Officiell svenska i Finland
Om översättning av officiella texter. Allmänt.
Mångspråkigheten innebär extra arbete bl. a. för internationella organisationer. Synnerligen resurskrävande är det översättningsarbete som utförs i New York, Genéve, Bryssel, Strasbourg, Luxemburg och Wien på respektive organisationers sekretariat. I dag verkar en växande skara högt utbildade och väl betalda tolkar och translatorer vid olika mellanstatliga organisationer på dessa och andra orter i världen.
    Men också på det nationella planet utföres i varje stat oberoende av dess interna språkliga struktur ett visst mått av översättningsarbete beträffande internationella traktater och konventioner som måste översättas till det nationella språket. Internationella förarbeten till dylika dokument översätts även i viss utsträckning för att inarbetas i nationella underlag till lagstiftningsakter.
    Nationella lagar och utredningar översätts ibland till internationella språk, när de är av större allmänt praktiskt eller teoretiskt intresse.
    Den största mängden översättningar görs i alla fall i två- eller flerspråkiga stater. Detta arbete utförs med sikte på de egna medborgarnas behov av texter på sitt modersmål. Ett exempel på en sådan stat är Finland, där man har gamla traditioner i fråga om översättning av lag-och annan officiell text.

Den officiella tvåspråkigheten i Finland.
Historik Sedan år 1860 utkommer Finlands författningssamling förutom på svenska också på finska. Under storfurstendömets sista decennier existerade en parallell ryskspråkig version av Finlands författningssamling.
    Under slutskedet av den ryska epoken i Finlands historia arbetade senatens ekonomidepartement (regeringen) främst på ryska. Ryskan användes även rätt mycket i kommunikationsförvaltningen och vid vissa länsstyrelser. Men annars utvecklades aldrig någon heltäckande officiell trespråkighet i Finland, trots försök i denna riktning från de ryska makthavarnas sida. I inofficiella sammanhang spelade både franskan och tyskan en viktig roll som förhandlingsspråk mellan ryska och finländska myndighetspersoner, viktigare än ryskan, som blott ett fåtal finländare behärskade.

Grundtexten i lagstiftningsarbetet
Ursprungligen låg den svenska texten till grund för lagstiftningen i Finland, men ungefär kring sekelskiftet 1900 nådde finskan ställningen av huvudspråk. I fortsättningen är finskan grundtext och svenskan är översättning, ehuru med samma rättsliga giltighet som grundtexten.
    Undantag utgörs endast av vissa samnordiska lagar, där den svenska versionen vanligen blir grundtext också i Finland. Det förekommer ibland att en svensk lag står som modell för en motsvarande finländsk författning, varvid utgångstexten också är svensk.
    Av naturliga skäl utnyttjar man även existerande svenska översättningar av internationella traktater som skall översättas för finländskt

bruk. Men då är det ju fråga om en översättning, ej om en text med egen juridisk giltighet.

I vilken utsträckning utkommer officiella texter på bägge språken?
I Finland är man följaktligen sedan långt tillbaka i tiden van vid flerspråkighet i offentliga sammanhang. Den officiella tvåspråkigheten medför en stor mängd översättningsarbete. Det är inte endast Finlands författningssamling som samtidigt utkommer i två versioner. Detsamma gäller det mesta av riksdagstrycket.
    Offentliga utredningar och andra förarbeten till lagstiftningen utkommer tyvärr numera mycket sällan i särskilda svenska och finska versioner. De finskspråkiga kommittébetänkandena förses likväl med svenska rubriker och vanligen även med korta svenska sammandrag.
    Regeringspropositionerna är följaktligen oftast den viktigaste på svenska tillgängliga källan till kunskap om bakgrunden till nya lagar.
    Översättningsarbetet utförs i statsrådet, på riksdagen, i centrala verk och offentligrättsliga självständiga anstalter, i tvåspråkiga länsstyrelser och kommuner, om vi håller oss till myndigheterna. Vissa offentliga översättningsarbeten ges också ut till enskilda översättningsbyråer.
    Viktiga myndigheter i detta sammanhang är statsrådets svenska språknämnd och translatorsbyrån vid statsrådets kansli, riksdagens justeringsmän med ansvar för den svenska avfattningen av lagarna jämte riksdagens svenska byrå.
    Inom den privata sektorn översätter man också mycket från finska till svenska. Men ifråga om internationella företag är också andra språk med i bilden, inte minst engelskan. Det finns en tendens i dagens Finland att prioritera engelskan framom svenskan i olika icke-offentliga sammanhang.
    Tidningsmän, TV- och radioredaktörer jämte andra publicister med Svenskfinland som arbetsfält får ständigt arbeta med finska texter. Deras förmåga att återge dessa texter på god svenska är av största betydelse, eftersom massmediespråket sätter sin starka prägel på språkutvecklingen. Tyvärr leder en bristande förmåga, men framför allt tidsbristen i dylika sammanhang stundom till att översättningsfel får en icke önskvärd spridning.

