Psykologisk expertis i rättssalarna — får vi bättre domstolsbeslut?

 

 

Av docent Svenke Christianson

Under senare år har psykologer uppträtt som expertvittnen vid flera rättegångar i Sverige, t. ex. vid rättegången mot Christer Pettersson i samband med Palme-mordet, vid den s. k. styckmordsrättegången, samt vid en rad incestmål. I dessa mål har åklagarsidan respektive försvarssidan åberopat olika expertvittnen. Man har då kunnat iaktta en stor oenighet i dessa expertvittnens utsagor så att försvarets expert hävdat en psykologisk ståndpunkt (t. ex. att vi blir sämre iakttagare under hot) medan åklagarsidans vittne hävdat en motsatt psykologisk åsikt (t. ex. att vittnen mycket väl kan uppfatta viktiga detaljer vid hotfulla situationer). Denna oenighet mellan experters vittnesmål har uppmärksammats av svensk massmedia och den fråga man ställt sig är om vårt rättsväsende gagnas av vittnespsykologer, dvs. om vi får bättre domstolsbeslut med hjälp av psykologisk sakinformation? En kvällstidning uttryckte sin synpunkt i samband med Palme-målet, rubriken löd: ”Låt oss glömma minnesmästarna”.
    Kritiken mot vittnespsykologin i rättssammanhang är förståelig och det är därför viktigt att skingra den förvirring som för närvarande råder beträffande begreppet ”vittnespsykologi” och psykologins roll i rättsväsendet. I denna artikel sammanfattas den psykologiska kunskap som kan vara behjälplig i rättsliga sammanhang.1 Jag diskuterar även olika forskningsmetodologiska frågeställningar och etiska dilemman som bör beaktas när psykologer uppträder som expertvittnen vid rättegångar.
    Som utgångspunkt för denna diskussion har jag valt mordet på Olof Palme och den efterföljande rättegången mot Christer Pettersson som utpekades av Lisbet Palme som den man som sköt ned hennes make. Två psykologer anlitades som expertvittnen för att

 

1 Den forskning som jag hänvisar till i denna artikel avser huvudsakligen anglosaxiska förhållanden, dvs. en jurys, bestående av enbart lekmän, bedömningar av vittnesmål och psykologexperters uttalanden. Forskningsresultaten är, enligt min mening, applicerbara också på svenska förhållanden även om nämndemännen i det svenska systemet alltid fattar beslut i skuldfrågor och gör bedömningar av vittnesmål och expertutlåtanden vid överläggningar som sker under ledning av en juristdomare, vilken på ett annat sätt än en lekmannadomare har vana att bedöma vittnesmål och betydelsen av olika expertutlåtanden. Juristdomaren är dock också lekman vad gäller t. ex. minnespsykologi.

SvJT 1992 Psykologisk expertis i rättssalarna 313 ge sin syn på perception och minne som hjälp för rätten att utvärdera Lisbet Palmes berättelse. Inledningsvis ges en kort beskrivning av vad Lisbet Palme berättade vid olika förhör och därefter sammanfattas de två psykologiska experternas vittnesmål.

 

Mordet på Olof Palme
Statsminister Olof Palme sköts ned på öppen gata fredagskvällen den 28 februari 1986 då han och hans fru, Lisbet Palme, promenerade hem från ett biobesök i centrala Stockholm. I det första polisförhöret dagen efter mordet berättade Lisbet Palme att hon och hennes man hade lämnat sitt hem klockan 20:40 för att sammanträffa med sonen Mårten och hans flickvän vid Grandbiografen på Sveavägen. De skulle se en film som började klockan 21:00. Efter filmens slut promenerade de alla fyra söderut på Sveavägen. De stannade till vid ett upplyst skyltfönster för att Olof skulle kontrollera något i bioprogrammet. Efter ett kort samtal skiljdes de åt från sonen och hans flickvän och makarna Palme gick över på andra sidan gatan för att titta i skyltfönstren. De gick arm i arm, med Lisbet Palme närmast gatan. Lisbet Palme kunde inte påminna sig att hon kände igen någon som de mötte under promenaden, inte heller hade hon lagt märke till att någon följde efter dem. Hon påpekar att hon vanligvis snävar in sin uppmärksamhet när hon är ute och går med sin make, detta för att undvika nyfikna blickar från förbipasserande människor.
    När makarna Palme efter ett par hundra meters promenad nådde hörnet av Tunnelgatan-Sveavägen hörde fru Palme några ”smällar”, troligen två till antalet (senare beskrivna som en knall med eko-effekt). De lät som om de kom från nära håll. Hon trodde att det var några ungdomar som lekte med smällare och vände sig mot sin man för att kommentera saken. I samma ögonblick såg hon hur Olof sjönk ihop på trottoaren, kraftigt blödande från bröst och mun. Sedan hörde hon ytterligare en smäll och kände hur det brände till på ryggen. Snett bakifrån såg hon en man borta i ett hörn som sprang in mot Tunnelgatan. Han stannade till, vände sig om och fortsatte sedan att springa igen. Hon lade inte märke till någon annan person i närheten. Lisbet Palme skrek på hjälp och kort därefter hade ett flertal männsikor samlats för att hjälpa till.
    Lisbet Palme beskrev gärningsmannen som en man i 40-årsåldern, ca 180 lång och med en kompakt kropp. Hon uppfattade att han var mörk men inte på ett direkt sydländskt sätt, utan håret var mer brunaktigt. Han var klädd i mörka, troligen grå byxor och en blå, något bullig täckjacka som gick en bit nedanför midjan. I

314 Sven-Åke Christianson SvJT 1992 övrigt uppgav Lisbet Palme att hon inte lagt märke till något ytterligare beträffande hans utseende eller klädsel. Enligt polisrapporten var Lisbet Palme svårt chockad vid det inledande polisförhöret och hade svårt att besvara frågor omkring mordet.
    I ett andra polisförhör ca en månad senare (25 mars 1986) uppger Lisbet Palme att efter det att hennes man fallit till marken så tittade hon upp och såg då en man med stirrande blick titta på dem från från ca 10 meters håll i hörnet av Tunnelgatan. Hon uppfattade honom att vara i 40-årsåldern, omkring 180 lång, med en intensivt stirrande blick, tunna, smala läppar, en platt överläpp, en rak panna med raka ögonbryn, samt ett rektangulärt ansikte med ett något framskjutet hakparti och markerade kindkotor. Hon beskriver honom som bredaxlad utan att vara stor. Han hade uppdragna axlar och ett kort halsparti. När hon såg honom springa iväg från platsen gav han ett spänstigt, vältränat intryck. Hon kunde inte se om han bar på något. Han yttrade inte något under hela händelseförloppet. Lisbet Palme uppger vidare att hon var mycket observant vid detta tillfälle eftersom hon tittade efter någon som kunde hjälpa henne.
    Två år och 10 månader efter mordet (14 december 1988) deltar Lisbet Palme i en konfrontation. Hon får då titta på ett videoband med 12 män där en av männen är den mordmisstänkte Christer Pettersson. Efter att ha sett inledningen av bandet, där samtliga deltagare i konfrontationen står uppställda tillsammans, säger Lisbet Palme enligt polisprotokollet: ”Det ser man väl vem som är alkoholist. Det är nummer åtta” och fortsätter: ”Men det är inte bara det.” När hon har sett hela bandet, med individuella presentationer av deltagarna (närbild, helbild samt en sekvens där deltagaren får gå runt ett varv i ett rum), uppger hon att nummer 8 (Christer Pettersson) stämmer med hennes beskrivning, ”... hans ansiktsform, ögon och hans ruskiga utseende.” Hennes uppfattning rubbas inte vid en andra presentation av videobandet. Lisbet Palme kunde således omedelbart peka ut den misstänkte och var också chockad över igenkännandet. När hon senare utfrågas närmare om nr 8 på bandet, påpekar hon att han inte hade mustasch enligt hennes minnesbild (Christer Pettersson hade mustasch vid konfrontationen men inte vid tidpunkten för mordet på Olof Palme).

