Synpunkter på slutbetänkandet Kommision och dylikt

 

Av advokat MAGNUS PFANNENSTILL

Kommissionslagskommittén har i ett delbetänkande Handelsagentur och kommission, SOU 1984:85 (Delbet.) behandlat rättsförhållandet mellan huvudmannen och handelsagenten samt kommissionären.
    Kommitténs slutbetänkande Kommission och dylikt SOU 1988:63 (Bet.) har under andra halvåret 1989 varit ute på remiss. Betänkandet har nyligen kommenterats i vissa delar av advokat Stefan Lindskog. Detta har skett i två artiklar i Juridisk Tidskrift 1989–1990 s. 207 ff och Svensk Juristtidning 1989 s. 683. Slutbetänkandet behandlar främst reglerna om rättsförhållandena till tredje man vid kommission, tjänstekommission, kommissionärsbolag m. m. När jag nedan talar om kommittén så avser jag, om annat inte framgår, kommitténs uttalande i Bet.
    Jag har för advokatsamfundets räkning deltagit i remissarbetet. Bet. är en nyttig och intressant läsning inte minst p. g. a. kommitténs diskussioner rörande det gällande rättsläget. Det finns dock enligt min uppfattning stor anledning att på vissa punkter ifrågasätta kommitténs uppfattning om det rådande rättsläget och de slutsatser kommittén drar av denna sin uppfattning. Bet. avser ett centralt och viktigt rättsområde. Det bör därför debatteras ordentligt om det skall bli föremål för lagstiftning.
    Innan jag går in på betänkandet skall jag redogöra för huvuddragen i gällande regler om kommission. Därefter kommer några anmärkningar om separationsrätten.

 

A Kort om kommission
1 Kravrätten
Kommissionslagen (KommL) innehåller bestämmelser om kommissionär, handelsagenter, handelsresande och platsförsäljare och dessas förhållande till sina kommitténter eller huvudmän. I det följande kommer jag enbart att behandla kommissionsförhållandet.
    Med kommissionär förstår man den, som åtagit sig uppdrag att för annans räkning men i eget namn sälja eller köpa lös egendom (4 § KommL). Man skiljer på civil kommission och handelskommission. Någon uttrycklig definition av begreppet civil kommission före-

Synpunkter på slutbetänkandet Kommission och dylikt 347

kommer inte i lagen. Handelskommission föreligger när kommissionären är handelsman och uppdraget ligger inom hans rörelse (4 § KommL).
    Huvudmannen kan i princip ta över kravrätten — dvs. rätten att driva in en fordran som uppkommit genom kommissionärens rättshandlande — genom att meddela kommissionären eller hans konkursbo att han vill göra det (58 § 1 st. KommL). En särskild regel finns som gör det möjligt för kommissionären att vid handelskommission hålla tredje mans identitet hemlig för huvudmannen. Regeln syftar till att undvika att huvudmannen och tredje man i framtiden skall kunna träffa avtal direkt med varandra. Regeln innebär att kommissionären eller hans konkursbo alltid kan hindra att huvudmannen tar över rätten att kräva tredje man (58 § 2 st. KommL). Har kommissionären panträtt i fordringen mot tredje man för sin täckningsfordran mot huvudmannen måste huvudmannen först betala eller ställa säkerhet för den (58 § jfr 35 och 36 §§ KommL).

 

2 Äganderätten
Huvudmannen blir vid inköpskommission genom avtalet mellan kommissionären och tredje man direkt ägare till kommissionsgodset liksom tredje man blir ägare vid försäljningskommission. Kommissionsavtalet kan ses som ett depositionsavtal kombinerat med ett försäljnings- och inköpsuppdrag.1

 

3 Täckningsfordran
Vid försäljningskommission har tredje man rätt att erhålla godset av kommissionären. Vid inköpskommission har tredje man sålt något till kommissionären och har rätt att erhålla betalning för detta. Uttryckt på annat sätt, kan man säga att kommissionären svarar för förpliktelser som uppkommer gentemot tredje man vid kommission. Kommissionären får genom avtalet en täckningsfordran mot huvudmannen. Täckningsfordringen omfattar det gods eller de pengar som erfordras för att kommissionären ska kunna fullgöra avtalet mot tredje man.
    Den grundläggande bestämmelsen rörande kommissionärens täckningsfordran mot huvudmannen framgår av 30 § KommL. Där fastslås att har kommissionären själv fått fullgöra avtalet till tredje man så får han ”söka sitt åter av kommittenten”. I förarbetena (Förarb.)2 framhålls att huvudmannen skall tillhandahålla försälj-

1 Bet. s. 57 y. 2 NJA II 1914 s. 221.

348 Magnus Pfannenstill

ningskommissionären den vara som skall levereras. Inköpskommissionären skall tillhandahållas pengar till betalning av det inköpta. Gör inte huvudmannen detta och måste därför kommissionären själv fullfölja avtalet måste huvudmannen ersätta kommissionären vad denne utgivit. Huvudmannen kan leverera eller betala direkt till tredje man i stället för att täcka kommissionären.3 Genom avtalet med kommissionären förvärvar tredje man en fordringsrätt enbart mot kommissionären och inte mot huvudmannen. Detta framgår av 56 § KommL. I 2 st. stadgas att tredje man inte kan grunda någon rätt mot kommissionären eller hans borgenärer på den grund att kommissionären har en täckningsfordran mot huvudmannen. Detta gäller även då kommissionären försatts i konkurs innan huvudmannen till honom utlämnat godset eller pengarna till fullgörandet av avtalet med tredje man. ”Denne har då icke någon rätt att få kommissionärens fordran på betäckning av kommittenten på sig överlåten, utan konkursförvaltaren äger indriva fordringen, och tredje man får nöja sig med den utdelning i konkursen...”.4 Av detta yttrande framgår att kommissionären har anspråk på täckning så fort han ådragit sig förpliktelsen mot tredje man. Kommissionären behöver inte ha haft utgiften.

 

1.3 Kommissionärens rätt mot tredje man
Den grundläggande bestämmelsen rörande kommissionärens rätt finns i 60 § KommL. Där fastslås att kommissionären ensam kan göra gällande fordringen mot tredje man. I 57 § stadgas undantag från huvudregeln. Undantaget innebär att huvudmannen får göra gällande fordringsrätten om t. ex. tredje man är i dröjsmål eller kommissionären försatts i konkurs. I Förarb. noterar man att det finns olika ”uppfattningar” i engelsk och tysk rätt om vem av kommissionären eller huvudmannen som är materiellt berättigad mot tredje man. Frågan om den genom avtalet med tredje man förvärvade fordringsrätten bör anses vara huvudmannens eller kommissionärens överlåtes till ”vetenskapen”. Lagbestämmelserna innehåller därför endast sådana rättssatser, som man på grund av deras praktiska betydelse velat få fastslagna.5I 60 § 2 st. sägs att betalning för sålt gods som inflyter till kommissionärens konkursbo skall redovisas till huvudmannen.