Översättningsproblem förorsakade av finskans speciella satskonstruktioner
Detta att man är van vid att översätta särskilt från finska till svenska betyder inte att denna färdighet vore lätt förvärvad. Vana ger färdighet. Men innan denna färdighet uppnås kräves mycket arbete och stor omsorg men också en särskild begåvning, om resultatet skall bli tillfredsställande.
    En i finska obevandrad person är sällan medveten om hur annorlunda finska språket (ett icke indoeuropeiskt språk) är konstruerat än svenskan och hur svårt det är att återge dess satskonstruktioner på svenska. I finskt skriftspråk men delvis även i högtidligare talspråk föredrar man meningar i vilka en mängd satser sammanfogats till en sinnrik, men ytterst svåröversättbar helhet. Därtill kommer att genus saknas och att antalet prepositioner är litet. I stället finns det mängder av kasus.

Man förfaller i finskan lätt till en mångordighet som är främmande för svenskan. Man tycker om konditionala verbformer. Också spekulativa ordvändningar odlas i riklig mån. Översättaren ställs inför svåra problem, när sådana satser skall återges på svenska. Egentligen borde ju översättningen vara ordagrann. Men resultatet blir då inte bara ett tungt språk utan också att en svensk läsare ställer sig frågande till de många ”skulle” och ”torde”. Är man så osäker på sin sak eftersom man uttrycker sig så förbehållsamt?

Svensk-finska?
Är den finska satskonstruktionen så avvikande från den svenska (och indoeuropeiska) så har å andra sidan det finska fackspråket av tradition utmärkts av att det varit mycket lätt att finna synonyma motsvarigheter i svenskan. Det finska fackspråket och således också lag- och förvaltningsspråket byggde nämligen ursprungligen helt på svenskan. Det fanns få finska termer, eftersom finskan på den tiden användes främst i tal och det abstrakta skriftspråket och därmed ordförrådet var mer utvecklat endast när det gällde Bibeln och religionen. T. ex. den finska versionen av 1734 års lag ter sig i språkligt avseende som synnerligen torftig. Många ord är ordagranna och ofinska översättningar från svenskan.
    När finskan under 1800-talets senare hälft och i början av 1900-talet snabbt utvecklades till ett kulturspråk med ett rikt ordförråd som täcker alla facktermer, utgick man fortfarande från svenskan. Men i stället för klumpiga översättningar skapade man trogen den finska puristiska traditionen helt nya finska termer som saknar beröringspunkter med svenska eller internationella förebilder, men som det oaktat har sin exakta motsvarighet i svenskan. Med hjälp av en ordbok kan man således vara ganska säker på att träffa rätt, när man översätter från finska till svenska.
    Blott i begränsad omfattning har man bibehållit sådana finska termer som återger den svenska förlagan på ett rätt ”ofinskt” sätt. Dessa termer har å andra sidan fördelen att kunna förstås också av svenskar med svaga kunskaper i finska.
    Som exempel kunde nämnas ulosotto (utsökning), ulosmittaus (utmätning), lainhaku (lagsökning).
    I vissa avseenden är situationen således enklare än när man skall översätta från engelska till franska eller tvärtom. Dessa är ju bägge gamla kulturspråk och har utvecklats rätt oberoende av varandra i enlighet med de ofta starkt divergerande tänkesätten på var sin sida om Engelska kanalen.

