Undersökningsplikt vid aktiebolagsförvärv

— Frågor beträffande köplagens tillämpning vid förvärv av aktiebolag

 

Av företagsjurist och civilekonom ANDERS JOHANSSON

 

1. Inledning
I denna artikel behandlar jag undersökningspliktens¹ omfattning vid aktiebolagsförvärv. Eftersom det i stora stycken får anses outrett vilka rättsregler som skall tillämpas vid förvärv av aktierna i ett aktiebolag, har jag även haft anledning att diskutera en rad principiella frågor i anslutning till ämnet. Förutom undersökningsplikten behandlas därför även t.ex. frågan om köplagen över huvud taget skall tillämpas vid fel i ett förvärvat aktiebolag, huruvida det existerar en abstrakt standard hos ett aktiebolag, om ett aktiebolagsförvärv bör betraktas som ett handelsköp eller ett civilt köp och jag kommer även att ge min syn på frågan om redovisningens köprättsliga ställning.
    Förutom köprätten aktualiseras en rad andra rättsområden som associationsrätt, skatterätt, fullmaktsrätt och allmän avtalsrätt. Dessa rättsområden kommer dock bara att behandlas där de har direkt betydelse eller tjänar som underlag för bedömningen av undersökningsplikten. Av samma skäl har jag även haft anledning att komma in på vissa företagsekonomiska frågor, företrädesvis frågor med anknytning till redovisning och revision.

 

2. Köprättslig ram
2.1 Köplagen
Köplagen (KöpL), dvs. 1905 års lag om köp och byte av lös egendom, har efter sin tillkomst haft ett betydande inflytande på den svenska förmögenhetsrätten. Orsakerna till denna centrala roll får anses vara flera, bland annat att lagen tjänar som bakgrundsrätt till de flesta köprättsliga avtal som ingås i vårt samhälle. Vidare anses många av köplagens stadganden ge uttryck för av vår rättsordning sedan länge accepterade rättsgrundsatser.2

 

1 Köparen kan sägas ha en plikt att undersöka köpeobjektet i så måtto att en utebliven undersökning kan innebära att köparen går miste om möjligheten att, vid förekomst av fel, göra några påföljder gällande.

2 SOU 1976:66 Köplag, s. 59 – 62. Hellner, Speciell avtalsrätt I Köprätt, s. 15 – 18.

Lagen är dispositiv vilket innebär att den kan sättas ur spel t.ex. därför att parterna avtalat att andra regler skall gälla, men även ett handelsbruk kan innebära att lagens stadganden frångås (1 § KöpL). 

    Eftersom köplagen bedöms ge uttryck för så grundläggande och i vår rättstradition väl förankrade principer, anses lagen i många fall kunna tjäna som ledning vid utfyllnad inte blott för avtal som direkt omfattas av lagen utan även i viss utsträckning för andra avtal.3 Huruvida köplagen skall tillämpas vid aktiebolagsförvärv kommer att behandlas nedan (under 5.1).

 

2.2 Felbegreppet
Köparens undersökningsplikt beträffande det köpta objektet är intimt förbunden med frågan om vad som skall anses utgöra ett fel hos köpeobjektet.4 Ett fel anses, enligt köplagens mening, föreligga då köpeobjektet antingen avviker från vad som kan anses avtalat — konkret fel — eller avviker från den för köpeobjektet abstrakta eller normala standarden — abstrakt fel.5

 

2.2.1 Konkret fel
Ett konkret fel föreligger således i fall där köpeobjektet inte når upp till den standard som säljaren utlovat. Säljarens utfästelser beträffande köpeobjektets standard kan täcka ett vitt spektrum; allt ifrån noga preciserade skriftliga garantier till muntliga uttalanden om någon specifik egenskap.
    Om det således kan visas att en säljare gjort uttalanden som preciserar köpeobjektets egenskaper i något avseende och det senare kan konstateras att dessa egenskaper saknas, innebär detta (vid specieköp)6 att 42 § KöpL kan tillämpas. I vad mån en köpare därmed äger åberopa felet beror bland annat på om köparen fullgjort sin undersökningsplikt.

 

2.2.2 Abstrakt fel
Även om det inte kan visas att något avtal beträffande köpeobjektets standard föreligger, kan köpeobjektet likväl anses vara behäftat med ett fel. Detta är fallet då köpeobjektets standard avviker från en abstrakt eller normal standard. En avvikelse av detta slag anses

 

3 SOU 1976:66 Köplag, s. 59. Hellner, Speciell avtalsrätt 1 Köprätt, s. 15. 4 I köplagen och i köprättslig litteratur används i allmänhet ”godset” då man avser att beskriva föremålet för ett köp. I detta arbete kommer jag dock att som synonym för ”godset” använda det mer neutrala ”köpeobjektet”. 5 Se t.ex. Almén, s. 571 – 580 och Agell, Säljarens ansvar för faktiska fel enligt jordabalken och köplagen, SvJT 1972 s. 721 – 748. 6 Almén, s. 60 – 61.

föreligga då köpeobjektet saknar någon egenskap som en köpare bör kunna utgå från att objekt av den aktuella typen normalt besitter.7 Det säger sig självt att det innebär betydande svårigheter att försöka fastställa vad som skall innefattas i begreppet abstrakt eller normal standard. Detta gäller särskilt begagnade varor och över huvud taget köpeobjekt som är unika i något avseende.8 För att i någon mån förenkla bedömningen brukar man dela upp de abstrakta felen i tre grupper:9 • Faktiskt fel — Fel som berör köpeobjektets fysiska beskaffenhet. • Rättsligt fel — Fel av sakrättslig karaktär. • Rådighetsfel — Fel vilka har sin grund i att lag eller en myndighets beslut begränsar innehavarens möjligheter att fritt råda över köpeobjektet. I detta arbete kommer fortsättningsvis, beträffande abstrakta fel, intresset främst att riktas mot gruppen faktiska fel.10 Även avvikelser från den abstrakt bestämda standarden gör att 42 § KöpL kan tillämpas, men också i dessa fall gäller att en av förutsättningarna för att köparen skall kunna göra felet gällande är att köparen beaktat reglerna om köparens undersökningsplikt.

 

2.3 Köparens undersökningsplikt före köpet
Köparens ”plikt” att före köpet undersöka köpeobjektet härrör från ett stadgande i 47 § KöpL:

 

Har köparen före köpet undersökt godset eller utan giltig anledning undandragit sig att efterkomma anmaning därom, eller har han satts i tillfälle att före köpet undersöka prov å godset, må fel, som han vid undersökningen bort märka, ej av honom åberopas, med mindre säljaren svikligen förfarit.

 

Om en köpare sålunda underlåter att i tillräcklig omfattning undersöka köpeobjektet kommer han därmed att förlora möjligheten att åberopa fel som han vid undersökningen bort märka. Av denna anledning är det av yttersta vikt att en köpare känner till hur långt hans undersökningsplikt sträcker sig.
    Av lagtexten (47 § KöpL) framgår att det inte ankommer på köparen att före köpet ta initiativet till att genomföra en undersökning av

7 Almén, s. 577 – 578. 8 Se t.ex. Rodhe, Lärobok i obligationsrätt, s. 106. 9 Hellner, Speciell avtalsrätt I Köprätt, s. 148 – 149. 10 Det bör dock nämnas att de rättsfall som finns på området (i huvudsak tvister i anslutning till försäljningar av rörelser) främst har rört gruppen rådighetsfel. Jag tror dock att detta kan ha sin grund dels i osäkerheten beträffande förekomsten av en abstrakt standard vad gäller företags fysiska beskaffenhet och dels på att de i de företagsköp som blir föremål de offentliga domstolarnas prövning finns en överrepresentation av mindre företag av typen kafé-, åkeri- och detaljhandelsrörelser.

köpeobjektet. Å andra sidan slår Almén fast att det inte krävs en uttrycklig anmaning från säljaren för att undersökningsplikten skall utlösas. Även det faktum att säljaren bereder köparen tillfälle att undersöka köpeobjektet torde medföra en ”plikt” för köparen att företa en undersökning:11

Härvid är emellertid att märka att den »anmaning» att undersöka godset, varom i lagtexten förmäles, naturligen icke behöver givas med uttryckliga ord utan efter omständigheterna lärer kunna anses given därigenom, att godset vid förhandlingarna om köpet av säljaren förevisats eller hållits tillgängligt för undersökning och granskning av köparen.

 

Även i fall där köparen faktiskt har företagit en undersökning kan dock säljarens ansvar för köpeobjektets standard kvarstå. Så är exempelvis fallet då köpeobjektet är behäftat med ett fel som köparen vid sin undersökning inte kan förutsättas ha ”bort märka”12 — dolt fel. Vilka fel som en köpare bör upptäcka vid en undersökning och över huvud taget vilken omfattning och kvalitet en undersökning skall ha styrs bl. a. av köparens kunskaper (såväl faktiska som sådana vilka man borde kunna kräva) samt, vid handelsköp, av vad som är gott handelsbruk.13

 

2.4 Köparens undersökningsplikt efter köpet
Att köparen har en undersökningsplikt efter köpet framgår direkt av 51 § KöpL (handelsköp)14 men skall, enligt Almén,15 även gälla vid en tillämpning av 52 § KöpL (civila köp).16 Följden av att denna typ av undersökningsplikt inte iakttas kan bli att reklamationsfristen anses försutten, vilket kan medföra att en köpare förlorar sin möjlighet att göra ett fel gällande.17 (Då reklamationsfristen enligt 54 § KöpL [2 år] passerat kommer dock även fel, som en köpare vid sin undersökning efter köpet inte borde märka, inte heller att kunna åberopas.) Beträffande noggrannheten vid den undersökning som skall genomföras enligt 51 § KöpL uttalar Almén:18

Man har således att, efter omständigheterna i det särskilda fallet och med ledning av vad en ordnad affärsverksamhet inom den ifrågavarande branschen kan anses kräva, avgöra, huruvida köparen uppfyllt eller åsidosatt vad honom härutinnan åligger.

