En rättsskandal i Malaysia
Malaysia, som 1957 blev självständigt efter närmare ett par hundra års brittiskt styre, utgör en federation mellan elva ärftliga sultanat på Malackahalvön (mellan Singapore och Thailand) samt två områden på norra Kalimantan (Borneo), Sabah och Sarawak.
    Landet, som ingår i Brittiska Samväldet, är en federativ konstitutionell monarki med en kung som statschef. Kungen väljs på fem år bland och av nio av landets sultaner. Hans makt är liten men som grupp — Conference of Rulers — har sultanerna ett visst inflytande.
    Federationen utgör vidare en parlamentarisk demokrati som styrs av en av parlamentet utsedd premiärminister och hans regering. Allmänna och korrekta val till parlamentet hålls i enmansvalkretsar, senast 1986. Förvaltning och rättssystem är i stor utsträckning uppbyggda efter brittisk modell och har bidragit till att Malaysia ansetts vara ett av de stabilare länderna i regionen med ett stort mått av demokrati, effektivitet, rättssäkerhet och välstånd.
    Det största problemet i Malaysia är de etniska motsättningarna. Före den brittiska tiden dominerades Malackahalvön av de muslimska malajerna och deras sultaner. Britterna lät plantera gummiträd med frön, som smugglats ut från Brasilien, samt utvecklade tennutvinningen. Eftersom den lokala befolkningen var mera intresserad av sina traditionella sysselsättningar inom jordbruket och fisket, rekryterades arbetskraft från Kina och Indien (inklusive Ceylon). Kineserna ägnade sig framför allt åt tennutvinning, hantverk och affärsverksamhet, medan indierna främst blev arbetare och lägre tjänstemän.
    Fortfarande är sysselsättningen nära förknippad med etnisk tillhörighet och efter självständigheten var det länge underförstått att malajerna skulle sköta politiken (premiärministern har hittills alltid varit malaj), den centrala administrationen och krigsmakten medan kineserna skulle ta hand om näringslivet.
    Problemet kompliceras ytterligare av att flertalet malajer — som utgör knappt hälften av befolkningen — är muslimer, medan kineserna med sina 33 procent är buddister, konfucianer eller taoister samt indierna — som uppgår till cirka 10 procent — är uppdelade mellan hinduer, sikher och kristna. Även om religionsfrihet garanteras i författningen har de malajiska ledarna medvetet satsat på att främja islam framför andra religioner.
    De stora politiska partierna representerar i huvudsak etniska grupper snarare än ideologiska intressen. United Malays National Organisation (UMNO) är det största partiet. Merparten av kineserna röstar på Malaysia Chinese Association (MCA) och indierna på Malaysian Indian Congress (MIC). Alla tre kan närmast betecknas som borgerliga. Kommunistpartiet är förbjudet sedan dess tolvåriga gerillakrig mot federationen under 40- och 50-talen.
    Vid valet i maj 1969 tappade UMNO röster samtidigt som ett mera radikalt kinesdominerat parti vann överraskande framgångar. Oron över att kineserna skulle överta också den politiska makten ledde till våldsamma raskravaller med hundratals dödsoffer. De tre stora partierna bildade då tillsammans med några andra mindre partier en regeringskoalition, Nationella Fronten, som domineras av UMNO och som styrt landet sedan dess.

