Juristerna och smittskyddslagen
Inledning
Under senaste halvåret har det varit rätt mycket diskussion kring smittskyddslagen i massmedia — enkannerligen om de paragrafer som handlar om tvångsisolering. Intresset för denna lagstiftning har fått näring av turerna kring den s. k. HIV-mannen, en man i 45-årsåldern som missbrukar amfetamin och har sexuella böjelser för umgänge med pojkar i nedre tonåren. Debatten har till största delen förts av läkare, ledarskribenter, i någon mån av socialstyrelsen, och i ett inlägg av socialministern. Det har varit en påfallande tystnad från fackjurister (bortsett från en kort intervju med professor Olle Hoflund i DN den 27 februari 1990). Skall detta tolkas som att alla jurister i Sverige tycker lagen är bra?
Kort om smittskyddslagen
Först en kort sammanfattning av smittskyddslagen, som gäller från den 1 juli 1989: Lagen handlar i princip om alla sjukdomar som kan smitta människor, men har bindande regler bara för de s. k. samhällsfarliga sjukdomarna, 23 stycken som listas i lagen. För patienter som är smittsamma med någon av dessa gäller att de måste följa förhållningsregler (olika för olika sjukdomar) som de får av sin läkare. Om läkaren misstänker att en patient bryter mot reglerna skall han anmäla detta till smittskyddsläkaren i landstinget. Denne anmanar då först patienten att följa förhållningsreglerna.
Om smittskyddsläkaren får indikationer att patienten ändå fortsätter att utsätta andra för smittfara anmanas patienten att frivilligt lägga in sig på sjukhus, och om detta inte sker kan smittskyddsläkaren gå till länsrätten med begäran att patienten skall tvångsisoleras på sjukhus. Indikationer på fortsatt smittfarligt beteende får smittskyddsläkaren i de flesta fall från patientens läkare, men när det gäller HIV finns specialparagrafer, som möjliggör att polis, socialtjänst och skyddskonsulent underrättas om att patienten är smittbärare och ombeds rapportera sådant beteende till smittskyddet.
Man döms till tvångsisolering initialt i tre månader, sedan på smittskyddsläkarens anhållan i perioder om sex månader. Någon övre gräns vid första förhandlingen ges inte.
Förebygga kontra beivra
Människor kan utgöra en fara för andra på många olika sätt: man kan köra bil berusad, man kan gå över Sergels torg med ett laddat hagelgevär på axeln, man kan bedriva miljöfarlig produktion, osv. För alla dessa beteenden finns lagregler med straffsatser, även om ingen kommer till skada. Det har hävdats att smittskyddslagen skiljer sig från brottsbalken i det att den ger möjlighet att förebygga smittöverföring genom isolering av den smittsamme, men såvitt jag förstår finns samma möjlighet för en rad brott enligt brottsbalken. Rattfylleri är ett utmärkt exempel: där har vi beslutat att kriminalisera själva beteendet, eftersom det erfarenhetsmässigt ger ökad risk att skada andra Det är dock riktigt att smittskyddslagen till sin uppbyggnad är inriktad på prevention (fram till 1985 fanns även möjlighet att döma till upp till två års fängelse för ”spridande av smitta”). Problemet är att beviskraven för att en länsrätt skall döma till tvångsisolering för HIV-infektion är — och i ett rättssamhälle sannolikt måste vara — sådana att något reellt förebyggande av
Juristerna och smittskyddslagen 643
smittspridning knappast kan komma i fråga. Jag återkommer nedan till ”HIV-mannen”, som utgör ett specialfall. I samtliga övriga fall har de som dömts till tvångsisolering dessförinnan under lång tid kunnat ha ett mer eller mindre smittfarligt beteende innan det blivit möjligt att ingripa. I fem av de åtta fallen har brottet mot förhållningsreglerna gällt prostitution. Detta är ingen slump: endast när det gäller prostitution finns egentligen möjlighet till någon form av bevis (vittnesmål av polisman). ”HIV-mannen” har såvitt känt varken smittat någon eller utsatt någon för smittfara. Han dömdes till isolering i december 1989 på skälig misstanke att han skulle utsätta andra för fara — en misstanke som i och för sig understöddes av hans uttalanden i rätten.
Ett annat faktum som tenderar att sudda ut distinktionen mellan förebyggande och straff är att det för den dömde måste vara tämligen egalt om hans tvångsisolering sker enligt brottsbalk eller smittskyddslag. Tvångsisoleringen har nu kommit att administreras av infektionssjukvården, som är helt oförberedd för denna typ av omhändertagande, och som måste göra samma erfarenheter och skapa motsvarande regelverk som sedan länge funnits inom kriminalvård och rättspsykiatri.
