Förutsättningssynpunkter på köprättens felbegrepp

 

Av jur. dr. BERTLEHRBERG

1. Allmänt
Den nya köplag, som föreslås i Regeringens proposition 1988/89:76 om ny köplag, innehåller, till skillnad från sin äldre motsvarighet av 1905, vissa bestämmelser om när en såld vara skall anses behäftad med fel. Dessa upptas i köplagsförslagets 17–21 §§, under samlingsrubriken ”Varans beskaffenhet”. 17–18 §§ ger allmänna regler om ”Överensstämmelse med avtalet m. m.” 19 § handlar om varor som sålts i ”Befintligt skick”. Under samma samlingsrubrik finns i 20 § regler om ”Undersökning av varan före köpet” och i 21 § bestämmelser om ”Avgörande tidpunkt för bedömningen av om fel föreligger”. Innehållet i 19–21 §§ har till viss del sin motsvarighet i 1905 års köplag.
    Den nya köplagens bestämmelser om felbegreppet ger uttryck åt vittgående allmänna principer, men lagtexten preciserar samtidigt vissa typfall, där fel skall anses föreligga. Huvudprinciperna är enligt 17 § (första och sista styckena) att en vara är felaktig dels om den (i fråga om art, mängd, kvalitet och andra egenskaper samt förpackning) inte överensstämmer med vad som följer av avtalet, dels om den i något avseende avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta.
    I jordabalken (JB) 4:19 stadgas om felansvar dels då fastigheten avviker från vad som kan anses utfäst, dels då fastigheten eljest avviker från vad köparen med hänsyn till omständigheterna haft anledning räkna med vid köpet. De yttre gränserna för felansvaret formuleras således på liknande sätt — fog förutsätta respektive anledning räkna med — och principerna torde också i huvudsak vara desamma, även om köpeobjektets karaktär av fastighet respektive lös egendom av olika slag kan påverka bedömningen i enskilda fall. Däremot kan man inte utgå ifrån att det nya köplagsförslagets regel om vad som följer av avtalet har samma innebörd som jordabalkens regel om vad som anses utfäst.
    17 § i den nya köplagen innehåller dessutom (i andra stycket) vissa särregler, av innebörd att varan — om ej annat följer av avtalet — skall

 

”1. vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används,

544 Bert Lehrberg

2. vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket varan var avsedd att användas, om säljaren vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning, 3. ha egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell, och 4. vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackning behövs för att bevara eller skydda varan.”

 

18 § stadgar vidare om felansvar för det fallet att varan inte överensstämmer med en uppgift, som lämnats före köpet. Sådant felansvar kan enligt lagtexten inträda endast om uppgiften kan antas ha inverkat på köpet. Dessutom skall uppgiften ha avseende på varans egenskaper eller användning. Någon ytterligare betingelse för felansvar uppställs inte för det fallet att uppgiften lämnats av säljaren själv vid marknadsföringen eller eljest före köpet (första stycket). Säljaren blir emellertid (under samma betingelser i övrigt) ansvarig även för en marknadsföringsuppgift, som före köpet lämnats av någon annan, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, under förutsättning att säljaren känt till eller bort känna till uppgiften (andra stycket). I båda fallen undgår säljaren felansvar om uppgiften rättats i tid på ett tydligt sätt (tredje stycket).
    19 §, rörande varor som sålts i befintligt skick (vilket inkluderar varor sålda vid auktion), stadgar slutligen om felansvar i tre olika fall. Det första fallet gäller säljarens uppgiftsansvar. Principen är densamma som i 18 § första stycket, men säljaren svarar här endast för av honom själv lämnade uppgifter. Bestämmelsen saknar vidare räckvidd, eftersom den inte går längre än vad som följer av den allmänna regeln i 18 §. Detsamma gäller det tredje fallet av felansvar vid köp i befintligt skick, vilket innefattar ett krav på att varan inte bara skall avvika från — utan vara i väsentligt sämre skick än — vad köparen med fog har kunnat förutsätta.
    Det andra fallet av fel vid köp i befintligt skick är möjligen av större principiell räckvidd, då det avser ett ansvar för underlåten upplysning, det vill säga för ond tro vid avtalsslutet. Enligt den här relevanta bestämmelsen är varan behäftad med fel om

 

”säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant väsentligt förhållande rörande varans egenskaper eller användning som han måste antas ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om, under förutsättning att underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet”.

 

Något särskilt ansvar för underlåten upplysning som sådan torde inte följa av de allmänna bestämmelserna i 17 §, om avvikelse från vad som följer av avtalet eller från vad köparen med fog kunnat

Förutsättningssynpunkter på köprättens felbegrepp 545

förutsätta. Med hänsyn härtill och då man inte gärna kan anta att felansvaret för varor sålda i befintligt skick är mer långtgående än vid vanliga köp, torde man kunna anta att den aktuella bestämmelsen har allmän räckvidd. Åtminstone måste detta gälla såtillvida, att felansvar på grund av ond tro föreligger i de fall som här avses även vid vanliga köp. Däremot kan man inte ta för givet att bestämmelsen markerar den yttersta gränsen för felansvar på grund av ond tro även vid vanliga köp.
    I 20 § av det nya köplagsförslaget, beträffande köparens undersökningsplikt, stadgas först att köparen inte såsom fel kan åberopa ”vad han måste antas ha känt till vid köpet” (första stycket). Har säljaren inte handlat i strid mot tro och heder prekluderas dessutom fel, som köparen bort märka vid undersökning av varan, ifall han faktiskt företagit sådan undersökning eller trots säljarens anmaning utan godtagbar anledning underlåtit att undersöka varan (andra stycket). Detsamma gäller om köparen före köpet fått tillfälle att undersöka prov på varan, om felet gäller en egenskap som skulle framgå av provet.
    I denna uppsats skall vidare också beröras bestämmelsen i 40 § av det nya köplagsförslaget, som reglerar säljarens skadeståndsansvar vid fel. Huvudprincipen är här att köparen alltid har rätt till ersättning för så kallad direkt förlust, såvida säljaren inte kan åberopa ett befriande prestationshinder (första och andra styckena). Dessutom har köparen rätt till ersättning även för indirekt förlust, dels om felet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida, dels om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt har utfäst (tredje stycket). Det är den sist nämnda regeln om ansvar för ”utfästelse” som i det följande tilldrar sig visst intresse. Denna regel har sin motsvarighet i 4:19 jordabalken (”kan anses utfäst”), även om det inte är givet att reglerna har exakt samma innebörd.

 

2. Fel som felaktig förutsättning1
I denna uppsats skall jag presentera ett förslag till en mer ingående och systematisk indelning av fel i olika kategorier, vilken blir närliggande om felbegreppet analyseras med förutsättningsbegreppet som utgångspunkt.2 Med detta synsätt innebär ett fel att godsets egenskaper avviker från köparens förutsättningar rörande köpeobjektets beskaffenhet.

 

1 Förutsättningsbegreppets innebörd utvecklas i Lehrberg, Förutsättningsläran, kapitel 3. (Se nästa not.) 2 Analysen har genomförts i min doktorsavhandling om ”Förutsättningsläran. Allmänna betingelser för möjligheten att frånträda rättshandlingar på grund av okända eller oförutsedda omständigheter”, Iustus förlag, Uppsala 1989. (Citeras Förutsättningsläran.)

