Jeanne d’Arc. Rättegångsprotokoll år 1431. Översättning av Erik Sandblad. Göteborg 1991 (Acta Universitatis Gothoburgensis). 91 s.

Mot slutet av hundraårskriget mellan Frankrike och England ställdes den 19-åriga lantflickan Jeanne inför kyrklig domstol. Det skedde i den gamla biskopsstaden Rouen i Normandie, som då behärskades av engelsmännen. Anklagelserna mot henne, i målet kallad Jungfrun, gällde inte vad hon gjort — att ha lett fransmännen till seger och ha fört den ännu okrönte Charles VII till Reims för att krönas. Hennes brott bestod i hennes tro, hon påstods vara besatt av demoner. Själv hävdade hon att det var Gud som kallat henne att befria landet från engelsmännen.
    Rättegången mot henne pågick i fyra månader. Protokollen därifrån
finns bevarade i avskrifter av protokollförarnas konceptanteckningar. De är skrivna på medeltidsfranska och återger dag för dag, ord för ord vad domarna frågat Jeanne och vad hon svarat. Vi har nu fått möjlighet att följa målet, protokollen har översatts till svenska. Översättaren är Erik Sandblad; doctor juris vid Parisuniversitetet och f. d. universitetslektor i Göteborg Om den historiska bakgrunden berättas i ett inledande kapitel, föredömligt kort och koncist. Sedan kan en läsare — utan störande avbrott för fortlöpande kommentarer — glida in i rättegången och lyssna till den under dagars mångfald utdragna dialogen mellan en inkvisitorisk domare och denna märkliga flicka, som aldrig upphört att söka få domstolen att förstå att det var Gud som tillsagt henne att bryta upp från sin födelseby Domremy i Lothringen, att det var han som befallt hur hon skulle handla och hjälpt henne uppfylla hans önskningar. Utan någon försvarare vid sin sida får hon under timslånga förhör besvara snåriga frågor — själv saknade hon varje utbildning och kunde varken läsa eller skriva — frågor om sina syner och uppenbarelser och hur hon kunde våga påstå att det var ärkeängeln Mikael och helgonen Katarina och Margareta som visat sig för henne och sagt vad Gud väntade av henne: att bege sig till kungen i Chinon och förmå denne att med Jeanne i spetsen för trupperna driva bort engelsmännen från det av dessa belägrade Orléans, det sista starka franska fästet. Och detta var just vad hon gjort. Hon försvarar sig stundom ödmjuk och dröjande men oftast käckt och frimodigt, någon gång ganska tufft, som när hon varnar domstolen för att prata dumheter, ty det kunde hämna sig.
    I domstolen presiderade biskopen i Beauvais, inom vars stift Jeanne
hade tagits till fånga. Vid hans sida fanns en inkvisitor som sakkunnig i den kanoniska rätten och inkvisitionens regler. Som bisittare hade kallats ett stort antal andans män, det var biskopar, abbotar och klerker (klerk var teolog med högre utbildning än vanliga präster) och där fanns ansedda teologer från Parisuniversitetet. Bisittarnas roll är inte helt klar; de kunde komma och gå som de ville, och de tycks också ha gjort så. De fick yttra sig och ställa frågor. Det hände att ordföranden uppdrog åt någon av dem att leda förhöret och han överlade med dem om förfarandets fortgång och om domen. Men enligt protokollet är det han, ”genom gudomlig nåd ödmjuk biskop av Beauvais”, och inkvisitorn som ensamma dömde. I de bådas namn avkunnades den 30 maj 1431 den

SvJT 1991 Jeanne d’Arc 646 dom, vari Jeanne befanns skyldig till ”avguderi, åkallande av djävulen och åtskilliga andra missdåd”. Trots att hon under rättegången förmåtts avsvärja sig sina förvillelser, befanns hon ha snart nog återfallit i vantro och dömdes därför att som kättare uteslutas ur kyrkan. Liksom Kristus av överprästerna överlämnades till Pilatus, lämnades Jeanne över till den världsliga rättvisan, som redan hade rest det bål som hon samma dag fick bestiga.
    Var dödsdomen över Jeanne d´Arc ett justitiemord? Frågan är inte
alldeles lätt att besavara. Uppenbart är att det var av politiska skäl som engelsmännen, vars fånge hon blivit, lät de kyrkliga myndigheterna rannsaka och döma henne, ty efter en fällande dom över henne för kätteri kunde franska kungen inte längre påstå att han för sina framgångar i kriget haft himmelskt bistånd. Förmodligen var utgången av rättegången given från början. Men det var teologiskt och juridiskt högst kompetenta domare som deltog. Visserligen kan de inte tänkas ha varit opåverkade av de rådande politiska förhållandena, men åtminstone de flesta kan ha varit i god tro, ärligt övertygade om att Jeanne var i djävulens tjänst och måste förmås att avsvärja sig sin vantro, eljest måste hon dö.
    Då Jeanne berättade om sina syner och uppenbarelser, kunde domar
na inte — eller ville de inte — förstå att det avspeglade en inre verklighet. Själv förstod hon det nog inte heller. Denna sunda och friska lantflicka hade väl ovanligt stark lust för krigiska äventyr, såtillvida avvek hon från de flesta av sina likar. Väsentligare är att hon också var en mystiker och visionär. Redan som trettonåring hade hon börjat höra hemlighetsfulla röster, ibland från skogssuset när hon vallade får, ibland från byns kyrkklocka. Rösterna hade med tiden blivit allt klarare och tydligare om vad som väntades av henne, handling, bragder — och lidande, och i ett ljussken hade hon sett dem som talat.
    Om vi lämnar åsido frågan om mirakel, kan i varje fall sägas att äkta
och sann religiositet innebär en djupdimension i människans själsliv. Jeanne avvek från mängden genom att hennes tro var starkare och hennes tapperhet var större. Om hon vid foten av bålet hade avsvurit sig sin tro och vidgått att hon farit vilse, skulle dödsdomen ha ändrats till livstids fängelse, därom hade domstolen enats. Men hon hade då inte blivit helgon; för det fordras normalt ett martyrskap av största mått: att liksom Kristus känna sig vara övergiven av både Gud och människor. (Om prästerskapet inte hade utlämnat Kristus till Pilatus utan kastat ut honom på gatan, skulle det måhända inte blivit någon kristendom utan hade vi alla kanske varit muslimer).
    För Jeannes del kom rehabiliteringen redan under 1450-talet. Krigs
lyckan hade då definitivt vänt och engelsmännen fördrivits. En ny kyrklig domstol — nu i Notre Dame de Paris — fann Rouenrättegången olaglig; formella fel hade begåtts, bl. a. borde vad hon berättat om sina syner och uppenbarelser ha underställts påven i Rom; dessutom visade nyinsamlat material att Jeanne ingalunda handlat i strid mot kyrkan. Också utgången av denna process — med stark politisk förankring även den – var given från början. Men om den rättegången finns inte några proto-

SvJT 1991 Jeanne d’Arc 647 koll i denna bok. På platsen där Jeanne led martyrdöden restes ett försoningskors — över Frankrikes nationalhelgon.
    Erik Sandblads översättning av de gamla protokollen från Rouen
förefaller vara mönstergill. Vi kan vara honom tacksamma att få lyssna till en av världshistoriens märkligaste rättegångar, en känsla som för övrigt torde kunna delas av varje kulturhistoriker med intresse för inblickar i medeltida rättsliv och trosliv.
    Torvald Hellquist