Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi: Juristernas Via Dolorosa

 

 

Av advokat KAJ HOBÉR

1. Inledning
Den 11 mars 1985 utsågs Michail Sergeevich Gorbachev till kommunistpartiets i Sovjetunionen generalsekreterare. Han påbörjade då en omdaningsprocess — slagorden var perestroika och glasnost — som innebar en kombination av rättsliga, politiska och ekonomiska reformer. Omkring sex år och fem månader senare inleddes en statskupp i Sovjetunionen som bl. a. fick till följd att Gorbachev avsattes som Sovjetunionens president, ett ämbete som han under tiden tillträtt. Den 19 augusti 1991 hotade att tränga sig in i historieböckerna som en olyckans dag. Genom heroiska insatser av det ryska folket stoppades kuppmakarnas framfart, Gorbachev räddades ur tre dygns fångenskap, återvände till Moskva och återinsattes som president.
    Att mot den ovan skisserade bakgrunden påstå att Sovjetunionen genomlever dramatiska tider är närmast att hemfalla åt självklarheter. Händelserna i augusti måste betecknas som landets andra revolution. De markerade slutet på en epok — Gorbachevs perestroika — och utgjorde samtidigt startpunkten för en helt ny utvecklingsfas vars slut vi inte ens kan skönja idag.
    De senaste årens dramatiska utveckling i Sovjetunionen har sin motsvarighet på det rättsliga området. Inget mindre än en revolution har genomförts på detta område. Under 1990 och 1991 har i stort sett samtliga centrala lagar ändrats. De rättsliga reformerna genomsyras idag av strävan att införa någon form av marknadsekonomi.1 Införande av ett helt nytt ekonomiskt system medför med nödvändighet, och förutsätter, genomgripande förändringar av det sovjetiska rättssystemet. Denna översikt syftar till att diskutera de

 

1 Så sent som i mars i år, bekräftades detta av Gorbachev i en intervju med den tyska tidskriften Der Spiegel. Gorbachev sa bl. a.: ”Übergang zum Markt ist einfach normal. Wie wir früher gelebt haben, mit gebremstem Anreiz, unterdrückter wirtschaftlicher Freiheit, mit Gleichmacherei. Das war eine Sackgasse”. Der Spiegel, nr 13, 25 mars 1991, s. 117.

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 689 förändringar i rättssystemet som har sin utgångspunkt i eller utgör förutsättning för omdaningen av den sovjetiska ekonomin.2 Det torde inte vara någon överdrift att påstå att traditionellt sett har rätten i det sovjetiska samhället haft en svag ställning. Man torde t. o. m. våga påståendet att Sovjetunionen aldrig varit någon rättsstat, enligt vår uppfattning av begreppet.3 Ett förhållande som idag öppet medges av sovjetiska jurister. Det sovjetiska rättssystemets bristande självständighet har flera orsaker. En av de viktigaste orsakerna är utan tvivel det sovjetiska kommunistpartiets dominerande ställning vilken tidigare föreskrevs i 1977 års författning. Till detta kommer, delvis som en konsekvens därav, domstolarnas svaga position, lagstiftningens ofta ofullständiga och oklara utformning, byråkratins bristande kompetens och engagemang. Tyvärr kan man inte heller bortse från existensen av korruption. Detta sakernas tillstånd har ibland beskrivits som ”telefonrätt”4, hänsyftande på den då rådande osjälvständigheten i förhållande till partiorganen.
    Inom ramen för perestroika har juridikens betydelse uppmärksammats och stärkts. På partikonferensen i juli 1988 underströks rättens roll i samhällsomdaningen och beslutades att omvandla Sovjetunionen till en rättsstat.5 Även om oklarhet råder om den närmare innebörden av begreppet ”rättsstat” i Sovjetunionen6, står det klart att åtgärder vidtagits för att stärka rättens och de rättstillämpande organens ställning. Denna upprustning av juridiken har redan satt sina spår i de lagar och förordningar som utfärdats under 1990 och 1991 i så måtto att många av dessa motsvarar högt ställda kvalitetskrav. Här skall endast en aspekt av rättsstatsbegreppet uppmärksammas. Understundom har gjorts gällande att den rättsliga regleringen av plansystemet bl. a. innebar att allt som inte var uttryckligen tillåtet, var förbjudet.7 President Gorbachev

 

2 Även med denna begränsade ambition är uppgiften omöjlig. Utvecklingen går så snabbt att det som publiceras endast är en ögonblicksbild. Denna artikel är baserad på material tillgängligt per 15 september 1991. Inledningsvis må även tilläggas att publiceringen av lagar i Sovjetunionen är under all kritik. I praktiken tycks utgivningen av den officiella författningssamlingen ha upphört; i bästa fall sker publicering med kraftiga förseningar. Lagar publiceras däremot tämligen omgående i tidningar och tidskrifter som Izvestija, Pravda och Ekonomika i Zhizn. Detta förklarar att hänvisningar till dessa publikationer genomgående görs i notapparaten. Artikeln behandlar dessutom endast vissa rättsområden. Andra rättsområden av central betydelse för omvandlingen av den sovjetiska ekonomin såsom t. ex. förvaltningsrätt, skatterätt, konkurrensrätt, arbetsrätt och straffrätt har lämnats utanför denna framställning. 3 Se Fogelklou, Rättsstat och rättsutveckling i Sovjetunionen, SvJT s. 657 ff. 4 Se t. ex. Izvestija, 16juli 1988, XIX Partkonferentsia o pravovom gosudarstve. 5 Resoljutsija XIX Vsesojuznaja Konferentsia KPSS, Kommunist 1988, nr 10 s. 70. 6 Se t. ex. Fogelklou, På spaning efter rättsstaten: Det nya rättstänkandet i Sovjetunionen, Retfaerd nr 51, 13. årgång 1990 s. 4 ff. 7 Matuzov, O printsipe ”vse, ne zapresjtjennoe Zakonom, pozvoleno”, Sovetskoe Gosudarstva i Pravo, 1989 nr. 8 s. 3–9 – I praktiken har denna uppfattning tillämpats så

690 Kaj Hobér SvJT 1991 har emellertid hävdat att den motsatta principen skall gälla, nämligen att allt som inte är uttryckligen förbjudet är tillåtet.8 Denna princip innebär bl. a. att myndighetsutövning kan ske endast på grundval av uttryckligt lagstöd och att all myndighetsutövning underkastas rättslig kontroll. En sådan princip är en självklar förutsättning för en fungerande marknadsekonomi. Även om detta nytänkande måste hälsas med tillfredsställelse — och innebär en nödvändig förändring av synen på juridikens roll — måste konstateras att principen i praktiken ännu inte slagit igenom och att det kommer att ta tid innan så sker.
    För att förstå vidden av de förändringar som äger rum i den rättsliga regleringen av Sovjetunionens ekonomi är det nödvändigt att kortfattat redogöra för det tidigare systemet, planekonomin, och dess rättsliga reglering.

 

2. Bakgrund: Planekonomin och dess rättsliga reglering
Planekonomin innebar, enkelt uttryckt, att all ekonomisk verksamhet i princip reglerades av planen, som fastställdes av statliga planmyndigheter.9 Den högsta planmyndigheten i Sovjetunionen var Gosplan. Det övergripande syftet med planeringen på alla nivåer var att styra näringslivet och dess aktörer, så att vissa centralt fastställda mål uppnåddes under optimala betingelser. Dessa mål var i sig endast delvis kvantifierbara. För att bli hanterbara måste dessa mål preciseras, vilket i regel gjordes i kvantitativa termer. Genom omfattande beräkningar för näringslivet som helhet fastställdes hur mycket som skulle produceras i alla branscher och förädlingsled för att uppnå de åsyftade målen. Totalsiffrorna för varje bransch uppdelades sedan på produktionsenheterna, dvs. företagen.
    Företagets plan hade två sidor: dels ålades företaget att producera en viss mängd av särskilt angiven vara, dels tilldelades företaget motsvarande råvara och kapitalutrustning. Av flera skäl var emellertid förhållandet mellan ålagda produktionsmål och tilldelade resurser ofta schablonmässigt. Företagets och planmyndigheternas uppfattning om förhållandets berättigande gick inte sällan

 

att affärstransaktioner, t. ex. inom utrikeshandelsområdet, kunnat genomföras på grundval av särskilda tillstånd, förordningar, utfärdade in casu av Sovjetunionens Ministerråd trots att transaktionen i fråga ej var tillåten enligt gällande sovjetisk lag. 8 Gorbachev, Perestroika Ett nytt sätt att se på världen, Stockholm 1988, s. 103. 9 Den följande beskrivningen bygger på Hobér, Teknikhandel med Östeuropa, EDBRetten i Europa. Indlaeg fra nordisk retsinformatik konference 1990 (red. Mads-Bryde Andersen) (1990) s. 76–78. För en mer detaljerad beskrivning av det sovjetiska plansystemet, se Ioffe-Maggs, The Soviet Economic System. A legal analysis (1987); Khalfina, Pravovoe regulirovanie postavki v narodnom khoziastve (1963); Laptev, Khozaistvennoe pravo (1983); Nazdrachev, Gosudarstvennoe planirovanie i pravovoe regulirovanie (1982) och Suleimenov, Struktura dogovornokhozaistvennych sviazei (1980).

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 691 starkt isär. För uppfyllande av planen krävdes emellertid även att vissa kvalitativa kriterier uppfylldes. Av en rad orsaker var dock den planmässiga normeringen av kvalitetsutvecklingen betydligt svårare. Eftersom kvantiteten härigenom blev huvudkriterium kännetecknades produktionen ofta av svagheter i kvalitetshänseende.
    På grundval av de ovanifrån givna ramarna angående produktionsmål och resurser ankom det på företaget självt att i sin plan ange hur dessa mål skulle uppnås. Företaget påverkade fastställandet av planålägganden i huvudsak på tre sätt: genom att indirekt påverka plankriterierna, genom att på grundval av dessa självt utarbeta företagsplanen, och slutligen genom att svara för planens verkställande. Då företagets rapporterade resultat under föregående planperiod hade stor betydelse för åläggandena under den följande perioden, hade företaget genom sina tidigare resultat möjlighet att påverka den nya planen.
    Under lång tid var det främsta kriteriet på framgång inte bara att uppfylla planen utan även att överträffa den. Detta var förknippat med betydande materiella incitament för de anställda. I stället för att vara en dynamisk faktor blev denna omständighet ofta ett återhållande moment. Det gällde först och främst att få en så lätt plan som möjligt för att vara väl garderad avseende tilldelning av resurser. Därigenom kunde man vara säker på att uppfyllande av planen inte skulle vålla svårigheter. Sedan gällde det att även överträffa planen dock inte alltför mycket, ty då riskerade man att få kraftigt höjda produktionsmål i nästa plan.
    Den rättsliga regleringen åstadkoms till mycket stor del genom administrativa åtgärder. Varje företag var underordnat ett ministerium och stod i ett förvaltningsrättsligt ”lydnadsförhållande” till detta. På grundval av den plan som fastställdes för ministeriet i fråga, utfärdade ministeriet planålägganden för företagen. Planåläggandena var bindande för företagen. Denna vertikala reglering av näringslivet utgjorde det grundläggande särdraget för den rättsliga regleringen av plansystemet.
    Företagen förutsattes ha mottagit symmetriska planålägganden, dvs. innehållet i ett företags åläggande att förvärva viss produkt och ett annat företags åläggande att avyttra samma produkt skulle vara spegelbilder till varandra. Icke desto mindre var företagen skyldiga att sluta avtal med varandra bl. a. för att närmare precisera leveranser till tid och rum med avseende på produktens speciella egenskaper etc. Avtal mellan företag i plansystemet krävdes även för att kontrollera att parterna faktiskt fullföljde planen. Av dessa skäl var företagen skyldiga att ingå avtal.

692 Kaj Hobér SvJT 1991 Denna skyldighet att ingå avtal var en av planens rättsverkningar. Utrymmet för avtalsparternas egna initiativ var dock inte särskilt stort. Först och främst var de förhindrade att avvika från planens ålägganden. Sådana dispositioner betraktades som en nullitet och var dessutom förenade med sanktioner.10 Annorlunda uttryckt: den fria partsviljan som vi känner den ersattes till mycket stor del av planen. Dessutom fanns en lång rad centralt fastställda s. k. typavtal i vilka de flesta frågor i ett avtalsförhållande i förväg schematiskt reglerades mellan parterna, med hänsyn till båda parternas intressen.
    Den ovan givna beskrivningen av plansystemet är uppenbarligen mycket förenklad, men återger grundtanken i det planekonomiska systemet. Som nämndes inledningsvis är Sovjetunionen i färd med att införa någon form av marknadsekonomi. Detta kräver med nödvändighet att den rättsliga regleringen av näringslivet underkastas en genomgripande förändring. Nya lagar erfordras avseende centrala civilrättsliga områden omfattande bl. a. avtalsrätt, köprätt, associationsrätt, immaterialrätt m. m. Vidare krävs konkurslagstiftning, konkurrenslagstiftning, lagstiftning avseende värdepapper, fondbörser och beskattning. Många av dessa lagar har i dag införts i Sovjetunionen. De första försiktiga stegen togs i början av 1987 då lagstiftning om s. k. joint ventures infördes vilken för första gången sedan 1920-talet möjliggjorde utländska direktinvesteringar i Sovjetunionen. Ungefär ett år senare trädde en ny lag om statliga företag i kraft. Denna lag syftade till att lösgöra de statliga företagen från plansystemet — åtminstone delvis — genom att tillerkänna ökad betydelse åt avtal mellan företag på bekostnad av planen. Därefter accelererade lagstiftningstakten gradvis för att kulminera 1990 och 1991.
    Även om ett stort antal lagar med marknadsekonomiska förtecken införts, har verkligheten inte förändrats i samma takt. Sovjetunionen är idag inte en marknadsekonomi. Flera av orsakerna härtill kommer att framgå när de nya lagarna diskuteras nedan. En allt överskuggande faktor är emellertid det statsrättsliga kaos som idag råder i Sovjetunionen som ett resultat av det s. k. lagarnas krig som härjat under flera år. För att rätt förstå rättsutvecklingen i Sovjetunionen är det därför nödvändigt att något beskriva detta kaos.

 

10 Art. 234 i RSFSR:s Civilkod föreskriver, att parterna är skyldiga att ändra sitt avtal om planåläggandet för parterna ändras. Även om Sovjetunionen var en federal stat och således varje republik utfärdade sina egna lagar, var all lagstiftning i stort sett enhetlig. Detta förklaras av att det på federal nivå för varje viktigare rättsområde utfärdades s. k. grunder för lagstiftningen inom rättsområdet ifråga. Dessa var bindande för republikerna. Även om vissa smärre variationer var tillåtna, var civilrättslagstiftningen i Ryska rådsrepubliken i det närmaste identisk med den i t. ex. Ukraina.

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 693 Det är viktigt att ha den därigenom uppkomna osäkerheten i åtanke när den nya lagstiftningen utvärderas.

 

3. Statsrättsligt kaos
Det s. k. lagarnas krig har sitt ursprung i de baltiska republikernas självständighetssträvanden.11 Dess yttersta konsekvens är en total osäkerhet om det statsrättsliga förhållandet mellan Sovjetunionens republiker. För sovjetiska såväl som utländska näringsidkare har lagarnas krig lett till osäkerhet om vilka lagar som är gällande, federala eller republikanska. Det säger sig självt att denna osäkerhet leder till stor tveksamhet hos potentiella investerare. I själva verket har effekterna av lagarnas krig varit ett av de allvarligaste hindren för utländska investeringar under de senaste åren.
    Sovjetstaten var en ovanlig statsrättslig skapelse i det att den utgjorde en kombination av en federation och en konfederation. Sovjetunionen tillskapades 1922 genom ett unionsfördrag mellan Ryska rådsrepubliken (RSFSR) och de ukrainska, vitryska och transkaukasiska republikerna (Georgien, Armenien och Azerbadjan) till vilka de övriga republikerna senare anslöt sig. Republikerna betraktades som självständiga socialistiska stater med rätt att utträda ur unionen, att antaga egna författningar och att ingå traktater och upprätta diplomatiska förbindelser med främmande stater. Dessa konfederativa element uppvägdes emellertid av bestämmelser i Sovjetunionens författning vilka föreskrev ett centraliserat federativt styre och av bestämmelser som angav republikernas kompetensområde med förbehållet att frågor som ej föll inom republikernas kompetensområde hörde till den federala regeringens område.
    I dag står det utom allt tvivel att den existerande författningen, vilken antogs 1977 har spelat ut sin roll. Den faktiska händelseutvecklingen har helt enkelt passerat författningens bestämmelser och gjort dem otidsenliga. Det står vidare klart att Sovjetunionens statsrättsliga struktur måste underkastas en fullständig omarbetning, dels genom slutande av ett nytt unionsfördrag i någon form och dels genom antagande av en ny författning. Den statsrättsliga situationen har ytterligare komplicerats av den misslyckade statskuppen i augusti och de därpå följande händelserna.
    Som nämndes ovan har lagarnas krig sitt ursprung i de baltiska republikernas självständighetsträvanden. Den 16 november 1988

 

11 Angående lagarnas krig se Hobér, Recent Trends in Foreign Trade and Investment, MS att publiceras i Investing in Reform: Doing Business in a Changing Soviet Union (New York University Press). För en diskussion av de baltiska staternas självständighetssträvanden, se Fogelklou, Soviet Federalism and Baltic Claims for Sovereignity, Uppsala Universitet, Institutionen för öststatsstudier, Arbetsrapporter, 3 Januari, 1990.