546 Bert Lehrberg

Att de kategorier av fel som i det följande skall diskuteras i flera hänseenden avviker från lagtextens systematik skall inte uppfattas som någon kritik av köplagsförslagets bestämmelser. Min indelning utgör endast ett försök att med utgångspunkt i teleologiskt grundade allmänna formler — vilka inte nödvändigtvis behöver vara ägnade att intas i lagtext3 — ytterligare precisera felbegreppets innebörd. Med förutsättning avses här en ”premiss” eller ett ”antagande”, vilket köparen medvetet eller omedvetet utgått från när han köpte varan. Varan saknar en egenskap som köparen vid köpet antog att den hade; eller varan har en egenskap som köparen inte räknade med — eller mer korrekt uttryckt; inte kände till — vid köpet.
    Köparen behöver med andra ord inte medvetet ha utgått från att varan inte var behäftad med den ifrågavarande avvikelsen; det räcker att varan — enligt köparens uppfattning — är sämre än han räknade med. Men då köparens uppfattning inte är lämplig att anknyta till som rekvisit i rättsregler uppställs — inom ramen för själva förutsättningsbegreppet — inget mer långtgående krav än att köparen inte kände till den egenskap han åberopar som fel.
    I den mån förutsättningen är rättsligt relevant blir den i viss mening bestämmande för vad köparen äger kräva såvitt avser varans art och egenskaper. Den relevanta förutsättningen kan formuleras som ett antagande, men den är inte — och behöver inte motsvaras av — något medvetet antagande, som köparen utgått från. Det räcker i princip att köparen inte känt till exempelvis att varan saknade en viss egenskap, för att han skall kunna sägas ha förutsatt att egenskapen förefanns hos godset.
    Förutsättningsbegreppet är med andra ord en juridisk kategori, inte i första hand en psykologisk företeelse, även om det alltid motsvaras av en sådan (ovetskapen) och i vissa fall kan få sitt innehåll bestämt av köparens medvetna antaganden (till exempel i vissa fall, där säljarens onda tro blir avgörande för förutsättningens relevans). Som juridisk konstruktion är förutsättningsbegreppet ett mellanbegrepp som används som hjälpmedel, då man skall konstruera rättsregler eller utveckla och förklara dessas innehåll. På detta sätt skall jag i det följande använda förutsättningsbegreppet för att utveckla felbegreppets närmare innehåll, sådant det framkommer vid ett studium av lagtext, rättspraxis och doktrin.
    Detta sätt att analysera rättsregler utifrån förutsättningsbegreppet passar enligt min mening särskilt väl för just felbegreppet. Man kan härvid tala om förutsättningar avseende vederlagets kvalitet; varvid till

 

3 Dels är dessa fomler i regel inte undantagslösa, dels kan det ofta vara svårt att hitta en kortfattad formulering som är tillräckligt distinkt att intas i lagtext.

Förutsättningssynpunkter på köprättens felbegrepp 547

”kvalitet” hänförs såväl vederlagets (köpeobjektet) art som dettas kvalitet (egenskaper) i mer inskränkt mening.
    Dessutom skall uppmärksammas en fråga, som inte är en förutsättningsfråga i vedertagen mening, men som har klara beröringspunkter med hur felbegreppet kan analyseras utifrån förutsättningsbegreppet. Detta gäller säljarens skadeståndsansvar vid så kallade ”garantier” eller ”utfästelser”. Utgångspunkten är här att säljaren svarar för vad han i avtalet åtagit sig att stå inne för. Men den gamla köplagens regel — enligt vilken säljaren svarar för egenskap som ”kan anses tillförsäkrad” — har tillämpats i åtskilliga fall, där någon garanti inte ingått som moment i säljarens viljeförklaring.
    Detta gäller i första hand vissa fall av så kallade enuntiationer, där säljaren genom uttryckliga uppgifter, eller antydningsvis genom sitt uppträdande, givit köparen anledning anta, att godset äger vissa egenskaper. Dessutom har man, i vart fall i fastighetsrätten — där en motsvarande regel om skadeståndsansvar vid avsaknad av egenskap, som ”kan anses utfäst” finns i JB 4:19 — tillämpat en regel, att skadestånd inträder då godset är behäftat med en så allvarlig och fundamental avvikelse från rimlig standard, att det måste anses sakna en så kallad ”kärnegenskap”, som kan anses utfäst även om ingenting sagts i frågan vid köpeförhandlingarna. Frågan blir nu, om motsvarande regler kan antas gälla även enligt den nya köplagen.
    Vid min analys av felbegreppet kommer jag i viss utsträckning att falla tillbaka på rättsgrundsatser inom den allmänna förutsättningsläran. Den härskande uppfattningen — till vilken jag i princip ansluter mig — är visserligen att den allmänna förutsättningsläran inte får inkräkta på de speciella förutsättningsreglernas tillämpningsområden. Till exempel kan inte förutsättningsläran tillämpas i stället för köplagens felregler vid fel. Detta gäller i synnerhet i den mån man tillägger den allmänna förutsättningsläran en självständig innebörd, som klart avviker från vad som följer av till exempel felreglerna.
    Enligt min uttolkning av förutsättningsläran får emellertid denna sitt innehåll från de speciella förutsättningsreglerna, däribland felreglerna. Förutsättningsläran utgör nämligen ett försök att sammanfatta de grundsatser av generell räckvidd som kommit till uttryck i dessa. Ett lagstadgande kan därför klart avvika från förutsättningsläran endast i den mån det står i strid med obligationsrättens grundsatser i övrigt eller av rättssäkerhetsskäl eller av andra speciella skäl erhållit en objektiviserad utformning.
    Något hinder mot att vid tolkningen av lagbestämmelser på punkter där dessa inte ger klart besked söka ledning i resultat som framkommit

548 Bert Lehrberg

vid undersökningar inom förutsättningsläran föreligger inte enligt min uppfattning. Att förutsättningsbegreppet används som hjälpmedel vid bestämningen av köplagstiftningens felbegrepp är heller ingenting nytt.4 Inte heller det övergripande greppet, att systematisera felbegreppet utifrån förutsättningsbegreppet, innebär något övergrepp gentemot lagfästa felregler. I stället är det fråga om att använda en för rättsvetenskapen lämplig systematik, vilken tar sin utgångspunkt i den problemställning som i princip är gemensam för samtliga felfall; nämligen att köparen åberopar en för honom okänd egenskap hos godset för att till exempel häva köpeavtalet eller kräva avdrag på köpeskillingen.

 

3. Disposition av den fortsatta framställningen
Den traditionella förutsättningsläran innehåller ett särskilt väsentlighetsrekvisit. Detta innebär att en förutsättning inte antas äga rättslig relevans, om den inte har sådan betydelse för förutsättningskontrahenten att denne skulle ha avhållit sig från att ingå avtal på samma villkor, ifall han inte handlat under inflytande av den felaktiga förutsättningen utan varit korrekt informerad.
    För felfallet innebär detta att en köpare kan erhålla prisavdrag endast om felet är av sådan betydelse, att det kan antas att köparen inte skulle ha köpt till samma pris (och på samma villkor i övrigt), om han känt till felet. Vid en analys av köprättens felbegrepp ligger det nära till hands att anta att endast en i denna mening kausal avvikelse från köparens förutsättningar rörande köpeobjektets kvalitet kan konstituera fel. Denna fråga skall behandlas här närmast (4).
    Ett annat grundläggande krav för att ett rättsligt relevant fel skall anses föreligga kan tänkas vara, att köparen skall ha varit i god tro (5). Att köparen i vart fall inte får ha känt till felet antyds redan genom definitionen av förutsättningsbegreppet. Dessutom gäller för vissa fall, att köparen är avskuren från möjligheten att åberopa ett fel som han bort upptäcka vid undersökning av köpeobjektet före köpet.
    Härefter kommer vi in på de olika felansvarsgrunderna. Om man som särskilda felansvarsgrunder utskiljer även de fall av mer kvalificerade fel, där skadeståndsansvar inträder, kan man skilja mellan följande nio olika felansvarsgrunder och mot dessa svarande kategorier av fel; utfästelse (behandlas under (6); enuntiation som ”anses”utfästelse (7); enuntiation som felansvarsgrund i andra fall (8); andra ”enuntiativa relevansgrunder” (9); tänkbara fall där säljarens berikande, dennes ”vinst” till följd av felet, grundar felansvar (10);

4 Se t. ex. Karlgren, Produktansvaret, Norstedts, Stockholm 1971, s. 56–59 och Agell i SvJT 1972 s. 730 f.

Förutsättningssynpunkter på köprättens felbegrepp 549

avvikelse från ”normal standard” (11); avsaknad av ”kärnegenskap” (12); säljarens onda tro (13) och säljarens vållande av felet (14).

