KERSTIN NORDLÖF. Straffprocessuella tvångsmedel Gripande Anhållande och Häktning. Akad. avhandling. Stockholms universitet. 1987. 323 s.

 

Jur. och fil. kand. Kerstin Nordlöf disputerade den 17 november 1987 för jur. dr grad i kriminologi.
    Avhandlingens syfte är att studera diskrepanser mellan lag och praxis, och åtskilliga sådana har framkommit. Den består av fyra avsnitt, varav tre gäller de svenska straffprocessuella tvångsmedlen, nämligen ett historiskt avsnitt, en redogörelse för praxis och förslag till reformer. Ett fjärde avsnitt är en redogörelse för motsvarande regler i de nordiska länderna och flera andra länder.
    I kap. I om tvångsmedel förekommer på s. 1–2 en tablå över tvångsmedlen enligt RB. I praktiken förekommer det emellertid åtskilliga andra tvångsmedel, som till stor del inte är reglerade i Sverige. En mycket detaljerad uppräkning förekommer i Law Reform Commission of Canada, Report 25, Obtaining forensic evidence (Ottawa, 1985), s. 2. På s. 3 står om perdurerande tvångsmedel, vari alltså ingår häktning, att domstols beslut alltid måste föregås av en förhandling, vid vilken den misstänkte måste vara närvarande, och en not hänvisar till t. ex. RB 27:5 3 st. Häktning i den misstänktes utevaro jämlikt RB 24:17 förekommer emellertid ganska ofta, både som normalt tvångsmedel under förundersökningen och som underlag för begäran om utlämning.
    Kap. II behandlar de juridiska aspekterna på tvångsmedlen och är mycket kortfattat. Beträffande häktningsskälet recidivfara och dess kriminalpolitiska syfte kan tilläggas en iakttagelse ur min erfarenhet som åklagare vid åklagarmyndigheten i Göteborg. Där hade jag under perioden 1950–64 i stor utsträckning mål mot vuxna tilltalade i ”vanliga” brottmål, av vilka en stor del var häktade, och där risken för fortsatt brottslighet var det enda eller ett av flera häktningsskäl. I många fall var det påfallande hur den häktades fysiska och psykiska tillstånd förbättrats från anhållandet och häktningsförhandlingen till huvudförhandlingen, därför att han tagits ur en virvel av brott och spritmissbruk, som han ej själv kunnat eller velat avbryta. Vid denna tid spelade narkotikamissbruk nämligen ännu ingen större roll i detta sammanhang. På s. 9 sägs vidare, att statens maktmonopol beträffande häktning innebär, att staten måste utge ersättning om någon varit häktad utan laga skäl. Jämlikt 1 § lagen om ersättning vid frihetsinskränkning är detta emellertid icke förutsättningen.
    Kap. III, En juridisk analys av utvecklingen, innehåller en värdefull redogörelse för den historiska utvecklingen av lagstiftningen om tvångsmedlen ända från landskapslagarna fram till 1983 års häktningsutredning och propositionen 1986/1987:112, som ledde till de fr. o. m. 1989 införda reformerna.
    Av Kap. IV, Empiriska undersökningar, framgår att det varit svårt att få fram material om antalet anhållningsbeslut och närmare detaljer därom. RÅ gjorde en undersökning 1974, omfattande perioden 1965–73, helt eller delvis, varefter två statliga utredningar gjorde var sin undersökning, den första omfattande en del av år 1975 och den andra ett urval av 1982 års beslut. Det ålåg åklagarna att besvara dessa tre undersökningar, var-

