Skadestånd för inkassoåtgärd (konkursansökan) och tredjemansskada
I utomobligatoriska förhållanden är huvudregeln i svensk rätt enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen att ren förmögenhetsskada, dvs. sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada, ersätts endast om skadan vållats genom brott. Flera undantag från regeln har emellertid utkristalliserats i rättspraxis. Redan före skadeståndslagens tillkomst godtogs skadeståndsansvar för felaktiga soliditetsupplysningar samt vederhäftighets- och vittnesintyg (se t. ex. NJA 1939 s. 360). På senare tid har vidare fastslagits att ansvaret även gäller för vissa värderingsintyg rörande fast egendom (NJA 1987 s. 698). Ansvaret för en förmögenhetsskada kan förväntas vidgas ytterligare i rättspraxis. Detta förutsattes för övrigt i förarbetena till skadeståndslagen (NJA II 1972 s. 609). Därutöver finns på vissa områden ett lagreglerat ansvar för ren förmögenhetsskada. Ett exempel är inkassolagen (1974:182). I lagens 18 § stadgas att ”(D)en som bedriver inkassoverksamhet skall ersätta skada som till följd av verksamheten tillfogas någon genom otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoåtgärd”. Bestämmelsen ger den skadelidande rätt till ersättning för både ekonomisk och ideell skada. Närmare föreskrifter angående tillämpningen av lagen meddelas av datainspektionen (6 § inkassoförordningen (1981:956)). Vem bedriver då inkassoverksamhet i inkassolagens mening? Vad är en inkassoåtgärd? Och när kan den anses otillbörlig? Normalt förknippas väl inkassoverksamhet med de större inkassobyråernas verksamhet, främst ansökan om betalningsförläggande och lagsökning. Inkassolagens tillämpningsområde är dock betydligt mera vidsträckt. Av 1 § framgår att alla som driver in egen eller annans fordran genom krav eller annan inkassoåtgärd bedriver inkassoverksamhet och omfattas därmed av lagen. Till och med privatpersoner som driver in egna fordringar omfattas. I 1 § definieras begreppet inkassoåtgärd. Därmed förstås ”åtgärd som innebär annan påtryckning på gäldenären än angivande av tid för betalning eller uppgift om att fordringen, om den inte betalas, kommer att överlämnas till någon annan för inkasso”. I förarbetena till lagen (prop. 1974:42) behandlas gränsdragningen mellan inkassoåtgärder och andra åtgärder mycket knapphändigt. Mer utförligt diskuteras när en inkassoåtgärd kan anses otillbörlig (se t. ex. s. 79 ff.). Som exempel nämns vilseledande av gäldenären, hot om polisanmälan, hot om hämtning till förhandling inför domstol, kontakter med hans arbetsgivare (om inte särskilda skäl föreligger), krav under uppseendeväckande former samt kränkande uttalanden. I fråga om hot om konkursansökan sägs att detta som regel bör betraktas som en adekvat och lämplig åtgärd, om försök att få betalt på annat sätt har misslyckats. Om det på grund av det fordrade beloppets storlek eller av annan orsak är uppenbart att en sådan ansökan inte kommer att göras, bör det däremot anses otillåtet att hota med ansökan om konkurs (s. 80). I NJA 1985 s. 143 prövades skadeståndsansvaret enligt inkassolagen. Ett större inkassobolag hade vid två tillfällen på grund av förväxling mellan två gäldenärer lämnat in ansökan om betalningsföreläggande mot fel
SvJT 1991 Ronny Henning 812
gäldenär. Ansökningarna hade blivit registrerade hos ett flertal kreditupplysningsföretag. Först efter lång tid och efter datainspektionens ingripande begärde inkassobolaget rättelse hos kreditupplysningsföretagen. HD uttalade efter grundlig genomgång av lagförarbetena, att skadestånd enligt 18 § avsetts vara begränsade till kvalificerade fall, främst allvarliga integritetskränkningar. Efter att ha slagit fast denna huvudprincip anförde HD att en försiktig utvidgning av skadeståndsansvaret utöver det centrala tillämpningsområdet kunde i vissa fall te sig motiverad. HD fann att en utvidgning var motiverad i det aktuella målet. Av betydelse var framförallt att det var frågan om ett professionellt inkassoföretag med omfattande inkassoverksamhet, men även att rättelse inte vidtogs trots att inkassobolaget väl kände till de rutiner som tillämpas hos kreditupplysningsföretag och att det var frågan