464 Kent Källström SvJT 1991 Anders Mallmén, Lagen om ekonomiska föreningar. Kommentar med formulär m. m. Norstedts Gula Bibliotek, Norstedts 1989.

Utmärkande för ekonomiska föreningar är att verksamheten kan bedrivas med ett litet eget kapital. Föreningen förutsätts istället kunna lita till framtida prestationer från medlemmarnas sida (avgifter, leveranser, arbetsinsatser m. m.). I vart fall teoretiskt finns det här en principiell skillnad mellan aktiebolaget och den ekonomiska föreningen som associationsform — lagstiftningen om aktiebolag syftar till att skapa garantier för att kapital tillskjuts och att det inte går förlorat. Det finns ingen skyldighet för aktieägare att tillskjuta ytterligare kapital. Trots denna skillnad i utgångspunkt har den rättsliga regleringen av aktiebolag och ekonomiska föreningar många gemensamma drag. Aktiebolagslagen har fått tjäna som förebild för lagstiftningen om ekonomiska föreningar — aktiebolagslagen från 1910 följdes av lagen om ekonomiska föreningar 1911 och 1944 års aktiebolagslag följdes av 1951 års lag om ekonomiska föreningar. Arbetet med reformeringen av 1951 års lag om ekonomiska föreningar påbörjades redan i samband med tillkomsten av 1975 års aktiebolagslag, men den nya lagstiftningen kom inte förrän 1987. Orsaken till att det kom att dröja tolv år mellan ikraftträdandet av aktiebolagslagen och föreningslagen var det omfattande utredningsarbetet om kooperationen som företagsform som skedde inom den sk kooperationsutredningen (SOU 1981:60 och 1984:9). Utredningen hade som målsättning att ge förslag till åtgärder som skulle stärka det kooperativa momentet och utveckla den kooperativa företagsformen till ett livskraftigt alternativ till den statliga och privata företagsformen. Det är ingen lätt uppgift för en lagstiftare att finna regler som kan tänkas fylla en sådan funktion. Utredningen framförde bl. a. förslag om att den nya lagen endast skulle avse sådana föreningar som tillämpade principen en medlem en röst och det kooperativa momentet skulle betonas ytterligare genom att lagen benämndes lag om kooperativa föreningar. Inget av dessa förslag realiserades utan kooperationsutredningens arbete utmynnade i en modernisering av 1951 års lag. Exempelvis skapades möjlighet för kooperationen att ta upp lån från bl a allmänna pensionsfonden genom sk förlagsinsatser (se 5 kap. i 1987 års lag om ekonomiska föreningar), reglerna om revision gjordes mer utförliga, verkställande direktörs ställning lagreglerades och en ny förenklad fusionsform infördes. Vissa av förslagen infördes redan i 1951 års lag medan andra genomfördes i samband med den totala översyn som resulterade i 1987 års lag om ekonomiska föreningar.
    Genom Anders Mallmén har 1987 års lag om ekonomiska föreningar
fått en omfattande och vederhäftig kommentar. Författaren är verksam som direktör vid LRF Konsult och boken speglar hans ingående kunskaper om kooperationens sätt att arbeta och de praktiska och juridiska problem som uppstår i sådana verksamhet. Förarbetena till 1987 års lagstiftning är inte särskilt detaljerade och kommentaren bygger till stor del på den omfattande litteratur av associationsrättslig karaktär som har betydelse för ekonomiska föreningar. Rättsfallsmaterialet är som framgår av rättsfallsregistret omfattande och huvuddelen av fallen är från seklets

