Påföljdsbestämningens struktur

 

 

Av professor NILS JAREBORG

1. Inledning
1988 års påföljdsbestämningsreform (i kraft 1 januari 1989) har en kriminalpolitisk profil som på papperet är helt annorlunda än den som kom till uttryck i nu upphävda BrB 1:7, där domstolen ålades att vid val av påföljd, ”med iakttagande av vad som kräves för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället”. Nu betonas inte prevention utan proportionalitet. I realiteten är förändringen måttlig, främst beroende på att straffmätningen alltid styrts av ett proportionalitetstänkande, låt vara att det inte sällan förklätts till argument rörande behovet av allmänprevention. Reformens väsentliga betydelse ligger på ett annat plan. Oberoende av vad man tycker om dess kriminalpolitiska linje kan det knappast förnekas att den har medfört helt nya möjligheter att argumentera kring straffmätning och påföljdsval. I stället för en paragraf — som knappast gav någon vägledning — finns nu två kapitel (BrB kap. 29 och 30) som reglerar påföljdsbestämningen.1 Reformen baserades på det utredningsarbete som redovisades i Fängelsestraffkommitténs (FSK) huvudbetänkande.2 Huvuddelen av arbetet inom kommittén hanterades i hithörande hänseenden via en arbetsgrupp där jag ingick. Av naturliga skäl är jag därför allmänt positiv till reformen.3 På en rad punkter ser jag emellertid anledning till missnöje med lösningar och texter, både vad gäller FSK:s förslag och — mer uttalat — vad gäller lagtexten och propositionens motiv. Åtskilligt av detta rör detaljer och ofullständigheter, men en del är av principiell natur. (Jag anser t. ex. det vara ett misstag att föreskriva att fängelse alltid är en svårare påföljd än böter, dvs. enligt min mening borde skalorna för böter och fängel-

 

1Se Regeringens proposition 1987/88:120 om ändring i brottsbalken m. m. (straffmätning och påföljdsval m. m.), som nedan förkortas prop. 2 Påföljd för brott. 1–3: Huvudbetänkande av fängelsestraffkommittén. SOU 1986:13– 15. Hänvisningar till SOU 1986:14 sker genom förkortningen FSK. 3 Här må hänvisas till Nils Jareborg, ”Straffets syften och berättigande”, Tidsskrift for Rettvitenskap (1985) s. 1–17, Andrew von Hirsch & Nils Jareborg, ”Straff och proportionalitet” och ”Straff och proportionalitet — en replik”, Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab (1987) s. 300–324 respektive (1989) s. 56–63, Nils Jareborg, ”Rättvisa och repressionsnivå”, Rättsdogmatikens alternativ (utg. av Kaarlo Tuori, Tammerfors 1988) s. 87–97.

258 Nils Jareborg SvJT 1992 se lappa över varandra så att höga böter skulle kunna vara ett alternativ till korta fängelsestraff.) Syftet med den följande framställningen är emellertid inte att kritiskt granska BrB:s reglering av påföljdsbestämningen. Även om en och annan suck släpps igenom, är syftet det mer begränsade att klarlägga den osynliga, underliggande beslutsteoretiska strukturen hos regleringen i BrB kap. 29 och 30 samt anslutande lagrum. Denna struktur skiljer sig avsevärt från den legislativa strukturen. Så är vanligtvis fallet, om inte annat därför att en del nödvändiga led i ett beslutsresonemang anses som alltför självklara för att behöva återges i lagtext. (Här kan erinras om att FSK önskade inleda kapitlet om påföljdsval med följande mening: ”Om användningen av straffen gäller i allmänhet vad som anges i bestämmelserna om de särskilda brotten.”4) Påföljdsbestämningens struktur är tämligen intrikat, bl.a. därför att sådant som påverkar straffmätningen också i viss mån påverkar påföljdsvalet, så att ett begreppsligt växelspel uppstår mellan 29 och 30 kap. Ett schema för beslutsfattandet redovisas i avsnitt 5. Av praktiska skäl har de skilda leden vid straffmätning behandlats för sig i avsnitt 4. Det för straffmätningen grundläggande straffvärdebegreppet förklaras i avsnitt 2, och principerna för straffvärdebedömning i avsnitt 3. Att straffvärdebedömningen behandlas skild från straffmätningen beror på att straffvärdet har betydelse också för påföljdsvalet. Inriktningen på strukturella frågor utesluter en närmare diskussion av detaljfrågor. Sålunda förekommer t. ex. ingen granskning av hållbarheten hos ståndpunkter av innebörd att en viss typ av faktorer är försvårande eller förmildrande. Jag har inte heller sett som möjligt att på ett fruktbart sätt utan ingående diskussioner infoga hänvisningar till tryckt praxis.5

 

2. Begreppet straffvärde
Termen ”straffvärde” introducerades i den kriminalpolitiska debatten under andra hälften av 1970-talet.6 I detta sammanhang är det emellertid inte angeläget att gå längre tillbaka än till FSK. Kommittén definierar straffvärde som ”brottets svårhet i förhållande till andra brott. Straffvärdet är alltså ett mått på hur allvarligt lagstiftaren — relativt sett — vill betrakta det aktuella brottet.” FSK skiljer vidare mellan abstrakt straffvärde — ”det straffvärde som framgår av

 

4 SOU 1986:13 s. 78. 5 Olle Hoflund, Straff och andra reaktioner på brott (2. uppl., Stockholm 1992) innehåller ett fylligt kapitel om påföljdsbestämning (s. 72–157), där HDs domar fram till mitten av oktober 1991 redovisas. 6 Se särskilt Nytt straffsystem: Idéer och förslag (BRÅ Rapport 1977:7).