om två felaktiga ansökningar varav den ena avsåg ett betydande belopp. Frågan huruvida konkursansökan utgör inkassoåtgärd prövades nyligen i NJA 1990 s. 585. HD förklarade att Handelsanställdas förbunds konkursansökan mot en fysisk person (A) var att anse som en inkassoåtgärd enligt inkassolagen. Underrätterna hade tidigare funnit att åtgärden också var otillbörlig och utdömt ersättning för såväl ekonomisk som ideell skada. HD:s prövning begränsades endast till frågan om konkursansökan var att betrakta som inkassoåtgärd. Bakgrunden var följande. A ägde samtliga aktier i ett bolag. A och C var anställda i bolaget. Sedan C misskött sina arbetstider, innehöll bolaget viss del av hans lön. Frågan löstes efter förhandling mellan bolaget och förbundet, i vilket C var medlem, genom att bolaget utbetalade lönen mot att C fortsättningsvis lovade sköta sina arbetstider. En kort tid därefter misskötte C dock på nytt sina tider, och bolaget innehöll återigen en del av hans lön. En av förbundets ombudsmän tillsände då A en betalningsanmaning enligt konkurslagen (dåvarande 4 §, numera 2 kap. 9 § konkurslagen). Anmaningen utgör grund för presumtion om gäldenärens obestånd, om denne är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen och underlåter att inom en vecka betala klar och förfallen skuld. Uppmaningen följdes av konkursansökan mot A. Ansökan ogillades av domstolen på grund av att konkursansökan riktats mot fel gäldenär. Konkursansökningen drabbade A i både psykiskt och ekonomiskt hänseende. Han sjukskrevs i två omgångar, en kortare tid strax efter konkursansökningen och en längre tid ett år därefter. Vid sjukskrivningstillfällena var han ensam anställd i bolaget, varför verksamheten låg helt nere. I rättegången krävde A ersättning av förbundet för såväl ekonomisk som ideell skada. Den ekonomiska skadan bestod bl. a. i inkomstförlust, beräknad utifrån rörelsens uteblivna bruttovinster, extra räntekostnader, för vilka A var personligen betalningsskyldig på grund av borgen, samt A:s arbete med att kontakta bolagets leverantörer för erhållande av betalningsanstånd m. m. Förbundet framförde invändningar på i stort sett alla punkter. Beträffande A:s ekonomiska skada invände förbundet att skadan egentligen var bolagets skada, dvs. en för A icke ersättningsgill tredjemansskada.
SvJT 1991 Ronny Henning 813
Både tingsrätten och hovrätten ansåg att konkursansökningen var att anse som otillbörlig inkassoåtgärd. Åtgärden ansågs otillbörlig i två hänseenden. Dels menade domstolarna att förbundet inte hade gjort en tillräcklig identitetskontroll. Av utredningen framgick bl. a. att förbundet på sitt kansli förvarade det hängavtal som tecknats mellan förbundet och bolaget och av vilket det klart framgick att bolaget var C:s arbetsgivare. Dels fann domstolarna att förbundet borde ha förstått att C:s fordran inte var klar och förfallen utan att en tvist låg till grund för bolagets vägran att betala full lön till C. Skadestånd utdömdes med 10 000 kronor för ideell skada och med 20 000 kronor för ekonomisk skada, varav 10 000 kronor avsåg inkomstförlust, 5 000 kronor räntor och 5 000 kronor A:s arbete med att kontakta leverantörer m. m. Varken tingsrätten eller hovrätten motiverade närmare grunden för A:s rätt till ersättning för den ekonomiska skadan. Som redan framgått förutsattes i förarbetena till inkassolagen att hot om konkursansökan kan utgöra inkassoåtgärd. Men även själva ansökan om konkurs har förutsatts kunna utgöra sådan åtgärd (se t. ex. s. 75 och 80). Avgörande för bedömningen är dock, om ansökan innebär en påtryckning på gäldenären att själv betala sin skuld. Enligt HD i NJA 1990 s. 585 innebär en konkursansökan, förutom att den har som syfte att gäldenären skall försättas i konkurs och att borgenären skall få betalning för sin fordran genom utdelning i konkursen, i praktiken och i allmänhet också en påtryckning på gäldenären att själv betala sin skuld. Endast i den mån inte särskilda omständigheter föreligger bör därför en konkursansökan anses utgöra en inkassoåtgärd i lagens mening. Med hänsyn tagen till vad som framkommit i målet, fann HD att förbundets konkursansökan skulle betraktas som inkassoåtgärd.