SvJT 1991 Anm. av Lagen om ekonomiska föreningar 465 första hälft, dvs. de rör äldre lagstiftning om aktiebolag och föreningar. Det är ett omfattande och svårhanterligt material som Mallmén hanterar med säkerhet.
    Boken inleds med en kortfattad beskrivning av de olika associations
formerna och gränsdragningen dem emellan. I inledningen presenteras också statistiska uppgifter om ekonomiska föreningar. I övrigt följer boken kapitelindelningen i lagen om ekonomiska föreningar. Varje kapitel har en introduktion som dels ger en översikt över reglerna och dels behandlar de särskilda problem som inte direkt hör hemma under någon paragraf.
    I förordet anges att boken är en efterföljare till kommentaren av Erik
Hagbergh och Salomon Nisell, en mycket uppskattad och ofta citerad kommentar till 1951 års lag om ekonomiska föreningar. Boken hann komma ut i fem upplagor. Mallméns bok bör ha förutsättningar att bli lika användbar som föregångaren. Boken ger ett vederhäftigt intryck och de fel som insmugit sig är få. (Hänvisningen på sidan 383 till NJA 1951 s. 61 är ett av de fåtaliga felen. Troligtvis avses NJA 1951 s. 6). Det är ett omfattande material som redovisas i boken och på sina ställen blir framställningen väl kortfattad. Som exempel kan anföras sid 375 där det framhålls att föreningslagen till skillnad från aktiebolagslagen saknar låneförbud. Här borde kanske låneförbudet kopplats samman med utbetalningsförbudet som finns såväl i aktiebolagslagen som i lagen om ekonomiska föreningar (12:5 resp 10:7). I praktiken torde de flesta fall av otillåtna lån också kunna betraktas som otillåtna utbetalningar, i vart fall om reglerna aktualiseras i en konkurs. Skillnaden mellan de båda associationsformerna torde i praktiken vara liten.
    Mallmén nöjer sig i de flesta fall med att redovisa olika författares
ståndpunkter utan att själv ta ställning. Ett undantag är frågan om s. k. gemensamt medlemskap där Mallmén framhåller de svårigheter som en uppdelning av medlemskap på flera personer skulle leda till (s. 95). I likhet med Hagbergh-Nisell hävdas här att det följer av medlemskapets natur att det inte kan vara gemensamt för två eller flera. Enligt min mening överdriver Mallmén svårigheterna med gemensamt medlemskap. I samfällighetsföreningar, som bildats enligt lag om förvaltning av samfälligheter, är det vanligt att medlemskapet för en samägd fastighet är uppdelat på delägarna. I dessa fall bör man tillämpa regeln i bolagslagen rörande förvaltning av enkla bolag (4:3 bolagslagen), vilken för övrigt är identisk med regeln i 2 § samäganderättslagen. Detta leder till att rösträtten vid gemensamt medlemskap endast kan utövas om samtliga kan enas om en ståndpunkt vid omröstningen. Gemensamt medlemskap borde också vara en rimlig lösning exempelvis i sådana ekonomiska föreningar där medlemskapet förutsätter att man äger en fastighet och där fastigheten ägs av flera enligt samäganderättslagen eller bolagslagen.
    I kap. 6, som behandlar föreningens ledning, ges frågan om de anställ
das rätt till inflytande ett förhållandevis stort utrymme (sid 160 ff). De anställdas inflytande i kooperativa företag är genom särskilda lagregler begränsat till frågor som inte rör verksamhetens mål och inriktning. Begränsningen gäller såväl medbestämmandeförhandlingar i företags-

466 Kent Källström SvJT 1991 ledningsfrågor ledning som arbetstagarrepresentanternas deltagande i styrelsebeslut (se 2 § medbestämmandelagen och 14 § 2 st. lag om styrelserepresentation för de privatanställda.) Mallmén framhåller (s. 164) att vad som avses med verksamhetens mål och inriktning är osäkert och svårtolkat. Osäkerheten om den rätta tolkningen skall inte överdrivas. Här borde Mallmén ha klargjort att 2 § medbestämmandelagen fått en mer vidsträckt formulering än vad som varit åsyftat. När man i förarbetena till medbestämmandelagen diskuterar den kooperativa verksamhetens särart hade man säkerligen den konsumentkooperativa rörelsen i åtanke. Folke Schmidt hävdade att det kooperativa undantaget endast borde gälla sådana föreningar som tillämpade principen en medlem en röst (Schmidt, Facklig arbetsrätt, 2 uppl. 1979 s. 120). Utgången i AD 1984 nr 143, som Mallmén nämner på s. 164, skall ses mot denna bakgrund. I denna dom konstaterades att ett stämmobeslut om fusion i en slakteriförening inte omfattades av det kooperativa undantaget i 2 § medbestämmandelagen. Regeln torde sakna praktisk betydelse för exempelvis producentkooperativa föreningar med kommersiell inriktning.
    Lagen om ekonomiska föreningar bygger ofta på lösningar som häm
tats från aktiebolagslagen och det är därför naturligt att tillämpningen av aktiebolagslagen beaktas då bestämmelserna i föreningslagen tolkas. Ett exempel på en regel i föreningslagen som har sin förebild i aktiebolagslagen är reglerna om verkställande direktörens behörighet (6:6 och 6:12 föreningslagen). Verkställande direktören skall ha hand om den löpande förvaltningen enligt styrelsens riktlinjer och Mallmén hävdar att vad som är fallet inom den löpande förvaltningen skall bedömas utifrån vad som betraktas som god affärssed inom aktiebolagsrätten, bl a hör driften av föreningens rörelse till den löpande förvaltningen (s. 180). Enligt min mening bör man vara försiktig med att dra paralleller med aktiebolagslagen i detta hänseende. Vad som tillhör den löpande förvaltningen måste i alla sammanhang bedömas utifrån verksamhetens art och i fråga om kooperativ verksamhet bör beslut som rör medlemmarnas medverkan (det kooperativa momentet) aldrig anses falla inom den löpande förvaltningen. Jag kan också tänka mig att VD:s behörighet måste bedömas från en annan utgångspunkt i en demokratiskt uppbyggd konsumentkooperativ förening än i en producentförening där medlemmarnas ekonomiska intressen står i förgrunden.
    Ett annat exempel där de ekonomiska föreningarnas särart får bety
delse är reglerna om skyldighet för anställda utan organansvar att följa föreningsstadgar och andra beslut som fattats internt inom föreningen av dess organ. Mallmén tar upp frågan på s. 203 och hänvisar där endast till motiven till 8 kap 13 § aktiebolagslagen, där det anges att frågan får avgöras utifrån allmänna rättsregler. Ett fall som rör detta problem diskuterades i dagspressen för några år sedan. Fallet rörde en kassörska som var anställd av en konsumentförening. Kassörskan brukade göra sina inköp av dagligvaror i en konkurrerande ICA-butik och konsumentföreningen hävdade att kassörskan därmed brutit mot föreningens stadgar som byggde på lojalitet och köptrohet mot föreningen. Föreningen ansåg att stadgebrottet också utgjorde ett avtalsbrott och att arbets-

