Effektivare handläggning av tvistemål
Under år 1989 arbetade vi med ett projekt, som syftade till att minska tvistemålsbalanser på tingsrätterna. Projektet anordnades av Svea hovrätt och innefattade handläggning av mål vid Södra Roslags, Köpings, Ludvika och Stockholms tingsrätter. Dessutom arbetade vi en vecka vid vardera Tierps och Hallsbergs tingsrätt. I denna artikel skall vi lämna en redogörelse för projektet. Redogörelsen är disponerad så, att vi växelvis behandlar dels vad vi anser om hur dispositiva tvistemål bör handläggas, dels hur vi inom projektets ram låtit dessa åsikter slå igenom i praktiken.

 

Planering av förberedelsesammanträdet
Syftena med ett förberedelsesammanträde är bl. a. att bereda sakfrågorna klara till huvudförhandling, gå igenom bevisuppgifterna, planera och sätta ut huvudförhandling samt undersöka möjligheterna till förlikning. Dessa syften och rättegångsbalkens regler i övrigt om förberedelsen har legat till grund för hur vi lagt upp arbetet.
    Med det anförda som bakgrund har vi gjort en del reflexioner kring förberedelsesammanträdet.
    Vad först gäller vilken tid man behöver reservera för sammanträdet, om alla syften skall nås, kan en utgångspunkt vara, att man beräknar minst en timma för förlikningsdiskussioner jämte paus. Utifrån detta planerar man övriga delar av sammanträdet. Minsta tid för sammanträdet blir då 2–2,5 timmar. Alltså är en halv dag lämplig tid för ett relativt okomplicerat mål. I större mål kan krävas en hel dag, och någon gång kanske mer än en dag.
    Ett entimmas sammanträde leder enligt vår erfarenhet inte — annat än i undantagsfall, 
t. ex. i mål om underhållsbidrag — till att samtliga syften med sammanträdet kan nås. Det är viktigt att ha gott om tid för att kunna hinna med hela målet och inte bli stressad och kanske få för lite tid till att utreda möjligheterna till förlikning. 

    En vanlig invändning mot detta resonemang är att domaren inte hinner med övriga mål, om varje sammanträde skall ta så lång tid. Det är vanligt att domare reserverar endast en dag per vecka till förberedelsesammanträden och att två eller tre dagar i veckan lämnas förhandlingsfria. Som vi ser det är det bättre att sprida ut sammanträdena på flera dagar, och därigenom få tillräckligt med tid till varje mål. Om resultatet av detta blir ett ökat antal förlikta mål och fler huvudförhandlingar med ensamdomare samt att tvistefrågorna blir ordentligt utredda och huvudförhandlingarna därigenom enklare, uppnås en betydande arbetsbesparing. Härtill kommer en ökad arbetsglädje.
    Den reserverade tiden meddelar vi redan i kallelsen genom en bifogad skrivelse, där det framgår att vi reserverat en halv resp. en hel dag för sammanträdet. Vi meddelar där också att det är önskvärt att huvudmännen följer med till sammanträdet, eftersom frågan om förlikning kommer upp. Vidare ber vi parterna att vara beredda att avge slutlig bevisuppgift vid sammanträdet, och vi erinrar dem om deras skyldighet att sätta sig in i saken på ett sådant sätt att något ytterligare sammanträde om möjligt inte behövs.

 