SvJT 1992 Påföljdsbestämningens struktur 259 brottets straffskala om man jämför den med straffskalorna för andra brott” — och konkret straffvärde — ”ett mått på svårheten av en viss begången brottslig gärning”. Det konkreta straffvärdet ”bestäms i det enskilda fallet av de rättstillämpande myndigheterna, normalt inom den ram straffskalan för brottet ger”.7 Denna begreppsbestämning accepterades i propositionen.8 Den ger emellertid inget säkert besked om grunderna för en straffvärdebedömning. Hur allvarligt man ser på ett brott är inte entydigt korrelerat med vissa typer av bedömningskriterier, även om det är tydligt att preventionsintressen avses träda i bakgrunden och ”proportionalitet” och ”ekvivalens” är nyckelord i sammanhanget. Sålunda kan ett brotts straffvärde inte sättas lika med brottets svårhet, särskilt som detta uttryck används på två olika sätt: dels — internationellt — så att ett brotts svårhet analyseras som en funktion av gärningens skadlighet/farlighet och gärningsmannens skuld,9 dels — nationellt — för en bedömning av om ett brott bör hänföras till en särskild svårhetsgrad av en brottsart (t. ex. ett stöldbrott kan ju klassificeras som snatteri, stöld eller grov stöld). Av lagtexten framgår att det förstnämnda svårhetsbegreppet ändå är centralt för straffvärdebegreppet. Enligt BrB 29:1 st. 2 skall vid bedömningen av straffvärdet särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han haft. Utformningen av BrB kap. 29 i sin helhet bidrar till förståelsen av straffvärdebegreppet. De omständigheter som nämns i 29:2 och 3 har att göra med straffvärde, medan de som nämns i 29:4, 5 och 7 inte har att göra med straffvärde. Man kan härav dra slutsatsen att inte allting som har att göra med gärningsmannens ”skuld” påverkar straffvärdet. Många menar t.ex. att återfall gör gärningsmannen mer klandervärd. Även de omständigheter som nämns i 29:5 st. 1 p. 2 och 3 kan tillskrivas ”skuldkaraktär” i ett vidare perspektiv. Omvänt är alla omständigheter som nämns i BrB 29:2 och 3 sådana som hänför sig till gärningens skadlighet/farlighet eller gärningsmannens skuld. Lagtexten ger således ingen ledning beträffande vilka andra typer av faktorer som skulle kunna påverka straffvärdet. Den svenska påföljdsbestämningsreformen föregicks av en liknande finsk reform 1976. Finska strafflagen 6:1 föreskriver bl. a. att straffet ”skall utmätas, så att det står i rättvist förhållande till brot-

 

7 FSK s. 131. 8 Prop. s. 36. 9Se t. ex. Andrew von Hirsch, Past or Future Crimes: Deservedness and Dangerousness in the Sentencing of Criminals (New Brunswick, N.J. 1985) kap. 6.

260 Nils Jareborg SvJT 1992 tets skadlighet och farlighet samt till den skuld gärningsmannen ådagalagt i brottet”.10 FSK:s förslag till legaldefinition av straffvärde ansluter nära till finsk lag: ”Ett brotts straffvärde bestäms av brottets svårhet med särskild hänsyn till 1. den skada eller fara som gärningen inneburit, 2. gärningsmannens skuld sådan den kommit till uttryck i gärningen.”11 Mot denna bakgrund låter sig utan vidare sägas att straffvärdet påverkas av skuldfaktorer endast i den mån de kan sägas utgöra ett led i den brottsliga gärningen. Oförklarat är däremot vilka faktorer som kan vara relevanta vid sidan av skadlighet/farlighet och skuld. Enligt FSK skulle brottets svårhet och straffvärde vara identiska begrepp, men liksom i BrB 29:1 st. 2 antyds att straffvärdet inte uttöms av skadlighet/farlighet och skuld. Kommitténs diskussion byggde på en genomgång av argument som under det senaste halvseklet framförts i samband med viktigare straffskalerevisioner. Tio typer av argument identifierades, och deras relevans bedömdes på följande sätt.12 1. Det allmänna rättsmedvetandet. Av grundläggande betydelse, men i praktiken av begränsad betydelse för straffvärdebedömningar. 2. Samhällsfaran, samhällets intressen, negativa effekter av brottsligheten, brottet innebär risk för den allmänna säkerheten eller för enskilda personers säkerhet, brottsligheten har skadeverkningar av ekonomisk, social och personlig natur. Viktigt. 3. Allmänpreventiva hänsyn, straffets avskräckande effekt, straffbestämmelsen har inte haft effekt, straffskärpning ökar effekten av kampen mot brott, det har visat sig svårt att förhindra brott av visst slag. Irrelevant. 4. Det är nödvändigt att ingripa med kraft mot brottet. Se 2 och 3. 5. Svensk strafflagstiftning bör vara i paritet med andra länders. Relevant när det gäller brott med internationell anknytning, såsom narkotikabrott, kapning och andra terrordåd.

 

10 De straffskärpnings- och strafflindringsgrunder som nämns i finska SL 6:2 och 3 innefattar även ett par typer av omständigheter som ligger vid sidan av straffvärdet, nämligen motsvarigheter till vad som nämns i BrB 29:4 och 29:5 st. 1 p. 2 och 3. Vidare innehåller SL 6:4 en motsvarighet till BrB 29:5 st. 1 p. 1 och 5. Återfall är straffskärpningsgrund, ”såframt förhållandet mellan denna och det nya brottet med anledning av att brotten är likartade eller eljest hos gärningsmannen utvisar uppenbar likgiltighet för förbud och påbud i lag”. I sådant fall utgör återfallet enligt en ståndpunkt något som påverkar ”den skuld gärningsmannen ådagalagt i brottet”. Den finska reformen har utförligt behandlats i Tapio Lappi-Seppälä, Rangaistuksen määräämisestä I (Vammala 1987), med 32 s. sammanfattning på engelska. Författaren rekommenderar tillägg i lagtexten som i huvudsak svarar mot enskildheter i den svenska regleringen. 11 SOU 1986:13 s. 76. Se närmare FSK s. 131–150. 12 FSK s. 143–147.