 

SvJT 1992 Psykologisk expertis i rättssalarna 315 Rättegången mot Christer Pettersson och experternas vittnesmål
Rättegången i tingsrätten mot Christer Pettersson började i juni 1989. Lisbet Palme var åklagarsidans huvudvittne2 eftersom hon hade kunnat peka ut den misstänkte Pettersson som gärningsmannen. Förvarssidan kallade in en expert som vittnade om vilka faktorer som var avgörande för ett ögonvittnes tillförlitlighet och som sedan förklarade att Lisbet Palmes vittnesmål knappast kunde anses som tillförlitligt. Den tilltalade dömdes dock av tingsrätten som skyldig till mordet trots detta expertvittnesmål. Domen överklagades av Pettersson och målet togs upp på nytt i hovrätten. Denna gång hade både försvarssidan och åklagarsidan kallat in var sitt expertvittne.
    Försvarets expert presenterade ett nio sidor långt utlåtande samt ett muntligt vittnesmål i vilket hon förklarade att hon använt en ”formell strukturanalys” för att utvärdera Lisbet Palmes vittnesmål.3 Enligt försvarets vittnesexpert kan inte generell kunskap om människor hjälpa oss att förstå fakta i ett enskilt fall, utan det är endast en analys av ett vittnes utsagor som kan avgöra om ett vittnesmål är trovärdigt eller ej. Dessa utsagor kan bara utvärderas av en person som tränats enligt den formella strukturanalysen. Eftersom det inte fanns några inspelningar av de inledande förhören med Lisbet Palme så kunde försvarets vittne inte tillämpa sin utsageanalytiska medod till fullo. Hon valde därför att kommentera hur fortlöpande förhör med Lisbet Palme givit upphov till nya detaljminnen och hur bilden av ett ansikte successivt hade växt fram, inte som en konsekvens av Lisbet Palmes faktiska minne utan som en produkt av massmedia och andra informationskällor.
    Försvarets expert betonade de speciella omständigheter som kan ha inverkat negativt på tillförlitligheten i Lisbet Palmes utpekande av gärningsmannen. Bland dessa nämndes dåliga ljusförhållanden, att händelsen inträffat under mycket kort tid, händelsens känslomässiga karaktär, att den utpekade var en främmande person, den mycket långa tid som gått innan identifikationen gjordes samt hur minnesbilden kan ha påverkats av informationen i massmedia. Hon påpekade att under konfrontationen så hade Lisbet Palme kommenterat att det var lätt att se vem som var alkoholist. Detta indikerade enligt försvarsvittnet att Lisbet Palme grundade sig på

 

2 Rätteligen hördes Lisbet Palme i rättegången som målsägande. Jag kommer dock fortsättningsvis att använda ordet vittnesmål om hennes berättelse. 3 Den formella strukturanalysen är en hermeneutisk metod som utvecklades av den framlidne Arne Trankell på 1950-talet för att analysera och tolka tillförlitligheten i ett muntligt vittnesmål. Bristen på vetenskaplighet i detta arbetssätt har inneburit att den inte fått något gehör inom den akademiska psykologin.

316 Sven-Åke Christianson SvJT 1992 information från andra källor än sitt eget minne. Vidare så ansåg hon att Lisbet Palme troligtvis hade befäst sin uppfattning genom att videosekvensen med den utpekade Christer Pettersson hade visats flera gånger efter varandra. Någon vetenskaplig information angavs ej som stöd för försvarsvittnets uttalanden. Det föreföll som om hon förlitade sig på den s. k. ”Devlin-rapporten”,4 vilken citerades i hennes utlåtande från en sekundär källa.5 I sin sammanfattning beskriver försvarets expert hur Lisbet Palme skapar en bild av Christer Petterssons ansikte och hur hon sedan med tiden blir mer och mer övertygad om att han är mannen som sköt ihjäl hennes make. Således, enligt försvarsidans vittnesexpert var, Lisbet Palmes vittnesmål inte trovärdigt.
    För att tillbakavisa denna tolkning av Lisbet Palmes vittnesmål kallade åklagarsidan in en expert som fick till uppgift att besvara tio specifika frågor om minnet och de faktorer som kan tänkas påverka ett vittnes minnesbild. Åklagarvittnet gjorde detta i ett 16sidigt svar samt i ett muntligt vittnesmål. Han gjorde då klart att han inte hade någon intention att kommentera fru Palmes uttalanden eller hennes identifikation av Christer Pettersson, utan såg det som sin uppgift att endast besvara de frågor som ställdes utifrån internationellt vedertagna forskningsresultat. Denne expert gjorde också klart att försvarets vittne baserade sina slutsatser om fallet på missvisande spekulationer som inte hade med vetenskaplighet att göra.
    Inom några områden gick åsikterna klart isär mellan experterna. I motsats till försvarsvittnets åsikt att känslomässig stress försämrar minnesförmågan, hävdade åklagarsidans expert på basis av olika studier6 att central detaljinformation från känslomässiga händelser mycket väl kan bevaras i minnet.
    Angående betydelsen av att en iakttagelse görs under kort tid, hänvisade åklagarsidans expert bl. a. till den s. k. ”total-time hypo-

 

4 Devlin-rapporten var en produkt av en Brittisk kommitté som sammankallades under 1970-talet för att utvärdera fall av felaktigt fällande domar som avkunnats bl. a. till följd av vittnens felaktiga identifiering av brottsmisstänkta personer. Denna kommitté uttryckte sina reservationer mot tillförlitligheten i de domar som endast baseras på ögonvittnesskildringar och man rekommenderade att domstolar föreskrivs att det inte är tillförlitligt att avge en fällande dom på ögonvittnesbevisning, såvida inte identifieringsförhållandena är exceptionella eller att vittnesmålet stöds av uppgifter av annat slag. Även om denna rapport fick en viss betydelse när den först lades fram i England så har den knappast fått en så stor genomslagskraft i något land som i Sverige i samband med Palmerättegången. 5 Loftus, E. F. (1979). Eyewitness testimony. London: Harvard University Press. 6 Christianson, S.-Å., & Loftus, E. F. (1987). Memory for traumatic events. Applied Cognitive Psychology, 1, 225–239, Christianson, S.-Å., & Loftus, E. F. (1990). People’s traumatic memories. Bulletin of the Psychonomic Society, Christianson, S.-Å., & Loftus, E. F. (1991). Remembering emotional events: The fate of detailed information. Cognition & Emotion, 5, 81–108.

SvJT 1992 Psykologisk expertis i rättssalarna 317 tesen”7 som i korthet innebär att det är den totala tiden (dvs. presentationstid och efterföljande paus) som är det kritiska och inte enbart presentationstiden. Även om exponeringstiden är kritisk för minnet av en händelse, så kan negativa effekter av korta händelseförlopp reduceras genom upprepade exponeringar med korta pauser mellan varje exponeringstillfälle (Lisbet Palme uppgav vid förhören att hon sett gärningsmannen under tre skeden). Åklagarvittnet hävdade vidare att även om massmedia och andra informationskällor kan påverka ett vittnes ursprungliga minnesbild, vilket psykologisk minnesforskning har visat,8 så kan starka ledtrådar ge upphov till korrekt framplockning av minnen. Som svar på andra specifika frågor hävdade åklagarens expertvittne att det finns ett klart empiriskt stöd för att man kan minnas central detaljinformation över långa tidsperioder även om händelsen inträffat under mycket kort tid och under stressbetonade eller t. o. m. traumatiska förhållanden.
    Även om det fanns flera andra vittnen som identifierat Pettersson i närheten av den plats där Olof Plame sköts ned så var det Lisbet Palmes vittnesuppgifter som åklagarsidan koncentrerade sig på. Det visade sig dock att Devlin-rapporten fick stor betydelse i hovrättens utvärdering av den psykologiska sakkunskap som presenterats och man antog att Lisbet Palme hade misstagit sig eller haft en förutfattad mening då hon identifierat Christer Pettersson. Således frikändes Christer Pettersson av hovrätten eftersom man saknade teknisk bevisning som kunde binda honom till brottet.
    Reaktionen på inblandningen av psykologer i Palmemålet var negativ både bland allmänheten och i media. I sina kommentarer till domen var det många som ansåg att ”slaget mellan experterna” inte var till någon hjälp för rättegången.
    Är Palme-målet unikt? I vissa avseenden skiljer det sig från andra fall: Offret var en mycket känd person och fallet fick mycket stor publicitet och uppmärksamhet. Lisbet Palmes minnesbild av den man som sköt hennes make är antagligen ett av de mest debatterade vittnesmålen i svensk rättshistoria. Å andra sidan inbegriper detta rättsfall de flesta av de frågor och problem som kommit att aktualiseras i samband med vittnespsykologiska utredningar och utgör därför en perfekt språngbräda för en diskussion om nyttan med psykologisk expertis i domstolssammanhang.