694 Kaj Hobér SvJT 1991 antog Högsta sovjet i Estland en ändring i estniska republikens författning av innebörd att federal lagstiftning ägde giltighet inom republikens territorium endast om lagen ifråga först hade godkänts av Estlands Högsta sovjet.12 Under våren 1989 antog Lettlands och Litauens parlament liknande ändringar i sina respektive författningar. Vid ungefär samma tidpunkt förklarade sig Estland och Litauen självständiga. Under 1989 och 1990 vidtogs liknande åtgärder av andra republiker. Vid 1990 års utgång hade alla Sovjetunionens republiker förklarat sig självständiga och deklarerat att federal lagstiftning gällde på deras respektive territorium endast om och i den utsträckning som denna lagstiftning godkänts av republikens Högsta sovjet.13 Allt detta ägde rum utan att den sovjetiska författningen ändrades såvitt avser kompetensfördelningen mellan den federala regeringen och republikerna.
    De federala organen, Sovjetunionens ministerråd och Högsta sovjet, anlade moteld genom att utfärda lagar och förordningar som syftade till att ”återupprätta” den federala lagstiftningens överhöghet.14 Republikerna fortsatte emellertid att utfärda egna lagar och vidtaga åtgärder utan hänsyn till de federala organens protester. Den uppkomna situationen var ohållbar — i stället för

 

12 Narodnij Kongress, Sbornik materialov Kongressa narodnogo fronta Estonii, 1–2 oktober 1988, s. 194, s. 216. 13 Nedanstående kronologiska sammanställning — hämtad ur Ann Sheehy, Fact Sheet on Declarations of Sovereignty, Radio Liberty Report on the USSR, No. 45, 1990 s. 23– 25 och No. 46, s. 23 — sammanfattar händelseförloppet. November 16, 1988 Declaration of Supreme Council of Estonian SSR ”On Sovereignty of Estonian SSR”, May 18, 1989 Declaration of Supreme Council of Lithuanian SSR ”On State Sovereignty of Lithuania”, July 28, 1989 Declaration of Supreme Council of Latvian SSR ”On State Sovereignty of Latvia”, September 23, 1989 Constitutional Law of Azerbaijan SSR ”On Sovereignty of Azerbaijan Soviet Socialist Republic”, November 18, 1989 Georgian Supreme Soviet adopted amendments to Georgian constitution giving republic right to veto all-Union laws and declaring natural resources republic property, March 9, 1990 Decree of Supreme Soviet of Georgian SSR ”On Guarantees of Defense of State Sovereignty of Georgia”, March 11, 1990 Act of Supreme Council of Lihuanian Republic ”On Restoration of Independent Lithuanian State”, March 30, 1990 Decree of Supreme Council of Estonian SSR ”On State Status of Estonia”, May 4, 1990 Declaration of Supreme council of Latvian SSR ”On Restoration of Independence of Latvian Republic”, June 12, 1990 Declaration ”On State Sovereignty of Russian Soviet Federated Socialist Republic”, June 20, 1990 ”Declaration on Sovereignty” adopted by Supreme Soviet of Uzbek SSR, June 23, 1990 Declaration ”On Sovereignty of Soviet Socialist Republic of Moldova” (Moldavia), July 16, 1990 Declaration ”On State Sovereignty of Ukraine”, July 27, 1990 Declaration of Supreme Soviet of Belorussian SSR ”On State Sovereignty of Belorussian Soviet Socialist Republic”, August 22, 1990 Declaration ”On State Sovereignty of Turkmen Soviet Socialist Republic”, August 23, 1990 Declaration ”On Independence of Armenia”, August 25, 1990 Declaration ”On State Sovereignty of Tajik Soviet Socialist Republic”, October 25, 1990 Declaration ”On State Sovereignty of Kazakh Soviet Socialist Republic”, October 31, 1990 Kirgiz Supreme Soviet approved first reading of declaration on state sovereignty. 14 Sovjetunionens Högsta Sovjet förklarade t. ex. vid en extrasession den 28 november 1988 att Estlands ändringar av författningen på flera punkter stred mot Sovjetunionens författning (Vedomosti Verkhovnogo Sovieta, No. 48 1988, punkt 70). Ungefär två år senare — den 24 oktober 1990 — utfärdades en lag som tillkännagav federal lagstiftnings överhöghet över republikansk lagstiftning (Izvestija 28 oktober 1990, s. 3).

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 695 perestroika talades om katastroika. Situationen blev svårbemästrad för utländska företag som redan var etablerade i Sovjetunionen eller stod i begrepp att etablera sig. De ställde sig frågan vilken lag skall följas? Federal eller republikansk?15 Även om den sovjetiska författningens bestämmelser i dessa avseenden inte är helt otvetydiga, torde det inte råda tvivel om att republikernas lagstiftningsverksamhet stred mot författningen.16 Å andra sidan var författningen överspelad av de politiska händelserna. I realiteten var det få som längre brydde sig om federal lagstiftning. Den enda möjliga lösningen av denna situation var undertecknande av ett nytt unionsfördrag mellan republikerna som fördelade makten mellan ”centrum” — Moskva — och republikerna på ett sätt som motsvarade de verkliga maktförhållandena. Ett flertal utkast till ett sådant unionsfördrag presenterades under 1990, men förhandlingarna gick mycket trögt. De baltiska republikerna deltog överhuvud taget inte i förhandlingarna, eftersom de betraktade sig som självständiga stater. Republikerna Armenien, Georgien och Moldavien deltog inte heller i förhandlingarna. En första antydan till framsteg — ett eldupphör i lagarnas krig — kunde dock skönjas den 23 april 1991 då den s. k. nio-plus-ett överenskommelsen ingicks.17 Denna överenskommelse tillerkände republikerna större befogenheter än de tidigare utkasten till unionsfördrag hade gjort. Överenskommelsen förutsatte undertecknande av ett nytt unionsfördrag liksom utarbetande av en ny författning.
    Det nya unionsfördraget skulle ha undertecknats tisdagen den 20 augusti. Sannolikt utgjorde det planerade undertecknandet den utlösande faktorn för kuppförsöket den 19 augusti.
    Det misslyckade kuppförsöket satte punkt för lagarnas krig; åtminstone inträdde vapenvila. De månader som har gått sedan augusti har tydligt givit vid handen att det i framtiden är den republikanska lagstiftningen som kommer att vara avgörande, även såvitt avser den rättsliga regleringen av näringslivet. Det förefaller

 

15 Situationen var naturligtvis lika besvärlig för sovjetiska företagsledare. Vid ett möte den 7 december 1990 anordnat av 3 000 direktörer vid sovjetiska statliga företag rapporteras en direktör ha sagt att: ”We have four conductors at the moment — Gorbachev, Yeltsin, our regional council and our city authorities. They are all playing a different tune, but we want one tune: a presidential one” (Financial Times, 7 december 1990, s. 20). 16 I artikel 73 i författningen anges i 12 punkter de federala organens kompetens. Uppräkningen ger dessa en mycket vidsträckt kompetens och tillägger dessutom i sista punkten att alla andra frågor av betydelse för unionen faller under de federala organens kompetens. Artikel 173 anger bl. a. att alla lagar skall utfärdas på grundval av Sovjetunionens författning. 17 Överenskommelsen träffades mellan President Gorbachev och presidenterna för nio av de femton republikerna, därav namnet ”nio-plus-ett” överenskommelsen. De nio republikerna var: ryska rådsrepubliken, Ukraina, Vitryssland, Uzbekistan, Kazakstan, Azerbaidjan, Kirgisien, Tadzikistan och Turkmenistan.

696 Kaj Hobér SvJT 1991 rimligt anta att de lagar som republikerna fortsättningsvis kommer att utfärda, i ännu högre grad än tidigare lagstiftning kommer att innebära radikala förändringar i det sovjetiska rättssystemet. Ännu så länge är dock den statsrättsliga regleringen oklar, även om det knappast råder tvivel om att Sovjetunionen ur politisk synvinkel upphört som statsbildning i den form den existerade före kuppförsöket i augusti.
    Även de nya makthavarna har lämnat sitt bidrag till förvirringen. Den 24 augusti 1991 utfärdade Ryska rådsrepublikens ministerråd en ännu ej publicerad förordning18, enligt vilken verkställigheten av alla beslut och förordningar utfärdade av Sovjetunionens regering — vilken tidigare hade omorganiserats och kallades ministerkabinettet — skall inhiberas till dess att en ny regering utsetts. Förordningen inleddes med ett ”förslag” till Sovjetunionens president att upplösa Sovjetunionens regering, vilket sedermera skedde. Någon ny regering har ännu ej utsetts. Mot bakgrund av att de flesta av de tidigare republikerna (återigen) förklarade sig självständiga efter händelserna i augusti, är det idag mycket oklart vilken statsrättslig struktur som till slut kommer att utkristalliseras.19 Samtidigt som republikerna strävar mot självständighet finns en medvetenhet om att de alla är beroende av varandra i ekonomiskt hänseende. Ett särdrag hos den sovjetiska planekonomin var tillskapande av en monopolistisk industristruktur, i den meningen att en viss produkt ofta tillverkades av en enda fabrik i landet för tillgodoseende av landets hela behov av denna produkt. För något år sedan rådde brist på cigaretter i Sovjetunionen. Tillgången på tobak var emellertid god. Problemet var att landets enda fabrik för tillverkning av cigarettfilter — belägen i Baku — hade tvingats avbryta produktionen som en följd av de etniska oroligheterna i Azerbaidjan. Därigenom lamslogs all tillverkning av cigaretter i

 

18 Förordning No. 439 bär titeln ”Om Sovjetunionens ministerkabinett”. 19 Den rådande statsrättsliga oredan har även folkrättsliga utlöpare. Den centrala frågan är om Sovjetunionen har bevarat sin identitet som stat och därmed som folkrättssubjekt. Den viktigaste delfrågan är vem som är bunden av de traktater som Sovjetunionen ingått. Vem ska t. ex. verkställa Sovjetunionens åtaganden inom ramen för de nedrustningsavtal av olika slag som ingåtts under senare år? Om en stat upphör att existera torde den allmänna folkrättsliga regeln vara att tidigare rättigheter och skyldigheter bortfaller. Kruxet är naturligtvis att fastställa huruvida en gammal stat består eller om en ny uppkommit. Detta torde kräva ingående analys av territorieförändringarna ifråga och även av de traktater som ingåtts. Beträffande multilaterala traktater torde man våga påstå att det i vår internationaliserade värld finns ett intresse av att låta territorieförändringar inverka så lite som möjligt på traktaters giltighet och tillämpningsområden. Beträffande frågor om statssuccession, se t. ex. Eek-Bring-Hjerner, Folkrätten (4:e uppl. 1986) s. 65 ff.; Herbig, Staatensuccession und Staatenintegration (1968); Marek, Identity and Continuity of States in Public International Law (1954) och O’Connell, State Succession in Municipal and International Law (1967).

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 697 Sovjetunionen. Situationen är likadan i många andra branscher. För att varje enskild republik skall kunna försörja sig är de således beroende av varandra. Skulle detta nätverk brytas upp kommer de flesta republikerna att drabbas hårt därav.
    Mot denna bakgrund pågår nu förhandlingar mellan alla de tidigare republikerna i syfte att åstadkomma någon form av ekonomiskt samarbete. Även de baltiska staterna deltager i dessa förhandlingar. Om förhandlingarna leder fram till en överenskommelse — vilket för närvarande är mycket osäkert — kommer en sådan emellertid inte att medföra en lösning av frågan hur den statsrättsliga strukturen kommer att se ut.
    Med hänsyn till att republikansk lagstiftning i fortsättningen kommer att vara tongivande och till att den ryska republiken är den största, kommer den fortsatta framställningen i huvudsak att behandla rysk lagstiftning. Först diskuteras vissa frågor som är grundläggande för övergången till marknadsekonomi nämligen äganderätt, privatisering och investeringsskydd (4). Därefter berörs associationsrättslig lagstiftning (5) och slutligen frågan i vilken utsträckning det för näringsidkare finns rättsmedel för tillvaratagande och genomdrivande av sina lagstadgade och avtalsenliga rättigheter (6).

 

4. Äganderätt, privatisering och investeringsskydd
Något förenklat kan kanske sägas att på samma sätt som den privata äganderätten utgör en hörnpelare för en marknadsekonomi, utgjorde den statliga äganderätten grundbulten för den sovjetiska planekonomin. Under de drygt 70 år som planekonomin kom att existera har följaktligen det sovjetiska äganderättsbegreppet genomsyrat det sovjetiska näringslivet. För närvarande finns ett antal lagar i Sovjetunionen som på olika sätt berör frågor om äganderätt. Gemensamt för dem alla är att de försöker — ibland tyvärr på olika sätt — införa nya äganderättsformer som skall ersätta de tidigare. Även om den slutliga målsättningen tycks vara att införa privat äganderätt fullt ut, har utvecklingen ännu inte nått fram till målet. Den sovjetiska lagstiftningen befinner sig således på ett visst utvecklingsstadium, på väg från statlig äganderätt till privat äganderätt. För att rätt kunna utvärdera det nu gällande rättsläget, är det därför nödvändigt att något redogöra för det tidigare gällande äganderättsbegreppet. Denna redogörelse utgör även grundvalen för de följande avsnitten om privatisering och investeringsskydd.

 

698 Kaj Hobér SvJT 1991 4.1 Äganderätt
4.1.2 Statlig äganderätt enligt tidigare lagstiftning
Den sovjetiska författningen gjorde tidigare skillnad mellan å ena sidan socialistisk äganderätt och personlig äganderätt å den andra. Den socialistiska äganderätten indelades i sin tur i statlig äganderätt, kooperativ äganderätt (t. ex. kolchoser) samt äganderätt för fackföreningar och andra s. k. samhälleliga organisationer. Äganderättsbegreppet var hierarkiskt så till vida att socialistisk äganderätt ansågs stå över personlig äganderätt. Den senare spelade en i det närmaste obefintlig roll såvitt avsåg idkande av näringsverksamhet.20 Staten ansågs vara ägare till all statlig egendom. Art. 11 i den sovjetiska författningen angav att jord, dess mineraler, skogar och vatten var statens exklusiva egendom. Vidare angavs att alla produktionsmedel för användning inom industriell produktion, byggverksamhet och jordbruk tillhörde staten. Eftersom staten som sådan inte engagerade sig i produktionsverksamhet eller annan näringsverksamhet fördelade den sin egendom mellan olika produktionsenheter, de statliga företagen. Dessa innehade den statliga egendomen med s. k. operativ förvaltningsrätt, ej äganderätt.21 Den operativa förvaltningsrätten innebar att de statliga företagen hade rätt att besitta, använda och avyttra statlig egendom, attribut som i och för sig kan tyckas komma äganderätten nära. Den operativa förvaltningsrätten skulle emellertid utövas i enlighet med gällande lag, det statliga företagets stadgar och i enlighet med det syfte för vilket det statliga företaget i fråga hade erhållit egendomen. Den faktiska innebörden av dessa allmänna och svårfångade begränsningar var att rätten att besitta, använda och avyttra statlig egendom underordnades statens förvaltning av sin egendom. Den operativa förvaltningsrätten skulle utövas så att statens syfte med att överlämna statlig egendom till företaget i fråga tillgodosågs. De tre nämnda attributen hade ingen självständig juridisk betydelse utan kunde bara användas för de ändamål som fastställts av ägaren, staten. Dessa ändamål fanns återgivna i lag, men framförallt i förordningar utfärdade av regeringen, Sovjetunionens ministerråd. Detta medförde bl. a. att ett statligt företag inte kunde avyttra statlig egendom till ett annat statligt företag utan överordnad myndighets — i regel ett ministerium — samtycke. Omvänt innebar detta att ett statligt företag inte hade möjlighet att förhindra att statlig egen-

20 Angående personlig äganderätt se t. ex. Fogelklou, Personlig äganderätt i Sovjetunionen, SvJT 1971, s. 301–313. 21 Begreppet operativ förvaltningsrätt infördes av sovjetiska jurister, se A. Venediktov, Gosudarstvennaia sotsialisticheskaya sobstvennost (1948), s. 312.

