Grupptalan

Huru Goliat kan fällas utan att man egentligen anstränger sig

 

 

Av professor GUNNAR BERGHOLTZ

Professorn i processrätt Per Henrik Lindblom, numera tillika juridiska fakultetens i Uppsala dekan, kom för en tid sedan ut med ett stort verk om Grupptalan (Grupptalan. Det anglo-amerikanska classactioninstitutet ur svenskt perspektiv. Institutet för rättsvetenskaplig forskning CXXXI, Norstedts förlag. Stockholm 1989, 783 s). Nedanstående rader utgör en kommenterande recension av detta opus. Det kan tyckas att en bok har störst intresse för läsekretsen just när den utkommit. Lindbloms verk var naturligtvis av stort intresse då, men som kommer att förklaras nedan har boken större intresse i dag än då den var pinfärsk (och den kommer att ha än större intresse i morgon). Allt beroende på att Lindblom genom sin Grupptalan ”öppnat upp”, som det numera heter på god svenska,1 vår processrättsmarknad för den representativa rättegången. Det bör genast — om än parentetiskt — påpekas att framställningen redan i förord och inledning innehåller ett par besvärande misstag. På förordets första sida (VII) sägs: ”Uppsala är bäst i många hänseenden”. Vidare sägs i inledningen (s. 2) bl. a. att boken ”är så tjock och tråkig att den sannolikt inte någonsin kommer att läsas i sin helhet av någon”. Detta påstående kan således redan nu i sin helhet vederläggas. Dessutom underlättas läsningen av att varje kapitel avslutas med en sammanfattning. Efter de inledande misstagen går emellertid författaren från klarhet till klarhet.2 Bokens titel gör på intet sätt innehållet rättvisa. Visserligen är huvudtemat class action, annan grupptalan och dessas alternativ, men för att kunna resonera om de olika instituten på ett klokt och

1 Lindblom själv är inte främmande för språkliga nybildningar, så t ex talar han om ”disaströsa” konsekvenser, när en mer puristiskt lagd författare kanske nöjt sig med det mer hemvävda ordet ”katastrofala”. 2 Ett lätt upptäckt misstag finns förstås på s. 374 i referatet av rättsfallet Duke of Bedford v. Ellis. Hertigen av Bedford kallas här ”greve” (en engelsk greve kallas som bekant ”Earl” och en icke engelsk dito ”Count”). Måhända speglar detta dock endast författarens ointresse för de rester av den terminologi som egentligen hör till ett förgånget feodal- och ståndssamhälle.

instruktivt sätt, och det gör Lindblom verkligen, måste dessa taleformers plats i det juridiska landskapet klarläggas. Därför redogör Lindblom också för institutens historia, civilprocessens ideologi och funktioner samt lägger till beskådan ut rappa och klara beskrivningar av den allmänna civilprocessen i USA och en del andra länder innefattande detaljstudier av frågorna om bl. a. rättegångskostnader och rättskraft. Detta innefattar också iakttagelser om samband mellan politisk och processuell representationsteori. Framställningen blir därmed lärorik och intressant långt utöver grupptalan. Var och en med något intresse för processrätt och samspelet mellan rättegångsregler och materiella regler får sig något till livs. Recensenten rekommenderar därför egentligen läsaren att i stället för recensionen direkt gå över till att läsa boken. Till den läsare som till äventyrs är kvar finns emellertid mycket att rapportera. Class action eller (privat) grupptalan definieras på följande sätt:

 

”Med grupptalan (grupprättegång, grupprocess) menas i det följande i första hand rättegång då (a) käranden (b) utan uppdrag (c) för talan (d) till förmån för en i processen angiven grupp (e) vars medlemmar träffas av domens rättskraft trots att de inte är parter i målet.”

 

Detta är en definition på en äkta grupptalan; dock finns det ett flertal varianter som kommer att beskrivas nedan. Class action är ett paradexempel på den representativa rättegången och ett av dess viktigaste syften kan illustreras på följande sätt. Om A lurar B på 10 miljoner kronor finns det effektiva sätt att angripa det, men om A lurar 100 000 olika B:n på 100 kronor kan risken vara liten att han skall drabbas av någon civil sanktion om inte class action kommer till användning. I det moderna samhället är en sådan skillnad inte förnuftigt försvarbar. Exemplet visar att den representativa rättegången nog är ett i det närmaste nödvändigt redskap i vårt moderna samhälle. Class action, säger Lindblom, speglar den samhällsutveckling som drivit fram processformen. Urbanisering, kollektivisering och ”massification” föranleder krav på ökat tillgodoseende av gruppintressen inom allt fler områden av juridiken. I USA har den redan varit i bruk länge och har beskrivits på olika sätt. En tillskyndare har kallat den ”en skinande riddare” som då ansetts försvara intressen som annars skulle lämnas utan skydd. Motståndarna har i en del fall sett fenomenet som ett Frankensteins monster. Närmare sanningen ligger nog följande av Lindblom återgivna citat:

 

”While there is biblical if not historical support for the notion that one David did slay a Goliath, the social desirability of consumer class action was to insure that a David plaintiff had a Goliath capability against the Goliath propensities of his adversary and thus the real power of the courtroom adversaries would be equalized...”