Effektivare handläggning av tvistemål 587

Förberedelse före sammanträdet
En annan av våra huvudpunkter är just att endast ett sammanträde för förberedelse skall hållas. Detta skall också enligt rättegångsbalken (RB) vara målsättningen (se 42 kap. 9 § fjärde stycket), och enligt förarbetena skall fler än två sammanträden förekomma endast i undantagsfall. Men det är vår erfarenhet att, i mål av någon beskaffenhet, det ofta hålls många sammanträden.
    För att kunna klara av förberedelsen med endast ett sammanträde behövs, som angetts ovan, gott om tid. Men det krävs också att rätten bereder målet så mycket som möjligt före sammanträdet. Bevisuppgifter skall parterna ange redan i stämningsansökan resp. svaromålet. Annars bör föreläggande om komplettering meddelas. Om inte bevisuppgifter ges, blir det svårt att planera huvudförhandlingen, svårt att utreda möjligheterna till förlikning och svårt för motparten att ange sin ståndpunkt. Ett exempel: Om svaranden i ett mål om fel i fastighet redan med stämningen får en kostnadsberäkning och uppgift om vem som har gjort denna, kan han ta kontakt, ställa frågor och reda ut oklarheter med den som är ansvarig för beräkningen, och sedan ha en klar ståndpunkt redan i sitt svaromål. Annars blir det kanske endast en uppgift om att inget belopp kan vitsordas. I de flesta fall finns skäl för rätten att stämma vid äventyr av tredskodom. Sedan svaromål kommit in, kan man enligt vår erfarenhet ofta komma framåt med skriftväxling där rätten ställer precisa frågor till parterna. Däremot är ”brevlådeverksamhet”, där parten föreläggs att yttra sig 21 dagar från det han har behagat sända in ett vitt kort, inte alltid framgångsrik.
    Möjligen kan man anse att ymnigt bruk av ytterligare skriftväxling efter svaromålet strider mot 42 kap. 9 § tredje stycket RB, där som huvudregel anges att sammanträde skall hållas sedan skriftligt svaromål getts in. Men om det skall vara tillräckligt med endast ett sammanträde, bör detta i många mål föregås av mer än en skrift från vardera parten. Det finns flera skäl för detta. Det blir svårt att reda ut målet vid sammanträdet, om förberedelsen inte avancerat i skrift. Rättens förlikningsverksamhet skall enligt förarbetena till RB äga rum i slutet av förberedelsen, när målet retts ut. Om denna verksamhet skall ske vid sammanträdet, vilket är det normala och mest effektiva, synes alltså förutsättas att sammanträdet hålls på ett sent stadium. Och om förberedelsen kan avslutas vid sammanträdet, uppnås den ytterligare fördelen, att huvudförhandlingen kan hållas kort tid därefter. Domare och ombud har då tvisten aktuell inför huvudförhandlingen.
    Sammanfattningsvis anser vi dels att det ofta är lämpligare med fortsatt skriftväxling efter ett skriftligt svaromål än att redan då hålla ett sammanträde, dels att 42 kap. 9 § tredje stycket RB inte bör utgöra något hinder mot att ett sådant förfarande tillämpas flitigt.
    Utöver muntlig och skriftlig förberedelse använder vi oss ofta av vad som i RB kallas annan handläggning, främst telefonsamtal med parterna. Vi ringer ombuden och talar om att den och den frågan blir aktuell vid sammanträdet, att huvudmännen bör komma med och liknande. När man ändå har ombuden på tråden är det ibland lämpligt att redan då ta upp frågan om förlikning. Om ombuden finns på annan ort än tingsrätten, finns ofta det särskilda skälet för förlikning före inställelsen, att betydande inställelsekostnader kan besparas båda parter.

588 Thore Brolin, Magnus Widebeck

 

Inläsning
Inför sammanträdet måste ordföranden läsa in målet noga och kunna det även i enskildheter, dvs. förbereda sig på samma sätt som parterna enligt 42 kap. 14 § andra stycket RB är skyldiga att göra. Han måste också sätta sig in i de rättsfrågor som kan bli aktuella i målet. I annat fall får han svårt att avgöra vad som är relevant. Ett sätt för domaren att ha målet aktuellt för sig är att han gör en privat kladdPM, kanske redan före skriftväxlingen. I PMn, som läggs i akten, antecknas yrkanden och rättsliga grunder samt vilka oklarheter och juridiska spörsmål som finns. Sedan fyller man på med nya omständigheter under skriftväxlingen. Dessutom antecknas vilken litteratur som är relevant samt aktuella rättsfall. Inför sammanträden, telefonsamtal, anståndsbegäran m m kan domaren genom att läsa PMn på ett enkelt sätt och på kort tid få målet klart för sig.

