Några anteckningar om domarnas yttrandefrihet
I Dagens Nyheter har under våren 1991 — under DN-debatt — förts fram synpunkter av stort intresse för den svenska domarkåren. Rättshistorikern Kjell Å. Modéer uttalade i en artikel den 2 maj åsikten, att den offentliga debatten i äldre tider var ”ett viktigt forum för den svenske ämbetsmannens åtsikter och krav på reformer”. Modéer beklagade att den traditionen hade brutits. Enligt hans mening har vi i vårt land i en förment jämlikhetssträvan ”anonymiserat domstolarnas aktörer ”. Han fann det djupt beklagligt att våra främsta jurister inte i större utsträckning deltar i den rättspolitiska debatten. Orsaken fann Modéer i att de högre domarna i Sverige under sin karriär alltför mycket vistas i den politiska kulturmiljön och anpassar sig till regeringspartiets ”rättspolitiska plattform”.
    Den 23 maj publicerade Dagens Nyheter en artikel av chefredaktören Svante Nycander med rubriken ”Munkavlen legitimeras”. Nycander anser att det är riktigt att svenska domare är tysta i samhällsdebatten. Ytterligt få domare skriver artiklar i rättspolitiska frågor, konstaterade Nycander. Flödet minskade när regeringsrådet Gustaf Petrén för en tid sedan gick bort. Framför allt är det ovanligt att domare försöker initiera debatter, anser Nycander.
    Men förklaringen till domarnas tystnad kan vara en annan än Modéer tror, hävdar Nycander. En domare som tar ställning självständigt i offentligheten väcker — hävdar Nycander— i den yrkeskåren ett ”ogillande som kan övergå i ren repression”.
    Nycander belyser sitt påstående med att berätta om hovrättspresidenten Birgitta Bloms vitsord om en domare i Svea hovrätt, Brita Sundberg —Weitman som för två år sedan sökte en tjänst som lagman. Birgitta Blom berömde Brita Sundberg—Weitman som jurist. Samtidigt var Birgitta Blom kritisk: ”Mot bakgrund av vissa offentliga uttalanden som hon gjort finns anledning att hysa viss tvekan om hennes omdöme. Samtidigt måste man då anta att hon som chef skulle iaktta större återhållsamhet i detta hänseende”.
    Nycander ställer sig kritisk till Birgitta Bloms uttalanden. Om man kan tvivla på en domares omdöme, är, menar Nycander, vederbörande rimligen diskvalificerad för högre ämbeten. Nycander menar dock, att Birgitta Bloms frågetecken beträffande Brita Sundberg-Weitman självfallet gällde hennnes åsikter, inte hennes omdöme. Dessutom — menar Nycander — gällde det Brita Sundberg-Weitmans inställning till att delta i den allmänna debatten. Birgitta Bloms attityd är enligt Nycanders mening: Ju högre tjänst, desto större tystlåtenhet.
    Nycander berör även ett agerande av JK Hans Stark. När Birgitta Blom hade beslutat vilka domare som skulle döma i rättegången mot den välbekante Christer Pettersson, kritiserade lagmannen Erik Holmberg i en debattartikel proceduren. Holmberg ansåg att man borde ha följt en strikt turordning och hävdade att Birgitta Blom borde avstå från att döma eftersom hennes förfarande gett anledning till spekulationer om obehörig styrning.
    Birgitta Blom skrev ett bemötande, men det anmärkningsvärda var att Hans Stark ryckte ut för att bistå henne. Stark menade att Holmbergs

 