Betalningsuppmaning
Med den vida definition av inkassoåtgärd som inkassolagen ger, lär i stort sett varje påtryckning som gäldenären utsätts för i syfte att få honom att betala vara inkassoåtgärd. Även ansökan om stämning och hot därom måste i många fall vara inkassoåtgärder. Detsamma torde gälla hot om ”rättsliga åtgärder”, ett uttryck som förekommer då och då i skrifter från advokater och andra sakförare. Men är betalningsuppmaning enligt konkurslagen en inkassoåtgärd? Borgenären kan givetvis skicka en betalningsuppmaning till gäldenären för att få denne att betala. Och gäldenären lär uppleva uppmaningen som påtryckning om betalning. Sveriges Advokatsamfunds disciplinnämnd har i sin praxis ansett att betalningsuppmaning enligt konkurslagen utgör inkassoåtgärd (Advokaten 1987 s. 61–64). Enligt min mening kan det inte vara sakligt motiverat att skilja på betalningsuppmaning och t. ex. hot om konkursansökan, åtminstone inte om uppmaningen görs i syfte att utöva påtryckning på gäldenären. Datainspektionen har emellertid i sin skrift ”Tillämpning av inkassolagen, Allmänna råd”, vilka trädde i kraft den 1 april 1989, ansett att uppmaning enligt konkurslagen inte är en inkassoåtgärd utan ”första fasen i ett påbörjat konkursförfarande”. Rådens betydelse som rättskälla torde vara begränsad.
SvJT 1991 Ronny Henning 814
Konkurslagens skadeståndsansvar
I 17 kap. 3 § KL (216 § ÄKL) finns en regel om skadeståndsansvar för konkurssökanden. Det kan därför ifrågasättas om inte den som drabbas av en felaktig konkursansökan bör åberopa denna regel som grund för sitt skadeståndskrav i stället för inkassolagens bestämmelser. Enligt 17 kap. 3 § KL är borgenären skadeståndsskyldig för skada som skäligen kan ha orsakats gäldenären genom konkursansökan, om konkursansökan inte bifalls och om borgenären när han gav in sin ansökan saknade skälig anledning att anta att gäldenären var på obestånd. Bestämmelsen synes i förstone innebära ett strängare skadeståndsansvar än inkassolagens skadeståndsregel, som ju förutsätter att inkassoåtgärden är otillbörlig (angående tillämpningen av 17 kap. 3 § KL, se RH 1986:75, jfr vidare NJA II 1921 s. 635 och Welamson, Konkursrätt s. 77 f.). Konkurslagen ger dock inte gäldenären rätt till ideellt skadestånd. Vidare omfattar bestämmelsen bara borgenärens ansvar, medan inkassolagen omfattar alla som driver in egna och andras fordringar, alltså även ombudet. (I NJA 1990 s. 585 var C borgenär och den av förbundet anställda ombudsmannen ombud. På grund av parternas uppläggning av sin talan, prövades aldrig frågan på vilken grund förbundet var skadeståndsskyldigt för ombudsmannens otillbörliga åtgärd. Närmast till hands torde ligga att man ex analogia tillämpar vad som brukar betecknas som anonym culpa, se t. ex. Hellner, Skadeståndsrätt, fjärde uppl s. 120 och 341).