 

3 a. a. s. 221. 4 NJA II 1914 s. 279 y. 5 NJA II 1914 s. 280 y.

Synpunkter på slutbetänkandet Kommission och dylikt 349

l.4 Kvittning
Bestämmelsen finns i 64 § KommL. Det är endast tredje mans rätt att kvitta som är reglerad. Kvittning i konkurs behandlas inte. I 1 st. behandlas tredje mans rätt att kvitta mot krav från kommissionären. I 2 st. behandlas hans rätt att kvitta mot krav från huvudmannen. Tredje man har rätt att kvitta med egna fordringar mot kommissionären även sedan han insett att kommissionären handlade för annans räkning. Tredje man får också använda motfordran mot huvudmannen till kvittning mot krav från kommissionären. Detta förutsätter dock att någon skada inte uppkommer för kommissionären.
    Huvudmannens kvittningsrätt är inte reglerad. Detta är en följd av att tredje man inte har rätt att kräva huvudmannen på grund av avtalet med kommissionären.
    Kommissionären får enligt de allmänna kvittningsförutsättningarna kvitta med egna motfordringar mot huvudmannen trots redovisningsskyldighet för kommissionsfordran. Kommissionären kan inte mot krav från tredje man kvitta med huvudmannens krav på tredje man.6

 

B Kort om separationsrätt
Nuvarande KommL är från 1914. Då torde inte traditionsprincipen ha gällt för att en köpare skulle erhålla separationsrätt till det köpta. I stället torde allmänt avtalsprincipen ha gällt. Traditionsprincipen infördes fullt ut med lagen om skuldebrev som trädde i kraft 1937. Om enkla skuldebrev finns bestämmelser om kvittning i 28 § och överlåtelse i 27 och 29 §§. I RedovL från 1944 stadgas vad den redovisningsskyldige skall iaktta för att ägaren till medlen skall vara tillförsäkrad äganderätten. Lagen är allmänt tillämplig på fungibel egendom.
    Separationsrätt kan avse antingen individuellt eller generiskt bestämd egendom.7 Med specialitetsprincipen menar man att äganderätten endast kan rikta sig mot bestämda individualiserade föremål.8 Borgenären kan dock ha ett giltigt äganderättsanspråk och separationsrätt till generiskt bestämd egendom. Detta förutsätter att den generiska egendomen hela tiden hålls avskild hos gäldenären. Gäldenären har inte lov att byta ut egendomen mot annan likartad egendom. Separationsrätten kan dock överflyttas till att avse egendom som sätts i den ursprungliga egendomens ställe (surrogat).

 

6 NJA II 1914 s. 288 m. 7 Torgny Håstad, Sakrätt, 2:a uppl., s. 122 f. 8 a. a. s. 124 f.

350 Magnus Pfannenstill

Förutsättning är att det finns ett starkt samband mellan den ursprungliga egendomen och surrogatet. Vidare måste surrogatet vara urskiljbart.9 När det gäller att fastställa vilka övriga krav som gäller för separationsrätt skiljer Rodhe10 mellan egendom som är på väg in i gäldenärens förmögenhetsmassa, egendom ut ur gäldenärens förmögenhetsmassa och egendom som är på väg förbi gäldenärens förmögenhetsmassa. Med denna terminologi är kommissionsgodset enl KommL på väg förbi gäldenärens förmögenhetsmassa. Huvudmannen blir nämligen direkt ägare till kommissionsgodset. Detta gäller såväl vid försäljnings- som inköpskommission.

 

C Slutbetänkandet
1 Allmänt
Kommittén skiljer, i fråga om tredje mans rätt till egendom, mellan inköps- och försäljningskommission. Jag menar att det saknas anledning att göra denna skillnad. Frågan kommer att behandlas under punkterna 1–3. Under punkt 4 behandlas kommissionärens täckningsfordran och där framförs kritik mot Bet. i denna del. Kvittningsfrågorna och förslaget om en ny rättsfigur, tjänstekommission, behandlas sedan under punkt 5 resp. 6. Under punkt 7 redogör jag för kommitténs resonemang runt kommissionärsbolagen.
    Förslaget beträffande försäljningskommission lyder i den del som här diskuteras (48 § 1 st.) som följer:

 

Vara som lämnats till kommissionären för försäljning är förbehållen huvudmannen framför kommissionärens borgenärer.

 

Bet föreslår i 49 § 1 st. följande beträffande inköpskommission:

 

Vara som kommissionären köpt i avsikt att uppfylla kommissionsavtalet är förbehållen huvudmannen framför kommissionärens borgenärer.

 

Tredje mans rätt till godset vid försäljningskommission behandlas i 51 § i förslaget, som lyder:

 

Har tredje man genom avtal med en kommissionär förvärvat viss (kursiveringen gjord av mig) vara som lämnats till kommissionären för försäljning, är varan förbehållen tredje mannen framför kommissionärens och huvudmannens borgenärer.

 

Tredje mans rätt till prestation, dvs. betalning, vid inköpskommission behandlas nedan efter frågan om separationsrätt vid försäljningskommission.

 

9 a. a. s. 128 f. 10 Knut Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985, s. 169.

Synpunkter på slutbetänkandet Kommission och dylikt 351

 

2 Försäljningskommission
Bet behandlar separationsrätten till godset vid försäljningskommission under bl. a. tre rubriker som återges nedan.

 

2.1 Kommissionären går i konkurs; godset finns hos honom
Två frågor blir relevanta enligt kommittén. Kan tredje man överhuvudtaget göra ett sakrättsligt skyddat förvärv från kommissionären utan att få godset traderat till sig? Vad krävs i så fall för att tredje man skall vara skyddad när godset finns hos kommissionären? När det gäller bestämt gods kan inte kommissionärens konkursbo göra anspråk på detta. Huvudmannen kan vid sidan om tredje man ha intresse av godset. I denna obligationsrättsliga konflikt bör tredje man vinna. Situationen är annorlunda beträffande generiskt bestämt gods — leveransavtal. Separationsrätt till sådant gods skulle uppkomma först sedan godset avskilts för köparens räkning under dennes medverkan.11 Kommitténs bedömning av rättsläget i vad avser bestämt gods bör accepteras. När det gäller separationsrätt till generiskt gods måste man skilja på två situationer. Den ena är den att det generiskt bestämda godset sammanblandats och ingår i kommissionärens förmögenhetsmassa. Konkursboet kan då göra anspråk på godset. Den andra situationen är den då ingen sammanblandning har skett. Då ingår inte heller godset i kommissionärens förmögenhet. I konflikten mellan tredje man och huvudmannen om rätten till godset bör tredje man vinna. Konkursboet kan inte heller förfoga över detta. En särskild variant är följande. Kommissionären har från två huvudmän mottagit t. ex. olja i olika leveranser. Denna olja hålls avskild från kommissionärens egendom. Då ingår inte detta i kommissionärens egendom. De båda huvudmännen får samäganderätt till oljan. Vad händer om kommissionärens olja blandas med huvudmännens parti och utgör enbart en mindre del av detta? Alla tre torde erhålla samäganderätt till oljan. Innebär detta att tredje mannens olja — dvs. den köpta men ännu ej levererade oljan — sammanblandas med kommissionärens eller är partiet trots allt individualiserat? Frågan lär få överlämnas till praxis.