 

Processledning
För att man vid sammanträdet skall nå de syften med förberedelsen som anges ovan, är det nödvändigt att skapa en lugn och trevlig atmosfär och att domstolen visar sig serviceinriktad. Domaren kan lämpligen inleda med att tala om gången på sammanträdet, dvs. hur han delat upp målet. I ett mål om fel i fastighet t. ex: felen — utfästelsen — undersökningsplikten — reparationskostnaden — bevisningen — utsättning och kallelse till huvudförhandling — förlikningsdiskussioner. Det är betydelsefullt att både huvudmännen och ombuden vet vilka delar man senare skall behandla. De kan då avvakta med sina synpunkter tills det blir lämpligt att lägga fram dem.
    När vi bereder sakfrågorna sker den materiella processledningen naturligtvis i enlighet med RB och förarbetena (prop. 1986/87:89). Det gäller att genom frågor och påpekanden klarlägga tvistefrågorna i målet och försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter. Eftersom syftena är dessa, bör ombuden inte tillåtas att upprepa vad som framgår av skrifterna. En mycket kort sammanfattning av ordföranden är oftast tillräckligt vad beträffar yrkanden och grunder. Sakframställning tillhör huvudförhandlingen. Ordföranden måste under sammanträdet gå så långt i sina frågor att han själv begriper vad parterna åberopat och varför, dvs. att han får klarhet i åberopade rättsfaktas betydelse för den yrkade rättsföljden. Det blir normalt ordföranden som frågar mest, men han lämnar självfallet utrymme för parterna att ställa frågor till varandra och anföra sådant som kompletterar skrifterna. En metod som innebär att domaren endast fördelar ordet (”pingpongdomare”), tror vi inte medför att målet blir lika bra utrett.
    Gränsen för vad ordföranden får fråga om sätts så att det inte övergår till att bli rådgivande verksamhet. I enstaka fall kan frågorna emellertid komma att föranleda parterna att föra in nytt material i målet. Ordföranden kan i klara fall uttala sig om vem som har bevisbördan, och det är inte uteslutet att nämna att viss bevisning inte är tillräcklig. Möjligen kan han för huvudmännen tala om vad som menas med att ha bevisbördan, nämligen att om ord står mot ord och ingen är trovärdigare än den andre, så förlorar den som har bevisbördan. Enligt våra erfarenheter är det ofta så, att resultatet av bevisbördans placering inte har klargjorts på detta sätt av ombuden.

Effektivare handläggning av tvistemål 589

För att ordentligt reda ut frågorna i målet får ordföranden ofta anledning att fråga om hypotetiska resonemang (”om tingsrätten finner vårdslöshet föreligga, medger ni då käromålet?” etc.) och om det finns hänvisning till doktrin eller rättsfall. Om något alltjämt är oklart i sakfrågorna tar man lämpligen en paus för att ombudet per telefon skall få kontrollera en uppgift med t. ex. sin tekniskt sakkunnige.

 