Synonym ordskatt i svenskan och finskan
När man skall översätta lagar är det givetvis av allra största betydelse att orden och uttrycken har samma betydelse. En sådan överensstämmelse var således ganska lätt att åstadkomma så länge som svenskan var grundspråket och den finska versionen utgjorde en översättning. Man hade ju skapat de finska termerna enkom för att komma till rätta med översättningsproblemen. De rotfäste sig sedan i allmänhet utan större svårigheter i det skrivna och talade finska språket.

Men också sedan finskan övertagit rollen av grundspråk i lagstiftningssammanhang eller vid utarbetandet av offentliga utredningar och andra officiella texter har detta för översättarna förmånliga tillstånd i stort sett bibehållits. Man kunde alltså uttrycka saken så att man visserligen avfattar texterna på finska, men man tänker fortfarande på samma sätt som när svenskan var grundspråket. Med andra ord, man tänker i juridiska och administrativa sammanhang på en finska som skapats för att tjäna som översättning från svenskan.
    Man bör också minnas hur starkt utbredd kunskapen i svenska har varit i Finland. Åtminstone i huvudstaden både talade och skrev tidigare största delen av de skol- och universitetsgångna finnarna svenska utan större svårighet. Detta berodde inte på att skolundervisningen i svenska var god, utan på att svenska talades i familjerna. Man läste också svenska böcker och tidningar. Svenskan som kulturspråk för hela Finland (givetvis tillsammans med finskan) bibehöll ännu sin ställning i mitten av 1900-talet.

Har finska språket fjärmat sig från svenskan?
Under 1900-talets senare hälft ändrades likväl situationen i detta avseende. Kunskapen i svenska har starkt avtagit på senare år hos finnarna. Det finska fackspråket har också delvis lösgjort sig från sin svenska bakgrund, ehuru i mindre omfattning i fråga om juridik och förvaltning än beträffande andra fack.
    Finnarna har också blivit mer engelskt inriktade på senare år, ehuru i mycket mindre grad än svenskarna (och då speciellt rikssvenskarna). Impulserna till finskan kommer i dag mer sällan över svenskan; det är för det mesta fråga om direkta impulser från engelskan. Eftersom impulserna ej behöver komma parallellt leder detta till att svenskan och finskan av den orsaken i viss mån fjärmas från varandra. Men återigen gäller detta endast i mindre grad i fråga om det juridiska och administrativa fackspråket.
    På 1970-talet utvecklade sig i Finland bland sociologer och psykologer, men även bland samhällsvetare inriktade på den offentliga förvaltningen, ett även för finnarna själva svårbegripligt fackspråk. Detta språk finner man i offentliga utredningar och promemorior som det utkom så många av under detta årtionde. Med dessa publikationer syftade man givetvis i många fall till ny lagstiftning. Det blev besvärligt för juristerna att omforma de i många fall oklara tankegångarna i dessa utredningar och beslut till lagtext. Ännu svårare var det att få lagtexten översatt till en begriplig svenska.
    På senare år synes det som om läget i viss mån stabiliserats. Man strävar också på finskt håll till ett enklare och lättbegripligare språk i lagstiftning och förvaltning. Ett statsrådsbeslut har fattats i saken (1982:479) som grundar sig på att kommittébetänkande (1981:26).
    Man är säkert berättigad att säga om språkutvecklingen att finskan och svenskan i viss mån fjärmat sig från varandra under senare decennier. Men nödvändigheten att upprätthålla en officiell tvåspråkighet har lett till att man på juridikens och förvaltningens områden bibehållit synonyma ord och uttryck. Det går ju inte att använda juridiska termer annat

än med exakt samma innebörd på bägge språken, sedan man kommit överens om deras inbördes motsvarighet. Fortfarande är det således jämförelsevis lätt att med hjälp av en god ordbok översätta juridiska och administrativa facktermer mellan svenska och finska.1