 

11 Almén, s. 643 – 644. 12 47 § KöpL. 13 Almén, s. 66 och 644. SOU 1976:66, Köplag, s. 319. 14 4 § KöpL (se även avsnitt 5.2). 15 Almén, s. 677. 16 Almén, s. 65. 17 51 och 52 §§ KöpL, jfr Almén s. 677. 18 Almén, s. 685 – 686.

Beträffande undersökningsplikten enligt 52 § KöpL, säger Almén generellt:19

... över huvud vid civila köp, har man att efter omständigheterna i varje särskilt fall avgöra, huruvida felet är av beskaffenhet att hava bort märkas tidigare än köparen enligt egen uppgift blivit det varse. Hänsyn måste härvid tagas såväl till felets mer eller mindre förborgade beskaffenhet och varans större eller mindre ömtålighet som ock till köparens personliga förhållanden.

 

Vad angår skillnaderna mellan undersökningsplikten enligt 51 § KöpL jämfört med den i 52 § KöpL slår Almén fast att även om köpet skall följa 52 § KöpL kan kraven på köparens undersökning ibland bli lika sträng som om 51 § KöpL hade tillämpats:20

Är köparen köpman och har köpet skett i och för hans rörelse, synes oss den omständigheten, att icke även säljaren är köpman, näppeligen böra medföra, att man ställer ringare anspråk på noggrannhet vid undersökningen och skyndsamhet såväl därvid som vid avlåtande av meddelande till säljaren om uppdagat fel.

 

Frågan om det finns en undersökningsplikt efter köpet vid aktiebolagsförvärv och vad denna i så fall mer konkret består i, kommer att diskuteras nedan (under 5.6).

 

3. Aktiebolagsförvärv
3.1 Avtalets karaktär
Med aktiebolagsförvärv avser jag att beskriva sådana avtal genom vilka ett aktiebolags tillgångar och skulder övertas av köparen genom att bolagets aktier överförs till denne.
    Själva köpeavtalet är vanligen ett mycket omfattande dokument där parterna så långt som möjligt söker reglera sina inbördes förhållanden. Denna omfattande avtalsreglering innebär att parterna i praktiken (medvetet eller omedvetet) regelmässigt frångår en stor del av köplagens stadganden. Att avtalet uttömmande skall reglera parternas inbördes förhållande torde vanligen vara en strävan från båda parter. Nyckelordet här, liksom vid de flesta andra kommersiella avtal, är förutsägbarhet. Man vill således redan vid avtalsslutet kunna uppskatta och kvantifiera den ekonomiska risk som uppkommer respektive kvarstår efter affärens genomförande.
    De i avtalen vanligen ingående skiljedomsklausulerna och den möjlighet att påverka valet av skiljemän som dessa ger, torde även i

19 Almén, s. 711. 20 Almén, s. 711.

sig kunna ses som en strävan från parterna att uppnå en högre grad av förutsägbarhet, eftersom parterna därigenom ges möjlighet att välja skiljemän med erfarenhet av den speciella form av avtal som ett avtal om aktiebolagsförvärv utgör. En av orsakerna till de i praktiken omfattande och detaljerade köpeavtalen är naturligtvis också att köpeobjektet är synnerligen komplext, men även osäkerhet om vilka regler som skall tillämpas om avtalet tiger samt hur de dispositiva reglerna kommer att slå i det konkreta fallet är viktiga orsaker till avtalens utformning.

 

3.2 Säljarens garantier
Ett stort problem för en förvärvare av ett aktiebolag är svårigheten att tränga in i och överblicka bolagets inre förhållanden och ekonomiska ställning. Som ett naturligt svar reser köparen därför ofta krav på att säljaren skall ge honom diverse garantier avseende bolagets standard.
    Eftersom många förhållanden i ett bolag även för en säljare kan vara svåra att överblicka, kan det ofta sägas vara en principiell uppfattning hos säljarna att en garantiutfästelse skall motsvaras av en högre köpeskilling. Följden blir därför att garantiutfästelsernas omfattning tillsammans med köpeskillingen kommer att dominera förhandlingarna mellan köpare och säljare. De båda parterna kommer härvid att väga den ekonomiska risken vid förekomsten respektive frånvaron av en viss garanti mot den ekonomiska gottgörelse priset härvid erbjuder.
    I praktiken preciseras oftast säljarens garantier i ett antal ”att-” satser där det sålda bolagets standard kan vara positivt eller negativt bestämd (dvs. säljaren garanterar att bolaget besitter respektive saknar vissa egenskaper). Konsekvenserna av att bolaget saknar eller i förekommande fall besitter en viss egenskap, kan bli att en avvikelse från en konkret bestämd standard anses föreligga, varför sanktioner utlöses i enlighet med avtalet eller enligt lag (42 § KöpL, se även 5.1 nedan).
    Även om spörsmålet beträffande förekomsten av olika garantier får ses som en förhandlingsfråga finns det dock ett antal garantier som vanligen ingår i överlåtelseavtalen. Till dessa hör garanti beträffande säljarens äganderätt till aktierna, garanti att senaste balans- och resultaträkning är upprättad i enlighet med aktiebolagslagens (ABL) och bokföringslagens (BFL) regler samt är i överensstämmelse med god redovisningssed, garanti om avsaknaden av pensionsförpliktelser till anställda, garanti att bolaget inte är invecklat i någon form av tvist, garanti att bolaget har alla nödvändiga tillstånd för den bedrivna

verksamheten och garanti att bolaget intill överlåtelsedagen fullgjort sina betalningsskyldigheter mot stat och myndigheter. 3.3 Företagsbedömning/undersökning
Ett aktiebolagsförvärv går vanligen igenom flera olika stadier. Ofta har köparens intresse väckts på basis av den externa information som finns tillgänglig. Bolaget kan ha identifierats efter en medveten sökprocess eller valet har kanske fallit sig helt naturligt, som fallet ofta är då ett företag avser att förvärva en konkurrent.
    Även om köparens intresse således ofta väcks på basis av extern information, krävs för en mer ingående analys av det tilltänkta köpeobjektet att man även bereds tillfälle att studera internt material. För det företag som är föremål för försäljning är detta i allmänhet en känslig fråga (chansen finns ju fortfarande att den tilltänkte köparen hoppar av affären), varför parterna på detta stadium i förhandlingarna ofta undertecknar ett så kallat ”letter of intent”.21 Det pris som köparen är beredd att betala beräknas i regel mot bakgrunden av ett substansvärde22 och/eller ett avkastningsvärde.23 Självfallet finns det även många andra aspekter som en köpare väger in (på vilka det ofta är svårt att sätta en korrekt prislapp), t.ex. bolagets marknad, produkter, goda namn, kompetenta personal och, som tidigare nämnts (3.2), summan av de garantier säljaren kan ge.

 

3.4 Avtalsinnehållet
Vid avtal om köp av aktiebolag är det vanligt att man i avtalstexten för in en klausul vilken innebär att avtalet avser att fullständigt och uttömmande reglera parternas inbördes förhållanden och att uppgifter som lämnats under förhandlingsskedet inte skall anses utgöra avtalsinnehåll. Trots att det ur parternas synvinkel kan förefalla ändamålsenligt att genom en sådan formulering söka skapa sig en bättre bild av avtalsinnehållet, är det ingalunda självklart att en svensk domstol förbehållslöst godtar en klausul med denna innebörd.24 Även om det i detta arbete inte finns utrymme för en mer ingående behandling av de frågor som kan uppkomma i samband med att parterna på detta vis försöker begränsa avtalens innehåll, bör det ändå poängteras att en aktiebolagsköpare inte utan vidare kan utgå ifrån att det endast blir det skriftliga avtalet som kommer att

21 Beträffande rättsverkningarna av ett ”letter of intent” se t.ex. Adlercreutz, SvJT 1987 s. 493 – 514. Jfr även Weibull, Från Advokatens Verkstad, s. 324 – 325. 22 Substansvärdet är lika med företagets tillgångar (inklusive dolda reserver) minus skulder och övriga förpliktelser. Vanligen beaktas även latent inkomst- och utskiftningsskatt. Se t.ex. Johansson, Ekonomiska bedömningar av företag och investeringar, s. 20 – 25. Substanvärdesberäkning vid tvist rörande köpeskillingen, Skiljedom i TSA 1985 s. 57 – 58. 23 Avkastningsvärdet beräknas som nuvärdet av den förväntade (framtida) årliga avkastningen. Se t.ex. Johansson, Ekonomiska bedömningar av företag och investeringar, s. 20 – 25. 24 Se t.ex. Karlgren, SvJT 1970 s. 131 – 132 och Grauers, Fel i sålt skepp, s. 71.

reglera köpet. Risken för att kompletterande regler kommer in i bilden blir särskilt påtaglig om skillnaden i parternas styrkeförhållande är stor, eftersom detta anses ge större utrymme för en tillämpning av 36 § avtalslagen.25

 

4. Fullmaktsproblem
4.1 Allmänt
Vid en försäljning av ett aktiebolag är det vanligen många personer och yrkesgrupper inblandade i förhandling, undersökning, uppgiftslämnande och avtalsskrivning. En försäljning förutsätter därför i allmänhet att en mängd information utväxlas mellan säljarsidan, köparsidan och det bolag som är föremål för försäljning. Informationsutbytet kommer härvid att ske mellan olika avdelningar och på olika nivåer i de inblandade bolagen.
    När köpet sedan är fullbordat och avtalsinnehållet skall bestämmas gäller som huvudregel att i princip allt som förevarit under förhandlingarna skall tillmätas betydelse.26 En praktiskt betydelsefull begränsning torde dock i allmänhet ligga i det faktum att det endast är vissa personer som enligt fullmaktsreglerna kan göra uttalanden vilka binder säljare respektive köpare.
    Jag gör i denna framställning inte anspråk på att ge en uttömmande behandling av de problem som härvid kan komma att aktualiseras. Avsikten är i stället att föreslå lösningar mot bakgrund av vissa allmänna riktlinjer, samt att fästa uppmärksamheten på fullmaktsproblemens ofta praktiskt betydelsefulla frågor och dessa frågors anknytning till problemen kring köparens undersökningsplikt.