SvJT 1992 Påföljdsbestämningens struktur 261 6. Straffet bör vara i paritet med straffet för andra likvärdiga brott. Relevant. 7. Ett visst brott har ökat i antal eller blivit mer elakartat. Frekvensargumentet är irrelevant. Att en typ av brott blivit mer elakartad kan vara relevant under 2 eller 6. 8. Brottsligheten har samband med annan allvarlig brottslighet. Irrelevant, såvida det inte är fråga om argument enligt 2. 9. Genom straffskärpning förlängs preskriptionstiden. Irrelevant. 10. Genom straffskärpning blir det möjligt att använda vissa processuella tvångsmedel. Irrelevant. Kommitténs diskussion gällde närmast det abstrakta straffvärdet, men är naturligtvis av avgörande betydelse också för innebörden av konkret straffvärde. Dess ståndpunkt synes vara att straffvärdet skall återspegla brottets grad av klandervärdhet. Straffvärdet utgör i princip en funktion av gärningens skadlighet/farlighet och gärningsmannens skuld sådan den kommit till uttryck i gärningen. Men beträffande vissa brott med internationell anknytning bör även straffnivån i andra länder beaktas. FSK:s förslag kritiserades av vissa remissinstanser på den grunden att straffvärdetänkandet skulle förhindra tillbörligt beaktande av behovet av allmänprevention. Departementschefen fann kritiken överdriven och tog klart avstånd från s. k. exemplariska straff, dvs. att man i ett enskilt fall av avskräckningsskäl avviker från gängse praxis. Hon såg emellertid inget ”hinder mot att man vid bedömningen av den generella straffnivån eller det allmänna straffvärdet beaktar allmänpreventiva intressen. I första hand ankommer det på lagstiftaren att vid bedömningen av vilka straffskalor som skall gälla väga in sådana omständigheter som att brottsligheten blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former. I vissa fall kan det emellertid också finnas anledning till en ändrad domstolspraxis av sådana skäl.”13 Detta förarbetsuttalande innebär alltså att det konkreta straffvärdet ibland (kanske) kan påverkas av behovet av allmänprevention. Något exempel har inte givits. FSK:s tillägg till formeln ”skadlighet/farlighet + skuld” kan kanske accepteras utan stöd i lag. I allt väsentligt är fråga om ett försök till legitimering av våra anmärkningsvärt höga straffsatser vid narkotikabrott; att de står utom all rimlig proportion till de enskilda gärningarnas skadlighet/farlighet kan inte betvivlas (det strider mot elementära straffrättsliga principer att lägga ansvaret för aggregerade skadeverkningar på den enskilde brottslingen). Vad beträffar det ytterligare tillägg som görs i propositionen beror dess godtagbarhet på hur uttalandet kommer att hanteras av domsto-

13 Prop. s. 37.

262 Nils Jareborg SvJT 1992 larna. Att mer allmänt lägga ett föregivet behov av allmänprevention vid vissa typer av brott till grund för en högre straffnivå får anses stå i strid med lagtexten. Något bör också sägas om brotts svårhet i den mer speciella betydelsen, dvs. med anledning av placering av brott i en särskild svårhetsgrad. För det första: endast straffvärdefaktorer, och endast straffvärdefaktorer som har att göra med skadlighet/farlighet eller skuld, är relevanta. Omständigheter som avses i BrB 29:4, 5 och 7 är således irrelevanta. För det andra: faktorer som avser skadlighet/farlighet torde vara viktigare än faktorer som avser skuld (detsamma torde i och för sig gälla även vid bedömning av straffvärde, men i mindre mån). För det tredje: en del av de omständigheter som avses i BrB 29:3 är irrelevanta.14 Provokation och stark medkänsla kan påverka placeringen i svårhetsgrad (särskilt tydligt är detta vid rubriceringen av uppsåtligt dödande som mord eller dråp), medan själslig abnormitet eller omognad inte kan göra det.

 

3. Bedömning av straffvärdet
Straffvärde kan mätas på olika sätt. Lättast är att göra relativa bedömningar av innebörd att straffvärdet för ett brott är större eller mindre än eller detsamma som straffvärdet för ett annat brott. Svårare är att relatera straffvärde till en kvantitativ skala. Svensk lag förutsätter att straffvärde kan ges uttryck i kvantiteter av förlust av frihet eller pengar. Teoretiskt sett finns det ingen minsta tidsenhet, och kontant betalning kan ske med ett tioöresmynt. Straffskalorna innehåller bara minima och maxima, inga steg däremellan. I praktiken utnyttjas emellertid få av de tänkbara positionerna inom skalorna. Vad gäller de kortaste fängelsestraffen förekommer inte kortare steg än en vecka, och för de allra längsta fängelsestraffen står valet i allmänhet mellan hela år. Däremellan finner vi steg i halva månader, hela månader, två eller tre månader och sex månader. Vid ådömande av dagsböter förekommer undantagsvis steg på fem dagsböter, men vanligen utgörs stegen av tio eller tjugo dagsböter. Denna praxis är ogenomtänkt, och man kan hoppas att påföljdsbestämningsreformen skall leda till ett mer nyanserat system, framför allt beträffande längre fängelsestraff. Men även i ett idealt system kommer antalet steg inom skalorna att vara relativt få. Här är ytterst fråga om moraliska bedömningar, och sådana lånar sig inte till kvantifiering bortom tämligen grova rangordningar. Vi är egentligen bara intresserade av skillnader i kvalitet när vi bedömer positivt eller negativt värde hos gärningar, saker, händelser, osv. Skillnader i kvantitet (t. ex. marknadsvärdet av stulen egendom)

14 Prop. s. 79.

SvJT 1992 Påföljdsbestämningens struktur 263 blir relevant bara om de återspeglar skillnader i kvalitet. Sammanfattningsvis kan således sägas att inom straffskalorna bör inga andra steg utnyttjas än sådana som svarar mot beaktansvärda skillnader i kvalitet. Härav följer till en början att det inte finns anledning att bry sig om skillnader mellan olika brott, vad gäller försvårande och förmildrande omständigheter, som är alltför obetydliga för att kunna påverka straffet. En sådan ”kvantteori” för straffmätningen stämmer väl överens med lagstiftning och praxis. Här skall blott erinras om några av de uttryck som används i BrB 29:2 och 3: ”betydligt allvarligare följder”, ”särskild hänsynslöshet”, ”särskilda svårigheter” ”grovt utnyttjat”, ”allvarligt tvång”, ”särskilt noggrant planerad”, ”grovt kränkande beteende”, ”starkt nedsatt förmåga”, ”uppenbart bristande utveckling”, ”stark mänsklig medkänsla”. Vidare kan konstateras att eftersom det inte är nödvändigt att beakta varenda liten förmildrande eller försvårande omständighet, så borde det inte vara så förfärligt svårt att göra en bedömning av en konkret gärnings straffvärde, förutsatt att man har en startpunkt inom skalan (enligt praxis torde denna vad gäller fängelse ligga i närheten av minimum, utom för narkotikabrott). Det sagda utesluter inte att det undantagsvis kan finnas skäl att även på högre straffnivåer göra markeringar genom små steg. Detta gäller särskilt när flera personer medverkat i något olika mån vid tillkomsten av ett brott, eller någon medverkande också gjort sig skyldig till annat brott (ibland talar man om ”horisontell” rättvisa i sådana fall). När domstolen finner att återfall skall beaktas vid straffmätningen, kan det likaledes ske genom en marginell höjning av det (långa) straff som annars skulle ådömts. Straffvärdet är i huvudsak en funktion av gärningens skadlighet/farlighet och gärningsmannens skuld sådan den kommit till uttryck i gärningen. Detta innebär att bedömningen i första hand inriktas på ett beaktande av 1. betydelsen av det intresse eller värde som kränkts eller hotats, 2. närheten till en verklig kränkning av intresset eller värdet, dvs. huruvida gärningen inneburit skada, konkret fara, risktagande eller blott överträdelse av en säkerhets- eller ordningsregel, och 3. om gärningen förövats uppsåtligen eller av oaktsamhet.15 De omständigheter som nämns i BrB 29:2 och 3 kommer in på ett ganska sent stadium vid en straffvärdebedömning. I 29:2 sägs ”vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp”, och i 29:3 ”vid