för dessas resultat kan antagas vara fullständigt. Vissa av dessa undersökningar har även gällt uppgifter från polismyndigheter om antalet gripna, hämtade och medtagna till förhör i anledning av misstanke om brott. Här vill jag emellertid med utgångspunkt från en lång kännedom om praxis framhålla, att det i många fall först vidtagits en åtgärd och sedan i efterhand klistrats en etikett på denna. Med andra ord har en kanske outbildad, ung, osäker eller eljest okvalificerad polisman bett, beordrat eller genom en rent fysisk åtgärd fått en person att medfölja till en polisstation, utan att det i vissa fall varit klart, om vederbörande varit misstänkt, målsägande, ställföreträdare, vittne eller anmälare, enligt formeln ”Det blir bäst att följa med till kontoret”. Därefter har åtgärden i bästa fall protokollerats i en liggare eller ett protokoll, och polismannen själv eller en överordnad har längre eller kortare tid i efterhand satt en juridisk etikett på åtgärden. I vissa fall har sedan denna etikett ändrats eller kompletterats vid ifyllande, redovisning eller granskning av anhållningsliggaren. Beträffande RÅ:s ovannämnda undersökning nämns på s. 48, att av de bifallna häktningsframställningarna 3 % överklagas till hovrätten. Det borde även ha framgått andelen överklaganden i motsatt riktning.
    I Kap. V, De lege lata, nämns på s. 60–61 den speciella storstadspraxisen, att polisen håller s. k. 24:8 förhör med den gripne och redovisar resultatet härav, personligen eller per telefon till åklagaren, som därefter fattar beslut om anhållande. RB däremot förutsätter, att polisen först anmäler gripandet till åklagaren, som därefter uppdrager åt polisen att höra vederbörande eller t. o. m. själv håller förhöret. I noterna 43 och 44 refereras JOs kritik därav bl. a. i ämbetsberättelsen 1954:205. Vad vidare angår JOs uttalande i ämbetsberättelsen 1968:101, att en misstänkt borde ställas inför en åklagare, innan anhållningsbeslut fattades, bortsåg detta helt från geografiska och andra praktiska svårigheter. På s. 62 nämns möjligheten till anstånd med häktningsframställning efter tillstånd av JK ”vid misstanke om vissa grova brott”. Det borde ha framgått, vilka dessa är. På s. 62 nämnes vidare tre detaljer av intresse i samband med rättens beslut av häktning. Den första är att rätten skall bestämma den tidpunkt då åtal senast skall väckas, ej längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. Enligt min erfarenhet bestämdes denna nästan regelbundet till samma veckodag som domstolens ordinarie sessionsdag. Detta medförde i sin tur att rätten kunde utnyttja hela tidsfristen på en vecka till att förbereda huvudförhandlingen. Nästan regelbundet väckte åklagaren också åtal just denna dag, ej en eller två dagar tidigare, även om detta varit möjligt. Den andra detaljen är att det var mycket vanligt att ny häktningsförhandling ej hölls, när åtal ej väckts inom 14 dagar. Den tredje och sista är att framställningar om förlängd åtalstid nästan alltid beviljades efter telefonkontakt mellan rätten och försvararen. I anslutning till behandlingen av beslut om häktning på samma sida borde också ha nämnts rättens beslut jämlikt RB 24:22 2 st., att med överförande till allmänt häkte skall anstå, samt vad detta innebär i praktiken. Skälet är i allmänhet att utredningen kan bedrivas snabbare och effektivare, om den häktade förvaras i arrest, jämfört med att förhörsledaren eller den häktade skall köra bil eller transporteras t. ex.

Sölvesborg — Kalmar, som det kunde förekomma i Blekinge län. På s. 64 nämns åklagarens beslut om restriktioner av olika slag för anhållen och häktad, och att beslutet ej kan överklagas utan endast prövas av överordnad åklagare. Beträffande hela institutet överprövning kan hänvisas till min artikel Överprövningsinstitutet och dess berättigande, SvJT 1973:719– 730, som dock endast behandlade beslut i åtalsfrågor. Jag kan också i anslutning härtill hänvisa till behandlingen i min doktorsavhandling Åklagararbete och åklagarroll (1983), s. 31–40, 83 och 131–132. Under den undersökningsperiod, första kvartalet 1975, som gällde min verksamhet som länsåklagare, förekom inga framställningar om överprövning rörande restriktioner.
    Kap. VI, Undersökningen Gripande anhållande och häktning 1985, är författarens egen undersökning. Den gällde de 2 073 personer som anhölls såsom misstänkta för brott under fyra veckor i början av 1985. Den riktades bl. a. till polis, åklagarmyndigheter och tingsrätter. Bortfallet var för dessa tre kategorier 13, 8 och 33 %. Detta motsvarade tre polisdistrikt, ett åklagardistrikt och tre tingsrätter. Beträffande de största polis- och åklagarmyndigheterna måste författaren själv insamla en stor del av materialet. Underlåtenheten att svara motiverades med tidsbrist.
    Kap. VII, Praxis: Från brott och till lagföring, behandlar närmare författaren egen sistnämnda undersökning. Av sid. 75 och not 1 s. 166 framgår, att redovisningen i vissa delar även innehåller en jämförelse mellan de olika åklagarregionerna i landet efter sammanläggningen den 1 juli 1985 till större sådana. Vilka dessa är nämnes inte. I all statistik som utsändes från RÅ namngives de olika regionerna, och det är också känt att skillnader förekommer i vissa avseenden, både mellan regioner och lokala åklagarmyndigheter. Jag tror inte, att alla dessa beror på lokala skillnader i brottsligheten, utan att det även förekommer lokala traditioner och personliga bedömningar. Därför hade det varit intressant att veta, vilka regionerna är. På s. 98 nämns i avsnitt 7.3.2, att åklagaren i två fall begärde en i sin utevaro anhållen person häktad. Detta borde enligt min erfarenhet ske mycket oftare, bl. a. som underlag för framställning om utlämning. Tabell 7.28 på s. 112 upptager antalet dagar mellan beslut om häktningsframställning och att denna inkom till rätten. En liten del av tiderna är så långa att man kan undra, hur postgången fungerar. Tabell 7.32 på s. 116 behandlar anledningen till att häktningsframställningen återkallades, uppdelat på 10 olika alternativ. Skyldighet att ange skälet föreligger dock ej.
    Avsnitt 7.3.4.1. Den anhållnes inställning till häktningsyrkandet hade blivit överskådligare, om det uppställts i tabellform.
    Avsnitt 7.3.4.2. Rättens beslut visar, att 86 % av häktningsframställningarna bifölls, en siffra, som visar, att åklagarnas bedömning varit övervägande riktig.
    Avsnitt 7.3.4.5. Tidsfristen visar att dessa överskridits i ett stort antal fall på olika stadier. Denna iakttagelse är så viktig, att dessa fall borde ha undersökts närmare. En sådan undersökning hade troligen givit vid handen, att redovisningen i vissa fall varit ofullständig eller missvisande, så att fristerna i verkligheten icke överskridits. Det återstår dock vissa fall,