 

 

7 Cooper, E. H., & Pantle, A. J. (1967). The total time hypothesis in verbal learning. Psychological Bulletin, 68, 221–234. 8 Loftus, E. F. (1979). Eyewitness testimony. London: Harvard University Press.

318 Sven-Åke Christianson SvJT 1992 Behövs psykologisk expertis i rättegångar?
För att avgöra om psykologiska expertvittnen ska medverka i rättegångar eller ej så bör man först fråga sig om dessa vittnesmål verkligen kan underlätta för en domstol att utvärdera den bevisning som föreligger i ett speciellt fall. Det finns åtminstone två uppfattningar i denna fråga. En del psykologer anser att expertvittnesmål är viktiga.9 Denna uppfattning baseras delvis på empiriska undersökningar som visat att människor i allmänhet, men även jurister och andra domstolsledamöter, saknar sådan psykologisk kunskap som väsentligt kan underlätta en bedömning av tillförlitlighten hos enskilda ögonvittnen.10 Andra psykologer håller dock inte med om detta.11 I en debattartikel omkring denna problematik av McCloskey och Egeth12 presenteras en rad argument mot användandet av psykologiska expertvittnen vid rättegångar. Bland annat bestrider man idén om att jurymedlemmar tenderar att förlita sig mer på ögonvittnen än vad de borde. Enligt McCloskey & Egeth finns det inga bevis för en sådan övertro bland jurymedlemmar. Denna fråga har dock undersökts i ett flertal studier13 som visar att det faktiskt föreligger en mängd missuppfattningar om minnesprocesser vilka sannolikt påverkar jurymedlemmars överväganden beträffande ögonvittnens trovärdighet. McCloskey och Egeth medger också att jurymedlemmar antagligen inte kan skilja på tillförlitliga och otillförlitliga ögonvittnesskildringar, men ifrågasätter samtidigt om psykologer som expertvittnen verkligen kan förbättra jurymedlemmars för-

9 Goodman, J., & Loftus, E. F. (1988). The relevance of expert testimony on eyewitness memory. Journal of Interpersonal Violence, 3 (1), 115–121, Loftus, E. F. (1983a). Silence is not golden. American Psychologist, 38, 564–572, Loftus, E. F. (1986). Ten years in the life of an expert witness. Law and Human Behavior, 10, 241–263, Kassin, S. M., Ellsworth, P. C., & Smith, V. L. (1989). The ”general acceptance” of psychological research on eyewitness testimony: A survey of the experts. American Psychologist, 44 (3), 1089–1098. 10 Goodman, J., & Loftus, E. F. (1990). Judgment and memory: The role of expert psychological testimony on eyewitness accuracy. In P. Suedfeld (Ed.), Psychology and Social Policy. Washington, D.C.: Hemisphere Publishing Corp. In press. 11 McCloskey, M., & Egeth, H. E. (1983a). Eyewitness identification: What can a psychologist tell a jury? American Psychologist, 38, 550–563, Pachella, R. G. (1986). Personal values and the value of expert testimony. Law and Human Behavior, 10, 145– 150, Pachella, R. G. (1988). On the admissibility of psychological testimony in criminal justice proceedings. Journal of Interpersonal Violence, 3 (1), 111–114. 12 McCloskey, M., & Egeth, H. E. (1983a). Eyewitness identification: What can a psychologist tell a jury? American Psychologist, 38, 550–563. 13 Brigham, J. C., & Bothwell, R. (1983). Prospective jurors’ ability to predict eyewittnessidentification accuracy. Law and Human Behavior, 7, 19–30, Hosch, H. M., Beck, E. L., & McIntyre, P. (1980). Influence of expert eyewitness testimony regarding eyewitness accuracy on jury decisions. Law and Human Behavior, 229–240, Rahaim, G. L., & Brodsky, S. L. (1982). Empirical evidence versus common sense: juror and lawer knowledge of eyewitness accuracy. Law and Psychology Review, 7 (1), 1–15, Wells. G. L., Lindsay, R. C. L., & Tousignant, J. P. (1980). Effects of expert psychological advice on human performance in judging the validity of eyewitness testimony. Law and Human Behavior, 4, 275–285.

SvJT 1992 Psykologisk expertis i rättssalarna 319 måga att göra sådana distinktioner. Även denna fråga har studerats empiriskt. Forskning har visat att jurymän undersöker bevismaterial mer noggrant efter ett expertvittnesmål.14 Detta förhållande har senare bekräftats i en studie15 där man genom fingerade rättegångar kunnat visa att de jurymedlemmar som fått ta del av en experts vittnesmål utvärderar ögonvittnesskildringar på ett kvalitativt annorlunda sätt än de jurymedlemmar som ej fått ta del av expertens information.
    Ett annat argument som förts fram av forskare som ställt sig tveksamma till expertvittnen är att psykologiska experter trots sina omfattande kunskaper om perception, inlärning, minne m. m., inte kan känna sig säkrare än andra personer i att bedöma om ett specifikt vittne är trovärdigt eller ej. Man menar att en kort utläggning från ett expertvittne knappast kan hjälpa en jury att avgöra hur stor vikt man ska lägga vid ett ögonvittne. Denna åsikt grundar sig dock mer på en subjektiv övertygelse än vad som framgått i vetenskaplig forskning om den potentiella betydelse som psykologiskt sakkunniga faktiskt kan ha på jurymedlemmars bedömning av ögonvittnesskildringar.
    En annan kritik som riktats mot medverkan av expertvittnen är att dessa inte tillför någon egentlig ny kunskap till rätten, utan bara förmedlar vad vi brukar kalla ”sunt förnuft”, dvs. vad alla redan vet. I de fall där experter redovisar kunskap och principer som strider mot vad som kan betecknas generell intuition, så menar vissa kritiker16 att denna kunskap inte nödvändigtvis är konsensus bland forskare och praktiker och därför inte kan kvalificera som ”expertkunskap”. Även om detta kan vara sant för en del fenomen, så ger denna kritik ändå en definitivt felaktig bild av den kunskap och forskning som faktisk finns inom minnespsykologin. Det förefaller också som om Berliners m. fl. kritiska hållning inte delas av majoriteten i forskarsamhället. Detta visade sig bl. a. i en enkätundersökning17 som genomfördes för att ta reda på om det fanns någon konsensus bland forskare angående s. k. kontraintuitiva forskningsresultat. I undersökningen fick 63 forskare som var välinformerade inom området besvara frågor om 21 olika faktorer som kunde tänkas inverka på ett ögonvittnes minne. Resultatet visade att det verk-

 

14 Hosch, H. M. (1980). A comparison of three studies of the influence of expert testimony on jurors. Law and Human Behavior, 4, 297–302. 15 Cutler, B. L., Penrod, S. D., & Dexter, H. R. (1989). The eyewitness, the expert psychologists, and the jury. Law and Human Behavior, 13 (3), 311–332. 16 Berliner, L. (1988). Commentary: Expert evidence and eyewitness testimony. Journal of Interpersonal Violence, 3 (1), 108–114. 17 Kassin, S. M., Ellsworth, P. C., & Smith, V. L. (1989). The ”general acceptance” of psychological research on eyewitness testimony: A survey of the experts. American Psychologist, 44 (3), 1089–1098.

