Ersättning till offer för sexualbrott — en översikt av brottsskadenämndens praxis efter den 1 juli 1988
I en artikel i SvJT 1988 s. 64 ff. redogjorde jag för brottsskadenämndens (BrN) praxis vad gäller ersättning till offer för sexualbrott. Sedan nu genom lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1988, i 2 § brottsskadelagen (BrL) tillkommit ett nytt stycke som innebär att bl. a. i våldtäkts- och incestfall ersättning kan utgå även för annat lidande än sådant som utgör personskada, har ersättningen till sexualbrottsoffren kraftigt höjts. Det nya stycket i 2 § BrL tillkom genom lag den 5 maj 1988 nr 255 (prop. 1987/88:92), som trädde i kraft den 1 juli 1988. Förslaget grundar sig på en utredning som redovisats i DsJu 1987:1. Enligt ett uttryckligt tillägg i övergångsbestämmelsen, tillkommet på initiativ av justitieutskottet i betänkandet JuU 1987/88:37, skall bestämmelsen tillämpas också i fråga om skada som inträffat före den 1 juli 1988.
I specialmotiveringen till den nya bestämmelsen anför departementschefen följande (prop. s. 13)
Stadgandet i 1 kap. 3 § SkL tar sikte på en särskild form av ideell skada, nämligen psykiskt lidande som orsakas av vissa brottsliga handlingar. Vilka dessa brott är anges i paragrafen dels genom en uppräkning av särskilda brott, dels genom en mer allmän beskrivning. Gemensamt för de brott som grundar skadeståndsrätt enligt 1 kap. 3 § SkL är att de innebär en kränkning av målsägandens personliga integritet. Den skada som skall ersättas är det lidande som kränkningen ger upphov till. Skadetypen skall skiljas från sådan ideell skada som är en följdskada till personskada och som ersätts enligt reglerna i 5 kap. 1 § SkL om sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan.
Erland Conradi, f. d. justitieråd och under många år ordförande i BrN, har i sin nyutkomna bok ”Brottsskadelagen — kommentar och rättsfall” lämnat bl. a. följande kommentarer till det nya stycket i 2 § BrL.
Enligt den nya regeln skall lagens bestämmelser om ersättning för personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten eller genom annat ofredande som innefattar brott. Bestämmelsen anknyter till avfattningen av 1 kap. 3 § SkL, men rätten till ersättning är alltså inskränkt till lidande som vållats av brott mot den personliga friheten eller annat brottsligt ofredande. Någon motsvarighet till den sålunda införda bestämmelsen fanns inte tidigare i BrL. Anledningen härtill synes ha varit att man utgått från att så snart personskada uppkommit (hit hör även skada på den psykiska hälsan) ersättning för det lidande som i och för sig begreppsmässigt kanske skulle kunna falla under 1 kap. 3 § i praktiken inbegreps under ersättning för sveda och värk (resp. lyte och men) enligt 5 kap. 1 § SkL. Självständig betydelse hade 1 kap. 3 § i lagen sålunda endast i fall då personskada inte uppkommit (se brottsskadeutredningens betänkande SOU 1977:36 s. 123 nedtill och prop 1977/78:126 s. 40 första stycket samt en artikel av E Conradi i SvJT 1986 s. 453 ff). Och eftersom det inte ansågs föreligga någon anledning att medge ersättning av statsmedel i fall av ärekränkning o. d., där personskada i teknisk mening inte uppkommit, befanns alltså en hänvisning i BrL till 1 kap. 3 § SkL vara obehövlig. I överensstämmelse med detta betraktelsesätt har BrN utgått från att all skada som uppkommit genom incest och våldtäkt utgör personskada i ersättningsrättslig mening... Rättsutvecklingen har emellertid inte gått i den riktning som lagstiftaren sålunda föreställt sig. De allmänna domstolarna — och ansvarsförsäkringens personskadenämnd — tillämpar skadeståndsreglerna så, att t. ex. i incest- och våldtäktsfall ersättning för psykiskt lidande (”kränkning”) ges vid sidan av ersättning för personskada (skada på den psykiska hälsan) enligt 5 kap. 1 § SkL (jfr HD:s dom i NJA 1986 s. 319). Lagstiftaren har nu tagit konsekvenserna härav: BrN bör i bl. a. incest- och våldtäktsärenden kunna bevilja ersättning enligt samma principer som de allmänna domstolarna. Fältet har dock inte lämnats helt fritt. I överensstämmelse med tidigare bedömningar har man inte funnit anledning att medge ersättning av statsmedel i fall av ärekränkning