 

15 FSK s. 147–149. Se närmare Nils Jareborg, Brotten. Första häftet (2 uppl., Stockholm 1984) s. 34–45.

264 Nils Jareborg SvJT 1992 sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall”. Vi har därför att först beakta försvårande och förmildrande omständigheter som är

 

brottsinterna. Många brottsbeskrivningar innehåller ord eller uttryck som hänför sig till skadlighet/farlighet eller skuld. Stöld förutsätter ekonomisk skada. Misshandel förutsätter i regel kroppsskada, sjukdom eller smärta. Mordbrand förutsätter konkret fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Spioneri förutsätter avsikt att gå främmande makt till handa. Åtskilliga brottsbeskrivningar avser både uppsåtliga och oaktsamma gärningar. Och så vidare. Man kan lugnt säga att för de flesta brott bestäms straffvärdet av faktorer som är brottsinterna. Detta blir än tydligare om man beaktar hur försvårande och förmildrande omständigheter påverkar placeringen av ett brott i en viss svårhetsgrad. Se t. ex. regleringen av grov misshandel eller av grov stöld och snatteri. I utländsk lagstiftning som innehåller straffmätningsregler anges i regel måttet av skada som den viktigaste försvårande/förmildrande faktorn. Utformningen av 29:2 och 3 utesluter en sådan ordning. I regel är skada en brottsintern faktor. (I den mån skada är en brottsextern faktor kan den beaktas via BrB 29:1 st. 2. Poängen är att skada så sällan är en brottsextern faktor att det skulle vara missvisande att nämna måttet av skada i 29:2 och 3.) Åtskilliga omständigheter som nämns i BrB 29:2 och 3 är ändå sådana att de kan ha betydelse för ett brotts placering i en viss svårhetsgrad. T. ex. kan provokation göra att ett uppsåtligt dödande bedöms som dråp. Frågan är då om en sådan omständighet också kan beaktas vid straffmätningen. Svaret är, som så ofta: det beror på. Om en omständighets relevans så att säga töms ut genom placeringen i svårhetsgrad, kan den inte mera beaktas. Så är bl. a. fallet med faktorer av antingen/eller-karaktär (någon sådan nämns dock inte i 29:2 eller 3). Normalt finns emellertid något ”kvar” att beakta vid straffmätningen. Narkotikabrott kan bedömas som grovt bl.a. om det ”har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika ...”, dvs. i stort sett på grunder som avses i 29:2 p. 6. De nämnda faktorerna är utpräglat kvantitativa och kvarstår — ovanför en viss ”konsumerad” nivå — därför ofta som relevanta efter det att brottet rubricerats som grovt. Motsvarande gäller förstås brottsinterna faktorer som saknar uttrycklig motsvarighet i BrB 29:2 eller 3. En stöld måste, om bara det stulnas värde beaktas, innebära en skada i storleksordningen 100 000–

SvJT 1992 Påföljdsbestämningens struktur 265 150 000 kr för att den skall rubriceras som grov stöld. Huruvida något ”övervärde” finns kvar att beakta vid straffmätningen inom skalan för grovt brott beror på om det stulnas värde på ett beaktansvärt sätt överstiger denna nivå. BrB 29:2 och 3 utpekar brottsexterna faktorer, som således aktualiseras först när de brottsinterna faktorerna har beaktats. Såvitt gäller förmildrande brottsexterna faktorer finns emellertid först en annan grupp att beakta, nämligen situationer som avses i BrB kap. 24 och polislagen (nödvärn, nöd, laga befogenhet att använda våld eller tvång, förmans order), men där gärningsmannen inte frias från ansvar; hit hör även de medverkanssituationer som nämns i BrB 23:5.16 FSK:s förslag innehöll en särskild bestämmelse av innebörd att sådana partiellt berättigande eller ursäktande faktorer minskar straffvärdet.17 Lagstiftaren har emellertid inte (ännu?) funnit anledning att fylla den lucka som finns i lagtexten. Departementschefen underströk att det råder en viss asymmetri mellan 29:2 och 29:3. 29:2 avses vara ”någorlunda uttömmande”; denna ambition ”har lett till att flera av punkterna är allmänt hållna. Det skall därför betonas att de bör tillämpas med försiktighet.”18 Det råder större frihet att beakta andra förmildrande omständigheter än dem som nämns i den exemplifierande förteckningen i 29:3.19 (Lagstöd härför finner man i 29:1 st. 2; det torde finnas ett betydande utrymme för att beakta goda avsikter och hedervärda motiv.) En situation som det ligger nära till hands att nämna är straffrättsvillfarelse (s. k. egentlig rättsvillfarelse) som är ursäktlig, men ändå inte är sådan att den enligt gängse praxis kan föranleda ansvarsfrihet. Täckningsprincipen är relevant också vid straffmätning. Departementschefen: ”Vid straffvärdebedömningen skall hänsyn inte tas till sådana omständigheter som inte täcks av gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet. Hur grov oaktsamheten har varit liksom vilken form av uppsåt som förelegat är också av stor betydelse för bedömningen.”20 Av sammanhanget torde framgå att uttalandet blott avser försvårande omständigheter. På grund av det ovan antydda ”kvanttänkandet”, torde en försvårande omständighet täckt av oaktsamhet sällan kunna påverka straffvärdet för ett uppsåtsbrott.

 

16 Se prop. s. 85. 17 SOU 1986:13 s. 77, FSK s. 446. 18 Prop. s. 84. 19 Prop. s. 85. 20 Prop. s. 81.

266 Nils Jareborg SvJT 1992 I fråga om bevisning jämställs försvårande omständigheter med (positiva) brottsrekvisit, dvs. de skall styrkas av åklagaren. Det rekommenderas, men krävs inte, att åklagaren åberopar försvårande omständigheter redan i stämningsansökningen. Beträffande förmildrande omständigheter gäller detsamma som för nödvärn och andra negativa brottsrekvisit. Åklagaren anses ha styrkt att en sådan faktor inte föreligger, om den tilltalade inte har gjort mera än framfört en blank invändning eller avgivit en helt verklighetsfrämmande berättelse. Kan det inte uteslutas att den tilltalades berättelse är riktig, åligger det åklagaren att motbevisa den.