 

4. Förutsättningen måste ha varit av kausal betydelse5
Den nya köplagens regler om verkan av oriktiga och underlåtna uppgifter (18 § samt 19 § första stycket 1–2) innehåller samtliga ett krav på att uppgiften respektive underlåtenheten att upplysa skall kunna ”antas ha inverkat på köpet”.6 Innebörden av detta krav synes vara, att köparen har att göra antagligt, att han inte skulle ha ingått köpeavtalet på samma villkor, om det inte varit för säljarens uppgift. Visst stöd för att ett sådant krav skall gälla finns också i jordabalkens förarbeten.
    I den traditionella förutsättningsläran uppställs ett särskilt väsentlighetskrav, av innebörd att det skall kunna antas att förutsättningskontrahenten inte hade ingått avtalet på samma villkor, om han (i stället för att handla utifrån en felaktig förutsättning) hade varit riktigt informerad (det vill säga om han känt till den avvikelse han åberopar som fel). Vid sådana typer av förutsättningar som de som aktualiseras enligt felreglerna, får emellertid detta väsentlighetskrav en dubbel innebörd. Detta sammanhänger med att köparen vid köpet i åtskilliga fall — om han känt till felet — hade kunnat kompensera sig för detta genom att kräva ett lägre pris. I dessa situationer kan det inte antas att felet (eventuellt i kombination med andra relevanta förutsättningar) är den egentliga anledningen till att köparen vill häva under åberopande av detta. Skulle köparen med vetskap om felet och dess konsekvenser ha köpt godset för ett (i relation till felet) lägre pris, skulle han nog också ha nöjt sig med att kräva ett motsvarande prisavdrag, ifall det endast var felet som gjort honom missnöjd med avtalet. För hävning erfordras därför att felet är så betydelsefullt för köparen, att det kan antas att han, om han känt till felet, inte skulle ha köpt godset ens mot ett i relation till godsets till följd av felet lägre värde reducerat pris. För att fel alls skall anses föreligga erfordras att köparen ej hade köpt till samma pris (och på samma villkor i övrigt) om han känt till felet. Jag kallar detta ”lägre väsentlighetskrav” för kausalitetskrav och en förutsättning som varit av sådan betydelse att kravet är uppfyllt för en kausal förutsättning.

 

5 Förutsättningsläran kapitel 5, särskilt 5.4.2 och 5.4.3.4. 6 Motsvarande rekvisit finns i 7 § konsumentköplagen, 10–11 §§ konsumenttjänstlagen, 18–20 §§ av det samnordiska köplagsförslaget, 11 § av det nya konsumentköplagsförslaget och 9–10 §§ av förslaget till lag om förvärv av småhus. Jämför även det krav på orsakssamband mellan ogiltighetsgrund och rättshandling, som gäller enligt avtalslagens ogiltighetsregler (30–33 §§).

550 Bert Lehrberg

Emellertid är att märka, att kravet att en oriktig uppgift eller underlåtenhet skall kunna antas ha ”inverkat på köpet” innefattar ett krav på orsakssamband, som går längre än förutsättningslärans krav på orsakssamband mellan förutsättningen (det vill säga ovetskapen om felet) och köpet. Förutsättningslärans kausalitetskrav erfordrar endast att det kan antas att köpet inte hade ingåtts på samma villkor, om köparen känt till felet (och de olägenheter han skulle få av detta). Lagtexternas formuleringar utesluter däremot att uppgifter som inte påverkat köparens beslut att köpa beaktas. Härigenom undantas inte bara fall, där uppgiften endast påverkat köparens användning av det köpta eller hans nytta av detta för något vid köpet ej förutsett ändamål, utan dessutom samtliga fall, där uppgiften som sådan saknat betydelse därför att den endast styrkt köparen i en redan föreliggande villfarelse (det vill säga att uppgiften bara bekräftade vad köparen redan felaktigt trodde).

 

Exempel på att en uppgift endast påverkat köparens nytta av godset för ett vid köpet opåräknat ändamål är följande. En villaägare köper färg för målning av väggar inomhus. Han har räknat ut hur mycket färg som skall gå åt, men flera burkar blir ändå över. Eftersom det på färgburkarna uppges, att färgen duger såväl ute som inne, använder han den kvarvarande färgen för att måla sitt staket. Efter en tid visar det sig emellertid att färgen är klart undermålig för utomhusbruk. Staketet måste målas om. Köparen vill ha pengarna tillbaka. Men uppgiften har inte haft någon som helst inverkan på hans beslut att köpa färgen, eftersom köparen vid köpet endast tänkte måla inomhus.

 

Av störst principiell betydelse är det fallet att säljaren lämnat en uppgift, som inte inverkat på köpet därför att den endast stärkt köparen i en redan föreliggande villfarelse. Att undanta detta fall från felreglernas tillämpning skulle innebära att man öppnade en möjlighet för säljaren att anföra bevisning om att uppgiften inte hade någon betydelse därför att den överensstämde med vad köparen redan trodde och att köparen därför skulle ha köpt till samma pris oavsett uppgiften. Och av två köpare, vilka båda litat på samma uppgift, till exempel om hästkraftantalet på en båtmotor, skulle endast den ene kunna göra felpåföljder gällande, därför att den andre redan var övertygad om att motorn hade den styrka säljaren uppgav.
    Det är förvånande, att när det nu skall finnas allmänna lagregler om verkan av oriktiga uppgifter, dessa skall göra undantag för det mycket centrala typfallet, att en köpare, som redan tror att varan har en viss egenskap, får detta bekräftat genom säljarens uppgift. Klart är väl, att detta inte kan inverka på det ansvar säljaren enligt reglerna om verkan av underlåtenhet eller avvikelse från ”normal standard”

Förutsättningssynpunkter på köprättens felbegrepp 551

hade haft redan om han ingenting sagt. Men detta är inte tillfyllest. Säljaren kan mycket väl ha lämnat en uppgift — som inte avser att godset håller normal standard — i god tro. Även för detta fall bör han svara för uppgiften.
    Avgörande vikt bör inte fästas vid att en uppgift varit utan betydelse vid köpet därför att den endast stärkt köparen i en redan föreliggande villfarelse eller därför att den blivit av betydelse först efter köpet. Kausalitetskravet i köplagsförslagets felregler bör formuleras om till att, i överensstämmelse med förutsättningslärans grundläggande kausalitetskrav, avse ett krav på kausalitet mellan den felaktiga förutsättningen och avtalsinnehållet. Uppgiftsansvaret enligt lagtexten i en ny köplag bör täcka åtminstone de fall, där det kan antas att köpet inte hade avslutats på samma villkor om köparen erhållit korrekt information. Helst bör emellertid omfattas samtliga fall, där godset ej överensstämmer med säljarens uppgift och det kan antas att köparen ej hade köpt på samma villkor, om han känt till avvikelsen och förutsett dess konsekvenser. Även med den utformning lagtexten erhållit i lagtextförslaget bör emellertid felansvar genom analogi kunna anses föreligga i dessa fall.
    Kravet på kausalitet, definierat på detta sätt, torde i princip böra upprätthållas även vid andra typer av fel. Med andra ord bör en mindre och för köparen betydelselös avvikelse inte klassificeras som fel. Och i överensstämmelse med förutsättningslärans grundsatser bör härvid upprätthållas ett krav på synbarhet. Detta innebär att köparen inte kan åberopa en obetydlig avvikelse, som av någon speciell anledning råkar vara av betydelse för just honom, ifall säljaren inte känt till de speciella förhållanden som gör avvikelsen betydelsefull för köparen. Säljaren måste med andra ord ha insett eller bort inse att köparen var känslig för den aktuella typen av fel. Kausalitetskravet har dock mindre självständig betydelse när man inte har en preciserad bedömningsnorm, såsom säljarens uppgift, att utgå ifrån utan måste precisera normen för vad köparen kan kräva utifrån till exempel normal standard. I dessa fall ligger nämligen ett krav på avvikelsens betydelse redan i själva bedömningsnormen; en betydelselös avvikelse är i regel inte någon avvikelse från normal standard.