Ersättning till offer för sexualbrott 387
o. d., som inte lett till personskada. Brottsskadeersättning skall sålunda enligt den nu tillkomna bestämmelsen kunna beviljas endast beträffande lidande som tillfogats genom brott mot den personliga friheten eller genom annat ofredande som innefattar brott... De brott som här ifrågakommer som ersättningsgrundande är i första hand våldtäkt och incest. Men till ofredande är också att hänföra — utom det brott som har denna benämning, se 4 kap. 7 § brottsbalken — bl. a. misshandel och hemfridsbrott. För att ersättning skall utgå i t. ex. misshandelsfall måste dock... en allvarlig kränkning föreligga. Av bestämmelsens avfattning... framgår att ett psykiskt lidande, i den mån det är att betrakta som personskada, inte skall ersättas enligt förevarande bestämmelse utan enligt personskadereglerna. Incest och våldtäkt ger praktiskt taget undantagslöst upphov till psykiskt lidande som utgör personskada (såsom ångest, depression, sömnsvårigheter, onormal rädsla, i en del incestfall snedvriden mognadsutveckling osv.). Dessa besvär skall ersättas såsom personskada, i första hand genom ersättning för sveda och värk. Den del av det psykiska lidandet som utgör en kränkning av offrets andliga integritet, en kränkning av människovärdet eller hur man nu vill karakterisera det, skall ersättas enligt den nu behandlade regeln. Skillnaden kan vara svår att upprätthålla i praktiken, men man bör sträva efter så klara linjer som möjligt, i synnerhet som principiellt, i överensstämmelse med allmänna grundsatser i skadeståndsrätten, ersättning för personskada och ersättning enligt den nu avsedda bestämmelsen skall fastställas i skilda poster.
Vad gäller nivån på ersättningen för ideell skada har regeringen under slutet av år 1988 utfärdat direktiv (Dir. 1988:76) till en kommitté som skall se över reglerna om ersättning för ideell skada i samband med personskada m. m. Kommitténs huvuduppgifter blir att överväga om den nuvarande ersättningsnivån bör höjas, vilka ersättningsprinciper som bör tillämpas och hur normer för att bestämma ersättningen bör fastställas. I direktiven sägs bl. a. följande.
Några tabeller, motsvarande dem som används för att bestämma ersättningen för sveda och värk samt lyte och annat men, finns inte när det gäller ersättning för lidande till följd av brott. Domstolarna har också bara i begränsad omfattning fått ta ställning till sådana ersättningsanspråk. Beträffande våldtäktsbrott och andra sexualbrott har emellertid en viss ersättningspraxis utbildats i brottsskadenämnden... Särskild uppmärksamhet bör i sammanhanget ägnas åt ersättningen för lidande i samband med sexualbrott e. d. Denna ersättning har — på ett annat sätt än ersättningen för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt — inslag av upprättelse för den kränkande och nesliga behandling som skadehandlingen har utgjort. Kommittén bör klargöra syftet med ersättningen i detta fall och ta ställning till om de ersättningsbelopp som betalas ut för lidande vid sexuella övergrepp kan anses tillräckligt fylla detta syfte... samt om den skadelidande har rätt till särskild ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen vid sidan av den vanliga ersättningen för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt.
I direktiven sägs vidare att kommittén bör diskutera vilka omständigheter — utöver beskaffenheten av skadevållarens handlande — som bör beaktas när ersättningen för lidande bestäms och om en annan terminologi än ersättning för lidande bör användas. Genom den lagändring i BrL som trädde i kraft den 1 juli 1988 och som innebär bl. a. att den skadelidande i våldtäkts- och incestfall kan få ersättning även för sådant lidande som omtalas i 1 kap. 3 § SkL har BrN tvingats ta ställning till flera av de frågor som kommer att undersökas av den statliga utredningen.