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 699 dom, t. ex. produktionsmedel, fördes över till ett annat företag. Sovjetisk ekonomisk litteratur är full med exempel på hur statliga företag varit tvungna att ge ifrån sig hela produktionslinjer efter beslut av överordnad myndighet, utan att erhålla vare sig ersättningsutrustning eller ekonomisk kompensation.
    Denna äganderättsmodell kunde upprätthållas utan besvär på det teoretiska planet — i praktiken ställde den naturligtvis till med åtskilliga problem, som antytts ovan — till dess att joint ventureförordningen antogs den 13 januari 1987.22 Denna förordning tillät bildande av s. k. joint venture-bolag mellan utländska företag och sovjetiska juridiska personer, det senare innebar till en början sovjetiska statliga företag. Sedan Lagen om kooperativ trätt i kraft under 1988 kunde även kooperativ uppträda som joint venturepart.23 Ett joint venture-bolag är en separat juridisk person enligt sovjetisk rätt med eget aktiekapital. Förordningen föreskriver bl. a. att aktiekapitalet bildas genom bidrag från joint venture-parterna. Bidragen kan vara i form av kontanta medel eller apportegendom. Detta innebär således att sovjetiska statliga företag tillskjuter statlig egendom. Efter det att insatsen gjorts blir de kontanta medlen eller apportegendomen joint venture-bolagets egendom. Joint venture-förordningen föreskriver vidare att joint venture-bolaget fritt disponerar över sin egendom, med de begränsningar som följer av sovjetisk lag. Den statliga egendomen har således plötsligt omvandlats till någon annan, ny slags egendom som vid joint venture-förordningens utfärdande inte fanns omnämnd i den sovjetiska författningen.24 Ej heller fanns några regler om hur transformationen ur rättslig synvinkel kunde komma till stånd.
    Det är tveksamt om de sovjetiska parterna i joint venture-bolag uppfattade situationen så att de avhände staten dess äganderätt till den egendom som utgjorde deras insats i bolaget. De västerländska parterna, å andra sidan, förväntar sig att joint venture-bolaget utövar full äganderätt över den egendom som tillförts bolaget.
    Joint venture-lagstiftningen utgör det första exemplet på hur det sovjetiska äganderättsbegreppet kolliderar med den privata äganderätten. Härigenom stod det klart att en övergång till marknadsekonomi krävde grundläggande förändringar i den sovjetiska regleringen av äganderätten. Denna insikt fördjupades under de följande åren.

 

4.1.2 Ny lagstiftning om äganderätt

22 Förordning No. 49, Sobranie postanovlenii SSSR (1987) no. 9 art. 40. 23 Lagen om kooperativ, Vedomosti Verkhovnogo Sovieta (1988) No. 22, art. 355. 24 För en diskussion av detta märkliga rättsläge, se Hobér, Joint Enterprises in the Soviet Union, 1989 Yearbook on Socialist Legal Systems, p. 200–202.

700 Kaj Hobér SvJT 1991 För närvarande regleras äganderättsfrågor i ett antal lagar på såväl federal som republikansk nivå. Den 6 mars 1990 utfärdades Lagen om äganderätt25 av Sovjetunionens folkkongress och Högsta sovjet. Den innebär en nyordning av äganderätten. Lagen inför tre former av äganderätt: äganderätt utövad av medborgare, kollektiv äganderätt, och statlig äganderätt.
    Lagen föreskriver att medborgare kan äga egendom avsedd för såväl konsumtion som produktion.26 Detta innebär således att fysiska personer numera kan äga t. ex. produktionsmedel och hus. Hyresgäster i statligt ägda bostadshus har nu rätt att förvärva lägenheter eller hus från staten. Lagen föreskriver vidare att republikansk lagstiftning må ange egendomsslag som inte kan ägas av medborgare. I övrigt innehåller lagen inte några begränsningar i fysiska personers äganderätt. Även om privat äganderätt till mark ännu inte tillåts, medger lagen att fysiska personer kan erhålla evinnerlig nyttjanderätt till mark för bl. a. bedrivande av småjordbruk. Denna nyttjanderätt kan ärvas. Begreppet kollektiv äganderätt infördes för första gången i Sovjetisk rätt genom lagen. Denna äganderättsform tar fasta på äganderätt utövad av olika former av juridiska personer — t. ex. kooperativ, aktiebolag, handelsbolag, samhälleliga och religiösa organisationer — och av arbetskollektivet på ett företag.
    Den statliga äganderätten kan enligt lagen utövas på sex olika nivåer: federal nivå, republikansk nivå, av autonoma republiker, autonoma regioner, autonoma områden och på kommunal nivå. Beträffande äganderätt till mark, mineraler och naturtillgångar sägs i § 20:1 att den utövas av befolkningen på marken i fråga, vilket innebär att de politiska organen på respektive nivå utövar äganderätten.
    Denna reglering av den statliga äganderätten, var en tydlig eftergift åt de krav på ökad decentralisering härvidlag som vid denna tidpunkt framställdes av de olika republikerna. Enligt § 20 förblir dock äganderätten till viss egendom kvar på federal nivå, t. ex. avseende kommunikationsnät, gasledningar, elförsörjningsnät, allunionella kommunikations- och informationssystem, militär egendom, allunionella budgetmedel liksom den sovjetiska statsbankens (Gosbank) medel.
    För statliga företag innebar § 24 i lagen en välkommen förändring. Enligt denna bestämmelse erhåller företagen statlig egendom med ”full ekonomisk bestämmanderätt”. Detta innebär att de

25 Vedomosti Sjezda narodnich deputatov SSSR i Verkhovnogo Sovieta SSSR, 1990 No. 11, Art. 164. 26 Även om fysiska personer i realiteten tillerkännes inget mindre än privat äganderätt, är det intressant att notera att själva termen ännu undvikes.

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 701 statliga företagen numera innehar egendomen med full äganderätt och således självständigt beslutar om dess användande; överordnade myndigheter kan ej längre diktera villkoren för hur de statliga företagen skall använda egendomen.
    Lagen innehåller vidare ett avsnitt om äganderätt för utländska medborgare, utländska juridiska personer, främmande stater, internationella organisationer och joint venture-bolag. Sådan äganderätt godtages i lagen, dock utan några detaljbestämmelser. En begränsning finns emellertid beträffande juridiska personers, inklusive joint venture-bolags, äganderätt. Lagen föreskriver att dessa kan utöva äganderätt avseende egendom som är nödvändig för fullgörande av den verksamhet som den juridiska personer skall ägna sig åt enligt stiftelseurkunderna, eller enligt vad som bestämts i den ordning som fastlagts i sovjetisk lag. Beträffande annan slags egendom kan tydligen de juridiska personerna inte utöva äganderätt.
    Ett mycket viktigt avsnitt i lagen avser garantier och skydd för äganderätten. Ägaren har rätt till ersättning om efterföljande lagstiftning berövar honom äganderätten. Vidare föreskrivs att alla äganderättsformer åtnjuter lika skydd; ytterligare en viktig avvikelse från tidigare bestämmelser, som gav den socialistiska äganderätten en särställning. Lagen fastslår även att ägare har rätt att vända sig till allmän domstol eller skiljedomstol för att tillvarataga sina rättigheter.
    Ungefär en vecka innan Lagen om äganderätt antogs, utfärdades på federal nivå Grunderna för lagstiftning rörande mark.27 Liksom Lagen om äganderätt, innebär grunderna en radikal nyordning. Även om privat äganderätt till mark ej tillåtes, introduceras för första gången tanken att mark kan vara föremål för äganderätt. Tidigare ansågs detta ej vara möjligt, eftersom marken tillhörde folket, att nyttjas utan ersättning. Grunderna anger att marken tillhör befolkningen som är bosatt på marken i fråga. Denna bestämmelse, § 3, har sin motsvarighet i § 20:1 i Lagen om äganderätt. Bestämmelsernas innebörd är att de politiska organen (folkdeputerades råd) på olika nivåer har rätt att besluta om användning av mark belägen inom det politiska organets ansvarsområde.
    Grunderna anger tre olika former av användande av mark: (1) besittning till mark (ry. vladenie) — härmed avses evinnerlig besittningsrätt som kan ärvas; denna besittningsrätt kan erhållas endast för vissa i lagen angivna ändamål, t. ex. småjordbruk, uppförande

 

27 Vedomosti Sjezda narodnych deputatov SSSR i Verkhovnogo Soveta SSSR (1990) No. 10, art. 129.

702 Kaj Hobér SvJT 1991 av bostad och sommarhus (datja) — (2) nyttjanderätt vilken kan vara tidsbegränsad eller utan tidsbegränsning och (3) arrende.
    Nyttjanderätt och arrende kan erhållas för t. ex. industriell verksamhet, transportverksamhet och annan näringsverksamhet. Dessa två former av markanvändning kan tillerkännas joint venture-bolag och andra organisationsformer med utländskt deltagande, liksom utländska juridiska personer. Arrende kan dessutom innehas av utländska fysiska personer, utländska stater och internationella organisationer.
    Till skillnad från tidigare lagstiftning föreskrivs nu i Grunderna att vederlag skall erläggas för användande av mark, antingen i form av fastighetsskatt eller arrendeavgift. Vederlagets storlek bestäms av markområdets läge och skick och fastställs i republikansk lagstiftning.
    Under 1991 utfärdade Ryska rådsrepubliken en jordabalk28 som antogs den 25 april och en Lag om äganderätt29 som antogs den 24 december 1991. Dessa två lagar täcker samma områden som dess motsvarigheter på federal nivå. Avsikten med utfärdandet av dessa är att ersätta den federala lagstiftningen. Den ryska jordabalken är uppbyggd på i stort sett samma sätt som den federala lagstiftningen. Det finns dock vissa viktiga skillnader. Även om den ryska lagstiftningen ännu inte har godkänt privat äganderätt till mark är lagen utformad så att den inrymmer denna möjlighet. § 3 i jordabalken fastslår att marken tillhör befolkningen på markområdet i fråga. Till skillnad från den federala lagstiftningen anges att mark i Ryska rådsrepubliken kan innehas med statlig äganderätt eller kollektiv äganderätt men också med privat äganderätt, dvs. äganderätt utövad av medborgare. Den kollektiva äganderätten utövas av t. ex. kolchoser, andra kollektiv, kooperativ och aktiebolag.
    De nyttjanderättsformer som omtalas i den ryska jordabalken motsvarar de som finns i den federala lagstiftningen, dvs. besittning, nyttjanderätt och arrende. Därtill kommer som nyss nämnts även möjligheten att inneha mark med äganderätt. Beslut om att tillerkänna någon äganderätt fattas av de lokala politiska organen inom vars område marken i fråga finns. Såvitt bekant är, har sådana beslut ännu inte fattats. Mark kan innehas med äganderätt endast för vissa speciellt angivna ändamål t. ex. för bedrivande av småjordbruk och boskapsskötsel. Äganderätten kan förvärvas mot vederlag eller utan vederlag. När det gäller evinnerlig besittningsrätt kan sådan tilldelas t. ex. kolchoser, jordbrukskooperativ, aktie-

 

28 Vedomosti Verkhovnogo Soveta, nr 22, 30 maj 1991, s. 811, art. 768. 29 Lagen antogs den 24 December 1990 och publicerades i Ekonomika i Zhizn, januari 1991 nr 3, s. 13.

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 703 bolag och joint venture-bolag. Samma sak gäller beträffande arrende. Det finns en begränsning beträffande arrende så till vida att de inte kan överstiga 50 år.
    Den ryska jordabalken innehåller många detaljerade bestämmelser avseende olika fastighetsrättsliga frågor. Den innehåller t. ex. bestämmelser om inrättande och förande av fastighetsregister, vilket skall föras av den nybildade statliga ryska kommittén för jordreformsfrågor. Tidigare var denna fråga måhända inte så viktig eftersom all mark tillhörde och administrerades av staten. I och med att möjligheter nu öppnas för olika former av nyttjanderätt till mark, inklusive äganderätt, blir det viktigt på ett helt annat sätt att bilda, identifiera och registrera fastigheter. Lagen innehåller vidare bestämmelser avseende plan — och byggfrågor liksom naturskyddsfrågor och miljöskydd. Lagen trädde i kraft den 25 april 1991 med undantag för ett antal paragrafer som rör frågan om vederlag för användande av mark. Dessa träder i kraft då Ryska rådsrepubliken antagit en lag om vederlag för användande av mark. Någon sådan lag har emellertid ännu inte antagits. Den ryska jordabalken innebär som framgått ovan en radikal omändring av det system som rådde tidigare. Detta medför att det fortfarande finns annan lagstiftning som inte står i överensstämmelse med den ryska jordabalken. Med beaktande därav föreskrivs i övergångsbestämmelserna till jordabalken att övrig lagstiftning skall ändras så att den överensstämmer med jordabalken. Dessutom skall Ryska rådsrepublikens ministerråd utarbeta den följdlagstiftning som kan komma att bli nödvändig för tillämpning av jordabalkens bestämmelser. Många av de frågor som behandlas i jordabalken behandlas på ett relativt övergripande och allmänt sätt. Det är därför nödvändigt att utfärda tillämpningsföreskrifter för att lagstiftningen i praktiken skall kunna tjäna sina syften.
    I slutet av 1990 antog Ryska rådsrepubliken en Lag om äganderätt. Avsikten är att den skall ersätta den lag om äganderätt som antogs i mars 1990 på federal nivå. Den ryska lagen innebär omfattande förändringar i de äganderättsregler som den federala lagstiftningen innehåller. Den kanske mest omfattande förändringen avser en ny klassificering av olika former av äganderätt. Den ryska lagstiftningen anger fyra kategorier av äganderätt: privat äganderätt, äganderätt utövad av samhälleliga organisationer, statlig äganderätt och kommunal äganderätt. Dessutom finns en specialkategori som inkluderar joint ventures, utländska medborgare, internationella organisationer och främmande stater. Egendom som används inom näringsverksamhet kan falla inom endera av dessa kategorier. Enligt den federala lagstiftningen däremot föll sådan

704 Kaj Hobér SvJT 1991 egendom typiskt sett under beteckningen kollektiv egendom, en kategori som inte är särskilt klart definierad och som begränsas av syftet med näringsverksamheten i fråga. Även om bestämmelsen i den ryska lagen tycks utelämna många av de begränsningar som finns i den federala lagstiftningen, är det svårt att se tydliga konturer i de begrepp som den ryska lagstiftningen använder sig av. För att kunna avgöra huruvida det finns begränsningar och i så fall vilka dessa är, måste den lagstiftning som reglerar näringsverksamheten i fråga kontrolleras. Även om den federala lagstiftningen om äganderätt avsevärt utvidgade fysiska personers rätt att äga och använda egendom, var deras möjligheter att använda egendom i näringsverksamhet reglerade av Lagen om enskild näringsverksamhet.30 Denna lag tillåter t. ex. endast ett begränsat antal verksamheter och innebär begränsningar i användandet av anställd personal. Dessa begränsningar finns kvar även efter det att man i augusti 1990 antagit en Lag om småföretag31. Den ryska lagstiftningen om äganderätt förändrar denna situation så till vida att den klart anger att fysiska personer kan äga företag och produktionsmedel liksom vilken annan typ av egendom som helst som inte är förbjuden enligt lag. Den föreskriver vidare att det inte får finnas begränsningar beträffande belopp och värde när det gäller fysiska personers äganderätt och att fysiska personer har rätt att engagera sig i näringsverksamhet utan att etablera en juridisk person för detta ändamål. Samtidigt sägs emellertid att näringsverksamhet som medför användande av anställd personal måste utövas genom ett registrerat företag. Denna bestämmelse står uppenbarligen inte i full överensstämmelse med rätten som nämndes tidigare att engagera sig i näringsverksamhet utan att bilda en juridisk person.
    Frågor rörande äganderätt för utländska fysiska personer och juridiska personer och utländska parter i näringsverksamhet i Sovjet görs beroende av innehållet i annan lagstiftning.32 Det sägs emellertid i lagen att utländska medborgare skall tillåtas utöva äganderätt i samma utsträckning och på samma villkor som sovjetiska medborgare, utom i det fall där undantag föreskrivs i lag. Däremot sägs beträffande utländska juridiska personer att de kan äga egendom endast under de omständigheter som explicit anges i federal eller republikansk lagstiftning.