 

5. Köparens onda tro utesluter felansvar i vissa fall7
Huvudregeln är enligt härskande uppfattning att köparens vetskap om en avvikelse utesluter felansvar. Det främsta argumentet härför är att köparen har godtagit köpet som överensstämmande med sina intres-

 

7 Förutsättningsläran kapitel 8, särskilt 8.3.4.

552 Bert Lehrberg

sen, och att det därför måste antas att orsaken till att han åberopar felansvar är en annan än avvikelsen; men även regelns handlingsdirigerande effekt har framhållits. Undantag görs naturligen för det fallet att parterna avsett att till exempel ett fel skall avhjälpas efter leverans. Då brister en förutsättning först om avhjälpande inte sker.
    I fråga om faktiska fel, vilka rör vederlagets fysiska beskaffenhet, gäller ett godtroskrav enligt JB 4:19, såtillvida att en fastighetsköpare inte kan åberopa ett fel som han ”haft anledning räkna med”. Det ligger nära till hands att tolka detta som innefattande ett krav på att köparen inte får ha insett eller bort inse felet — oavsett om felet kunnat upptäckas vid undersökning.
    I det nya köplagsförslaget 20 § första stycket anges uttryckligen att en köpare inte får ”såsom fel åberopa vad han måste antas ha känt till vid köpet”, vilket avses innefatta ett krav på att köparen även skall ha känt till den ifrågavarande omständighetens betydelse.
    Ett kategoriskt krav på vetskap — vilket endast e contrario framgår av den föreslagna lagtexten — passar enligt min mening illa vid faktiskt fel. Det är betänkligt att inte köparens culpa — den må vara hur grov som helst — utan endast bevisad dolus kan åberopas, fastän säljaren kan ha varit alldeles godtroende! Detta går bland annat illa ihop med reglerna i 47 och 50–52 §§ gamla köplagen samt 20 § andra stycket och 31–33 §§ köplagsförslaget om köparens undersöknings- och reklamationsplikt, vilka synes knyta rättsverkningar redan till vad köparen bort veta. Något hinder torde ej föreligga att tillämpa 20 § första stycket i det nya köplagsförslaget analogt i vissa fall, där köparen endast bort känna till felet. Detta gäller främst fall, där köparen hade kännedom om sådana fakta att han — kanske alldeles uppenbart — borde ha förstått att felet förelåg eller att det var betydande risk härför, men bevisligen inte gjorde detta. Däremot kan det nog inte bli fråga om att bakvägen införa en undersökningsplikt, där en sådan inte föreligger enligt lagtexten.

 

6. Utfästelse som felansvarsgrund8
Enligt 17 § första stycket i det nya köplagsförslaget är en vara felaktig om den (i fråga om art, mängd, kvalitet och andra egenskaper samt förpackning) inte överensstämmer med vad som följer av avtalet och enligt JB 4:19 föreligger fel, om fastigheten avviker från vad som kan anses utfäst. Härav följer att fel föreligger, då köpeobjektet i kvalitativt hänseende (till sin art eller sina egenskaper) avviker från vad säljaren genom en utfästelse i viljeförklaringens form har åtagit sig att stå inne för.

 

8 Förutsättningsläran kapitel 9, särskilt 9.3.4, samt 4.3.4 och 4.3.5.9.

Förutsättningssynpunkter på köprättens felbegrepp 553

Traditionellt har man uppfattat utfästelser som om de innefattade åtagande av strikt skadeståndsansvar såväl som vanliga förutsättningspåföljder, såsom hävning och prisavdrag, för det fallet att verkligheten visar sig avvika från vad som utfästs. Utfästelsen är med andra ord ett kontraktsmässigt åtagande, och med sådana följer ansvar intill uppfyllelseintresset. Denna tankegång återkommer i 40 § tredje stycket av det nya köplagsförslaget, där det stadgas att skadeståndsansvar för indirekt skada inträder vid avvikelse från vad säljaren särskilt har utfäst.
    En utfästelse kan vara underförstådd såväl som uttrycklig. Om en uppgift lämnats utan att det uttryckligen angivits att det är fråga om ett kontraktsmässigt åtagande, en egentlig utfästelse, kan det av omständigheterna framgå att det rör sig om en sådan. Köparen har till exempel frågat säljaren hur långt den köpta bilen gått, under sådana förhållanden att säljaren måste förstå att köparen ville ha en utfästelse som svar. Men en uppgift kan också ha lämnats utan att säljaren haft för avsikt att ge uttryck för en garanti eller att köparen haft fog för att uppfatta uppgiften på det sättet. Och i så fall föreligger ingen utfästelse.
    Helt allmänt kan antas, att det ofta måste vara svårt att bevisa att en uppgift, som inte är formulerad som en utfästelse, har karaktären av en sådan. Har emellertid säljaren använt termer som ”utfästelse” eller ”garanti” då han lämnat en uppgift, innefattar hans uttalande i regel ett kontraktsmässigt åtagande att ta uppgiftens riktighet på sitt ansvar (varav följer skyldighet att hålla köparen skadeslös ifall uppgiften skulle visa sig felaktig).

 

7. Enuntiation som ”anses”-utfästelse (garantifiktion)9
Det område, där man med tillämpning av vanliga bevisregler kan komma fram till att en utfästelse (ett kontraktsmässigt åtagande) föreligger som rättsfaktum, är åtskilligt snävare än det område, där den för utfästelsen karakteristiska rättsföljden skadestånd ansetts böra inträda. Därför har utfästelsebegreppet kommit att erhålla en andra innebörd, vilken kan sägas korrespondera med rättsverkningarna snarare än med rättsfakta. Denna utvidgning av begreppet ”utfästelse” har skett i anslutning till köplagens och jordabalkens regler om skadeståndsansvar.
    Betingelsen för skadeståndsansvar vid speciesköp är enligt 42 § andra stycket gamla köplagen att köpeojektet saknar egenskap som kan ”anses tillförsäkrad”. I förarbetena uttalas att skadeståndsansvar är motiverat endast om

 

 

9 Se föregående not.

554 Bert Lehrberg

”säljaren under förhandlingarna om köpet uttryckligen garanterat tillvaron af en viss egenskap eller eljest förhållit sig så, att köparen haft giltig anledning att anse en dylik garanti från hans sida föreligga”.10

Enligt Almén var emellertid avsikten med ordvalet ”anses tillförsäkrad” att i lagtexten

 

”utmärka, att med en formlig garanti av säljaren måste likställas varje uppträdande å hans sida, som är ägnat att ingiva köparen den föreställningen, att godset besitter någon viss av denne önskad egenskap eller är fritt från något visst fel”.11

Tillförsäkran ”anses” således föreligga — med verkan att skadeståndsansvar inträder — så snart köparen på grund av säljarens uppträdande — uttryckliga uppgifter eller annat enuntiativt uppträdande (enuntiationer) — haft fog förutsätta att godset hade viss egenskap, även då köparen inte haft fog för att tro att säljaren avsåg att avge en viljeförklaring om garanti. Denna vidsträckta tolkning av garantiansvaret har senare blivit vedertagen.12 I JB 4:19 är det på motsvarande sätt en betingelse för skadeståndsansvar, och dessutom en självständig felansvarsgrund, att fastigheten avviker från vad som ”kan anses utfäst”.
    Avvikelse från vad som ”kan anses utfäst” är således felansvarsgrund enligt lagtexten i JB 4:19 och enligt doktrin och rättspraxis i anslutning till 1905 års köplag. Såvitt avser det nya köplagsförslaget torde dock kategorin ”anses”-utfästelse vara onödig som särskild felansvarsgrund, vilket i så fall är ett framsteg. Bestämmelsen i 17 § första stycket om vad som ”följer av avtalet” kan då (i vart fall i huvudsak) reserveras för kontraktsmässiga åtaganden, det vill säga egentliga utfästelser. Felansvaret i de fall då utfästelse enligt äldre rätt ”anses” föreligga på grundval av säljarens enuntiation regleras av 18 § (och 19 §) om säljarens uppgiftsansvar; möjligen även av 17 § tredje stycket om vad köparen med fog kunnat förutsätta.
    Emellertid lever de gamla ”anses”-utfästelserna kvar i det nya köplagsförslagets regler om skadeståndsansvar, vilka här särskilt skall uppmärksammas. I 40 § av det nya köplagsförslaget stadgas:

 

”40 § Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom att varan är felaktig, om inte säljaren visar att det har förelegat ett sådant hinder som avses i 27 § första eller andra stycket för att avlämna felfri vara. Vad som sägs i 28 § om säljarens skyldighet att lämna köparen meddelande

 

10 NJA II 1906 s. 79. 11 Almén, Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl., Norstedts, Stockholm 1960, § 42 vid not 84–84b, se närmare Rubriken till §§ 42–54 vid not 9–26a, jämför § 1 vid not 1 ff. 12Se till exempel Hellner, Speciell avtalsrätt I. Köprätt, Stiftelsen Juristförlaget, Stockholm 1982, s. 176, Karlgren i SvJT 1970 s. 126 ff och Grauers, Fel i sålt skepp, Akademiförlaget, Klippan 1980, s. 4 f med not 21.

Förutsättningssynpunkter på köprättens felbegrepp 555

om hinder för att fullgöra köpet i tid gäller på motsvarande sätt, om det föreligger hinder för att avlämna felfri vara. Enligt första stycket ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra stycket. Köparen har alltid rätt till ersättning, om felet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida eller om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt har utfäst.”

 

Uttrycket ”vad säljaren särskilt har utfäst” innebär en terminologisk ändring i relation till såväl den äldre köplagen som till JB 4:19. Med den traditionella terminologin skulle detta antagligen betyda en egentlig, explicit utfästelse.13 Av förarbetena framgår emellertid att avsikten inte är att skadeståndsansvaret skall begränsas till egentliga utfästelser, det vill säga kontraktsmässiga åtaganden att svara för en uppgifts riktighet. Departementschefen har uttalat:

 

”Alla uppgifter som säljaren lämnar om en vara kan naturligtvis inte uppfattas som särskilda utfästelser. För att en ansvarsgrundande utfästelse skall föreligga måste det krävas att köparen med beaktande av det sätt på vilket den lämnats har haft särskild anledning att förutsätta att varan inte avviker från vad som har uppgetts.”14

Grundtanken är tydligen densamma som enligt äldre rätt, åtminstone såvitt avser de fall, då ”anses”-utfästelsen grundas på säljarens uppgifter. Att termen utfästelse numera anses inkludera även dessa fall — utan den särskilda utvidgning som ”anses”-regeln var avsedd att medge i 1905 års köplag — framstår som en bekräftelse av att ett nytt språkbruk blivit etablerat. Uttrycket ”utfästelse” i 40 § av den nya köplagen synes således även inkludera ”anses”-utfästelser grundade på enuntiationer. Rättsreglerna för dessa är i vart fall i huvudsak desamma som i äldre rätt.
    Det är av vissa skäl betänkligt, att termerna ”utfästelse”, ”garanti” och ”tillförsäkran” har erhållit en sådan vidsträckt innebörd. Dels ger man sken av att utfästelse i viljeförklaringens form är ett rekvisit för skadeståndsansvar — vilket är betänkligt redan ur pedagogisk synpunkt — dels undviker man att precisera vilka de verkliga rekvisiten för skadeståndsansvar är, för fall där ansvarsgrunden inte är ett kontraktsmässigt åtagande, utan i realiteten endast en utfyllande rättsregel.
    Naturligtvis är det av intresse att veta, vilka rättsfakta — och inte bara vilka rättsverkningar — som är i fråga då en ”utfästelse” grundas på utfyllning av avtal. Därför har jag valt att använda termen ”anses”utfästelse för de fall då utfästelse ”anses” föreligga — det vill säga fingeras — därför att skadeståndsansvar bör inträda, utan att detta

 

13 Se även Hellner i Prop. 1988/89:76 bilaga 3 s. 149. 14 Prop. 1988/89:76 s. 140.

556 Bert Lehrberg

kan grundas på ett kontraktsmässigt åtagande. I själva verket har vi ju här att göra med en självständig och högst betydelsefull utfyllande rättsregel, som har egna rekvisit, vilka är andra än att ett kontraktsmässigt åtagande föreligger som rättsfaktum. Och det är av särskilt intresse att veta vilka rekvisit dessa är — en fråga som den vidsträckta användningen av utfästelseterminologin alltför ofta fått skymma över.
    Vilka är då de närmare betingelserna för sådan ”anses”-utfästelse? Jo, här torde man kunna uppställa följande kriterier:

 

(1) Det skall röra sig om en handling som, i den situation där den företas, är ägnad att överföra information från säljaren till köparen.

 

Informationen kan överföras genom uttryckliga uppgifter; muntliga eller skriftliga eller överförda med något annat kommunikationssystem; eller genom något annat enuntiativt uppträdande, till exempel i form av sedvanliga tecken; gester, nickningar, huvudskakningar etcetera. Redan säljarens passivitet i vissa, särskilt kvalificerade situationer, till exempel inför köparens uttalande att han köper varan endast under förutsättning att den har viss egenskap, torde kunna föranleda skadeståndsansvar.15

(2) Säljarens uppgift skall, enligt vad säljaren bort inse, ha kausal betydelse för köparens beslut att köpa. Det skall alltså kunna antas att köparen inte hade köpt varan på samma villkor — det vill säga han hade inte köpt den alls eller endast på andra villkor, till exempel mot ett lägre pris — om det inte varit för uppgiften. Uppgiften skall med andra ord ha ”inverkat på köpet”.

 

Vägande argument kan anföras för att utvidga även regeln om ”anses”utfästelse till fall, där redan köparens ovetskap om felet (oavsett säljarens uppgift) påverkat köpevillkoren (jämför ovan under (4). En sådan extension skulle dock komma att stå i strid med det allmänna kravet på kausalitet för skadeståndsansvar, såtillvida att säljarens uppgift i de aktuella fallen inte haft någon kausal betydelse.

 

(3) Säljaren skall genom sitt handlande ge köparen fog för att lita på att säljaren vet besked att uppgiften är korrekt.

 

Denna köparens berättigade tillit kan grunda sig på att säljaren har mer erfarenhet av köpeobjektet eller bättre sakkunskap eller inger köparen uppfattningen att han har tagit reda på hur det förhåller sig. Ofta, särskilt vid konsumentköp, måste emellertid köparen anses berättigad att utgå ifrån att säljaren inte skulle lämna en uppgift, om han inte visste hur det förhöll sig.

 

(4) Uppgiften skall vara så bestämd att den verkligen är ägnad att väcka tillit.

15 Jämför Prop. 1988/89:76 s. 140. Uttalandet i köplagspropositionen utgör en sentida bekräftelse av en av tysken Windscheid redan 1850 formulerad tes om verkan av uttryckligen deklarerade förutsättningar. Se härom Förutsättningsläran s. 37 f med hänvisningar i not 25.

Förutsättningssynpunkter på köprättens felbegrepp 557

 

Säljaren måste ha lämnat klart besked och inte bara velat hit och dit eller eljest uttryckt sig svävande.

 

(5) Uppgiften skall vara så preciserad, att den verkligen innefattar överföring av konkret information.

 

(6) Säljaren har inte särskilt rättat uppgiften eller förklarat sig inte vilja svara för dess riktighet.

 

(7) Inga andra särskilda omständigheter föreligger, som så att säga neutraliserar uppgiften; så att köparen inte kan fästa någon tillit till den.

 

Dessutom kan en uppgift naturligtvis bli föråldrad, vilket kan ta olika lång tid bland annat beroende på vad uppgiften avser.