320 Sven-Åke Christianson SvJT 1992 ligen fanns konsensus beträffande de principer som av en del forskare/kritiker hävdats som inte tillräckligt styrkta för att presenteras inför en jury.
    Det finns många andra aspekter att diskutera beträffande psykologers roll i rättegångssammanhang, men innan jag går vidare med en sådan diskussion kan det vara på sin plats att sammanfatta vilken vittnespsykologisk kunskap som kan anses som vetenskapligt godtagbar och relevant för rättsprocesser där ögonvittnesuppgifter spelar en avgörande roll för domstolsbeslut.

 

Vad är vittnespsykologi?
Vittnespsykologi studerar faktorer som kan influera riktigheten och fullständigheten i en ögonvittnesbeskrivning. Forskning om människans perception, minne och påverkbarhet/mottaglighet i vittnessammanhang visar generellt att människor inte är passiva mottagare av information från omgivningen. Att registrera och minnas händelser är snarare konstruktiva processer. När en person upplever någonting och sedan ska försöka minnas denna händelse så sker detta genom ett komplext samspel mellan individens psykologiska egenskaper, händelsens karaktär och den speciella situation som råder då individen ombeds att minnas händelsen. Även om en individs minnesbild är en produkt av ett sådant samspel så kan vi i en teoretisk analys av ett specifikt minne för en händelse dela upp minnesprocessen i tre steg: inkodning (när vi tar in och behandlar information), lagring (när vi bevarar information över tid) och framplockning (när vi ska hämta fram lagrad information). Vi vet att människan är selektiv beträffande det hon uppmärksammar och att hon också är selektiv angående vad hon lagrar i minnet. Men individer skiljer sig också åt beträffande sin mottaglighet för andras idéer, förslag och antydningar. Vid vart och ett av dessa steg (dvs. inkodning, lagring och framplockning) finns många olika faktorer som kan påverka riktigheten och fullständigheten i en ögonvittnesskildring. En stor del av den vittnespsykologiska forskningen syftar till att belysa dessa faktorer.18 Härnäst ska jag försöka sammanfatta denna forskning utifrån en indelning av faktorer som är kritiska vid inkodning, lagring respektive framplockning av en händelse.

 

 

18 Loftus, E. F. (1979). Eyewitness testimony. London: Harvard University Press, Wells. G. L., & Loftus, E. F. (Eds.). (1984). Eyewitness testimony: Psychological perspectives. Cambridge: Cambridge University Press.

SvJT 1992 Psykologisk expertis i rättssalarna 321 Kritiska faktorer vid inkodning
Psykologiska studier av faktorer som påverkar inkodningen av en händelse har visat att vittnen minns mer korrekt under följande omständigheter: a) när exponeringstiden är längre snarare än kortare (se dock total-time hypotesen som beskrevs tidigare i denna artikel); b) när vittnet inte har några speciella förväntningar; c) när vittnet är en vuxen person i stället för ett barn; d) när vittnet instrueras att i sin beskrivning rapportera framträdande aspekter snarare än perifera detaljer.
    Vissa faktorer påverkar ett vittne på ett mer komplicerat sätt, t. ex. könstillhörighet. Det har bl. a. visat sig att man är bättre på att minnas det som man är intresserad av: t. ex. kvinnor tenderar att minnas kläder bättre än män, medan män är bättre på att minnas bilmodeller eller annan information som är av mer typiskt manligt intresse. Vidare kan man genom träning, t. ex. för poliser, lära sig att notera viss detaljinformation, men erfarenhet eller träning förbättrar inte en individs förmåga att minnas främmande ansikten eller information vi inte speciellt noterat. Forskning har också visat att vi har lättare att känna igen ansikten av vårt eget kön, vår egen åldersgrupp eller vår egen ras (t. ex. har vita lättare för att identifiera vita än svarta och svarta känner igen svarta bättre än vita). Rent allmänt så har vi lätt för att känna igen ansikten, men svårt för att ge signalement på ansikten.
    Inom en del områden finns det dock tvivelsmål. Det är t. ex. oklart om äldre vittnen alltid är sämre på att minnas händelser och personer än yngre vuxna. Ett annat kontroversiellt område är vad barn minns och hur pass mottagliga barns minnen är för påverkan. Ett område som är mycket speciellt i rättsliga sammanhang är hur våra känslor påverkar vår minnesförmåga. Brott i sig är nästan alltid starkt känslomässiga händelser och det är därför viktigt att förstå hur vittnen minns under stress och hot. Tidigare forskning har visat att vi inte minns detaljer från våldssamma händelser lika bra som från mindre våldsamma händelser. Denna uppfattning har dock kommit att revideras under senare år genom studier som visat på ett mer komplext samband mellan känslomässig stress och minne.19 Vi vet nu att förmågan att uppfatta och minnas viktiga, centrala detaljer inte försämras när man är upprörd eller rädd. Däremot försämras förmågan att minnas mer allmänna detaljer vid känsloladdade händelser. Vi vet också att jämfört med vardagliga händelser så minns vi detaljer från känsloladdade händelser mycket bättre över tid. Vidare så har ett flertal stu-

 

19 Christianson, S.-Å. (Under tryckning). Emotional stress and eyewitness memory: A critical review. Psychological Bulletin.

322 Sven-Åke Christianson SvJT 1992 dier visat att även en iakttagelse som görs under mycket kort tid kan leda till en god minnesbild av enskilda detaljer från en känslomässig händelse. Det tycks vara så att vi i en känsloladdad situation koncentrerar vår uppmärksamhet på det mest centrala, dvs. det som väcker våra känslor (ett offer eller en gärningsman), men att detta då sker på bekostnad av omkringliggande, perifer information.
    Om ett vittne uppmärksammar både offer och gärningsman, är offret oftast av mer central karaktär och det man minns bäst. I en våldssituation med vapen riktar ofta vittnet sin uppmärksamhet på vapnet, vilket försämrar vittnets totala minnesbild. Är offer bättre eller sämre vittnen än åskådare till ett brott? Ett flertal studier20 som studerat skillnader mellan offer och åskådare visar a) att offer eller den person som är direkt hotad (t. ex. en kassörska vid ett post eller bankrån) inte nödvändigtvis upplever starkare känslor än åskådare (övrig personal och kunder) och b) att offer inte minns bättre (eller sämre) än åskådare.

 

Kritiska faktorer vid lagring
Vid lagring av information kommer nya faktorer in i spelet. En av dessa är tiden mellan inkodning och framplockning av en händelse. Det mest typiska resultatet är att minnet försämras ju längre tidsintervallet är. Men det är inte tiden i sig som är det mest kritiska för ett vittnes minnesbild av en händelse, utan vad som inträffat mellan händelsen och frågetillfället. Genom att själv tänka på eller prata om händelsen, höra andras diskussioner, ta del av beskrivningar från massmedia, utsättas för ledande frågor vid förhör, eller få se bilder på misstänkta, introduceras ny information. Denna aktivitet kan påverka ett vittnes minne och leda till att vittnet omedvetet förändrar och kompletterar sin ursprungliga minnesbild, speciellt om minnesbilden inte varit fullständig från början. Detta har man bl. a. visat genom studier där försökspersoner presenterats missledande (felaktig) information efter det att de har bevittnat en händelse (t. ex. en bildserie, film eller ett skådespel). Den missledande informationen introduceras t. ex. genom att försökspersonerna får läsa en sammanfattning av händelsen eller genom frågor om händelsen där man smyger in ny information (föremål, detaljer och fakta av olika slag) som inte fanns med i

20 Christianson, S.-Å., & Hübinette, B. (1991, June). People’s emotional reactions and memory associated with post-office robberies. Paper presented at the Third Annual Convention of the American Psychological Society, Washington, DC, Hosch, H. M., & Cooper, D. S. (1982). Victimization as a determinant of eyewitness accuracy. Journal of Applied Psychology, 67, 649–652, Hosch, H.M., & Bothwell, R.K. (1990). Arousal, description and identification accuracy of victims and bystanders. Journal of Social Behavior and Personality, 5, 481–488.