 

4.1.1 Säljarsidan och det bolag som är föremål för försäljning
Utgångspunkten är naturligen den att säljaren är aktieägaren i det bolag som är föremål för försäljning, varför det som huvudregel endast är dennes uppgifter som skall tillmätas relevans. Denna bild måste dock nyanseras något. För det första är det vanligt att styrelse och/eller VD i det bolag som är föremål för försäljning ges fullmakt att vid förhandlingarna företräda säljaren.27 För det andra kan det, då bolaget som skall säljas ingår i en koncern, tänkas finnas personer som genom sin position i moderbolaget äger företräda säljaren (ställningsfullmakt).28 Detta kan t.ex. gälla höga beslutsfattare i moder-

 

25 Grönfors, Kurt, Avtalslagen, s. 170 – 198 (särskilt s. 186 – 187). Jfr även Hellner, Kommersiell avtalsrätt, s. 41 – 42 och Vahlén, Teori och praxis, s. 381 – 384. 26 Grönfors, Avtalslagen s. 40 43. Jfr även Karlgren, SvJT 1970 s. 131 – 132. 27 AvtL 10 § 1 st. Grönfors, Avtalslagen s. 74 – 75. Fullmakten kan antingen vara en självständig fullmakt eller en uppdragsfullmakt. 28 AvtL 10 § 2 st. Grönfors, Avtalslagen s. 74 – 75. Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 227 – 241.

bolaget som samtidigt är medlemmar av dotterbolagets styrelse. Däremot lär det inte finnas personer i det bolag som är föremål för försäljning, undantaget aktieägaren, som enbart på grund av sin ställning i detta bolag kan lämna uppgifter vilka binder säljaren.
    Om således köparen på eget initiativ ställer frågor direkt till t.ex. ekonomichefen i det bolag som är föremål för försäljning kommer dennes svar inte automatiskt att kunna binda säljaren. Skulle det däremot ha varit säljaren som hänvisat köparen att ställa sina frågor till ekonomichefen anser jag att man kan diskutera om inte säljaren bör anses bunden av de uppgifter som ekonomichefen därvid lämnar (om detta resultat kan uppnås inom ramen för fullmaktsreglerna, eller om exempelvis köprättsliga regler borde tillämpas torde få betraktas som en öppen fråga).
    Utgångspunkten vid en bedömning om en uppgift som lämnats under förhandlingsskedet skall anses utgöra avtalsinnehåll måste dock vara uppgiftslämnarens möjligheter att mot bakgrund av en fullmakt binda säljaren. Om således en person inte innehar en sådan position i ett moderbolag att han därigenom har en ställningsfullmakt vilken även innefattar rätten att föra förhandlingar med anledning av försäljningar av dotterbolag, måste denne person, för att kunna binda säljaren, härleda sin behörighet från en av aktieägaren given fullmakt (t ex en uppdragsfullmakt).
    Vid ställningsfullmakt begränsas behörigheten av lag eller sedvänja29 medan en fullmakt given av aktieägaren begränsas genom en tolkning av de givna direktiven.30

 

4.1.2 Köparsidan
På samma sätt som när säljaren är ett bolag kan det även då köparen är ett bolag finnas personer som genom sin ställning i det köpande bolaget äger företräda ”köparbolaget” vid ett aktiebolagsförvärv. Dock torde detta endast beröra en mycket begränsad samling personer, vilka antingen kan härleda sin behörighet att företräda bolaget från reglerna om ställföreträdare i aktiebolag, ABL (8:11 och 8:6), eller annars är höga beslutsfattare med deltagande vid köp av dotterbolag som en vanligt återkommande arbetsuppgift.31 Då någon avser att förvärva ett bolag är det vanligt att denne för sin undersökning utnyttjar konsulter, t.ex. från en revisionsbyrå.32 Även konsulternas behörighet att ge och motta information kommer

29 Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 187 – 191. Se även Nial, Svensk associationsrätt s. 226 – 238. 30 Grönfors, Avtalslagen s. 75 – 78. 31 Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 187 – 191. Se även Nial, Svensk associationsrätt s. 226 – 238. 32 Se t.ex. Weibull, Från Advokatens verkstad, s. 324. Balans, 1/88 s. 19 – 20.

naturligtvis att begränsas av den eventuella förekomsten och omfattningen av exempelvis. en uppdragsfullmakt.
    Av ovanstående framgår att då man diskuterar betydelsen av t.ex. säljarens anmaningar till undersökning eller upplysningar om bolagets standard är det mycket betydelsefullt att man reder ut huruvida personer som mottagit respektive givit anmaningar och upplysningar verkligen binder köpare och säljare. Fortsättningsvis kommer jag dock att förutsätta att de inblandade parterna äger den behörighet som krävs för de företagna rättshandlingarna.

 

5. Konkreta frågeställningar
5.1 Skall köplagen tillämpas vid aktiebolagsförvärv?
En för detta arbete mycket central fråga är huruvida köplagens felregler och lagens regler om undersökningsplikt skall tillämpas vid ett förvärv av aktierna i ett aktiebolag. Frågan blir således om köplagen endast kan tillämpas på de överlåtna aktierna eller om köplagen även skall anses tillämplig på exempelvis fel i det sålda bolaget. I rättsfall,33 skiljedom34 och doktrin35 har man vanligen ansett att köplagen skall tillämpas inte blott på aktierna utan även reglera köpet av själva bolaget. I de fall som varit föremål för prövning har dock förhållandena varit sådana att i princip samtliga aktier överlåtits av en enda säljare.
    Jag anser att det både i rättsfall och doktrin saknas någon egentlig motivering till varför man skall påföra säljaren av ett större antal aktier ett längre gående ansvar än det som enligt huvudregeln (enligt grunderna för skuldebrevslagen 9 § 2 st)36 annars skulle gälla. I domskälen till en av skiljedomarna sägs dock:37

Oavsett förfaringssättet har föremålet för överlåtelsen gällt inte en eller flera aktier utan en rörelse.

 

Med hänvisning till de principer som ligger till grund för 9 § 2 st i skuldebrevslagen ansåg man att dessa principer ”uppenbarligen” inte kan anses tillämpliga på dylika affärer.
    Om jag förstått skiljemännen rätt är det deras mening att det vore felaktigt att låta det formella förfaringssättet (inkråmsförvärv eller

 

33 NJA 1976 s. 341 34 Årsskrift från Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut, Svensk och internationell skiljedom 1986, s. 47 – 58. (Skiljenämnden bestod av hovrättspresidenten Birgitta Blom, advokaten Gotthard Calissendorff och numera chefsrådmannen Tomas Huldén.) 35 Karnell, Festskrift till Knut Rodhe s. 271 – 309. 36 Överlåtaren svarar inte för den överlåtna rättighetens godhet. Se Almén, s. 579 – 580. Karnell, Festskrift till Knut Rodhe s. 273 – 274. 37 Årsskrift från Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut, Svensk och internationell skiljedom 1986, s. 48.

förvärv av aktierna) medföra olika rättsverkan.38 Den ståndpunkt som skiljemännen här har intagit innebär således att då ett köp avser samtliga aktier skall detta i praktiken uppfattas och behandlas som ett förvärv av en rörelse. Även om jag inte tycker att det resultat som detta resonemang leder fram till är felaktigt, tycker jag likväl inte att motiveringen ensam kan berättiga säljarens radikalt ökade ansvar som en tillämpning av köplagen ger.
    Sett ur ett associationsrättsligt perspektiv är det ingalunda självklart att exempelvis en övervärdering av ett aktiebolags tillgångar skall drabba en aktieägare på så vis att denne, vid en eventuell försäljning, svarar för felet på köprättslig grund. Tvärtom anser jag att den ansvarsfördelning mellan bolagsorganen som aktiebolagslagen ger, snarast borde tyda på motsatsen.39 Styrelse och VD svarar, enligt ABL 15:1, för skada som vållas aktieägare eller annan genom ”överträdelse av denna lag eller bolagsordningen”.40 Enligt ABL 15:2 svarar även revisor för en eventuell skada på liknande sätt som styrelse och VD. Visserligen stadgar 15:3 i ABL att en aktieägare som genom att ”medverka till överträdelse av denna lag eller bolagsordningen”, är ersättningsskyldig för skada som härvid uppkommit dock under förutsättning att överträdelsen skett ”uppsåtligen eller av grov oaktsamhet” (jfr ”uppsåtligen eller av oaktsamhet” i ABL 15:1 och 15:2). Vid en bedömning måste man också, trots vad som i ABL 9:5 p 1 stadgas om att bolagsstämman skall fastställa balans- och resultaträkning, ha i åtanke att det är styrelsens ansvar att det material som föreläggs aktieägarna är korrekt:41

I princip har styrelsen — de medlemmar som medverkat — ansvar för den beredning som utförs och det beslutsförslag som framlagts för bolagsstämman. Det är styrelsens sak att dra försorg om att det beslutsmaterial som föreläggs bolagsstämman är felfritt och tillräckligt, att bolagsstämman på basen av materialet kan bedöma konsekvenserna av sina beslut samt att styrelsens förslag överensstämmer med lag och bolagsordningen.

 

Min uppfattning är därför att en person enbart i sin egenskap av aktieägare varken har skyldighet eller möjlighet att sätta sig in i ett aktiebolags inre förhållanden så grundligt att ett köprättsligt ansvar för exempelvis bolagets redovisning kan vara motiverat.

 

38 Årsskrift från Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut, Svensk och internationell skiljedom 1986, s. 48. 39 Se t.ex. Taxell, Bolagsledningens ansvar s. 33 – 46. 40 Det torde finnas anledning att tolka formuleringen ”denna lag” något mer extensivt än till att bara omfatta ABL. Det får således inte anses alltför djärvt att anta att även t.ex. BFL måste inbegripas i formuleringen. Jfr Taxell, Bolagsledningens ansvar s. 54 – 58. 41 Taxell, Bolagsledningens ansvar s. 42 – 43.