Under sommaren och hösten 1988 drogs inom Br N riktlinjer upp för bl. a. hur ersättningen enligt 2 § 2 st. BrL skulle benämnas, om den ersättningen skulle separeras från ersättningen för sveda och värk, och för hur stor den ideella ersättningen skulle bli. Försök gjordes att kartlägga domstolarnas praxis men dels är skadestånden till sexualbrottsoffren ganska sällan prövade i sak av domstolarna och dels ”bakar” de i stor utsträckning ihop ersättningen enligt 1 kap. 3 § SkL med ersättningen för sveda och värk. Ofta talas i domarna om ersättning för psykiskt lidande
388 Marie Svendenius
utan angivande av lagrum. BrN är inte bunden av domstols domar utan har att självständigt pröva de framställda yrkandena enligt skadeståndsrättsliga regler.
Från ansvarsförsäkringens personskadenämnd (AP-nämnden) upplystes att den — i sina rådgivande yttranden till försäkringsbolagen — föreslår ersättning till våldtäktsoffren enligt 1 kap. 3 § SkL med 15 000 – 25 000 kr. Därutöver rekommenderas bolagen att betala ut viss — oftast smärre — ersättning för sveda och värk. AP-nämnden anser att en distinktion skall göras mellan den kränkning det är fråga om enligt 1 kap. 3 § SkL och det mera klassiska lidandet i form av sveda och värk och lyte och men, där det är frågan om somatiskt eller psykiskt betingade sjukdoms- eller störningstillstånd.
De danska och norska brottsskadenämnderna lämnar ersättning till våldtäktsoffer för lidande med mellan 25 000 och 30 000 kr. I Finland får de däremot vanligtvis inte någon ersättning eftersom ersättning för sveda och värk och kränkning inte kan lämnas enligt där gällande bestämmelser.
I avsaknad av domstolspraxis ser BrN det som angeläget att AP-nämnden och BrN verkar för att en enhetlig praxis utvecklas vad gäller ersättningen till våldtäktsoffren. De stora svårigheterna är att värdera psykiskt lidande i pengar och att psykiskt lidande omfattas av både 5 kap. 1 § SkL och 1 kap. 3 § SkL. Det psykiska lidande som uppnår en medicinskt påvisbar effekt är personskada och skall ersättas enligt 5 kap. 1 § SkL och det andra lidandet, kränkningslidandet, skall ersättas enligt 1 kap. 3 § SkL. Genom att använda ordet lidande blandas begreppen lätt ihop. Det är svårt att avgöra vad som konstituerar kränkning, men enligt doktrinen bör man anlägga ett objektivt synsätt där de rådande sociala och moraliska värderingarna i samhället skall vara vägledande samtidigt som man inte kan bortse från den subjektiva upplevelsen.
Efter långvariga diskussioner bestämde sig BrN för att den del av ersättningen som utgår enligt 2 § 2 st. BrL (=1 kap. 3 § SkL) skall rubriceras som ersättning för kränkning och klart särskiljas från den sedvanliga ersättningen för sveda och värk. I besluten skall i största möjliga utsträckning redovisas hur man har resonerat och ersättningen skall delas upp till ledning för vidare praxis. Detta överensstämmer också med gammal skadeståndsrättslig praxis, man slår ju inte ihop sveda och värk och lyte och men om det inte är alldeles nödvändigt. Det är det lidande som inte går att hänföra till personskada som skall ersättas enligt 2 § 2 st. BrL. Man kan givetvis ifrågasätta om den kränkning som våldtäktsoffren otvivelaktigt utsätts för kan urskiljas som en separat ersättningsdel i den orsakskedja som leder fram till den flora av medicinska symptom som konstituerar personskada enligt 5 kap. 1 § SkL.
Vidare bestämde BrN att ”normalfallet” av våldtäkt skulle ersättas med 25 000 kr., varav 5 000 kr. för sveda och värk och 20 000 kr. för kränkning. BrN:s inställning är att ett våldtäktsoffer alltid drabbas av såväl personskada som en allvarlig kränkning av den personliga integriteten. ”Normalersättningen” skall kunna såväl överskridas som underskridas beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. I förhållande till tidigare praxis innebar detta att ersättningen för sveda och värk halverades. Man får då beakta att BrN tidigare — för att uppnå en skälig ersättningsnivå — ”bakade in” viss ersättning för kränkning i sveda- och värkbeloppet (jfr brottsskadeutredningens betänkande SOU 1977:36 s.123).