SvJT 1991 Anm. av Lagen om ekonomiska föreningar 467 tagaren inte borde få stå kvar i anställningen. En anställds skyldigheter att följa föreskrifter i föreningsstadgar aktualiseras i praktiken i samband med att en anställd hävdar att en uppsägning är ogiltig med stöd av anställningsskyddslagen. Utgångspunkten för denna prövning är en intresseavvägning mellan arbetsgivarens intressen av att föreskrifterna efterlevs och den anställdes intresse av att få behålla anställningen. Vid denna intresseavvägning torde det här liksom i många andra sammanhang gå en skiljelinje mellan konsumentkooperativa föreningar som tillämpar principen en medlem en röst och övriga föreningar som faller under föreningslagen. I fråga om de förstnämnda föreningarna skulle domstolarna sannolikt vara beredda att ta större hänsyn till föreningens intresse av att de anställda omfattades av stadgarnas bestämmelser än i fråga om en producentförening där det ekonomiska intresset står i förgrunden. Därmed är inte sagt att en konsumentförening, som i det ovan nämnda exemplet, kan säga upp en anställd som gör sina inköp i en konkurrerande butik. Att ålägga anställda att göra sina inköp i en viss butik liknar alltför mycket ett trucksystem för att det skall anses godtagbart. (Truck innebär att arbetstagaren tvingas motta annan prestation, exempelvis livsmedel, istället för den utfästa lönen. Beträffande antitrucklagstiftning se Sigeman, Lönefordran, Studier över löneskydd och kvittningsregler s. 34 ff.) Ett av de svåraste problemen i föreningsrätten är tillämpningen av den s. k. likhetsprincipen i 7 kap 16 § lagen om ekonomiska föreningar. Principen diskuteras utförligt (s. 269 ff.) och Mallmén pläderar här för en ståndpunkt som närmast kan beskrivas så att likhetsprincipen i många fall måste vika för det som framstår som företagsekonomiskt riktigt. Mallmén hävdar (s. 272) att en kostnadsbetingad prissättning är mer ”kooperativ” än en prissättning som inte tar hänsyn till prestationen. Det skulle också anses tillåtet med en differentierad prissättning som bygger på att medlemmarna skall gottgöras efter vilket bidrag de givit till föreningens vinst. Enligt min mening tar Mallmén alltför lätt på likhetsprincipen då han diskuterar möjligheten till differentierad prissättning på de produkter medlemmarna levererar till föreningen och differentierade efterlikvider och andra gottgörelser. Ett skäl till att likhetsprincipen bör tillämpas extensivt inom ekonomiska föreningar är den leveransplikt som många föreningar ålägger medlemmarna. Det framhölls inledningsvis att kooperativa föreningar bygger sin verksamhet på framtida prestationer från medlemmarnas sida. Medlemmarnas prestationer ersätts efter de grunder som föreningens styrelse fastställer. Leveransplikt antas förutsätta stöd i stadgarna men även om sådant stöd föreligger kan rättsenligheten av en långt gående leveransplikt ifrågasättas utifrån allmänna rättsprinciper. Leveransplikten innebär nämligen ett åtagande från medlemmens sida vars ekonomiska konsekvenser inte går att överblicka och sådana förpliktelsers bindande verkan kan ifrågasättas från avtalsrättsliga utgångspunkter. En förutsättning för att en sådan opreciserad förpliktelse skall bli acceptabel från rättslig synpunkt är att föreningen är skyldig att strikt följa likhetsprincipen och styrelsen bör enligt min mening inte kunna falla tillbaka på andra normer än sådana som är helt självklara inom verk-

468 Kent Källström SvJT 1991 samhetsområdet. En långt gående leveransplikt är enligt min mening inte förenlig med en prisdifferentering utifrån i vilken utsträckning medlemmen bidragit till föreningens vinst. Starka skäl talar för att man bör tillämpa likhetsprincipen mera extensivt på i en ekonomiska föreningar än på aktiebolag.
    Sammanfattningsvis kan konstateras att det är en välskriven och pålit
lig kommentar som Mallmén har åstadkommat. Bokens pedagogiska uppläggning gör att den har förutsättningar att bli uppskattad såväl av den som behöver en handbok som den som behöver en orientering om föreningsrättsliga problem.
    Kent Källström