Det faktum att en enstaka aktieägare kontrollerar samtliga aktier i ett aktiebolag innebär däremot att han själv eller genom ombud har möjlighet att utöva insyn och inflytande i och över de övriga bolagsorganens verksamhet. Genom en sådan position har denna person betydligt större möjligheter (och i vissa fall även skyldigheter)42 att hålla sig informerad om bolagets interna förhållanden jämfört med vad som normalt är fallet för en aktieägare.43 Under dessa förhållanden och med denna motivering tycker jag att det är rimligt att vid en aktieförsäljning ålägga en aktieägare att ansvara för bolagets standard enligt köplagens regler. Jämfört med de ovan citerade skiljemännen är utgångspunkten för mitt resonemang således det motsatta. I fall där samtliga aktier överlåts kommer slutsatsen beträffande köplagens tillämplighet att bli densamma.
    Oberoende från vilket håll man väljer att närma sig problemet inställer sig frågan om var man skall dra gränsen mellan de fall då en aktieägare vid en försäljning endast svarar för aktierna enligt grunderna för reglerna i skuldebrevslagen 9 § 2 st och de fall då aktieförsäljningen även skall anses medföra ett köprättsligt ansvar för eventuella brister i bolaget. Eftersom denna fråga, mig veterligen, inte har varit föremål för prövning är det svårt att säga var en sådan gräns går.
    Den som accepterat mitt resonemang så här långt skulle dock kunna dra en, enligt mitt tycke, ändamålsenlig skiljelinje mellan de fall en säljare saknar respektive innehar ett bestämmande inflytande över bolaget. Min avsikt är härvid självfallet att dra analogier från koncerndefinitionen i ABL 1:2, dvs. ett bestämmande inflytande anses i praktiken främst föreligga då ett aktiebolag direkt eller indirekt äger aktier vars röstvärde motsvarar mer än 50 % av rösterna.44 I konsekvens med denna ståndpunkt kommer inte heller storleken på den aktiepost som är föremål för försäljning att ha någon avgörande betydelse (med undantag för ett väsentlighetsrekvisit).45 Således bör, enligt detta synsätt, en person som utövar ett bestämmande inflytande över ett aktiebolag, vid en försäljning bära samma köprättsliga ansvar oavsett om han säljer 100 % eller t.ex. 30 % av aktierna.
    Som ovan påpekats råder det en stor osäkerhet på området. Det torde dock få anses fastslaget, att en försäljning av samtliga aktier, vilka kontrolleras av en enstaka person, skall (om inte annat avtalats)

 

42 Se t.ex. Kedner & Roos, Aktiebolagslagen del II s. 301 – 304. 43 Jfr Karnell, Festskrift till Knut Rodhe s. 287 – 288. 44 Se t.ex. Kedner & Roos, Aktiebolagslagen del II s. 20 – 24. 45 Annorlunda: Karnell, Festskrift till Knut Rodhe s. 271.

följa de fel46 och preskriptionsregler47 som köplagen ger. Fortsättningsvis kommer dock dessa förhållanden att förutsättas, varför diskussionen kring nedanstående frågor sker med utgångspunkt från reglerna i köplagen.

 

5.2 Aktiebolagsförvärv — handelsköp eller civila köp?
Enligt 4 § KöpL skall ett köp mellan köpmän,48 vilket är slutet i och för deras rörelse, benämnas handelsköp. De köp som faller utanför denna definition går istället under beteckningen civila köp.49 Om ett köp betraktas som ett handelsköp kommer köplagen i många avseenden att ställa högre krav på avtalsparterna än vad som vore fallet om det istället rört sig om ett civilt köp. För detta arbete har distinktionen särskild betydelse vid behandlingen av undersökningsplikten efter köpet (51 och 52 §§ i KöpL), men även omfattningen och kvalitén på den undersökning som skall genomföras före köpet påverkas av om köpet är ett handelsköp eller ett civilt köp.50 Beträffande köp av aktiebolag torde det i och för sig inte vara helt orimligt att tänka sig att, då affären görs mellan två större företag, detta skulle kunna ses som ett handelsköp.51 Frågan är emellertid om det är nödvändigt att pressa in aktiebolagsköpet i en av två kategorier, vilka inte är konstruerade med detta köp i åtanke och vars rättsverkningar synes passa ganska dåligt vid köp av ett aktiebolag.52 Därmed inte sagt att jag inte anser att det finns anledning att göra en åtskillnad mellan exempelvis de fall en fysisk person köper ett mindre aktiebolag och då ett moderbolag i en storkoncern köper ytterligare ett dotterbolag. Som köplagen är uppbyggd är det dock inte alls säkert att köpen i detta exempel hamnar i olika kategorier, varför uppdelningen i handelsköp och civila köp likväl ger en begränsad vägledning.
    Jag anser istället att det, åtminstone när det gäller här aktuella frågor, borde finnas utrymme att i praktiken tillämpa en glidande skala där köparens ekonomiska och personella resurser samt även det förvärvade bolagets typ och storlek skulle kunna tillmätas betydelse

 

46 Årsskrift från Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut, Svensk och internationell skiljedom 1986, s. 47 – 58. 47 NJA 1976 s. 341 48 ”Köpman är den som skulle vara bokföringspliktig enligt 1929 års bokföringslag, om denna gällt även efter utgången av 1976.” Hellner, Speciell avtalsrätt I, Köprätt, s. 37. 49 Almén, s. 65. 50 Almén, s. 66. 51 Jfr dock Karnell , Festskrift till Knut Rodhe, s. 309 (not 75), som hänvisar till Ussing, Køb, s. 13, som citerar ett rättsfall U 1927.245: ”Når en handlende sælger sin forretning til en anden, foreligger der næppe handelskøb”. 52 Jfr Grauers, Fel i sålt skepp s. 91.

(jfr 5.5.2). Visst stöd för en sådan mer flexibel ståndpunkt tycker jag mig finna hos Almén:53

Då köpeavtalet ingåtts mellan en köpman och någon, som icke är att anse såsom köpman, kan man icke åberopa stadgandet i § 51. Därmed är dock ej sagt, att man icke med tillämpning av ovan berörda allmänna bestämmelse i § 52 skulle kunna komma till ett mot köparen lika strängt resultat.

 

Enligt min uppfattning kan man således i de principer som bär upp stadgandet54 finna stöd för en strängare behandling av mer ”professionella” företagsköpare. Att en domstol i ett konkret fall finner att ett aktiebolagsköp, enligt köplagen, skall betraktas som ett handelsköp bör därför inte automatiskt och enbart av detta skäl leda till en strängare bedömning än vad som vore fallet om affären istället bedömts enligt reglerna för civila köp.

 

5.3 Vad är abstrakt standard hos ett aktiebolag?
En av de svåraste frågorna i detta arbete har varit att fastställa i vad mån man kan tala om en abstrakt eller normal standard hos ett aktiebolag. I jämförelse med andra köpeobjekt får aktiebolag, som produktgrupp betraktat, anses vara extremt heterogen. Eftersom i princip inget bolag är det andra likt blir därför inte heller ett aktiebolagsköp det andra likt. Vidare kan en objektivt korrekt köpeskilling aldrig fastställas.55 Av ovanstående kan man dra slutsatsen, vilket Karnell56 gör, att det överhuvudtaget inte går att fastställa någon abstrakt eller normal standard hos ett aktiebolag. Detta anser jag dock är att gå ett steg för långt.
    Om man ser frågan generellt är det istället min uppfattning att en köpare av ett aktiebolag alltid skall kunna utgå ifrån att t.ex. bolagets redovisning är upprättad i enlighet med aktiebolagslagens och bokföringslagens regler samt att redovisningen även är upprättad i överensstämmelse med god redovisningssed (detta är ju för övrigt något som styrelse, VD och revisorer skall svara för redan enligt ABL 15:1 och 15:2, jfr ovan under 5:1). Jämfört med de garantier som säljare redan i dag regelmässigt ger i köpeavtalen, innebär ovanstående i praktiken inte heller någon förskjutning av ansvarsfördelningen.
    I detta sammanhang förtjänar det kanske att påpekas att man inte bör missta sig beträffande precisionen i begreppet god redovisnings-

53 Almén, s. 678. 54 Almén, s. 65 – 70. 55 Se t.ex. Johansson, Ekonomiska bedömningar av företag och investeringar, s. 14 – 15 och En lektion i företagsvärdering, Balans 6/85. Jfr även NJA 1957 s. 1 ”Gimomålet” (tvist rörande lösenbelopp vid tvångsinlösen av aktier, varvid alla fyra instanser kom fram till olika belopp). 56 Karnell, Festskrift till Knut Rodhe s. 277 – 278.

sed. I propositionen till bokföringslagen (2 § BFL hänvisar till god redovisningssed) beskrevs begreppet god redovisningssed sålunda:57

...det bör röra sig om en faktiskt förekommande praxis hos en kvalitativt representativ krets bokföringsskyldiga. Vad som är god redovisningssed kan ibland behöva bestämmas branschvis. Stor betydelse för innebörden av begreppet har givetvis de uttalanden i redovisningsfrågor som görs av den praktiskt och teoretiskt verksamma expertisen på redovisningsområdet. Näringslivets börskommitté och Föreningen Auktoriserade Revisorer har sålunda genom olika utfärdade rekommendationer fått stort inflytande när det gäller att tolka begreppet god redovisningssed.

 

Till dem som är satta att tolka god redovisningssed bör numera även fogas Bokföringsnämnden (BFN).58 God redovisningssed är sålunda tänkt som ett flexibelt instrument för att standardisera företagens redovisning. Problemet är dock att det på flera områden inte existerar någon samstämmighet i företagens redovisning, varför god redovisningssed i dessa fall är svår eller omöjlig att fastställa. Beträffande frågan om en avvikelse från god redovisningssed utgör ett abstrakt fel kan dock konstateras, att även om det i många fall kan vara svårt att avgöra vad som är god redovisningssed, det ofta är lättare att avgöra vad som inte är det (se även 5.5.6).
    I domskälen till en skiljedom har man valt att göra en åtskillnad mellan olika typer av redovisningsinformation:59

Vid denna bedömning bör självfallet beaktas att resultatrapporter och periodbokslut ej kan vara helt exakta och att de till skillnad från årsbokslut ej är reviderade. Särskilt i (den aktuella) branschen torde det vara svårt att noggrant bestämma kostnader för en viss period men detta kan inte medföra att man uppger kravet på att rapporter och periodbokslut skall vara i stort korrekta.

