Strikt skadeståndsansvar för innehavare av fjärrvärmeanläggning för skador som orsakats av utsläpp från anläggningen
Högsta domstolen har i ett flertal fall i skadeståndsmål under senare årtionden ställt så höga anspråk på oaktsamhet vid utförandet av viss verksamhet — bl. a. sådan verksamhet som betraktas som farlig — att det i litteraturen gjorts gällande att culpa fingerats vilket i praktiken inneburit att ett rent strikt ansvar införts. (Jfr t. ex. Hellner Skadeståndsrätt, 1976 s. 73, Bengtsson m. fl. Skadestånd, lagstiftning och kommentarer, 1985, s. 37 och NJA 1967 s. 164 med yttrande av Just R Conradi). Huruvida så verkligen varit fallet eller om Högsta domstolen endast inom ramen för en culpabedömning haft stränga krav i de enskilda fallen har dock bedömts vara en öppen fråga. I en den 11 december 1991 (DT 524) meddelad dom har Högsta domstolen upptagit till prövning fråga om innehavare av fjärrvärmeanläggningar skall bära ett strikt skadeståndsansvar för skador som orsakats av utsläpp från anläggningen. Bakgrunden i målet var följande: En företagare i Tyresö åsamkades den 10 november 1986 omfattande skador som följd av en översvämning i den lokal där han bedrev rörelse. Översvämningen hade orsakats av att ett rör tillhörande en fjärrvärmeanläggning sprungit läck utanför huskroppen, varefter vattnet trängt in genom byggnadens yttervägg under marknivå. Då vattnets temperatur uppgick till 80 grader blev skadorna särskilt omfattande genom den ånga som bildades. I domskälen konstaterar Högsta domstolen att någon allmän grundsats om strikt ansvar vid farlig verksamhet inte har erkänts i svensk rätt medan däremot det strikta ansvaret kommit att tillämpas av domstolarna främst i grannelagsrättsliga förhållanden och vid verksamhet av särskilt farlig art. Högsta domstolen konstaterar vidare att de skador som kan orsakas av utsläpp från fjärrvärmeanläggningar är allvarliga skador som företer vissa likheter med sådana störningar som ger rätt till ersättning enligt miljöskadelagen och att den utveckling som skett inom det grannelags- och miljöskaderättsliga området medför att ett strängt skadeståndsansvar bör åläggas anläggningsinnehavaren. Anläggningsinnehavaren, som ofta har en monopolliknande ställning, har dessutom möjlighet att slå ut kostnaderna för skador på dem som utnyttjar anläggningen. Slutligen motiverar Högsta domstolen det stränga skadeståndsansvaret med att detta bör höja stimulansen att öka anläggningarnas säkerhet och därmed minska risken för skador. Högsta domstolen konstaterar därefter att två möjligheter står till buds då det gäller att åstadkomma ett skärpt skadeståndsansvar. Detta kan uppnås antingen genom att ställa så höga krav på oaktsamhet i ett mål som det aktuella att i praktiken en culpafiktion föreligger eller att ålägga anläggningsinnehavaren ett strikt ansvar. I valet mellan dessa möjligheter görs bedömningen att, inte minst från rättsteknisk synpunkt, ett strikt ansvar är att föredra. Innehavare av fjärrvärmeanläggning bör därför bära ett strikt skadeståndsansvar för skador som orsakas av utsläpp.

Förutom att graden av skadeståndsansvar för innehavare av fjärrvärmeanläggningar fastställs är av särskilt intresse för skadeståndsrätten att Högsta domstolen sålunda i målet avvisar tanken på att göra en culpabedömning — i enlighet med vad som anförts inledningsvis i artikeln — vilken i praktiken skulle ha inneburit ett strikt ansvar — culpafiktion — och istället väljer att uttala att ansvaret för anläggningsinnehavare är strikt. Reine Nelson