Tredjemansskada
HD prövade i NJA 1990 s. 585 bara spörsmålet om inkassoåtgärd. I målet fanns emellertid ytterligare en fråga, som förtjänar lika stort principiellt intresse. Både tingsrätten och hovrätten tillerkände A skadestånd för inkomstförlust, räntekostnader och arbete till följd av den oriktiga konkursansökan. Förbundet hävdade emellertid att den ekonomiska skadan var en tredjemansskada. C drabbades ekonomiskt endast indirekt. Det var, menade förbundet, bolaget som drabbades direkt, och bolaget var tredjeman, oaktat C ägde samtliga aktier i bolaget. Förbundets uppfattning synes ha visst stöd i rättspraxis. I NJA 1975 s. 533 ogillade HD en optikers skadeståndsyrkande, avseende kostnader som det aktiebolag, i vilket optikern bedrev verksamhet och vars samtliga aktier han ägde, drabbats av. Optikern hade efter halkningsolycka, för vilken väghållaren ansågs ansvarig, blivit arbetsoförmögen en tid. Bolaget anställde en vikarie för att hålla verksamheten i gång under optikerns frånvaro. Kostnaden för vikarien ansågs utgöra en icke ersättningsgill tredjemansskada. Av rättsfallet framgår att HD inte godtog optikerns resonemang om att han i lika mån drabbades av ekonomisk skada som bolaget eftersom han ägde detta. I ett liknande fall, NJA 1975 s. 275, utdömdes skadestånd. En tandläkare, som var anställd i ett aktiebolag vars samtliga aktier ägdes av hustrun, blev på grund av en trafikolycka arbetsoförmögen en tid. Han yrkade ersättning för inkomstförlust motsvarande de uteblivna patientarvodena. Detta fall skilde sig från det föregående på det sättet att tandläkaren enligt ett anställningsavtal var berättigad att erhålla bolagets årliga rörelseöverskott. Till följd härav ansåg HD att inkomstbortfallet inte
SvJT 1991 Ronny Henning 815
medfört förlust eller minskning av vinsten för bolaget, utan direkt lett till en motsvarande minskning av tandläkarens inkomster från bolaget. I NJA 1990 s. 585 ansåg HD uppenbarligen frågan om tredjemansskada sakna prejudikatvärde. Anmärkningsvärt är att varken tingsrätten eller hovrätten lämnade någon egentlig motivering till varför A tillerkändes ersättning för ekonomisk skada. Den närmast till hands liggande gissningen är att domstolarna ansåg det visserligen motiverat att ersättning utgick för den ekonomiska skadan men att den åtminstone i vissa delar var en sådan icke ersättningsgill tredjemansskada som HD hade prövat i NJA 1975 s. 533. Domstolarnas tystnad på denna punkt är att beklaga. Det finns enligt min uppfattning övervägande skäl att nyansera synen på tredjemansskada och i vissa fall medge att ensamföretagare får skadestånd för förlust som uppstått i hans bolag. I tysk rätt medges skadestånd i dylika fall. Även i svensk rätt borde det vara dags att göra detta och överge den begreppsjuridik, som en strikt uppdelning mellan den skadelidandes skada och hans bolags skada innebär. Frågan kommer att få allt större betydelse, i takt med att fler och fler verksamheter bedrivs i aktiebolagsform. Den nyligen genomdrivna skatteomläggningen påskyndar den utvecklingen. Delvis är det en rättssäkerhetsfråga. För den som väljer företagsform är det ofta skatte- eller redovisningsargument som avgör formen. Få näringsidkare inser dock vilka konsekvenser valet av företagsform kan få i skadeståndsrättsligt hänseende. I andra hänseenden har dessutom skillnaden mellan enskild näringsverksamhet och aktiebolag alltmer suddats ut. Bankerna kräver numera regelmässigt att bolagets ägare tecknar borgen för bolagets förpliktelser mot