 

Även med den syn som jag här presenterat bör man komma till ett resultat motsvarande det ovan citerade. Kravet på god redovisningssed får därför anses medföra att årsbokslutet (liksom för övrigt all extern information) kräver en större exakthet än vad som kan krävas av resultatrapporter, icke offentliga periodbokslut och annat internt

 

57 Prop. 1975:104 (Bokföringslagen) s. 148.58 SFS 1976:377. God redovisningssed skall även ses mot bakgrund av de allmänna redovisningsprinciperna. Se exempelvis Asztély, Principer av betydelse för svensk årsredovisningspraxis.59 Årsskrift från Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut, Svensk och internationell skiljedom 1986, s. 55.

material.60 (I ett konkret fall måste självfallet också beaktas på vilket sätt säljaren utnyttjat informationer; jfr Enuntiationer under 5.4.3.) Jag har ovan redogjort för en egenskap som jag anser att en köpare av ett aktiebolag generellt skall kunna utgå ifrån att bolaget besitter. Man kan säkert, särskilt om man studerar likartade företag i samma bransch, finna fler exempel på ”fysiska” egenskaper som borde betecknas som abstrakt eller normal standard. Vad beträffar andra typer av abstrakta fel synes det även här vara möjligt att tala om en normal standard. Det förefaller t.ex. rimligt att en köpare skall kunna förutsätta att säljaren innehar alla de för den bedrivna verksamheten nödvändiga myndighetstillstånden.
    Generellt anser jag dock att viss försiktighet är påkallad, varför endast grundläggande, och från objektiv synpunkt närmast självklara, egenskaper bör få status av abstrakt standard.
    Utöver det exempel på abstrakt standard som här har givits kommer jag i anslutning till diskussionen kring köparens undersökningsplikt (5.5) att mer konkret precisera vilken standard en aktiebolagsköpare har anledning att förutsätta.

 

5.4 Påverkar säljarens garantier köparens undersökningsplikt?
En central fråga vid aktiebolagsköp är frågan om garantins effekter på undersökningsplikten. Som tidigare beskrivits utnyttjas säljarens garantier regelmässigt som ett instrument för att precisera bolagets standard samt även för att begränsa köparens undersökningsplikt. Det torde härvid vara en bland praktiker allmänt spridd uppfattning att en garanti gäller ”fullt ut” och att garantin därigenom helt befriar köparen från dennes undersökningsplikt.
    Bland teoretiker har däremot garantins effekter på undersökningsplikten ofta ansetts vara mindre långtgående.61 Särskilt har detta diskuterats då köparen, trots en garanti, av säljaren anmanats att undersöka köpeobjektet, eller i fall där köparen vid köpet faktiskt känt till brister avseende förhållanden som säljaren garanterat. Flera teoretiker diskuterar härvid i vilken utsträckning säljarens anmaning respektive köparens vetskap skall innebära att garantin skall anses neutraliserad.62

 

 

60 Utöver granskning av årsbokslut omfattar revisorernas arbete även t.ex. granskning av emissionsprospekt (Se FAR’s Förslag till rekommendation i revisionsfrågor, 1988) samt ”kontroll” av delårsrapport (Se FAR’s Förslag till rekommendation i revisionsfrågor, 1988).61 Jfr Almén s. 648, Wetterstein, Säljarens garantiutfästelser vid lösöreköp s. 252 – 257, Grauers, Fel i sålt skepp s. 85 – 88.62 Wetterstein, Säljarens garantiutfästelser vid lösöreköp s. 255 – 256, Grauers, Fel i sålt skepp s. 87 – 88.

5.4.1 Anmaning att undersöka
Skulle den uppfattning segra, som innebär att säljarens anmaning till köparen helt neutraliserar en given garanti, skulle detta medföra betydande olägenheter för en köpare av ett aktiebolag. Säljarens garantier kan som tidigare påpekats (3.2) sägas utgöra själva stommen i avtal om aktiebolagsköp. Eftersom den faktiska undersökningen av ett bolag vanligen utförs av andra än dem som författar avtalet innebär detta ofta att ”avtalsskrivarna” har en begränsad kunskap om de anmaningar till undersökning som faktiskt givits (jfr dock Fullmaktsproblemen, kapitel 4).
    Det finns enligt min uppfattning inte heller skäl att uppmuntra en säljare att lämna dubbla budskap vilka i betydande utsträckning kommer att begränsa den eftersträvade förutsägbarheten.
    Under vissa omständigheter, såsom då en säljare givit en generell och allmänt hållen garanti, kan det dock finnas skäl att ge säljaren möjlighet att genom en preciserad anmaning till undersökning begränsa garantins räckvidd. Jag tror att det i många fall kan vara så att även om säljaren i princip är villig att garantera bolagets standard i något avseende, kan det likväl finnas någon disposition vars utfall och riktighet även säljaren uppfattar som osäker. Den praktiskt rimliga lösningen på detta problem anser jag därför vara att låta köparen genomföra en undersökning och mot bakgrund av denna undersökning låta köparen dra sina egna slutsatser beträffande det specifika förhållandet och dess betydelse för bolagets värde.63 För att söka åskådliggöra min ståndpunkt beträffande samspelet mellan bl. a. garanti, anmaning och undersökningsplikt har jag sammanfattat denna i en figur:

 

 

63 Jfr Wetterstein, Säljarens garantiutfästelser vid lösöreköp s. 256.

I figuren illustreras således bl. a. min uppfattning att en preciserad garanti inte kan neutraliseras genom att säljaren ger köparen en motsvarande preciserad anmaning att undersöka köpeobjektet. Om däremot säljarens garanti är allmänt hållen skall det vara möjligt för denne säljare att genom en till köparen riktad preciserad anmaning till undersökning kunna förpliktiga köparen att genomföra en undersökning av köpeobjektet trots att anmaningen berör ett förhållande som säljaren i princip har garanterat.

 

5.4.2 Köparens vetskap
Köparen kan som huvudregel, om han redan vid köpetillfället känt till att köpeobjektet hade ett fel, inte efter köpet göra anspråk på ersättning med anledning av felet.64 Då säljaren har lämnat en garanti torde man få göra åtskillnad mellan de fall där båda parter kände till felet och det var underförstått att säljaren genom garantin åtog sig att avhjälpa felet samt de fall där säljaren varit ovetande om felet. I de fall där det kan visas att det första av de båda alternativen varit för handen får det anses fastslaget att köparens vetskap inte bör påverka dennes rätt att

64 Almén s. 641 – 642.

påtala felet.65 För det fall säljaren varit ovetande om förekomsten av ett fel anser i vart fall Grauers att man bör kunna ålägga köparen en viss plikt att söka klarlägga förhållandet:66

Om säljaren inte varit medveten om avvikelsen bör man kunna begära av köparen att han i klargörande syfte uppmärksammar säljaren på saken. Det förefaller inte rimligt att köparen passivt skall kunna åberopa konkret standard i ett sådant fall. In dubio bör således köparen i sådana fall få ta avvikelsen med i beräkningen och inte kunna åberopa den.

 

Jag håller med Grauers om rimligheten i denna lösning och jag håller även med honom när han påpekar att problemet förmodligen är ”något teoretiskt”.67 Anledningen till att jag anser att problemet ofta får betraktas som teoretiskt är dock inte att jag tror att situationen är särskilt ovanlig utan istället att jag tror att bevissvårigheterna i praktiken ofta är betydande.

 

5.4.3 Enuntiationer
Även om säljaren inte givit köparen några uttryckliga garantier, kan i vissa fall ändå diskuteras om säljarens agerande likväl har givit köparen skäl att begränsa sin undersökning. De fall jag här har i åtanke är då säljaren givit köparen uppgifter avseende köpeobjektets standard, men därvid inte lämnat några garantier beträffande de givna uppgifternas riktighet. Uppgifter av detta slag brukar betecknas enuntiationer och skall på samma sätt som uttryckliga garantier innebära att köpeobjektet, avseende de förhållanden som uppgifterna beskriver, anses inneha en konkret standard.68 En betydelsefull åtskillnad måste härvid göras gentemot de fall där uppgifterna inte är tillräckligt preciserade, vilket istället medför att uppgifterna snarast blir att betrakta som allmänt lovordande och med vilka inte följer något ansvar för säljaren.69 Vad beträffar enuntiationernas betydelse för köparens undersökningsplikt, torde säljarens uttalanden ofta ge köparen en sådan giltig anledning att underlåta en undersökning om vilken 47 § KöpL talar.70 En intressant fråga i anslutning till enuntiationer är var man skall dra gränsen mellan fall där säljarens tillhandahållande av t.ex. bokföringsmaterial innebär en enuntiation och när detta istället innebär att köparen sätts i tillfälle att företa en undersökning. Min uppfatt-

65 Almén s. 641 (not 8) och Rodhe, Lärobok i obligationsrätt, s. 126. 66 Grauers, Fel i sålt skepp s. 219. 67 Grauers, Fel i sålt skepp s. 219 (not 107). 68 Se t.ex. Karlgren, SvJT 1970 s. 126 – 132 och Rodhe, Lärobok i obligationsrätt, s. 108 – 109. 69 Almén s. 575 och Rodhe, Lärobok i obligationsrätt, s. 108 – 109. 70 Almén s. 647, Grauers, Fel i sålt skepp, s. 219 – 221.

ning är att säljarens tillhandahållande av t.ex. bokföringsmaterial generellt sett inte innebär att uppgifterna i materialet skall anses utgöra en enuntiation (säljaren svarar istället för att materialet uppfyller abstrakt eller normal standard, se 5.3).71 Om säljaren istället utnyttjar enstaka uppgifter som försäljningsargument anser jag dock att dessa uppgifter skall betraktas som enuntiationer.
    Slutligen bör påpekas att, likväl som vid uttryckliga garantier, även köparens vetskap kan innebära att enuntiationen neutraliseras (jfr 5.4.2 ovan).72

 

5.5 Vilken omfattning har undersökningsplikten före köpet?
Enligt 47 § KöpL har köparen vid uttrycklig anmaning eller då han satts i tillfälle en ”skyldighet” att undersöka köpeobjektet (jfr 2.4 ovan). Denna ”skyldighet” sanktioneras genom att en köpare inte äger åberopa fel som han vid undersökningen bort märka. Man skulle kunna uttrycka det så, att undersökningsplikten före köpet verkar normerande för köpeobjektets standard, både om köparen faktiskt fullgjort sin undersökningsplikt och om han utan giltig anledning undandragit sig undersökning.
    Beträffande undersökningspliktens omfattning kan generellt konstateras att denna bl. a. styrs av hur man besvarat föregående frågeställningar i detta kapitel. Om man t.ex. anser att en säljare endast svarar för det sålda bolagets standard i de avseenden där han lämnat garantier, blir följden att en köpare i praktiken påförs en obegränsad undersökningsplikt.
    Fortsättningvis kommer jag dock att utgå ifrån de slutsatser som jag tidigare presenterat och jag får därför anledning att behandla undersökningspliktens omfattning på ett mer nyanserat sätt.