646 Thorsten Cars

Den förda politiken har gynnat malajerna på olika sätt. Islam har sålunda gjorts till statsreligion och sultanernas liksom det malajiska språkets ställning har stärkts. Ekonomisk likställighet mellan folkgrupperna har gjorts till en huvudfråga, företagen har uppmuntrats att anställa flera malajer och antalet malajiska universitetsstudenter har ökat.
    Sjunkande världspriser på råvaror i mitten av 80-talet ledde till nedgång av Malaysias ekonomi med påföljande politisk instabilitet. Åtskilliga ekonomiska skandaler avslöjades och regeringen och dess premiärminister sedan 1981, Mahathir Mohamed, beskylldes för korruption. Det politiska klimatet hårdnade och i oktober 1987 fängslades ett hundratal personer — däribland flera ledande oppositionspolitiker — utan rättegång under åberopande av att en farlig säkerhetssituation uppkommit.
    I december samma år skärptes presslagstiftningen så att tidningsutgivare och journalister numera riskerar långvariga fängelsestraff för kritik mot regeringen i särskilt känsliga frågor, t. ex. rörande språkpolitiken, malajernas lagstadgade privilegier, sultanernas ställning och medborgarskapsfrågan. Vidare drogs utgivningstillstånden för några tidningar in och korrespondenter för vissa utländska medier utvisades. Det är ett understatement att säga att press- och yttrandefriheten, som tidigare varit tämligen stor efter sydostasiatiska förhållanden, därmed inskränktes högst väsentligt. Betydelsen härav illustreras av den följande utvecklingen, som knappast hade varit möjlig medan det ännu fanns oberoende tidningar som kunde kritisera myndigheter och skapa opinion.
    Domar- och advokatkårerna höll i det längsta stånd mot regeringens maktsträvanden och försvarade sin i Malaysias författning garanterade självständighet. I några uppmärksammade mål förlorade staten talan eller ogiltigförklarades regeringsbeslut som stridande mot författningen.
    Men 1988 krossades även rättsväsendets självständighet och det inordnades under den politiska makten. Först avsattes högsta domstolens president — Tun Salleh Abas, Chief Justice and Lord President of Malaysia. På initiativ av hans efterträdare suspenderades kort därefter ytterligare fem av HD:s sammanlagt tio ledamöter, vilka hade reagerat mot det enligt deras uppfattning författningsstridiga förfarandet. Två av dem avsattes senare. Sedan advokatsamfundet anmält den nye HD-presidenten för att han initierat suspenderingen av sina fem kollegor, åtalades samfundets generalsekreterare för ”contempt of court” och hotas nu av fängelsestraff.
    Den följande framställningen grundas på Tun Sallehs egen skildring av omständigheterna kring hans avsättning: ”May Day For Justice. The Lord President’s Version. Aspects of Politics And The Rule Of Law: The Destruction Of Judicial Independence.” Kuala Lumpur 1989, Magnus Books, 353 s. Även om det är en partsskrift ger den genom sin rikhaltiga dokumentation klart belägg för att det var fråga om en rättsskandal. Detta bestyrks också av att Internationella Juristkommissionen har betecknat åtgärderna som ”apparently illegitimate and unfair”. Händelserna i Malaysia var också en av anledningarna till att det i Hongkong den 17 september 1989 bildades en ”Asian Commission For Justice” med uppgift bl. a. att ”review a Judicial decision and give an opinion especially where there has been an obvious case of injustice or miscarriage of justice”.
    Det första angreppet på domarkårens självständighet kom 1986. Inrikesministern hade i september det året beslutat att tills vidare förbjuda

En rättsskandal i Malaysia 647

utgivningen i Malaysia av den Hongkong-baserade Asian Wall Street Journal och att utvisa en av dess korrespondenter, John Berthelsen. Beslutet upphävdes av HD den 3 november. I en intervju i Time Magazine den 24 november yttrade premiärminister Mahathir bl. a.: ”If we found out that a court always throws us out on its own interpretation, if it interprets contrary to why we made the law, then we will have to find a way of producing a law that will have to be interpreted according to our wish.” I ett tal, som Tun Salleh höll i det ansedda Universiti Malaya den 1 augusti 1987 i samband med att han promoverades till hedersdoktor, sade han bl. a. följande (som inte verkar alltför främmande för svenska förhållanden heller):

 

”... Here what I mean is that the investigators, prosecutors and the Judiciary must be strengthened and must be provided with sufficient funds so as to strengthen and upgrade further their ability. But unfortunately since merdeka (=independence) the courts have been placed under the social service category to receive budget allocations every year. Due to their placement in this category, the courts have been given the lowest priority. The concept of placing the courts under the social category is very unreasonable and out of place. The courts are not like the Ministry of Health, the Ministry of Welfare Services, the Ministry of Sports and the Ministry of Education. The role of the courts is very important to bring about public order. If there is no public order there will be chaos in this country and if there is chaos ... no one ... can feel safe and the economy will not grow, the universities will not be able to teach students, the hospitals and doctors will not be able to give services and to exercise their respective professions. The courts will no doubt continue to exist as long as there is a Government. In fact the concept of social services is ... very new and has existed only ... a hundred years ... But the courts exist whenever there is a Government. The Government will not be able to rule, the Government will not be able to perform its duties if there are no courts. Therefore I feel it is strange that the courts have been placed under this social services category. If we really hold to the concept of the rule of law, the priority of the courts should be altered so that freedom is guaranteed and work is not disturbed. If we want to avoid a backlog of cases we should not blame the courts, because these backlogs are due to several factors, which I need not to elaborate here. A large proportion of this backlog is due to the increase in the population of the country, side by side with all kinds of social problems, as well as because of new laws which create new categories of offenses without considering whether these additions will involve (extra costs to) existing courts.”

Sedan premiärministern i ett anförande i parlamentet i samband med skärpningen av presslagstiftningen i december 1987 ånyo skarpt kritiserat domarkåren för att ”obstruct the functions of the Government”, betonade Tun Salleh i ett tal vid juridiska fakultetens vid Universiti Malaya årliga middag den 2 januari 1988 åter betydelsen av domarkårens oberoende ”because this concept is a matter which cannot be avoided but must be accepted if we want a Government guided by the Rule of Law ... unfortunately, this concept of the Independence of the Judiciary has been so misunderstood that there are allegations of judges overstepping the limit and getting involved in the political arena where the Judiciary has been regarded as an opposition party.” Den 11 januari 1988 anförde Attorney-General i samband med installationen av två nya ledamöter av High Court bl. a.: ”Independence ... does not necessarily mean deciding a case against the state. Sometimes a notion prevails that the more a judge decides cases against the state, the more independent he is. This is a wholly misleading notion.” Tun Salleh genmälde i ett tal den 12 januari vid lanseringen av boken ”Law, Justice and the Judiciary: Transnational Trends” bl. a.:

 

648 Thorsten Cars

”In a democratic society it goes without saying that the Judiciary plays a vital role as it is accepted as the acknowledged guardian of the Constitution. This vital constitutional principle is so settled that no question should really arise concerning the position of the Judiciary under the Constitution. But recently this guardianship has been made an issue and our independence appears to be under some kind of threat. ... In a democratic system, the courts play a prominent role as an agent of stability but they can perform this function only if judges are trusted. Not only must the citizens have confidence in the Judiciary, but the Executive and the Legislative branches, too, should not do anything which could undermine that confidence. In this connection we need no reminders from the Attorney-General, nor from anyone else, as to our responsibilities and duties. ... The Laws and the Constitution, however perfectly these could be written in any language, can never be divorced from the need of interpretation. Even if all the laws are codified, as has happened in Civilian (or Civil Law) countries, interpretation of the cold words of codified law become a matter of paramount importance in order to breathe life into them for the needs of adjudication of the moment. ... No better illustration can be found with regard to interpretation as part and parcel of the law than the Islamic legal system. This system consists mostly of the Quran and the Hadith (traditions of the Holy Prophet Muhammad, Peace Be Upon Him). The interpretation of these two sources of law is done according to the established and accepted methodology. Volumes of literature have been written as commentaries and exegesis of the Quranic Law and Prophet Muhammad’s Hadith. In this situation, not only is the Judiciary bound by Islamic Law as propounded by jurisconsult (muftis, who give legal rulings in particular matters), but Parliament and the Executive, too, are certainly bound by these rulings. In essence these rulings are interpretations derived from the Quran and the Hadith according to the accepted methodology. Therefore, no legal system can ever escape the need for interpretation, be it a divine legal system or a secular system. For law is a concept clothed in language. It cannot be seen, but perceived through intellectual efforts and experience.”

Den 4 februari 1988 meddelade High Court en dom med mycket långtgående konsekvenser för premiärministern och hans parti. I april året innan hade Mahathir vid UMNO:s kongress omvalts till partiets ordförande (och därmed också till premiärminister) med minsta möjliga marginal. Några av hans opponenter hade klandrat valet vid domstol på grund av bl. a. att flera delegater representerade lokalavdelningar som inte blivit vederbörligen registrerade enligt föreningslagen (Societies Act, 1966). High Court fann i sin dom att hela partiet var olagligt, eftersom det hade 30 lokalavdelningar som inte var registrerade enligt lagen. Därmed var också både kongressen och ordförandevalet ogiltiga.
    Premiärministern varken avgick eller överklagade domen. Däremot överklagades den av kärandena, som i HD yrkade att enbart valet skulle nullifieras och partiet förklaras lagligt.
    Premiärministerns motdrag blev att dels den 18 mars genomdriva en ändring av författningen i syfte att stärka Attorney-Generals befogenheter på domstolarnas bekostnad dels grunda ett nytt parti som inregistrerades under namnet ”UMNO Malaysia”. Hans opponenter hävdade att det nya partiets namn inte skilde sig tillräckligt mycket från det gamla partiets och väckte klandertalan mot registreringsbeslutet.
    Mahathirs och hans regeringsmedlemmars politiska existens stod nu på spel. Om kärandenas talan bifölls i HD och det gamla UMNO-partiet alltså återuppstod, var deras bana slut. Enligt partistadgarna drabbades nämligen en partimedlem automatiskt av uteslutning, om han bildade ett nytt parti, och de skulle alltså inte längre vara medlemmar i något majoritetsparti i parlamentet.

En rättsskandal i Malaysia 649

I ett brev den 21 mars till HD:s ledamöter uttryckte en av domarna i High Court sin oro för domarkårens oberoende. Tun Salleh lät då sammankalla så många domare som möjligt till ett möte i HD:s lokaler den 25 mars för att diskutera situationen. På grund av den korta fristen, som delvis berodde på att Tun Salleh den 28 mars skulle resa till USA för en brådskande ögonoperation, kunde inga domare utanför huvudstaden Kuala Lumpur delta.
    Bland de 20 domare som inställde sig var nio av HD:s tio ledamöter. Man beslöt enhälligt att skriva ett brev till kungen där man uttryckte sin oro över premiärministerns ”extraordinary behaviour”. En tremannakommitté utsågs att tillsammans med Tun Salleh utforma brevet, vilket samma dag — den 25 mars — undertecknades av denne i egenskap av Lord President och tillställdes kungen med kopior till de andra sultanerna i ”Conference of Rulers” samt till samtliga domare i Malaysia. Brevet hade följande lydelse (i Tun Sallehs översättning från det malajiska originalet):

 