Ersättning till offer för sexualbrott 389
Under budgetåret 1988/89 avgjordes 98 ärenden avseende sexualbrott vilket var en kraftig ökning jämfört med tidigare budgetår. Av dessa ärenden avsåg 51 våldtäkter (varav 5 försök), 35 incester (sexuella övergrepp mot barn inom familj) och 12 övriga sexualbrott. Det under budgetåret totalt utbetalda beloppet till sexualbrottsoffren uppgick till drygt tre milj. kr. Året dessförinnan utbetalades runt en milj. kr. i ett sjuttiotal fall. Den totala ersättningssumman till brottsoffer var för budgetåret 1988/89 ungefär tio milj. kr.
Av de 46 avgjorda våldtäktsfallen fick 32 stycken ersättning med ”normalbeloppet” 25 000 kr., varav 5 000 kr. för sveda och värk samt 20 000 kr. för kränkning. I 13 fall lämnades högre ersättning och i endast 1 fall blev ersättningen lägre. Det högsta ersättningsbeloppet uppgick till 60 000 kr., varav 20 000 kr. för sveda och värk samt 40 000 kr. för kränkning. I detta fall våldtogs en ung kvinna av sin sambo vid tio tillfällen under en tid av två år (1985–1987). Hon utsattes för alla slag av samlag samt en mängd mycket kränkande sexuella handlingar. Vid två tillfällen misshandlades hon och vid flera tillfällen hotades hon till livet. Förutom smärre fysiska skador fick kvinnan svåra psykiska problem som hon fortfarande — vid BrN:s avgörande i november 1988 — bearbetade med hjälp av psykolog. Detta fall var det enda av de avgjorda våldtäktsfallen där domstolen dömde ut ett högre belopp — 80 000 kr. för sveda och värk (medgivet belopp) — än vad BrN bestämde ersättningen till.
Jämfört med de av BrN tillerkända ersättningarna bestämdes skadestånden i domstol i de övriga 45 våldtäktsfallen till lägre belopp i 27 fall och till samma belopp i tolv fall. I fyra fall fördes inte någon skadeståndstalan i brottmålet och i två av fallen avskrevs ärendena av polisen. Utöver det ovan nämnda 60 000 kr.-fallet (20 000 + 40 000) fanns således tolv fall där BrN bestämde ersättningen till högre belopp än 25 000 kr. (5 000 + 20 000). Den sammanlagda ideella ersättningen i dessa fall varierade mellan 30 000 och 50 000 kr. Ersättningen för sveda och värk uppgick till mellan 5 000 och 20 000 kr. De belopp som utbetalades för kränkning i de tolv fallen varierade mellan 20 000 och 40 000 kr.
I ett fall bestämdes den sammanlagda ersättningen för sveda och värk samt kränkning till 10 000 kr. Fallet gällde en sexuellt erfaren 15-årig flicka som var på rymmen från en yrkesskola. Hon följde med en obekant man i 40-årsåldern till hans bostad. De hade först trevligt tillsammans men därefter våldtog han henne. De blev åter vänner och hon tillbringade natten tillsammans med honom. På morgonen gick flickan några ärenden varefter hon återvände till mannens lägenhet där de åt en gemensam frukost. Därefter tilltvingade sig mannen ytterligare ett samlag varefter de gemensamt lämnade lägenheten. Både tingsrätt och hovrätt sakprövade i detta fall ersättningen för psykiskt lidande till 10 000 kr. BrN fann inte skäl frångå detta belopp.
Vid lång sjukskrivningstid och/eller då kvinnan fått långvariga psykiska problem bestäms ofta ersättningen för sveda och värk till ett högre belopp än 5 000 kr, oftast 10 000, 15 000 eller 20 000 kr. Då brottet varit mycket allvarligt och/eller inneburit en osedvanligt kraftig kränkning av den personliga integriteten har också ”normalersättningen” för kränkningen höjts till mellan 25 000 och 40 000 kr.
Vid försöksbrotten har i princip hälften eller drygt hälften av ”normalersättningen” utgått. Ett vanligt belopp har varit 15 000 kr. varav 5 000 kr.
