Är 1924 års lag om verkan av avtal som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet tillämplig på ensidiga rättshandlingar? — ratihabition och legitimationskrav vid ensidiga rättshandlingar
Enligt lag 1924:323 är avtal ogiltigt, om det ingåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten. Avtalet är — liksom när en omyndig rått över sin egendom eller ingått en förbindelse — ogiltigt oberoende av om medkontrahenten var i god eller ond tro angående den omständighet som föranleder ogiltigheten. Ond tro hos medkontrahenten har bara den betydelsen att medkontrahenten förlorar all rätt till skadestånd. Lagen om rubbad själsverksamhet erbjuder således, liksom regeln i 9:1 föräldrabalken angående omyndiga, ett starkare skydd än vad som följer av exempelvis avtalslagens regler om ocker eller rättshandlingar i strid med tro och heder (31 och 33 §§), där ogiltigheten förutsätter ond tro hos medkontrahenten.

 

Arbetsdomstolen
Arbetsdomstolen har i dom nr 17/1991 antagit att 1924 års lag om verkan av avtal som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet inte är tillämplig på en arbetstagares uppsägning av ett anställningsavtal. Arbetsdomstolen anförde i domskälen:

 

Ordalydelsen i 1924 års lag talar otvivelaktigt för ståndpunkten att den inte är tillämplig på ensidiga rättshandlingar. I lagens förarbeten (NJA II 1924 s. 593 ff.) ges inte heller någon antydan om att lagen skulle vara tillämplig på annat än avtal. Däremot uttalas bl. a. att lagens bestämmelser nära ansluter sig till stadgandena om verkan av omyndigs rättshandlingar, som företagits utan erforderligt samtycke. Med hänsyn till vissa skiljaktigheter ansåg man sig dock inte kunna nöja sig med en hänvisning till de sistnämnda bestämmelserna. De skillnader som därvid berördes avsåg varaktigheten av rubbningen av själsverksamheten och orsakssammanhanget mellan rubbningen och rättshandlingen. Däremot gavs ingen antydan om att det skulle föreligga några skillnader mellan de olika lagarna med avseende på vilka rättshandlingar som åsyftades. Mot bakgrund av det nu anförda är det av intresse att se även till de bestämmelser om omyndigas rättshandlingar som fanns i 5 kap. 8 och 9 §§ lagen (1924:320) om förmynderskap och förarbetena till dessa bestämmelser.1 Även i dessa bestämmelser beskrevs rättshandlingen som ingående av avtal. I lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken I, förslag till lag om förmynderskap, s. 268 f.,2sägs att ”nu förvarande paragraf3har allenast avseende på det fall, att omyndig utan erforderligt samtycke slutit avtal, och är sålunda ej tillämplig, om han på egen hand företagit uppsägning, förklarat sig häva ett avtal eller företagit annan ensidig rättshandling, ehuru åtgärden i fråga rätteligen ankommit på förmyndaren”. Skälen för denna ståndpunkt utvecklades också varvid det bl. a. framhölls att verkan av en uppsägning eller annan sådan ensidig rättshandling är oberoende av mottagarens vilja. Den slutsats arbetsdomstolen kommer till med hänsyn till det nu anförda är att en arbetstagares uppsägning av ett anställningsavtal är en sådan ensidig rättshandling som inte omfattas av 1924 års lag.

Härefter prövade arbetsdomstolen om uppsägningen var ogiltig enligt 33 eller 36 § avtalslagen. Enligt 33 § måste — i motsats till vad som gäller enligt 1924 års lag om rubbad själsverksamhet — medkontrahenten (här arbetsgivaren som mottagit uppsägningen) som ovan nämnts ha varit i ond tro om de omständigheter som medför att det strider mot tro och

 

1 Se nuvarande 9:6–7 FB. 2 Se även NJA II 1924 s. 342. 3 Nuvarande 9:6 FB.

heder att åberopa rättshandlingen. Eftersom sådan ond tro ej förelåg, kunde 33 § ej tillämpas. Inte heller 36 § avtalslagen ansågs tillämplig, och den anställdes talan om ogiltigförklarande av uppsägningen ogillades.