Bevisning
När sakfrågorna är klara är det dags att gå över till bevisningen. Först några ord om bevisuppgifter i allmänhet. Bevisuppgift skall som sagt anges redan i ansökan om stämning respektive svaromål. Det är bra att bevisningen kommer redan här. Utöver de fördelar vi angett ovan gäller att käranden, när han stämmer, får anledning att fundera över hur han skall kunna styrka sin sak. Svaranden får tillfälle att bedöma hur starka bevis käranden har redan när han går i svaromål; han får också anledning att på detta stadium tänka över hur han skall kunna styrka sina invändningar. Processen blir tidigt inriktad på bevisspörsmål, och det är en fördel, eftersom bevisfrågor ofta blir avgörande.
    I bevisuppgiften skall anges vad som skall styrkas med det åberopade beviset. Här skriver många på tok för generellt, t. ex. att vittnet skall styrka kärandens talan. Det är — som vi ser det — detsamma som att uppgift saknas om vad som skall styrkas med vittnet. Det får ju nämligen förutsättas att käranden åberopar vittnet för att få rätt i rättegången. Men det duger inte som uppgift om vad man vill styrka med beviset. Preciserade och exakta bevisuppgifter befrämjar god tankereda hos ombuden själva, och god tankereda hos ombuden medför förhoppningsvis att de kan överföra samma rediga tankar till motparten och rätten, vilket kan göra hela skillnaden mellan vinst och förlust i målet (och, för den delen, vinst och förlust i förlikningsdiskussioner).
    När det gäller att bedöma vad ett bevistema bör innehålla måste man hålla isär å ena sidan de sakomständigheter som part avser att styrka med åberopad bevisning, å andra sidan vad parten önskar bevisa därmed, t. ex. existensen av ett avtal. Önskar part styrka förekomsten av dylika sakomständigheter räcker det i princip ej att som bevistema ange vad parten avser att bevisa med dem. Istället måste som bevistema anges sakomständigheterna. Ett talande exempel på hur ett bevistema bör preciseras och läggas så långt ”bak” i beviskedjan som möjligt, är det Ekelöf anfört i Rättegång V, 6 uppl., 1987, s. 34. Målet gäller utbetalning av livförsäkring, och försäkringsbolaget hävdar att den avlidne begått självmord, vilket motparten bestrider. Försäkringsbolaget åberopar som vittne en person, som hört den avlidne uttala sig om sin dåliga ekonomi. Som bevistema skall då inte anges försäkringstagarens självmord, inte heller hans dåliga ekonomi utan hans uttalanden härom.
    Man behöver kanske inte vara så här exakt och utförlig när man anger bevisuppgift i stämningsansökan eller svaromål, men senare under handläggningen, när man vet vad som vitsordas av motparten, bör precisionen ökas. I många mål yrkas editionsföreläggande. Rätten kan förelägga vite eller hämta en handling med kronofogdemyndighetens hjälp. Problemet är att reglerna endast är tillämpliga på bevis som parten vet finns. Motparten har emellertid en upplysningsplikt enligt 42 kap. 8 § första stycket sista punkten

590 Thore Brolin, Magnus Widebeck

RB, där det sägs att parterna på framställning av varandra är skyldiga att uppge vilka skriftliga bevis de innehar. Om en part vägrar gäller sanktionen i 35 kap. 4 § RB: ”Underlåter part att ... besvara för utredningen framställd fråga, pröve rätten med hänsyn till allt, som förekommit, vilken verkan som bevis må tillkomma partens förhållande.” Efter hänvisning till dessa regler kan tidsödande editionsfrågor ofta undvikas, genom att parterna förmås att frivilligt bidra till utredningen. Även i övrigt är det vår uppfattning att väl mycken möda spills på mindre konstruktiva frågor av processuell natur, som rätten ofta enkelt kan undvika.
    Kommer en bevisuppgift inte in efter ett föreläggande och en påminnelse, bör rätten utfärda s. k. stupstocksföreläggande enligt 42 kap. 15 § RB. Detta remedium kan alltså användas även om förhållandena inte på långt när motiverar en anmälan till advokatsamfundet.
    Förhoppningsvis blir under förberedelsen en rad omständigheter klarlagda, så att en del av den åberopade bevisningen blir onödig. Vi påpekar principen om bästa bevismedlet. Parterna vitsordar normalt existensen av motpartens skriftliga bevisning, varför detta material inte behöver åberopas som bevisning; materialet kan istället användas sakframställningsvis vid huvudförhandlingen. — Om småfrågor vitsordats bort kommer man som domare i den mycket angenäma sitsen att kunna koncentrera avgörandet på några få, centrala bevis- och rättsfrågor.

 

Planering av huvudförhandlingen
När det gäller planeringen av huvudförhandlingen har vi i vårt arbete normalt accepterat att döma ensamma, om förhandlingen inte blir längre än en dag och om tvisteföremålets värde ej överstiger en miljon kronor. Om man under förberedelsesammanträdet fått parternas förtroende, samtycker de i regel till ensamdomare vid huvudförhandlingen. Vid sammanträdet planerar vi huvudförhandlingen till en viss tidpunkt inom två månader, och när alla accepterat föreslagen dag kallas parter och ställföreträdare direkt vid bordet.
    Vi har bedömt, att de positiva effekterna av att sätta ut huvudförhandling till en tidpunkt kort tid efter förberedelsesammanträdet, varit mycket stora. Det bör särskilt framhållas att möjligheterna till att förlikningsverksamheten bär frukt dramatiskt ökar, när parterna får klart för sig att saken skall prövas inom ett par månader och att (ytterligare) uppskov inte kommer ifråga.