 

2.2 Huvudmannen går i konkurs; godset finns hos kommissionären
Kommittén skiljer här på bestämt och generiskt gods. Kommissionären kan ses som en från huvudmannen fristående tredje man,

 

11 Bet. s. 141 ff.

352 Magnus Pfannenstill

som innehar godset för tredje mans räkning. ”Kommissionären vet i och med avtalet med köparen, om köpet avser bestämt gods, att godset överlåtits från huvudmannen till köparen, varför någon underrättelse till kommissionären om detta inte erfordras.” Enligt allmänna regler torde köparen då vara skyddad mot huvudmannens borgenärer.12 Kommittén konstaterar sedan att för köparens sakrättsskydd beträffande generiskt gods fordras individualisering under medverkan av köparen. Detta sista kan ifrågasättas. Den ifrågavarande situationen torde vara att bedöma på följande sätt. Oavsett om det gäller bestämt eller generiskt gods är detta gods individualiserat i förhållande till huvudmannens–konkursgäldenärens förmögenhet. Kommissionären är genom avtalet med tredje man förpliktad att leverera. Detta kan han göra utan att konkursboet kan hindra honom. Samma sak gäller även om kommissionären sammanblandat godset med sitt eget. Exekutionen berör ju gods som sålts före konkursen och befinner sig hos en tredje man (dvs. kommissionären), som har vetskap om försäljningen.

 

2.3 Huvudmannen går i konkurs; godset finns hos honom
I detta fall kan enligt kommittén tredje man inte göra anspråk på godset.13 Detta följer av traditionsprincipen. Det torde vara alldeles klart att tredje man inte kan göra anspråk på godset hos huvudmannen. I första hand beror detta dock på att avtalet inte finns mellan tredje man och huvudmannen utan mellan tredje man och kommissionären. Först om tredje man skulle kunna utnyttja kommissionärens täckningsfordran blir det tal om att tredje man får en självständig rätt att hos huvudmannen begära fullföljd. Kommissionärens rätt till leverans — täckning av sin täckningsfordran — från huvudmannen får vika gentemot huvudmannens konkursbo.

 

3 Inköpskommission
När kommittén redogör för sina överväganden rörande den framtida regleringen av separationsrätten vid inköpskommission tar kommittén upp följande exempel. En person — kommissionären — erhåller ett uppdrag att köpa för annans räkning. Kommissionären erhåller förskott. Han förskingrar förskottet och betalar ur den sammanblandade kassan. Äganderätten till det inköpta tillfaller direkt huvudmannen. Detta anser kommittén inkonsekvent. Anledningen är att om förskottet sammanblandas så saknar huvudmannen

12 Bet. s. 144 x. 13 Bet. s. 144 y.

Synpunkter på slutbetänkandet Kommission och dylikt 353

separationsrätt till medlen enl RedovL.14 Utifrån detta exempel drar kommittén den slutsatsen att reglerna om inköpskommission i KommL 53 § 2 st. strider mot traditionsprincipen. Denna analogi måste vara felaktig. Det inköpta godset har ju aldrig tillhört — kommit in i — kommissionärens förmögenhetsmassa. Skulle däremot det inköpta blandas med kommissionärens förmögenhet försvinner huvudmannens äganderätt till det inköpta. Att betalning skett med kommissionärens pengar är ovidkommande. Betalningen är endast ett utlägg.15 Den fråga som behandlats ovan avser huvudmannens separationsrätt till det gods som kommissionären köpt för huvudmannens räkning. När det gäller frågan om separationsrätt så saknas det enligt min mening anledning att skilja mellan inköps- och försäljningskommission. Det bör rimligtvis inte spela någon roll i vilken riktning betalnings- respektive varuströmmen går. Att kommissionärens täckningsfordran vid inköpskommission utgörs av pengar och vid försäljningskommission av vara bör inte påverka parternas rätt.
    Man får intrycket av att kommittén anser att det enligt allmänna rättsprinciper skulle erfordras något sakrättsligt moment utöver huvudmannens äganderätt till kommissionsgodset för hans separationsrätt. Denna uppfattning måste rimligtvis vara felaktig. Uppfattningen har betydelse för kommitténs ställningstagande för tjänstekommission. Det är därför extra viktigt att fastslå att om det rör sig om verkligt kommissionsgods och detta inte är sammanblandat så ligger godset utanför kommissionärens förmögenhet. Något ytterligare fordras inte för huvudmannens separationsrätt. Är godset på väg in eller ut ur kommissionärens förmögenhetsmassa — såsom vid den föreslagna tjänstekommissionen — blir situationen annorlunda.

 

4 Om täckningsfordran mot huvudmannen och anspråk mot tredje man
4.l Allmänt
Kommittén har i Delbet. preliminärt föreslagit att tredje man i viss utsträckning skulle få utnyttja kommissionärens täckningsfordran.16 Tredje man skulle alltså få direktkravsrätt mot huvudmannen. I Bet. tar kommittén ställning till om rättsläget bör bibehållas som i dag, om Delbet:s förslag bör införas eller om någon annan lösning bör väljas. Frågan om täckningsfordran är komplicerad. Jag har tidigare under punkt A 3 redovisat förarbetenas syn på saken. Här skall jag

 

14 Bet. s. 110 y. 15 Juridisk tidskrift 1989–1990 s. 207 ff (JT) s. 214. 16 Delbet. s. 170 ff.

354 Magnus Pfannenstill

redogöra för de båda betänkandenas redovisningar och ställningstaganden. Slutligen redogör jag för advokat Stefan Lindskogs uppfattning så som den kommit till uttryck i en uppsats i Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland 1985 s. 229 ff (JTF) samt vilka synpunkter och slutsatser jag drar av materialet.