 

Kommentar
Redan vid första anblicken tvivlar läsaren på att domen kan vara riktig. Syftet med lagen om rubbad själsverksamhet är ju att skydda den rubbade. Hans behov av skydd är lika stort vare sig han sluter ett avtal eller t. ex. säger upp ett förmånligt avtal om arbete eller hyra.
    Att lagen endast omnämner avtal innebär inte att den skall tolkas e contrario. Man kan lika gärna tänka sig en analog tillämpning. Detta får avgöras med hänsyn tagen till lagens syfte.
    Den adekvata jämförelsen mellan lagen om rubbad själsverksamhet och reglerna om omyndigas rättshandlingar i föräldrabalken skall göras med 9:1 nuvarande FB. Däri stadgas, med vissa undantag, att den som är omyndig icke själv äger råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser. Om den omyndige säger upp ett hyresavtal, råder han över sin egendom, nämligen hyresrätten. Det enda den omyndige kan göra, utöver vissa särskilda undantag angivna i 2–5 §§, är att förvärva rättigheter. ”Denna begränsning i stadgandets räckvidd har sin grund i dess syfte att skydda den omyndige mot följderna av ekonomiskt ofördelaktiga rättshandlingar. Från denna synpunkt föreligger icke någon anledning att hindra honom från att taga fasta på rättshandlingar, som uteslutande äro till hans fördel.”4 Notera att lagberedningen här använder ordet rättshandlingar, ej avtal! Både 9:1 FB och lagen om rubbad själsverksamhet stipulerar ogiltighet oberoende av medkontrahentens onda tro angående den omständighet som föranleder ogiltigheten. Det finns ingen rimlig anledning att ogiltigheten skulle omfatta fler rättshandlingar i det ena fallet än i det andra.

 

Inom vilken tid kan en ensidig rättshandling ratihaberas?
De motivuttalanden som arbetsdomstolen studerat i den ovan nämnda domen hänför sig inte till 9:1 FB utan till 9:6. Där behandlas inte ogiltigheten som sådan utan förmyndarens möjlighet att godkänna avtal. Om medkontrahenten kände till omyndigheten, måste denne avvakta förmyndarens godkännande under en skälig acceptfrist. Om medkontrahenten var i god tro, får han genast frånträda, men han är bunden om förmyndaren godkänner avtalet innan frånträdande skett.
    Det bör alltså noga observeras att 9:6 redan enligt lagtexten har ett snävare tillämpningsområde än 9:1.
    Bakom reglerna i 9:6 ligger att en medkontrahent, som trots vetskap om omyndigheten frivilligt (ty detta krävs ju vid avtal) avtalar med den omyndige, får anses ha velat bereda förmyndaren tillfälle att godkänna avtalet. Om medkontrahenten däremot var i god tro om omyndigheten, skall han inte behöva avvakta, eftersom han inte behöver ha velat vara ensidigt bunden av avtalet under viss tid.

 