SvJT 1992 Psykologisk expertis i rättssalarna 323 eller inte överenstämmer med den ursprungliga händelsen. Generellt så visar resultaten från denna typ av studier att personer som utsatts för missledande information är sämre på att minnas vad som ursprungligen inträffat jämfört med personer som i efterhand inte utsatts för någon vilseledande information. Således, vittnen kan i efterhand plocka upp information, oavsett om den är sann eller ej, och integrera den i sin minnesbild.
    En del forskare21 menar att när den nya informationen väl har integrerats i vårt minne så får vi svårt att avgöra varifrån vi hämtat denna information (denna uppfattning har dock ifrågasatts av andra).22 Osäkerhet om varifrån vi fått informationen kan bl. a. leda till s. k. omedveten överföring, dvs. det vi lärt vid en viss tidpunkt och i en viss situation kan förknippas med eller ersättas med information som vi upplevt i en annan situation i ett senare skede.
    Påverkan och inflytande är förstås mycket komplexa mekanismer. När vi diskuterar en händelse, eller lyssnar till en diskussion mellan andra vittnen, så kan detta ha både positiva och negativa effekter beroende på om det som sägs är sant eller falskt. Vidare så är benägenheten att motstå missledande information beroende av vem som förmedlar informationen.

 

Kritiska faktorer vid framplockning
När vittnen ska minnas en komplex händelse kan kan detta ske på många olika sätt. I bland får vittnen fritt berätta vad de kommer ihåg, ibland ska de besvara specifika frågor. I bland ska de försöka identifiera föremål eller personer från fotografier, ibland ombeds de peka ut någon vid en konfrontation. Det råder inget tvivel om att vittnesmål lätt kan bli snedvridna och förvrängda, och det är därför ytterst kritiskt på vilket sätt man hämtar fram information från ett vittne. Små olikheter i hur man ställer en fråga kan påverka ett vittnes minnesupplevelse och resultera i dramatiska skillnader i hur vittnet svarar. Till exempel frågan: ”Vilken hastighet bedömde du att bilen hade när den kraschade mot vägräcket?” kan leda till en annorlunda bedömning av en bils hastighet jämfört med om frågan skulle ha ställts ”Vilken hastighet bedömde du att bilen hade när den stötte emot vägräcket?”. Vidare kan lösa instruktioner till ett vittne (t. ex. ”Oroa dig inte för misstag”) resultera i fler misstag (vilka är svåra att korrigera i efterhand) jämfört med strikta instruktioner (t. ex. ”Var noga med att inte

 

21 Wells. G. L., & Loftus, E. F. (Eds.). (1984). Eyewitness testimony: Psychological perspectives. Cambridge: Cambridge University Press. 22 McCloskey, M., & Zaragoza, M. (1985). Misleading post-event information and memory for events: Argument and evidence against memory impairment hypothesis. Journal of Experimental Psychology: General, 114, 1–15.

324 Sven-Åke Christianson SvJT 1992 göra några misstag”). På motsvarande sätt tenderar konfrontationer där vittnet antar att gärningsmannen är närvarande (eller att vittnet upplever att han eller hon måste välja ut någon ur konfrontationsgruppen) att leda till fler misstag än konfrontationer där det inte tas för givet att gärningsmannen är närvarande.23 Forskning har visat att vittnen ger mer korrekta och kompletta beskrivningar om de först med egna ord fritt får beskriva vad de sett eller upplevt och sedan får besvara specifika frågor för att komplettera eventuella utelämnanden. Vidare underlättas ett vittnes minnesförmåga om han eller hon upplever samma inre och yttre miljö som när händelsen lärdes in. Det optimala skulle vara att vittnet vid förhörstillfället (framplockningstillfället) befinner sig på just den plats där händelsen inträffade samt att han eller hon försätts i ett motsvarande fysisk och psykisk tillstånd som vid det urspungliga tillfället. Tyvärr så är detta ibland svårt att arrangera i en reell situation. Av etiska hänsyn kan man givetvis inte försätta offer/vittnen i samma traumatiska tillstånd som kan upplevas vid olika våldsbrott. Men att befinna sig på samma plats, vid samma tidpunkt på dygnet och med motsvarande personer runt omkring kan underlätta minnet betydligt jämfört med att sitta i ett förhörsrum.
    En annan faktor som är av betydelse vid framplockning av minnesinformation är vem det är som ställer frågorna. Forskning har visat att om den som förhör vittnet är en person med hög status så erhålls mer information än om förhörsledaren är en person med låg status. Vi vet också att vittnen vill vara ”duktiga” vittnen och de bedömer därför reaktionen hos förhörsledaren, vilken genom miner, kroppsspråk eller med andra subtila medel mer eller mindre omedvetet kan påverka vittnesmålet.
    Ett annat, något överraskande resultat är att det inte råder någon tillförlitlig relation mellan hur säker ett vittne är på sitt vittnesmål och hur korrekt vittnesmålet är. Att vara säker på sitt vittnesmål kan, men behöver inte, betyda att det är mer korrekt.
    Sammanfattningsvis visar psykologisk forskning att vittnen är mottagliga för påverkan av olika faktorer vid inkodning, lagring och framplockning av en händelse. Ett vittnesmål där minnesbilden endast är påverkad av ett fåtal av de problematiska faktorer som beskrivits ovan är således mer trovärdigt än ett vittnesmål som involverar många av dessa faktorer. Forskningen visar också att det framför allt är vid framplockning av information som psykologisk

 

23 Malpass, R. S., & Devine, P. (1981). Eyewitness identification: Lineup instructions and the absence of the offender. Journal of Applied Psychology, 66, 482–489.

SvJT 1992 Psykologisk expertis i rättssalarna 325 kunskap kan förbättra utredningsprocedurer och öka tillförlitligheten i vittnesmål. Men rimligtvis borde all den forskning som beskrivits ovan vara värdefull för att bättre kunna utvärdera kvaliteten hos ett vittnesmål i rättssammanhang. Frågan är hur den ska förmedlas? Vilka normer ska gälla för psykologisk expertis i rättssalarna? Ska domaren kalla in en psykologiskt sakkunnig eller ska vardera parten, åklagarsidan respektive försvarssidan, kalla in sitt eget expertvittne? Denna problematik kommer att diskuteras härnäst.

