Inbördes rättshjälp

 

Av departementsrådet LARS MAGNUSON

Innehåll Inledning 497 Internationella konven- tioner 498 Monism och dualism 498 Svensk lagstiftning — reformbehov 499 Utrikesdepartementets roll 500 Olika former av rättshjälp 500 Delgivning i tvistemål 501 1954 års Haagkonvention 501 Delgivningskonventionen 501 Svenska föreskrifter om delgiv- ning 503 Immunitet för vittnen m. m. 503 Bilaterala överenskommelser 503 Delgivning i brottmål 504 Den europeiska rättshjälpskonventionen 505 Kallelser av vittnen m. m. 505 Immunitet för vittnen m. m. 506 Vittnesförhör med frihets- berövade personer 506 Bevisupptagning 506 Bevisupptagning i tvistemål 507

Kvarstad i tvistemål som handläggs utomlands 508 Bevisupptagning i brottmål 509 Beslag och kvarstad i brottmål på begäran av främmande stat 512 Utdrag ur straffregister m. m. 512 Utlämning för brott 513 Utlämning från Sverige 514 Utlämningskonventionen 515 Bilaterala utlämningsavtal 517 Utlämning till Sverige 518 Specialitetsregeln och regeln aut dedere aut judicare 519 Överförande av lagföring 519 Upplysningar om innehållet i utländsk rätt 521 Indrivning av underhållsbidrag 521 Reciprocitetsförklaringar 522 Internationella bortföranden av barn 523 Fri rättshjälp åt enskilda m. m. 524 Säkerhet för rättegångskost- nader 525 Överförande av straffverkställig- het 525

 

Inledning
En av grundförutsättningarna för att internationell brottsbekämpning skall kunna genomföras är ett fungerande samarbete över nationsgränserna. För att t. ex. en rättegång skall kunna genomföras i ett land är det ofta nödvändigt att ett annat lands domstolar, åklagare eller polismyndigheter bistår med olika processuella åtgärder. Även i civila rättstvister med internationell anknytning behövs ett sådant samarbete.
    De svenska beteckningarna på denna form av samarbete växlar något. Ibland används internationell rättshjälp. Detta uttryck är emellertid inte entydigt. En mer precis benämning är inbördes rättshjälp som motsvarar det i internationella sammanhang använda engelska mutual assistance.
    Som dessa svenska och engelska uttryck antyder, bygger det internationella rättsliga samarbetet på reciprocitet. Tanken är att

om Du hjälper mig, så skall jag i gengäld hjälpa Dig. För att samarbetet skall fungera friktionsfritt förutsätts därför att en stat inte kräver ett större mått av bistånd av en annan stat än den själv är villig att ge denna stat. Detta är en förenklad och schematiserad beskrivning, men den återger realiteterna i stora drag.
    I Sverige har vi i flera centrala författningar på detta område inte baserat oss på någon uttrycklig reciprocitetsprincip. I stor utsträckning lämnar vi rättshjälp även om vi inte har något avtal med den främmande staten i fråga. I många stater är dock en överenskommelse eller en utfästelse om reciprocitet en förutsättning för att rättshjälp skall lämnas. Det är inte säkert att det här finns någon helt genomtänkt svensk linje. Erfarenheten visar dock att det ofta är praktiskt att inte vara bunden av formell reciprocitet.

 

Internationella konventioner
Rättshjälpssamarbetet är reglerat i ett stort antal multilaterala och bilaterala avtal. För svensk del rör det sig om drygt ett trettiotal.1 När det gäller civilprocessrätt spelar de s. k. Haagkonventionerna2 en viktig roll. De första Haagkonventionerna på civilprocessens område ingicks redan i slutet av 1800-talet. På brottmålssidan tillkom mer allmänt gällande multilaterala konventioner först i slutet av 1950-talet inom ramen för Europarådet.
    De bilaterala avtalen utgör ibland ett komplement till de multilaterala konventionerna, men ofta reglerar de förhållanden mellan stater som av ett eller annat skäl står utanför det multilaterala samarbetet. Sverige strävar rent allmänt efter att undvika bilaterala avtal, om det finns en multilateral konvention som styr samarbetet inom området i fråga. Skälet till den svenska inställningen är främst att olika bilaterala regleringar med en mångfald stater är svåra att tillämpa för administrativa och judiciella myndigheter.

 

Monism och dualism
I fråga om internationella avtal och konventioner följer många stater den s. k. monistiska rättstraditionen, som innebär att en överenskommelse som har träffats blir tillämplig i den staten utan att några särskilda lagstiftningsåtgärder behöver vidtas för att införliva överenskommelsen med den nationella rättsordningen. I Sverige följer vi däremot den dualistiska rättstraditionen, som innebär att

 

1 Se bl. a. regeringens tillkännagivande (1989:784) av främmande staters anslutning till vissa av Sverige biträdda konventioner angående inbördes rättshjälp m. m. 2 Konventioner utarbetade inom ramen för Haagkonferensen för internationell privaträtt.

de avtalade reglerna i princip måste införlivas med den svenska rättsordningen genom särskilda lagstiftningsåtgärder innan de blir tillämpliga.
    Några föreskrifter i svensk rätt om hur bestämmelserna i en internationell överenskommelse skall införlivas med den svenska rättsordningen finns inte. Den praxis som har utbildats innebär i stort sett följande.
    Om bestämmelserna i en överenskommelse berör myndigheternas eller enskildas handlande, görs överenskommelsens bestämmelser tillämpliga genom att en lag eller en annan författning utfärdas genom vilken bestämmelserna i överenskommelsen införlivas med den svenska rättsordningen. Detta behöver dock endast göras till den del dessa bestämmelser saknar motsvarighet i eller strider mot de svenska rättsreglerna.
    När en överenskommelse skall införlivas med svensk rätt, kan två olika metoder komma i fråga. Överenskommelsens bestämmelser kan införlivas antingen genom transformation eller genom inkorporation. Vid transformation omarbetas de delar av den internationella överenskommelsen som behöver införlivas med svensk rätt till svensk författningstext. Inkorporation innebär att det i en lag eller annan författning föreskrivs att konventionens bestämmelser gäller direkt i Sverige och skall tillämpas av de svenska myndigheterna.
    Oavsett vilka särskilda lagstiftningsåtgärder som vidtas i Sverige med anledning av en träffad överenskommelse är vi folkrättsligt förpliktade att följa överenskommelsen i umgänget med andra stater. En bristande överensstämmelse mellan en bestämmelse i en internationell överenskommelse och en intern regel i lagstiftningen kan många gånger överbryggas med tillämpning av principen om att inhemska regler skall tolkas i en fördragsvänlig anda.3 Om en renodlad konflikt föreligger mellan ett internationellt åtagande och den interna lagstiftningen, måste emellertid myndigheten välja att tillämpa lagen. Detta kan i sin tur medföra att Sverige av andra stater anklagas för folkrättsbrott.

 

Svensk lagstiftning — reformbehov
De internationella överenskommelserna på rättshjälpsområdet har föranlett en omfattande svensk lagstiftning. Den metod som huvudsakligen har använts för att införliva överenskommelserna i vår rättsordning är transformation. Lagstiftningen är delvis av gammalt datum och har med åren kommit att bli ganska oöverskådlig. Antalet författningar uppgår till ett fyrtiotal.

 

3 Jfr NJA 1988, s. 572 (Ekbatani-målet).

De ämnesområden som är aktuella för inbördes rättshjälp förändras fortlöpande. Det är främst genom pågående konventionsarbete inom ramen för olika internationella organ och genom bilaterala överenskommelser med främmande stater som rättsutvecklingen på området nu sker. Behovet av reformer eller omarbetningar av den svenska lagstiftningen är starkt på vissa områden.
    Inom regeringskansliet har ett arbete med en översyn inletts vad gäller främst de internationella straffprocessuella frågorna. Arbetet syftar till att skapa en mer enhetlig och modern lagstiftning. Den nya lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet,4 som trädde i kraft den 1 juli i år, är avsedd att bilda utgångspunkt för det fortsatta reformarbetet på detta område.

 

Utrikesdepartementets roll
Det praktiska samarbetet i enskilda internationella rättshjälpsärenden bedrivs ibland direkt mellan resp. länders justitieministerier. Så är fallet i stor utsträckning i Västeuropa.
    För svensk del fungerar dock framför allt utrikesdepartementet som förmedlande organ. Många svenska författningar som rör internationell rättshjälp anger också att framställningar skall göras genom utrikesdepartementet. I vissa typer av ärenden sker departementets kontakter på s. k. diplomatisk väg, dvs. via ambassader och utrikesministerier. I andra åter har utrikesdepartementet direkt kontakt med främmande länders justitieministerier.
    När det gäller rättshjälpssamarbetet i Norden är utrikesdepartementets roll mycket begränsad. Kontakterna tas till övervägande del direkt mellan berörda myndigheter.
    Inom utrikesdepartementet handläggs ärendena av rättsavdelningens andra enhet. Enheten har övertagit det arbete med rättshjälp i civilmål och brottmål som tidigare bedrevs av utrikesdepartementets juridiska byrå.5

 

Olika former av rättshjälp
Inbördes rättshjälp lämnas i många olika former. De viktigaste är delgivning, bevisupptagning, däri inräknat bistånd i form av husrannsakan och beslag, utlämning för brott, övertagande av lagföring samt överförande av straffverkställighet. Andra former av inbördes rättshjälp, som berör utrikesdepartementet, är indrivning

 

4 Se prop. 1990/91:131. 5 Beteckningen juridiska byrån försvann i samband med en organisationsförändring för ett tiotal år sedan.

av underhållsbidrag och samarbete i frågor som rör internationella bortföranden av barn.