 

5.5.1 Undersökning av redovisning och/eller konkreta tillgångar
När det gäller frågan om vad som skall undersökas bör främst redovisningen uppmärksammas. Den för företagen lagreglerade skyldigheten att redovisa sina skulder, tillgångar, intäkter och kostnader måste självfallet beaktas då man behandlar frågan om vad en köpare skall undersöka. Jag vill gärna understryka redovisningens särställning eftersom, vad beträffar andra köpeobjekt, den gängse uppfattningen torde vara att undersökningen i allmänhet kan inskränka sig till köpeobjektens fysiska egenskaper.73 Dock har frågan, mig veterligt, aldrig diskuterats i anslutning till undersökningsplikt vid företagsförvärv. Jag anser därför att man på

71 Jfr Karnell, Festskrift till Rodhe, s. 288. 72 Jfr NJA 1978 s. 301. 73 Grauers, Fel i sålt skepp s. 85 och 132 och Rodhe, Obligationsrätt, s. 272.

goda grunder kan avstå från att, med utgångspunkt i uppfattningen beträffande övriga köpeobjekt, dra några slutsatser om undersökningsplikten vid aktiebolagsförvärv även omfattar redovisningen. (Om man likväl önskar göra denna jämförelse, anser jag att det borde vara möjligt att hävda att redovisningen beskriver och sammanfattar företagens fysiska egenskaper varför en undersökning av redovisningen i realiteten innebär en undersökning av de fysiska egenskaperna.) Som tidigare konstaterats är det en utgångspunkt för detta arbete att säljaren, oavsett garanti, svarar för att redovisningen är upprättad enligt ABL, BFL samt att den även är i överensstämmelse med god redovisningssed. Detta innebär enligt min uppfattning emellertid inte att köparen, vid säljarens anmaning eller då han sätts i tillfälle att undersöka bolagets redovisning, kan underlåta att företa en undersökning med mindre änatt han därmed riskerar att inte kunna åberopa ett fel som han vid undersökningen bort märka. Säljarens ansvar begränsas därigenom till att omfatta endast dolda fel.
    Med anledning av ovanstående bör man ställa frågan i vilken utsträckning ett fel i redovisningen skall betraktas som ett fel i det köpta bolaget och vilka möjligheter köparen har att, vid ett eventuellt fel, t.ex. kräva avdrag på köpeskillingen. 

    Även om jag i och för sig betraktar en avvikelse från redovisningens abstrakta standard som ett fel i bolaget, anser jag att det vid frågan om ett eventuellt prisavdrag ofta finns anledning att beakta t.ex. ett värderingsfels konsekvenser för köparens rättmätiga förväntningar beträffande de konkreta tillgångarnas värde. I fall där exempelvis ett värderingsfel sålunda inte kan visas ha påverkat köparens berättigade förväntningar om tillgångarnas värde, bör därför inte heller köparens krav på prisavdrag bifallas.74 Vidare bör övervägas huruvida köparen vid sin undersökning av redovisningen måste gå utöver redovisningsmaterialet, dvs. i vilken utsträckning köparen behöver undersöka de konkreta tillgångar som redovisningen beskriver. Som jag ser denna fråga bör undersökningen av de konkreta tillgångarna här främst ses som ett led i köparens undersökning huruvida redovisningen är korrekt. Undersökningen bör därvid ofta kunna genomföras med hjälp av stickprov (5.5.3) dock mot bakgrund och med beaktande av väsentlighet och risk (5.5.4).
    Om en köpare vid bedömningen av bolaget väljer att enbart förlita sig till bolagets redovisning måste han givetvis samtidigt även beakta vad de konsekvenser som bristerna i den bild av bolaget som redovis-

 

74 Jfr Almén s. 584.

ningen ger kan medföra för hans möjlighet att åberopa eventuella fel. En köpare som sålunda förvärvar ett bolag vilket har finansierat en investering i exempelvis en fastighet genom att ta investeringsfonden i anspråk torde således ha begränsade möjligheter att med stöd av fastighetens värde i redovisningen åberopa brister i fastighetens standard. (Från investeringsfond överförda medel minskar den förvärvade tillgångens bokförda värde genom att det från investeringsfonden ianspråktagna beloppet redovisas som en avskrivning.) Även om man således måste kunna förutsätta att en köpare skall vara medveten om redovisningens begränsningar måste man samtidigt även ställa frågan om det ändå inte existerar en viss minimistandard som en köpare skall kunna förutsätta att företagets tillgångar upprätthåller. Min uppfattning är härvid att en köpare, då säljaren inte upplyst honom om något annat, skall kunna förutsätta att det förvärvade bolagets fysiska tillgångar som helhet betraktat inte är behäftade med andra brister än sådana som har sin grund i normal förslitning (”fair wear and tear”), vilket torde vara ett förhållande som i allmänhet inte kan utläsas ur redovisningen.
    Det faktum att frågan om vad som konkret skall betraktas som normal förslitning är svår att fastställa torde medföra att endast betydande avvikelser kan påtalas av en köpare. Detta får anses medföra att man i praktiken endast kan tala om att säljaren svarar för att företagets tillgångar upprätthåller en lägsta godtagbar minimistandard.
    Detta aktualiserar ytterligare två frågeställningar, nämligen i vilken utsträckning säljarens anmaning till undersökning begränsar den abstrakta standarden och vilka konsekvenser en undersökning som köparen genomför på eget initiativ får.
    Den första frågeställningen gäller således om säljaren genom att anmana köparen eller ge honom tillfälle till undersökning kan begränsa sitt ansvar beträffande de fysiska tillgångarnas standard. Svaret på denna fråga står att finna i 47 § KöpL. Säljaren svarar efter en anmaning inte för fel som köparen vid sin undersökning ”bort märka”. Om en köpare därför uppmanas att undersöka alla eller en mycket stor del av bolagets fysiska tillgångar måste de svårigheter som köparen har att praktiskt genomföra en så omfattande undersökning även påverka bedömningen av vilka brister köparen vid undersökningen bör upptäcka. Jag anser därför att det i allmänhet inte kan krävas av en köpare att han i dessa fall genomför en lika ingående undersökning av varje enskild tillgång som skulle ha varit motiverat om varje tillgång istället avyttrats separat. Likväl som när det gäller undersökningen av redovisningen anser jag att det i dessa fall, då

köparen anmanats eller satts i tillfälle att undersöka alla eller en stor del av bolagets fysiska tillgångar, får anses rimligt att betrakta undersökningsplikten iakttagen då köparen genomfört en stickprovsundersökning (se 5.5.3). (Vid undersökningen av de tillgångar som genom stickprov valts ut, anser jag däremot att det ofta kan finnas anledning att när det gäller undersökningspliktens konkreta innebörd söka stöd i de krav som praxis ställt upp vid förvärv av dessa köpeobjekt.) Vad händer så om köparen på eget initiativ företar en undersökning? Även i detta fall måste svaret stå att finna i 47 § KöpL, dvs. köparen äger inte efter köpet åberopa ett fel som han vid undersökningen ”bort märka”. Effekten av att köparen genomför en undersökning blir således att säljarens ansvar begränsas. Trots denna risk måste det för en aktiebolagsköpare oftast finnas all anledning att företa en mer noggrann undersökning. Skälet till detta är att ABL, BFL och god redovisningssed i allmänhet endast sätter vissa yttre ramar avsedda att begränsa utrymmet för redovisarnas ”kreativitet”. Inom dessa ramar är dock utrymmet ofta betydande, varför aktiebolags redovisningar, utan att vara direkt felaktiga, sinsemellan kan uppvisa stora variationer. Därutöver kan, som ovan diskuterats, redovisningens begränsningar även i övrigt ge anledning till mer ingående undersökningar.
    En köpare gör därför klokt i att antingen med hjälp av säljargarantier eller genom en ingående undersökning gardera sig på områden där variationerna är som störst (t ex vid värderingen av fordringar, fastigheter, varulager m. m.).
    Undersökningsplikt där god redovisningssed är oklar eller helt saknas, kommer nedan (5.5.5) särskilt att uppmärksammas.

 

5.5.2 Köparens sakkunskap
Svaret på frågan om vad en köpare bort märka vid sin undersökning styrs även av köparens sakkunskap. Man får här göra en åtskillnad mellan den sakkunskap som köparen faktiskt har och den sakkunskap som han borde ha.
    Den sakkunskap som en köpare skall förutsättas besitta anser Almén är något som delvis styrs av om köpet skall betraktas som ett handelsköp eller ett civilt köp.75 Almén anser härvid, att man vid ett handelsköp bör kunna förutsätta större sakkunskap hos en köpare. Som nämnts tidigare (5.2) finns det, även beträffande köp av aktiebolag, anledning att ställa högre krav på mer ”professionella” köpare.