 

4.2 Delbetänkandet
Partbindningsmönstret i KommL kallas i Delbet. för assymmetriskt. Anledningen är att fordringsrätten mot tredje man kan göras gällande av kommissionären och i vissa fall av huvudmannen. Däremot kan tredje man bara göra gällande sin fordran mot kommissionären och ej mot huvudmannen. I den anglosachsiska rätten är partbindningsmönstret symmetriskt. Tredje man kan nämligen framställa krav i anledning av avtalet även mot huvudmannen.17

I 56 § 1 st. KommL stadgas.

 

Genom avtal, som kommissionären, för kommittentens räkning men i eget namn, ingår med tredje man, förvärvar denne fordringsrätt allenast mot kommissionären och icke mot kommittenten.

 

Enligt Delbet. utgör denna regel något av en hörnpelare i svensk civilrätt.18 I Delbet. var man därför tveksam till att överge det asymmetriska partbindningsmönstret. I UNIDROIT-konventionen föreslås ett system som närmar sig det symmetriska. P. g. a. UNIDROIT lades ändå ett förslag som i stort överensstämde med konventionen.19 Advokatsamfundet menade i sitt yttrande över Delbet. att införandet av ett nytt partbindningsmönster erfordrade ytterligare utredning. Denna borde ske i samråd med övriga nordiska länder. Endast ett fåtal remissinstanser har kommenterat förslaget.20 Dessa synes ha varit avvisande mot förslaget. I Bet. konstateras, att konventionen inte lär träda i kraft eftersom för få länder anslutit sig.21

 

4.3 Kommitténs uppfattning om gällande rätt
Kommissionären har rätt att kräva täckning så fort förpliktelsen uppkommit. Så också om han är i konkurs. Gäller detta även om godset har sammanblandats med kommissionärens förmögenhet så att tredje man endast har en oprioriterad fordringsrätt? Ja, enligt

 

17 Delbet. s. 170 y. 18 a. a. s. 174 x. 19 a. a. s. 175 x. 20 Bet. s. 154 f. 21 Bet. s. 151 n.

Synpunkter på slutbetänkandet Kommission och dylikt 355

kommittén.22 Kommittén gör dock undantag för det fall huvudmannen betalat ett förskott till kommissionären. För förskott har kommissionären redovisningsskyldighet och han skall därför avskilja detta. Är förskottet avskilt skall detta återbetalas till huvudmannen eller vidarebefordras till tredje man.23 Har förskottet sammanblandats förlorar huvudmannen sin separationsrätt till pengarna.
    För det fall tredje man har sakrättsligt skydd för sin prestation har huvudmannen rätt att med befriande verkan betala direkt till tredje man. Detta gäller inte om boet därigenom går miste om en kvittnings- eller säkerhetsrätt. Har godset sammanblandats med kommissio-närens förmögenhet har huvudmannen eller tredje man endast en oprioriterad fordran. En rätt att direktbetala skulle då innebära att man kunde kringgå konkursboets rätt till täckning och utdelning av förskingrat förskott.
    Enligt kommittén finns en motsättning mellan motivuttalandena till 30 § och 56 § 2 st. KommL.24 På det första stället sägs att huvudmannen kan befria sig från täckningsskulden genom att prestera till tredje man. På det andra anges att tredje man inte har rätt att få täckningsfordringen överlåten på sig utan han får nöja sig med utdelning i konkursen. Kommittén anser att det senare gäller.25

 

4.4 Kommitténs ställningstagande
Kommittén anser inte att det finns tillräckliga skäl för att införa en direktkravsrätt vid kommission. Normalt bör tredje man inte heller ha någon separationsrätt i kommissionärens konkurs till kommissionärens täckningsfordran mot huvudmannen. Tredje man skulle i så fall få separationsrätt till en tillgång som han över huvud taget inte har några anspråk på.26 Kommissionärens konkursbo skall således i princip dela ut mottagen täckning i konkursen enligt förmånsrättslagen. Bestämmelsen i 56 § KommL bör därför med vissa redaktionella ändringar ingå i den nya lagen. Ett förtydligande tillägg bör göras. Medel som konkursboet mottar från huvudmannen skall ingå i konkursen, såvida inte konkursboet mottar medlen med redovisningsskyldighet.27

 

4.5 Följdförslag i konkurslagen

 

22 Bet. s. 147 x. 23 Bet. s. 147 f. 24 NJA II 1914 s. 221 y resp. 279 y. 25 Bet. s. 150 x. 26 Jfr NJA II 1914 s. 280 ö. 27 Bet. s. 161 f.

356 Magnus Pfannenstill

Kommittén har två följdförslag. Det första är, att huvudmannen är skyldig att ge kommissionärens konkursbo täckning oavsett om det avtalats att kommissionären skall ha ersättning bara för utläggen (dvs. rätt till täckning uppstår först sedan kommissionären infriat mot tredje man). Det andra följdförslaget innebär, att tredje man inte kan efterge sin fordran efter konkursutbrottet. I och för sig bör en eftergift kunna återvinnas enligt 5 kap 16 § KL men bevissvårigheter kan föreligga. Kommittén anser även att bestämmelserna om täckning bör kunna tillämpas analogt på andra rättsområden.28 Kommissionärens rätt att ställa anspråk på tredje man, huvudmannens rätt att träda in samt huvudmannens separationsrätt till kommissionärens fordran behandlas i 57, 58, 60 och 61 §§ KommL. Kommittén anser, att — liksom i gällande rätt — kommissionären primärt skall ha kravrätten gentemot tredje man. Huvudmannen skall dock under vissa förutsättningar få ta över denna. Kommittén föreslår endast redaktionella ändringar i gällande regler. Beträffande separationsrätten i 55 § KommL föreslås inte någon ändring i förhållande till gällande rätt.
    Har tredje man presterat direkt till huvudmannen befriar detta honom under vissa omständigheter att prestera till kommissionären enligt 63 § KommL. Motsvarande bestämmelse i förslaget är 58 §. I motsats till vad som nu gäller bör kommissionären enligt förslaget vara bevisskyldig för att och i vilken utsträckning han skadats av att prestationen skett till huvudmannen.

 

4.6 Lindskog
Advokat Stefan Lindskog har i en uppsats i Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland 1985 s. 229 ff gjort en analys av olika problem i samband med täckningsfordringssituationen. Lindskog sammanfattar i uppsatsen att rättsläget är oklart. Bakgrunden är dock att täckningsfordringen går ut på att göra kommissionären skuldfri. Huvudmannen bör därför ha rätt att vägra infria täckningsskulden när det står klart att medlen inte kommer att användas till betalning av tredje man. Tredje man bör därför också kunna separera täckningsfordringen. Lindskog gör också en jämförelse med de värderingar som ligger till grund för 39 § KöpL. Bakom bestämmelsen skymtar bl. a. tanken att det inte kan begäras av säljaren att han skall prestera när han måste räkna med att inte erhålla någon motprestation.29 Lindskog vidareutvecklar sina synpunkter beträffande bl. a. täckningsfordran i kommissionsförhållanden i den tidigare

 

28 a. a. s. 162 f. 29 Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland, 1985 s. 229 ff (JTF) s. 246.