 

4. Straffmätning
BrB 29:1 st. 1 uppmanar domstolarna att beakta intresset av enhetlig rättstillämpning. Med andra ord: domstolarna skall vid sin bedömning av straffvärdet ”utgå från den allmänna värdering som lagstiftningen ger uttryck för samt i övrigt anpassa sig till de principer som har utvecklat sig genom rättspraxis.”21

Steg A: BEDÖMNING AV STRAFFVÄRDET Se avsnitt 3.

 

Steg B: SKÄRPNING PÅ GRUND AV ÅTERFALL BrB 29:4 reglerar betydelsen av återfall, dvs. tidigare brottslighet som har resulterat i fällande dom, strafföreläggande eller åtalseftergift.22 Tidigare brottslighet är i första hand av betydelse för påföljdsvalet.
Såsom närmare redovisas i nästa avsnitt kan återfall påverka valet mellan fängelse och villkorlig dom/skyddstillsyn (eller överlämnande till särskild vård), valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn, valet mellan skyddstillsyn med böter och skyddstillsyn utan böter, och valet mellan skyddstillsyn med böter och skyddstillsyn med fängelse. I andra hand kan återfall leda till förverkande av villkorligt medgiven frihet. Prövotiden är vanligen ett år (BrB 26:10). Den viktigaste bestämmelsen i sammanhanget är BrB 34:4 st. 2: ”Vid bedömande av om förverkande bör beslutas och i så fall av hur stor del av den villkorligt medgivna friheten som skall förklaras förverkad skall beaktas, om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade, om brottsligheten i båda fallen är allvarlig samt om den nya brottsligheten är svårare eller lindrigare än den tidigare. Vidare skall beaktas den tid som förflutit mellan brotten.”

 

21 Prop. s. 78. 22 Prop. s. 88. (Jag vägrar att använda termen ”åtalsunderlåtelse” eftersom den antyder att åklagaren är försumlig.)

SvJT 1992 Påföljdsbestämningens struktur 267 Först om återfallet inte tillräckligt kan beaktas på angivet sätt skall ”i skälig utsträckning” hänsyn tas därtill vid straffmätningen. Det kanske inte finns något att förverka (prövotiden är ju tämligen kort) och/eller det nya brottet kan vara så allvarligt att fängelse är den enda tänkbara påföljden. De riktlinjer som ges i BrB 29:4 sammanfaller i stort med de nyss citerade rörande förverkande av villkorligt medgiven frihet: ”Härvid skall särskilt beaktas vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, vilken tid som förflutit mellan brotten samt huruvida den tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig.” Den mest påtagliga skillnaden ligger i att 29:4 talar om särskilt allvarlig brottslighet, vilket pekar mot ett straffvärde på åtminstone ett års fängelse.23 Regleringen av återfall hör enligt min mening till svagheterna i påföljdsbestämningsreformen. Här nöjer jag mig med att erinra om att FSK föreslog att vid straffmätning skulle inte återfall tillåtas få påverka ett fängelsestraffs längd.24

Steg C: LINDRING PÅ GRUND AV BILLIGHETSSKÄL Den något kontroversiella och heterogena grupp av grunder för strafflindring som upptas i BrB 29:5 brukar benämnas ”billighetsskäl”. Trots att de inte påverkar straffvärdet anses de ha något att göra med ”rättvis” behandling av brottslingen.25 Grunden för mildare behandling är emellertid inte alltid klar, och det är inte heller lätt att säga hur valet mellan strafflindring och benådning skall göras.26 Om straffvärde har att göra med gärningens straffvärdighet, så är nu fråga om gärningsmannens straffvärdighet. I en del fall framstår en rent gärningsinriktad skuldbedömning som inte fullt utslagsgivande: i ett vidare perspektiv synes gärningsmannen vid domstillfället vara mindre klandervärd. Detta gäller p. 2 (tillbakaträdande, rättelse, kompensation) och p. 7 (ovanligt lång tid mellan brott och dom). I andra fall är brottslingens utsatthet avgörande: p. 1 (poena naturalis) och p. 6 (hög ålder, dålig hälsa). Man kan naturligtvis ifrågasätta om det förhållandet att man — låt vara på goda grunder — tycker synd om gärningsmannen bör vara tillräckligt som grund för strafflindring. Två punkter gäller uttryckligen fall av sanktionskumulation: p. 4 (utvisning) och p. 5 (avskedande eller uppsägning, annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning). Dessutom

 

23 Prop. s. 89. 24 Se FSK s. 423–426. 25 Se allmänt prop. s. 89–96 och FSK s. 449–454. 26 Se FSK s. 453–454.

268 Nils Jareborg SvJT 1992 är generalklausulen i p. 8 tänkt att täcka undantagsfall där det finns anledning till strafflindring på grund av skyldighet att betala skadestånd eller företagsbot eller på grund av förverkande eller disciplinpåföljd. Andra fall där p. 8 kan tänkas komma till användning är att brott förövats i samband med ett självmordsförsök och att påföljden måste lindras för undvikande av att ett straff drabbar tredje person (främst barn) på ett exceptionellt sätt.27 Svensk rätt är återhållsam när det gäller att belöna brottslingar för underlättande av lagföring. Den strafflindring som förutskickas i p. 3 (frivillig självangivelse) torde vara en nyhet för många domstolar. Det bör understrykas att punkten gäller blott avslöjande av egen brottslighet. FSK argumenterade kraftfullt mot beaktande av hjälp med utredning av annans brottslighet.28 Även departementschefen tog avstånd från ”kronvittnesrabatter”, men ville dock inte helt stänga dörren för tillämpning av p. 8 i sådana fall.29 Billighetsskäl är av särskild betydelse för valet mellan fängelse och villkorlig dom/skyddstillsyn (se avsnitt 5). Angelägenheten av att begränsa användningen av fängelsestraff gör det lättare att överse med svagheterna i regleringen.