 

30 Vedomosti 1991 No. 16, art. 442. 31 Ekonomika i Zhizn, juli 1990, nr 32, s. 14. 32 Se nedan s. 713 ff.

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 705 Lagen innehåller många oklara och otydliga punkter. Inte förrän ytterligare tillämpningsföreskrifter har utfärdats kan innebörden av vissa bestämmelser klarläggas. En bestämmelse som dock tyvärr kommer att förbli oklar är lagens första paragraf där det sägs att åtgärder vidtagna av myndigheter eller fysiska personer som inkräktar på Ryska rådsrepublikens suveränitet eller ekonomiska intressen är förbjudna och är ogiltiga. Förutom att bestämmelsen inte definierar vad som menas med suveränitet och ekonomiska intressen innehåller den ej heller någon antydan hur en sådan åtgärd skall förklaras ogiltig eller av vem. Mot bakgrund av att denna lag utfärdades vid en tidpunkt då lagarnas krig härjade som intensivast, förefaller det rimligt att bestämmelsen egentligen avser att tillhålla tjänstemän i Ryska rådsrepubliken att tillämpa rysk lag till skillnad från federal lag eller annan republikansk lag som kan strida mot rysk lag. Det tycks med andra ord vara ett försök att i Lagen om äganderätt åstadkomma reglering av en fråga som endast kan lösas på författningsrättslig väg.
    För att ytterligare komplicera bilden beträffande äganderättsfrågor, skall anmärkas att de nya Grunderna för civilrättslagstiftningen som publicerades den 31 maj innehåller bestämmelser om äganderätt, vilka avviker från de ovan diskuterade lagarna.33 De nya Grunderna indelar således äganderätten i tre kategorier: äganderätt utövad av medborgare, äganderätt utövad av juridiska personer och äganderätt utövad av staten. De nya Grunderna är tänkta att träda i kraft den 1 januari 1992 men mot bakgrund av den politiska utvecklingen i dag i Sovjetunionen är det osäkert vilken roll dessa grunder kommer att spela. De fortfarande gällande grunderna för civilrättslagstiftningen antogs 1981. Även en ytlig jämförelse mellan de två regelkomplexen ger vid handen att den sovjetiska rätten har genomgått grundläggande förändringar. Den förändring som först faller i ögonen är avsaknaden av ideologiska övertoner i de nya grunderna. Vidare är de medborgerliga rättigheterna ovillkorliga. Dessutom likställs alla former av äganderätt och den socialistiska äganderätten innehar således ej längre någon särställning.
    Som framgår av denna kortfattade beskrivning och som nämndes inledningsvis är den sovjetiska lagstiftningen beträffande äganderätt ännu inte framme vid målet att tillskapa privat äganderätt. De ovan diskuterade lagarna och bestämmelserna saknar många bestämmelser som är nödvändiga för att ge äganderättsbegreppet en fast kontur och reellt innehåll. Således saknas t. ex. bestämmelser om olika former av laga fång, besittningsskydd, regler om god-

 

33 Grunderna godkändes den 31 maj 1991 av President Gorbachev och publicerades på fem tätt tryckta sidor i Izvestija den 25 juni 1991.

706 Kaj Hobér SvJT 1991 trosförvärv i olika situationer samt skydd mot borgenärer i obeståndssituationer, regler om separationsrätt m. m., m. m. Ej heller har någon distinktion mellan fast och lös egendom utarbetats, en distinktion som är av avgörande betydelse för ett effektivt kreditväsen. Enligt tidigare gällande lagstiftning utgjorde byggnader på mark ej tillbehör till denna. En del av förklaringen till dessa förhållanden är att det ännu ej finns någon konkursrättslig lagstiftning i Sovjetunionen och ej heller någon lagstiftning om panträtt och pantsättning. Enligt uppgift pågår emellertid arbete för att ta fram utkast till dessa lagar. Först när de har antagits och tillämpats en tid i praktiken kommer det bli möjligt att utvärdera vad äganderättsbegreppet enligt sovjetisk rätt egentligen innebär.

 

4.1.3 Immaterialrättslig lagstiftning
Som en följd av den nya lagstiftningen om äganderätt har det blivit nödvändigt att företa omfattande ändringar i den sovjetiska immaterialrättsliga lagstiftningen, framförallt beträffande patent- och upphovsrätt.
    Ett särdrag i sovjetisk immaterialrätt var de s. k. uppfinnarcertifikaten. Förenklat uttryckt innebar systemet med uppfinnarcertifikat att den sovjetiska staten erhöll exklusiv rätt till en uppfinning i utbyte mot att uppfinnaren betalades en ersättning, ofta i form av ett engångsbelopp.34 I en marknadsekonomi uppmuntras uppfinningar inte endast genom statliga bidrag och forskningsuppdrag utan även genom att bevilja monopol i form av patent till uppfinnare och företag som utvecklar nya produkter och produktionsprocesser. Även om patenthavare kan reducera, de facto ofta reducerar, produktionen för att höja priset, anser de flesta ekonomer i väst att de incitament som ett patentsystem innebär trots allt överväger de ekonomiska nackdelar som följer av ett monopol.
    Sovjetunionen valde emellertid under 1930-talet ett annat system, som inte innebar beviljande av monopol. Det innebar tvärtom planläggning av uppfinnarverksamheten. Detta medförde att systemet inte innehöll några incitament för sådan verksamhet. Som förklaras närmare nedan, har den övervägande majoriteten av sovjetiska uppfinnare erhållit uppfinnarcertifikat som gett dem blygsamma ersättningar, under det att uppfinningen har gjorts tillgänglig för alla sovjetiska företag. Detta system har varit ett misslyckande.
    Sovjetunionens teknologiska framsteg och nivå, liksom dess uppfinnarverksamhet, har konstant halkat efter de marknadsekonomier som finns i väst. Dessutom har det sovjetiska patentsystemet

34 Framställningen bygger delvis på Hobér, not 9 ovan.

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 707 utomlands uppfattats vara svagt och erbjudande dåligt skydd för utländska uppfinningar. Detta har utgjort ett återhållande moment för utländska investeringar.Den tidigare sovjetiska patentlagstiftningen förutsatte för erhållande av patent ungefär detsamma som de flesta västerländska lagar på området. För att en uppfinning skulle vara patenterbar krävdes således bl. a. att den utgjorde en nyhet. Nyhetskravet var absolut vilket innebar att uppfinningen måste vara ny i förhållande till vad som var känt i övrigt i hela världen vid tidpunkten för patentansökan. Skyddstiden för patent var 15 år.
    Innehavare av ett sovjetiskt patent erhåller monopol på uppfinningen i hela Sovjetunionen. Han kontrollerar och kan använda uppfinningen som han finner lämpligt. Detta monopol förlorar emellertid mycket av sin innebörd i en planekonomi. Även om det inte tycks finnas någon fullständig enighet i sovjetisk doktrin i frågan, kan sannolikt en patentinnehavare som har licensierat patentet till ett statligt företag inte förhindra detta företag att utfärda underlicenser och därigenom sprida uppfinningen. De problem som en patentinnehavare i väst i allmänhet ställs inför saknades i Sovjetunionen, helt enkelt därför att det inte fanns kommersiella förutsättningar för att utnyttja ett patent i Sovjetunionen.
    Till skillnad från patent innebar uppfinnarcertifikat att uppfinnaren inte erhöll någon varaktig rätt till uppfinningen. Staten erhöll den exklusiva rätten till uppfinningen i utbyte mot betalning av ersättning till uppfinnaren. En uppfinnare kunde välja mellan patent och uppfinnarcertifikat. I praktiken existerade emellertid inte denna valrätt. Om en uppfinning gjordes under arbetstid på ett statligt företag eller annan statlig institution, och med finansiellt stöd från arbetsgivaren, måste uppfinnaren använda sig av uppfinnarcertifikat. Uppfinnarcertifikatet var den utan jämförelse vanligaste skyddsformen för uppfinningar gjorda i Sovjetunionen. Den övervägande majoriteten av sovjetiska patent avser alltså utländska uppfinningar. Även om uppfinnarcertifikat var tillgängliga för utländska företag och uppfinnare har de i praktiken spelat en mycket underordnad roll för dem.
    Den 1 juli 1991 trädde en ny lag om uppfinningar i kraft.35 Systemet med uppfinnarcertifikat avskaffas och den enda skyddsformen för uppfinningar blir patent. Giltighetstiden för patent är 20 år och den exklusiva rätten att utnyttja uppfinningen skall tillkommer patenthavaren.
    Området för patenterbara uppfinningar att utvidgas så att även läkemedel och biotekniska produkter omfattas, under det att algo-

35 Izvestija, 14 juni 1991, s. 4.

708 Kaj Hobér SvJT 1991 ritmer och datorprogram utesluts. Datorprogram åtnjuter dock upphovsrättsligt skydd.
    Skyddet för patent blir effektivare bl. a. genom inrättande av specialdomstolar för patentfrågor. Det kan dock noteras att det i praktiken torde dröja åtskilliga år innan ett sådant system med specialdomstolar kommer att fungera tillfredsställande. Det finns i dag inte ett tillräckligt antal sovjetiska domare som besitter de nödvändiga specialkunskaperna för att sådana domstolar skall kunna fullgöra sina uppgifter.
    Även om uppfinnarcertifikaten avskaffas är det inte säkert att det gamla systemet helt försvinner. Lagen förutser nämligen inrättandet av en s. k. statlig patentfond.
    En rad incitament ges för uppfinnare att överlåta sina patent till denna fond. Ett patent, som överlåtes till den statliga patentfonden, får i allt väsentligt samma juridiska ställning som det gamla uppfinnarcertifikatet. Om således ett stort antal patent överlåts till den statliga patentfonden, kommer den nya lagstiftningen att innebära endast en terminologisk förändring.
    Lagen om uppfinningar behandlar inte frågor rörande företagshemligheter.36 Emellertid innehåller lagen bestämmelser som tycks strida mot ett system med skydd för företagshemligheter. Enligt lagen tycks en anställd som gör en uppfinning alltid vara tillförsäkrad rätten att licensera uppfinningen; denna rätt kan inte avtalas bort. Vidare föreskriver lagen att den anställde uppfinnaren har rätt att söka patent om arbetsgivaren underlåter att göra detta. Återigen tycks denna rätt vara av sådan karaktär att den inte kan avtalas bort. Om den anställde ansöker om patent kommer patentet att publiceras som ett led i förfarandet för erhållande av patent. Detta innebär således att skyddet för denna företagshemlighet redan har undergrävts. Även om den nya Lagen om uppfinningar innehåller en del bestämmelser som inte är tillfredsställande, kan konstateras att lagen på det stora hela är väl avpassad för en marknadsekonomi; nu fattas bara marknadsekonomin så att det nya patentsystemet kan fungera!37 Ett annat område inom immaterialrätten som kommer att förändras är upphovsrätt vilket framgår av de nya Grunderna för civillagstiftningen.38 Den nu existerande sovjetiska upphovsrättslag-

36 Bestämmelser rörande företagshemligheter finns däremot i 1990 års federala Lag om företag och den ryska Lagen om företag och näringsverksamhet från samma år. Innan dessa bestämmelser antogs, fanns ej något skydd för företagshemligheter, eftersom företag i en socialistisk ekonomi inte ansågs ha några hemligheter för varandra. 37 En Lag om varumärken och servicemärken har även antagits under 1991. Den skiljer sig dock inte nämnvärt från den redan existerande lagstiftningen. 38 Se ovan not 33.

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 709 stiftningen är svåröverskådlig och ger ett svagt skydd för upphovsmän.
    I kapitel 4 av de nu gällande Grunderna för den civilrättsliga lagstiftningen i Sovjetunionen återfinns bestämmelser om upphovsrätt. Dessa bestämmelser utgörs av 11 artiklar. I RFSFR:s civilkod regleras upphovsrättsliga frågor i drygt 30 artiklar. Som ett resultat av den kortfattade behandling upphovsrättsliga frågor har fått i dessa två lagstiftningsprodukter, har Sovjetunionens ministerråd utfärdat ett antal förordningar och andra författningar i detta ämne. Dessutom har olika statliga organisationer t. ex. kulturministeriet utfärdat ett antal tillämpningsföreskrifter. Denna mångfald av författningar på upphovsrättens område har inneburit att olika statliga myndigheter och organisationer utfärdat föreskrifter som i relativt stor utsträckning tagit tillvara endast ifrågavarande organisations intressen.
    Även om den rättsliga regleringen av upphovsrättsliga frågor i Sovjetunionen på många sätt kan sägas motsvara den som återfinns t. ex. i de skandinaviska länderna, har den varit alltför rudimentär för att kunna fungera väl i praktiken. Denna brist var särskilt kännbar fram till 1973 då Sovjetunionen tillträdde Världskonventionen om upphovsrätt.
    De nya grunderna innebär att upphovsrättsskyddet enligt sovjetisk rätt blir sådant att Bernkonventionen kan tillträdas. Listan över verk som kan åtnjuta upphovsrätt har utökats. Det viktigaste exemplet är datorprogram. Skydd inträder emellertid endast för datorprogram som offentliggörs efter den 1 februari 1992. De nya bestämmelserna om upphovsrätt ger upphovsmännen ett starkt skydd baserat på grundtanken att den som skapat något har rätt till resultatet av sin skapande verksamhet. Kvarlevor från det ännu gällande systemet kan dock skönjas; framför allt finns det fortfarande begränsningar i upphovsmannens rätt att avtala med bl. a. förläggare t. ex. genom att minimiroyalties kan föreskrivas i lag.

 

4.2. Privatisering
All tidigare näringsverksamhet i Sovjetunionen bedrevs i statlig regi. Även om strävandena idag går mot införande av en marknadsekonomi, vilket bl. a. kommer till uttryck i de lagar om äganderätt som behandlats ovan, finns fortfarande de flesta produktionsmedlen i statlig ägo. För att kunna införa en marknadsekonomi är det därför väsentligt att det sovjetiska statliga näringslivet privatiseras. Den 3 juli 1991 utfärdade Ryska rådsrepublikens Högsta sovjet en Lag om privatisering av statlig egendom i Ryska

710 Kaj Hobér SvJT 1991 rådsrepubliken.39 Två dagar tidigare, 1 juli, hade Sovjetunionens Högsta sovjet antagit en Lag rörande de grundläggande principerna för privatisering av statlig egendom i Sovjetunionen.40 Denna senare lag, som antyds av titeln, innehåller framför allt riktlinjer. Mot denna bakgrund och med hänsyn till den ökande betydelsen för republikansk lagstiftning kommenteras nedan den ryska lagen om privatisering.
    Inledningsvis kan konstateras att lagen inte berör frågan om privatisering av, eller privat äganderätt, till mark. Den 4 juli utfärdade emellertid Ryska rådsrepublikens Högsta sovjet en Lag om privatisering av bostäder i Ryska rådsrepubliken.41 Denna lag innebär kortfattat att äganderätt till bostäder överförs till medborgare utan krav på ersättning. Privatiseringslagen behandlar inte heller frågor rörande återupprättande av äganderätt eller ersättning i fall där egendom ”nationaliserats mot ägarnas vilja”, med andra ord äganderätts- och ersättningsanspråk som härstammar från tiden kring ryska revolutionen. Rent allmänt kan sägas att privatiseringslagen innehåller riktlinjer och tillhandhåller ett ramverk för privatiseringar i Ryska rådsrepubliken. Det står därmed klart att ytterligare detaljlagstiftning erfordras för att privatisering i praktiken skall kunna påbörjas. Dessutom krävs naturligtvis att de relevanta politiska besluten fattas, vilket ännu ej gjorts. Lagen utgår från tanken att Ryska rådsrepubliken och Högsta sovjet fastställer ett privatiseringsprogram som utgör grundvalen för framtida privatiseringsåtgärder. Privatiseringsprogrammet skall bl. a. innehålla en lista på den statliga egendom som skall privatiseras. Den enhet som blir närmast ansvarig för privatiseringsfrågor kallas för den Ryska rådsrepublikens statliga kommitté för förvaltning av statlig egendom (”Kommittén”). Denna kommitté inrättar på regional och lokal nivå företrädare för sig. Kommittén utarbetar detaljerade förslag till privatiseringsåtgärder som underställs ministerrådet i Ryska rådsrepubliken. En annan viktig administrativ enhet som inrättas genom lagen är den ryska fonden för statlig egendom (”Fonden”).42 Denna fond kommer att uppträda som förvaltare av statlig egendom under privatiseringsprocessens gång. Detta innebär att Fonden kommer att stå som stiftare av de aktiebolag som bildas under privatiseringsprocessen. Fonden kommer också att utöva rösträtt för statens räkning i de sålunda bildade aktiebolagen. Det är intressant att notera att Fondens innehav av

39 Ekonomika i Zhizn, juli 1991, nr 31, s. 15 ff. 40 Izvestija, 8 augusti 1991, s. 3. 41 Ekonomika i Zhizn, augusti 1991, nr 33 s. 3. 42 Izvestija, se ovan not 39.