som kan misstänkas ha varit tjänstefel av någon myndighet. Jämlikt FUK 13 § 3 st skulle anhållningsliggare för varje tjänsteställe kvartalsvis översändas till statsåklagaren för granskning. Eftersom jag var länsåklagare i Blekinge län och Kronobergs län den 1 januari 1965–den 30 juni 1984 med först sex, därefter fem underställda åklagarmyndigheter och utstationerade distriktsåklagare, betyder detta, att jag varit skyldig att granska något över 400 anhållningsliggare, varav cirka 10–15 % kan avräknas på grund av olika längre ledigheter. Normalt tillgick det så att en yngre jurist på myndigheten, om någon sådan fanns tillgänglig, gjorde en granskning, och att jag sedan tog ställning till därunder framkomna oklarheter eller felaktigheter. Resultatet blev, att nästan varje liggare föranledde åtminstone någon förfrågan, och att svaret på denna i allmänhet blev tillfredsställande. Enstaka felaktigheter kvarstod, men jag kan inte minnas, att jag bedömde någon som så allvarlig, att jag var skyldig att underrätta RÅ på grund av misstanke om eventuellt tjänstefel. Jag har emellertid inte kunnat friska upp minnet genom att gå genom anhållningsliggarna på nytt, eftersom de är arkiverade i Kalmar. Med utgångspunkt från dessa erfarenheter anser jag därför, att det hade varit möjligt att få fram förklaringar till i varje fall de flesta överskridandena.
    Avsnitt 7.4.1. Besvär mot rättens beslut nämner besvär i häktningsfrågan och hovrättens beslut. Det framgår däremot ej, om hovrätten i något fall jämlikt RB 52:10 hållit muntlig förhandling i häktningsfrågan.
    Av avsnitt 7.6.1. Påföljd s. 145–147 framgår hur stor andel av de häktade, som dömdes till fängelse och straffens längd. Det hade dock även varit intressant att veta, hur stor andel, som ådömts ett fängelsestraff, som motsvarade häktningstiden, och som alltså försattes på fri fot omedelbart. Det torde även ha förekommit vissa fall, som ådömts en icke frihetsberövande påföljd med hänvisning till att de varit häktade, underförstått att detta borde verka tillräckligt avskräckande. På s. 148 nämns, att 22 % av dem som överklagat till hovrätten sedan överklagade till HD. Som pendang härtill hade det varit av intresse att veta, i hur många fall åklagarna gjort fullföljdsframställning till RÅ. Tabell 7.56 på s. 153 upptar åldern på de anhållna personer som begärdes häktade. Däribland förekommer 16 16–17-åringar. Det måste dock vara en ren slump, att det inte även förekommer någon 15-åring bland 767 personer.
    Avsnitt 7.7.2. Restriktioner i allmänt häkte och den därtill hörande tabellen 7.59 på s. 157 visar, att det endast var 30 % av de inskrivna (anhållna eller häktade), som icke ålagts någon typ av restriktion, och att det förekom 12 olika typer, från ”Inga restriktioner” till ”Inget tillåtet” och ”Allt prövas”. Gissningsvis har den sistnämnda varianten förekommit vid grova narkotikabrott och eventuella brott mot rikets säkerhet. Författaren uttalar vidare, att förutsättningen för att restriktioner skall kunna åläggas är att kollusionsfara föreligger. Detta anhållningsskäl har emellertid inte åberopats i 43 % av fallen. Om detta är riktigt, skulle således ett stort antal beslut om restriktioner ha varit ogrundade. Detta är en synpunkt, som jag aldrig kom att tänka på under den långa period då det ingick i mina arbetsuppgifter att granska anhållningsliggarna från underställda åklagarmyndigheter eller utstationerade distriktsåklagare.