 

Steg D: LINDRING PÅ GRUND AV LÅG ÅLDER En ung brottsling är i allmänhet mindre klandervärd än en vuxen. Stöd för strafflindring på grund av omognad (reducerad skuld = lägre straffvärde) ges i BrB 29:3 st. 1 p. 3. Den strafflindring för brottslingar i åldersgruppen femton-tjugo år som föreskrivs i BrB 29:7 har annan grund. Bestämmelsen utgör ett led i en allmän politik att om möjligt hålla ungdomar utanför fängelserna, och om fängelse inte kan undvikas göra vistelsen där kortvarig.30 Den teoretiska grunden härför är långt ifrån klar. Ungdomar är kanske generellt mer sårbara, eller värda att ges fler chanser, att bli föremål för ett annat mått av tolerans än vuxna. I praktiken torde domstolarna vid straffmätning normalt inte bry sig om att tillämpa 29:3 st. 1 p. 3 vid sidan av 29:7. De reduktioner som kommer i fråga är ofta drastiska: ner till en tredjedel av vad som eljest skulle ådömas.

 

 

Steg E: LINDRING PÅ GRUND AV SPECIALREGLER Det finns några bestämmelser som reglerar speciella fall av sanktionskumulation:

 

27 Se närmare prop. s. 96. 28 FSK s. 452–453. 29 Prop. s. 92. 30 Prop. s. 97–98.

SvJT 1992 Påföljdsbestämningens struktur 269 - BrB 2:6 (påföljd utomlands för samma brott);
- BrB 34:3 st. 2 (beaktande av grunderna för BrB 26:2); och
- BrB 28:9, 34:6 st. 3 och 38:2a st. 2 (beaktande av undanröjd skyddstillsyn).

 

Steg F: PÅFÖLJDSEFTERGIFT (a) Huvudregeln angående påföljdseftergift finns i BrB 29:6. Man skall lägga märke till att endast billighetsskäl kan föranleda påföljdseftergift. Obetydligt straffvärde eller låg ålder kan således inte leda till en lindrigare reaktion än att straffet sätts vid bötesminimum. Straffvärde saknas helt först om gärningen inte utgör brott, och i sådant fall skall gärningsmannen givetvis frikännas, inte fällas och ges påföljdseftergift.31 (b) Den lindring som avses i BrB 2:6 (se Steg E) kan ge anledning till påföljdseftergift. (c) Den som begått brott under påverkan av allvarlig psykisk störning skall — såvitt nu är i fråga — vara fri från påföljd, om domstolen finner att böter inte bör ådömas (BrB 30:6).

 

5. Påföljdsbestämning
Såsom redan antytts är syftet med följande översikt närmast att tillhandahålla en check-lista för påföljdsbestämningen.

 

Steg I: STRAFFSKALAN FÖR VARJE ENSKILT BROTT
(a) Varje straffbestämmelse innehåller en brottsbeskrivning och en därtill knuten straffskala. Allmänna maxima för böter och allmänna minima för böter och fängelse anges inte i straffbestämmelserna (se därom BrB 25:2–4 och 26:1). Straffskalorna för försök, förberedelse, stämpling, medverkan och underlåtenhet att avslöja eller hindra brott regleras i BrB kap. 23.
(b) Följande bestämmelser ger lagstöd för att underskrida eljest tillämpligt minimistraff:
- BrB 23:5 (medverkan: reducerat straffvärde);
- BrB 24:5 (excess: reducerat straffvärde);
- BrB 29:3 st. 2 (uppenbart påkallat med hänsyn till brottets straffvärde);
- BrB 29:5 st. 2 (billighetsskäl; särskilda skäl);
- BrB 29:7 st. 1 (låg ålder);
- BrB 13:11, 14:11, 15:14 (billighetsskäl; frivilligt tillbakaträdande vid brott mot allmänheten);
- BrB 2:2 st. 3 (krav på dubbel kriminalisering);
- BrB 2:6 st. 2 (påföljd utomlands för samma brott);

 

31 FSK s. 431.

270 Nils Jareborg SvJT 1992 - BrB 34:3 (i enlighet med grunderna för BrB 26:2);
- BrB 28:9, 34:6 och 38:2a (i samband med undanröjande av skyddstillsyn); och
- BrB 22:8 (straffrättsvillfarelse vid brott under krig: reducerat straffvärde). (c) Det finns endast en möjlighet att överskrida föreskrivet maximum. På sätt som närmare regleras i BrB 26:3 kan vid återfall ett maximum på mer än sex år höjas med fyra år, om gärningsmannen tidigare dömts till fängelse i lägst två år (brott som någon begått före tjugoett års ålder får inte läggas till grund för förhöjning; lindring på grund av låg ålder). På denna grund kan brott med ett maximum enligt straffbestämmelsen på åtta eller tio år således rendera tolv respektive fjorton års fängelse. (d) Några straffbestämmelser innehåller fängelse tio år eller på livstid som maximum (se t.ex. BrB 13:2, grov mordbrand; för mord, BrB 3:1, utgör fängelse tio år eller på livstid hela ”skalan”). Om sådant brott förövats av någon före tjugoett års ålder får fängelse på livstid inte ådömas (BrB 29:7 st. 2; lindring på grund av låg ålder).

 

Steg II: STRAFFSKALAN FÖR DEN SAMLADE BROTTSLIGHETEN
Huvudregeln är att den som döms för mer än ett brott skall ådömas en påföljd (se närmare BrB 30:3). Detta innebär att en särskild straffskala måste konstrueras för den samlade brottsligheten. Svensk rätt bygger på den s. k. asperationsprincipen. Minimum för den samlade brottsligheten är identiskt med minimum för det svåraste av minima för de enskilda brotten, och maximum förhöjs i enlighet med tämligen detaljerade regler i BrB 25:5–6 och 26:2. Det kan nämnas att ett maximum på åtta eller tio års fängelse vid flerfaldig brottslighet maximalt kan höjas med fyra år. Sådan återfallsförhöjning som avses i BrB 26:3 (se Steg I (c)) gäller inte varje enskilt brott, utan den samlade brottsligheten. Det innebär att arton år är det längsta tidsbestämda straff som kan ådömas. Fastän flerfaldig brottslighet är mycket vanlig, har i praktiken reglerna om konstruktion av en särskild straffskala för den samlade brottsligheten sällan någon betydelse, utom vid narkotikabrott; i övrigt är straffskalan för det svåraste av brotten fullt tillräcklig för ådömande av en adekvat påföljd. I detta sammanhang bör erinras om bestämmelserna i BrB kap. 34. De ger ju möjlighet att låta en tidigare ådömd påföljd avse också ny brottslighet, eller att undanröja tidigare ådömd påföljd och döma till påföljd av annan art för den samlade (gamla och nya)

SvJT 1992 Påföljdsbestämningens struktur 271 brottsligheten. Domstolen kan med andra ord vidga perspektivet och vid påföljdsbestämningen beakta brottslighet för vilken påföljd redan har bestämts.