Synpunkter på slutbetänkandet Kommission och dylikt 357

omnämnda artikeln i Juridisk Tidskrift ”Om separationsrätt i samband med kommission”.
    Den sist omnämnda artikeln kan i denna del sammanfattas på följande sätt. Täckningsfordringen avser att göra kommissionären skuldfri. Huvudmannens förpliktelse går endast ut på detta. Huvudmannens betalning till kommissionären torde alltid utgöra redovisningsmedel även efter det huvudmannen emottagit leverans av det gods till vilken täckningsskulden hänför sig. Anledningen är att huvudmannens rätt kan bli beroende av att tredje man får betalt. Det kan bl. a. bli fel i godset. Har inte tredje man fått betalt har ju inte huvudmannen någon rätt mot honom. Eftersom betalda pengar tillhör huvudmannen skall dessa av kommissionärens konkursbo antingen återbetalas till huvudmannen eller betalas till tredje man. En konsekvens blir då att huvudmannen alltid kan frigöra sig mot kommissionären genom att betala direkt till tredje man. Konkursboet kan ju inte tillgodogöra sig täckningsfordringen. Om konkurrens uppstår mellan huvudmannen och tredje man bör tredje man ha företräde. Endast då har kommissionären fullgjort sitt åtagande mot huvudmannen. Dessutom svarar detta mot den ursprungligen avsedda fördelningen av ifrågavarande förmögenhetsvärden.30

 

4.7 Egna synpunkter
Huvudfrågan är: Skall tredje man ha separationsrätt till kommissionärens täckningsfordran mot huvudmannen? Kommittén accepterar att huvudmannen kan frigöra sig från täckningsskyldigheten genom att fullgöra kommissionärens förpliktelser mot tredje man.31 Detta menar kommittén dock inte gäller då kommissionären försatts i konkurs.32 Enligt min uppfattning medför kommitténs ställningstagande att borgenärerna får bättre rätt än konkursgäldenären. Detta strider mot den s. k. frysningsprincipen som innebär att borgenärernas inbördes ställning bestäms efter förhållandena på konkursdagen.33 I Förarb. görs två i vart fall till synes oförenliga uttalanden i frågan. På ett ställe uttalas att huvudmannen kan leverera eller betala direkt till tredje man. På ett annat ställe sägs att tredje man inte har rätt att överta täckningsfordringen när kommissionären försatts i konkurs.34 Kommittén föredrar att behålla den asymmetriska partsbindningen och lägger därför det sista uttalandet till grund för en ny

 

30 JT s. 220–232, särskilt s. 232. 31 Bet. s. 145 y, fr s. 186 n. 32 a. a. s. 147 x. 33 SvJT not 72. 34 se not 24 ovan.

358 Magnus Pfannenstill

lagstiftning.35 Skälen36 för detta är enligt min uppfattning i realiteten två. Det ena är behovet för kommissionären att kunna hemlighålla sina affärskontakter. Det andra är samordningen med reglerna för enkla bolag. Dessa skäl kan knappast anses bärande. Om kommissionären vill hemlighålla sina affärskontakter kan han — uttryckligen eller konkludent — avtala om detta. Försätts han i konkurs uppdagas dessa kontakter oavsett KommL:s regler. Enkla bolag torde numera inte ha någon större betydelse. Det kan vara värt att notera att enmanshandelsbolag nu godkänts av rättsordningen.
    Kommittén är av den uppfattningen att huvudmannen inte kan befria sig från täckningsskulden när kommissionären försatts i konkurs genom att betala direkt till tredje man.37 Enligt rättsfallet NJA 1936 s. 717 torde huvudmannen kunna göra detta. En kort redogörelse för rättsfallet kan vara på plats. En person vid namn Littorin hade lånat pengar av bankiren Nils Persson för Ivar Kreugers räkning. Littorins konkursbo bevakade i Kreugers urarvakonkurs det lån för vilket Littorin iklätt sig betalningsansvar såsom bulvan för Kreuger.

 

Rådhusrätten konstaterade att det av Persson i Littorins konkurs bevakade lånet kommit Kreuger tillgodo. Vidare anfördes: ”Vid nu angivna förhållanden hade det ålegat Kreuger att inbetala å de med fullföljda bevakningen avsedda lånen oguldna återstående belopp eller tillhandahålla Littorin därför erforderliga medel. I anledning av Kreugers underlåtenhet i berörda hänseende hade Kreuger blivit ersättningsskyldig gentemot Littorin.”

 

Domen fastställdes av HovR och HD. I HD framgick att Persson kunde ha bevakat antingen i Kreugers eller Littorins konkurs. Kommittén föreslår inte någon lagregel som ändrar den praxis som HD fastslagit i nyssnämnda avgörande. Enligt min uppfattning är det äventyrligt av kommittén att räkna med att en regel som strider mot nyssnämnda praxis införs motivvägen. Detta är ju konsekvensen om de föreslagna reglerna skall få analog tillämpning.

 

5 Kvittning
5.l Kommitténs överväganden
Önskemålet om enkla kvittningsregler är svårt att tillgodose eftersom materian är komplicerad.38 Önskemålet främjas om kvittning med motfordran mot den som är berättigad att uppbära betalning för huvudfordringen godtas när inte starka skäl talar för motsatsen.