 

Förlikning
Man kan ofta gå ut från att parter och ombud själva sällan noggrant kan utreda möjligheterna till förlikning. Att det är på det viset beror på att det vanligtvis uppfattas som ett svaghetstecken av en part att han tar upp förlikningsfrågan och med kraft agerar i den. Motparten får lätt uppfattningen att parten tror sig ha en svag sak, och det ger motparten råg i ryggen. Det vill man inte ge honom. Alltså ligger parter och ombud ofta lågt i förlikningsfrågan. Men alla inblandade är normalt glada över om rätten tar ett initiativ och på bästa sätt bistår parterna i frågan. God service till parterna kräver alltså ett noggrant penetrerande av möjligheterna till förlikning. Också RB kräver detta, se nedan.
    Vi skall nu kortfattat beskriva hur vi agerar såvitt avser rättens förlikningsverksamhet. Vi vill poängtera att avgörande förutsättningar för

Effektivare handläggning av tvistemål 591

verksamheten är att målet är väl utrett och att huvudmännen är närvarande.

 

För- och nackdelar med förlikning respektive process
När förlikningsfrågan kommer upp redogör vi inledningsvis för för- och nackdelar med förlikning jämfört med process. Det är vår uppfattning att, i de flesta mål, förlikning är det bästa alternativet. Lagstiftaren synes ha samma uppfattning; enligt 42 kap. 17 § första stycket RB skall rätten, i den mån det är lämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter, verka för att parterna förliks. Vid den redogörelse vi ger parterna uppehåller vi oss främst vid fyra olika omständigheter. Den första är tidsperspektivet.
    Om den planerade huvudförhandlingen hålls om två månader får parterna en dom inom kort. Men tyvärr är det stor sannolikhet för att någon av parterna är missnöjd med domen och klagar. För närvarande är det omkring 1–1,5 års väntetid på att få målet avgjort i hovrätten. Någon av parterna är kanske missnöjd med hovrättens dom och klagar till Högsta domstolen. Där får man normalt inte prövningstillstånd, men det kan ta uppemot ett år att få reda på det. Lagakraftägande dom i målet kan alltså, om parterna klagar, förutses föreligga tidigast inom två år från förberedelsesammanträdet och kanske senare.
    För käranden är härvid att beakta, att det inte blir några pengar i handen förrän lagakraftägande dom föreligger. För svaranden gäller, att han kan tvingas betala eller ställa säkerhet så fort den första förpliktande domen faller, vilket alltså kan bli redan inom ett par månader från sammanträdet. Prestation får i avvaktan på lagakraftägande dom ske till kronofogdemyndigheten. — Tidsperspektivet utgör således ett skäl för seriösa parter att träffa förlikning.
    En annan sak som också talar för förlikning är att parterna annars står risken att slutligen förlora tvisten och få betala motpartens rättegångskostnader.
    Om parterna har rättsskydd anser de kanske att de kan ta lätt på denna risk. Men för rättsskyddet gäller ett tak. Försäkringsbolaget betalar endast omkring 75 000 kr. Dessutom finns en självrisk, normalt 500–1 000 kr. plus 10 eller 20 procent av överskjutande del. I relativt okomplicerade mål kanske båda parters kostnader i första instans ryms inom taket på rättsskyddet. Men processar man i mer än en instans förslår beloppet ofta inte, och då processar man på egen risk. I mål med någon komplexitet täcker beloppet inte kostnaderna ens i första instans. I mål som tar mer än två huvudförhandlingsdagar räcker beloppet normalt inte ens till de egna kostnaderna i denna instans. Då måste man kalkylera inte bara med risken att förlora och få betala motpartens kostnader, utan också med risken att bara vinna delvis och få stå för de egna kostnaderna här. Är tvisteföremålet litet drunknar det ofta alldeles i rättegångskostnader, och i sådana fall blir det inte sällan — om målet går till dom — av större ekonomisk betydelse vad rätten förordnar om rättegångskostnader än vad rätten finner om tvisteföremålet.
    Rättegångskostnadsaspekten talar alltså i de flesta fall för förlikning. En sådan innebär normalt att vardera parten bär sin kostnad, vilket också medför att båda parters rättsskydd kan utnyttjas och att ingen av parterna slår i taket på sitt rättsskydd. — Förvånande ofta har ombuden underlåtit