 

Delgivning i tvistemål
1954 års Haagkonvention
När det gäller delgivning i tvistemål finns det två centrala konventioner. Den ena är 1954 års Haagkonvention angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur, som Sverige tillträdde år 1957.6 Bestämmelserna om delgivning i 1954 års konvention har övertagits i huvudsak oförändrade från dess föregångare, 1905 års
Haagkonvention. Denna senare konvention är numera utan betydelse för svensk del.
    Enligt huvudregeln i 1954 års konvention åtar sig staterna att efterkomma framställningar om delgivning som görs av en konsul för en konventionsstat. Delgivningshandlingarna skall avse rättsförhållanden av civil eller kommersiell natur och komma från en myndighet i den stat som konsuln representerar. Vanligtvis får en konsul ta direkt kontakt med lokala myndigheter i det land som han är verksam i. En stat kan dock enligt konventionen kräva att framställningar om delgivning görs på diplomatisk väg. Om delgivningshandlingen är översatt till verksamhetslandets språk, kan s. k. tvångsdelgivning (dvs. i Sverige stämningsmannadelgivning) äga rum.
    Om översättning saknas, kan myndigheten i den anmodade staten i allmänhet vägra att verkställa delgivningen såvida inte adressaten tar emot handlingen frivilligt.
    I konventionen finns också bestämmelser om andra delgivningsmetoder: översändande av handlingar per post till adressater i utlandet, direkt kontakt med delgivningsmyndighet i den anmodade staten och direkt delgivning genom beskickningar och konsulat. Dessa delgivningsmetoder får endast användas, om den främmande staten inte motsätter sig dem. Ett undantag gäller delgivning genom beskickning eller konsulat. En stat får inte motsätta sig en sådan delgivning, om handlingen skall delges en medborgare i den stat som önskar delgivningen och tvångsmedel inte anlitas. För delgivning med stöd av 1954 års konvention får med vissa undantag inte några avgifter tas ut från den anmodande staten.

 

Delgivningskonventionen
Systemet i 1954 års konvention med delgivning på begäran av konsul kom med tiden att framstå som tungrott och tidsödande.

6 Prop. 1957:163, SÖ 1957:53.

Önskemål om förenkling av delgivningsverksamheten ledde till att en ny konvention utarbetades, 1965 års Haagkonvention om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivningskonventionen).7 Den har numera tillträtts av närmare trettiotalet stater.
    I likhet med 1954 års konvention innehåller inte delgivningskonventionen någon närmare definition av begreppen civil och kommersiell. Det har förutsatts att skillnaden mellan olika rättssystem inte skall behöva vålla några svårigheter. I 1965 års konvention används en konstruktion som har kommit att bli allt vanligare, nämligen att varje konventionsstat utser ett centralorgan. Centralorganets uppgift i detta fall är att ta emot framställningar om delgivning från andra konventionsstater och att självt verkställa eller låta verkställa delgivningarna. I Sverige har utrikesdepartementet utsetts till sådant centralorgan.
    En viktig följd av delgivningskonventionen är att den skapar ett visst skydd mot det system som tillämpas i en del länder enligt vilket delgivning med en svarande, som är bosatt utomlands, anses verkställd i och med att handlingen överlämnas till en inhemsk myndighet.
    Framställning om delgivning får göras av en myndighet eller behörig tjänsteman i en konventionsstat. Framställningen görs på ett särskilt formulär och sänds direkt till centralorganet i en annan stat. I framställningen skall ingå en sammanfattning av det huvudsakliga innehållet i delgivningshandlingen.
    Centralorganet kan kräva att delgivningshandlingen skall vara översatt till statens språk, om sökanden önskar att tvångsdelgivning skall kunna ske.
    Delgivningskonventionen ersätter mellan anslutna stater 1954 års Haagkonvention. Den möjliggör trots detta en fortsatt användning av ordningen med delgivning på begäran av en konsul enligt 1954 års konvention.
    Enligt delgivningskonventionen är det också möjligt att sända handlingar per post till adressater i utlandet liksom att delge direkt genom beskickning eller konsulat. Konventionen innebär inte heller någon inskränkning i rätten för tjänstemän eller andra behöriga personer eller för varje person som har ett intresse i ett rättsligt förfarande att låta delge handlingar omedelbart genom lokal myndighet i en annan stat. En stat kan dock förklara att den inte godkänner detta förfaringssätt. Sverige har förklarat att svenska delgivningsmyndigheter inte är skyldiga att lämna sitt biträde när handlingarna översänds på något av de två sistnämnda sätten.

 

7 Prop. 1969:32, SÖ 1969:26.

Svenska föreskrifter om delgivning
Delgivning i Sverige på begäran av utländsk myndighet sker enligt kungörelsen (1909:24 s. 1) angående delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet. Kungörelsen kom till i samband med att Sverige tillträdde 1905 års Haagkonvention och avser såväl tvistemål som brottmål. Den är i vissa delar föråldrad och i behov av översyn.
    Tillvägagångssättet vid framställning om delgivning utomlands genom utrikesförvaltningen regleras i kungörelsen (1933:618) angående biträde av utrikesdepartementet för delgivning av handlingar i utlandet. Även denna kungörelse är delvis föråldrad och i behov av översyn. Som framgår av delgivningslagen (1970:428) gäller intyg som utfärdas av tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet som fullt bevis att delgivning har skett på sätt som anges i intyget.
    Med anledning av delgivningskonventionen har utrikesdepartementet utfärdat särskilda föreskrifter som riktar sig till svenska domstolar och myndigheter. Föreskrifterna är publicerade i Svensk författningssamling.8

 

Immunitet för vittnen m. m.
Vittnen och sakkunniga som efter kallelse inställer sig vid ett annat lands domstolar åtnjuter en viss tidsbegränsad immunitet enligt en bestämmelse i 1980 års Haagkonvention om internationell rättshjälp. Konventionen trädde i kraft för svensk del år 1986.9 Personer det här är frågan om får inte åtalas eller häktas på grund av en dom som har meddelats eller en gärning som de har begått före sin ankomst i landet i fråga. Immunitetsfrågan regleras för svensk del i lagen (1985:988) om immunitet för vissa vittnen m. fl.

 

Bilaterala överenskommelser
Bestämmelser om delgivning finns även i 1930 års konvention mellan Sverige och Storbritannien rörande vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur.10 Konventionen gäller även i förhållande till ett tjugotal stater som tidigare stått under brittisk överhöghet.
    Konventionen är tillämplig vid delgivning av domstolshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, som är eller kan bli föremål för behandling av judiciell

 

8 SFS 1988:251. 9 Prop. 1985/86:161, SÖ 1986:72. 10 SÖ 1931:1.

myndighet. Delgivningsförfarandet överensstämmer i stora drag med förfarandet enligt 1954 års Haagkonvention. Framställning om delgivning skall sålunda göras genom konsul till en myndighet i den mottagande staten. Delgivningshandlingen skall alltid vara översatt till den anmodade statens språk. Delgivning kan emellertid också ske direkt genom ombud som utsetts av sökanden (domstol eller part), genom posten eller på varje annat sätt som är godkänt enligt lagen i den stat varifrån handlingen kommer. Vid delgivning på detta sätt är översättning inte obligatorisk, men önskvärd, såvida det inte är fråga om delgivning med en medborgare i den stat från vilken handlingen härrör.
    I Frankrike kan ett rättegångsförfarande genomföras trots att svaranden inte nåtts av stämningen i målet. Delgivning med en svarande bosatt utomlands anses nämligen ha ägt rum i och med att stämningen överlämnats från domstolen till vederbörande åklagarmyndighet. Från denna tidpunkt löper den i varje särskilt fall tillämpliga fristen. Ett liknande förfaringssätt gäller vid delgivning av domar och andra handlingar.
    Det var bl. a. för att uppnå större rättstrygghet för svenska medborgare och företag med franska affärsförbindelser som 1956 års svensk-franska avtal om ömsesidig rättshjälp i civilmål11 kom till. I avtalet finns en bestämmelse till skydd för svenska intressen mot de franska delgivningsreglerna. En fransk delgivning i Sverige anses sålunda verkställd först 15 dagar efter det att en fransk diplomatisk eller konsulär myndighet har avsänt en begäran om delgivning till svensk myndighet som är behörig att ta emot den, om inte sökanden dessförinnan har tagit emot eller vägrat ta emot handlingen.
    Sverige och Frankrike är numera med i 1965 års delgivningskonvention. Denna konvention innehåller som tidigare nämnts vissa garantier för svaranden mot denna typ av delgivningsregler. Femtondagarsregeln i det svensk-franska avtalet består emellertid fortfarande vid sidan av delgivningskonventionen som en garanti för svenska rättssubjekt.