I Finland producerade svenska texters läsbarhet i Sverige
Ett krav som inte tidigare ställdes så tydligt som i dag är att svenskan i Finland skall bibehålla sin förståelighet i Sverige, helst skilja sig så litet som möjligt från rikssvenskan. Hur går detta krav att förena med bindningen av de finlandssvenska till de finska facktermerna? Efter skilsmässan från Sverige utvecklades svenskan i Finland i viss mån självständigt. De avvikande kännetecken som alltid funnits i de östsvenska målen fick en än större genomslagskraft i Finland, efter det att de administrativa banden med Sverige upplösts. Det juridiska och administrativa språket begynte också utvecklas självständigt i Finland.
    Däremot kvarstod ju den kulturella samhörigheten mellan Svenskfinland och Sverige. Inom skönlitteraturen lyckades man bättre bibehålla ett gemensamt svenskt språk än inom facklitteraturen.
    Under hela 1800-talet var svenskan kulturspråk i hela Finland. Det var följaktligen inte så mycket finskan som påverkade utvecklingen av svenskan i Finland i delvis annan riktning än rikssvenskan. Svenskan i Finland levde blott sitt eget liv mer eller mindre isolerad från rikssvenskan, beroende på statsrättsliga och geografiska omständigheter.

Olika termer i Finland och i Sverige
När man kan uttrycka ett visst begrepp på mer än ett sätt i svenskan har det ibland gått så att man föredragit en term i Finland och en annan i Sverige. Det är t. ex. mer brukligt i Finland att tala om aktionär än aktieägare som är vanligare i Sverige. I Finland föredrar man av någon anledning skuldsedel, medan man i Sverige talar om skuldebrev. Man säger och skriver i Finland besvärsundervisning, i Sverige besvärshänvisning. I Finland är man minderårig, i Sverige underårig. I Finland talar man om socialvård, i Sverige om socialtjänst, medan fattigvård och socialhjälp var gångbara termer i bägge landen. Alla dessa termer är språkligt korrekta, men i fråga om valet mellan de alternativa begreppen väljer man stundom olika vägar i Finland och i Sverige.
    I vissa fall blir det nödvändigt att skapa nya ord och begrepp i juridiska och administrativa sammanhang. Härvidlag har man ibland i Finland gått in för svenska termer som skiljer sig från dem man hittat på i Sverige. Men det händer lyckligtvis också att man kunnat ena sig om samma term.
    Som ett gott exempel kan nämnas länsrätt som godtagits i bägge länderna som beteckning för en ny typ av förvaltningsdomstolar. Det-

1 En svensk ”Juridisk basordlista” utgiven av Riksdagsbiblioteket har nyligen (1990) utkommit. Ordlistan är avsedd för indexering och sökning av litteraturreferenser. Samma termer används i databankerna KATI och Finlex. Basordlistan består av inemot 2 000 finlandssvenska juridiska termer med angivande samtidigt av motsvarande finska term. Y.J. Hakulinen: ”Ny juridisk ordbok. Lag- och handelsspråk finska-svenska-tyska” (1974) är i dag något föråldrad.

samma är fallet med tingsrätt som betecknar de nya lokala allmänna domstolarna.
    På 1800-talet måste man i Finland efter ryskt mönster ge vissa existerande eller nyskapade institutioner motsvarande i Sverige förekommande ryskinspirerade beteckningar. T. ex. guvernör blev beteckningen för landshövding, senat kom i stället för regering, prokurator i stället för justitiekansler. När Finland blev självständigt, fick emellertid alla dessa institutioner riktiga svenska beteckningar.
    Det är självklart att den finska grundversionen av lagarna och andra offentliga texter liksom finskans i dag allmänt utbredda användning som inre ämbetsspråk i ministerierna och de centrala verken i Finland påverkar utformningen av nya svenska termer i Finland. Det är så enkelt att bara ordagrant översätta en finsk term! Ibland leder en sådan översättning emellertid till missförstånd på svenska, som när man begynte använda begreppet undantagstillstånd som ju har en alldeles bestämd svensk innebörd i betydelsen dispens eller undantagslov. Sedan saken påtalats i massmedia ser man lyckligtvis ej mera så ofta ordet undantagstillstånd i sin oriktiga betydelse.