 

75 Almén s. 66 och 644.

Även om man sålunda kan konstatera att det finns fog att anta att kraven på köparens sakkunskap ökar i takt med dennes resurser, är det likväl osäkert vilken nivå man vid en bedömning bör utgå ifrån. På detta område finns det dock ett intressant minoritetsuttalande 76 i ett rättsfall där saken visserligen rörde köp av en rörelse, men där jag ändå anser att minoritetens (Hessler och Hedfeldt) uttalanden väl kan tjäna som utgångspunkt vid bedömningen av minimikraven på undersökningens omfattning och kvalité vid aktiebolagsförvärv:77

Vid ett förvärv av den — i förhållande till köparens villkor— omfattande och betydelsefulla karaktär varom här är fråga får det anses vara naturligt, att förvärvaren, i allt fall om han vill åberopa rörelsens lönsamhet vid tidpunkten för förvärvet såsom stöd för sina förväntningar på förvärvet, företager åtminstone någorlunda noggrann granskning av rörelsens bokföring, fraktsedlar eller andra dylika handlingar eller eljest gör undersökningar, som kan vara ägnade att belysa rörelsens ekonomi. Av utredningen synes framgå att viss anmaning härvidlag förekommit från säljarsidan. Andersson synes emellertid — frånsett ett icke framgångsrikt försök att få upplysningar från en företrädare för kundförmedlingsorganet — ej ha gjort några som helst undersökningar av berört slag. Att Andersson icke må ha ägt förmåga att bedöma bokföring eller dylikt kan uppenbarligen ej åberopas till stöd för att fritaga honom från följderna av underlåten undersökning. Om sådan förmåga saknats har han haft att anlita sakkunnig hjälp vid undersökningen.

 

Min slutsats blir därför att det generellt vid köp av företag kan förutsättas, bl. a. på grund av köpeobjektens komplexa natur, att köparen dels genomför en tämligen ingående undersökning samt att han därvid har tillgång till nödvändig sakkunskap inom redovisningsområdet. Därutöver anser jag att det bör kunna krävas att köparen skall ha viss kännedom om de särskilda förhållanden som råder i den bransch som bolaget arbetar i, åtminstone om dessa är av betydelse vid bedömningen av bolaget. Om det för undersökningspliktens fullgörande även krävs värdering av t.ex. bolagets fastigheter och maskinpark (jfr 5.5.4) måste det även kunna förutsättas att köparen innehar eller anlitar nödvändig sakkunskap.

 

5.5.3 Stickprovsundersökning
För att köparen skall anses ha fullgjort sin undersökningsplikt kan det, när det gäller t.ex. ett så omfattande material som ett företags redovisning, inte rimligen krävas att köparen mer ingående kontrollerar alla poster.78 En köpare bör, enligt min mening, istället genom

76 HD's majoritet fick inte anledning att uttala sig om kraven på köparens sakkunskap eftersom man i det aktuella fallet i stället valde att påföra säljaren en form av upplysningsplikt. 77 NJA 1974 A4. 78 Jfr Almén s. 686 – 689.

en stickprovsundersökning söka bilda sig en uppfattning om den standard som bolagets redovisning upprätthåller. Om köparen vid sin undersökning skulle finna brister i redovisningen torde det, såväl mot bakgrund av undersökningsplikten som för köparens position i förhandlingarna, finnas skäl till en mer ingående undersökning.79 Att köparen skall kunna fullgöra sin undersökningsplikt genom att företa en stickprovsundersökning är i och för sig inte självklart. Dock måste de praktiska svårigheter som en mer långtgående undersökning innebär för en köpare, beaktas vid en bedömning av vad en köpare vid undersökningen borde ha märkt. Min slutsats blir därför att en stickprovsundersökning är det enda realistiska alternativet om man vid aktiebolagsförvärv vill påföra köparen en plikt att före köpet undersöka bolaget.
    För att undersökningsplikten skall anses fullgjord måste dock vissa krav på stickprovsundersökningens kvalité uppställas. Denna fråga kommer därför att diskuteras nedan (under 5.5.4)

 

5.5.4 Väsentlighet och risk
För att en stickprovsundersökning skall vara meningsfull bör den inte genomföras helt slumpmässigt.
    En hos revisorer väl förankrad uppfattning är att deras arbete skall läggas upp med beaktande av väsentlighet och risk:80

Principerna om väsentlighet och risk skall vara vägledande då revisorn bestämmer inriktningen och omfattningen av sitt arbete. Revisorsarbetet skall inriktas mot sådana områden där det finns stor risk att väsentliga fel uppstår...

 

Den inriktning undersökningen bör ha kommer därmed att växla mellan olika branscher men även mellan olika företag beroende på deras struktur och särskilda förhållanden. Ett konkret exempel där kravet på väsentlighet och risk klart skulle påverka undersökningens inriktning är då ett aktiebolags främsta tillgång utgörs av en fastighet, ett fartyg eller liknande. Undersökningen skulle då självfallet få anpassas till att främst omfatta bolagets dominerande tillgång. Andra exempel är posterna kundfordringar och varulager. Dessa kategorier av tillgångar kommer med hänvisning till väsentlighet och risk ofta att ge anledning till särskild uppmärksamhet.81

 

 

79 Jfr Grauers, Fastighetsköp, s. 173. 80 FAR’s Rekommendationer i redovisningsfrågor, Grundläggande rekommendation: Revision i svenska aktiebolag avsnitt 3.3. 81 FAR’s Rekommendationer i redovisningsfrågor, Granskning, Granskning av kundfordringar och Om granskning av balansposten varulager.

5.5.5 Tidsfaktorn
I fall där köparen uttryckligen anmanats eller annars givits tillfälle att undersöka bolaget, begränsas likväl köparens praktiska möjligheter att genomföra undersökningen ofta av tidsfaktorn. Vid en bedömning av vilken omfattning en undersökning bör ha anser jag därför att även den tid som står till köparens förfogande för undersökningen bör vägas in.
    I fall där tiden över huvud taget inte ger utrymme för någon undersökning kan knappast ens säljarens anmaning frånta köparen dennes möjligheter att åberopa ett fel, trots utebliven undersökning.82 Frågan om tidsfaktorns betydelse kommer däremot att ställas på sin spets om köparen visserligen givits viss tid för sin undersökning men köparen trots detta menar att tiden varit otillräcklig för att genomföra en så grundlig undersökning som annars vore påkallad.
    Det är självfallet omöjligt att generellt uppställa någon regel för hur lång tid som köparen bör ha till sitt förfogande för undersökningen. Om en affär därför av någon anledning måste avslutas innan köparen anser sig ha hunnit fullgöra sin undersökningsplikt, torde denne köpare göra klokt i att uppmärksamma säljaren på förhållandet samt även verka för att invändningen förs in i avtalet. Säljaren bör, enligt min uppfattning, härvid kunna kräva att köparen lämnar någorlunda preciserade uppgifter om vilka förhållanden han inte hunnit med att undersöka och säljaren skall därigenom kunna utgå ifrån att köparens möjligheter att åberopa fel avseende övriga förhållanden inskränkes i enlighet med 47 § KöpL.

 

5.5.6 God redovisningssed oklar
På många områden är god redovisningssed svår att fastställa. Som exempel kan nämnas redovisning av osäkra fordringar,83 avskrivningstakten på goodwill,84 redovisning av nya finansiella instrument85 m. m. Det sätt på vilket bolagen faktiskt kommer att redovisa dessa poster kan därför visa sig variera betydligt.
    Detta innebär i och för sig inte att köparens undersökningsplikt teoretiskt sett utökas. Konsekvenserna blir däremot att fastställandet av en abstrakt standard omöjliggörs, eller i vart fall kommer att ge utrymme för betydande variationer. I avsaknad av en konkret standard

 

82 Jfr Almén s. 643, Ussing, Køb s. 143. 83 Se t.ex. Johansson & Gartz, Balans 4/88 ”Värderingsproblem vid osäker fordran”. 84 Se t.ex. Balans 12/87, ”Överväganden kring FAR´s rekommendation om koncernredovisning”. 85 Beträffande optioner se t.ex. Balans 2/88 ”FAR’s utkast till rekommendation”.

blir därvid möjligheterna att i dessa fall åberopa ett fel mycket begränsade. Om en köpare därför önskar försäkra sig mot ”obehagliga överraskningar” på områden där god redovisningssed saknas eller är oklar, måste denne antingen fixera bolagets standard genom att kräva garantier från säljaren eller genom en ingående undersökning söka fastställa hur redovisning faktiskt har skett.
    Det förtjänar i detta sammanhang även att påpekas att sedvanliga garantier om att balans- och resultaträkning är upprättad enligt ABL, BFL och är i överensstämmelse med god redovisningssed, inte heller ger köparen någon trygghet på områden där god redovisningssed är oklar.

 

5.5.7 Budget och prognoser
Ett speciellt problem vid försäljningen av ett företag är i vilken utsträckning säljaren ansvarar för utfallet och riktigheten i en av honom upprättad budget eller prognos. Sett ur säljarens perspektiv är det budgeterade resultatet en gissning (om än en kvalificerad sådan) varför det inte ter sig rimligt att säljaren ensam skall stå hela risken för att resultatutvecklingen blir sämre än förväntat.
    Även köparens position torde dock ofta få betraktas som skyddsvärd. Köparen saknar vid köpetillfället inte sällan erfarenhet och kunskap om bolaget, vilket måste anses vara en förutsättning för att kunna bedöma hur pass realistisk en budget eller prognos är. Dessutom föreligger naturligtvis en risk för att en säljare skulle kunna dra nytta av denna köparens okunnighet.
    Att man vid en bedömning måste göra en åtskillnad mellan budget och prognoser respektive övrig redovisningsinformation poängteras i en skiljedom:86

Enligt nämndens uppfattning är det en principiell skillnad mellan resultatrapporter och bokslut, å ena sidan, och prognoser och budgets, å andra sidan. Medan prognoser och budgets endast är mer eller mindre kvalificerade bedömningar av framtiden och i viss mån också tjänstgör som handlingsprogram, avser resultatrapporter och bokslut förfluten tid och gör anspråk på att redovisa uppnådda resultat.