SvJT 1991 Några anteckningar om domarnas yttrandefrihet 652 artikel gav ett intryck av att Birgitta Blom förfarit felaktigt, något som det ankom på honom att utreda. Stark skrev ett utlåtande, där han fann kritiken mot Blom totalt ogrundad. Det är, hävdar Nycander, lätt att se att den vars gärningar JK utredde inte var Bloms utan Holmbergs. JK sade i en intervju att Holmberg hade ”visat en anmärkningsvärd omdömeslöshet när han gått ut med dessa insinuationer”. Ordet insinuationer finns också som Nycander påpekar i JK-utlåtandet.
    Med dessa exempel vill Nycander visa att det kan gå så när en domare ger sig in i debatten om rättsfrågor. Deras inlägg blir ärenden som föranleder myndighetsåtgärder och blir underlag för magistrala betygssättningar av deras omdöme. En domare får, menar Nycander, inte delta i debatten på samma villkor som andra. Han eller hon anses tala å ämbetets vägnar, och en obekväm meningsyttring utlöser tillrättavisningar som om den vore ett tjänstefel.
    Jag delar tveklöst Nycanders mening att landets domare i allmänhet är tysta i samhällsdebatten. Jag är själv lagman i en kammarrätt, och min erfarenhet är att få domare följer med samhällsdebatten när det gäller rättsfrågor. Man saknar intresse —och möjligen även tid — att sätta sig in i problemen men även att läsa vissa artiklar. Nycanders artikel som verkligen borde vara något för alla domare att läsa och begrunda tycks på min arbetsplats ha förbigåtts av de flesta domare. När jag visat artikeln för några domare har svaret blivit lakoniskt: artikeln är, säger man, ”högst intressant”. Någon diskussion med anledning av synpunkterna i artikeln vill man ogärna ge sig in på. I sanning är denna tystnad, ja, även brist på engagemang märklig. När Bismarck avsattes av den tyske kejsaren 1890, fanns det — säger en känd historisk författare (Barbara W. Tuchman) — inte längre någon kvar med aktiv, skapande intelligens på högre post. Bismarcks efterträdare blev furst Hohenlohe, som hade valts därför att han i allt var Bismarcks motsats. Hohenlohe var enligt Tuchman en väluppfostrad, faderlig bajrare vars valspråk påstods vara: ”Bär alltid en svart rock av god kvalitet och håll mun”. Bortsett från rockens färg och kvalitet tycks åtskilliga svenska domare ha gjort Hohenlohes valspråk till sitt. Många anser att det hör till god ton bland domare att enbart fördjupa sig i rättsfallstolkning och studier av förarbeten till lagstiftningen och att sorgfälligt undvika att i onödan — ens mellan skål och vägg — göra uttalanden som rör samhällsproblem.
    Nycander pekar emellertid i sin artikel även på ett JO-uttalande som gäller frågan om en tjänstemans — inte domares — rätt att uttala sig i den offentliga samhällsdebatten. Tjänstemannen, anställd vid ett centralt statligt verk, hade i en dagstidning fört fram synpunkter på förhållanden inom verket. Tjänstemannen hade riktat kritik mot olika förhållanden. Kritken synes ha väckt misshag hos verksledningen, som hävdade att tjänstemannens ordval kunde ge intryck av att han uttalade verkets mening. Någon täckning för detta hade inte tjänstemannen, och det inträffade var enligt verkets generaldirektör ”högst beklagligt”.
    JO (Gunnel Norell Söderblom) uttalade när hon avgjorde ärendet — efter att ha redogjort för gällande lagregler om tryckfrihet och yttrandefrihet — bl. a. följande:

 

 

SvJT 1991 Några anteckningar om domarnas yttrandefrihet 653 ”Ett av de viktigaste syftena med den grundlagsfästa yttrande- och tryckfriheten är att en fri kritik mot vad som uppfattas som missförhållanden i samhället skall kunna framföras. Denna rätt att kritisera gäller givetvis också för de tjänstemän som i sitt dagliga arbete anser sig stöta på olyckliga konsekvenser av en viss lagstiftning som de är satta att tillämpa.” ... ”Utövandet av den yttrandefrihet som sålunda tillkommer myndigheternas anställda är emellertid inte alltid helt oproblematisk. En grundsats i vår samhällsordning är att den som i egenskap av anställd vid en myndighet har att tillämpa i grundlagsenlig ordning tillkommen lagstiftning skall fullgöra denna uppgift i enlighet med lagstiftarens intentioner. En öppet redovisad negativ inställning till lagstiftningen från den tillämpade tjänstemannens sida kan i vissa fall tänkas ge arbetsledningen befogad anledning att förmoda att tjänstemannen inte fullgör sina arbetsuppgifter på det sätt som är avsett. I vissa fall kan tjänstemannens inlägg i den offentliga debatten tänkas stå i direkt strid med de samhälleliga intressen som bär upp myndighetens verksamhet”. — ”Det är knappast möjligt att ange några generella riktlinjer för hur arbetsledningen bör handla i fall av nu nämnt slag. Allmänt kan emellertid sägas att alla åtgärder från denna sida måste präglas av respekt för det grundläggande värde som yttrandefriheten utgör i vårt samhälle; ingen skall behöva känna oro för att hans deltagande i samhällsdebatten skall leda till kritik eller andra negativa konsekvenser för honom”. — ”Detta innebär emellertid inte att arbetsledningen måste förhålla sig passiv till de uttalanden som görs i kraft av yttrandefriheten, Arbetsledningen kan t. ex. själv bemöta uppgifterna genom egna uttalanden i massmedierna”.