Inte heller tänkte jag då på att restriktionerna ju borde upphävas efterhand som det inte förelåg något behov av dem. Detta har troligen också skett i betydligt mindre utsträckning än vad som borde ha gjorts. Tabell 7.62. Antal förhör utanför häktet på s. 161 ger den överraskande upplysningen att den genomsnittliga tiden per förhör var 15 minuter, därav 7–8 minuter för män och 45 minuter för kvinnor. Tiderna verkar överraskande korta, men det är möjligt att däri ingår ett antal avsedda delgivningar jämlikt RB 23:18, där den hörde förklarat sig avstå från delgivning. Det torde också ha förekommit vissa personer, som vägrat att yttra sig.
    Avsnitt 7.8. Offentlig försvarare lämnar en rad upplysningar beträffande dessas verksamhet, dock ej om närvaro vid förhör. Noterna 175 och 176 till detta kapitel på s. 173–174 upptar anhållnings- och häktningsskälen, uppdelade på olika kategorier. Ett av dessa, som förekommer i båda kategorierna, är utpräglat kriminalpolitiskt, nämligen ”då det med hänsyn till den misstänktes, trots hans ungdom, bristande vilja till anpassning framstår det som oundgängligen erforderligt att genom ett omedelbart frihetsberövande inskärpa vikten av att han fortsättningsvis avhåller sig från att begå brott”.
    Kapitel IX behandlar Praxis: Frihetsberövandets varaktighet. Avsnitt 8.1. Frigiven efter anhållningsbeslutet på s. 187–188 visar, att det förekommit ett visst antal fall, där tidsfristen för beslut om antingen frigivande eller ingivande av häktningsframställning överskridits. I ett fall har anhållandet varat i 22 dagar, vilket verkar mycket egendomligt.
    Kapitel X behandlar Diskrepanser mellan lag och praxis. På s. 200 framgår en annan allvarlig företeelse, nämligen att en del av både anhållningsbesluten, häktningsframställningarna och häktningsbesluten med grunden ”fängelse minst 2 år” gällt brott, där minimistraffet varit betydligt lägre t. ex. grov stöld, rån, skadegörelse och varusmuggling.
     Avsnittet 10.2.3. Tidsfristen ställer mot varandra avvägningen mellan den enskildes krav på rättssäkerhet och kraven på en effektiv brottsutredning och lagföring. Jag är emellertid övertygad om att även de statsfinansiella skälen inverkat, där det gäller åklagarnas skyldigheter att vara tillgängliga utanför ordinarie arbetstid samt härav följande krav på kompensation antingen ekonomiskt eller fritid med därav följande krav på ökat antal tjänster.
    Kap. XI. Sveriges internationella åtaganden är en genomgång av detta område.
    Kap. XII. En studie av komparativ rätt behandlar motsvarande regler i Danmark, Finland, Norge, England och Wales, Frankrike och Förbundsrepubliken Tyskland. Detta är ju, måhända med undantag för Frankrike, de länder som vanligen behandlas i de jämförande avsnitten i svenska vetenskapliga verk. Någon gång kunde det emellertid vara intressant att i stället för engelsk rätt få en redogörelse för skotsk rätt, som överensstämmer betydligt mer med den nordiska. I not 28 till kap. XI användes termerna arresterad och häktad i samma mening om ett österrikiskt fall, vilket kan vara vilseledande. I avsnittet 12.2. Danmark står på s. 230 att till skillnad från svensk rätt kan grundlovsförhöret genomföras, förutom i tingshus, även på polisstation. Detta förekommer även i Sverige. Tabell

12.1. på s. 232 visar frihetsberövandets längd för häktade i Danmark 1981. I anledning härtill uttalas på s. 232–233, att andelen längre häktningstider synes vara större i Danmark än i Sverige. I anslutning härtill kan hänvisas till advokaten Arnold Rothenborgs bok Vaegten og svaerdet. Erindringer mod et system (Köbenhavn, 1979), där han i kap. 15. Rapport om anklagemyndighedens opfattelser på s. 166–168 kritiserar denna företeelse, särskilt med stöd av sina erfarenheter som försvarare i stora narkotikamål.
    Sammanfattningsvis är avhandlingen av stort intresse för praktiskt verksamma brottmålsjurister, dels genom sin noggranna genomgång av praxis, dels genom att den påvisat vissa brister i den sistnämnda.
    Klas Lithner