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 711 aktier inte kan motsvara mer än 20% av aktierna och att lagen uttryckligen förbjuder Fonden att befatta sig med det aktuella aktiebolagets kommersiella verksamhet, utom i de undantagsfall som förutses antingen i stiftelseurkunderna eller lag. Fonden har sin motsvarighet på regional och lokal nivå inom Ryska rådsrepubliken, eftersom denna republik i sin tur består av ett antal självständiga administrativa områden.
    En annan intressant bestämmelse i lagen medger bildande av s. k. investeringsfonder och holdingbolag i avsikt att skapa en primärmarknad för de värdepapper som kommer att sättas i omsättning genom privatiseringar.43 När det gäller investeringsfonder, finns en begränsning så till vida att envar investeringsfond inte kan äga mer än 10% av rösterna i ett enskilt aktiebolag.
    Privatiseringsåtgärderna i ett konkret fall är följande: ansökan om privatisering kan upprättas av vilket företag som helst liksom av anställda vid företaget ifråga. Förslaget överlämnas till Kommittén eller någon av dess regionala eller lokala representanter. Ansökan måste godkännas av Kommittén, och i lagen finns angivna de grunder på vilka sådan ansökan kan avslås. Om ansökan om privatisering beviljas, bildas en kommission för privatisering av företaget ifråga (”Kommissionen”). I denna kommission skall ingå företrädare för Kommittén. Kommissionen upprättar en plan för privatisering av det aktuella företaget. Planen skall godkännas av arbetstagarna på företaget i fråga. Om sådant godkännande inte lämnas, skall Kommissionen upprätta en ny plan för privatiseringen. Om det blir avslag även för denna plan, skall frågan avgöras av det relevanta politiska organet, dvs. de folkdeputerades råd på den administrativa nivå som är aktuell. Om det politiska organet inte godkänner privatiseringsplanen skall Kommissionen upprätta ytterligare ett nytt förslag. Om även detta förkastas avgörs frågan slutligen av Kommittén.
    Privatiseringsprocessen är i allmänhet tänkt att gå till så att det statliga företaget omvandlas till ett aktiebolag varefter aktierna säljs till intresserade investerare. Privatisering kan även äga rum genom att ett statligt företags tillgångar säljs till investerare eller att rörelsen utarrenderas till privat investerare. I samtliga dessa transaktioner är det Fonden som är motpart till investeraren och som således, som nämnts tidigare, förvaltar statens egendom och ägarintressen under privatiseringsprocessen.

 

43 Inom ramen för det massprivatiseringsprogram som för närvarande genomförs i Polen, och som innebär att cirka 400 statliga företag skall privatiseras, är avsikten att liknande investeringsfonder skall spela en central roll i syfte att bland annat skapa ett spritt ägande av aktier i privatiserade företag.

712 Kaj Hobér SvJT 1991 Två av de mest svårbemästrade frågorna vid privatisering är dels frågan om värdering av de företag som skall privatiseras, dels frågan om hur fördelning av aktier och andelar skall äga rum, med andra ord vem som skall få investera.44 Beträffande värderingsfrågan innehåller den ryska lagen vissa riktlinjer som skall iakttagas vid värdering av ett företag. Även om de punkter som nämns i riktlinjerna i och för sig är sådana som måste beaktas vid bestämmande av ett marknadspris, kan endast framtiden och vunna erfarenheter visa vilka värderingsmetoder som faktiskt måste användas.45 När det gäller den andra frågan — vem eller vilka som skall få investera i företag som skall privatiseras — föreskriver den ryska lagen bl. a. att vissa förmåner skall tillerkännas arbetstagare vid företaget i fråga. För det första sägs att arbetstagare har rätt till en rabatt uppgående till 30% av aktiens nominella värde vid förvärv av aktie. Dessutom har de möjlighet att få betalningsanstånd under tre år med erläggande av vederlag för aktierna. Dock måste som en första betalning 20% av aktiernas nominella värde erläggas i samband med förvärvet. När arbetstagare har för avsikt att förvärva aktier i företaget måste de göra det genom en juridisk person. Arbetstagarna måste således sluta sig samman i någon form av juridisk enhet. När privatisering sker genom försäljning av aktier på auktion har dessa av arbetstagare bildade juridiska personer företrädesrätt, om anbuden i övrigt är lika.
    I detta sammanhang skall också nämnas att samma dag som privatiseringslagen antogs utfärdades en lag rörande inrättande av personliga bankkonton för privatiseringsändamål.46 Tanken är i korthet att envar medborgare i Sovjetunionen skall få ett bankkonto på vilket staten insätter visst belopp som får användas endast i privatiseringssyfte. Detta motsvarar det system som införts bl. a. i Polen genom vederlagsfritt utfärdande av s. k. privatiseringskuponger, dvs. envar medborgare får möjlighet att delta i privatiseringsförfarandet.47 Privatiseringsprocessen har i praktiken ännu ej påbörjats, vilket bl. a. beror på att de nödvändiga politiska besluten ej fattats. Med

 

44 Såvitt angår revision av företagen, består svårigheten däri att det för närvarande inte finns något användbart redovisnings- och bokföringssystem. Det existerande redovisningssystemet i Sovjetunionen har haft till syfte att kontrollera och rapportera uppfyllande av planen och inte att ge en bild av företagets finansiella och ekonomiska status. 45 Viktiga lärdomar kan säkerligen dras av de erfarenheter i detta avseende som vunnits i samband med privatiseringar framför allt i Polen och Tjeckoslovakien. 46 Ekonomika i Zhizn, juli 1991, nr 31, s. 15. 47 I Polen är ambitionen att alla polska medborgare bosatta i Polen som uppmätt 18 års ålder skall ha rätt att deltaga i privatiseringsförfarandet. Varje sådan polsk medborgare har rätt att erhålla så kallad privatiseringskuponger vilka i sin tur berättigar till aktier i de investeringsfonder som skall bildas, jfr not 43 ovan.

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 713 hänsyn till den osäkerhet som för närvarande råder i Ryska rådsrepubliken i ekonomiskt och politiskt hänseende är det oklart när så kommer att ske. För att en privatisering av den sovjetiska ekonomin skall kunna genomföras, torde det stå klart att omfattande utländska investeringar är erforderliga. En sådan privatisering kommer att erbjuda många intressanta investeringsmöjligheter för utländska företag. Å andra sidan är många risker förbundna med sådana investeringar.

 

4.3 Skydd för utländska investeringar
Den 5 juli 1991 vidtog president Gorbachev en av sina sista ämbetsåtgärder som president över Sovjetunionen, som vi har känt Sovjetunionen de senaste 50 åren.
    Han godkände då utländska investeringar i Sovjetunionen.48 Dagen innan hade Ryska rådsrepublikens Högsta sovjet godkänt den ryska Lagen om utländska investeringar i Ryska rådsrepubliken.49 Generellt sett kan sägas att båda dessa lagar utgör ytterligare steg mot införandet av en marknadsekonomi. Trots de politiska motsättningar som fanns mellan den federala regeringen och de enskilda republikerna är de två lagarna i många avseenden likartade. I själva verket tycks de vara resultatet av någon form av samarbete, vilket i sig är lovande. Allmänt uttryckt saknar Grunderna detaljbestämmelser och, även om de kodifierar viss tidigare praxis, tycks de vara avsedda att utgöra en samling allmänna principer, under det att detaljerna är tänkta att tillhandahållas i republikansk lagstiftning. Den ryska lagen är följaktligen mycket mer detaljerad när det gäller villkoren för utländska investeringar. Det finns emellertid motstridiga bestämmelser i de två lagarna, som vanligt skulle den cyniske betraktaren tillägga.
    Med hänsyn till den ökade roll för republikansk lagstiftning som utan tvivel kommer att bli resultatet efter den misslyckade kuppen i augusti koncentreras framställningen i fortsättningen på den ryska lagen om utländska investeringar. Trots att lagen i sig utgör ett avsevärt steg i rätt riktning innehåller den flera punkter som behöver klarläggas ytterligare. Såsom så många andra lagar som utfärdats 1990 och 1991 hänvisar den ofta till uttryck som ”lagstiftning i Ryska rådsrepubliken”, ”lagstiftning som är tillämplig på Ryska rådsrepublikens territorium”, ”i föreskriven ordning”, utan att ange vilken annan lagstiftning som avses. Detta beror delvis på att sådan annan lagstiftning ännu inte existerar vilket gör det omöjligt att finna svaret på de frågor som uppstår. Ibland strider

 

48 Izvestija nr 175, 24 juli 1991, s. 4. 49 Ekonomika i Zhizn, augusti 1991, nr 33 s. 7–8.

714 Kaj Hobér SvJT 1991 bestämmelserna i lagen mot redan existerande federal och republikansk lagstiftning. Denna olyckliga situation uppmärksammas i den ryska lagens promulgationsbestämmelser vilka i punkten 4 bl. a. föreskriver att Ryska rådsrepublikens ministerråd skall före den 1 september 1991 anpassa existerande rysk lagstiftning till bestämmelserna i lagen och bestämma vilken federal lagstiftning som skall anses ha giltighet inom Ryska rådsrepublikens territorium. Hittills har emellertid detta inte skett, vilket gör att utländska investerare ofta svävar i tvivelsmål om vilka regler de skall följa. Denna situation är självfallet inte ägnad att inge förtroende hos utländska investerare: affärsmän kan leva med och anpassa sig till i stort sett vilka regler som helst, men de måste veta vilka reglerna är.
    Lagens inledande bestämmelser medger varje form av investeringsaktivitet som inte är uttryckligen förbjuden i lag. Således tillåts investeringar av utländska fysiska personer, utländska juridiska personer, främmande stater och internationella organisationer. Lagen medger vidare olika former av utländskt ägande, t. ex. 100-procentigt ägande i sovjetiska företag, förvärv av sovjetiska företag, förvärv av byggnader och anläggningar liksom aktier och andra värdepapper. Lagen tillåter också förvärv av nyttjanderätt till mark och andra förmögenhetsrättsliga rättigheter.
    Inte heller den ryska lagstiftningen om utländska investeringar tar upp den mycket viktiga frågan om äganderätt till mark. Frågan huruvida utlänningar kan äga mark belägen inom Ryska rådsrepublikens territorium förblir således obesvarad. För många västerländska affärsmän utgör privat äganderätt till mark det yttersta beviset på de sovjetiska ledarnas beredvillighet att omvandla den sovjetiska ekonomin till en marknadsekonomi. Privat äganderätt till mark är uppenbarligen en ytterst känslig fråga ur politisk synvinkel, och somliga är av uppfattningen att privat ägande inte är nödvändigt utan menar att samma resultat kan uppnås genom att tillåta långfristiga nyttjanderätts- och arrendeavtal för så långa perioder som 99 år. Mot detta kan dock invändas att skillnaden mellan äganderätt och nyttjanderätt ställs på sin spets när nyttjanderättstiden löper ut.
    För utländska investerare återfinns de utan jämförelse viktigaste bestämmelserna i lagens andra kapitel som handlar om statliga garantier för utländska investeringar. Utländska investerare garanteras nationell behandling dvs. lika behandling som inhemska investerare ”med undantag för de fall som anges i lagen”.50 Vidare

 

50 De fall som avses i lagen är främst de näringsverksamheter från vilka utlänningar är uteslutna och de för vilka särskilt tillstånd erfordras.

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 715 skyddas utländska investerare mot nationalisering, rekvisition och konfiskation. Skillnaden mellan dessa tre begrepp är dock oklar. § 7 i lagen anger att rekvisition och konfiskation kan genomföras i extraordinära fall föreskrivna i lag, då dessa åtgärder vidtages i det allmännas intresse. Såväl rekvisition som konfiskation är begrepp som används i nu existerande sovjetisk lagstiftning. Rekvisition innebär vanligtvis att staten mot ersättning förvärvar egendom under extraordinära omständigheter såsom krig och naturkatastrofer. Konfiskation å andra sidan används oftast som en straffrättslig sanktion. Enligt § 7 har utländska investerare rätt till ”skyndsam, adekvat och effektiv ersättning” i händelse av nationalisering och rekvisition men ej konfiskation”. Lagen godkänner därmed den s. k. Hull-formeln som är en väl etablerad princip enligt folkrätten för ersättning i fall av nationalisering. Denna formel, som först introducerades av den amerikanske utrikesministern Cordell Hull, utgör en konkretisering av den ofta uttalade folkrättsliga regeln att skyddet av utländsk egendom måste motsvara en viss internationell minimistandard.51 Tanken bakom denna regel är att en stat inte skall kunna åberopa intern lagstiftning för att undvika kritik och sanktioner från utlandet beträffande dess behandling av utlänningar, om sådan behandling inte motsvarar en viss minimistandard. Även om intern lagstiftning i vissa fall kan tillåta att medborgare berövas sin egendom utan kompensation, utgör nationalisering av utlänningars egendom som strider mot denna minimistandard ett brott mot folkrätten.52 Sovjetunionens inställning har traditionellt sett varit att det endast är den interna lagstiftningen som behöver följas i sådana fall.53 Det är således uppmuntrande att den Ryska rådsrepubliken nu har inkorporerat Hull-formeln i sin interna lagstiftning. Med största sannolikhet innebär detta att den Ryska rådsrepubliken har accepterat den internationella minimistandarden även som en folkrättslig regel. Detta är en mycket viktig aspekt av skyddet för utländska investeringar, eftersom det inte finns något som hindrar den Ryska rådsrepubliken från att ändra sin lag i detta avseende och således förändra de garantier som föreskrivs i lagen. För att en utländsk investering skall åtnjuta tillfredsställande skydd

 

51 Formeln tillkom med anledning av de ersättningskrav som USA riktade mot Mexico 1938 med anledning av expropriationer som genomförts av amerikansk egendom i Mexico, se Hackworth, Digest of International Law, III, s. 655–665. 52 Se t. ex. White, Nationalization of Foreign Property (1961) s. 214 ff. 53 Denna inställning har bland annat återspeglats i Sovjetunionens uttalanden i samband med de olika FN-resolutioner som antogs under 1970-talet avseende bland annat suveränitet över naturtillgångar och en ny ekonomisk världsordning.