592 Thore Brolin, Magnus Widebeck

att informera sina huvudmän om dessa grundläggande regler om rättegångskostnaderna och rättsskyddet. Parterna tror ofta att de processar helt riskfritt och att processkostnader således aldrig kan drabba dem.
    Ett tredje skäl för förlikning, ett skäl som förs fram till näringsidkare, är att det finns anledning att göra en affärsmässig kalkyl vad gäller de ekonomiska motiven att processa jämfört med att träffa förlikning.
    Det är kostsamt att driva process. Anställda i företagen skall vara upptagna med att förbereda målet med ombudet och höras, kanske i två instanser. Ombudet drar stora kostnader, som företaget normalt endast kan få ut genom att motparten förmås betala dem, och det förutsätter att man vinner målet och eventuellt också att domen kan exekveras. För att slippa dessa kostnader kan en kärande vara beredd att gå ner från sitt yrkade belopp och en svarande vilja betala något, även om parterna i och för sig anser att de har helt rätt och kommer att kunna styrka sin sak.
    Det är, enligt vår erfarenhet, enklare att få företag att jämka sina ståndpunkter och förlikas än det är att få privatpersoner att göra samma sak. Det beror bl. a. på att företagens förlikningsdiskussioner förs om bruttopengar. I ett fåmansbolag räknar ägaren — och det är normalt han som jämte ombud företräder bolaget inför rätta — regelmässigt med att en stor del, kanske fyra femtedelar, av bolagets intäkter försvinner i skatter och avgifter. I det perspektivet tycker näringsidkare ofta att en förlikning är bra jämfört med en lång och dyr process. Ett ytterligare skäl till varför det ofta är lätt att förlika näringsidkare, är momsaspekten. Antag att ett företag fakturerat momspliktig försäljning och stämmer på beloppet. Om företaget förliks och därför bokför en kreditnota på en del av beloppet, får det i förekommande fall tillbaka tidigare betald utgående moms. Förlikningslikviden från svaranden blir således inte det enda belopp företaget erhåller, och vetskap om detta kan öka företagets intresse för förlikning.
    Ett fjärde skäl för förlikning, som särskilt avser privatpersoner, är att de flesta människor rent allmänt anser att det är obehagligt att vara indragen i en tvist, vars konsekvenser kan vara svåra att överblicka och vilken innebär att man i viss utsträckning lever i osäkerhet om vilka fordringar och skulder man har. Det kan ofta kännas skönt att få göra bokslut i gamla tvister, och det kan vara värt en del. Förlikningslösningen bäddar för ett sådant bokslut. Man vet var man står i ekonomiskt hänseende och man får tillfälle att engagera sig i mer intresseväckande saker än gamla tvister.
    Vi redogör i varje särskilt mål för det som synes relevant av för- och nackdelarna och säger sedan, att det vi nu skall utreda är, om det i denna tvist finns förutsättningar för en samförståndslösning. Vi poängterar att det vi ska försöka hitta är en lösning på tvisten som båda parter kan känna sig åtminstone halvnöjda med. Det ligger, säger vi, i förlikningens natur, att parterna inte kan bli helt nöjda. Det är nämligen så, att om käranden inte nöjer sig förrän han fått varenda krona han kräver, så blir det ingen förlikning. Och om svaranden inte kan tänka sig att erbjuda något, så blir det heller ingen förlikning. Förlikningslösningen kräver att parterna, även om de anser att de har helt rätt i tvisten, godtar att det finns vissa fördelar med en förlikning och, för att komma i åtnjutande av dessa, gör eftergifter och kompromissar.
    Inte alla parter har den personliga läggningen att man kan komma fram till en lösning på tvisten på det viset. I vissa fall krävs det åtskilligt av

Effektivare handläggning av tvistemål 593

parterna för att de skall vika från de positioner de intagit i målet, vilka kanske låsts fast under lång tid. Men när målet är färdigberett har ombuden ett gott underlag för att taxera processchanser m. m., och då kan parterna ofta enas om hur en rimlig uppgörelse bör se ut. Vi poängterar för parterna att bud under förlikningsförhandlingar inte på något sätt kan åberopas mot parten, om förlikning inte träffas. Vi framhåller också att det förhållandet att parterna under förlikningsförhandlingar gör eftergifter inte betyder att de medger att motparten till viss del har rätt; eftergifter görs enbart för att komma i åtnjutande av fördelarna med förlikning jämfört med process.