banken. Enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen blir bl. a. ställföreträdare för bolag personligen ansvarig för bolagets skulder, om han underlåter att tillse att kontrollbalansräkning upprättas när det finns anledning anta att mer än halva aktiekapitalet gått förlorat. I enmansbolagsfallen är bolagets ställföreträdare och ägare nästan alltid samma person. Även reglerna i uppbördslagen m. fl. lagar om ställföreträdares ansvar för skatter och avgifter verkar i samma riktning. Nyligen har tillsatts en kommitté för översyn av aktiebolagslagen (Dir 1990:46). Kommittén skall bl. a. överväga enmansbolagens ställning. Självfallet skulle ett accepterande av skadestånd i enmansbolagsfallen medföra avgränsningsproblem. Exempelvis kan man fråga sig om skadestånd alltid utesluts om det finns fler än en ägare av bolaget. Svårigheter kan även uppstå rörande värderingsfrågor. I vad mån skall t. ex. latent skatteskuld beaktas? Denna fråga hänger i sin tur ihop med spörsmålet om vem, delägaren eller bolaget, som skall erhålla ersättningen. Det förhållandet att tillämpningssvårigheter uppstår bör dock inte vara något avgörande hinder för den ovan föreslagna ordningen. Tillämpningssvårigheter uppstår alltid när rättsregler tillkommer eller ändras. HD har på ett område i praktiken accepterat ersättning vid tredjemansskada. Vad som avses är förlust, som uppkommit genom avbrott, orsakad av ledningsskada (se NJA 1966 s. 210, 1972 s. 598 och 1988 s. 62). Även beträffande skador till följd av kabelbrott är visserligen huvudregeln den att allmän förmögenhetsskada är ersättningsgill bara om den är en följd av en sak- eller personskada som drabbar samma rättssubjekt.
SvJT 1991 Ronny Henning 816
En undantagsregel har emellertid införts i praxis som innebär att ersättning skall kunna tillerkännas tredje man som har ”konkreta och närliggande intressen” knutna till den skadade ledningen (NJA 1966 s. 210). Överfört på enmansbolagssituationen skulle en undantagsregel kunna formuleras så att ägaren (tredje mannen) tillerkänns ersättning, om det finns en stor intressegemenskap mellan honom och bolaget. Därmed skulle sålunda bolagets skada vara en ägaren åsamkad skada. I avgörandet från 1966 ansågs tillräcklig intressegemenskap föreligga mellan ägaren av kabeln och det industribolag som drabbades av driftavbrott. Bland annat var kabelbolaget moderbolag och kraftbolaget dotterdotterbolag till detta. Vidare användes den aktuella kabeln uteslutande för att överföra elektrisk kraft till bolagskoncernen ingående företag. Med hänsyn till intressegemenskapen ansågs att själva kabelskadan och förmögenhetsskadan tillskyndats samma rättssubjekt. I NJA 1972 s. 585 anläggs samma betraktelsesätt bl. a. på den grunden att den skadade ledningen hade samma ägare som byggnaden där den verksamhet (hönseri) som drabbades av förmögenhetsskada drevs. Hönseriägaren som hyrde byggnaden ansågs ha sådan anknytning till ledningen att han kunde jämställas med ägaren till den. Den förlust som drabbade hönseriägaren ansågs därför ”som en följdskada till en av honom själv åsamkad sakskada”. Kan HD jämställa en näringsidkare som nyttjar en byggnad med ägaren till den elkabel som försörjer byggnaden, därför att elkabelns ägare också äger byggnaden i fråga, borde HD rimligen också kunna jämställa en (ensam-)ägare av ett bolag med bolaget. Min ståndpunkt gäller främst de sentia ferenda, men också de lege ferenda. Det vore önskvärt att aktiebolagskommittén belyste och övervägde frågan.
Ronny Henning