 

En sakkunnig för domstolen eller en strid mellan partvittnen?
Ett intrikat problem i detta sammanhang är att vittnesmål förmedlade från två olika parter i ett mål förmodligen alltid leder till en otrevlig strid mellan experter. En sådan strid präglade ju verkligen Palmemålet. Expertvittnena i Palmemålet hade t. ex. olika uppfattningar angående betydelsen av påverkan av efterkommande information, dvs. hur ett vittnes minne påverkas av information som presenteras efter det att en händelse inträffat. Försvarets expert hävdade att eftersom Lisbet Palme identifierade Christer Pettersson så sent som tre år efter brottet, hade hennes minnesbild förmodligen påverkats av och formats efter den information som presenterats i massmedia. Åklagarsidans expert, å andra sidan, betonade att efterkommande information inte nödvändigtvis förändrar en initial minnesbild, speciellt inte minnet för central detaljinformation, dvs. de detaljer som en individ fokuserat på vid en känsloladdad händelse.
    Även om experterna inte kunde lösa betydelsen av massmediapåverkan m. m. för domstolen, så kan man anta att experterna förmedlade nödvändig bakgrundsinformation för att beakta det potentiella inflytande som mediainformation eller annan efterkommande information kan ha på ett vittnes minnesbild. Detta leder till en mer generell synpunkt på den s. k. striden mellan experter: Kanske kan två experter ha olika uppfattningar i en sakfråga utan att resultatet från meningsskiljaktigheten behöver bli ett nollsummespel för rätten.
    En del forskare hävdar t. o. m. att det informativa värdet ökar genom meningsmotsättningar mellan experter. Att två experter intar olika ståndpunkter är inte skäl nog för att utesluta psykologer som expertvittnen. Vi vet egentligen mycket lite om på vilket sätt jurymedlemmar, eller i Sverige ledamöter av en domstol, såväl jurister som nämndemän, löser faktafrågor när två experter motsä-

326 Sven-Åke Christianson SvJT 1992 ger varandra inom ett visst område,24 och denna situation kan knappast vara olik den som en domstol ställs inför när andra faktavittnen eller ögonvittnen presenterar motsägande bevis. Det är dock att rekommendera att psykologer hörs som sakkunniga utsedda av domstolen och inte som vittnen utsedda av parterna. Låt mig ge några skäl till varför detta skulle var bättre. Om ett vittne utses av den ena parten är det lätt hänt (egentligen mycket troligt) att vittnet blir styrt i sitt val av sakinformation på så vis att han eller hon ger en ensidig bild av forskningslitteraturen. Vissa experter, som mer eller mindre tjänar sitt levebröd på att uppträda som vittnespsykologer, ”säljer” t. o. m. en position som försvarsvittne och beaktar endast sådan information som misskrediterar ögonvittnen utan att ta hänsyn till de betingelser som talar för att ett ögonvittnes trovärdighet. I de fall där endast försvarsidan har engagerat en expert, och som dessutom uttalar sig i skuldfrågan, får detta givitvis stor betydelse för domstolens värdering av en ögonvittnesskildring.
    Ett annat förhållande som är mycket olyckligt är när den ena partens vittne bygger sina antaganden på vetenskaplig grund medan motpartens vittne (som t. ex. försvarsvittnet i Palmerättegången) inte gör det utan i stället framför sin personliga uppfattning om ett ögonvittnes tillförlitlighet. Den senare typen av expertvittne är här återigen oftast den som säljer en viss position och som agerar som ”expert” på vitt skilda områden inom psykologin. Det finns ett flertal exempel på detta vid svenska rättegångar där en vittnespsykolog uttalar sig om minnespsykologiska problem utan att någonsin bedrivit vetenskaplig forskning om minnet eller andra kognitiva funktioner, och där samma vittnespsykolog sedan i ett annat rättsfall uttalar sig om barns reaktionsmönster och beteende utan att ha bedrivit någon utvecklingspsykologisk forskning. Det är inte rimligt att en ”expert” eller en s. k. ”vittnespsykolog” kan tillgodose rätten med specialkunskaper inom alla de psykologiska kunskapsområden som kan bli aktuella vid olika rättsliga frågeställningar. Psykologin har idag utvecklats till ett ämne med många olika specialområden och utgör på flera håll i världen en egen universitetsfakultet, där t. ex. kognitionspsykologi och utvecklingspsykologi utgör separata ämnesområden. I en rättegångssituation med flera expertvittnen måste det vara problematiskt för rättens ledamöter att avgöra vem som är expert på vad.

 

24 I Sverige bör man kunna studera hur rättens ledamöter löser faktafrågor när två experter motsäger varandra eftersom det alltid skall finnas en motivering i domskälen. Det är för mig okänt om några sådana studier genomförts.

SvJT 1992 Psykologisk expertis i rättssalarna 327 Det är mycket viktigt att domstolar blir medvetna om vad som är vetenskapligt respektive icke vetenskapligt grundad sakinformation. Med vetenskaplig information menas här psykologisk kunskap som producerats utifrån ett vetenskapligt paradigm och som presenterats i internationella psykologiska tidskrifter med lektörsgranskningsförfarande. Vissa s. k. vittnespsykologer har bl. a. vid incestmål kritiserat utredningar gjorda av kliniska psykologer och hävdat att dessa ”vanliga” psykologer inte utgår från ”exakt vetenskap”. Man talar om ”vetenskaplig bearbetning” och ”hypotesprövning” i sina utsageanalyser och menar vidare att domstolen ska kunna kontrollera och värdera ett vittnespsykologiskt/utsagepsykologiskt utlåtande. Att uttala sig om enskilda vittnesuppgifters trovärdighet i s. k. utsageanalyser har inget som helst med vetenskaplighet att göra. Men när dessa utsageanalyser samtidigt definieras av vittnespsykologer som ”exakt vetenskap” eller ”vetenskaplig bearbetning” kan detta vara mycket förföriskt för en domstol. En vittnespsykolog drog följande slutsats i ett incestmål: ”Jag kände intuitivt att han var oskyldig när han första gången ringde upp. Han var så upprörd.”25 Ett sådant uttalande (eller ska vi kalla det utsageanalys?) gagnar varken psykologin eller svenskt rättsväsende och har som sagt inget med vetenskaplighet att göra.
    Enligt vetenskaplig praxis och Psykologförbundets etikråd ska en sakkunnig inte uttala sig om huruvida ett vittnesmål är trovärdigt eller ej. Däremot kan den sakkunnige låta undersöka ett vittne i en experimentellt kontrollerad testsituation. Låt mig ge ett exempel. I styckmordsmålet sade sig ett vittne komma ihåg en till synes alldaglig händelse utan personlig relevans som inträffat tre år bakåt i tiden. Detta antyder en exceptionellt god minnesförmåga och går utöver vad man kan förvänta sig utifrån minnespsykologisk litteratur. Det kan ju dock vara så att vittnets minnesförmåga faktiskt skiljer sig från andras förmåga, men för att kunna uttala sig om detta måste man först undersöka vittnets minnesprestation empiriskt och jämföra vittnets resultat mot en normalpopulation. Därefter kan den sakkunnige ge en allmän bedömning av vittnets minnesförmåga. Den sakkunnige ska förstås fortfarande inte bedöma trovärdigheten i de aktuella minnesuppgifterna. Detta är domstolens uppgift. När psykologisk sakkunskap presenteras på detta sätt, dvs. på vetenskaplig basis, är det av mindre betydelse om experten uppträder som sakkunnig för domstolen eller som vittne utsett av ena parten.

 

25 Thunberg, K. (1991, 22 april). ”Okunniga experter — ett hot mot rättsäkerheten” Svenska Dagbladet.

328 Sven-Åke Christianson SvJT 1992 Jag anser vidare att psykologisk information ska förmedlas av sakkunniga områdesvis, dvs. att domstolen utser en expert med vetetenskaplig bakgrund inom just det område som den speciella frågeställningen berör. De vittnespsykologer som uppträder i svenska domstolar tycks inte känna några gränser för sin egen kompetens. I Palme-målet var sakinformation om människans tänkande och minne (dvs. kognitionspsykologi) av relevans för att utvärdera Lisbet Palmes vittnesmål. Åklagarsidans vittne var just en sådan expert med en vetenskaplig bakgrund inom kognitiv psykologi. Tyvärr kom den information som denne expert förmedlade att begränsas. Skälet till detta var att han endast hade till uppgift att besvara de specifika frågor som åklagaren ställde, vilka var framtagna för att motverka de uttalanden som gjorts av försvarsidans vittne som saknade kompetens på området. Resultatet av experternas vittnesmål blev därför en snedvriden och ofullständig beskrivning av de kunskaper som var av relevans för målet. Detta kan knappast ha underlättat för rättens ledamöter att utvärdera Lisbet Palmes vittnesmål.