390 Marie Svendenius
för sveda och värk samt 10 000 kr. för kränkning. I gruppen övriga sexualbrott (sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt ofredande, sexuellt umgänge med barn — ibland i kombination med misshandel eller olaga hot) är omständigheterna mycket olika och ersättningsnivån har legat på mellan 5 000 och 25 000 kr. Också i dessa fall försöker BrN dela upp ersättningssumman, men i några fall med låg ersättning har beloppen för sveda och värk och kränkning slagits ihop.
Ersättningar för lyte och men samt olägenheter i övrigt är sällsynta i våldtäktsfallen. Medicinsk utredning som berättigar till sådan ersättning saknas nästan alltid.
Även i incestfallen har den ideella ersättningsnivån höjts efter lagändringen den 1 juli 1988. Dessa ärenden går regelmässigt till BrN:s medicinske rådgivare som har att bedöma sambandsfrågan, akuttidens längd och om eventuell invaliditet föreligger och i så fall hur hög invaliditetsgraden är. Omständigheterna i dessa fall är mycket skiftande, alltifrån mer bagatellartade smekningar på små barns könsorgan till sexuella utnyttjanden av tonårsbarn under flera år. I än högre grad än i våldtäktsfallen är det i dessa ärenden svårt att få någon ledning av domstolspraxis. Ofta förs inte någon skadeståndstalan i brottmålen och det är sällsynt att skadeståndsbeloppen prövas i sak. Några vägledande yttranden från andra nämnder finns inte heller.
Högsta domstolen har i en dom den 4 juni 1986 (se NJA 1986 s. 319) tagit ställning till skadeståndsyrkanden som grundats på att kärandena (två flickor) varit utsatta för brotten otukt med barn och otukt med ungdom. I båda fallen fann HD att gärningsmannens handlande utgjort sådant ofredande som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Han förpliktades därför betala skadestånd till flickorna för lidande enligt 1 kap. 3 § SkL med 30 000 kr. respektive 10 000 kr. vilka var de belopp som yrkats. I målet fick man inget besked av högsta domstolen, om ersättning utöver detta belopp skulle ha kunnat lämnas för sveda och värk; domstolen konstaterade bara att det ej fanns anledning att sätta beloppen lägre än vad som yrkats. Med viss ledning av denna dom bestämde sig BrN för att i fall där flickan (eller pojken) under lång tid utnyttjats sexuellt utgå från ett schablonbelopp om 30 000 kr. för kränkning. Härtill skulle läggas ersättning för sveda och värk där ett ”normalbelopp” om 20 000 kr. bedömdes som rimligt. Detta innebär att ersättningen för sveda och värk sänktes i förhållande till tidigare praxis. Förklaringen härtill är densamma som redovisats tidigare under våldtäktsfallen. Utöver dessa ersättningar lämnas ersättning som tidigare för lyte och men samt olägenheter i övrigt i de fall där den medicinske rådgivaren kunnat åsätta en medicinsk invaliditetsgrad. Liksom i våldtäktsfallen anser BrN att incestoffren förutom en allvarlig kränkning av den personliga integriteten också alltid drabbas av en personskada och att ersättningen för kränkning respektive sveda och värk skall särskiljas. Av de under budgetåret 1988/89 avgjorda 35 incestfallen (sexuella övergrepp mot barn inom familj) fann BrN:s medicinske rådgivare i 15 fall att det förelåg bestående psykiska skador och uppskattade den medicinska invaliditeten till 20 % i 1 fall, 10 % i 13 fall och 5 % i 1 fall. Ersättningen för hela den ideella skadan bestämdes i det allvarligaste fallet till 100 000 kr. varav 30 000 kr. för sveda och värk, 30 000 kr. för kränkning och 40 000 kr. för lyte och men samt olägenheter i övrigt. I ärendena med 10 % invaliditet
Ersättning till offer för sexualbrott 391
bestämdes ersättningen i 12 fall till 70 000 kr. (20 000 + 30 000 + 20 000) och i ett fall till 75 000 kr. (25 000 + 30 000 + 20 000). I de resterande 20 fallen lämnades ersättning för sveda och värk och kränkning med totalt mellan 20 000 och 60 000 kr. ”Normalersättning”, dvs. 20 000 kr. för sveda och värk samt 30 000 kr. för kränkning, utbetalades i 9 av dessa fall. I 3 fall gavs högre ersättning och i 8 fall lägre ersättning. Det lägsta beloppet som utbetalades var 20 000 kr. varav 10 000 kr. för sveda och värk samt 10 000 kr. för kränkning.