”I, as Lord President, on behalf of myself and all the judges in the whole of Malaysia humbly and with due homage wish to express our sentiments regarding the development of the relationship between the Executive and the Judiciary. We feel disturbed because various comments and allegations have been made by the Honourable the Prime Minister against the Judiciary, not only outside but inside Parliament. We are nevertheless exercising restraint and do not wish to reply to these adverse remarks since such an act would not be in accord and consistent with the position of judges under the Constitution. And according to Malay custom such an act would not be becoming and proper. It is to be remembered that we as judges are appointed and conferred with the authority by Your Majesty and the Malay Rulers to preserve, protect and defend the Constitution. As such it is clearly proper for us all to exercise restraint in the interest of the nation. In addition, the said allegations and comments have brought disrepute and caused us mental anguish in carrying out our duties in a correct and proper manner. We cannot but feel embarrassed because we cannot avoid being looked upon with contempt by those who do not appreciate our position under the Constitution. This letter is intended to serve as means of conveying our feelings to Your Majesties in the hope that these baseless remarks will cease. In conclusion, I respectfully and humbly beg for your pardon and do homage to your Majesties. I humbly pray.”

Den 28 mars reste Tun Salleh som planerat till USA och fortsatte efter ögonoperationen till London för ”a general medical check-up” (han är född 1929 och var alltså 58 år). I London bestämde han sig för att som god muslim utnyttja den förestående fastemånaden Ramadan till en pilgrimsresa till Mecka. Han återkom därför inte till Kuala Lumpur förrän den 17 maj. En av hans första ämbetsåtgärder var att den 23 maj sätta ut det överklagade UMNO-målet till förhandling inför HD in pleno den 13 juni.
    Den 26 maj fick Tun Salleh besked om att premiärministern önskade träffa honom följande dag. Vid mötet i premiärministerns kansli sade denne att han hade kungens uppdrag att anmoda Tun Salleh att träda tillbaka (step down) med anledning av brevet till kungen (senare upplystes Tun Salleh av de andra sultanerna att kungen tagit illa upp därför att Tun Salleh brutit mot protokollet genom att skicka brev till kungen i stället för att framföra sitt ärende vid en personlig uppvaktning!). Som ytterligare skäl anförde premiärministern att Tun Salleh var partisk och inte behörig att delta i avgörandet av några mål som rörde UMNO. Om han gick med på att frivilligt träda tillbaka skulle han få full pension, trots att han ännu inte

650 Thorsten Cars

fyllt 60 år och pensionsåldern är 65 år. I annat fall skulle premiärministern inrätta en ”Judicial Tribunal” för att avlägsna Tun Salleh. Denne bad att få en skriftlig anmodan att avgå så att han kunde sova på saken men det var enligt premiärministern inte möjligt. Tun Salleh förklarade att han inte avsåg att avgå frivilligt och lämnade premiärministerns kansli efter 20 minuter.
    En halvtimme senare mottog Tun Salleh ett brev från premiärministern, dagtecknat samma dag och refererande till förmiddagens samtal, med besked om att kungen hade beordrat att han skulle suspenderas fr. o. m. föregående dag, den 26 maj, i avvaktan på att saken blev behandlad av en ”tribunal” i enlighet med författningen. Senare samma dag erfor Tun Salleh att en av hans kollegor i HD redan hade utsetts till tillförordnad Lord President och omedelbart beslutat skjuta upp förhandlingen i UMNOmålet.
    Den 28 maj uppsöktes Tun Salleh av Attorney-General, som berättade att kungen hade blivit så upprörd över Tun Sallehs brev att han själv hade antecknat på brevet att premiärministern skulle sparka (”trow out”) Tun Salleh så snart som möjligt (denna Tun Salleh’s originalskrivelse företeddes dock inte under det följande förfarandet och verkade enligt Tun Salleh ha förkommit).
    Kungen hade enligt Attorney-General till yttermera visso redan den 17 maj vid en mottagning i sitt palats presenterat Tun Sallehs kollega som den nye Lord President! Det skulle därför vara bäst om Tun Salleh diskret trädde tillbaka. Ett rättsligt förfarande skulle bli pinsamt och Tun Salleh kunde inte lita på sina kollegor, framhöll Attorney-General. Om han avgick frivilligt skulle han få full pension och en välavlönad tjänst i International Islamic Development Bank i Jeddah med rikliga tillfällen att resa.
    Under det timslånga samtalet lät sig Tun Salleh slutligen övertalas att skriva ett brev till premiärministern där han förklarade att han ansåg det vara bäst att gå i pension genast efter utgången av återstående semester som han omedelbart avsåg att börja. Inom en timme mottog han premiärministerns skriftliga bekräftelse.
    Efter en sömnlös natt insåg Tun Salleh sitt misstag och skrev den 29 maj ett nytt brev till premiärministern där han återkallade sin anmälan om pensionering och uttagande av återstående semester.
    Enligt artikel 125 i Malaysias författning kan en domare avsättas ”only on the ground of his behaviour or for other causes which clearly show that he is unable to discharge his functions properly”. Beträffande det formella förfarandet stadgas att premiärministern eller Lord President, efter premiärministerns hörande, kan föreslå (make the representation to) kungen att avsätta en domare. Kungen kan alltså inte själv ta något sådant initiativ, eftersom Malaysia är en konstitutionell monarki.
    I en officiell kommuniké från premiärministerns kansli den 31 maj meddelades bl. a. att premiärministern ursprungligen anmodats av kungen att byta ut Tun Salleh som Lord President på grund av dennes brev till kungen (någon dokumentation till stöd för denna uppgift åberopades dock inte under det följande förfarandet). Eftersom detta inte var konstitutionellt möjligt, hade premiärministern i brev den 25 maj rått kungen att låta sätta upp en tribunal för att undersöka Tun Sallehs förmåga att utöva sitt ämbete, något som kungen samtyckt till i brev samma dag (utan att dock däri ange någon i artikel 125 föreskriven avsättningsgrund). I detta brev,