 

35 Bet. s. 150 x. 36 Bet. s. 158 ff. 37 a. a. s. 147 x. 38 a. a. s. 190.

Synpunkter på slutbetänkandet Kommission och dylikt 359

Denna rätt kallas av kommittén för kravrätt.39 Tar huvudmannen över kravrätten mot tredje man kan han kvitta mot denna. Om tredje man försätts i konkurs kan ett övertagande vara illojalt. Det är dock tveksamt om kvittningsförbudet i 5 kap 16 § 1 st. KL är tillämpligt i detta fall. Anledningen är, att det är tveksamt om övertagande av kravrätten är att jämställa med ”överlåtelse”, vilket är kravet idag. Det föreslås därför att nyssnämnda kvittningsförbud kompletteras med en regel som uttryckligen jämställer ”övertagande av kravrätt vid kommission” med överlåtelse.40 Kommitténs förslag innebär att kommissionären får kvitta med alla sina fordringar — även med sådana som ligger utanför kommissionsförhållandet — mot huvudmannens fordringar. Detta medför att kommissionären får säkerhet i kommissionsfordringen även för sina utanförstående fordringar.41

5.2 Lindskog
Stefan Lindskog har nyligen behandlat kommitténs förslag utifrån kvittningssynpunkter i den ovan nämnda artikeln i SvJT. För sammanhangets skull sammanfattar jag här några av synpunkterna i artikeln.
    Utgångspunkten är att huvudmannen är borgenär till kommissionsfordringen. Borgenären till en fordring är den som slutligen skall tillgodogöras den prestation fordringen avser. Kvittningsrätten bör vara förbehållen borgenären. Den som har inkassofullmakt skall inte kunna kvitta fordringen mot egen skuld till gäldenären. Inte heller skall den som har pant i en fordring i konkurssammanhang kunna kvitta mot egen skuld. Risk finns annars för ett allmänt ”kvittningskaos”. Ömsesidighetskravet bör upprätthållas. Detta framgår av KL 5:15, 1 st., där detta görs strikt.42 I NJA 1984 s. 185 sägs indirekt att om en borgenär pantsatt sin fordring står trots detta borgenärsegenskapen fast. Kommittén tycks inte ha beaktat rättsfallet.43 Lindskog ställer i artikeln ett antal frågor med anledning av förslaget.44 Efter att ha övervägt dessa frågeställningar kommer Lindskog fram till att en fordringspanthavares situation och kommissionärens i princip är identiska så länge kommissionären har kravrätten.45 Kvittning i konkurs regleras inte i KommL eller i förslaget. Enligt Lindskog har kommittén dragit felaktiga slutsatser om gällande rätts

 

39 a. a. s. 165 m. 40 a. a. s. 193 m. 41 SvJT vid not 48. 42 a. a. vid not 8. 43 a. a. not 39. 44 a. a. vid not 20. 45 a. a. vid not 20.

360 Magnus Pfannenstill

innehåll i fråga om kvittning utanför KommL:s område. Där gäller att kommissionärens ställning är identisk med en panthavares.46 Följaktligen är också kommitténs ovannämnda förslag om tillägg till KL 15:16 överflödigt.
    Den kopplade panträtt som blir följden av kommitténs förslag strider mot reglerna om kommissionärens panträtt i KommL.47 Det sägs f. ö. i Förarb.48 att när huvudmannen sätts i konkurs får kommissionären kvitta utanförstående (andra) fordringar mot kommissionsskulden endast i den utsträckning det blir utdelning på dem. Tredje man kan kvitta med motfordring hos huvudmannen om skada inte uppkommer för kommissionären. Kommissionärens möjlighet att innan dess utnyttja medlen för osäkrade fordringar bör inte skyddas sakrättsligt.49 Lindskog föreslår i artikeln vissa huvudlinjer för en nyordning.50 Denna skulle leda till att kvittningsreglerna i kommissionsförhållandena bättre kom att överensstämma med kvittningsreglerna i övrigt. Den intresserade hänvisas därför att i nyssnämnda artikel ta del av dessa huvudlinjer.

 

5.3 Egna synpunkter
Jag instämmer i Lindskogs uppfattning att det saknas anledning att ge kommissionären en så privilegierad ställning som den kopplade panträtten innebär. Vill man förenkla kvittningsreglerna sker detta bäst genom att huvudmannen betraktas som borgenär till kommissionsfordringen och kommissionären som panthavare. Detta tycks ju dessutom vara mest förenligt med gällande rätt.51 Ett accepterande av denna princip överensstämmer också med kommitténs önskemål om att den tilltänkta lagstiftningen skall få analog tillämpning. Då saknas också anledning till att ändra KL 5:16.

 

6 Tjänstekommission m. m.
6.l Kommittén
Kommittén föreslår att en ny rättsfigur införs som kallas tjänstekommission. Denna innebär att någon åtagit sig att för annans räkning men i eget namn avtala om och utföra tjänster åt tredje man. Huvudmannen skall få separationsrätt till utestående kundfordringar.52 Utslagsgivande för kommitténs ställningstagande är följande argument. Vid inköpskommission och kommission avseende vissa

 

46 a. a. vid not 72. 47 a. a. vid not 48. 48 NJA II 1914 s. 288 m. 49 SvJT vid not 48. 50 vid not 57 och 77. 51 NJA 1984 s. 185, särskilt s. 198 ö, 199 y och advokatsamfundets yttrande s. 195 x. 52 Bet. s. 270 f.

Synpunkter på slutbetänkandet Kommission och dylikt 361

andra rättshandlingar (t. ex. inköp av fordringar) har huvudmannen separationsrätt till fordringen mot tredje man oavsett om fordringen har sin grund i att för huvudmannen separabel egendom överförts till tredje man eller ej. I konsekvensens namn bör huvudmannen då också kunna ha separationsrätt när mellanmannen först i eget namn för huvudmannens räkning avtalar med tredje man om att en tjänst skall utföras och mellanmannen sedan själv utför tjänsten.53 Kommittén anför beträffande utlåningskommission följande:54

Här befinner man sig på ett påtagligt sätt i skärningspunkten mellan traditionsprincipen och reglerna om separationsrätt vid inköpskommission. Men de senare är alldeles klara: Huvudmannen har — trots att en kommissionärs ensidiga fordran mot tredje man på att få ut gods kanske uppkommit genom att kommissionären med egna, för huvudmannen ej separabla medel betalt tredje man för godset — separationsrätt till fordringen. Traditionsprincipen kan mot denna bakgrund inte medföra att H (huvudmannen ) skulle sakna separationsrätt till fordringarna på lånebeloppen därför att medlen kommer från K (kommissionären).

 

6.2 Mina synpunkter
Av vad som anförts under rubriken C.3 ovan framgår att analogien med lån är felaktig. Vid tjänstekommission tillskapas värden av kommissionären. Det är således fråga om värden på väg ut ur kommissionärens förmögenhetsmassa och inte på väg förbi som vid inköpskommission. Det är enligt min uppfattning en uppenbar risk för att ett oönskat bulvanskap skulle komma att breda ut sig på tjänstesektorn om förslaget genomförs. Den röra som Kreugers rättshandlingar genom olika mellanmän medförde och som illustrerades av ovan redovisade rättsfallet NJA 1936 s. 717 skulle komma att legitimeras. Vid ett genomförande skulle säkert ett antal undantag behöva göras för advokater, läkare, revisorer etc. Ta följande exempel. En ingenjörsfirma (huvudmannen) kommer överens med en konsult och tidigare anställd att denne i eget namn men för ingenjörsfirmans räkning skall göra ett komplicerat och svårt beräkningsarbete. Ingenjörsfirman ställer till förfogande nödvändig mjuk och hårdvara samt lokaler. Konsultens beräkning blir fel p. g. a. slarvfel i mjukvaran. Skall verkligen ingenjörsfirman kunna hävda mot kunden (tredje man) att det föreligger ett kommissionsförhållande och att kunden därför inte kan vända sig mot ingenjörsfirman direkt utan skall vara hänvisad till att konsulten vill utnyttja sin täckningsfordran. En fordran som dessutom enl kommittén är oåtkomlig för tredje man vid konsultens konkurs! Detta kan inte vara rimligt. Följderna av

53 a. a. s. 216 y. 54 a. a. s. 200 n.