716 Kaj Hobér SvJT 1991 räcker det inte med att den interna lagstiftningen är tillfredsställande. Det krävs också skydd enligt folkrättsliga regler.54 Förhoppningsvis kommer den Ryska rådsrepubliken hädanefter att tillämpa den internationella minimistandarden även i folkrättsliga sammanhang. Även om den internationella minimistandarden har accepterats såväl i doktrin som i skiljedomspraxis har dess exakta innebörd aldrig fastställts.55 § 8:2 i den ryska lagen specificerar Hull-formeln på ett sätt som är helt i linje med västerländsk uppfattning. Skyndsam anges innebära ”utan oskäligt dröjsmål”, adekvat definieras som det ”faktiska värdet av den nationaliserade investeringen”, vilket sannolikt innebär marknadsvärde och effektiv innebär att ersättning skall betalas i den ”valuta som ursprungligen användes när investeringen gjordes eller i annan utländsk valuta som är acceptabel för den utländske investeraren”.
    Lagen anger också att utländska investerare har rätt att erhålla ränta på ersättningen, dock anges att räntesatsen skall vara den som gäller på Ryska rådsrepublikens territorium. Det är emellertid oklart vad detta innebär eftersom det inte finns något officiellt diskonto i Ryska rådsrepubliken. § 7.2 innehåller ytterligare en form av garanti för utländska investerare. De ges rätt till ersättning för skada inklusive utebliven vinst, som den utländske investeraren lider som en följd av att han följer instruktioner från myndigheter i Ryska rådsrepubliken, eller instruktioner från tjänstemän vilka strider mot gällande lag. Där anges också att utländska investerare har rätt till ersättning i hän-

 

54 Ett mycket vanligt förekommande sätt att uppnå detta är genom ingående av bilaterala investeringsskyddsavtal. Sverige har t. ex. ingått sådana med Folkrepubliken Kina, Ungern och Polen. När joint venture-förordningen infördes påpekades från västerländskt håll önskvärdheten av att Sovjetunionen ingick sådana avtal. Till en början var den sovjetiska inställningen därtill mycket kallsinnig. Så småningom accepterades emellertid tanken och ett antal sådana avtal ingicks, t. ex. med Förbundsrepubliken Tyskland, Österrike, Belgien och Storbrittannien. Inte något av dessa avtal har emellertid ratificerats av Högsta Sovjet. — De flesta västerländska investerare torde också skydda sig genom att teckna försäkring mot politisk risk antingen på den privata marknaden eller genom de exportkreditgarantier som oftast finns tillgängliga i västerländska industriländer. I Sverige erbjuder Exportkreditnämnden sistnämnda typ av försäkring. 55 För en diskussion av innehållet i denna folkrättsliga regel, se t. ex. H. Briggs, The Law of Nations (1952), p. 618–620; P. Guggenheim, Traité de droit international public (1953), I, p. 334; G. White, Nationalisation of Foreign Property (1961), p. 38, 240; M. Domke, ”Foreign Nationalizations,” American Journal of International Law, LV (1961), 586; Veith and Böckstiegel, Der Schutz von ausländischen Vermögen im Völkerrecht (1963), p. 23–25; R. Tucker, in H. Kelsen, Principles of International Law (1967), p. 367; G. Schwarzenberger, Foreign Investments and International Law (1969), p. 4; I. Seidl-Hohenveldern, Investitionen in Entwicklungsländern und das Völkerrecht (1963), p. 23–25; D. O’Connell, International Law (1970), II, p. 694, 780– 781; F. Kronfol, Protection of Foreign Investment (1972), p. 18. Se även R. Dolzer, ”New Foundations of the Law of Expropriation of Alien Property,” American Journal of International Law, LXXV (1981), p. 553; id., Eigentum, Enteignung und Entschädigung im geltenden Völkerrecht (1985).

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 717 delse av felaktig myndighetsutövning av myndigheter eller tjänstemän i Ryska rådsrepubliken. I dessa fall skall ersättning betalas av den myndighet som har förorsakat skadan. Denna bestämmelse kommer av allt att döma att ha stor praktisk betydelse, eftersom den ger ett visst mått av skydd för den utländske investeraren mot godtyckliga administrativa åtgärder, vilka tyvärr fortfarande inte är ovanliga.
    Lagen innehåller även garantier för utländska investerare att överföra betalningar i samband med utländska investeringar t. ex. utdelning, ränta och royalties samt rätt att använda rubelbelopp för investering i Ryska rådsrepubliken.
    De bestämmelser om investeringsskydd som finns i lagen är i stort sett tillfredsställande. Det är emellertid framför allt två aspekter som inger viss oro. För det första innehåller lagen inte några regler om hur en utländsk investerare skall förfara för att erhålla dessa garantier, inte heller anges vilken myndighet som skall utbetala ersättning med undantag för den typ av ersättning som skall betalas enligt § 7.2. Mot bakgrund av den sovjetiska ekonomins prekära situation i dag kan man undra om det kommer att finnas tillräckligt med hårdvaluta för att infria de garantier som staten kan komma att lämna.
    Den andra aspekten som inger oro är frågan om tillgängliga rättsmedel för en utländsk investerare som vill genomdriva sin rätt till ersättning. I § 9.1 anges att tvister rörande ersättning skall slitas av Högsta domstolen i Ryska rådsrepubliken, om inte annat anges i en internationell överenskommelse som gäller inom Ryska rådsrepublikens territorium. Även om det inte utsägs direkt i paragrafen, tycks bestämmelsen ta sikte på tvister mellan en utländsk investerare och staten. Den överväldigande majoriteten av sådana investeringstvister slits i andra delar av världen genom skiljeförfarande, typiskt sett i ett tredje land.56 Denna möjlighet tycks utesluten genom bestämmelsen i § 9.1. Majoriteten av utländska investerare är med största sannolikhet inte till freds med en tingens ordning som innebär att en stats högsta domstol skall slita tvister mellan en utländsk investerare och staten i fråga. Dessutom bör betonas att sovjetiska domstolar inklusive Högsta domstolen i Ryska rådsrepubliken har mycket liten erfarenhet av denna typ av tvister.57 Förtro-

 

56 Detta sker bl. a. inom ramen för den av Världsbanken utarbetade konventionen 1965 om biläggande av investeringstvister mellan stat och medborgare i annan stat. Dessa tvister administreras av International Centre for Settlement of Investment Disputes (ICSID). 57 Tidigare handlades alla ekonomiska tvister av särskilda statliga skiljedomstolar, se nedan s. 725, och internationella tvister genom skiljeförfarande antingen i tredje land eller i Moskva och då vid den permanenta skiljekommissionen vid Sovjetunionens Industri- och Handelskammare, se nedan s. 730 ff.

718 Kaj Hobér SvJT 1991 endet för det investeringsskydd som lagen tillhandahåller skulle avsevärt öka om investeringstvister kunde slitas genom internationellt skiljeförfarande. Om detta vore möjligt är det viktigt för den utländske investeraren att inkludera staten som part i de avtal som reglerar investeringen. I annat fall är staten inte skyldig att delta i skiljeförfarandet, ej heller blir den bunden av den skiljedom som skiljeförfarandet resulterar i. Bilden förvirras ytterligare av bestämmelsen i § 9.2 enligt vilken skiljeförfarande är möjligt i tvister mellan utländska investerare och ”statliga organ i Ryska rådsrepubliken”. Någon förklaring lämnas inte till vilken skillnad det skulle vara mellan denna typ av tvister och de tvister som omnämns i § 9.1. Det tycks emellertid klart att § 9.2 tillåter att tvister mellan utländska investerare, eller företag med utländsk investering, å ena sidan, och andra juridiska personer i Ryska rådsrepubliken å andra sidan, rörande dessas ekonomiska verksamhet, kan slitas genom skiljeförfarande om parterna kommer överens därom. Detta tycks möjliggöra skiljeförfarande i tredje land.
    Mot bakgrund av den takt med vilken det sovjetiska rättssystemet förändras, och med hänsyn till att verkligheten inte förändras lika snabbt som lagarna utfärdas, är frågan om tillgängliga rättsmedel för utländska investerare oerhört viktig.58 Lagen borde snarast underkastas omarbetning på denna punkt.
    Slutligen skall en skillnad mellan Grunderna för utländska investeringar i Sovjetunionen och den ryska lagen uppmärksammas. I Grundernas § 9 tillerkänns utländska investerare skydd mot att efterföljande sovjetisk lagstiftning eller republikansk lagstiftning försämrar investeringsvillkoren som gällde vid tidpunkten då investeringen gjordes. I denna situation skall enligt nämnda lagrum den lag som gällde vid tidpunkten för investeringen gälla i tio år. Undantag görs emellertid för vissa rättsområden, såsom beskattning, kredit och finansiering, miljöskydd och konkurrenslagstiftning. Det framgår emellertid inte av lydelsen i § 9 om tioårsperioden börjar när investeringen gjordes eller när lagändringen äger rum. Uppenbarligen är det endast det senare alternativet som är av reellt intresse för en utländsk investerare.

 

5. Associationsrättslig lagstiftning
När joint venture-förordningen utfärdades den 13 januari 1987 var den den första lagstiftningsprodukt som behandlade associationsrättsliga frågor i traditionell mening. De statliga företagens verksamhet reglerades tidigare av särskild lagstiftning.59 Denna

 

58 Se nedan s. 725. 59 Se t. ex. Hober, not 24.

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 719 reglering förändrades med jämna mellanrum i takt med att ekonomiska reformer genomfördes. Det är intressant att notera att den första lagen om statliga sovjetiska företag antogs så sent som 1965.60 Numera finns ett antal lagar såväl på federal som på republikansk nivå som behandlar olika former av sammanslutningar för bedrivande av näringsverksamhet. Under sommaren 1990 utfärdade Sovjetunionens ministerråd en förordning om aktiebolag.61 Denna förordning behandlar förutom aktiebolag även olika former av bolag med begränsad ansvarighet (jfr Gesellschaft mit beschränkter Haftung enligt tysk rätt). Senare samma år, närmare bestämt i december utfärdade Ryska rådsrepubliken en förordning med bestämmelser om aktiebolag.62 Dessa två förordningar täcker således samma område, men avviker tyvärr från varandra på ett antal punkter. På såväl federal som republikansk nivå utfärdades under 1992 ytterligare lagar som rör bedrivande av näringsverksamhet. Den 4 juni 1990 utfärdade Sovjetunionens Högsta sovjet Lagen om företag. Ryska rådsrepubliken följde efter den 25 december 1990 och utfärdade Lagen om företag och näringsverksamhet.63 Båda dessa senare lagar täcker delvis samma områden som den tidigare nämnda lagstiftningen om aktiebolag. Till samtliga dessa fyra förordningar har dessutom utfärdats tillämpningsföreskrifter. Denna mångfald av författningstext gör att situationen för närvarande är något svåröverskådlig och förvirrande såväl för sovjetiska näringsidkare som utländska investerare.64

5.1 Joint Venture-bolag
Genom joint venture-förordningen tillskapades en speciell juridisk person enligt sovjetisk rätt, det s. k. joint venture-bolaget.65 Detta betraktas som en separat juridisk person enligt sovjetisk rätt, utan att det för den skull finns annan särskild lagstiftning om joint ventures utöver förordningen.66 Joint venture-förordningen är fortfarande den enda lag eller författning som specifikt behandlar joint

 

60 Se Maggs, Soviet Corporation Law: the New Statute on the State Production Enterprise, American Journal of Comparative Law, XIV (1965) s. 478. 61 Ekonomika i Zhizn, juli 1990, nr 27. 62 Post factum Analytical Review, no 3 (29), s. 16. 63 Vedomosti Sjezda narodnych deputatov RSFSR i Verkhovnogo Sovieta SSSR, 1990, No. 30, art. 418 resp. Vedomosti 1990, No. 25, art. 460. 64 Således har både den federala som den republikanska lagen promulgationsbestämmelser. Dessutom finns tre författningar som rör uttagande av avgift vid registrering av bolag. 65 Angående joint ventures, se Hobér, Joint ventures in the Soviet Union. A Legal treatise (1989). 66 Joint venture-bolagen är naturligtvis underkastade sovjetisk rätt i övrigt, t. ex. vad avser beskattning och arbetsrätt, i den mån annat ej anges.

720 Kaj Hobér SvJT 1991 venture-bolagen. De tidigare nämnda författningarna om aktiebolag och näringsverksamhet behandlar i och för sig begreppet joint venture, men då i generisk betydelse och inte som en särskild juridisk enhet för bedrivande av näringsverksamhet. Med tanke på att förordningarna om aktiebolag uppenbarligen är tänkta att reglera näringsverksamheten i framtiden och med hänsyn till att de flesta utländska investeringar till dags dato är gjorda i form av joint venture-bolag, hade ett klarläggande av joint venture-bolagens nuvarande legala status varit välkommet. Det är i dag fortfarande oklart hur joint venture-bolagen egentligen passar in i lagstiftningen om aktiebolag och bolag med begränsad ansvarighet. Allmänt kan sägas att ett joint venture-bolag har stora likheter med ett bolag med begränsad ansvarighet.
    För att bilda ett joint venture-bolag krävs enligt joint ventureförordningen minst två parter, varav den ene skall vara sovjetisk juridisk person och den andre juridisk person från ett annat land. Joint venture-bolaget bildas genom att parterna förhandlar och underskriver ett joint venture-avtal och en bolagsordning samt låter registrera dessa handlingar hos, numera, respektive republiks finansministerium.67 Joint venture-bolaget har ett aktiekapital, eller grundkapital, som bildas genom delägarnas bidrag. Dessa bidrag kan göras antingen i form av apportegendom eller kontantinsatser. Partens andel i joint venture-bolaget bestäms i förhållande till dess insats. Joint venture-bolaget leds av en styrelse som är dess högsta beslutande organ (någon bolagsstämma finns ej) och av ett direktorat, eller ledningsgrupp, som leds av en generaldirektör (verkställande direktör). När joint venture-förordningen först utfärdades begränsades de utländska parternas ägande till 49 %. Så småningom ändrades joint venture-förordningen på denna punkt och numera finns inga rättsliga begränsningar i en utländsk parts ägande i ett joint venture-bolag.68 Tvärtom har det under senare tid utfärdats ett antal förordningar i vilka sägs att utländska investeringar kan till 100 % ägas av utländska intressen.69 Lagstiftningen om aktiebolag lämnar också utrymme för att bilda helägda dotterbolag i Sovjetunionen. Beträffande joint venture-bolag torde situa-

 

67 Fram till den 1 januari 1990 ägde registrering av alla joint venture-bolag rum hos Sovjetunionens finansministerium. 68 Även om så är fallet, torde ett joint venture-bolag ej till 100 % kunna ägas av en utländsk part, eftersom joint venture-förordningen föreskriver att det krävs två parter för att bilda ett sådant bolag, vilket torde innebära att en sovjetisk part måste ha någon — om än så liten — ägardel i ett joint venture-bolag. 69 Den 26 oktober 1990 utfärdade President Gorbachev ett dekret i vilket han förklarade att ”utländska investeringar” kan till 100 % ägas av utländska företag. Även om detta dekret hälsades med tillfredsställelse löste det ej problemet med joint venturebolag (se ovan not 68), eftersom någon ändring av joint venture-förordningen ej vidtogs.

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 721 tionen vara den att det utländska ägandet inte kan vara 100 % eftersom det per definitionen krävs en sovjetisk part.
    Ett joint venture-bolag är underkastat sovjetisk lagstiftning i vad avser beskattning och bokföring. På den senare punkten finns det dock möjligheter att avtalsvis föreskriva användande av ytterligare ett bokföringssystem, baserat på västerländska bokföringsprinciper. Bokslut och bokslutsvinst som är framräknad på grundval av detta alternativa system påverkar dock inte den beskattningsbara vinsten, utan är att anses som ett internt arrangemang parterna emellan. Vinsten i joint venture-företaget fördelas mellan parterna i proportion till deras andelar. Det är inte möjligt att avtalsvis komma överens om annan vinstfördelning.
    Även om tillförlitlig officiell statistik om antalet registrerade joint venture-bolag saknas i dag, kan man säkerligen uppskatta registrerade joint venture-bolag till 3 500. Det bör dock noteras att en mindre del av dessa, sannolikt högst 10%, bedriver verksamhet. Under de år som joint venture-bolag funnits i Sovjetunionen har de flesta västerländska investerare stött på ett antal problem. De flesta av problemen, och de svåraste av dem, har att göra med den besvärliga ekonomiska situation som Sovjetunionen har befunnit sig i under de senaste åren. En särskild omständighet som försvårar bedrivandet av näringsverksamhet i Sovjetunionen för utländska investerare är det faktum att rubeln inte är konvertibel. Eftersom så är fallet och då joint venture-företag är tänkta att vara självfinansierande i den meningen att alla utgifter i valuta inklusive vinstutdelning, först måste intjänas av joint venture-bolaget självt är bristen på hårdvaluta en stor stötesten för västerländska investerare.70 Dessa har varit lockade av att investera i Sovjetunionen för att få tillgång till den enorma sovjetiska marknaden. Problemet är dock att betalningar på den sovjetiska marknaden till övervägande del måste ske i rubel, som en västerländsk investerare typiskt sett inte har någon större användning för.