 

Delgivning i brottmål
Bestämmelser om delgivning i brottmål finns i 1959 års europakonvention om inbördes rättshjälp i brottmål (den europeiska rättshjälpskonventionen). Konventionen trädde i kraft för svensk del år 1968.12 Bestämmelser om delgivning i brottmål finns även i de svenska avtalen med Ungern resp. Polen om inbördes rättshjälp i brottmål.13

11 Prop. 1956:100, SÖ 1959:13 12 Se prop. 1961:48, SÖ 1968:15. 13 Beträffande Ungern se prop. 1985/86:8, SÖ 1986:5, beträffande Polen se prop. 1989/90:55, SÖ 1990:9.

Reglerna i dessa avtal liknar dem som finns i den europeiska rättshjälpskonventionen. En särskild reglering, som avser utevarodomar, gäller vid sidan av brottmålskonventionen i förhållande till Frankrike.14

 

Den europeiska rättshjälpskonventionen
Delgivning får enligt den rättshjälpskonventionen äga rum av rättegångshandlingar och domstolsbeslut. Den får alltid ske genom att handlingen överlämnas formlöst till adressaten. Enligt förarbetena till konventionen behöver inte överlämnandet nödvändigtvis göras till adressaten personligen. Sökanden får dock begära delgivning enligt lagen i den anmodade staten eller i annan särskild form. Av en svensk begäran om delgivning av stämning i brottmål bör alltså, av hänsyn till bestämmelsen i RB 33:6, alltid framgå, att delgivning skall ske med den tilltalade personligen.
    Sverige har förklarat att en framställning om delgivning i Sverige av kallelse till en rättegång i utlandet skall vara svensk myndighet tillhanda senast 30 dagar före inställelsedagen.
    Motsvarande frister beaktas av utrikesdepartementet vid delgivning i andra fördragsslutande stater.
    I konventionen finns inget krav på att en delgivningshandling skall vara åtföljd av en översättning till språket i den anmodade staten. En stat kan emellertid förbehålla sig rätten att kräva översättning. Sverige har sålunda förklarat att ”tvångsdelgivning” bara kan ske i sådana fall där svensk översättning fogats till handlingarna. Eventuella kostnader för en delgivning bärs av den anmodade staten.

 

Kallelser av vittnen m. m.
Konventionen återspeglar principen att en kallelse till domstol inte kan anses ha tvingande verkan utanför domstolens hemstat. Den föreskriver därför att ett vittne eller sakkunnig som inte efterkommer en kallelse som delgivits honom i utlandet inte på grund av utevaron får drabbas av någon påföljd, såvida han inte frivilligt infinner sig i den ansökande staten och där på nytt delges kallelse. Svenska domstolars kallelser av vittnen och sakkunniga genom förmedling av utländska myndigheter kan alltså inte få någon tvingande verkan. En kallelse bör därför inte heller innehålla någon erinran om påföljd av utevaro.15

 

14 SÖ 1959:14, SÖ 1969:50. 15 Jfr cirk. (1968:32) till de allmänna domstolarna och åklagarna med vissa föreskrifter i anledning av Sveriges tillträde till den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål.

Om ett vittnes eller en sakkunnigs personliga inställelse är ”synnerligen nödvändig”, kan sökanden begära att den anmodade statens myndigheter uppmanar den delgivne att inställa sig vid rättegången. Framställningen skall i så fall innehålla uppgift om den ersättning som den kallade kan påräkna. Ersättningen skall vara minst likvärdig med den som betalas ut enligt reglerna i den stat där vederbörande skall höras. En bestämmelse i konventionen om att förskott skall kunna betalas ut av en myndighet i den anmodade staten har delvis godtagits av Sverige.

 

Immunitet för vittnen m. m.
Konventionen ger den som på kallelse inställer sig som vittne eller sakkunnig i ett annat land en viss immunitet. En sådan person får inte lagföras, fängslas eller på annat sätt berövas friheten på grund av en gärning eller dom som härrör från tiden före avresan från det land där han mottog kallelsen. För en tilltalad gäller immuniteten för en gärning eller dom som ej omnämns i kallelsen. I samtliga fall upphör dock immuniteten, om vederbörande inte frivilligt lämnar landet inom 15 dagar efter inställelsen vid domstolen. De svenska bestämmelserna på detta område finns i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet. Denna lag gäller bara i förhållande till stater med vilka Sverige har en avtalsbindning.

 

Vittnesförhör med frihetsberövade personer
Det kan i detta sammanhang nämnas att konventionen också innehåller en bestämmelse om överförande av frihetsberövade personer till ett annat land för vittnesförhör eller konfrontation. Denna bestämmelse har ännu inte accepterats av Sverige. Skälet till detta är att det har saknats lagstöd för sådana åtgärder.
    Enligt svensk rätt är det inte möjligt annat än i samband med utlämning för brott att lämna bistånd vid brottsutredning i annan stat genom att överlämna en frihetsberövad person eller tillåta genomtransport av någon, som berövats friheten i annan stat. Sverige är relativt ensamt i Västeuropa om att vägra internationell rättshjälp som består i överförande till annan stat av frihetsberövade personer. Endast Finland har gjort ett likadant förbehåll mot konventionen som Sverige. Arbete pågår dock inom regeringskansliet med utarbetande av bestämmelser som skall göra det möjligt för Sverige att lämna bistånd till främmande stat även i detta hänseende.

 

Bevisupptagning
Med bevisupptagning avses här att tillhandahålla bevismaterial eller handlingar. Den gängse internationella termen är det franska uttrycket ”commission rogatoire”.16 De typiska formerna för sådan rättshjälp är upptagande av ed, förhör med parter och misstänkta, upptagande av bevis genom vittne, sakkunnig, eller syn eller av skriftligt bevis. En särskild form av bevisupptagning är den som äger rum med hjälp av de processuella tvångsmedlen husrannsakan, beslag och kvarstad.
    De svenska bestämmelserna om bevisupptagning är införda i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol och lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol. Bestämmelserna är tillämpliga såväl i brottmål som tvistemål. Vidare finns bestämmelser i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat. Ingen av dessa lagar bygger på ömsesidighet, dvs. de kan tillämpas oberoende av om det finns ett avtal med den främmande staten eller inte.

 

Bevisupptagning i tvistemål
Bestämmelser om bevisupptagning i tvistemål finns bl. a. i 1954 års
Haagkonvention ang. vissa till civilprocessen hörande ämnen.17 De överfördes i oförändrat skick från den tidigare nämnda 1905 års Haagkonvention. Framställningar enligt 1954 års konvention får göras av judiciella myndigheter och skall avse utredning i mål eller ärenden av civil eller kommersiell natur. Framställningen överlämnas av konsul för den ansökande staten till en av den mottagande staten utsedd myndighet. Den skall vara översatt till det språk som brukas av den myndighet den är ställd till. För svensk del är domstol mottagande myndighet.18 Förfarandet vid bevisupptagningen följer lagen i den anmodade staten, såvida inte annan form har begärts och denna inte strider mot denna lag. Konventionen innehåller också vissa vägransgrunder. Bl. a. får en domstol avvisa en framställning, om den anser att den begärda åtgärden skulle kränka den anmodade statens suveränitet eller medföra fara för dess säkerhet. Om en svensk domstol har mottagit en framställning som den anser vara av detta slag, skall den samråda med utrikesdepartementet. Även den ovan nämnda 1930 års svensk-brittiska civilprocesskonvention19 innehåller bestämmelser om bevisupptagning som i många stycken liknar

 

16 Eng. letters rogatory. 17 Prop. 1957:163, SÖ 1957:53. 18 Jfr kungörelsen (1947:848) med särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa främmande stater. 19 SÖ 1931:1.

reglerna i 1954 års Haagkonvention. Liknande bestämmelser finns också i 1956 års avtal med Frankrike om rättshjälp i civilmål.20 I syfte att effektivisera den rättshjälp som lämnas enligt 1954 års civilprocesskonvention har också när det gäller bevisupptagning en särskild Haagkonvention utarbetats som, i likhet med delgivningskonventionen, förutsätter direkt skriftväxling mellan den ansökande myndigheten och myndighet i den mottagande staten. Den konvention som avses här är 1970 års konvention om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (bevisupptagningskonventionen). Förutom Sverige21 har närmare tjugo stater anslutit sig till konventionen.22 En framställning enligt konventionen skall alltså gälla bevisupptagning i mål eller ärende av civil eller kommersiell natur eller någon annan ”till rättegången hörande åtgärd” och får göras endast om beviset är avsett att användas i en påbörjad eller framtida rättegång. Delgivning och säkerhets- eller verkställighetsåtgärder omfattas inte av konventionen.
    Den sökande skall vara en judiciell myndighet och denna översänder framställningen direkt till det centrala organet i den anmodade staten. Utrikesdepartementet, som är centralorgan för svensk del, har utfärdat särskilda föreskrifter om förfarandet vid översändande av framställning enligt konventionen.23 1970 års bevisupptagningskonvention innehåller också en utförlig reglering beträffande bevisupptagning utanför domstol genom diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller genom en särskilt utsedd person (”commissioner”). Denna reglering har kommit till på amerikanskt och brittiskt initiativ. Svensk lag saknar bestämmelser om bevisupptagning i denna form. Sverige har förklarat att bevisupptagning på detta sätt inte får äga rum utan särskilt tillstånd i varje enskilt fall från utrikesdepartementet. Skälet är att Sverige bör kunna utöva en viss kontroll över sådan verksamhet, inte minst för att säkerställa att tvångsmedel av något slag inte kommer till användning.
    Slutligen kan nämnas att regler om bevisupptagning även finns i 1956 års New York-konvention om indrivning av underhållsbidrag i utlandet.24