Olikheter i samhällssystemen leder till en avvikande terminologi
Det är emellertid typiskt för alla samhällen som får fritt utveckla sig inom ramen för olika statsbildningar att de rättsliga och administrativa institutionerna får olika beteckningar. Vi behöver bara tänka på Frankrike, Kanada, Belgien och Schweiz med sina olika franskspråkiga termer för i stort sett samma institutioner. Endast delvis beror detta på inflytandet av det andra statsspråket. Lokala språkliga traditioner utvecklas lätt självständigt inom en administration eller rättskipning utan direkt samband till en motsvarande verksamhet utomlands. Men därtill kommer helt avvikande institutioner som således saknas i ”moderlandet” och som också måste få sitt namn eller sin term. Det finländska statsandelssystemet (en form av statsbidrag till kommunerna) har sålunda ingen direkt motsvarighet i Sverige, varför denna i Sverige kanske i viss mån svårförståeliga term inte kan undvikas. I talrika fall har man emellertid inte gjort sig mödan att sammanjämka terminologien i Sverige och i Finland. Tar man som exempel den nya termen socialservice i den finländska socialvårdslagen hade det ju varit naturligt att jämföra den med socialtjänst i rikssvensk lagtext och se till att två så likartade begrepp ej används i en delvis olika mening. Förstnämnda begrepp har sålunda en mer inskränkt innebörd än socialtjänst, eftersom sistnämnda ord täcker hela området för kommunal social verksamhet enligt socialtjänstlagen. Socialservice utgör däremot blott en del därav vid sidan om utkomststödet. Sistnämnda begrepp är också specifikt finländskt. Det i Sverige i socialtjänstsammanhang så omtyckta nya ordet omsorg förekommer i finländsk lagtext egentligen bara i samband med vård om utvecklingsstörda. Det finns många i liknande exempel på av-

vikande terminologi i Finland och i Sverige, som med litet god vilja hade kunnat undvikas.2 En rikssvensk läsare av officiella texter som utkommer på svenska i Finland säger antagligen att man i Finland följer en gammalmodigare stil än i Sverige. I dag strävar man nämligen i Sverige efter ett mycket enkelt språk med korta meningar och med undvikande av ovanliga ord och uttryck.

Bundenheten vid den finska förlagan
Men skall man följa det svenska exemplet när man utformar svenskspråkig lagtext i Finland fjärmar man sig kanske för mycket från det finska originalet. Det går helt enkelt inte att i högre grad stilisera helt om den svenska versionen av finländska författningar.
    Vid översättning av annan officiell text borde friheten att omformulera finska meningar givetvis vara än större än i fråga om lagtext. Många översättare tvekar likväl att ta sig större friheter. Det är så enkelt att bara översätta ordagrant. Då får man åtminstone inte ta emot kritik för att man ej följt originalet. Men resultatet av en dylik översättningsmetod blir ofta föga njutbart, stundom språkligt felaktigt.
    För dem som sysslar med översättning av svensk lagtext i Finland finns det en god vägledning i ”Svenskt lagspråk i Finland” som nyligen utkommit i nya upplaga.3 Denna handbok rekommenderar en viss frihet vid översättningar av lagtexter från finska till svenska. Man är således numera berättigad att splittra upp långa finska meningar. Medan det tidigare var fråga om ren översättning kan man således i dag tala om redigering av svenska lagtexter i Finland.4 Kvaliteten på de svenskspråkiga lagtexterna synes vara i stigande tack vare den ökade friheten för översättarna, men också en större målmedvetenhet i fråga om att överbrygga klyftan mellan svenskt lagspråk i Finland och i Sverige.
    När det gäller översättningar av annan officiell text än författningar är resultatet emellertid fortfarande ojämnt. Stundom utkommer i tryck verkligt svaga svenska texter.
    Som ett exempel på en sådan text skall citeras ett stycke i Statsrevisorernas berättelse för år 1989 (Helsingfors 1990).

På lång sikt är det klart, att det att statsrådet tillsatt länsdelegationer bestående av förtroendemän och att kommunalförbunden koncentreras till större landskapsvisa helheter inte tillräckligt garanterar demokratiseringen av det regionala beslutsfattandet. Den fortsatta delegeringen av beslutsfattandet till den sektoriserade regionala förvaltningen och de försvagade möjligheterna till styrning för centralförvaltningen innebär i praktiken en försvagning av riksdagens möjligheter att styra. Av denna orsak bör man fortsätta diskussionen om hur mellaninstansförvaltningen skall utvecklas till denna del.(s. 63).