En rättsskandal i Malaysia 651

som inte heller dokumenterades under förfarandet, befallde kungen också att Tun Salleh skulle suspenderas fr. o. m. den 26 maj.
    Tribunalens sammansättning offentliggjordes den 13 juni. Ordförande var Tun Sallehs efterträdare som Lord President och de övriga fem ledamöterna utgjordes av ytterligare en aktiv och en pensionerad ledamot av HD, en pensionerad ledamot av High Court samt två utländska domare: Sri Lankas Chief Justice och en ledamot av Singapores High Court.
    Den 14 juni fick Tun Salleh del av vad som lades honom till last. Den ursprungliga anklagelsen rörande hans brev till kungen hade nu kompletterats med fyra andra punkter:

 

1. ”On the occasion of the conferment of the Honorary Degree of Doctor of Letters at the Universiti Malaya on 1 August, 1987, in your speech (refererat ovan) you made several statements criticising the Government which displayed prejudice and bias against the Government, and these statements are incompatible with your position as Lord President of the Supreme Court. 2. At launching of the book Law, Justice and the Judiciary: Transnational Trends, on 12 January, 1988, in your speech (också refererat ovan) you made several statements discrediting the Government and thereby sought to undermine public confidence in the Government’s administration of this country in accordance with law. The short allegations against you are these: (i) After making reference to the role of judges as acknowledged guardians of the Constitution, you accused the Government of undermining the Independence of the Judiciary. ... (ii) ... You thus imputed that the Government has ignored the important role of the Judiciary in the governance of the nation. (iii) In your statement, you ridiculed the Government by alleging that the Government did not trust the judges: ... (iv) In the same speech you made special reference to the interpretative role of judges and advocated the acceptance of the Islamic legal system not only in the interpretation of the Civil Law of Malaysia but in its general application. ... (Tun Salleh framhåller i sin bok, att han inte talade om eller förespråkade införandet av islamisk lag i Malaysia utan att han fäste uppmärksamheten på att lagar överallt i världen och i alla tider behövt och kommer att behöva sina uttolkare och att han använde exempel från ”Islamic legal culture” som stöd för sin uppfattning). 3. You adjourned sine die the case of Teoh Eng Huat v. Kadhi Pasir Mas. Kelantan and Another (Civil Appeal No. 220 of 1986) which involved the issue of a minor’s choice of religion. (Målet gällde en 17-årig buddist-kinesisk flicka, som utan sina föräldrars medgivande hade konverterat till islam och vars far hade överklagat lägre rätts beslut att ogilla hans yrkande om förklaring att han som flickans målsman hade rätt att bestämma om hennes religion, uppfostran och utbildning; Tun Salleh hade beslutat att handläggningen av målet skulle uppskjutas i avvaktan på att käranden skulle vidta ytterligare processuella åtgärder; termen ’sine die’ (utan dag/s angivande/) används enligt Tun Salleh när det inte är möjligt att på förhand bedöma hur lång tid som behövs och man därför inte kan sätta ut någon viss dag för målets återupptagande; under förhandlingen inför tribunalen hävdade emellertid ’käranden’ (dvs. regeringen) att Tun Salleh med sitt beslut avsett att uppskjuta målets behandling i all oändlighet, dvs. att vägra /den buddistiske/ käranden hans rätt att få sin talan prövad; tillsammans med det närmast föregående avsnittet var denna punkt enligt Tun Salleh avsedd att framställa honom som en farlig islamsk fundamentalist, vilket var ett enormt hyckleri av en regering som arbetat för att stärka den islamsk-malajiska folkgruppens ställning.) 4. (i) In your letter to Their Royal Highnesses the Malay Rulers and His Majesty dated 26 March, 1988 you said: ’... all of us are patient and do not like to reply to the accusations publicly ...’. This statement is not true because there was an occasion prior to writing this letter when you made a speech criticising and openly accusing not only the Government but also the Prime Minister of undermining the Independence of the Judiciary. (ii) In the letter you said the letter was written on behalf of the judges of this country. This is false as there was no prior consultation with, nor approval of all the judges of the country on the content of the letter before you sent it ... (iii) His Majesty interpreted what you wrote in that letter as intending to influence Their Royal Highnesses the Malay Rulers and His Majesty to take some form of action against the Prime Minister. Your action is therefore likely to give rise to misunderstanding