 

Kvarstad i tvistemål som handläggs utomlands
Mellan de nordiska länderna gäller att kvarstad kan meddelas i ett nordiskt land för att säkerställa framtida verkställighet av en tviste-

 

20 SÖ 1959:100. 21 Jfr prop. 1974:95, SÖ 1975:34, SÖ 1980:28. 22 Se regeringens tillkännagivande, 1989:784. 23 SFS 1988:252. 24 Se s. 22 SÖ 1958:60.

målsdom som har meddelats i ett annat nordiskt land (se 14 § lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område). Sverige har i övrigt inte ingått några internationella överenskommelser som reglerar frågan om användning av kvarstad på tvistemålsområdet. Av ett avgörande från högsta domstolen (NJA 1983 s. 814) framgår att rättegångsbalkens bestämmelser om kvarstad är tillämpliga, även om rättegången äger rum utomlands, förutsatt att den utländska domstolens avgörande får verkställas i Sverige. F. n. gäller detta (utöver nordiska avgöranden) endast i förhållande till Schweiz och Österrike, med vilka Sverige har ingått verkställighetsavtal på tvistemålsområdet.
    Bestämmelser om kvarstad och andra interimistiska åtgärder finns i 1988 års Luganokonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (jfr Ds 1988:8). Konventionen, som ännu inte har trätt i kraft, har utarbetats av de 18 EG- och EFTA-länderna och frågan om ett svenskt tillträde till konventionen övervägs f. n. inom justitiedepartementet.

 

Bevisupptagning i brottmål
När det gäller bevisupptagning i brottmål är 1959 års europakonvention om inbördes rättshjälp i brottmål 25 av central betydelse. Den har tillträtts av ca tjugo stater. Konventionens bestämmelser om delgivning har berörts tidigare. Med bevisupptagning avses i konventionen förhör med vittnen, tilltalade och sakkunniga, beslag och husrannsakan.
    De svenska förbehållen mot konventionen har varit jämförelsevis många. Sverige anslöt sig nämligen utan att vidta några lagändringar. I den mån lagstöd saknades, valde man på svensk sida att göra förbehåll.
    Rättshjälpskonventionen är tillämplig på mål och ärenden rörande beivrande av brott, som vid den tid då rättshjälpen begärs faller under den ansökande statens judiciella myndigheters jurisdiktion. Ett generellt undantag gäller dock för militära brott som inte utgör brott enligt allmän strafflag. En konventionsstat kan vidare vägra att lämna rättshjälp, om det brott för vilket rättshjälp begärs i den anmodade staten betraktas som ett politiskt brott eller som förknippat med sådant brott. Rättshjälp kan också vägras, om staten anser att ett efterkommande av framställningen skulle kränka dess suveränitet, medföra fara för dess säkerhet eller strida mot

 

25 Prop. 1961:48, SÖ 1968:15, tilläggsprot. 1978, prop. 1978/79:80, SÖ 1979:12.

dess allmänna rättsprinciper (”ordre public”) eller andra väsentliga intressen.26 Enligt konventionen skall framställningar om rättshjälp sändas direkt mellan medlemsländernas justitieministerier. I brådskande fall kan dock framställningar översändas omedelbart från en judiciell myndighet i den ansökande staten till en judiciell myndighet i den anmodade staten.
    Sverige har förklarat att framställningar till Sverige om rättshjälp skall göras på diplomatisk väg. En framställning om rättshjälp från en konventionsstat skickas alltså till utrikesdepartementet som i sin tur vidarebefordrar framställningen till svensk domstol. Sverige har också förklarat att framställningar från Sverige kommer att göras på diplomatisk väg dvs. via utrikesdepartementet och svenska utlandsmyndigheter.
    Bevisupptagning sker i den ordning lagen i den anmodade staten stadgar. Om framställningen härrör från en domstol och det är fråga om en till rättegången hörande åtgärd, tillämpas lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol. Ett önskemål om att vittne eller sakkunnig skall höras under ed skall beviljas, om detta är lagligen möjligt och önskemålet framförts i framställningen från den sökande myndigheten. Avser framställningen översändande av handlingar, kan dessa tillhandahållas i bestyrkt avskrift eller fotokopia. Om den judiciella myndigheten uttryckligen har begärt originalhandling, skall denna tillhandahållas om det är möjligt. Sökanden skall på begäran underrättas om tidpunkt och plats för bevisupptagningen och får — liksom parterna — med den anmodade statens medgivande närvara vid denna. Alla kostnader i samband med en bevisupptagning utom utgifter för sakkunnigs medverkan stannar på den anmodade staten.
    Om en utländsk åklagarmyndighet begär rättshjälp med anledning av en pågående förundersökning, vidarebefordrar utrikesdepartementet framställningen till riksåklagaren. Riksåklagaren skickar sedan framställningen till vederbörande åklagarmyndighet för handläggning.
    Konventionen förutsätter som tidigare nämnts att det är fråga om brott som faller under den ansökande statens ”judiciella” myndigheters jurisdiktion. Sverige har förklarat att när det gäller bevis-

 

26 Sverige har i anslutning till dessa regler avgett förbehåll som innebär att en framställning om rättshjälp kan avslås a) om den gärning som framställningen avser inte är straffbar enligt svensk lag; b) om förundersökning rörande gärningen har inletts i Sverige eller i tredje stat; c) om den i den ansökande staten misstänkte har åtalats för gärningen eller dom rörande denna har meddelats i Sverige eller i tredje stat; d) om beslut har fattats i Sverige eller i tredje stat att nedlägga förundersökning eller åtal för gärningen eller att ej inleda förundersökning eller väcka åtal för gärningen; e) om straff för brottet är förfallet enligt svensk lag.

upptagning enligt konventionen avser uttrycket judiciell myndighet endast domstolar och undersökningsdomare. Åklagarmyndigheter i andra länder kan således inte få hjälp med bevisupptagning i Sverige inför domstol enligt konventionen. Den svenska lagstiftningen gör det inte heller möjligt att använda tvångsmedel (t. ex. hämtning och kvarhållande) vid förhör med misstänkta eller vittnen som ett led i en förundersökning som pågår utomlands. Svenska åklagares möjligheter att utomlands få motsvarande rättshjälp på förundersökningsstadiet begränsas därmed. Den nuvarande svenska regleringen skapar problem och frågan om Sverige skall ändra sitt förbehåll till konventionen är under övervägande i regeringskansliet.
    Rättshjälpskonventionen omfattar uttryckligen inte fiskaliska brott. I ett tilläggsprotokoll från år 1978 utsträcks dock konventionen till denna typ av brott. Förutom Sverige har åtta stater anslutit sig till detta tilläggsprotokoll.
    Bestämmelser om bevisupptagning finns även i de bilaterala överenskommelserna om rättshjälp i brottmål med Ungern och Polen.27 Också 1988 års narkotikabrottskonvention 28 som Sverige beslutade att ratificera i juni 1991 innehåller bestämmelser om bevisupptagning. För att Sverige skulle kunna ratificera denna konvention har vissa lagändringar genomförts, som trädde i kraft den 1 juli i år. Bl. a. innehåller konventionen en bestämmelse om att upplysningar som erhålls genom bevisupptagning i en annan stat inte utan denna stats samtycke får vidarebefordras eller användas för andra ändamål än som har uppgivits i framställningen. Det är här fråga om en s. k. specialitetsregel. Svensk rätt har tidigare inte innehållit några begränsningar av detta slag.
    Enligt den inledningsvis nämnda lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet skall numera svenska myndigheter iaktta sådana begränsningar som den främmande staten har ställt upp i samband med att den lämnat upplysningarna.
    Det kan i detta sammanhang nämnas att Sveriges tillträde till narkotikabrottskonventionen även föranlett ändringar av häleribestämmelserna i brottsbalken. Konventionen innehåller bestämmelser om skyldighet att kriminalisera s. k. tvätt av inkomster från narkotikabrottslighet. Straffansvaret utvidgas sålunda för den som medverkat till att dölja att egendom har förvärvats genom brott. Ändring-

27 Beträffande Ungern se prop. 1985/86:8, SÖ 1986:5, beträffande Polen se prop. 1989/90:55, SÖ 1990:9. 28 Förenta Nationernas konvention den 19 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, prop. 1990/91:127.

en gäller f.ö. inte endast den som döljer inkomster från narkotikabrottslighet. Genom lagändringen ökar också möjligheterna att ingripa mot den som medverkar till att dölja vad som förvärvats genom t. ex. stöld och rån.
    Narkotikabrottskonventionen föranleder för svensk del även en särskild lag, lagen (1991:453) om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg, som ger regeringen bemyndigande att tillåta att en främmande stat får ingripa mot ett svenskt fartyg, om det finns misstanke om att fartyget används för narkotikabrottslighet som berör den främmande staten.

