Högsta domstolens ställning
Ett lagstiftningsärende som under våren 1990 väckt betydande uppseende gäller frågan om vissa begränsningar av målsäganderätten. Det kom att aktualisera flera viktiga rättsfrågor, bl. a. den om högsta domstolens roll i det svenska rättssystemet. Följande är att anteckna i sakfrågan.
I 20 kap. 8 och 9 §§ RB finns regler om en rätt för målsäganden i brottmål att väcka åtal, biträda åtal och fullfölja åtal i högre rätt samt överta ett redan väckt åtal. Dessa regler innebär att man i svensk rättsordning tillerkänner den som varit offer för ett brott en rätt att få frågan om gärningsmannens ansvar prövad av domstol liksom frågan om de påföljder för denne som kan bli aktuella.
Denna talerätt tillhör inte de i 2 kap. RF förtecknade grundläggande fri- och rättigheterna. Inte heller finns någon sådan rätt upptagen i Europeiska konventionen angående skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Det oaktat har målsägandes talan närmast karaktären av en medborgerlig rättighet. Den enskilde som utsatts för brott har ett anspråk på att förövaren av det allmänna bringas till något slag av näpst. Detta åskådningssätt har gammal hävd i många primitiva samhällen, låt vara att stödet för det torde efterhand ha försvagats. I dag finns många som anser att den genom brottet skadelidande skall vara nöjd med att han tillerkänns en rätt att föra talan om ersättning för den skada som brottet förorsakat honom.
När frågan om att begränsa målsägandes straffrättsliga och civilrättsliga talan blev aktuell våren 1990, var det icke överväganden av antydd art som var orsaken. I stället var det förhållandet bestämmande att i vissa typer av brottmål det allmänna anser sig i behov av sekretess för vissa uppgifter som kan komma att anföras i målet. Även om målet handläggs inom stängda dörrar, måste en målsägande som för talan såsom part få del av allt det i målet förebragta materialet, även sådant som borde förbli sekretessbelagt för en målsägande. Saken skulle bli så att i mål, där en situation av denna art kunde förmodas uppstå, målsäganden skulle avskäras från talerätt. Statliga sekretessbehov skulle således föranleda att målsägandens straffrättsliga talerätt i vissa individuella fall beskars. Enkelt uttryckt kan man säga att ett statligt intresse av sekretess rörande vissa offentliga verksamheter skulle ta över den enskilda målsägandens rätt att få föra straffrättslig talan mot den som förövat ett brott mot honom. I denna avvägningsfråga kan åtskilligt sägas från ett allmänt rättighetsperspektiv. Det är emellertid inte detta spörsmål som skall tas upp här.
En promemoria ”Vissa begränsningar i målsäganderätten” lades fram 1990-05-04 från justitiedepartementet. I denna föreslogs att en ny 10 a § skulle infogas i 20 kap. RB. I denna paragraf anges förutsättningarna för de tilltänkta begränsningarna av målsägandens talerätt och de former i vilka begränsningarna skulle beslutas. I den i promemorian föreslagna lagtexten anges klart att fråga är om ett slag av administrativt ärende. Frågan om talebegränsning skulle nämligen upptas av beslutsmyndigheten efter anmälan från en administrativ myndighet. Beslutsmyndigheten har att först avgöra om den finner läget vara sådant att den bör göra något i saken. Den har valfrihet mellan alternativen att underlåta att reagera eller att fatta något beslut i anledning av anmälan
634 Gustaf Petrén
alltefter egen bedömning. Enligt förslaget skulle anmälan till beslutsmyndigheten kunna göras av riksåklagaren, JK eller JO. Till beslutsmyndighet föreslogs Högsta domstolen. Om detta val av beslutsmyndighet sägs i promemorian intet annat än att avvägningen mellan statens sekretessintresse och målsägandens intresse av en bevarad talerätt bör göras av ett enda högt kvalificerat organ, vars beslut inte kan omprövas. Då enligt promemorian intresseavvägningen bör göras av domstol, kan inte annan domstol än Högsta domstolen komma i fråga.
Ärenden som gäller intrång i eljest grundlagsskyddade rättigheter handläggs i stor utsträckning av olika administrativa instanser. Beslut om anhållande, husrannsakan, taxeringsrevision för att ta några exempel som gäller integritetsskyddet fattas av polisiära myndigheter, åklagarmyndigheter, skattemyndigheter, etc. Ofta finns det i bakgrunden en möjlighet till viss domstolskontroll av det integritetsingripande beslutet.
Läget är i allmänhet i dessa fall det att den administrativa myndigheten gör sin bedömning av situationen och bestämmer sig på egen hand för ett ingripande för vilket det dock kan behövas ett senare godkännande av domstol. Konstruktionen med att en administrativ myndighet står som anmälare till en annan myndighet i fall av denna art torde vara sällsynt förekommande. Den förefaller inte heller särskilt praktisk.