652 Thorsten Cars

between the Rulers and the Prime Minister and could adversely affect the good relations between the Malay Rulers and the Government. Such an action has renderad you unfit to continue in the office of Lord President. (iv) In the same letter, 26 March 1988, you admitted that the statements made by the Prime Minister about judges had left you mentally disturbed to such an extent that you are unable to properly discharge your functions as Lord President. 5. Finally, after your suspension as Lord President you made various statements to the media for publication and broadcasting which contained untruths and which were calculated to politicise the issue between the Government and yourself and further discredit the Government. (i) You met the Prime minister on 27 May, 1988 ... Following the meeting you wrote a letter to the Prime Minister one day later on 28 May, 1988 ... conveying your decision to take an early retirement after taking all the leave due to you. ... Yet one day later you wrote a letter to the Prime Minister ... retracting your earlier decision to take early retirement and denied, inter alia, that there was any lack of impartiality in the UMNO cases before the court when this matter was never brought by the Prime Minister and was never at issue. Your conduct as such cannot but raise doubts as to your ability to make a firm decision and act upon it which is required of a judge. (ii) Further, in an interview with the BBC, on 29 may, 1988 ... you stated that you were being unjustly removed from office. And you claimed as one of the reasons for your removal unjustified accusations of bias on your part in the UMNO cases. (iii) You then subsequently issued several statements to the press for publication insisting upon trial by your own peers and for the proceedings to be held in open court.”

Det var först efter advokatsamfundets enträgna begäran som regeringen den 21 juni offentliggjorde anklagelseakten. Däremot vidhöll regeringen att förhandlingen (the hearing) skulle ske inför stängda dörrar, eftersom ”several allegations to be inquired into involved issues of a sensitive nature”.
    Även i övrigt skilde sig procedurreglerna för tribunalen i väsentliga hänseenden från de processuella principer som tillämpas av malaysiska (och andra anglosaxiska) domstolar, eftersom det inte var fråga om en rättegång (trial) utan en undersökning (inquiry). Sålunda anfördes i tribunalens rapport:

 

”The Tribunal did not, in drafting the Rules of Procedure, decide on a series of hard and fast rules to regulate the inquiry, but instead, having regard to the requirements of natural justice, endeavoured to formulate general and broad principles which would in all circumstances, be fair. ... Even though this Tribunal is not bound by the ordinary rules of evidence which apply to and regulate both the admission and reception of evidence and also the proof of primary facts before the ordinary court of law, and the Tribunal has no power to administer an oath or affirmation before recording of statements of witnesses before the Tribunal, yet the Tribunal has endeavered to follow the well known principles applied and followed in such matters of proof by similar tribunals in other jurisdictions.”

Den 17 juni meddelades att förhandlingen skulle äga rum den 27 juni, en månad efter suspenderingen av Tun Salleh. Denne begärde att förhandlingen skulle senareläggas, eftersom anklagelsen hade utvidgats och han behövde tid för att kontakta sakkunniga (expert witnesses) och sätta dem in i målet samt önskade anlita en barrister från London som ”försvarare” utöver två malaysiska advokater. Begäran om anstånd avslogs och AttorneyGenerals representant vid den kommande förhandlingen förklarade till yttermera visso att det ankom på tribunalen att avgöra om ”legal representation” skulle tillåtas. Även Tun Sallahs advokater skrev den 22 och den 23 juni till tribunalens sekreterare och protesterade bl. a. mot dess sammansättning och procedurregler. De påpekade att det inte ens var klart om vittnen kunde kallas till förhandlingen och att det därför inte var möjligt för dem att förbereda sin huvudmans talan. Men ingenting hjälpte och det fanns inte längre någon