 

Beslag och kvarstad i brottmål på begäran av främmande stat
En särskild form av bevisupptagning som nämns bl. a. i den europeiska brottmålskonventionen är husrannsakan och beslag. Fram till år 1975 fanns i Sverige inga lagliga möjligheter att bistå andra stater med sådana åtgärder.
    Genom lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat har dock förutsättningar skapats för att besluta om beslag och husrannsakan på begäran av utländsk myndighet. Som en följd härav återkallade Sverige år 1976 ett av förbehållen mot konventionen.29 Möjligheterna i Sverige att på förhand säkra verkställighet av utländska beslut om sak- och värdeförverkanden genom beslag och kvarstad har tidigare varit mycket begränsade, särskilt i utomnordiska förhållanden. Efter en ändring av 1975 års tvångsmedelslag som trädde i kraft den 1 juli 1990 är det numera möjligt att även meddela kvarstad och besluta om förverkande för utländsk myndighets räkning. Ändringarna riktar sig mot olika former av internationell brottslighet, inte bara narkotikabrott utan även t. ex. bedrägerier och andra ekonomiska brott. Den tidigare nämnda 1988 års narkotikakonvention innehåller bestämmelser om verkställighet av utländska förverkandebeslut och om bistånd med reella straffprocessuella tvångsmedel till den stat där förundersökning eller rättegång pågår. Liknande bestämmelser finns i en i oktober 1990 av Sverige undertecknad Europarådskonvention om tvätt, efterforskande, beslag och förverkande av vinning av brott. Utländska framställningar om tvångsmedel skall enligt 1975 års lag göras till utrikesdepartementet.

 

Utdrag ur straffregister m. m.
En särskild form av inbördes rättshjälp är tillhandahållande av utdrag ur straffregister och underrättelser om brottmålsdomar.

29 SÖ 1977:88.

Enligt 1959 års brottmålskonvention skall en konventionsstat underrätta andra konventionsstater om brottmålsdomar och efterföljande åtgärder som förts in i straffregistret och som rör andra konventionsstaters medborgare. Upplysningarna skall sändas till varje land som den dömde är medborgare i, såvida han inte är medborgare även i den stat där han dömts. Underrättelserna skall lämnas minst en gång om året.
    Sverige har gjort ett förbehåll mot konventionen av innebörd att underrättelse inte lämnas om efterföljande åtgärder.
    I konventionsförpliktelserna ingår också att staterna skall tillmötesgå framställningar från andra staters judiciella myndigheter om utdrag ur straffregister på samma villkor som gäller för egna judiciella myndigheter. För svenskt vidkommande har i detta sammanhang gjorts ett förbehåll. Utdrag ur det svenska kriminalregistret lämnas endast beträffande den som är misstänkt eller åtalad och efter framställning därom på diplomatisk väg.
    I förhållande till Belgien och Polen finns en särskild reglering.30

 

Utlämning för brott
Utlämning torde vara den äldsta formen av internationell rättshjälp. Det är också den form av rättshjälp som innebär det starkaste ingreppet mot den enskilde. I det följande behandlas endast utlämning i förhållande till länder utanför Norden. De nordiska utlämningsärendena handläggs utan medverkan av utrikesdepartementet.31 Inledningsvis kan det vara motiverat att erinra om skillnaden mellan utvisning och utlämning. Inte minst i massmedierna förefaller kunskaperna på denna punkt att vara bristfälliga. Utvisning är en ensidig åtgärd från en stats sida gentemot en utlänning. Institutet regleras för svensk del främst i utlänningslagen (1989:529). Vid utvisning har en stat ett eget intresse av att utlänningen lämnar dess territorium. Den utvisande staten kan inte ställa upp några villkor gentemot den mottagande staten. Den som blir utvisad har ofta inte begått något brott utan utvisningen är i regel en följd av att han eller hon saknar erforderliga tillstånd för få vistas i staten i fråga. Utlämning kommer däremot till stånd efter en överenskommelse mellan två stater och avser någon som har begått eller är misstänkt för att ha begått ett brott. I samband med en utlämning kan den

 

30 SÖ 1933:10 resp. SÖ 1990:9. 31 Jfr lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

utlämnande staten ställa upp villkor som den mottagande staten måste respektera.
    Vid regleringen av utlämningsväsendet har man använt sig av olika system. Det vanligaste är att staterna genom avtal tar på sig en ömsesidig skyldighet att på vissa villkor lämna ut brottslingar, som har tagit sin tillflykt till en avtalsslutande stat. En del länder håller sig med ett stort antal utlämningsavtal. De ställer också krav på att ett utlämningsavtal skall föreligga för att överhuvudtaget gå med på utlämning.
    Sverige har valt en annan metod. Vår utlämningslag — lagen (1957:668) om utlämning för brott — möjliggör utlämning oberoende av om det föreligger ett avtal eller inte. Vi kräver alltså inte heller här formell reciprocitet. Det bör dock påpekas att utlämningslagen uppställer lägre krav på den bevisning som skall förebringas, om en utlämningsframställning kommer från en stat som Sverige har en avtalsbindning med än om den kommer från en stat med vilken Sverige inte har någon sådan bindning.
    Den tidigare utlämningslagen från 1913 innehöll inte heller något krav på formell reciprocitet. Man utgick dock från att det som regel skulle finnas ett avtal eller att den andra staten utfäste sig att i ett liknande fall gå med på en framställning om utlämning från Sverige.
    Sverige hade tidigare ett antal avtal om ”utlämnande av förbrytare och återsändande av tiggare och lösdrivare”. Avtalen ingicks i slutet av 1800-talet men sades upp från svensk sida efter andra världskriget. Det diskuterades då om Sverige överhuvud taget skulle ha några bilaterala avtal. Tanken var att det vore bättre om vi fick avgöra en fråga om utlämning från fall till fall. Denna linje övergavs emellertid, eftersom systemet med utlämningsavtal har ett starkt fotfäste i många andra länder. Generellt sett är vi dock restriktiva med utlämningsavtal och har endast ingått bilaterala överenskommelser med stater som kräver att ett ömsesidigt förpliktande avtal föreligger för att utlämning skall kunna äga rum.

 

Utlämning från Sverige
Prövningen av ärenden som avser utlämning från Sverige sker på grundval av utlämningslagen, men ofta finns det ett utlämningsavtal i bakgrunden.
    Utlämningslagen innebär att en person får utlämnas på vissa villkor. Dessa villkor har i huvudsak sin motsvarighet i de internationella avtal som Sverige är part i. Lagen skapar en möjlighet men ingen skyldighet för regeringen att utlämna i alla de fall där det inte föreligger något lagligt hinder. Genom utlämningsavtalen

skapas däremot som regel en folkrättslig skyldighet att utlämna utom i de fall som är särskilt undantagna genom bestämmelser i avtalen.

 

Utlämningskonventionen
Den klart viktigaste konventionen på detta område är 1957 års europeiska utlämningskonvention.32 Konventionen är den äldsta av europarådsöverenskommelserna och har i dag tillträtts av ett tjugotal stater.
    Konventionen förpliktar medlemsstaterna att medge utlämning. Enligt konventionen skall utlämning medges för brott som enligt lagstiftningen såväl hos den ansökande parten som hos den anmodade parten är belagt med frihetsstraff eller frihetsberövande skyddsåtgärd upp till en tid av lägst ett år eller med strängare straff. Om straffdom redan har avkunnats eller skyddsåtgärd föreskrivits på den ansökande partens territorium, måste påföljden avse en tid av minst fyra månader.
    Konventionen återspeglar sålunda den i det internationella rättshjälpssamarbetet vanliga principen om dubbel straffbarhet. Den uppställer också krav på att brottsligheten skall vara av en viss svårighetsgrad för att utlämning skall kunna begäras. Utlämningskonventionen baserar sig på principen att medlemsstaterna skall sätta tilltro till varandras häktningsbeslut och domar. Följaktligen krävs som underlag för en utlämningsframställning endast bestyrkt kopia av häktningsbeslut respektive dom samt utdrag ur relevant lagtext avseende brottet.
    Medlemsstaterna har möjlighet att göra förbehåll beträffande konventionens bestämmelser. Sverige har, i likhet med många andra stater, avgivit ett antal förbehåll.
    De förbehåll och förklaringar, som avgetts från svensk sida är följande.

 

Förbehåll beträffande — artikel 1: Sverige förbehåller sig rätten att vid bifall till framställning föreskriva, att den utlämnade ej får ställas inför domstol, som endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden erhållit befogenhet att pröva mål av sådan beskaffenhet, samt att vägra utlämning för verkställighet av brottmålsdom som avkunnats av sådan extraordinär domstol; Sverige förbehåller sig rätten att vägra utlämning om denna i särskilt fall på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den ansökande statens intresse, finnes uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

 

32 Prop. 1958:119, SÖ 1959:65, SÖ 1967:46.

— artikel 2: För utlämning av den som inte slutligt dömts för det brott, för vilket utlämning begärs, fordras att gärningen motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. artikel 3: Sverige förbehåller sig rätten att efter omständigheterna i det enskilda fallet betrakta i artikelns punkt 3 angivna brott (anm.: attentat mot statsöverhuvud eller mot medlem av ett statsöverhuvuds familj) såsom politiska. — artikel 4: Om brott mot militär lagstiftning jämväl innefattar brott för vilket utlämning medgivits, förbehåller sig Sverige rätten att föreskriva, att den som utlämnas inte får bestraffas enligt bestämmelse som avser brott av krigsman. — artikel 12: Även om i annan fördragsslutande stat meddelad dom eller av domstol eller domare avkunnat häktningsbeslut vanligen godtages, förbehåller sig Sverige rätten att vägra utlämning, om i det särskilda fallet framgår att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. — artikel 18: Om den vars utlämning beviljats inte på utsatt tid avhämtats av den begärande staten, förbehåller sig Sverige rätten att omedelbart häva beträffande honom tidigare upprätthållen frihetsberövande åtgärd.