 

5.2 Aktiebolag
Som nämndes ovan finns idag två förordningar som reglerar aktiebolag och bolag med begränsad ansvarighet. Även om det finns skillnader mellan dessa är helhetsintrycket att båda författ-

 

70 Ett sätt att intjäna valuta är naturligtvis att exportera joint venture-bolagets produktionen till västliga marknader. Det var på detta sätt de sovjetiska myndigheterna först ville se på joint venture-bolagen: som exporterande enheter. De västliga företagen är dock i regel inte intresserade av detta eftersom de ofta själva redan bedriver näringsverksamhet i det aktuella landet, eller exporterar dit, och vill naturligtvis inte konkurrera med sig själva.

722 Kaj Hobér SvJT 1991 ningarna trots allt löper parallellt i många avseenden. I allmänhet kan sägas att den ryska lagstiftningen är mer detaljerad och liberalare än den federala. Det är också värt att notera skillnader i terminologi. Den ryska förordningen reglerar endast aktiebolag, men den föreskriver två former av aktiebolag, nämligen s. k. öppna aktiebolag och slutna aktiebolag. Något förenklat kan sägas att det öppna aktiebolaget enligt rysk lagstiftning motsvarar aktiebolag i den federala lagstiftningen och att slutna aktiebolag enligt den ryska lagstiftningen motsvarar bolag med begränsad ansvarighet enligt den federala lagstiftningen. Enligt den ryska lagstiftningen är den väsentligaste skillnaden mellan öppna och slutna aktiebolag att i öppna aktiebolag kan aktier fritt överlåtas, medan aktier i slutna aktiebolag bara kan överlåtas om övriga aktieägare samtycker.71 Därtill finns ett antal skillnader i detaljbestämmelser mellan de två förordningarna. En sådan viktig skillnad är det minimikapital som krävs enligt respektive förordning. Enligt den federala lagstiftningen krävs ett minsta aktiekapital om 500 000 rubel för att bilda ett aktiebolag och 50 000 rubel för att bilda ett bolag med begränsad ansvarighet.72 Enligt den ryska lagstiftningen krävs ett aktiekapital om 100 000 rubel för att bilda ett öppet aktiebolag och ett aktiekapital om 10 000 rubel för att bilda ett slutet aktiebolag.73 De två förordningarna innehåller också något olika bestämmelser beträffande bolagsorgan.74 I ett aktiebolag enligt båda förordningarna är det högsta beslutande organet bolagsstämman. I ett bolag med begränsad ansvarighet enligt den federala lagstiftningen är det högsta beslutande organet delägarmötet.75 Aktiebolag enligt den sovjetiska lagstiftningen styrs dels av en s. k. supervisory board och dels av en executive board.76 Dessa organ finns också enligt den ryska lagstiftningen men kallas då för board of directors respektive board of management.77 Ett bolag med begränsat ansvar enligt den sovjetiska lagstiftningen har inte denna tudelning på styrelsenivå, utan har endast en styrelse.78 Den dagliga verksamheten i alla nu nämnda bolagsformer handhas dock liksom i väst av en direktör eller direktion.79 Den nya associa-

 

71 § 7. 72 § 25. 73 § 36. 74 I den federala lagstiftningen återfinns de relevanta bestämmelserna i §§ 49–57 för aktiebolag och i §§ 74–79 för bolag med begränsad ansvarighet. Den ryska lagstiftningens motsvarande bestämmelser återfinns i §§ 91–135. 75 § 74. 76 § 54 resp. § 55. 77 § 108. 78 § 78. 79 § 128 i den ryska förordningen, resp. § 55 (aktiebolag) och § 78 (bolag med begränsad ansvarighet) i den federala förordningen. Beträffande aktiebolag enligt den

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 723 tionsrättsliga lagstiftningen innehåller ej några regler om styrelseledamöters ansvar för skada som de må tillfoga bolaget. Sovjetisk rätt innehåller dock en mängd ansvarsbestämmelser i straffrättsligt, förvaltningsrättsligt och civilrättsligt hänseende som kan göras gällande mot styrelseledamöter, anställda och andra befattningshavare hos bolaget. Dessa ansvarsbestämmelser tar dock inte sikte på skada som bolaget som sådant tillfogas, utan avser allmänt vållande-ansvar enligt annan sovjetisk lagstiftning. I takt med att det privata näringslivet i Sovjetunionen utvecklas, kommer det att bli nödvändigt att införa bestämmelser som reglerar styrelseledamöters ansvar i förhållande till bolaget ifråga.
    Som nämndes tidigare är det möjligt för utländska företag att bilda helägda dotterbolag i Sovjetunionen. Enligt den ryska lagstiftningen krävs endast en stiftare medan det enligt den sovjetiska lagstiftningen krävs två.80 Beträffande den ryska lagstiftningen kan sägas att den i långa stycken motsvarar västerländsk lagstiftning beträffande aktiebolag. När det gäller utdelning av vinst sägs i ryska förordningen att denna skall ske i proportion till aktieinnehavet, att den fastställs på bolagsstämman och att den kan utbetalas antingen i aktier, obligationer eller i natura.81 Aktiebolaget måste bilda en fond som närmast motsvarar vår reservfond som skall uppgå till 10 % av aktiekapitalet.82 Beträffande årliga avsättningar och formen för dessa sägs att de skall fastläggas i bolagsordningen. Den ryska förordningen föreskriver vidare två former av revision av bolagets verksamhet. Ur kretsen av aktieägare skall väljas en revisionskommitté som utövar intern revision över företagens finansiella och ekonomiska verksamhet.83 Direktörer i verkställande positioner kan inte vara medlemmar av denna revisionskommitté. Dessutom anges i förordningen att möjlighet finns att anlita en revisionsbyrå för att genomföra en extern revision av bolagets bokföring och redovisning för det gångna räkenskapsåret.84 För att registrera ett aktiebolag enligt den ryska lagstiftningen skall senast inom 30 dagar efter att stiftelsemöte hållits följande handlingar inges: en skriftlig ansökan om registrering, en kopia av bolagsordningen och ett protokoll från stiftelsesammanträdet utom i det fall när det finns bara en stiftare. Vidare föreskrivs att senast inom 30 dagar efter registrering av aktiebolaget måste stiftarna till Ryska rådsrepublikens finansministerium inge bevis om att minst 50 % av

 

federala lagstiftningen är det tänkt att denna funktion i första hand fullgörs av ordföranden i executive board. 80 § 13 resp. § 3. 81 § 74. 82 § 81. 83 § 130. 84 § 155.

724 Kaj Hobér SvJT 1991 aktiekapitalet inbetalats. Om så ej sker anses registreringen av bolaget ogiltig.85 I den ryska lagstiftningen föreskrivs att akties nominella värde skall uppgå till minst 10 rubel samt, att olika aktieslag kan utfärdas.86 Således kan preferensaktier utan rösträtt utfärdas vilka ger företrädesrätt vid vinstutdelning. Med undantag för preferensaktier ger varje aktie rätt till en röst; någon möjlighet att utge aktier med olika röstvärde tycks inte finnas. Bolaget skall föra aktiebok i vilken skall noteras förändringar i ägandet av aktier. Vidare föreskrivs att giltig överlåtelse av aktie förutsätter registrering i aktieboken.87 Även om det inte uttryckligen fastslås i lagen, tycks den utgå från principen att aktie är fritt överlåtbar. Dock föreskrivs att förvärv av mer än 15% av aktierna i ett bolag kräver samtycke från Ryska rådsrepublikens finansministerium, om förvärvet sker ”på marknaden” och av annan än stiftarna. Under samma förutsättningar krävs samtycke från finansministeriet och den statliga kommittén för konkurrenspolitik om förvärv sker av mer än 50% av aktierna i ett bolag.88 Aktiebolag kan vidare utge skuldebrev med en löptid på minst ett år. Skuldebreven kan ställas till viss man eller innehavare.
    Lagstiftningen innehåller ej några bestämmelser om ökning av aktiekapitalet genom nyemission eller fondemission och därmed sammanhängande frågor som t. ex. aktieägares företrädesrätt eller upprättande av emissionsprospekt. Ej heller finns bestämmelser om utfärdande av konvertibla skuldebrev. Möjlighet ges dock att ge arbetstagare rätt att på förmånliga villkor förvärva en bestämd mängd aktier.89 I framtiden kommer bestämmelser om bolagens finansiering, t. ex. genom nyemissioner, och regler om handel med aktier och andra värdepapper att bli nödvändig, särskilt om privatisering av statliga företag kommer att påbörjas i större skala.90

 

85 § 27. 86 §§ 44–45. 87 § 57. 88 § 147. Såväl i Ryska rådsrepubliken som på federal nivå har under 1991 konkurrensrättslig lagtiftning utfärdats. Den övervakande myndigheten i Ryska rådsrepubiken benämnes den Statliga Kommitttén för konkurrenspolitik. Sådan lagstiftning är nödvändig för att bryta upp de statliga monopolen och säkerställa näringslivets privatisering. Den konkurrensrättsliga lagstiftningen är således ett glädjande tecken, men sanningen är den att lagstiftningen i stor utsträckning föregriper verkligheten. Skulle dessa lagars bokstav efterlevas i dag, innebure detta att en stor del av den sovjetiska ekonomin tvingades upphöra. 89 § 83. 90 På såväl federal som republikansk nivå finns lagstiftning rörande bedrivande av börsverksamhet. Lagstiftningen tar i första hand sikte på varubörser — ej fondbörser — och är ännu så länge tämligen rudimentär. Det finns ett stort antal varubörser över hela Sovjetunionen. Även om viss mycket blygsam aktiehandel förekommer i Moskva, dröjer det innan en sovjetisk aktiemarknad har skapats.

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 725 Enligt inofficiella uppgifter finns per 15 september 1991 ungefär 240 aktiebolag upptagna i det federala företagsregistret, med ett totalt aktiekapital om 19,4 miljarder rubel, under det att företagsregistret i den ryska rådsrepubliken sägs innehålla ”ett hundratal företag”.91 Denna sistnämnda uppgift omfattar inte endast aktiebolag enligt den ryska lagstiftningen utan även andra företag som skall registreras. I den ryska lagen om företag och näringsverksamhet räknas upp ett antal bolagsformer utöver aktiebolag, t. ex. statliga företag, kommunala bolag och individuella (familje-)företag vilka samtliga tycks behandlas som särskilda former av juridiska personer.
    Dessutom omnämns handelsbolag och kommanditbolag. För utländska företag ges enligt Lagen om utländska investeringar i Ryska rådsrepubliken möjlighet att etablera filial i republiken.92 Detaljerade bestämmelser saknas ännu rörande denna form av etablering.
    Trots den mångfald företagsformer som numera är tillgänglig för utländska investerare, kommer sannolikt aktiebolag att bli den vanligaste former för etablering. Med hänsyn till att joint ventureförordningen tillskapat en juridisk person su generis enligt sovjetisk rätt som ännu inte anpassats till den nyare lagstiftningen och då ett joint venture-bolag kräver minst två parter, föredrar de flesta utländska investerare idag att bilda aktiebolag. Mot denna bakgrund står det klart att lagstiftningen om aktiebolag måste kompletteras med ytterligare detaljerade bestämmelser som reglerar olika faser i ett bolags bildande, registrering, verksamhet och upplösning. Även om de två ovan diskuterade förordningarna innehåller bestämmelser som i de flesta avseenden i och för sig är acceptabla, är regelsystemen alltför rudimentära för att kunna fungera i en livaktig marknadsekonomi.

 

6. Rättsmedel
Som framgått ovan har den nya lagstiftningen beträffande idkande av näringsverksamhet medfört att såväl inhemska som utländska näringsidkare numera tillerkännes en mängd rättigheter som tidigare ej varit tillgängliga. Den nya lagstiftningen har införts under en mycket kort tidsperiod.
    Reformtakten kommer sannolikt även i fortsättningen att vara högt uppdriven. Detta är bl. a. förklaringen till att flera olika lagar reglerar samma rättsområde. Inte sällan innehåller de olika

91 Ekonomika i Zhizn, september 1991, nr 36, s. 5. 92 Utländska företag kan även etablera representationskontor i Sovjetunionen. En ny förordning därom utfärdades 1989, se Sobranie Postanovlenii Pravitelstva SSR, 1990 no. 1, art. 8.

726 Kaj Hobér SvJT 1991 lagarna motstridiga eller oklara bestämmelser. Mot denna bakgrund är det av stor vikt att näringsidkare har tillgång till rättsmedel som möjliggör ett effektivt tillvaratagande av de rättigheter som de tillerkänts enligt lag.

 

6.1 Bakgrund
I den sovjetiska planekonomin användes aldrig de allmänna domstolarna för att slita ekonomiska tvister mellan statliga företag. Sådana tvister prövades i stället i ett statligt skiljeförfarande (ry. gosarbitrazh).93 Dessa statliga skiljedomstolar fanns på alla administrativa nivåer inom Sovjetunionen. Den högsta statliga skiljedomstolen fanns på all-unionell nivå och dess chef utsågs direkt av Sovjetunionens ministerråd. Detta system innebar att alla ekonomiska tvister mellan statliga företag tillhörande olika ministerier skulle slitas genom sådant statligt skiljeförfarande. Prövning av en tvist kunde initieras såväl av de inblandade parterna som av överordnat ministerium och även av åklagarväsendet. Tvisterna avgjordes i regel av en skiljedomare men i mer komplicerade fall prövades målen av tre skiljedomare. Inom ramen för ett sådant skiljeförfarande ålåg det skiljedomaren att i första hand försöka åstadkomma en förlikning mellan parterna. Om detta ej visade sig möjligt, prövade skiljedomaren tvisten och avgjorde den genom utfärdande av en skiljedom.
    Ett särdrag hos det statliga skiljedomssystemet var att skiljedomstolarna även hade att pröva s. k. pre-kontraktuella tvister, dvs tvister mellan två statliga företag som uppkommit innan något avtal ingåtts mellan dem. Denna typ av tvister kunde uppstå endast på grund av planens rättsverkningar. En sådan rättsverkan var att parterna ålades en förvaltningsrättslig skyldighet att ingå avtal med varandra. Om någondera part vägrade att ingå avtal eller om parterna inte kunde komma överens om villkoren för att ingå avtalet, kunde part vända sig till den statliga skiljedomstolen med begäran att denna skulle slita den pre-kontraktuella tvisten och således föreskriva hur och på vilka villkor parterna skulle ingå sitt avtal. När de statliga skiljedomstolarna anlitades för att slita pre-kontraktuella tvister agerade de inte i första hand som domstol utan snarare som en statlig myndighet med uppgift att se till att parterna slöt ett avtal som stämde överens med respektive parts planålägganden. Beträffande tvister uppkomna på grund av redan ingångna avtal agerade de statliga skiljedomstolarna mer som traditionella domstolar.

 

93 För en redogörelse av gosarbitrazh se Butler, Soviet law (1983), s. 121–126 och Iudelson, Arbitrazh v SSSR (1984), s. 134–144.

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 727 6.2 Den sovjetiska skiljeöverdomstolen
I och med att det sovjetiska plansystemet har avskaffats, har också grunden ryckts undan för de statliga skiljedomstolarnas verksamhet. I denna situation hade den sovjetiske lagstiftaren att bestämma hur ekonomiska tvister i fortsättningen skulle slitas. Antingen kunde sådana tvister underställas de allmänna domstolarna, eller så kunde specialdomstolar för ekonomiska tvister tillskapas, ett slags handelsdomstolar liknande de som finns i vissa västeuropeiska länder. Med hänsyn till att de sovjetiska allmänna domstolarnas erfarenhet av ekonomiska tvister är i det närmaste obefintlig, måste det ha framstått som orealistiskt att förvänta sig att det ökade antalet kommersiella tvister som avskaffandet av planekonomin kommer att leda till skulle kunna slitas på ett tillförlitligt sätt av dem. Sovjetunionens Högsta Sovjet valde därför det andra alternativet och har nu tillskapat ett nytt forum för slitande av ekonomiska tvister. Den 17 maj 1991 antogs Lagen om Sovjetunionens skiljeöverdomstol, vars domvärjo omfattar slitande av tvister mellan olika näringsidkare och även granskning av myndigheters beslut i ekonomiska frågor.94 Samma dag antogs en Lag rörande förfarandet vid slitandet av ekonomiska tvister av Sovjetunionens skiljeöverdomstol.95 Den senare lagen innehåller detaljerade förfaranderegler för slitande av tvister vid skiljeöverdomstolen, förfaranderegler som tycks vara baserade på senare års internationella arbete rörande internationella skiljeförfaranden.
    Skiljeöverdomstolen består av en ordförande, vice ordförande och ett antal domare som utses av Sovjetunionens Högsta Sovjet för en obestämd period. Dessutom måste ordföranden i domstolen godkännas av Folkkongressen.96 Domarna skall vara självständiga och kan åtalas för brottsliga gärningar endast med Högsta Sovjets tillstånd. Det är endast Högsta Sovjet som kan skilja domare från tjänsten vid skiljeöverdomstolen. Skiljeöverdomstolen tycks i alla avseenden ha förlänats samma dignitet och status som Sovjetunionens Högsta domstol. Skiljeöverdomstolens avgöranden skall publiceras i en rättsfallssamling, som avses få officiell status. Skiljeöverdomstolen indelas i två avdelningar, dels en avdelning för slitande av ekonomiska tvister, och dels en avdelning för

 

94 Izvestija 4 juni 1991. 95 Ekonomika i Zhizn, juni 1991, nr 24, s. 17–19. 96 Som ett resultat av de förändringar som ägt rum efter den misslyckade kuppen i augusti 1991 har folkkongressen avskaffats. Det enda lagstiftande organet är nu återigen Högsta Sovjet.