En rättsskandal i Malaysia 653

fri och självständig press som kunde påtala förhållandena och skapa opinion för en omprövning eller modifiering av regeringens åtgärder. Det enda som skedde var att förhandlingen inleddes två dagar senare än tidigare bestämts, den 29 juni, i parlamentsbyggnaden! Tun Salleh beslöt sig då för att begagna den anglosaxiska rättens yttersta rättsmedel för att stoppa eller åtminstone skjuta upp förfarandet. Han vände sig därför den 28 juni till High Court med en ansökan om en ”writ of prohibition”. Samtidigt inställde sig en av hans advokater inför tribunalen och begärde att förhandlingen skulle uppskjutas i avvaktan på High Courts beslut. Tun Sallehs motpart, Attorney-General, ifrågasatte då om advokaten var behörig att svara för Tun Salleh samt höll ett anförande om dennes rättigheter och ”natural justice”, varefter förhandlingen ajournerades. Nästa sammanträdesdag, som var den 30 juni, inställde sig Tun Sallehs advokat åter inför tribunalen och utvecklade ytterligare grunderna för sin begäran om uppskov. Bl. a. påtalade han att premiärministerns framställning till kungen om inrättande av en tribunal för att utreda om det fanns grund för att avsätta Tun Salleh inte hade företetts. Eftersom en sådan framställning var en konstitutionell förutsättning för tribunalens behörighet, förelåg en risk för att dess åtgärder senare kunde ogiltigförklaras. Advokaten förklarade avslutningsvis att, oavsett tribunalens beslut, varken han eller Tun Salleh avsåg att vidare befatta sig med den.
    Tribunalen tog ingen hänsyn till invändningen och fortsatte förhandlingen i Tun Sallehs och hans advokaters utevaro från kl. 10 till kl. 16.10 då den förklarades avslutad. Om man bortser från ett lunchuppehåll mellan kl. 13.20 och 15 samt två kortare raster varade förhandlingen alltså ungefär fyra timmar, av vilka två anslogs åt vittnesförhör. Sammanlagt fyra vittnen hördes, alla på begäran av Attorney-General.
    Det första vittnet var regeringens chefssekreterare (Chief Secretary to the Government) som hördes rörande ”åtalspunkt” 5 (i) och (ii). Han hade varit närvarande vid Tun Sallehs möte med premiärministern morgonen den 26 maj (refererat ovan) och fört anteckningar som vanligt. Han förklarade på direkt fråga att han inte kom ihåg huruvida premiärministern hade sagt att åtgärderna mot Tun Salleh berodde på att denne var partisk i det anhängiga UMNO-målen (något som premiärministern förnekat att han hade sagt). Vittnet svarade också på fråga att han hade sin anteckningsbok kvar och att det i den inte fanns någon notering om UMNO-målen men ingen av tribunalens ledamöter bad honom att förete boken så att de själva kunde förvissa sig om vad som stod i den. I stället konstaterade tribunalen i sin rapport att det inte fanns något bevis för att saken berörts vid mötet mellan premiärministern och Tun Salleh och att den senare inte hade fog för sitt påstående i en intervju för BBC att han avlägsnats från sin post på grund av att han ansetts partisk i UMNO-målen.
    Det andra vittnet var generaldirektören för fiskeristyrelsen (Director General of Fisheries), som hördes i anslutning till ”åtalspunkt” 1 för att visa att det inte fanns någon korruption inom statsförvaltningen men att Tun Sallehs omutlighet kunde ifrågasättas. Vittnet intygade sålunda att Tun Salleh två gånger hade följt med sin son när denne besökte vittnet för att höra sig för om utvecklingen av djupsjöfisket, som sonen var intresserad av att ägna sig åt. Vittnet sade sig ha förklarat hur man bar sig åt för att erhålla erforderligt tillstånd och han framhöll att Tun Salleh inte hade utövat någon påtryckning på honom i fråga om sonens ansökan, vilken ingivits

654 Thorsten Cars

först mer än sex månader efter det andra besöket. Enligt vad Tun Salleh skriver i sin bok var det bara fråga om ett besök, eftersom det först utsatta mötet inställdes på grund av att Tun Salleh fick förhinder. Anledningen till att han följde med sin son var att fiske intresserade honom, född och uppvuxen som han var i en fiskeby vid havet.
    Det tredje vittnesmålet avsåg också ”åtalspunkt” 1 och avlades av Deputy Director of Budget in the Ministry of Finance som intygade att Tun Salleh inte var sanningsenlig när han i sitt tal i Universiti Malaya hade sagt att ”the Judiciary was the weakest arm of the Government”.
    Det sista vittnet var HD:s chefsregistrator som i anslutning till ”åtalspunkt” 3 intygade att ”an order of sine die’ betyder att målet ”will be shelved indefinitely”.
    Tun Salleh hade räknat med att av High Court erhålla ett interimistiskt beslut att inställa förhandlingen inför tribunalen i avvaktan på att hans ansökan kunde prövas i sak inför High Court. Men förfarandet här drog ut på tiden och Tun Salleh anade att det berodde på påtryckningar från regeringen. Sedan förhandlingen inför tribunalen avslutats gällde det för Tun Salleh att försöka utverka ett inhibitionsbeslut innan tribunalens ledamöter hann bli klara med sin rapport som skulle ligga till grund för kungens avgörande. Eftersom han inte längre litade på High Court, beslöt han att vända sig till HD och begära ett inhibitionsbeslut i avvaktan på att han kunde överklaga ett eventuellt negativt beslut i High Court.
    Tun Salleh fick då kännedom om att hans kollega, den tillförordnade Lord President (dvs. HD:s president) och samtidigt tribunalens ordförande, hade beordrat att HD:s dörrar skulle stängas, att HD:s sigill skulle låsas in och att HD:s tjänstemän inte fick bistå någon av HD:s domare! Tun Sallehs advokater lyckades emellertid ta sig in till två av domarna och lägga fram sitt ärende. Dessa beslöt efter en kort stund att kalla till offentlig förhandling inför fullsutten rätt en halvtimme senare. Av HD:s tio ledamöter var en suspenderad (Tun Salleh själv), två tjänstgjorde i tribunalen och var i detta ögonblick sysselsatta med att utforma dess rapport, medan en befann sig på tjänsteresa i landsorten. En ledamot vägrade att ta befattning med Tun Sallehs ärende men de övriga fem domarna infann sig till förhandlingen och ansåg att det var ”imperative in the interest of justice to hear the case” trots att det fortfarande var anhängigt i High Court. Efter mindre än en halvtimmes förhandling beslutade HD att förbjuda tribunalen ”from submitting any recommendation, report or advice to His Majesty”. Beslutet sändes omedelbart med telegram till tribunalens medlemmar och sekreterare, c/o parlamentsbyggnaden. Efter en stund ringde journalister till HD och meddelade att grindarna till parlamentsbyggnaden, där tribunalen var församlad, hade stängts så att någon delgivning av HD:s beslut inte kunde ske. Först sedan HD kontaktat en högre polisofficer, öppnades grindarna och beslutet kunde delges med tribunalen.
    Den tillförordnade Lord Presidents motdrag blev att göra en framställning till kungen om att suspendera de fem HD-ledamöter som meddelat inhibitionsbeslutet. Detta föranledde i sin tur advokatsamfundets styrelse (Bar Council) att inleda ”contempt of court proceedings” mot den tillförordnade Lord President! Under tiden tillkallades tre High Court-domare för att tillsammans med tillförordnade Lord President och en av de andra HD-ledamöterna bilda en tillfällig HD, som beslöt att undanröja det tidigare HD-beslutet att inhibera