Det naturliga hade i ett fall som det förevarande varit att någon företrädare för det statliga sekretessintresset utsetts att sköta uppgiften att väcka talan i saken. Riksåklagaren som i lagförslaget anges som anmälare syns inte vara någon naturlig företrädare för det statliga sekretessintresset. Närmare till hands ligger att tänka sig JK, som i alla möjliga andra sammanhang har att företräda statliga intressen, såsom talesman för statens sekretessintressen.
Om beslutsfunktionen i fråga om att beröva en målsägande hans talerätt skall förläggas till domstol, bör förfarandet rimligtvis utformas som ett tvåpartsmål mellan myndighet som företräder statens sekretessintresse och den berörde målsäganden. Ett sådant mål får handläggas av domstolen i samma ordning som tillämpas då domstol eljest har att ta ställning till rättighetsinskränkningar. Det blir med andra ord fråga om rättskipning.
I det administrativa anmälningsärende, som skulle uppkomma enligt promemorians lagförslag, blir inte målsäganden formell part. Han skall dock beredas tillfälle att yttra sig i det om det kan ske utan olägenhet. Den beslutande myndigheten har tydligen ansetts kunna, även utan målsägandens hörande, själv bedöma vilket behov denne kan ha av sin talerätt.
Promemorian var föremål för en mycket snabb remiss med svarstid mellan 4–9 maj 1990. Bland de fåtaliga remissinstanserna var Högsta domstolen. Promemorian omfattade endast 10 A-4 sidor. HD:s yttrande avgavs den 8 maj och beslöts av domstolens kollegium bestående av justitieråden Nyman, Knutsson och Gregow samt t. f. kanslichefen Kerstin André. Kollegiet fann i sitt yttrande inga principiella invändningar föreligga mot den föreslagna begränsningen av målsägandens talerätt men ifrågasatte nödvändigheten av att lägga prövningen på HD. Ur yttrandet kan man utläsa ett medgivande att det enligt HD:s mening i och för sig är förenligt med HD:s statsrättsliga ställning att HD genom lag åläggs att handha administrativa anmälningsärenden av det i promemorians lagförslag angivna slaget.
Högsta domstolens ställning 635
Av principiellt intresse är denna sak främst om det är förenligt med HD:s ställning enligt 11 kap. 1 § RF att vara högsta allmänna domstol att domstolen genom vanlig lag blir pålagd uppgifter av denna art.
Rättskällorna innehåller inte någon definition av vad en domstol egentligen är. För att få någon klarhet härom får man gå till den grundläggande regeln i 1 kap. 8 § RF. Där sägs blott: ”För rättskipning finns domstolar”. Nästa fråga blir då: vad är rättskipning? Jag har i annat sammanhang försökt besvara frågan (se Domstolarna och rättsutvecklingen. Rättsfondens skriftserie nr 23, Stockholm 1989, s. 17–18). Vad gäller de allmänna domstolarna avser rättskipning den verksamhet som försiggår väsentligt hos dem i två handläggningsformer, nämligen den form som gäller för avgörande av enskildas inbördes tvister och den form som gäller för fastställande av straffanspråk, vartill kommer en specialform vad gäller hanteringen av extraordinära rättsmedel. De anmälningsärenden som i lagförslaget lägges på HD tillhör inte området för rättskipning. Det är otvivelaktigt ingen domstolsuppgift att handlägga ärenden av denna art, vilka det beror på beslutsmyndighetens egna diskretionära avgöranden om den överhuvud skall ta upp saken till behandling.
Den här lanserade tolkning av gällande grundlagsregler är uppenbarligen inte HD:s, i varje fall inte HD:s kollegiums. Kollegiet har ingen principiell invändning mot att HD nyttjas i ett närmast administrativt sammanhang för en uppgift som ej tillhör rättskipningen.
Här har man från rättsstatliga synpunkter anledning att känna stor oro. Om HD inte själv som högsta organ för handhavande av rättskipningen är beredd att värna om sin ställning som domstol utan låter sig utnyttjas för andra ändamål när den politiska makten vill ha hjälp med någon manöver, då är fara å färde. Det vore rättspolitiskt av värde om HD ville låta omvärlden få veta hur långt HD är beredd att efterkomma de politiska makthavarnas önskemål och lämna dem hjälp för något förehavande där HD:s auktoritet kan vara dem till stöd. Det talas ofta om faran av domstolarnas politisering. Här föreligger ett tydligt fall härav. Det synes angeläget att HD på ett eller annat sätt får tillfälle att reda ut sin egen position. Skall HD stå till tjänst för annat än rättskipningsuppgifter, om en riksdagsmajoritet så önskar?
Gustaf Petrén †1
1 Gustaf Petrén avled den 28 augusti 1990. Se s. 665.