Wallén var född i Malmö 1925, och han avlade studentexamen
på Hvitfeldtska läroverket i Göteborg 1944. Den unge Per-Edwin önskade bli filolog, men fadern, litteraturvetaren Erik Wallén, ville att sonen skulle bli jurist och höstterminen samma år skrev Per-Edwin in sig vid juridiska fakulteten i Lund. Efter jur. kand.examen 1951 fortsatte han med doktorandstudier i rättshistoria, därtill uppmuntrad av den i förtid bortgångne rättshistorieprofessorn Ivar Sjögren.
    Den vetenskapliga skolningen fick Per-Edwin främst av Karl Olivecrona
vid dennes licentiatseminarier. Han beundrade mycket Olivecronas stringens, klara analys och briljanta framställningsförmåga. Följdriktigt tillhörde han initiativtagarna till och redaktionen för den festskrift, som färdigställdes till Olivecronas avgång från ämbetet 1964.
    Per-Edwin kom att tillhöra den lyckliga generation av unga forskare för
vilka Europa åter stod öppet efter världsbranden. Han åkte tåg ut i Europa, för han älskade att åka tåg. Han reste bland annat till vatikanarkivet i Rom, och studierna där resulterade i artiklar om den kanoniska rättens tillämpning i den nordiska medeltidsrätten. Redan under doktorandtiden knöt han internationella kontakter; det var för att nämna några Stig Juul i Köpenhamn, Knut Robberstad i Oslo, Ragnar Hemmer i Helsingfors och Karl Wührer i Wien.
    1958 disputerade Per-Edwin Wallén på avhandlingen ”Die Klage gegen den

Toten im nordgermanischen Recht”. Ämnet hämtade han från den germanska
rätten, nämligen den säregna dödmansprocessen. Det var ett välvalt ämne, som inte rättshistoriker behandlat på ett halvsekel, och i vilket han fick tillfälle odla sina textkritiska intressen med sin utvecklade analysförmåga. Han kunde visa att denna dödmansprocess varit föremål för en kontinuerlig utveckling i de nordiska rättskällorna, och med för våra ögon burleska exempel visade han hur den döde bokstavligt ställdes inför rätta som part i rättegången. Redan i avhandlingen intresserade han sig för nödvärnsfrågorna, och det var rättsproblem han därefter ofta och gärna återkom till, både som straffrättare och rättshistoriker.
    Avhandlingen fick goda vitsord, och gav författaren docentkompetens
och docenttjänst vid Juridicum i Lund. Praktiskt taget alla lundajurister, som kommit till Lund kring 1960 eller därefter, har mött Per-Edwin Wallén som en oförglömlig lärare. Han undervisade både i rättshistoria och i straffrätt. Som student fann man honom säkrast i universitetsbibliotekets bokmagasin, där han under 1960-talet hade ett forskarbord. Där satt han och speciminerade för professuren i rättshistoria i Stockholm, vilken han erhöll 1964 i konkurrens med flera sökande.
    Sejouren vid Stockholms universitet blev dock kortvarig. Efter två år
sökte han sig tillbaka till Lund och erhöll professuren i straffrätt i Lund 1966. Han blev ändock rättshistorien trogen. Tillsammans med kollegan Erik Anners skrev han läroboken Svensk straffrättshistoria och hans föreläsningar i straffrätt hade ofta historiska utgångspunkter. I Kulturhistoriskt Lexikon för nordisk medeltid skrev han ett antal välskrivna artiklar — alla resultat av självständiga forskningsinsatser.

Notiser 239

Han såg det som en intellektuell stimulans och en utmaning att utvärdera och utveckla de traditionella förmögenhetsbrottens begrepp och definitioner, samt att analysera deras behov av förändring i ett föränderligt samhälle. Han intresserade sig exempelvis för bankomatmissbruk och snabbköpssnatterier, och under senare år särskilt för databrottslighet. Det var de begreppsmässiga frågorna om de traditionella brotten intrång, urkundsförfalskning, bedrägeri och förskingring, tillämpade i en ny teknisk miljö, som fascinerade honom. För påföljdsystemet och dess kriminalpolitiska problem hade han endast ringa intresse.
    Han hade en god kontakt med det praktiska rättslivet och åtog sig gärna
att tjänstgöra som adjungerad ledamot i Skånska hovrätten. Han deltog också i det straffrättsliga reformarbetet som expert i 1968 års brottmålsutredning och 1976 års sexualbrottsutredning Per-Edwin Wallén utnyttjade också forskarens möjligheter till internationell vidsyn. Han studerade regelbundet vid Max-Planck-Institutet för internationell straffrätt i Freiburg in Br., deltog ofta i internationella kongresser och drog sig emellanåt tillbaka till Italien, till San Michele på Capri, för att få arbetsro. Överallt där han gjorde station skrev han till vännerna vykort med korta välformulerade meddelanden — skrivna med hans typiska, småstilta piktur, och där frankeringen för den mycket kunnige filatelisten PerEdwin ofta var en del av hälsningen.
    Han var en läsande forskare, som inte bara var mycket beläst i vitterhet
och facklitteratur, utan som också tog sig tid att läsa kollegers och forskarstuderandes många och långa manuskript. Vi är åtskilliga som är Per-Edwin tacksamma för att han delade med sig av sin tid och alltid var beredd ge kloka synpunkter på resultaten av våra forskarmödor. Han var under många år ledamot av Svensk Juristtidnings redaktion och skrev genom åren både artiklar och recensioner till denna tidning. Han hade i allt han skrev en mästerlig penna; han såg det kuriösa i situationen och älskade kluriga formuleringar.
    Per-Edwin var en gudabenådad föreläsare, och studenterna älskade hans
undervisning. Med värme och humor levandegjorde han straffrätten med praktiska, konkreta exempel. Därtill var han en uppskattad lärare vid Polishögskolan och höll engagerade rättshistoriska och straffrättsliga föredrag i radio och för skilda auditorier runt om i landet. Under 1980-talet lade han därutöver ned en stor arbetsinsats på förtroendeuppdrag på Juridicum, både som prodekanus och som utbildningsnämndens ordförande.
    Per-Edwin var och förblev lundensare och identifierade sig med sitt ur
sprung i det skånska slättlandskapet. Han var en gärna sedd ledamot av åtskilliga av det lundensiska sällskapslivets föreningar och sällskap. Falstaff fakir, tillhörde de favoriter han gärna citerade, och han var också Fakirensällskapets förste, mycket uppskattade, ordförande. Han har lämnat ett stort tomrum efter sig bland sina vänner och kolleger, och tusentals jurister i vårt land minns hans lärargärning med värme och tacksamhet.

Kjell Å Modéer