JO fann vidare att de diskussioner som tjänstemannen och verksledningen haft med anledning av tjänstemannens debattartiklar inte gällt tjänstemannens åsikter utan väsentligen avsett frågan om läsaren kunnat få intryck av att tjänstemannen uttalade sig på myndighetens vägnar. JO kom fram till att tjänstemannen i en artikel uttalat sig på ett sätt som kunnat ge läsaren det intrycket att tjänstemannen företrädde i vart fall en enhet inom verket. Det var inte fel av verksledningen, menade JO, att påtala det för tjänstemannen. Det kunde vidare konstateras att tjänstemannens omplacering inom verket skett i samråd med honom.
    Samtidigt — fortsatte JO — som JO beaktade de omständigheter som redovisats ansåg sig JO inte kunna lämna utan avseende tjänstemannens påstående om att vad som förekommit för honom framstått som repressalier för att han tagit del i debatten.
    Av detta uttalande drar Nycander i sin debattartikel slutsatsen att de offenliganställdas yttrandefrihet är strikt villkorlig. Tidigare fanns det en riktlinje: inga ingripanden på grund av offentliga debattinlägg. Gäller den linjen alltså inte längre, frågar Nycander. JO ger myndigheterna rätt att öva tillsyn över offentliganställda i deras egenskap av fria samhällsdebattörer. Det är, menar Nycander, att legitimera munkavlen. JO:s tanke är att den som kritiserar en lag kan misstänkas inte ämna tillämpa den. En sådan tanke drabbar enligt Nycander domarnas yttrandefrihet i rättspolitiska frågor ”med förödande kraft”.
    JO Norell Söderblom säger i en replik (DN den 7 juni 1991) att hennes åsikter helt överensstämmer med Nycanders. Hon erkänner att det av Nycander citerade uttalandet av henne möjligen kunde ha formulerats annorlunda och bättre. Hon tillägger bl. a. att en offentlig funktionär som i sin rättstillämpande verksamhet inte följer en i grundlagsenlig ordning tillkommen lagstiftning riskerar sitt jobb. Men — tillägger hon — det är inte för att han deltagit i den allmänna debatten.
    Förvisso befann sig JO i en svår situation när hon skulle bedöma fallet med tjänstemannen i ett statligt verk. Hon kunde knappast underlåta att

 

SvJT 1991 Några anteckningar om domarnas yttrandefrihet 654 säga något, och det är ovisst om uttalandet kunde ha formulerats annorlunda och bättre. Resultatet av uttalandet torde dock bli att svenska domare — och andra tjänstemän för den delen — helt avstår från att delta i den offentliga debatten. Redan före JO-uttalandet hade svenska domare uppfostrats att hålla mun, att följa furst Hohenlohes maxim. Efter uttalandet lär våra domare svepa sig i sina svarta rockar och bemöda sig att avstå från meningsyttringar. Den försiktige domaren utsätter sig inte för risken att mötas med ogillande som — vem vet — kan övergå i repression. Han blir lätt domarkårens pastor Jansson, mannen som inte har några åsikter.
    JO:s uttalande om att hon inte kunde lämna utan avseende tjänstemannens påstående om att vad som förevarit för honom framstått som repressalier för att han tagit del i debatten kan bli föremål för någon begrundan. Tjänstemannen hade enligt vad han berättat för JO utsatts för pressande förhör av verksledningen vartill kom att han blivit omplacerad. Hur därmed må förhålla sig torde vara svårt att fastställa. JO har emellertid ansett att det är mänskligt att en befattningshavare i den situation som förelåg anser att han blivit utsatt för repressalier. Man kan sluta sig till att en myndighet som anser att den bör kritisera en befattningshavare för att han fört fram kritik i en artikel eller på annat sätt måste agera med stor varsamhet. Även om myndigheten gör det kan inte uteslutas att befattningshavaren anser sig ha blivit utsatt för repressalier. Det är ställt utom allt tvivel att försiktiga domare och andra helst vill undvika att råka in i en situation som den som förelåg i JO-fallet. Det är ytterligare ett skäl för den försiktige att hålla mun. Vida bättre att följa Hohenlohes maxim. Munkavle eller inte saknar intresse. Tystnaden blir i fortsättningen kompakt.
Jan Sundin