 

Förklaringar beträffande — artikel 6: Med medborgare i konventionens mening förstås svenska medborgare, i Sverige domicilierade utlänningar, medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge samt utlänningar, domicilierade i sistnämnda stater. — artikel 21: Framställning om transitering kommer att prövas efter omständigheterna i varje särskilt fall inom den ram som gäller för beviljandet av utlämning.

 

De svenska förbehållen har lett till att konventionens bestämmelser, för Sveriges del, får karaktären av allmänna normer för utlämning. Det stora antalet förbehåll mot konventionsbestämmelserna som staterna har gjort har medfört att den i viss mån blivit svår att tillämpa. Inom Europarådet försökte man under 1970-talet utan framgång åstadkomma en minskning av antalet förbehåll. Arbetet resulterade i två tilläggsprotokoll till konventionen. Första tilläggsprotokollet från 1975 33 kompletterar konventionen i två avseenden. Det fastslår att vissa gärningar som anses som brott mot mänskligheten eller som folkrättsbrott inte får betraktas som politiska brott i konventionens mening. Utlämning skall därför alltid kunna medges för sådana gärningar. I det andra avseendet innebär protokollet en utvidgning av begreppet ”ne bis in idem”34 såsom det definieras i konventionen. Detta resulterar i ett nytt hinder mot utlämning.
    I vissa fall kan en lagakraftvunnen dom som meddelats i annan konventionsstat än den som gjort framställningen utgöra hinder mot bifall till utlämningsbegäran. En medlemsstat kan därutöver

 

33 SÖ 1976:27. 34 ”Ej två gånger i samma ärende.”

tillämpa mer vittgående nationella regler för utländska brottmålsdomars rättskraft.
    Sverige har gjort förbehåll för bestämmelser om generell utlämningsplikt vid brott mot mänskligheten eller folkrättsbrott. Enligt utlämningslagen skall en begäran om utlämning i varje enskilt fall prövas med hänsyn till om gärningen kan anses vara av övervägande politisk natur. Sverige har i och för sig accepterat generell utlämningsplikt i enlighet med 1948 års FN-konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord.35 Det första tilläggsprotokollet är emellertid mer långtgående i sitt undantag från förbuden mot utlämning för politiskt brott och tillåter inte partiella förbehåll.
    Sverige var det första landet som tillträdde första tilläggsprotokollet. Ytterligare åtta länder har numera anslutit sig.
    Utlämningskonventionen är tillämplig på fiskala brott endast om medlemsstaterna har kommit överens härom. Med fiskaliskt brott förstås i detta sammanhang brott mot lagstiftningen angående skatter och andra pålagor, tullar och valutatransaktioner. Det andra tilläggsprotokollet 36 från 1978, ger konventionen ett innehåll som innebär att utlämning för fiskaliska brott skall ske, om gärningen motsvarar en gärning av samma slag enligt den anmodade statens lagstiftning.
    Protokollet behandlar även vissa andra frågor. Förutom av Sverige har det andra tilläggsprotokollet ratificerats av ett tiotal stater.

 

Bilaterala utlämningsavtal
Sverige har ingått bilaterala utlämningsavtal med några anglosaxiska länder: Australien, Canada, Förenta Staterna och Storbritannien.37 Det rör sig om stater, med vilka utlämningsfrågor tidvis aktualiseras och vars interna lagstiftning som villkor för utlämning kräver att en överenskommelse föreligger.
    Till skillnad från vad som gäller enligt den europeiska utlämningskonventionen är grundprincipen beträffande utlämning från anglosaxiska länder att den ansökande staten skall förebringa en bevisning som enligt lagen i den anmodade staten är tillräcklig för att den som begärs utlämnad skulle kunna ställas inför rätta i den senare staten om brottet begåtts där. Det krävs att den domare som

 

35 SÖ 1952:64. 36 Prop. 1978/79:80, SÖ 1979:13. 37 Se beträffande Australien: prop. 1973:89, SÖ 1974:3, SÖ 1985:64, SÖ 1989:49. Canada: prop. 1975/76:119, SÖ 1976:30, SÖ 1980:21. Förenta Staterna: prop. 1961:40, SÖ 1963:l7, prop. 1982/83:156, SÖ 1984:34. Storbritannien: prop. 1963:174, SÖ 1965:19, SÖ 1965:20, SÖ 1966:20, SÖ 1979:62, SÖ 1980:4.

meddelar beslut om utlämning gör detta på grundval av en egen värdering av bevismaterialet.
    Denna grundsats finns alltjämt kvar i utlämningsavtalen som Sverige ingått med Canada och Storbritannien. Problemet för svensk del är att denna princip är tillämplig inte bara materiellt utan även i formellt hänseende. Den uppställer med andra ord vissa krav på bevisningens utformning för att denna överhuvud taget skall få presenteras för domstolen i utlämningsärendet och ligga till grund för dess bedömning av om det föreligger sannolika skäl för att den eftersökte begått den gärning som han är begärd utlämnad för. Kraven på dokumentationens utformning vid begäran om utlämning från Förenta Staterna har numera förenklats. Storbritannien har helt nyligen anslutit sig till den europeiska utlämningskonventionen vilket bör leda till att utlämningsförfarandet också i förhållande till det landet blir mindre komplicerat.
    Ett särdrag i utlämningsavtalen med Förenta Staterna, Storbritannien, Australien och Canada är att de tillåter utlämning av egna medborgare. Avtalen förpliktigar emellertid inte till sådan utlämning och under förhandlingarna om dessa avtal klargjordes från svensk sida att utlämning av svenska medborgare från Sverige till utomnordisk stat inte kan komma ifråga.
    Belgien är det enda land utanför den anglosaxiska kretsen med vilket Sverige har ett bilateralt utlämningsavtal. Detta avtal ingicks redan år l870.38

 

Utlämning till Sverige
Före år 1982 saknades det bestämmelser i lag eller förordning om utlämning för brott till Sverige. Den enda regleringen på området var riksåklagarens anvisningar till åklagare om hur framställningen skulle handläggas innan den nådde utrikesdepartementet. Denna lucka har numera reglerats genom förordningen (1982:306) med vissa bestämmelser om utlämning för brott till Sverige.
    Som framgår av förordningen skall den som önskar begära en utlämning (dvs. åklagare eller krimininalvårdsstyrelsen) göra en skälighetsbedömning huruvida ett utlämningsförfarande framstår som motiverat i det enskilda fallet. Ett utlämningsförfarande tar inte sällan lång tid och kan redan därigenom vara påfrestande för den eftersökte. Utlämningsinstitutet bör bara komma till användning i de fall då man kan förutse ett förhållandevis strängt fängelsestraff. Med tanke på de krav på brottets svårighetsgrad som ställs i

38 Se SFS 1870:37, l870:39, SÖ 1951:31, SÖ 1973:149, SÖ l988:11. Belgien har inte tillträtt den europeiska utlämningskonventionen och belgisk lagstiftning innehåller liksom de anglosaxiska länderna kravet att en ömsesidigt förpliktande överenskommelse föreligger för att utlämning skall kunna medges.

utlämningslagen för utlämning från Sverige, bör utlämning till Sverige inte begäras annat än om i brottsligheten ingår brott för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år. För det fall att den eftersökte dömts, bör påföljden ha bestämts till minst fyra månaders frihetsberövande och/eller minst fyra månader återstå av strafftiden. Om utlämning begärs för flera brott, räcker det med att ett brott uppfyller detta krav.

 

Specialitetsregeln och regeln: aut dedere aut judicare
Det kan vara lämpligt att här erinra om två begrepp som används i utlämningssammanhang. Det ena är den s. k. specialitetsregeln (rule of speciality) som innebär att den som utlämnas inte får åtalas och dömas för något annat brott än det som han har blivit utlämnad för. Regeln skyddar således den utlämnade. Den är intagen i våra olika utlämningsavtal liksom i den allmänna utlämningslagen (12 §).
    Ett annat vanligt begrepp är ”aut dedere aut judicare”, dvs. en stat är skyldig att antingen utlämna en brottsling eller att ställa honom inför rätta. En sådan förpliktelse finns enligt den europeiska utlämningskonventionen för stater som inte utlämnar egna medborgare. Den förekommer också i flera av de internationella konventionerna som syftar till att bekämpa terrorism liksom i 1988 års narkotikabrottskonvention. Syftet med en sådan regel är att motverka de stötande verkningar som t. ex. kan uppkomma på grund av att många stater inte utlämnar egna medborgare. En person som är medborgare i en sådan stat skall naturligtvis inte ostraffat kunna begå brott i ett främmande land i förvissning att han är skyddad mot påföljder, om han efter brottet lyckas ta sig till sitt hemland.
    För närvarande är det endast möjligt att utlämna en svensk medborgare till de andra nordiska länderna. Det kan dock inte uteslutas att utvecklingen mot ett allt närmare samarbete mellan Sverige och länder i Västeuropa leder till att egna medborgare kommer att kunna utlämnas även till länder utanför Norden. Möjligheten till en sådan ordning kan ha stor betydelse t. ex. i fall när en gemensam handläggning mot inblandade från olika länder bör ske för att en rättegång skall kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt.