 

Förlikningsdiskussionen
När detta är sagt brukar vi fråga parterna om de vill gå vidare i förlikningsfrågan och, i så fall, hur de vill att den skall hanteras. Om de visar intresse, vilket de regelmässigt gör, nämner vi att det finns flera varianter. Parter och ombud kan tala med varandra med eller utan att domaren är med. Vi nämner att det är vår erfarenhet att de största möjligheterna att komma fram till en förlikning finns, om ordföranden talar med en part och hans ombud åt gången, medan motparten med ombud väntar i ett angränsande rum. Vi förklarar oss villiga att göra så också i det aktuella målet, om båda parter önskar det. Men vi poängterar att ett sådant tillvägagångssätt kräver, att det är båda parters önskan att så skall ske.
    Därefter gör vi en paus i förhandlingen, så att parterna får tillfälle att diskutera den vidare handläggningen med sina ombud. Om de sedan önskar att ordföranden skall tala med dem en i taget, ber vi vanligtvis att få tala med svaranden först. Frågan till svaranden blir helt enkelt: Hur skall vi lösa det här? Då kommer det normalt ett bud. Sedan talar vi med käranden och ställer samma fråga, utan att avslöja vad svaranden sagt. Hur vi sedan går vidare, när vardera part lämnat sin syn på hur en förlikning bör se ut utan att veta vad motparten sagt, beror i stor utsträckning på omständigheterna. Vi har emellertid två principer. För det första talar vi så lite som möjligt om omständigheterna i målet och röjer självfallet aldrig vad vi tror om utgången. Vi framhåller istället att det finns skäl att göra eftergifter och närma sig motparten för att komma i åtnjutande av fördelarna med förlikning. På det sättet kan risken för jäv regelmässigt undvikas. För det andra försöker vi låta bli att själva komma med förslag till uppgörelser. Parterna bör få närma sig varandra av egen kraft. Om det till slut endast skiljer en mindre summa mellan parternas bud, kan vi dock föreslå att de skall förlikas, t. ex. på ett belopp som ligger mittemellan. Anledningen till att vi undviker egna förslag är dels jävsrisken, dels risken att förlikningsmöjligheterna spricker genom att en part inte accepterar förslaget. Har man kommit med ett förslag som en part accepterat men inte den andra, har man ofta hamnat i en återvändsgränd som är svår att ta sig ur. Däremot påpekar vi ibland vilka skatteeffekter som kan uppstå vid olika alternativ. Ofta är det ju så att tvisten — parterna ovetande — närmare besedd till stor del rör endast vem av parterna som skall erlägga skatt.

 

594 Thore Brolin, Magnus Widebeck

Medling
En möjlighet som vi förutsåg när vi började med projektet, var att ordföranden, om parterna så önskade, kunde avträda som ordförande sedan målet beretts och av annan domare motta förordnande som medlare. Tanken var att förberedelsen skulle övergå i medlingssammanträde inför samma domare vid samma tillfälle. Självfallet skulle medlaren sedan inte mer ta befattning med målet i egenskap av domare.
    Vid Södra Roslags tingsrätt, där vi inledde projektet, prövades denna metod vid några tillfällen, och föll väl ut. Men efterhand visade det sig att behovet av medling inte är så stort, om man som ordförande arbetar på det sätt vi redogjort för; man kan utan att röja vad man tror om tvistens utgång ofta hjälpa parterna till förlikning.