 

Steg III: PÅFÖLJDSALTERNATIVEN
I straffskalorna nämns endast straffen, dvs. böter och fängelse. BrB 1:5 föreskriver att fängelse alltid skall anses som ett svårare straff än böter. Det finns således ingen överlappning mellan skalan för böter och skalan för fängelse. Villkorlig dom och skyddstillsyn får användas i stället för fängelse (BrB 1:4, 27:1 och 28:1). Villkorlig dom och skyddstillsyn är följaktligen också att anse som svårare påföljder än böter. Eftersom en villkorlig dom i sig inte innebär mer än en varning och en registrering skall den normalt förenas med böter; det krävs särskilda skäl för att så inte skall ske (BrB 30:8). Skyddstillsyn innefattar övervakning och ofta också föreskrifter om åligganden av olika slag; presumtionen är därför den omvända (se närmare BrB 30:10). Skyddstillsyn kan också förenas med fängelse upp till tre månader (BrB 28:3, 30:11), men inte med både fängelse och böter. Överlämnande till särskild vård enligt BrB 31:1 (unga lagöverträdare) eller 31:2 (missbrukare) utgör alternativ både till böter och till fängelse. Överlämnande till särskild vård enligt BrB 31:3 (psykiskt störda lagöverträdare) utgör alternativ till fängelse, men inte till böter. För samtliga former gäller dock att de i praktiken utgör alternativ till fängelse. Att gärningsmannen nått en viss ålder och inte är psykiskt avvikande utgör inte brottsrekvisit enligt svensk rätt (såvitt bekant i motsats till vad som eljest gäller världen över, utom på Grönland). BrB 1:6 föreskriver emellertid att brottspåföljd inte får ådömas den som begått brott före femton års ålder. BrB kap. 35 innehåller regler om preskription.

 

Steg IV: PÅFÖLJDSVAL: ÖVERLÄMNANDE TILL SÄRSKILD VÅRD
De påföljder som regleras i BrB kap. 31 passar inte särskilt väl ihop med påföljdssystemet i övrigt. FSK önskade därför klassificera överlämnande till särskild vård som alternativ till brottspåföljder i stället för brottspåföljder.32 Departementschefen kunde i likhet med åtskilliga remissinstanser inte inse att ökad terminologisk klarhet är ett gott skäl för lagändring, varför överlämnande till särskild vård fortfarande betecknas som brottspåföljder.33

 

32 FSK s. 119. 33 Se närmare prop. s. 63–64.

272 Nils Jareborg SvJT 1992 Den speciella karaktären hos dessa påföljder gör att det är lämpligt att på ett tidigt stadium utreda om någon av dem skall ådömas. BrB 31:1 avser den som är under tjugoett år (hänsyn till låg ålder); för den som är under arton år råder en mycket stark presumtion för att överlämnande till vård inom socialtjänsten skall ådömas i stället för fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn (se vidare Steg VII (d)). I BrB 31:2 skall st. 2 uppmärksammas: om brottets maximum är högre än fängelse i ett år krävs särskilda skäl för att gärningsmannen skall överlämnas till vård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (hänsyn till abstrakt straffvärde). BrB 31:3 gör det möjligt att under hänvisning till återfall eller andra särskilda skäl förena överlämnande till rättspsykiatrisk vård med böter, villkorlig dom eller skyddstillsyn.

 

Steg V: PÅFÖLJDSVAL: BÖTER eller FÄNGELSE
Valet mellan böter och fängelse regleras inte av påföljdsvalskapitlet (BrB kap. 30), utan av straffmätningskapitlet (BrB kap. 29). Eftersom fängelse anses alltid vara strängare än böter, finns här ingen skillnad mellan straffmätning och påföljdsval. Finner man att böter skall ådömas, förflyttar man sig till Steg VI. Finner man att böter inte utgör en tillräcklig påföljd, förflyttar man sig till Steg VII.

 

Steg VI: STRAFFMÄTNING: BÖTER
De relevanta faktorerna har redovisats i avsnitten 2, 3 och 4. Maximi- och minimistraff regleras i BrB kap. 25.

 

Steg VII: PÅFÖLJDSVAL: FÄNGELSE eller ETT ALTERNATIV
Bortsett från överlämnande till särskild vård (se Steg IV) är villkorlig dom och skyddstillsyn alternativ till fängelse. Enligt BrB 30:1 st. 1 är emellertid, vid val av påföljd, fängelse att anse som strängare än villkorlig dom/skyddstillsyn. (I relation till böter står fängelse däremot på samma nivå som villkorlig dom/skyddstillsyn.) Syftet med regeln i 30:1 är att lägga grunden för en presumtion mot användning av fängelse. (a) BrB 30:6 förbjuder att fängelse ådöms när gärningsmannen begått brottet under inflytande av allvarlig psykisk störning (se även BrB 31:3 st. 3 om förbud att kombinera överlämnande till rättspsykiatrisk vård med fängelse). (b) BrB 30:4 st. 1 uppmanar domstolarna att ”fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse”, under beaktande av bl.a. billighetsskäl, dvs. omständigheter som nämns i BrB 29:5.