 

Överförande av lagföring
Som ett alternativ till utlämning kan en stat således i vissa fall vara skyldig att överta lagföringen för ett brott som har begåtts utomlands.

Institutet överförande av lagföring kan även användas vid brott som inte är av den svårighetsgraden att de kan medföra utlämning.
    Inom ramen för Europarådet har en särskild konvention utarbetats som reglerar denna fråga, 1972 års europeiska konvention om överförande av lagföring i brottmål. Konventionen trädde i kraft för svensk del år 1978.39 Syftet med bestämmelserna i 1972 års konvention är att i varje enskilt fall, bl. a. som ett alternativ till utlämning, förlägga lagföringen till den stat där det med hänsyn till samtliga förekommande omständigheter framstår som mest ändamålsenligt att den äger rum.
    Konventionen innebär en skyldighet för avtalsslutande stat att pröva en begäran om överförande av lagföring. Den tar sikte på två grupper av samarbetssituationer. Den första är den då lämplighetsskäl talar för att lagföring sker i en stat, men denna saknar egen behörighet. Med stöd av konventionen tillförs den staten i samband med framställningen behörighet att pröva målet.
    Den andra gruppen är då flera stater har ursprunglig straffrättslig kompetens att pröva ett brott och det gäller att se till att lagföringen äger rum i den stat där det är mest ändamålsenligt att så sker. Om exempelvis omfattande vittnesbevisning åberopas i ett mål, talar processekonomiska skäl för att lagföringen sker i det land där vittnena befinner sig. Även den misstänktes intressen skall beaktas vid avgörandet av var lagföringen ska ske. Hänsyn skall även tas till anknytning till en viss stat eller den misstänktes möjlighet till återanpassning i en viss stat.
    Konventionen innehåller ett stort antal bestämmelser med delvis komplicerat innehåll. För att den lättare skall kunnat tillämpas av svenska myndigheter har den omarbetats till svensk lag med användning av svensk lagstiftningsteknik och svenskt språkbruk. Förutom vissa ändringar i brottsbalken och rättegångsbalken har konventionen föranlett lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott (lagföringslagen) och en därtill hörande förordning (SFS 1978:108).
    Lagstiftningen gäller endast i förhållande till stater som har tillträtt konventionen. Endast ett mycket begränsat antal stater har tillträtt denna. Förutom Sverige är det endast Danmark, Nederländerna, Norge, Turkiet och Österrike.
    Utrikesdepartementet ombesörjer den direkta kontakten med utomnordiska stater vid tillämpning av konventionen. Antalet ärenden som rör övertagande av lagföring uppgår för utrikesdepartementets del till ett trettiotal per år.

 

39 Prop. 1975/76:3, SÖ 1976:21.

Bestämmelser om överförande av lagföring finns även i den europeiska utlämningskonventionen, den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål och i 1964 års europeiska konvention om straff för vägtrafikbrott (SÖ 1972:17).40 I praktiken sker övertaganden av lagföring i Sverige för brott som begåtts utomlands även med stöd av bestämmelserna i 2 kap. brottsbalken. Det är då fråga om ett mera formlöst samarbete mellan svenska och utländska polis- och åklagarmyndigheter utan utrikesdepartementets medverkan.

 

Upplysningar om innehållet i utländsk rätt
Ytterligare en form av internationell rättshjälp är att staterna lämnar varandra upplysningar om innehållet i resp. stats lagstiftning. Bestämmelser om detta finns i 1968 års europeiska konvention angående upplysningar om innehållet i utländsk rätt.41 Konventionen avser rättsregler på civil- och handelsrättens områden. Varje stat skall inrätta ett mottagande organ med uppgift att ta emot framställningar från utlandet och att se till att svar lämnas. Utrikesdepartementet har utsetts till sådant organ för svensk del.
    Enligt ett tilläggsprotokoll från 197842 till konventionen skall staterna även lämna varandra upplysningar på straffrättens område.
    Bestämmelser om lämnande av upplysningar om rättsregler på straffrättens område finns även i avtalet om rättshjälp i brottmål med Polen.
    Förfarandet på svensk sida regleras i förordningen (1981:366) om rätt att i vissa fall begära upplysningar om innehållet i utländsk rätt.
    Konventionsbestämmelserna förefaller vara av begränsat värde för svensk del, sannolikt på grund av att regleringen är okänd. Antalet konventionsärenden hos utrikesdepartementet är litet.

 

Indrivning av underhållsbidrag
Sverige deltar sedan länge i det internationella samarbetet rörande indrivning av fordringar på underhållsbidrag.
    Av störst intresse i detta sammanhang är 1956 års New York-konvention om indrivning av underhållsbidrag i utlandet.43 Syftet med denna konvention är att underlätta indrivning av underhållsbi-

 

40 Trafikbrottskonventionen har föranlett utfärdande av lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands samt kungörelsen (1972:477) om tillämpningen av 3 § lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands. 41 SÖ 1969:36. 42 SÖ 1981:6. 43 Prop. 1958:138, SÖ 1958:60.

drag. Den reglerar i huvudsak praktiska frågor om rättshjälp konventionsstaterna emellan och saknar regler om verkställighet av underhållsbeslut som har meddelats i en främmande stat. New York-konventionen har tillträtts av ett 40-tal stater.44 Bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgörande om underhållsbidrag, såväl till barn som till vuxna, finns däremot i 1973 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet. Sverige tillträdde denna konvention år 1976.45 Konventionen ersätter i förhållandet mellan de stater som har tillträtt den, en tidigare Haagkonvention i ämnet från år 1958, som Sverige likaledes har tillträtt.46 New York-konventionen och Haagkonventionen kompletterar varandra. New York-konventionen reglerar som nämnts tillhandahållande av inbördes rättshjälp över gränserna. Den öppnar bl. a. möjlighet att vid behov få hjälp med att åstadkomma ett rättsligt förfarande i den anmodade staten, som mynnar ut i en dom som kan verkställas. Om dom redan har meddelats i en stat, kan verkställighet erhållas i andra stater med stöd av Haagkonventionen. Kombinerade med andra konventioner om inbördes rättshjälp, främst Haagkonventionerna om delgivning och bevisupptagning, utgör dessa konventioner en god bas för internationellt samarbete i fråga om underhåll till såväl barn som vuxna.

 

Reciprocitetsförklaringar
Parallellt med detta samarbete via multilaterala och bilaterala avtal har på senare år utvecklats en annan form av internationellt samarbete för indrivning av underhållsbidrag. I Förenta Staterna, som står utanför New York- och Haagkonventionerna, finns ett särskilt system för samarbete över delstatsgränserna. Genom att ansluta sig till detta system har flera europeiska stater fått till stånd ett samarbete med olika amerikanska delstater som i stort svarar mot vad som erbjuds inom ramen för New York-konventionen och Haagkonventionen. I stället för att staterna ingår ett regelrätt bilateralt avtal utväxlar den amerikanska delstaten och den europeiska staten i fråga unilaterala s. k. reciprocitetsförklaringar. Förklaringarna går ut på att staterna har för avsikt att ömsesidigt hjälpa varandra att driva in underhållsbidrag i respektive stat.
    För svensk del föreligger sedan år 1989 ett sådant reciprocitetsarrangemang med delstaten Kalifornien. Arrangemanget har från den 1 maj i år utsträckts till att omfatta i princip samtliga ameri-

44 Se regeringens tillkännagivande (1979:784). 45 SÖ 1977:3. Jfr lagen(1978:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet. 46 SÖ 1965:55.

kanska delstater. En liknande modell för samarbete föreligger sedan år 1989 med Australien.
    Utrikesdepartementet har utsetts till s. k. förmedlande och mottagande organ enligt New York-konventionen. Även Stockholms läns allmänna försäkringskassa får, sedan år 1981, fullgöra uppdraget som svenskt förmedlande organ när det gäller ärenden enligt lagen (1964:143) om bidragsförskott.