362 Magnus Pfannenstill

förslaget skulle ändra på den grundläggande princip om huvudmannens ansvar gentemot tredje man som fastslagits i NJA 1936 s. 717. För att kunna acceptera förslaget i denna del måste det därför finnas mycket starka skäl. Några sådana har knappast redovisats.

 

7 Kommissionärsbolag
Kommittén lägger inte fram något lagförslag i denna del. I stället diskuterar kommittén gällande rätt och kommer utifrån sin uppfattning om denna fram till att någon ytterligare reglering inte bör föreslås. Enligt min uppfattning finns det även anledning att ifrågasätta kommitténs synpunkter beträffande kommissionärsbolag. Under denna punkt och punkt 8 redogör jag för Bet. Under punkt 9 torgför jag egna synpunkter.

 

7.l Allmänt
Avtal mellan huvudbolaget och kommissionärsbolaget innehåller ofta, uttryckligen eller underförstått, att huvudbolaget skall ersätta kommissionärsbolaget för dess förpliktelser. Detta gäller både dem som eventuellt föreligger vid avtalstidpunkten som dem som uppkommer därefter. I gengäld skall huvudbolaget vara ägare till tillgångarna i kommissionärsbolaget. Kommissionärsbolaget är ansvarigt för förpliktelserna mot tredje man. Dessa bör därför tas upp i kommissionärsbolagets balansräkning. Detta görs dock sällan konstaterar kommittén.55 Kommittén ställer fyra frågor, som den försöker besvara. Har huvudbolaget ansvar för kommissionärsbolagets förpliktelser direkt mot tredje man? Har huvudbolaget separationsrätt till tillgångarna i kommissionärsbolaget? I den mån de har det, har kommissionärsbolaget säkerhetsrätt i tillgångarna? Får huvudbolaget använda fordringar som kommissionärsbolaget innehar till kvittning mot en skuld till en tredje man försatt i konkurs?56

7.2 Ansvaret enligt gällande rätt enligt kommittén
Regeln i 56 § KommL, dvs. att tredje man endast förvärvar en fordringsrätt mot kommissionären och ej mot huvudmannen, gäller även om kommissionären är ett helägt dotterbolag till huvudmannen. Ansvarsgenombrott kan dock undantagsvis bli tillämpligt. Speciellt gäller detta om kommissionärsbolagets egna tillgångar inte är av den storlek som krävs för att rörelsen ska kunna

 

55 Bet. s. 221 y. 56 a. a. s. 222 ff.

Synpunkter på slutbetänkandet Kommission och dylikt 363

drivas självständigt. Enligt rättspraxis tillfredsställs inte borgenärernas intresse genom att kommissionärsbolaget har en täckningsfordran hos huvudmannen.57

 

57 a. a. s. 225 x.

364 Magnus Pfannenstill

7.3 Separationsrätten enligt gällande rätt enligt kommittén
Huvudbolaget har separationsrätt till fordringar som intjänats för dettas räkning på samma sätt som enligt de allmänna reglerna om kommission.58 När kommissionärsbolaget inte är i konkurs gäller beträffande säkerhetsrätten följande. Kommissionärsbolag som driver inköps-, försäljnings- och tjänsteverksamhet har rätt att i förskott begära täckning och har i gods och kundfordringar säkerhet för uppkomna förpliktelser. Kommissionärsbolaget har rätt att realisera säkerheten om huvudbolaget inte ger täckning eller betalar tredje man. Huvudbolaget har rätt att betala tredje man med befriande verkan mot kommissionärsbolaget på samma sätt som i ordinära kommissionsförhållanden. Möjligen gäller detta även kommissionärsbolag som uteslutande bearbetar egendom som mottas från och återlämnas till huvudbolaget.59 När kommissionärsbolaget är i konkurs gäller däremot, enligt kommittén, följande beträffande säkerhetsrätter. Vid vanliga kommissionsförhållanden kan huvudmannen vara säker på att den täckning som han lämnar till kommissionärens konkursbo slutligen befriar honom från skulden. Detta gäller även om det inte blir någon utdelning till tredje man vars fordran skall täckas. Blir situationen annorlunda om huvudbolaget blir solidariskt betalningsansvarigt p. g. a. ansvarsgenombrott? I denna situation riskerar huvudbolaget att få betala två gånger. En gång till kommissionärsbolaget för täckningen och en gång till tredje man p. g. a. ansvarsgenombrottet. Kommissionärsbolaget får därför bara ta täckningen i anspråk för utlägg eller som återbetalning av utlånat aktiekapital. Följden av detta blir att man först måste avgöra om huvudbolaget är solidariskt ansvarigt för kommissionärsbolagets förbindelser eller ej.60 Är huvudbolaget solidariskt ansvarigt skall kommissionärsbolagets tillgångar, utan avdrag för konkurskostnader, lämnas ut till de kommissionärsbolagets borgenärer som fått fordringar, därför att kommissionärsbolaget utfört ett kommissionsuppdrag. Vid brist på täckningsmedel skall förmånsrätten i huvudbolagets konkurs beaktas. (Vad jag kan förstå skall detta gälla oavsett om kommissionärsbolaget har förskott som redovisningsmedel eller ej).61 Huvudmannen har också rätt att befria sig från tredje mans krav genom direktbetalning till honom. Saknas solidariskt ansvar skall täckningen delas ut av boet

 

58 a. a. s. 230 x 59 a. a. s. 237 y. 60 a. a. s. 241 m. 61 a. a. s. 241 m, jfr s. 244 m.

Synpunkter på slutbetänkandet Kommission och dylikt 365

enligt vanliga regler. Frågan om ansvarsgenombrott måste därför avgöras prejudiciellt.62 Vid upprättandet av kontrollbalansräkning skall alla kommissionärsbolagets skulder tas med. På tillgångssidan tas täckningsfordringen upp liksom eventuellt andra fordringar på huvudbolaget som exempelvis fordran avseende aktiekapitalet.63 Slutsatserna torde äga motsvarande tillämpning då en bulvan går i konkurs.64

8 Kommitténs överväganden
Kommittén diskuterar frågan om det behövs särregler för kommissionärsbolag. I Bet. redovisar kommittén sina ställningstaganden under nedannämnda rubriker.