SvJT 1992 Påföljdsbestämningens struktur 273 (c) BrB 30:4 st. 2 utpekar tre typer av omständigheter som kan göra att presumtionen mot fängelse bryts: brottslighetens straffvärde, brottslighetens art, och återfall. Beträffande brottslighetens straffvärde anger förarbetena en riktlinje av innebörd att om straffvärdet är ett års fängelse eller högre gäller en presumtion för användning av fängelse.34 Relationen mellan denna riktlinje och hänvisningen i 30:4 till billighetsskälen i 29:5 förblir dock något oklar. Åtminstone i en del fall, där straffvärdet är ett år eller högre, men där en straffmätning — på grund av förekomsten av billighetsskäl — skulle leda till ett fängelsestraff betydligt kortare än ett år, får antas att presumtionen mot fängelse inte bryts (se även nedan under (f)). Hänvisningen till brottslighetens art gör det möjligt att välja fängelse i stället för villkorlig dom/skyddstillsyn utifrån allmänpreventiva överväganden. (I propositionen uppmärksammas emellertid bara användningen av korta fängelsestraff, inte den i praxis inte ovanliga användningen av fängelse i intervallet sex-elva månader, trots att återfall inte föreligger.) Även vid mindre allvarlig brottslighet leder återfall till att ”kriminalvård i frihet så småningom utesluts”.35 Av betydelse för påföljdsvalet är givetvis hur ingripande ett alternativ är. Särskilt intressant är därför möjligheten att ”förstärka” en skyddstillsyn. Enligt BrB 30:10 skall domstolen vid bedömningen av om skyddstillsyn bör förenas med böter beakta just de faktorer som nämns i BrB 30:4 st. 2. Vad gäller förening av skyddstillsyn med fängelse sägs i BrB 30:11 att sådan får ske endast om det är ”oundgängligen påkallat” med hänsyn till straffvärdet eller till att återfall föreligger, eller med andra ord: ”endast i de fall då alternativet är att döma den tilltalade till ett längre fängelsestraff.”36 (d) För unga lagöverträdare har vad som sagts under (c) begränsad betydelse. BrB 30:5 uppställer särskilda hinder mot användning av fängelse. Om gärningsmannen vid tiden för brottet var arton, nitton eller tjugo år, krävs särskilda skäl för att döma till fängelse (30:5 st. 2). Bestämmelsen nämner brottslighetens straffvärde som en beaktansvärd faktor, men i motiven sägs också dess art och återfall vara relevanta.37 För ungdomar i denna åldersgrupp måste således vad som i 30:4 st. 2 anges som skäl för fängelse göra sig gällande med särskild styrka.

 

34 Se prop. s. 100. 35 Prop. s. 101. 36 Prop. s. 108. 37 Prop. s. 103.

274 Nils Jareborg SvJT 1992 Om gärningsmannen vid tiden för brottet var femton, sexton eller sjutton år, kan fängelse sällan komma till användning. BrB 30:5 st. 1 kräver synnerliga skäl, i praktiken ett mycket högt straffvärde.38 Antalet personer som i denna åldersgrupp döms till fängelse är cirka femtio per år, och de får stora ”rabatter” med stöd av BrB 29:7. Den normala påföljden skall vara överlämnande till vård inom socialtjänsten enligt BrB 31:1. Denna påföljd kan kombineras med böter på grunder som är identiska med dem som nämns i BrB 30:4 st. 2. (e) BrB 30:9 st. 2 reglerar särskilda skäl för skyddstillsyn i tre punkter. Uppräkningen är dock inte tänkt att vara uttömmande. Ehuru det inte är särskilt enkelt att utläsa det av lagtexten, är avsikten bakom uttrycket ”särskilda skäl” att skyddstillsyn skall kunna komma till användning i fall där enligt BrB 30:4 st. 2 fängelse normalt borde följa.39 Såvitt gäller straffvärdet torde praxis ge vid handen att presumtionen för fängelse vid högre straffvärden än ett år ersätts av en presumtion för fängelse vid högre straffvärden än två år (se (c) ovan). (f) Man kan fråga om vad nu sagts uttömmer möjligheterna att undvika fängelse. Eftersom systemet spelar med presumtioner åt ena eller andra hållet finns det rent logiskt kvar en klass av fall där huvudregeln i BrB 30:4 st. 1 så att säga får sista ordet. Som antytts under (a) kan mycket starka billighetsskäl tänkas bryta alla presumtioner för fängelse.40 Kombinationer av olika typer av skäl mot fängelse kan också tänkas leda till att villkorlig dom eller skyddstillsyn används i stället för fängelse trots att fängelse normalt borde följa. Klart är emellertid att sådana fall måste vara sällsynta, om inte systemet skall undermineras; i stället för en beslutsgång stödd av vägledande presumtioner får vi annars ogenomskådliga helhetsbedömningar. Om påföljdsvalet resulterar i fängelse, förflyttar man sig till Steg VIII. Om det resulterar i ett alternativ, förflyttar man sig till Steg IX (eller till Steg IV).

 

Steg VIII: STRAFFMÄTNING: FÄNGELSE
De relevanta faktorerna har redovisats ovan i avsnitten 2, 3 och 4.

 

 

 

Steg IX: PÅFÖLJDSVAL: VILLKORLIG DOM eller SKYDDSTILLSYN

 

38 Prop. s. 103. 39 Se prop. s. 106. 40 Prop. s. 99 kan läsas på detta sätt.

SvJT 1992 Påföljdsbestämningens struktur 275 Inledningsvis kan erinras om vad som sagts under Steg VII (e). Det finns inga särskilda skäl för villkorlig dom på samma sätt som det finns särskilda skäl för skyddstillsyn. Valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn skall i princip ske på individualpreventiva grunder, vilket naturligtvis innebär att återfall kan få en avgörande betydelse. Enligt BrB 30:7 skall som skäl för villkorlig dom beaktas ”om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet”. För val av skyddstillsyn krävs enligt BrB 30:9 att ”det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet”. Prognostänkandet ges emellertid av motiven en plats i bakgrunden. I stället anges som avgörande huruvida det finns ett behov av stöd eller hjälp.41 Huvudregeln är att villkorlig dom skall förenas med böter. Se närmare BrB 30:8. Förekomsten av billighetsskäl kan göra att man bör avstå från att ådöma böter. Detsamma gäller den omständigheten att gärningsmannen åläggs betala skadestånd.42 När skyddstillsyn förenas med villkor om s. k. kontraktsvård (BrB 30:9 st. 2 p. 3) skall domstolen i domslutet ange hur långt ett fängelsestraff skulle ha blivit om sådan påföljd ådömts i stället (BrB 28:6a st. 1). Motsvarande gäller enligt 1989 års lag om försöksverksamhet med samhällstjänst § 2 st. 2.

 

Steg X: LINDRING PÅ GRUND AV PROCESSUELLT FRIHETSBERÖVANDE
Se närmare BrB kap. 33.

 

41 Prop. s. 105. FSK:s förslag innehöll positiva kriterier endast för valet av skyddstillsyn; villkorlig dom skulle således ådömas om det saknades skäl att ådöma fängelse eller skyddstillsyn (SOU 1986:13 s. 79–80). Teoretiskt sett kan utformningen av BrB kap. 30 leda till att fängelse i strid med 30:4 st. 1 är den enda tillämpliga påföljden, nämligen när varken kravet i 30:7 eller kravet i 30:9 är uppfyllt. 42 Prop. s. 104.