Kvar står att ett smittfarligt beteende utgör den enda typ av allmänfara för vilken man kan dömas till icke tidsbegränsad isolering. Stämmer detta med grunddragen i övrig lagstiftning? Är denna allmänfara så mycket farligare än andra? Det stod nyligen i pressen om en man som tagits 55 gånger för att han kört bil berusad. Varför spärras inte han in tills han aldrig gör om det? Risken för återfall i våldtäkt är, enligt en undersökning från Malmö, över 50%. Varför får våldtäktsmän tidsbegränsade straff? Sannolikheten för att en person som gjort ett mord gör ett till lär vara liten, men den som gjort två lär löpa stor risk att mörda ännu en gång. Skall alla dubbelmördare hållas inlåsta? HIV är en av de minst smittsamma sjukdomarna, och kan bara överföras vid mycket nära kontakt (sexuellt eller blod-till-blod). Risken för smittöverföring vid t. ex. samlag är långt ifrån 100-procentig, och varje beslut om isolering måste innehålla en sannolikhetsbedömning på samma sätt som i de uppräknade exemplen ovan.
Kriminalisera smittspridning?
De som isolerats har i samtliga fall haft ett beteende, som gör dem smittfarliga, och vilket sannolikt endast kan förändras av långvarig psykiatrisk behandling. För några torde livslång isolering bli konsekvensen. Det är intressant att jämföra med smittkoppsepidemin i Stockholm 1963, när över 3000 personer isolerades under cirka tio dagar var. Vad jag kunnat utröna behövdes polishämtning då endast i ett fall. Skillnaderna är att smittkoppor kan överföras på allmän plats, vilket alla insåg, samt att man efter tio dagars isolering antingen var död eller smittfri.
För de allra flesta som smittas av en samhällsfarlig sjukdom torde det vara självklart att följa förhållningsregler, inklusive isolering. De övriga omhändertages, enligt min mening, enklare med hjälp av brottsbalken. I de lägen där fara är i dröjsmål kan smittskyddsläkaren enligt nuvarande lag bestämma om isolering i upp till sju dagar på sjukhus, vilket är en välmotiverad paragraf.
En helt annan invändning mot lagen är att den är tandlös i de fall där den verkligen skulle kunna behövas. HIV-spridning sker i huvudsak vid samlag och mellan missbrukare som delar spruta. I en del av dessa fall är
644 Juristerna och smittskyddslagen
den som överför smittan medveten om sin smittfarlighet. Mycket få av dessa kontakter kommer någonsin till sjukvårdens eller andra myndigheters kännedom, men den som smittats får ibland reda på hur det gått till. Smittskyddslagen blir här ett mycket trubbigt instrument, med anmaning, frivillig inläggning på sjukhus, och slutligen länsrätt. Risken för repressalier från den anmälde mot den anmälande ökar genom att häktning inte kan ske. Länsrätten kommer att behöva ta ställning till den drabbades trovärdighet kontra den tilltalades sannolika nekande i en rättegång som bra mycket påminner om ett brottmål — våldtäktsmål är väl en utmärkt jämförelse.
Slutord
Det vore intressant att få fler synpunkter från jurister på smittskyddslagens kongruens med övrig lagstiftning — det är därför jag skriver den här artikeln. Ett stort projekt vore att systematiskt studera olika länders lagstiftningar när det gäller smittskydd i allmänhet, och HIV i synnerhet. Gissningsvis skulle en del av de överväganden som ligger bakom den svenska smittskyddslagen väcka rätt mycket förvåning i andra civiliserade länder. (Direkta motsvarigheter till vår lag finns för närvarande i Bayern, Sydafrika och Kuba, men diskuteras även i USA.) Generellt tycker jag också det är tråkigt att så få jurister i Sverige tycks intressera sig för medico-legala frågor. De brittiska och amerikanska läkartidningarna innehåller regelbundet artiklar av jurister om medicinskt intressanta juridiska spörsmål. I den amerikanska läkartidningen JAMA från 11 april i år gör t. ex. jur. dr Lawrence O Gostin vid Harvard en utmärkt genomgång av flera hundra mål gällande olika aspekter på HIVinfektion som avslutats eller pågår i USA (bland annat ett femtiotal som rör medvetet spridande av smitta).
Johan Giesecke