 

8.1 Behöver kommissionärsbolagets borgenärers ställning stärkas? Kommissionärsbolagets borgenärers ställning är mycket stark om kommissionärsbolaget har säkerhetsrätt i huvudbolagets egendom för sina fordringar på täckning eller aktiekapitalet. Denna situation förändras helt om bolagen i kommissionsavtalet har en bestämmelse om att kommissionärsbolaget inte skall ha säkerhetsrätt för sina täckningsfordringar. Eventuellt binder en sådan klausul kommissionärsbolagets borgenärer. Den verkliga anledningen för en sådan klausul torde vara att spara stämpelkostnader för kommissionärsbolagskoncernen eller dess centrala finansiär genom att ta ut ett enda företagshypotek. Ett avstående torde därför vara ogiltigt mot kommissionärsbolagets borgenärer.65 Skulle avståendet trots allt ha verkan, kommer kommissionsbolagets att sakna tillgångar som kan föras upp i kontrollbalansräkningen. Styrelsen kommer då att drabbas av personligt betalningsansvar.66

8.2 Behöver huvudbolagets borgenärers ställning stärkas?
Om inget annat har avtalats har kommissionärsbolaget rätt till förskott. I konkurs gäller denna rätt oavsett vad som avtalats. För att vara säker på att företagshypoteket omfattar all koncernens egendom måste kreditgivaren ta ut företagshypotek i alla bolag.67 Intresset för en gemensam bas för företagshypotek kan tillgodoses antingen genom införande av en möjlighet till gemensamt företagshypotek eller registrering av kommissionärsavtal. Önskemålet att minska

62 se föregående not. 63 a. a. s. 241 n. 64 a. a. s. 242 x. 65 a. a. s. 249 x–y. 66 a. a. s. 251 x. 67 a. a. s. 251 m

366 Magnus Pfannenstill

stämpelkostnaderna är inte så beaktansvärt att det motiverar införandet av nämnda reglering.68

8.3 Kvittning
Kommissionärsbolagen A och B är dotterbolag. A har en fordran mot tredje man. Tredje man har i sin tur en fordran på B. Tredje man går i konkurs och boet kräver B på betalning. Kan B kvitta med A:s fordring? Huvudbolaget är ansvarigt för kommissionärsbolagets skulder. Det torde därför ha rätt att betala tredje mans fordran,69 s. k. interventionsrätt.70 Om huvudbolaget självt, och inte A, har fordringen mot tredje man bör huvudbolaget genom offensiv kvittning kunna fullgöra konkursboets fordran.71 Med offensiv kvittning menas att man kvittar först.72

9 Egna synpunkter
Kommittén godtar och förespråkar två motsatta sätt att behandla täckningsfordringen allt eftersom det blir fråga om ansvarsgenombrott eller ej. Vid konkurs är det i dag mycket osäkert om konkursförvaltaren är behörig att föra talan mot huvudbolaget. En sådan talerätt föreslås i betalningsansvarskommitténs betänkande Ansvarsgenombrott m. m. (SOU 1987:59). Det är dock tveksamt om detta förslag genomförs. Om inte torde det i praktiken vara i det närmaste omöjligt att prejudicellt avgöra ansvarsgenombrottsfrågan. Dessutom synes det synnerligen tveksamt att låta huvudbolagets ansvar p. g. a. rörelsekommissionsavtalet bli beroende av huvudbolagets ansvar som aktieägare. Varför skall man blanda ihop dessa regelsystem? Den sist ställda frågan gör det angeläget att påpeka att förhållandet mellan huvudbolaget och kommissionärsbolaget många gånger kan vara problematiskt ur aktiebolagsrättslig synpunkt. Ett exempel är följande. Om kommissionärsbolaget utnyttjar sitt aktiekapital för huvudbolagets räkning torde det bli fråga om olovlig vinstutdelning. Om huvudbolaget genom ett löfte vill täcka kommissionärsbolagets aktiekapital torde stränga krav ställas på detta löfte.73 De frågor som kommittén aktualiserar inom ramen för rörelsekommission — som en särskild form av tjänstekommission — erfordrar enligt min uppfattning ytterligare utredning om de skall bli föremål för lagstiftning.

68 a. a. s. 253 x. 69 a. a. s. 253 n. 70 a. a. s. 242 y. 71 a. a. s. 254 ö. 72 a. a. s. 191 y. 73 NJA I 1988 s. 620, särskilt s. 645 y.

Synpunkter på slutbetänkandet Kommission och dylikt 367

 

 

D Slutord
Kommissionsförhållande och bulvanskap har bl. a. det gemensamt att huvudmannen handlar i mellanmannens namn och att huvudmannen är den som slutligen skall bära fördelarna och riskerna med avtalet. Skillnaden är att tredje man inte kan vända sig mot huvudmannen i det första fallet men väl i det andra. Detta innebär en omfördelning av förmögenhetsvärden som inte är rimlig hävdar Lindskog.74 I det omdömet är det väl bara att instämma. Det torde saknas sakliga skäl för att missgynna tredje man på detta sätt. Särskilt tydligt framkommer detta när man begrundar förslaget om tjänstekommission. Under tjänstekommissionens täckmantel torde man kunna stoppa in de flesta fall av bulvanskap som man idag skulle finna otillbörliga. Att kommissionärens borgenärer gynnas på ett sätt som strider mot de grundläggande konkursrättsliga principerna om frysning och att konkursgäldenärens borgenärer inte skall ha bättre rätt än konkursgäldenären gör knappast saken bättre.
    Kommittén när en förhoppning om att dess förslag skall få en analog rättstillämpning på andra områden. Enligt min uppfattning måste då de föreslagna kommissionsreglerna ändras så att de bättre överensstämmer med den övriga rättsordningen. Ett viktigt steg i en sådan samordning borde vara Lindskogs förslag innebärande att huvudmannen betraktas som ägare till kommissionsfordringen och att kommissionären får panträtt i denna som säkerhet för sin täckningsfordring. Detta i sin tur torde innebära att man för tydlighetens skull bör införa särskilda kvittningsregler. Detta förslår också Lindskog.
    Kommitténs diskussioner kring problemen med kommissionärsbolagen är intressanta men innehåller motstridiga moment. Dessa diskussioner tycker jag understryker, att man noga bör besinna sig innan man utvidgar det av rättsordningen godkända bulvanskapet, som kommissionsförhållandena trots allt utgör, till att även avse tjänstekommission.

 

74 JT s. 227 m och not 89.