2 Se även Tore Modeen: Finlands och Sveriges rätt. Åbo Akademis Press. Åbo 1989, särskilt s. 1 ff.; Göran Lambertz: Recension av ”Inledning till Finlands rättsordning”, SvJT 1990 s. 726. 3 Sten Palmgren (red.): Svenskt lagspråk i Finland. VAPK-förlaget Helsingfors 1990, 299 s. 4 Sten Palmgren: Översättning av lagtext till svenska i Finland. Språkvård 1990:2, s. 16 ff.

Uppskattningen av översättarnas arbete?
De svenska översättarna och språkgranskarna utför en viktig gärning i Finland. De är emellertid inte så väl avlönade som deras svåra arbete skulle förutsätta. Framför allt saknar de ofta det stöd i den allmänna opinionen som är viktigt för att man skall känna tillfredsställelse i sitt arbete.
    Det finns vissa finska kretsar i Finland som tycker att tvåspråkigheten är en börda man helst borde slippa. De menar att översättningarna av officiella texter är ett onödigt ont som bara fördröjer sakernas behandling och dessutom kostar skattebetalarna pengar.
    Inte heller på finlandssvenskt håll är man alltid solidarisk i detta avseende. Det finns sådana finlandssvenska jurister som inte håller sig med det svenska lagverket ”Finland lag” utan nöjer sig med den finska lagboken. För drygt tio år sedan utkom en juridisk doktorsavhandling på svenska i Finland där litteraturhänvisningarna upptog den finska versionen av riksdagshandlingarna. Det verkade som om författaren inte känt till att dessa handlingar utkommer på svenska. Eller hade han själv utnyttjat den finska versionen och ej gjort sig mödan att i en svenskspråkig framställning hänvisa till den officiella svenska texten, vilket givetvis är det enda korrekta förfarandet.
    Man kunde också hoppas på ett större intresse i Sverige och i Skandinavien för det som kommer ut på svenska i Finland. ”Finlands lag”, ”Finlands författningssamling” och det svenskspråkiga riksdagstrycket borde finnas tillgängliga inte blott på alla rättsvetenskapliga universitetsinstitutioner utan också i departementen och ministerierna. Där finns ju samlat en mängd värdefulla data om Finland.5 I Finland hänvisas ofta till vikten av att svenskt material produceras i Finland med tanke på att information skall nå Skandinavien.
    De svenska översättningarna och språkvårdarna i Finland borde få åtnjuta en större uppskattning än vad som i dag kommer dem till del. Det produceras likväl mycket god svensk text, trots de uppenbara svårigheter som alla översättare brottas med.

Slutord
Många faktorer försvårar översättningsarbetet i Finland. Den kanske viktigaste är den tilltagande tvåspråkigheten (läs förfinskningen) av finlandssvenskarna. De hör men talar och skriver också själva mycket mer finska än tidigare. Detta kan ej helt undgå att påverka deras förmåga att tala och skriva rätt svenska. Deras språköra förlorar sin skärpa.
    Man är på lingvisthåll enig om att endast den som väl behärskar sitt modersmål kan utvecklas till en god översättare.
    Inte bara våra översättare utan alla finlandssvenskar som sysslar med att skriva på sitt modersmål borde regelbundet ha möjligheten att ta sig ett svenskt ”reningsbad”. De borde tillbringa en längre tid i Sverige för att arbeta med svenska språket under sakkunnig ledning och även för att höra god svenska från morgon till kväll. De svenska språkvårdarna i Fin-

5 Tore Modeen: Jämförande rätt. ”Europeisk rätt i utveckling”. Helsingfors 1990, s. 128 ff.

land står visserligen i nära kontakt med sina kolleger i Sverige. Men dessa språkvårdare är vanligen humanistiskt utbildade och behärskar ej nödvändigtvis den juridiska och administrativa terminologien. Därför borde rikssvenska experter på området kontinuerligt följa med utvecklingen av denna terminologi i Finland. Helst borde tjänster inrättas för dem i Finland.
    Endast genom att vårda oss om vårt svenska språk kan vi i fortsättningen hävda det svenska språkets berättigande i Finland.
    Tore Modeen