4 NJA II 1924 s. 314 yn.

När någon företar en ensidig rättshandling, t. ex. säger upp ett avtal, verkar uppsägningen oberoende av mottagarens vilja. Därmed finns ej skäl att låta en mottagare, som är i ond tro om omyndigheten, vara bunden av uppsägningen under en skälig godkännandetid. Särskilt gäller detta, vilket lagberedningen också påpekar, om rättshandlingen skall företas inom viss tid (och rättshandlingen företas den sista dagen). Förmyndaren skulle ju därmed kunna skaffa sig en utsträckt tid för exempelvis en uppsägning genom att skicka fram den omyndige och be denne att framhålla för medkontrahenten att han är omyndig. Lagberedningen anförde att det syntes obilligt att hänföra verkan av uppsägningen till en tidigare tidpunkt än den, då förutsättningarna för rättshandlingens giltighet var för handen.5 Vilka ratihabitionsreglerna borde vara vid ensidiga rättshandlingar lämnades öppet i 9:6 FB. Lagberedningen uttalade dock dels att en uppsägning verkställd av den omyndige i rätt tid, som godkändes av förmyndaren efter uppsägningstidens utgång, ej vore behörigen verkställd, dels att medkontrahenten kunde lämna en sådan uppsägning utan allt avseende, dels att det torde bero på omständigheterna huruvida förmyndarens godkännande fick verkan från dagen för godkännandet.6 I sammanhanget kan noteras att lagberedningens uttalanden i motiven till 9:6 FB föregicks av likartade uttalanden i motiven till 25 § avtalslagen. Där anförde Obligationsrättskommittén, att en rättshandling som företagits av någon som icke handlat efter fullmakt kunde godkännas av den i vars namn han handlat. Var medkontrahen i ond tro, vore han tvungen att avvakta godkännande under skälig tid. Var medkontrahenten i god tro, skulle han däremot vara berättigad att dra sig ur avtalet så snart han fick kännedom om att fullmakt saknats. Om huvudmannens godkännande kommer, innan medkontrahenten hunnit dra sig tillbaka, torde avtalet emellertid bli bindande för medkontrahenten enligt kommittén.7 Som synes hade Obligationsrättskommittén inte uppmärksammat distinktionen mellan avtal och ensidiga rättshandlingar.
    Högsta domstolen har i NJA 1949 s. 352 ej följt lagberedningens rekommendation i motiven till 9:6 FB, när en dödsbodelägare för dödsboets räkning men utan samtycke av övriga dödsbodelägare sagt upp en hyresgäst, varefter fristen för uppsägning löpte ut. Hyresgästen hade antagit att uppsägningen var behörigen verkställd, och övriga dödsbodelägare hade hunnit godkänna uppsägningen, innan hyresgästen i målet gjorde invändning om bristande behörighet. Under sådana förhållanden ansåg HD:s majoritet (3–2) att uppsägningen gällde mot hyresgästen, fastän det ej styrkts att dödsbodelägaren haft övrigas bemyndigande eller att han eljest varit behörig att företräda dem.
    Det går ej att från NJA 1949 s. 352 utläsa, huruvida HD gjort ett medvetet val mellan Obligationsrättskommitténs rekommendation — läst så att den omfattade alla slags rättshandlingar — och lagberedningens rekommendation. Antagligen har majoriteten resonerat så, att det vore

 

5 Se NJA II 1924 s. 342 y. 6 Se NJA II 1924 s. 342 f. 7Se NJA II 1915 s. 223 y.

otillfredsställande om en behörighetsregel till skydd för frånvarande dödsbodelägare av medkontrahenten skulle kunna åberopas till de frånvarandes nackdel, när de ratihaberat rättshandlingen medan medkontrahenten trodde att rättshandlingen gällde för dödsboets räkning mot honom. Skäligheten mot medkontrahenten kunde därmed negligeras.

 

Legitimationskrav vid ensidiga rättshandlingar företagna av fullmäktig eller av omyndig med huvudmannens/förmyndarens samtycke
I detta sammanhang må framhållas att ensidiga rättshandlingar också föranleder vissa andra problem jämfört med avtal. När en fullmäktig avger ett anbud, kan medkontrahenten låta bli att acceptera anbudet, om han är osäker på huruvida fullmäktigen är behörig att binda huvudmannen. En sådan osäkerhet kan följa av att fullmäktigen endast åberopar en muntlig fullmakt eller en ställningsfullmakt. Om medkontrahenten trots sin osäkerhet accepterar, är det rimligt att han måste godta att fullmäktigen styrker sin behörighet inom skälig tid.
    Annorlunda är det när någon åberopande muntlig fullmakt eller ställningsfullmakt accepterar ett anbud eller säger upp ett avtal. Verkan av en accept eller en uppsägning är i princip oberoende av medkontrahentens frivilliga medverkan. Betyder det att accepten eller uppsägningen blir gällande om det i efterhand kan visas att behörighet förelåg — vilket skulle öppna en möjlighet till förtäckt ratihabition gentemot tvivlande medkontrahenter — eller måste det styrkas inom den frist som gäller för det s. k. påbudet att behörighet finns? Avtalslagens författare har ej uppmärksammat detta problem. Tvärtom står det i motiven till 11 § andra stycket angående muntlig fullmakt, att medkontrahenten här handlar på egen risk, eftersom han kan låta bli att inlåta sig med en som bara åberopar muntlig fullmakt om han tvivlar på dennes behörighet.8 Det ligger nära till hands att här jämföra med reglerna om aktiv legitimation i 13 § skuldebrevslagen. Behörig att kräva betalning (också det en ensidig rättshandling) har endast den som kan förete innehavarskuldebrevet eller orderskuldebrevet, i det senare fallet försett med en överlåtelsekedja. Men här lider inte borgenären en oåterkallelig rättsförlust, om gäldenären slipper betala, så länge legitimationen är oklar. Borgenären kan ju komma tillbaka efter några dagar med skuldebrevet i handen, i förekommande fall med ifylld orderkedja. Det är ett naturligt val att borgenären ej har rätt till betalning, förrän han kan styrka att gäldenären betalar med befriande verkan, hellre än att gäldenären riskerar att betala till någon som måhända är insolvent utan att betalningen blir befriande.
    Skulle en regel införas om att en fullmäktigs ensidiga rättshandling kan avvisas av medkontrahenten, om fullmäktigen ej kan styrka sin behörighet, skulle detta kunna leda till definitiva rättsförluster för huvudmannen, när denne ej haft anledning att räkna med att fullmäktigens behörighet skulle sättas i fråga och därför ej försett honom med skriftlig