728 Kaj Hobér SvJT 1991 granskning av administrativa åtgärders laglighet. Den förstnämnda avdelningen kommer att fungera som en specialdomstol för ekonomiska tvister. Den kommer i första hand att slita tvister härrörande ur avtal mellan näringsidkare vare sig de är statliga företag, privata företag eller företag med utländskt ägande. Förutsättningen är att dessa näringsidkares rättsförhållanden regleras av federal lagstiftning eller att parterna är domicilierade i olika republiker.97 Avdelningen för granskning av administrativa åtgärders laglighet är en enhet för judiciell prövning av förvaltningsbeslut. Den fungerar även som överinstans för domar meddelade av avdelningen för slitande av ekonomiska tvister.
    Skiljeöverdomstolen kan sammanträda i plenum för att granska rättsliga frågor av allmän betydelse som uppstår inom ramen för skiljedomstolens verksamhet.
    En aspekt beträffande den nya lagen som kan inge oro åtminstone ur ett västerländskt perspektiv, är det faktum att åklagarämbetets roll tycks bevaras även inom ramen för ekonomiska tvister. Det sovjetiska åklagarväsendet har traditionellt sett haft ett mycket mer vidsträckt arbetsområde än åklagare i t. ex. Sverige. Åklagarväsendet i Sovjetunionen har omfattande behörighet även i frågor som rör civilrättsliga områden och även andra rättsområden som inte är att hänföra till straffrätt. De bestämmelser avseende åklagarväsendet som nu återfinns i lagen tycks bekräfta att åklagarväsendet har befäst sin ställning under perestrojkan och att det förväntas fullgöra viktiga funktioner även i framtiden.
    Den lag med förfaranderegler som utfärdades den 17 maj måste betraktas som en unik lagstiftningsprodukt i Sovjetunionen. Den innehåller mycket detaljerade förfaranderegler som är hämtade från de mest aktuella regelsamlingar för internationella skiljeförfaranden som har arbetats fram under senare år, t. ex. 1976 års UNCITRAL Arbitration Rules och 1985 års UNCITRAL Model Law on International Commercial Arbitration. Man kan även se spår av de förfaranderegler som numera är gällande för den permanenta skiljedomstolen vid Sovjetunionens industri- och handelskammare.
    Av dessa förfaranderegler framgår bl. a. att ett mål kan anhängiggöras vid skiljeöverdomstolen antingen av en näringsidkare, en statlig myndighet eller av åklagarämbetet.
    Om ärendet skall avgöras av avdelningen för slitande av ekonomiska tvister, utser avdelningsordföranden en eller tre domare för

 

97 Som nämnts kommer emellertid federal lagstiftning att få allt mindre betydelse i framtiden. Detta är ett exempel på att lagen måste ändras så att utvecklingen efter augustihändelserna beaktas. Jfr även not 96.

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 729 att slita tvisten. Domstolens uppgift är i första hand att hjälpa parterna att nå en förlikning. Om en förlikning uppnås, har en sådan samma status och rättsliga verkan som en dom. Om en förlikning inte uppnås, förebringas bevisning och domstolen meddelar dom. Dom som meddelas av skiljeöverdomstolen är verkställbar i Sovjetunionen. I vilken utsträckning en sådan dom är verkställbar utomlands beror på huruvida det främmande landet i fråga betraktar domen som en domstolsdom eller som en skiljedom. I det förstnämnda fallet kommer domen för svensk del inte att erkännas eller verkställas här.98 Om en dom meddelad av skiljeöverdomstolen däremot betraktas som en skiljedom kommer verkställighet av denna att kunna ske på grundval av bestämmelserna i 1958 års New York-konvention om erkännande av verkställighet av utländska skiljedomar, vars bestämmelser för svensk rätts del återspeglas i 1929 års lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar.
    Förfaranden inför skiljeöverdomstolen är offentliga med undantag för de fall då statens intresse eller sekretesskäl kräver att förfarandet skall äga rum inför lyckta dörrar. Förfarandespråk är ryska; icke rysktalande parter garanteras emellertid möjlighet till översättning och tolkning. Alla domstolens avgöranden, såväl interimistiska som slutliga, måste grundas på tillämplig lag och vara motiverade.Rättegångskostnader omfattar bl. a. avgift för anhängiggörande av talan liksom kostnader som part ådrar sig i samband med bevisupptagning. Om parterna inte har överenskommit annat bestämmer domstolen fördelningen av rättegångskostnaderna.
    En dom som meddelats av avdelningen för slitande av ekonomiska tvister kan omprövas på grundval av ny bevisning, som uppdagats. Ett sådant avgörande kan också överklagas av förlorande part eller klandras av åklagarväsendet. I dessa fall prövas överklagandet eller klandertalan av tre domare som utses av avdelningen för granskning av administrativa åtgärders legalitet.
    Det nya forum som tillskapats genom de ovan diskuterade lagarna är ett välkommet försök att åstadkomma en effektiv mekanism för att slita ekonomiska tvister i Sovjetunionen.
    Av lagarnas ordalydelse framgår att lagstiftaren bemödat sig om att skapa ett system som skall vara opartiskt och rättvist för såväl sovjetiska som utländska parter.
    Utländska parter har fri tillgång till skiljeöverdomstolen. Domstolen kan även tillämpa främmande lag där så befinnes lämpligt.

98 Svensk internationell privaträtt föreskriver att utländsk dom erkännes och verkställes här under förutsättning att uttryckligt lagstöd finns. Se t. ex. Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt (1980) s. 245. Sådant lagstöd saknas beträffande domar meddelade i Sovjetunionen.

730 Kaj Hobér SvJT 1991 Bestämmelserna utsäger vidare att skiljeöverdomstolens domare är självständiga och skall vara opartiska. Det finns även bestämmelser som ger part rätt att förklara domare jävig på grund av att han hyser förutfattade meningar om en tvist eller en part, eller om han har ett eget intresse i målets utgång.
    Trots att de ovan diskuterade lagarna således tillskapar ett system som tycks kunna fungera väl och trots de försäkringar som återfinns i lagarna om domarnas självständighet och opartiskhet, är det för närvarande osäkert i vilken utsträckning utländska företag kommer att vilja använda sig av skiljeöverdomstolen som metod för att slita tvister med sovjetiska parter. En omständighet som inger oro är bristande erfarenhet hos sovjetiska jurister av kommersiella tvister uppkomna under marknadsekonomiska betingelser. Till denna allmänna tveksamhet kommer även det förhållandet att lagen tillskapar en federal skiljeöverdomstol. Mot bakgrund av den ökande betydelse som republikansk lagstiftning har fått, och kommer att få, är det därför osäkert vilken betydelse dessa två lagar kommer att få i praktiken. Det bör dock noteras att lagen i sig innehåller bestämmelser som gör det möjligt för republiker att utfärda motsvarande lagstiftning. En motsvarande lag är enligt uppgift under utarbetande för tillämpning i Ryska rådsrepubliken. Det förefaller rimligt anta att de flesta västerländska investerare även framledes kommer att föredra skiljeförfarande i den mer traditionella formen för att slita sina tvister. Den lagstiftning som finns om Sovjetunionens skiljeöverdomstol föreskriver att skiljeavtal skall respekteras av skiljeöverdomstolen; skiljeavtal utgör således hinder för denna att ta upp tvist till prövning.

 

6.3 Internationella skiljeförfaranden
De flesta västerländska företagare torde även i fortsättningen föredra att i sina avtal med sovjetiska motparter inta skiljeklausuler som föreskriver skiljeförfarande i tredje land. De flesta avtal om bildande av joint venture-bolag torde innehålla sådana klausuler.99 I sådana klausuler föreskrivs ofta att skiljeförfarandet skall äga rum i Stockholm med tillämpning av Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstituts regler. Skiljeklausuler förekommer även som föreskriver skiljeförfarande i enlighet med Internationella Handelskammarens i Paris regler, varvid skiljeförfarandet antingen kan äga rum i Paris eller på annan plats. Ofta förekommer hänvisning till skiljeförfarande i London eller Helsingfors. I avtal som ingås mellan amerikanska företag och sovjetiska, intas ofta en skiljeklausul som hänvisar till det s. k. US-USSR Optional

99 Jfr Hobér, not 65 ovan, XII B (2).

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 731 Clause Agreement.100 Detta avtal utgör en rekommendation utfärdad av American Arbitration Association och Sovjetunionens Industri- och Handelskammare till sina respektive medlemmar att infoga klausulen i sina kontrakt.
    Klausulen föreskriver att skiljeförfarande skall äga rum i Stockholm med tillämpning av UNCITRAL Arbitration Rules. Klausulen föreskriver vidare att Stockholms Handelskammare skall fungera som s. k. appointing authority, dvs. att Stockholms Handelskammare skall utse skiljemän för de fall att parterna inte gör detta. Det bör betonas att the Optional Clause Agreement förutsätter att parterna kommer överens om att använda denna klausul och att klausulen infogas i avtalet i fråga.
    Inte sällan söker den sovjetiska motparten åstadkomma att skiljeförfarande skall äga rum i Moskva och då oftast vid den s. k. utrikeshandelsskiljekommissionen i Moskva. Denna skiljekommission är en permanent skiljedomstol anknuten till Sovjetunionens Industri- och Handelskammare.101 Denna skiljekommission har varit verksam sedan 1932 och har slitit tusentals tvister inom utrikeshandelsområdet. Skiljekommissionen är permanent så till vida att den har ett ständigt fungerande kansli som administrerar skiljeförfaranden med internationell anknytning. Parterna väljer skiljemän från en lista som upprättas av handelskammaren och som för närvarande upptar ungefär 25 sovjetiska medborgare, huvudsakligen jurister. Skiljekommissionens verksamhet regleras av en förordning från 1988 och förfarandet äger rum enligt förfaranderegler som antogs samma år. Enligt förfarandereglerna skall skiljemän utses från den nyss nämnda listan. Inga andra skiljemän kan komma ifråga. Det bör noteras att vare sig förordningen eller förfarandereglerna innehåller någon bestämmelse som föreskriver att skiljemännen måste vara sovjetiska medborgare. I praktiken har emellertid så alltid varit fallet och än så länge finns endast sovjetiska medborgare upptagna på listan över skiljemän. Detta förhållande har föranlett kritik från västerländskt håll, eftersom de flesta andra skiljeregler som finns världen över möjliggör för parter att välja vilken som helst skiljeman de önskar utse. Det vanligaste torde vara att en västerländsk part gärna utser en skiljeman som har samma nationalitet som parten i fråga. Det faktum att endast sovjetiska medborgare kan utses som skiljemän har gjort att många

 

100 Klausulen, jämte korrespondens med anledning av överenskommelsens ingående, återges i Arbitration in Sweden, 2 nd (revised) edition (1984), s. 203–210. 101 Skiljekommission kallades tidigare Foreign Trade Arbitration Commission (FTAC). för en redogörelse om skiljeförfaranden inför FTAC se t. ex. Hobér, Arbitration in Moscow, 3 Arbitration in Moscow (1987) s. 119–163.

732 Kaj Hobér SvJT 1991 västerländska affärsmän ifrågasätter opartiskheten vid ett skiljeförfarande inför urikeshandelsskiljekommissionen i Moskva.
    Därtill kommer ett antal praktiska och logistiska överväganden som gör att västerländska parter inte gärna accepterar skiljeförfarande i Moskva. Även om kritiken från västerländskt håll på denna punkt måste anses vara berättigad, finns det inte några bevis för att de västerländska parter som varit involverade i skiljeförfaranden inför skiljekommissionen har drabbats av orättvis eller partisk behandling.102 Tvärtom åtnjuter skiljekommissionen världen över ett mycket gott rykte och torde för närvarande vara det forum i Sovjetunionen som har störst erfarenhet och kunskap av att slita internationella tvister inom affärsrättens område.
    I samband med att joint venture-förordningen infördes 1987 företogs två ändringar beträffande skiljekommissionen. Den första är av rent formell karaktär och innebär att skiljekommissionen nu har döpts om till ”Skiljedomstolen vid Sovjetunionens Industri- och Handelskammare”. Den andra förändringen innebär att skiljekommissionen nu har behörighet att slita tvister även mellan två sovjetiska parter. Tidigare föreskrevs att skiljekommissionen hade behörighet i tvister mellan utländsk part och sovjetisk part. Denna ändring möjliggör prövning av tvister mellan ett sovjetiskt joint venture-bolag och andra sovjetiska företag. Detta innebär att skiljeförfarande vid skiljekommissionen kan utgöra ett attraktivt alternativ till att hänskjuta tvist till Sovjetunionens skiljeöverdomstol. Beträffande de skiljedomar som utfärdas av skiljekommissionen är det ställt utom allt tvivel att dessa betraktas just som skiljedomar och att de således kan verkställas utomlands i enlighet med de föreskrifter som finns i 1958-års New York konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar.
    Avslutningsvis bör dock noteras att i vissa situationer är det nödvändigt för ett utländskt företag att vända sig till sovjetiska domstolar. Dessa situationer uppstår framför allt vid tvister på det immaterialrättsliga området och förklaras av det faktum att skiljedomstolar inte heller i Sovjetunionen anses ha behörighet att utfärda beslut, innefattande förbuds- eller tvångsåtgärder. Om således ett västerländskt företag påstår patent- eller varumärkesintrång från sovjetisk organisations sida, måste det västerländska företaget vända sig till sovjetisk domstol för att få ett förbud utfärdat av innebörd att det sovjetiska företaget inte får fortsätta använda patentet eller varumärket i fråga. Sådana beslut kan inte fattas av skiljedomstol.

 

 

102 Jfr Hobér, not 101, ovan s. 154–163.

SvJT 1991 Från sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi 733 7. Avslutande synpunkter
Sedan joint venture-förordningen — vilken var den första lagstiftningsakten med marknadsekonomiska förtecken — utfärdades 1987, har den sovjetiska rätten genomgått synnerligen genomgripande förändringar. Under senare tid har det uttalade målet varit införande av marknadsekonomi. En icke ringa del av det nödvändiga rättsliga ramverket har redan införts. Icke desto mindre kommer vägen för sovjetisk planekonomi till rysk marknadsekonomi att vara smärfylld, inte endast för jurister utan för hela befolkningen. Från juristens horisont förklaras den smärtfyllda vägen dels av att mycket ännu återstår innan det rättsliga ramverket är på plats, och dels av att den rättsliga och administrativa infrastruktur som krävs för att fylla ramverket ännu så länge endast finns i fragmentarisk form; den gamla maktstrukturen finns i alltför hög grad kvar. På det senare området krävs omfattande insatser för att åstadkomma nödvändiga förändringar i, framför allt rättstillämpande, myndigheters attityder och traditioner.
    För att ovanstående skall kunna uppnås, krävs politiska beslut och handling samt att reda bringas i nu rådande statsrättliga kaos. Som situationen i dag ter sig för en utomstående betraktare måste man tyvärr instämma med sydslaven Jurij Krizjanitj som i en beskrivning av det moskovitiska riket vid mitten av 1600-talet konstaterade: ”De ha icke måtta i något, och detta hindrar dem också att finna medelvägen mellan den mest utsvävande anarki och den mest absoluta despotism”.103

 

103 Citerat ur Dumrath, Rysslands historia, Ryssland och dess tsarer. 1924. Första delen, s. 500.