 

Vittneskonfrontationer
Vid rättens utvärdering av Lisbet Palmes vittnesmål fanns det speciellt en aspekt som hade kunnat belysas mycket bättre med hjälp av en vetenskapligt grundad sakinformation. Jag tänker då på videokonfrontationen där Lisbet Palme pekade ut Christer Pettersson som Olof Palmes mördare. Vittneskonfrontationer är just ett sådant område där forskare mer direkt kan testa tillförlitligheten i ett vittnesmål. Under Palmerättegången var det endast försvarets vittne som uttalade sig om videokonfrontationen. Hennes kommentarer handlade dock inte om konfrontationsgruppens sammansättning och konstruktion utan utgjordes av subjektiva spekulationer om hur massmediainformation förmodligen hade påverkat Lisbet Palmes val. Åklagarsidans expert tillfrågades aldrig om konfrontationen och när han erbjöd sig att testa videobandet i en vetenskaplig undersökning avböjdes detta. Detta är ett tydligt exempel på hur en vetenskaplig inställning får stå tillbaka för subjektiva spekulationer i en viktig fråga, vilket på intet vis gagnar rättssäkerheten i våra domstolar. Frågan kvarstod således: Var videokonfrontationen med Lisbet Palme ett tillförlitligt identifieringstest? Vid ett konfrontationstest med en misstänkt så blir valet av personer som ska ingå i konfrontationen den absolut viktigaste punkten. De alternativa personerna, låt oss kalla dem distraktorer, ska utgöra tänkbara alternativ för varje vittne som inte har någon

SvJT 1992 Psykologisk expertis i rättssalarna 329 klar bild av den person han eller hon är sett vid ett visst kritiskt tillfälle. I praktiken finns det många olika sätt som ett vittne med dåligt minne kan sluta sig till vem som är den misstänkte och mest troliga, t. ex. om distraktorerna inte stämmer med vittnets allmänna beskrivning av gärningsmannen.
    Att välja distraktorer för ett konfrontationstest är en svår och problematisk uppgift. För att kunna vara säker på att de alternativ man valt inte skiljer sig åt i något speciellt avseende bör kan man testa konfrontationsgruppen mot en neutral grupp personer som inte har sett gärningsmannen eller den misstänkte. Tekniker för detta har beskrivits av ett flertal forskare26 och går i huvudsak ut på att en grupp försökspersoner först får ta del av en allmän beskrivning av brottet inklusive olika vittnesbeskrivningar av gärningsmannen. Därefter får de se konfrontationsgruppen och har då till uppgift välja ut den person som de tror är den mest sannolika gärningsmannen. Om det då visar sig att den misstänkte väljs ut i större utsträckning än de andra alternativen så är konforntationstestet inte tillförlitligt och bör korrigeras innan man prövar vittnena.
    Vittnesexperterna i Palme-målet presenterade inte denna typ av information. I efterhand lät jag dock själv testa videobandet som Lisbet Palme fått se när hon pekade ut Christer Pettersson. Utgångspunkten för undersökningen var att det inte endast är ett vittnes beskrivning som man ska ta hänsyn till när man konstruerar en konfrontationsgrupp, utan också vilken information som har figurerat i massmedia efter brottet. Mordet på Olof Palme var en mycket omskakande och tragisk händelse för det svenska folket och täcktes nästan dagligen av olika medier. Beskrivningar och rekonstruktioner av vittnen publicerades vid ett flertal tillfällen. Bland annat publicerades två olika rekonstruktionsbilder (de s. k. fantombilderna) som konstruerats utifrån vittnesbeskrivningar och man beskrev även att mördaren hade ett konstigt sätt att gå eller springa från platsen.27 Senare nämndes också att den misstänkte hade missbruksproblem. Således, vid tidpunkten när Lisbet Palme pekade ut Christer Pettersson så hade hon inte bara sin egen ursprungliga beskrivning av gärningsmannen att utgå ifrån, utan också de beskrivningar som figurerat i media.

 

26 Doob, A. N., & Kirschenbaum, H. M. (1973). Bias in police lineups -— partial remembering. Journal of Police Science and Administration, 1, 287–293, Malpass, R. S., & Devine, P. (1981). Eyewitness identification: Lineup instructions and the absence of the offender. Journal of Applied Psychology, 66, 482–489, Malpass, R, S., & Devine, P. (1983). Measuring the fairness of eyewitness identification lineups. In S. LLoyd-Bostock and B. R. Clifford (eds.), Evaluating witness evidence. Chicester: Wiley. 27 Christer Pettersson har och hade vid tidpunkten för mordet en haltande gång på grund av en skada som han ådragit sig vid en tidigare olycka.

330 Sven-Åke Christianson SvJT 1992 För att undersöka den potentiella betydelse som svensk mediainformation kunde ha haft för utpekandet av Christer Pettersson testades videobandet på olika försöksgrupper som fått ta del av olika bitar av mediainformationen. Studien utfördes i USA med 133 studenter från University of Washington i Seattle. Endast ett fåtal av studenterna kände till mordet på Olof Palme, ingen hade läst något om den misstänkte och ingen hade sett polisens rekonstruktionsbilder av mördaren eller bilder av den misstänkte från rättegången. Studenterna fick se videobandet med konfrontationsgruppen i mindre grupper om 5–10 personer och informerades innan visningen om att den misstänkte mördaren var en av de 12 numrerade män som förekom på videobandet. Deras uppgift var att peka ut, dvs. skriva ner numret på den person som de trodde var den misstänkte mördaren. De skulle lämna ett första, ett andra och ett tredje alternativ. Innan visningen fick de ta del av olika bitar av information som förekommit i svensk massmedia efter mordet. I en betingelse (Betingelse 1) fick försökspersonerna ingen extra information. I Betingelse 2 fick försökspersonerna titta på polisens två rekonstruktionsbilder i fem till tio sekunder innan de visades videobandet. I Betingelse 3 fick de titta på polisens rekonstruktionsbilder samt informerades de om att gärningsmannen hade ett konstigt sätt att gå eller springa från mordplatsen. I den sista, fjärde betingelsen fick försökspersonerna titta på rekonstruktionsbilderna, de fick också veta att gärningsmannen hade ett konstigt sätt att gå eller springa från platsen och de fick dessutom veta att den misstänkte var en missbrukare. Videobandet visades två gånger efter varandra för samtliga grupper. Resultatet från undersökningen är sammanställt i nedanstående tabell.

 

Procent försökspersoner i fyra betingelser som valde ut Christer Pettersson som den sannolika mördaren för mordet på Olof Palme. Procentsiffrorna inom parentes anger hur många procent av försökspersonerna som satte Christer Pettersson som den sannolika mördaren, antingen som första-, andra- eller tredjehandsval.

 

Betingelse 1 (n=29) Betingelse 2 (n=23) Betingelse 3 (n=24) Betingelse 4 (n=23) Ingen information Rekonstruktionsbilder Rekonstruktionsbilder och rörelsemönster

Rekonstruktionsbilder, rörelsemönster och missbrukare 1:a (1-3) 1:a (1-3) 1:a (1-3) 1:a (1-3)

10% (48%) 26% (61%) 33% (67%) 74 % (83%)

 

SvJT 1992 Psykologisk expertis i rättssalarna 331 Av tabellen framgår att utan någon förhandsinformation (Betingelse 1) så pekade tio procent av försökspersonerna ut Christer Pettersson, detta är inte mer ofta än för andra alternativ i konfrontationsgruppen. När studenterna däremot fått ta del av de bilder och uppgifter som cirkulerade i massmedia (se Betingelse 4) så valde tre av fyra studenter ut den misstänkte Christer Pettersson. Detta resultat visar att information som presenterats i massmedia, t. ex. att den misstänkte hade ett konstigt sätt att röra sig på, kan påverka en konfrontation så att den blir vinklad och otillförlitlig. Det faktum att massmediainformation kan påverka neutrala personer, innebär att samma information också kan påverka faktiska vittnen.