 

Bedömningen skall ske utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och med beaktande av kontraktssituationen som helhet. Undantag görs för så kallat ”allmänt lovprisande”, vilket inte bara torde innefatta allmänna och opreciserade yttranden, utan även yttranden i situationer, där det måste stå klart för köparen att säljaren inte vet vad han talar om. Detta undantag torde följa av vad som redan anförts.

 

Till sist kan anmärkas att det förhållandet att lagtexten i förslaget till ny köplag använder uttrycket ”särskilt utfäst” — i stället för ”anses utfäst” — inte, enligt en språklig tolkning, torde ge tillräcklig grund för att anta att utfästelseansvaret i detta hänseende skulle vara snävare än enligt äldre rätt.16 Håstad har gjort gällande, att ansvaret för ”anses”-utfästelse enligt äldre rätt inte erfordrar att en uppgift är ägnad att väcka särskild tillit, men att ett sådant krav numera skulle upprätthållas.17 Detta anknyter till uttalandena i förarbetena till den nya köplagen om att en uppgift måste vara ägnad att väcka särskild tillit.18 Här är väl dock rättsläget enligt äldre rätt så osäkert, att en ändring är svår att belägga. Även enligt äldre rätt erfordras att uppgiften är ägnad att inge köparen en viss föreställning. För säljarens uppgiftsansvar i förutsättningshänseende (hävning och prisavdrag) torde däremot inte finnas stöd för något mer långtgående krav än att det kan antas att köparen faktiskt (i god tro) köpt varan i förlitan på uppgiften; att denna ”inverkat på köpet”.19 Denna slutsats gäller även den nya köplagens regler.20

Att säljarens ”utfästelse” enligt den nya köplagen avser varans egenskaper vid köpet, framstår som en befogad begränsning för fall där ansvaret inte grundar sig på en utfästelse i egentlig mening utan endast på en sakupplysning. En sådan avser ju i regel varans skick inte vid avlämnandet utan vid köpet. Däremot passar nog denna tidsregel mindre bra som in

16Jämför även Ramberg i Hellner, J, Ramberg, J, Speciell avtalsrätt I. Köprätt, Juristförlaget, Stockholm 1989 s. 194. 17 Håstad, T, Den nya köprätten, Iustus förlag, Uppsala 1989 s. 78 f. 18 Prop. 1988/89:76 s. 140. Se även citatet strax ovan. 19 Se härom Förutsättningsläran s. 357 f, jämför s. 350, samt ovan under (4). 20 Se 18–19 §§ samt härtill Prop. 1988/89:76 s. 33 f och 87–92.

558 Bert Lehrberg

dubioregel för fall, där en egentlig utfästelse (ett kontraktsmässigt åtagande) gjorts men tiden lämnats obestämd. Här kan man tycka att presumtionen i stället bör vara att utfästelsen avser varans skick vid avlämnandet, eftersom utfästelsen hänför sig till säljarens prestation och det är genom avlämnandet denna skall fullgöras. Skulle detta uttryckligen ha avtalats gäller det naturligtvis; även den nya köplagen är ju dispositiv.21 Och kanske kan man även i övrigt, vid de egentliga utfästelserna, åtminstone i viss utsträckning anse det ”följa av avtalet” att avlämnandetidpunkten skall vara avgörande (§ 3).22

8. Enuntiation som felansvarsgrund i andra fall än ”anses”-utfästelse23
Är betydelsen för felbegreppet av säljarens uppgifter eller enuntiativa uppträdande i övrigt uttömd genom bestämningen av vad som ”kan anses utfäst”? Eller kan enuntiationer få betydelse även vid bestämningen av vad köparen eljest har fog förutsätta (jämför de andra huvudreglerna i JB 4:19 och köplagsförslagets 17 § sista stycket)? Syftet att med konstruktionen ”anses”-utfästelse (eller fiktiv utfästelse) kanalisera samtliga fall, där skadeståndsansvar anses motiverat — och inga andra fall(!) — till området för den åtrådda påföljden, indicerar i sig att det finns fall, då fel kan föreligga på grund av en oriktig uppgift, utan att skadeståndsansvar bör inträda.
    Att rättsreglerna medger uppgiftsansvar även i andra fall än ”anses”-utfästelse finns det också visst belägg för i lagregler och rättsfall. I vart fall innehåller bland annat den nya köplagen som vi ovan sett särskilda regler om säljarens uppgiftsansvar, vilka är skilda från reglerna om avvikelse från avtalet etcetera. 18 § stadgar således att felansvar inträder om varan inte överensstämmer med en uppgift rörande varans egenskaper eller användning, som lämnats före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet.
    Något krav på att uppgiften skall vara ägnad att väcka särskild tillit uppställs inte här; och kanske är detta — vid sidan av kausalitetskravets antagligen annorlunda innebörd24 — den viktigaste skillnaden i relation till de ovan utvecklade reglerna om ”anses”-utfästelse. Dessa torde nämligen i vart fall i princip vara desamma som gäller för enuntiationer i övrigt, fastän man kanske får räkna med att de skilda ändamål som uppbär å ena sidan reglerna om hävning och prisavdrag och å andra sidan reglerna om skadestånd kan leda till en annorlunda bedömning i gränsfall.
    Emellertid torde en köpare normalt kunna utgå ifrån att säljaren vet vad han talar om, då han uttalar sig om köpeobjektet. Sådana uppgifter är ju i normalfallet fakta som säljaren har särskild erfaren-

 

21 Se även Hellner i Prop. 1988/89:76 bilaga 3 s. 149 och Håstad a. a. s. 79. 22 Jämför Förutsättningsläran s. 389–393. 23 Förutsättningsläran kapitel 9, särskilt 9.3.4. 24 Se ovan under (4).

Förutsättningssynpunkter på köprättens felbegrepp 559

hetsgrundad kunskap om eller särskilda kunskapsmässiga förutsättningar att bedöma eller som eljest ligger säljaren så nära, att köparen kan förvänta sig att säljaren skaffat sig besked om hur det förhåller sig. Och även då så inte är fallet, kan köparen nog i regel utgå ifrån att säljaren är så pass ärlig, att han inte skulle ha lämnat en uppgift om han inte tagit reda på hur det förhöll sig.
    Skulle emellertid köparen trots allt ha insett eller bort inse att köpeobjektet inte överensstämde med vad säljaren uttalade, torde situationen ej sällan vara så kvalificerad, att köparen är avskuren från att åberopa felet enligt de regler som utvecklats ovan under (5). Och i linje härmed måste antas, att uppgifter avseende sådant som köparen vet eller klart bör förstå att säljaren inte vet någonting om, inte kan åberopas. Ett sådant uttalande får jämställas med en uppenbar överdrift och bedömas som allmänt lovprisande — om det inte med fog kan uppfattas som uttryck för en viljeförklaring om garanti. Men i övrigt är det svårt att i gällande rätt finna konkret stöd för ett mer långtgående krav än att det skall kunna antas att köparen faktiskt köpt varan i förlitan på uppgiften; att denna ”inverkat på köpet” (jämför ovan under (4)).

 

9. ”Enuntiativ relevansgrund” som felansvarsgrund25
Med enuntiationer, i form av uttryckliga uppgifter eller enuntiativt uppträdande, måste sannolikt jämställas vissa andra fall, där köparens tillit till säljarens bättre omdöme är särskilt skyddsvärd. Betingelserna härför torde vara att köparen på grund av för säljaren synbara förhållanden med fog kunnat förutsätta att godset har viss egenskap, att säljaren vet besked härom samt att säljaren skulle säga ifrån, ifall godset inte hade den ifrågavarande egenskapen. Med att förutsättningen (enligt vad säljaren insett eller bort inse) har stöd i de föreliggande omständigheterna torde härvid få jämställas att förutsättningen är gemensam för parterna.
    Denna abstrakta formulering av regeln är naturligtvis en rättsvetenskaplig hypotes, av den karaktär som jag menar att rättsvetenskapen måste tillåtas ta till hjälp för att forskningen skall kunna föras framåt på särskilt svårtillgängliga rättsområden. Därmed är naturligtvis inte sagt att den för rättsvetenskapen fruktbärande formuleringen måste vara den som passar bäst i en rättsregel. I den nya köplagen torde regeln kunna stödas på den allmänna principen att fel föreligger då varan avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta (17 § tredje stycket). I JB 4:19 finner den sitt stöd i principen att fel föreligger då fastigheten avviker från vad köparen haft anledning räkna med.