 

8 Se NJA II 1915 s. 196 f.

fullmakt samt rättshandlingen företas på fristens sista dag. Det är möjligt att huvudmannen och fullmäktigen därför alltid borde ha rätt att styrka sin behörighet inom kort efter rättshandlingens företagande, även om fristen för rättshandlingen hinner gå ut. Någon nämnvärd risk för att huvudmannen missbrukar en sådan regel i syfte att skaffa sig extra betänketid föreligger knappast, eftersom hans fullmäktig enligt 25 § avtalslagen är strikt skadeståndsansvarig när han uppgivit att han har muntlig fullmakt och medkontrahenten — fastän han kräver bevis — ej haft anledning att betvivla detta.
    Som nämnts skulle en sådan regel emellertid medföra att den som saknar fullmakt får möjlighet att hjälpa ”huvudmannen” genom att påstå sig handla enligt dennes uppdrag, varefter ”huvudmannen” i efterhand kan ljuga att behörighet förelåg från början.9 I förarbetena till 9:6 nuvarande FB har lagberedningen också uttalat, att en omyndig, som handlar med förmyndarens samtycke, vid företagandet av en ensidig rättshandling måste vara beredd att utan oskäligt uppehåll och senast före utgången av uppsägningstid eller annan frist för rättshandlingens företagande styrka samtyckets förhandenvaro, om begäran därom framställs.10 Problemet förefaller delikat, och ett klargörande vore på sin plats vid en reform av avtalslagen.11 Om medkontrahenten vid mottagandet av påbudet ej ifrågasätter behörigheten eller rättshandlingsförmågan hos den som avgivit det, bör medkontrahenten vara skyldig att avvakta att behörigheten etc. styrks inom skälig tid efter ifrågasättandet, även om fristen för påbudet då gått ut. Eljest skulle medkontrahenten kunna inbilla fullmäktigen (den omyndige) att påbudet godtas, varefter denne och hans huvudman (förmyndaren) låter fristen löpa ut. När medkontrahenten ej protesterar, har den som avgav påbudet normalt utgått från att medkontrahenten ansåg det bindande för honom, och medkontrahenten har i allmänhet måst inse detta. Det bör dock ej vara nödvändigt att bygga på 6 § andra stycket avtalslagen, utan regeln bör kunna formuleras objektivt.
    Torgny Håstad

 

 

9 Frestelsen till en sådan uppläggning sammanhänger med vilken möjlighet som en negotiorum gestor har att öppet avge för huvudmannen och medkontrahenten bindande påbud. Se härom Håstad, Tjänster utan uppdrag (1973) s. 262 ff. 10 Se NJA II 1924 s. 343 x. 11 Se vidare BGB § 174, Ussing, Aftaler § 38.IV, Arnholm, Privatrett II s. 152 f. och 26, Håstad, Tjänster utan uppdrag s. 265 noten och 268 f. samt densamme vid 32 Nordiska juristmötet 1990 s. 275 f.