Omständigheterna i det fall där den skadelidande fick ersättning med 100 000 kr. för hela den ideella skadan var i korthet följande. En kvinna, som var född 1967, utsattes under åren 1978 till 1985 för sexuella övergrepp av sin styvfar. Till en början ägde samlagen rum cirka en gång per månad men de blev vanligare ju äldre flickan blev. Hon försökte göra sig fri men utan stöd av någon orkade hon inte. År 1986 flyttade hon ihop med styvfadern i en egen lägenhet. Styvfadern gjorde henne med barn och hon fick genomgå en abort. Först hösten 1987 vågade hon berätta vad hon varit med om. Flickan, som upplevt samlagen som mycket förnedrande och kränkande, led under hela uppväxttiden av ständigt återkommande spänningshuvudvärk och mardrömmar. Vid tiden för BrN:s beslut — i november 1988 — led hon fortfarande av depression, skuldkänslor och dålig självkänsla. Hon var sedan mars 1988 sjukskriven under diagnos psykisk insufficiens och gick i samtalsterapi. Hon bedömdes vara i behov av långvarig psykoterapeutisk kontakt. Tingsrätten fann yrkat belopp för sveda och värk samt psykiskt lidande, 100 000 kr., utgöra skälig ersättning. Hovrätten fastställde tingsrättens domslut.
Detta fall och ett annat incestfall med 10 % invaliditet har refererats i FSAB:s rättsfallssamling Rättsfall, Försäkring och Skadestånd (RFS serie B:7 1988:3, 4).
Den lägsta ersättning som utbetalats i ett incestärende under budgetåret 1988/89 var, som ovan nämnts, 20 000 kr. varav 10 000 kr. för sveda och värk samt 10 000 kr. för kränkning. Omständigheterna i detta fall var följande. En artonårig flicka lånade under några veckor sin faders lägenhet. Fadern kom på besök och tillsammans med några andra personer ordnades en liten fest. Fadern — som blev påverkad av alkohol — uttryckte sig vulgärt gentemot dottern. Så småningom blev fadern och dottern ensamma kvar i lägenheten. Dottern somnade och vaknade av att fadern fört in åtminstone något finger i hennes slida och gjorde rörelser med fingret. Dottern var sjukskriven en vecka efter övergreppet och drabbades av sömnsvårigheter och ångestkänslor. Tingsrätten och hovrätten sakprövade ersättningen för psykiskt lidande till 10 000 kr.
I 15 av de av BrN avgjorda 35 incestärendena hade inte någon skadeståndstalan förts i domstol. I 12 fall lämnades lägre ersättning, i 4 fall lika hög ersättning och i 1 fall högre ersättning i domstol än den av BrN utbetalda ersättningen. Åklagaren beslutade i 3 av fallen att lägga ned förundersökningen. Skadestånden är sällan sakprövade och oftast utdöms en totalsumma för sveda och värk samt psykiskt lidande utan angivande av lagrum.
I väntan på vägledande domstolsavgöranden och resultatet av den statliga utredningen kommer BrN att fortsätta att ersätta sexualbrottsoffren i enlighet med de riktlinjer som jag har redogjort för, varvid ”BrL-beloppen”
392 Marie Svendenius
successivt kommer att höjas.1 Ett avgörande från högsta domstolen där man diskuterade och tog ställning till ersättningens storlek och form vore dock mycket välkommet.
Marie Svendenius
1 Vid BrN:s praxisdiskussion den 10 januari i år beslutades att ersättningsbeloppen skulle höjas. ”Normalbeloppet” till våldtäktsoffer bestämdes till 30 000 kr. (5 000 kr. för sveda och värk samt 25 000 kr för kränkning) och till incestoffer till 65 000 kr. (25 000 kr. för sveda och värk samt 40 000 kr. för kränkning).