 

25 Förutsättningsläran kapitel 10.

560 Bert Lehrberg

Det är svårt att finna en generell formulering som gör regeln mer lättillgänglig. I stället skall jag försöka åstadkomma detta genom att utveckla regelns närmare innebörd, delvis i anslutning till vissa typfall, där jag menar att den är tillämplig. Först skall nämnas att Almén till det konkreta felbegreppet hänför inte bara det fallet, att godset saknar någon egenskap som säljaren ”tillförsäkrat” eller har någon egenskap vars frånvaro säljaren ”garanterat”, utan också fall

 

”då godset i ett eller annat avseende, som vid avtalets ingående eller de föregående förhandlingarna icke särskilt varit på tal, är annorlunda beskaffat än köparen på grund av säljarens uppträdande haft rätt att förutsätta”.26

Till ”säljarens uppträdande” torde naturligen hänföras även dennes tystnad, när förhållandena är sådana som framgår av den generella formuleringen ovan. De förhållanden, som i kombination med säljarens tystnad gör köparens förutsättning befogad, kan vara konkreta sakförhållanden som är för handen vid avtalsslutet.

 

Antag att en bilköpare vid provkörningen av en begagnad bil före köpet lägger märke till att vägmätarställningen är 7 000 mil. Han konstaterar då högt att bilen bara gått 7 000 mil. Säljaren, som varit bilens ende ägare, sitter tyst på sätet bredvid. Köparen har då, på grund av säljarens erfarenhetsgrundade kunskap om bilen, fog förutsätta att vägmätaren inte gått runt, så att bilen i själva verket gått 17 000 mil och fel föreligger om så skulle visa sig vara fallet.

 

Ett annat praktiskt exempel utgör säljarens marknadsföringsansvar, enligt 18 § andra stycket av det nya köplagsförslaget, för uppgift, som före köpet lämnats av någon annan, i tidigare säljled eller för säljarens räkning (vilket gäller under förutsättning bland annat att säljaren känt till eller bort känna till uppgiften).
    Det kan emellertid också vara mera allmänna eller rentav mera ”subjektiva”, det vill säga till köparen själv knutna, förhållanden, som ger köparen stöd för förutsättningen. Exempel härpå ger den nya köplagens regler, att varan skall ”vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används”, respektive ”vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket varan var avsedd att användas, om säljaren vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål och köparen haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning” (17 § andra stycket 1–2).
    Dessa regler visar också att det inte alltid är säljarens erfarenhetsgrundade kunskap om köpeobjektet som ger köparen fog för förutsättningen; ibland är det i stället säljarens kunskapsmässiga förut-

 

26 Almén a. a. Rubriken till §§ 42–54 vid not 48.

Förutsättningssynpunkter på köprättens felbegrepp 561

sättningar, till exempel att bedöma godsets användbarhet för visst ändamål, som är överlägsna köparens. Motsvarande begränsningar som gäller enligt regeln om enuntiationer som ”anses”-utfästelse bör naturligen mutatis mutandis (jämför bland annat vad som under (8) sagts om enuntiationer) gälla även vid tillämpningen av regeln om enuntiativa relevansgrunder.

 

10. Säljarens ”vinst” som felansvarsgrund27
Den främsta svårigheten vid rättsvetenskapliga undersökningar rörande förutsättningsläran är att, när reglerna om utfästelse, enuntiation och enuntiativa relevansgrunder och om löftesmottagarens onda tro är behandlade, åtskilliga fall kvarstår, där förutsättningar utan tvivel är relevanta, men för vilka det är svårt att formulera regler. Jag har även på denna punkt arbetat med en sådan abstrakt regelhypotes, som jag anser att rättsvetenskapen behöver för sin utveckling. Enligt denna kan merparten av de kvarstående fallen där förutsättningar är relevanta sammanfattas under en formel, vilken — med en terminologi avpassad för köparens förutsättningar avseende köpeobjektet — uttryckas enligt följande: Köparens förutsättning att godset har en viss egenskap är relevant om förutsättningen har stöd i något för säljaren synbart förhållande eller är gemensam för parterna samt säljaren till följd av felet gjort en vinst, som motsvaras av en förlust för köparen.
    Regeln kan troligen stödas på den allmänna principen i 17 § tredje stycket av den nya köplagen, att fel föreligger om varan avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta, samt på principen om felansvar vid avvikelse från vad köparen haft anledning räkna med i JB 4:19.
    Utrymme för att tillämpa denna rättsprincip vid sidan av reglerna om konkreta och abstrakta fel torde föreligga endast i sällsynta undantagsfall. Detta sammanhänger med att regeln att fel föreligger vid avvikelse från normal standard bygger på en presumtion för att säljaren gör en vinst (och köparen en häremot svarande förlust) genom att godset enligt allmän uppfattning är mindre värt än felfritt gods. I vissa fall, särskilt när felet inte är av rent fysisk karaktär, kan emellertid normen för vad som är normal standard vara svår att bestämma. Är då samtliga kriterier enligt den allmänna formeln uppfyllda, bör denna kunna ge ledning för bedömningen vid fel lika väl som vid andra fall av felaktiga vederlagsförutsättningar. Detta kan särskilt bidra till rättssäkerheten i fall där det är svårt att säga vad som är normal standard.

 

27 Förutsättningsläran kapitel 10.

562 Bert Lehrberg

11. Avvikelse från ”normal standard” som felansvarsgrund28
När det så gäller det abstrakta felbegreppet uttalar Almén, att man, när omständigheterna i det enskilda fallet inte ger ledning, ”har ... att utgå från den allmänna uppfattningen i handel och vandel och vad som enligt denna anses såsom fel hos gods av det slag köpet avser (t. ex. att en häst är halt, glas fläckigt eller sprucket, födoämnen skämda, ett blad urrivet ur en bok osv.)”.29 Även detta abstrakta felbegrepp låter sig beskrivas med förutsättningsterminologi. Köparens förutsättning är relevant, i den mån den avser förhandenvaron av sådana egenskaper hos godset, som kännetecknar normal standard hos gods av ifrågavarande slag. Regeln att fel föreligger vid avvikelse från ”normal standard” kan helt allmänt grundas på principen i 17 § tredje stycket köplagsförslaget, att fel föreligger om varan avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta, och på dess motsvarighet i JB 4:19.
    Dessutom finns i 17 § första stycket 1 en särskild regel, att varan skall vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används. Denna lagregel omfattar flertalet fall av avvikelse från normal standard; men inte de fall då avvikelsen avser annat än varans funktionsduglighet (till exempel estetiska egenskaper). Det är ett framsteg att den preciseringen av regeln om normal standard har skett, att köparen anges regelmässigt (om inte annat följer av avtalet) ha fog räkna med att varan är ägnad för sitt ändamål. Som exempel på en precisering av regeln om normal standard torde man även kunna uppfatta bestämmelsen i 17 § första stycket 4, att varan skall vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackning behövs för att bevara eller skydda varan.
    Regeln om ”normal standard” — vilken anknyter till den allmänna uppfattningen i handel och vandel — tangerar för många fall principerna om enuntiativa relevansgrunder; men den sammanfaller närmare med den närmast ovan behandlade ”vinstregeln”, även om den inte fångar in samtliga fall då fel föreligger enligt denna.