 

Även om således utgångspunkten är att säljaren inte kan påläggas något ansvar då det faktiska utfallet visar sig understiga det beräk-

 

86 Årsskrift från Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut, Svensk och internationell skiljedom 1986, s. 55.

nade, innebär detta inte att säljaren därigenom skall anses helt fri från ansvar beträffande uppgifterna:87

Uppenbart är att en säljare, som tillhandahåller prognoser och budgets i samband med en företagsöverlåtelse, inte utan vidare kan svara för i dessa handlingar antagen lönsamhet eller beräknat rörelseresultat. För att ett sådant ansvar skall uppkomma fordras i princip antingen en uttrycklig garanti eller liknande försäkran eller att de sakuppgifter som redovisas i handlingarna inte är korrekta eller att de redovisas på ett vilseledande sätt. Vidare kan en säljare givetvis bli ansvarig om han avsiktligen förleder köparen genom att mot bättre vetande presentera felaktiga prognoser eller felaktiga budgets

 

Något förenklat skulle jag i anslutning till detta vilja summera säljarens ansvar för budget och prognoser enligt följande: Säljarens ansvar gäller de uppgifter som ligger till grund för prognos och budget men gäller inte de slutsatser om framtiden som han med anledning av uppgifterna därefter drar. För en köpare torde detta i praktiken innebära att han, i avsaknad av en garanti, måste företa en egen undersökning för att därigenom söka fastställa den förväntade resultatutvecklingen (vilket man får förmoda att de flesta aktiebolagsköpare ändå gör).
    Självfallet kan det även tänkas att här aktuella uppgifter används på ett sådant sätt att uppgifterna istället bör betraktas som en enuntiation (denna distinktion har diskuterats ovan under 5.4.3).

 

5.5.8 Kontrakterade arbeten
Då en köpare avser att förvärva t.ex. ett entreprenadföretag är detta bolags orderstock av stort intresse. Självfallet ser ofta köparen det som värdefullt om företagets orderbok är välfylld. Dock innebär de uträkningar som legat till grund för säljarens anbud också ett betydande riskmoment för köparen. Det kan till och med vara så att säljaren redan då han lämnar anbudet har för avsikt att sälja bolaget. Viljan att visa upp en en välfylld orderbok kan därigenom innebära att en mindre nogräknad säljare lämnar lägre anbud än vad han normalt hade gjort.
    Vid en bedömning måste en köpare, enligt min mening, rimligen kunna utgå ifrån att de uträkningar som ligger till grund för anbuden är professionellt utförda samt följer principer som normalt tillämpas av bolaget och inom branschen. För att förvissa sig om att underlaget för anbuden håller den standard som köparen kan kräva, anser jag att denne skall företa en stickprovsundersökning för att förvissa sig

 

87 Årsskrift från Stockholms Handelskammares Skiljsdomsinstitut, Svensk och internationell skiljedom 1986, s. 54.

om att så är fallet. Härvid är det av särskild betydelse att principerna för väsentlighet och risk iakttas (se 5.5.4).
    I praktiken torde det ofta finnas anledning till en mer ingående undersökning. Skälet är att det, när det verkliga utfallet av t.ex. en entreprenad kan fastställas, vanligen är svårt att klargöra om ett eventuellt underskott är hänförligt till säljarens bristande kalkyler eller istället beror på att köparen inte lyckats genomföra arbetet på det sätt som kunnat krävas.

 

5.5.9 Underlag för förlustavdrag
Vid en försäljning av ett aktiebolag är ibland bolagets outnyttjade förlustavdrag av särskilt intresse. Eftersom förlusten uppkommit före köpet men avses att utnyttjas först efter köpet inställer sig ett antal intressanta frågeställningar.
    Första frågan blir vilken standard en köpare, utan säljargarantier, har rätt att kräva. Eftersom skatteberäkningen sker med utgångspunt från bolagets redovisning,88 kan de slutsatser som dragits i samband med behandlingen av denna (5.3) även utnyttjas här. I den utsträckning som redovisningen utgör grunden för förlustavdragen svarar således säljaren för att en viss abstrakt standard upprätthålls. I de avseenden som förlustavdragen härrör från en skatteberäkning grundad på skattelagstiftningens särskilda stadganden, anser jag att säljaren även här bör svara för att bolagets dispositioner skett enligt lag (och anvisningar). Vidare anser jag att man, beträffande de dispositioner som säljaren yrkat avdrag för, kan ställa vissa minimikrav vad gäller omfattningen och fullständigheten i underlaget. Självfallet skall köparen även kunna kräva att de sakuppgifter som ligger till grund för yrkandena är korrekta.
    Så här långt får slutsatserna anses tillämpliga på skatter i allmänhet och skulle därmed även kunna tillämpas då köparen eftertaxerats med anledning av att säljarens dispositioner inte godkänts. Ett ytterligare problem vad gäller förlustavdrag är emellertid att säljaren ofta ifrågasätter om inte skattemyndigheterna nekat köparen att använda förlustavdragen på grund av det sätt på vilket köparen valt att utnyttja avdragen. Vidare torde säljaren i många fall kräva att köparen överklagar skattemyndighetens beslut innan han skall kunna åberopa att avdraget underkänts (med tanke på handläggningstiderna blir detta ofta ett i det närmaste orimligt krav). Ett sätt som man i praktiken använder för att lösa dessa frågor är, då frågan rör förlustavdrag av betydande belopp, att villkora köpet och eventuellt att låta köparen begära förhandsbesked.

 

88 KL 41 § 1 st, jfr Thorell, Skattelag och affärssed s. 17.

Beträffande omfattningen av undersökningen bör denna följa de riktlinjer som redan tidigare presenterats (se t.ex. 5.5.3 och 5.5.4). Självfallet finns det här likväl som beträffande kontrakterade arbeten ofta anledning för köparen att företa en mer långtgående undersökning än vad undersökningsplikten kräver.

 

5.6 Vilken omfattning har undersökningsplikten efter köpet ?
Frågan om köparens undersökningsplikt efter köpet har kommenterats i ett rättsfall :89

Det har givetvis åtgått tid för ABV-bolagets personal att sätta sig in i Olssonbolagets bokföring och i detaljerna rörande de ekonomiska förhållandena i övrigt, att få in fakturor från underleverantörer osv. Något utrymme för tillämpning av reklamationsregeln i 52 § köplagen under den närmaste tiden efter köpslutet har därför knappast funnits. Vad som däremot kan vara aktuellt är att tillämpa preskriptionsbestämmelsen i 54 § köplagen.

 

I klarspråk säger HD således att man vid köp av aktiebolag (åtminstone då frågan rör en fordringsgaranti) inte kräver att en köpare skall kunna påtala ett fel tidigare än ett år efter köpet (den då gällande preskriptionstiden). Det bör således observeras att HD anser att köplagens preskriptionsregler bör tillämpas i fall där säljaren lämnat köparen garantier (om ej annat avtalats).
    Bortsett från att det kan diskuteras hur pass vidsträckt HD's uttalande skall tolkas, har under alla omständigheter ändringen av preskriptionstiden i 54 § KöpL inneburit att 52 § KöpL (och 51 § KöpL) åter måste aktualiseras. Enligt min mening skall man som huvudregel av en köpare kunna kräva att denne senast i anslutning till det årsbokslut som följer närmast efter köpet skall undersöka bolaget och i förekommande fall även påtala eventuella fel i detta.90 Efter denna tidpunkt bör köparen endast undantagsvis få göra ett fel gällande. Som stöd vid bedömningen beträffande snabbheten och omfattningen av den i det enskilda fallet aktuella undersökningen anser jag vidare att den glidande skala som tidigare (5.2) förespråkats här kan tillämpas. Detta skulle således medföra att större krav ställdes på mer ”professionella” och resursstarka köpare.

 

89 NJA 1976 s. 341 (s 352). 90 Det förefaller mig märkligt om den omfattande undersökning, som bolagets personal och revisorer skall genomföra i samband med upprättandet och granskningen av årsbokslutet, inte också skall anses innebära ett krav på att även fel som härrör från före köpetillfället skall uppmärksammas och påtalas.

Karnell poängterar i en kommentar till ovan citerade rättsfall vikten av en snabb undersökning av ett köpt bolag:91

En anknytning till köplagsreglerna om reklamation och preskription leder typiskt sett till snabbt insatt kontroll hos företagsförvärvare av vad de förvärvat. Betydelsen härav brukar ofta understrykas. Att köparen raskt sätter sig in i vad han förvärvat är till gagn för även bolagets gäldenärer och borgenärer i övrigt. Det torde rentav inte vara att säga för mycket att påstå att det bland revisorer råder en nog så utbredd uppfattning beträffande köp av mindre företag att det finns föga anledning att förlita sig på garantier, eftersom det är svårt att veta vad de är värda, när de skall tas i anspråk. Detta gör förhandskontroll men även snabb kontroll efter förvärv angelägen, medan säljaren ännu kan förväntas svara upp mot garantianspråk.

 

Min slutsats beträffande köparens undersökningsplikt efter köpet är således att en sådan (trots HD's dom) idag ändå existerar. Vad beträffar de krav som mer konkret bör ställas på en köpare, är det min uppfattning att en undersökning senast måste ske i samband med det närmast efter köpet kommande årsbokslutet. Kraven skall vidare ställas så att det av mer ”professionella” företagsköpare krävs en snabbare reklamation och en mer omfattande undersökning för att reklamationsfristen inte skall anses försutten.
    I den utsträckning det inte kan krävas att en köpare skall ha upptäckt ett fel i bolaget, sätter likväl 54 § KöpL en bortre gräns (numera 2 år) för när en reklamation senast skall ha skett. (Om säljaren utan invändningar går in i förhandlingar med köparen, kan han inte i ett senare skede invända att reklamationen skett för sent.)92

 

91 Karnell, TSA 1977 s. 160. ”Något om reklamation och preskription vid garantianspråk beträffande aktiebolagsöverlåtelser”. 92 Almén s. 709 – 710.