 

Internationella bortföranden av barn
Olovliga bortföranden av barn är ett problem som kommit att uppmärksammas allt mer på det internationella planet. Man kan här skilja mellan två olika fall. I det ena tar en förälder utan lov med sig sitt barn till ett annat land för att undanhålla den andra föräldern vårdnaden om barnet. I det andra fallet håller en förälder utan lov kvar barnet i ett annat land efter utgången av en umgängestid eller efter det att en domstol har givit vårdnaden om barnet till den andra föräldern.
    Det finns numera två konventioner, till vilka Sverige har anslutit sig, som syftar till att komma till rätta med denna typ av bortföranden: 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn47 och 1980 års Europakonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn.48 Konventionerna trädde i kraft för svensk del år 1989. Reglerna är införda i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m. m. och om överflyttning av barn.49 Vidare finns en förordning (1989:177) som i huvudsak behandlar utrikesdepartementets roll i sammanhanget.
    Konventionerna innebär att staterna skall samarbeta i den typ av ärenden det här är fråga om. På svensk sida kan vi alltså få hjälp från andra länder med att få tillbaka barn som förts bort från Sverige. På samma sätt har Sverige åtagit sig att hjälpa andra länder med att återföra barn som olovligen har förts till Sverige.
    Utrikesdepartementet har utsetts till svensk centralmyndighet enligt konventionerna. Departementets uppgifter beskrivs i den ovan nämnda förordningen. Ärenden enligt konventionerna handläggs i Sverige i första instans av länsrätterna.
    De svenska erfarenheterna av de två konventionerna är ännu relativt begränsade. Mycket tyder dock på att de kan komma att visa sig vara värdefulla instrument. Ett femtontal stater är anslutna

 

47 SÖ 1989:7. 48 SÖ 1989:8. 49 Prop. 1988/89:8.

till Haagkonventionen, medan Europarådskonventionen har tillträtts av ett tiotal stater.
    När det gäller olovliga bortföranden till länder som inte anslutit sig till någon konvention är departementets möjligheter mer begränsade och det blir då inte fråga om internationell rättshjälp av det slag som avses i denna redogörelse.

 

Fri rättshjälp åt enskilda m. m.
De tidigare nämnda 1905 och 1954 års Haagkonventioner innehåller även bestämmelser om rättshjälp till enskilda, säkerhet för rättegångskostnader och verkställighet av beslut om rättegångskostnader.
    Konventionernas bestämmelser i dessa delar har i omarbetat skick förts in i den tidigare också nämnda 1980 års Haagkonvention om internationell rättshjälp som Sverige tillträdde år 1986.50 Konventionen kan ses som slutsteget i moderniseringen av 1905 och 1954 års konventioner.
    Enligt konventionen är medborgare och personer som är bosatta i en konventionsstat berättigade till rättshjälp i rättsförhållanden av civil eller kommersiell natur i andra konventionsstater på samma villkor som medborgare som är bosatta där. Tanken bakom regleringen är att tillförsäkra bl. a. dem som har anställning utanför sitt hemland samma ställning som medborgarna i det land där de är bosatta. Även sedan de har återvänt till sina resp. hemländer omfattas de av regleringen i den mån det är fråga om mål och ärenden i det land där de varit bosatta och den rättsliga angelägenheten är en följd av vistelsen där. Utvidgningen av personkretsen till att avse även andra än medborgare är en nyhet i förhållande till 1905 och 1954 års konventioner.
    Frågan om rättshjälp skall avgöras enligt de regler som gäller för de egna i landet bosatta medborgarna. Till skillnad från de äldre konventionerna omfattar 1980 års konvention även mål och ärenden hos domstolar och andra myndigheter som handlägger frågor av administrativ, socialrättslig och skatterättslig natur, om i den aktuella staten rättshjälp får lämnas i sådana mål eller ärenden. I fråga om villkoren för att få rättshjälp ställs inte längre kravet att den rättssökande skall visa att han är medellös. Med anledning av Sveriges tillträde till konventionen företogs vissa ändringar i rättshjälpslagen (1972:429).51

50 Prop 1985/86:161, SÖ 1986:72. 51 Se även förordningen (1988:123) om tillämpningen av rättshjälpslagen (1972:429) beträffande vissa utländska medborgare. Som framgår av förordningen finns bestämmelser om rättshjälp även i flera andra internationella konventioner.

På samma sätt som i 1965 års delgivningskonvention och 1970 års bevisupptagningskonvention skall varje land utse ett centralt organ med uppgift att ta emot och vidta erforderliga åtgärder med anledning av rättshjälpsansökningar från de andra länderna. I Sverige har utrikesdepartementet utsetts till sådant centralorgan av rättshjälpslagen (1972:429) beträffande vissa utländska medborgare. Som framgår av förordningen finns bestämmelser om rättshjälp även i flera andra internationella konventioner.

 

Säkerhet för rättegångskostnader
Enligt konventionen får den som är bosatt i ett konventionsland och uppträder som kärande eller intervenient i en rättegång i ett annat konventionsland inte åläggas att ställa säkerhet för motpartens rättegångskostnader av det skälet att han inte har hemvist eller vistas i processlandet. Regleringen avser inte bara fysiska utan även juridiska personer. Frågan om säkerhet för rättegångskostnader regleras för vår del av lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader.52 Som en direkt följd av att säkerhet för kostnaderna inte får avkrävas ålägger konventionen i likhet med de äldre konventionerna länderna att se till att beslut, varigenom den som har befriats från skyldighet att ställa säkerhet har ålagts att utge ersättning för rättegångskostnader, blir verkställbart i andra länder. Frågan regleras för svensk del i lagen (1986:1042) om verkställighet av vissa utländska beslut om rättegångskostnader.53 Rent allmänt kan sägas att antalet ansökningar till utrikesdepartementet med stöd av 1980 års konvention är mycket begränsat.

 

Överförande av straffverkställighet
Till inbördes rättshjälp i vid bemärkelse kan även räknas överförande av straffverkställighet.
    Denna form av samarbete syftar främst till att underlätta en brottslings återanpassning i samhället. Återanpassningsmöjligheterna anses öka, om han eller hon i sitt hemland får avtjäna ett frihetsstraff som ådömts i utlandet.
    Bestämmelserna i brottsbalken ger inte svensk myndighet någon befogenhet att verkställa en utländsk brottmålsdom eller att begära att en annan stat skall verkställa en brottmålsdom som meddelats i Sverige.

 

52 Se även regeringens tillkännagivande (1989:139) om befrielse i vissa fall för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader m. m. 53 Se även regeringens tillkännagivande (1988:119) av internationella överenskommelser som avses i lagen (1986:1042) om verkställighet av vissa utländska beslut om rättegångskostnader.

Genom enhetlig lagstiftning i de nordiska länderna har man gjort det möjligt att inom Norden verkställa domar och beslut i brottmål i annat nordiskt land än domslandet.54 När det gäller verkställighet av svenska domar utanför Norden eller verkställighet av utomnordiska brottmålsdomar i Sverige är frågan reglerad i lagen (1977:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL). Lagen kompletteras av förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. IVL gäller frihetsberövande påföljder, böter eller förverkande. Lagen tar i första hand sikte på samarbete med de stater som har tillträtt 1970 års europeiska konvention om brottmålsdoms internationella verkningar.55 När brottmålsdomskonventionen antogs, ställdes inte minst på svensk sida stora förhoppningar på den. Dessa har dock inte infriats. Huvudskälet är att så få stater har tillträtt konventionen. Den har ansetts komplicerad och svår att tillämpa. För vissa stater har konstitutionella skäl lagt hinder i vägen för ett tillträde.
    I början av 1980-talet utarbetades därför inom Europarådet ytterligare en konvention, 1983 års konvention om överförande av dömda personer (överförandekonventionen).56 Överförandekonventionen, som är den som har kommit att användas i praktiken, skiljer sig från brottmålsdomskonventionen huvudsakligen i följande avseenden: — förfarandet är enklare, — överförande av straffverkställighet får begäras inte bara av domslandet utan också av den stat som önskar överta verkställigheten, — överförande förutsätter den dömdes medgivande, — den är inte tillämplig på bötesstraff, — konventionen kan tillträdas även av stater utanför Europarådet.
    Överförandekonventionen har på en viktig punkt inte fått den utformning som man från svensk sida hade önskat. Det gäller det obligatoriska kravet på samtycke från den dömdes sida som en förutsättning för att straffverkställigheten skall få överföras. Från svensk sida har hävdats att det åtminstone i fråga om utländska intagna som jämte fängelse har dömts till utvisning skulle vara en fördel om straffverkställigheten kunde överföras oberoende av den dömdes samtycke.

 

54 Jfr lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge om verkställighet av straff m. m. 55 Prop. 1972:98, SÖ 1976:21. 56 Prop. 1983/84, SÖ 1985:1.

Överförandekonventionen har tillträtts av nära tjugotalet stater, däribland Förenta Staterna och Canada. Brottmålsdomskonventionen har däremot endast tillträtts av sex stater förutom Sverige.
    Framställningar enligt båda konventionerna skall för svensk del göras via utrikesdepartementet. Antalet ärenden enligt överförandekonventionen är relativt begränsat. De uppgår till mellan 10 och 15 per år.
    Sverige har även ingått ett bilateralt avtal med Thailand om överförande av straffverkställighet. Avtalet57 som är från år 1989 har ännu inte tillämpats i praktiken.
    Slutligen kan i detta sammanhang nämnas 1964 års europeiska konvention om övervakning av villkorligt dömda eller villkorligt frigivna personer,58 som Sverige tillträdde år 1978 och som har föranlett lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet och en därtill hörande förordning (1979:163). Konventionen, som har tillträtts av sju stater förutom Sverige, förefaller sakna praktisk betydelse åtminstone för svensk del. Några ärenden enligt konventionen har inte förekommit under senare år.

57 SÖ 1990:35. 58 SÖ 1979:4.