En rättsskandal i Malaysia 655

tribunalens verksamhet. Invändning om jäv mot tillförordnade Lord President — som var ordförande i den tribunal vars författningsenliga behörighet skulle prövas i målet — underkändes! Tribunalen fortsatte därefter med arbetet på sin rapport, som överlämnades till kungen den 4 augusti. I rapporten konstaterade tribunalen att begreppen ”misbehaviour” och ”any other cause” i artikel 125 inte definierats i författningen. Enligt tribunalen borde med det första begreppet förstås ”unlawful conduct or immoral conduct such as bribery, corruption, acts done with improper motives relating to the office of a judge and which would affect the due administration of justice or which would shake the confidence of the public as a Judge”. Tribunalens rekommendation till kungen blev att Tun Salleh var olämplig som domare och borde avsättas. Försiktigtvis tillades dock följande: ”Needless to say that had we had the benefit of a plausible explanation from the respondent in regard to the several issues which were presented to us for consideration, our decision may well have been different.” Kungen beslutade utan dröjsmål att följa tribunalens rekommendation och den 8 augusti blev Tun Salleh officiellt avsatt från posten som Lord President. Samma dag höll HD förhandling i det viktigaste av UMNOmålen och följande dag meddelades HD:s beslut att ogilla käromålet.
    Den 6 september gjorde advokatsamfundets styrelse ett uttalande där man förkastade slutsatserna i tribunalens rapport.
    Sedan kungen den 12 augusti utsett medlemmarna av en ny tribunal som skulle utreda om även de fem suspenderade HD-ledamöterna borde avsättas, inleddes förhandlingen den 29 augusti, även i detta fall med tillförordnade Lord President som ordförande. Efter jävsinvändning lämnade han dock följande dag tribunalen, som sedermera i sin rapport rekommenderade att två av de suspenderade HD-domarna skulle avsättas och de andra tre återinsättas i sitt ämbete. Två av tribunalens fem ledamöter var skiljaktiga och ansåg inte att någon av HD-domarna borde avsättas. Kungen följde emellertid den 4 oktober tribunalmajoritetens rekommendationer.
    Den 10 november fick den tillförordnade Lord President sin belöning genom att av kungen utnämnas till ordinarie Lord President.
    Den 20 januari 1989 antog Internationella Juristkommissionen en resolution, offentliggjord den 4 april samma år, där man uttalade som sin uppfattning att

 

”the apparently illegitimate and unfair procedures taken to remove the then Lord President and two judges of the Supreme Court and to suspend from office three judges of that Court are in conflict with the UN Basic Principles, and in particular Principles 8, 18 and 19, and are a proper concern of ... the world community of judges and lawyers dedicated to the independence of the Judiciary and the maintenance of the rule of law”.

 

Vid ett särskilt sammankallat allmänt möte med det malaysiska advokatsamfundet den 22 april röstade en överväldigande majoritet mot ett förslag att inte inleda ”contempt proceedings” mot den nye Lord President.
    Den 19 maj begärde Attorney-General tillstånd att yrka att advokatsamfundets generalsekreterare skulle dömas till fängelse för ”contempt of court”.
    Där slutar Tun Salleh sin framställning och det är svårt att bestrida hans påstående att ”the courts of Malaysia were now seen to be in a shambles”.
Thorsten Cars