 

Resultat m. m.
Resultatet av vårt arbetssätt är att parterna förliks i nästan alla mål. Endast i mindre än fem procent av målen har tvisten avgjorts materiellt och endast i enstaka fall har så skett i tresits. Vi vill emellertid framhålla att förlikningar inte varit verksamhetens ändamål. Vårt syfte har i stället, som framgått, varit att målen snabbt och säkert skall beredas till huvudförhandling och att tingsrättens handläggning kort tid därefter skall avslutas — antingen genom att målet avgörs eller på annat sätt.
    En vanlig invändning mot förlikningar brukar vara att de försvårar prejudikatbildningen. Vi anser för vår del att det blir tillräckligt många mål kvar för avgörande, även om arbetet i domstolen bedrivs på det sätt vi har beskrivit. Men viktigare: Antagligen förs många processer till dom, kanske i mer än en instans, trots att förutsättningar för förlikning hela tiden funnits. Att målen inte förliks beror på att förutsättningarna härför inte reds ut ordentligt. Om sådana mål förliktes, skulle domarkraft friställas för de tvister där förutsättningar för förlikning saknas. Detta skulle medföra att parterna i dessa mål skulle få sin sak prövad betydligt snabbare — och bättre — än idag. Det borde vara så, att en normal tvist kunde föras till Högsta domstolen på omkring 1,5 år — bortsett från domstolarnas balanser och handläggningssätt finns det nämligen inget skäl till varför detta inte låter sig göras. I sammanhanget kan nämnas, att en erfaren skiljeman sagt oss, att han tar nio månader på sig för att avgöra en genomsnittlig skiljetvist. Det är vår övertygelse att prejudikatbildningen skulle må väl av dels att Högsta domstolen fick ta sig an tvister endast 1,5 år gamla, dels att aktuella frågor så snabbt kunde bli föremål för prövning i alla instanser. Kanske kan domstolarna i sådant fall få ta över en del intressanta tvister som nu slits av skiljemän, vilket naturligtvis skulle stärka prejudikatbildningen.

 

Avslutande synpunkter
Det beviljas anstånd i en rad situationer utan att motparten hörs och utan att tingsrättens eget ansvar för processen beaktas. Man kan acceptera ett anstånd och därefter möjligen ännu ett, det sista med meddelande om att ytterligare anstånd inte kan påräknas. Sedan är det enligt vår uppfattning ofta dags för ett stupstocksföreläggande. Det blir i annat fall hopplöst för en kärande att driva process mot en svarande som vill förhala rättegången. Det är viktigt att framhålla att parten i dispositiva mål visserligen disponerar över processföremålet, men ingalunda över processen. — På Stockholms

Effektivare handläggning av tvistemål 595

tingsrätt gäller numera att chefsrådmännen med hjälp av rotelgenomgångar skall hålla ett vakande öga över domarnas handläggning, varför man kan hysa förhoppningar om att målen där kommer att handläggas mer skyndsamt än tidigare.
    Vi har under projektets gång sett en rad mål där tingsrätten på olika sätt har underlåtit att ta ansvar för att handläggningen i enlighet med 42 kap. 6 § tredje stycket RB drivs med inriktning på ett snabbt avgörande. Ibland kan det ha gått mer än ett år utan att något hänt i målet. Det har förvånat oss att detta accepteras av ombuden, och vi har frågat oss: Har ombuden ingen bevakning på sina mål? Är man rädd att stöta sig med domstolen? Bryr man sig inte om hur målen handläggs eller har man svårt att ange hur handläggningen bör ske och upplysa tingsrätten om det? Vi skulle önska att ombuden i större utsträckning agerar i mål som gått i stå och själva föreslår vilken åtgärd tingsrätten bör vidta. RB ställer krav på domstolen. Ombuden bör vaka över att dessa uppfylls.

 

Sammanfattning
Våra förslag för att uppnå en effektivare handläggning av tvistemål kan sammanfattas enligt följande.

 

* Bered målen skriftligt med precisa frågor

 

* Beräkna gott om tid för förberedelsesammanträde

 

* Läs in målet noga

 

* Tillåt inte sakframställning vid sammanträdet

 

* Kräv exakta bevisuppgifter

 

* Håll huvudförhandling kort efter sammanträdet

 

* Utred förlikningsmöjligheterna noggrant

Thore Brolin och Magnus Widebeck