 

Vilket inflytande har expertvittnen för fällande domar?
En annan aspekt som berör psykologers roll vid rättegångar är vilken vikt jurymedlemmar tillmäter den information som presenteras av ett expertvittne jämfört med de uppgifter som ges av ett ögonvittne. En del forskare28 menar att det finns en viss övertro på experter och att man tenderar att undervärdera annan bevisning, t. ex. ögonvittnesskildringar. Risken med expertvittnesmål skulle således vara att de får ett alltför starkt inflytande på rättens ledamöter och i de flesta fall i den riktning att dessa blir mindre benägna att avge fällande domar. Även denna fråga har studerats av forskare29 och man har då funnit att expertvittnen inte gjort jurymedlemmar mer skeptiska till ögonvittnesbevisning eller mer benägna att fria än fälla. Snarare så har närvaron av ett expertvittne väglett jurymedlemmer till att uppmärksamma relevanta faktorer (t. ex. vilken detaljinfomation vi minns bra respektive dåligt under känslomässig stress) i stället för mer irrelevant information (t. ex. hur säker ett vittne är på sin sak).
    Givet att experter kan ha ett starkt inflytande på jurister och nämndemän är det förstås av yttersta vikt att den information som presenteras för rätten har stöd i den vetenskapliga litteraturen och följer de etiska bestämmelser som råder inom Sveriges Psykologförbund. Detta är förstås viktigt oavsett om en psykolog kallats in som sakkunnig för domstolen eller som vittne för den ena parten. Som jag påpekat tidigare finns det dock alltid risker med experter

 

28 Broeder, D.W. (1954). The function of the jury: facts or fictions. University of Chicago Law Review , 21, 386–424, McCloskey, M., & Egeth, H. E. (1983). Eyewitness identification: What can a psychologist tell a jury? American Psychologist, 38, 550–563, McCloskey, M., & Egeth, H. E. (1983). A time to speak, or a time to keep silence? American Psychologist, 38, 573–575. 29 Cutler, B. L., Penrod, S. D., & Dexter, H. R. (1989). The eyewitness, the expert psychologists, and the jury. Law and Human Behavior, 13 (3), 311–332, Goodman, J. (1986). Probabilistic scientific evidence: Jurors’ inferences. Doctoral dissertation. University of Washington.

332 Sven-Åke Christianson SvJT 1992 som bara företräder ena parten och som uttalar sig i skuldfrågan och samtidigt säger sig utgå från exakt vetenskap. Den akademiska psykologin, Psykologförbundets vetenskapliga råd och Psykologförbundets etikråd tar ett klart avstånd från de psykologer eller ”vittnespsykologer”30 som går utanför sin kompetens och utför uppgifter som åligger andra yrkesgrupper. Att uttala sig i skuldfrågan vid rättegångar är något som självklart åligger domstolen och inte psykologer. Vissa s. k. vittnespsykologer bortser från dessa principer. Och rimligen borde domstolar bortse från dessa vittnespsykologer. Men tyvärr så är detta inte alltid fallet. Låt mig återigen ge ett exempel. I en vårdnadstvist där en pappa anklagades för sexuella övergrepp på sin dotter kontaktades, på uppdrag av pappan, en vittnespsykolog som drog slutsatsen att inget brott förelåg. Tingsrätten förordnade sedan ytterligare en vittnespsykolog — en nära kollega och ”samtalspartner” till den föregående vittnespsykologen — som också kom fram till att pappan var oskyldig. Fallet granskades av Psykologförbundets etikråd som beslutade att tingsrättens vittnespsykolog varit partisk och gjort avsteg från såväl kompetens som etiska principer. När fallet senare togs upp i hovrätten nämndes dock inte Etikrådets principer, utan man förlitade sig på vittnespsykologens utlåtande.31 Den s. k. styckmordsrättegången är ett annat exempel där domstolen låtit sig påverkas av vittnespsykologers subjektiva värderingar i skuldfrågor, detta trots att all respekt för vetenskaplig objektivitet och integritet åsidosatts av de två vittnespsykologer som anlitats av försvarssidan. I detta mål ifrågasätter försvarets vittnespsykologer själva händelseförloppet i styckningen och avslutar sitt utlåtande: ”Skulle man välja att mitt på dagen utföra en styckning av detta slag, i närvaro av ett litet barn (ett och ett halvt år) i ett obduktionsrum på Statens Rättsläkarstation, där folk dyker upp även på helger?...”.32 Detta är en ”sakkunskap” som absolut inte har någonting med psykologi eller vetenskaplig objektivitet att göra och dessa vittnespsykologer bör förstås inte få förekomma i svenska domstolar där de endast kan äventyra vår rättssäkerhet.
    Risken med expertvittnen är inte att de har ett för starkt inflytande på jurister och nämndemän i generell mening, utan risken ligger i att domstolarna förleds av onyanserade förenklingar och subjektiva värderingar och bortser från vetenskapligt och kliniskt underbyggd sakkunskap. Irritationen över vittnespsykologernas

 

30 Det bör påpekas att titeln psykolog inte är lagligt skyddad och att ett flertal s. k. vittnespsykologer inte är legitimerade psykologer. 31 Thunberg, K. (1991, 22 april ). Enkelt språk går hem i rätten Svenska Dagbladet. 32 Thunberg, K. (1991, 22 april ). ”Okunniga experter — ett hot mot rättsäkerheten” Svenska Dagbladet.

SvJT 1992 Psykologisk expertis i rättssalarna 333 inblandning och inflytande i svenska rättegångar har varit stor bland svenska psykologer, ja även i massmedia spår man samma irritation. Vi akademiker och praktiker som arbetar med psykologiska frågeställningar och värnar om ämnets integritet hoppas nu att rättsväsendets akademiker och praktiker i framtiden kommer att vara mer selektiva angående den psykologiska sakkunskap som man förordnar i domstolarna.

 

Sammanfattning
Avsikten med denna artikel har dels varit att diskutera psykologisk forskning som är av relevans för att utvärdera ögonvittnesmål och dels diskutera de speciella problem som kan föreligga när denna forskningsinformation ska överföras till polis och domstolar. Som utgångspunkt för denna diskussion har jag valt att referera till Palmerättegången. Det finns en stor mängd forskningslitteratur som kan appliceras på detta fall och det finns speciella studier som skulle kunnat genomföras vid rättsfall som detta. Hovrätten tycks ha tagit stor hänsyn till ”Devlin-rapporten” när den beslutade dom i Palme-målet. Men frågan är om denna typ av information utgjorde en god bas för att frikänna den anklagade Christer Pettersson. Enligt min och många andras åsikt hade det varit bättre om domstolen baserade sina slutsatser på mer informativa empiriska studier, t. ex. den typ av undersökning som senare genomfördes för att testa tillförlitligheten hos konfrontationsgruppen med Christer Pettersson.
    Jag är övertygad om att psykologisk sakkunskap kan underlätta för en domstol att utvärdera tillförlitligheten hos vittnesmål. Även om det finns vissa aspekter som inte är helt klarlagda i litteraturen så kan en psykologisk sakkunnig åtminstone ge rätten den nödvändiga bakgrundsinformation som behövs för att kunna utvärdera det potentiella inflytande som olika faktorer kan ha på ett ögonvittne. För att undvika partiskhet hos expertvittnen och för att säkra en vetenskapligt grundad sakinformation rekommenderar jag att domstolen, i stället för parterna, utser en sakkunnig — det måste ju självklart vara lättare för den sakkunnige att vara objektiv i sin redogörelse av information om han eller hon står fri från parterna. Den sakkunnige ska alltså företräda hela rätten och ha valts ut på basis av att han eller hon bedriver vetenskaplig och internationellt publicerad forskning inom det område som problemställningen berör. Ett vittne kan förstås även utses av ena parten, det viktiga är att den information som läggs fram vilar på vetenskaplig grund och att expertvittnet inte på några vilkor uttalar sig om enskilda vittnesmål eller i skuldfrågan. Dessa

334 Sven-Åke Christianson SvJT 1992 rekommendationer utesluter således de s. k. vittnespsykologer som idag uppträder i svenska domstolar och äventyrar rättsäkerheten.