 

12. Avsaknad av kärnegenskap (garantifiktion) som grund för skadeståndsansvar30
I anslutning till regeln om normal standard förtjänar uppmärksammas det i rättspraxis och doktrinen utkristalliserade fallet, att ”ett fel innebär en så allvarlig och fundamental avvikelse från rimlig standard på [den sålda egendomen], att denna måste anses sakna en ... ’kärnegenskap’, som får anses utfäst ehuru frågan ej berörts vid

 

28 Förutsättningsläran kapitel 10, särskilt 10.3.4. 29 Almén a. a. Rubriken till §§ 42–54 vid not 48. 30 Förutsättningsläran kapitel 10, särskilt 10.3.4.

Förutsättningssynpunkter på köprättens felbegrepp 563

köpeförhandlingarna”.31 Denna regel avgränsar egentligen inte en självständig feltyp, utan endast vissa fall av avvikelse från normal standard, där skadeståndsansvar bör föreligga (jämför nya köplagen 19 § första stycket 3). Principen torde grunda sig på regeln att skadestånd inträder vid avvikelse från vad som ”kan anses utfäst”. Även här laborerar man således med fingerad garanti.
    Vad avser skadeståndsansvar för så kallade kärnegenskaper enligt den nya köplagen, så är det tveksamt om ett sådant ansvar kan grundas på köplagsförslagets lagtext.32 Där talas om vad säljaren ”särskilt har utfäst”, och man måste göra våld på språket om man skall kunna få det till att säljaren regelmässigt ”särskilt har utfäst” tillvaron av varje egenskap hos varan, som kan betecknas kärnegenskap. Med hänsyn till att ändamålet bakom skadeståndsansvaret för kärnegenskaper delvis är detsamma som ligger bakom reglerna om ”utfästelser” i form av enuntiationer — nämligen att köparens tillit till egenskapens förhandenvaro är särskilt skyddsvärd — kan inte en analogi anses principiellt utesluten. Något särskilt preventionsintresse föreligger däremot normalt inte, eftersom köparens tillit inte vilar på en från säljaren emanerande grund; och de fall där ett preventionsintresse är för handen torde fångas upp av culpaansvaret i 40 § tredje stycket. Det är osäkert om det reparativa intresset kan motivera skadestånd för indirekta skador, då köparen enligt 40 § första stycket har rätt till ersättning för direkta skador redan därför att fel föreligger. Frågan blir också om rättssäkerhetsintresset tillåter en sådan extension, sedan ”anses”-regeln tagits bort.
    Möjligen är lagstiftarens avsikt att principen om skadeståndsansvar för kärnegenskaper inte längre skall gälla. En mer restriktiv syn på denna princip har möjligen kommit till uttryck i senare rättspraxis.33 Men det finns anledning att erinra om vad Hellner anförde i sitt remissyttrande över 42 § i det samnordiska köplagsförslaget (NU 1984:5): ”Vill man förkasta denna princip bör man åtminstone i motiven anföra skäl.”34

13. Säljarens onda tro som felansvarsgrund35
Säljarens onda tro om godsets avsaknad av vissa egenskaper framhålls ibland som grund för felansvar. I sammanhanget bör först erinras, att avtalslagens ogiltighetsregler om svek (30 §) och mot tro och heder stridande förfaranden (33 §) oftast är tillämpliga, om säljaren känt till ett fel men i ont uppsåt tigit om det. För dessa fall bortfaller kravet

 

31 Ur högsta domstolens dom i NJA 1978 s. 307. Kursiveringen är tillagd här. 32 Se även Håstad a. a. s. 79 och Hellner i JT nr 1 s. 101. 33 Se NJA 1989 s. 156 och 117. 34 Se Hellner i Prop. 1988/89:76, bilaga 3 s, 150. 35 Förutsättningsläran, kapitel 11, särskilt 11.3.4.

564 Bert Lehrberg

på köparens goda tro, frånsett vetskap (se ovan under (5)). Möjligen kan man i rättspraxis finna belägg för en regel av innebörd att med förfarande enligt 33 § avtalslagen jämställs fall, där säljaren genom vårdslöshet underlåtit att upplysa om en för honom känd omständighet.
    Man kan dessutom tänka sig att den regeln skulle gälla, att mindre kvalificerad ond tro — att säljaren bort känna till felet — kan föranleda felansvar, under förutsättning att köparen är i god tro på sätt som angivits ovan under (5). Med förutsättningsbegreppet som hjälpmedel kan vi härvid precisera innebörden av denna regel på det sättet, att säljaren skall ha insett eller bort inse att godsets egenskaper avvek från köparens kausala förutsättning. Lagregler av denna innebörd finns bland annat i 11 § konsumenttjänstlagen och 7 § tredje stycket konsumentköplagen.
    Det nya köplagsförslaget innehåller emellertid endast en bestämmelse, som (för köp i befintligt skick) stadgar att fel föreligger om ”säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant väsentligt förhållande rörande varans egenskaper eller användning som han måste antas ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om, under förutsättning att underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet” (19 § första stycket 2).
    Jag är av flera skäl tveksam till att lägga denna bestämmelse till grund för någon allmän princip. För det första är bestämmelsen så synnerligen snävt formulerad, att det är osäkert i vad mån den kan få självständig betydelse vid sidan av principerna om enuntiativa relevansgrunder och 33 § avtalslagen. För det andra utgör regeln en sammansättning av i viss mening artfrämmande rekvisit. När det gäller förhållanden som säljaren måste antas ha känt till är 33 § avtalslagen i regel tillämplig. Vilken betydelse det har, att köplagsförslagets regel inte innehåller något ohederlighetskrav (”tro och heder”), är svårt att bedöma. Den nya köplagens bestämmelse kräver inte heller uttryckligen ond tro om förutsättningen och dess kausala betydelse. Ett sådant krav torde emellertid följa av att kausalitetskravet är ett grundläggande krav för felansvar över huvud taget (se ovan under (4)).
    I stället innehåller bestämmelsen ett krav på att säljarens onda tro skall avse ett förhållande, som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om. Men när köparen haft fog för att räkna med att bli upplyst, föreligger i regel en enuntiativ relevansgrund, vilken gör förutsättningen relevant oavsett säljarens goda eller onda tro. Lagstiftaren har tydligen hämtat rekvisit från två typer av regler, vilka man på rättsvetenskapens principiella plan helst bör hålla isär.

Förutsättningssynpunkter på köprättens felbegrepp 565

 

Slutsatsen blir att det även med den nya köplagen som utgångspunkt måste betraktas som ovisst, om en mer generell regel om felansvar på grund av ond tro är gällande i svensk rätt. Mycket talar dock för att ett sådant felansvar bör kunna tillämpas även i vissa fall som inte omfattas av 19 § första stycket 2.

 

14. Säljarens vållande som felansvarsgrund36
44 § gamla köplagen stadgar:

 

”Fråga, huruvida fel vidlåder godset, skall, så framt ej felet uppkommit genom säljarens vållande, bedömas med hänsyn till godsets beskaffenhet vid den tid, då faran för dess förstörelse övergick på köparen.”37

Härav framgår att felansvar kan grundas på att säljaren vållat att godset kommit att avvika från vad köparen förutsatt. Samma princip gäller enligt 21 § i den nya köplagen, fastän lagtexten erhållit en vidare formulering, då där talas om ”avtalsbrott” i stället för ”vållande”.38 JB 4:12 innehåller en motsvarande regel, som ger köparen rätt att göra felpåföljder gällande om

 

”fastigheten efter köpet skadats eller försämrats genom säljarens vanvård eller vållande”.

 

I princip krävs i dessa fall vållande (vårdslöst orsakande), men sådant torde ofta anses föreligga när säljaren orsakat att köpeobjektet blivit sämre än köparen förutsatt.
    Flera exempel kunde anföras, men dessa bestämmelser är nog för att påvisa, att säljarens vållande av att köparens kausala förutsättning rörande köpeobjektets kvalitet slår fel är en självständig felansvarsgrund.

 

 

36 Förutsättningsläran, kapitel 12, särskilt 12.3.4. 37 Kursiveringen är min. 38 Se Prop. 1988/89:76 s. 96.