 

Här är det amerikanska rättsfallet Daar v. Yellow Cab Co. of California illustrativt. Taxiföretaget Yellow Cab Co. debiterade sina kunder för höga framkörningsavgifter. För varje kund var detta ett bagatellbelopp, men den sammanlagda summan blev stor och det blev också bolagets ”obehöriga vinst”. En grupptalan, där kärandegruppen bestod av bolagets kunder, verkar här ha varit ett utmärkt remedium även om beräkning och fördelning av skadeståndsbeloppet hade sina svårigheter. Med den till surrealism gränsande fantasi som ibland utmärker det stora landet i Väster har, rapporterar Lindblom, t. o. m. försök gjorts att föra en grupptalan där gruppen omfattades av alla äggätare i USA. Någon gång i början av 1970-talet drabbades också General Motors av en gruppstämning för bilars nedsmutsning av miljön och där angavs kärandegruppen vara ”all persons everywhere now alive and all future unborn generations” och yrkandet omfattade ett skadestånd om 6 trillioner dollar. Sådant kan väl förekomma i det processlystna Amerika, men inga liknande risker skulle följa med grupptalan hos oss.3 Lindblom visar att grupptalansfrågor angår rättegångens fundament som då av honom lyfts fram och skakas om. Han diskuterar ingående och genom hela boken civilprocessens ideologi och dess funktioner. Den traditionella rättegången befinns vara individualistisk med som regel två parter. Mot denna ställs grupptalan där kärandesidan4 består av en grupp eller klass. Vad som föranleder svårigheter är att civilprocessen med anknytande institut och regler måste anpassas till en klass av käranden. Det blir fråga om en mängd tekniskt betonade överväganden. När det gäller civilprocessens funktioner anknyter Lindblom till det i nordisk debatt välkända (motsats)paret: rättegången som konfliktlösande eller rättegången som handlingsdirigerande. Den diskussionen visar sig vara mindre väl utvecklad i den utländska litteraturen, även om Lindblom finner exempel på att den förs. Civilprocessen som ett instrument för handlingsdirigering (behaviour modification) passar väl för grupprättegången. Den individualistiska tvistemålsrättegången å sin sida är kanske mest förenlig med konfliktlösning. Hur det än kan förhålla sig med den saken visar Lindblom i alla fall att grupprättegången, även om den hade sin

3 Se vidare t. ex. Lieberman, Jethro K., The Litigious Society. Harper Torchbooks 1983. 4 Det finns också, om än mer sällsynt, grupptalan med en svarandegrupp eller klass.

vagga i England under slutet av 1700-talet och under 1800-talet, har sin givna och viktiga plats i vår tid och vårt massamhälle. Detta blir ännu tydligare när det gäller grupptalans funktioner. En sådan talan kan i princip föras om fastställelse, förbud och skadestånd. Enligt Lindblom har den en processekonomisk funktion samt en reparativ och en preventiv funktion. Därtill kommer att grupprättegången gynnar materiell rättsutveckling och prejudikatsbildning. Den processekonomiska och i ännu högre grad den handlingsdirigerande funktionen framträder särskilt när det gäller vad Lindblom kallar individuellt oprocessbara anspråk. Här kommer t. ex. då i åtanke det tidigare nämnda rättsfallet Daar v. Yellow Cab Co. Enskilda beställare av taxiresor kan knappast processa om en förhöjd framkörningsavgift för taxibil. Ett sådant anspråk är individuellt oprocessbart. Grupprättegången ökar härigenom vad som i modern processrättslig doktrin kallas ”access to court”. Det är lätt att med Lindblom tänka sig ett flertal områden för grupprättegången. I USA har den använts på bl. a. följande områden: civil rights, consumer, labor, welfare, securities och antitrust. Lindblom återger och för en rik och tänkvärd diskussion om civilprocessens ram, bakgrund och utvecklingstendenser. Slutsatserna om grupptalans framväxt, dess funktioner och plats i dagens samhälle är väl underbyggda. Läsaren blir övertygad om att grupprättegången bör vara en viktig del av ett modernt samhälles processrättsliga arsenal. När det gäller att närmare beskriva grupprättegången tar Lindblom upp gällande rätt i USA, England, Kanada och Australien. Själva arkimedespunkten, som gör att läsaren förmår tillgodogöra sig hela begreppsbildningen, förfarandet och reglerna är den välutvecklade class action regeln i den amerikanska federala processlagstiftningen: Rule 23 i Federal Rules of Civil Procedure. Lindbloms beskrivning och värdering av den regeln visar vilka frågor som måste behandlas i en regel om grupptalan. Om class action enligt Rule 23 skall tillåtas beror på ett antal i regeln inskrivna faktorer som alla utreds grundligt. Frågan om tillåtligheten av grupptalan konstituerar enligt Rule 23 ”the Certification issue”. Det gäller här sex allmänna samt ett särskilt villkor med olika möjligheter. De allmänna villkoren omfattar följande prövning:

 

1. Det skall i målet finnas en klass som är ”lagom stor och som går att avgränsa”. 2. Käranden skall vara medlem i denna klass. 3. Kumulation av käromål som alternativ skall vara ”impracticable” på grund av klassens storlek.

4. Det skall i målet finnas sak- och rättsfrågor som är gemensamma för klassen. 5. De aktuella parternas yrkanden, åberopanden och invändningar skall vara typiska för klassmedlemmarna. 6. Käranden och hans ombud skall på ett adekvat sätt kunna representera klassen (adequacy of representation).

 

Om dessa sex villkor är uppfyllda så uppställer rule 23 slutligen ytterligare villkor. Enligt regeln gäller därefter följande:

 

(1) the prosecution of separate actions by or against individual members of the class would create a risk of (A) inconsistent or varying adjudications with respect to individual members of the class which would establish incompatible standards of conduct for the party opposing the class, or (B) adjudications with respect to individual members of the class which would as a practical matter be dispositive of the interests of the other members not parties to the adjudications or substantially impair or impede their ability to protect their interests; or (2) the party opposing the class had acted or refused to act on grounds generally applicable to the class, thereby making appropriate final injunctive relief or corresponding declaratory relief with respect to the class as a whole; or (3) the court finds that the questions of law or fact common to the members of the class predominate over any questions affecting only individual members, and that a class action is superior to other available methods for the fair and efficient adjudication of the controversy. The matters pertinent to the findings include: (A) the interest of members of the class in individually controlling the prosecution or defense of separate actions; (B) the extent and nature of any litigation concerning the controversy already commenced by or against members of the class; (C) the desirability or undesirability of concentrating the litigation of the claims in the particular forum; (D) the difficulties likely to be encountered in the management of a class action.

 

Här krånglas saken till av det amerikanska sättet att skriva författningstexter, men även bortsett från den komplikationen gäller det till stor del skönsmässiga bedömningar. Som Lindblom pedagogiskt framställer saken innebär det avsnittet följande. En talan får föras som en (1) class action om individuella rättegångar skulle innebära risk för oförenliga ”standards of conduct” för svaranden och/eller ”substantially impair or impede the ability of other class members to protect their interests”. En (2) class action kan aktualiseras av rätten eller någon av parterna vid förbuds- och fastställelsetalan (”injunctive or declaratory relief”) i vissa fall. En (3) class action gäller i allmänhet skadestånd och kan tillåtas om de gemensamma sak- och rättsfrågorna dominerar (”predominance”) och class actionformen är överlägsen i förhållande till andra sätt att effektivt och rättvist avgöra tvisten

(”superiority”). Vid prövningen av superiorityrekvisitet beaktas bl. a. om en class action skulle bli hanterbar. Lindblom ägnar efter inledningen (1 kap. Access to justice och class action och kap 2. Class actioninstitutets tillkomst och utveckling i England) ett antal centrala kapitel åt att beskriva grupptalan och dess förekomst, förfarandet och utfallet (kap 3. Class actioninstitutets utveckling i USA, kap 4. Förekomst, processutfall, processekonomi m. m., kap. 5 Förutsättningar för en federal class action, kap. 6 Notice, opt-out och rättskraft, kap. 7 Förfarandet m. m., kap. 8 Beräkning och fördelning av skadestånd och kap. 9 Rättegångskostnaderna — särskilt ombudskostnaderna). Här måste poängteras att en mycket ingående diskussion förs i alla frågor av betydelse. I detta sammanhang får man inte heller glömma redogörelsen för rättskraften, skadeståndsberäkningen och rättegångskostnaderna. I ett nytt kapitel (10) för Lindblom en omfattande diskussion de lege ferenda, där lagstiftning, lagförslag och doktrin i USA behandlas. Materien nagelfars så grundligt att Lindblom, såvitt kan bedömas, på ett med respektive lands inhemska experter kunskapsmässigt likställt sätt förmår värdera och konstruktivt kritisera rättspraxis och doktrin. Därefter görs i kap. 11 en lika skicklig inventering med kritik och diskussion av class action i England, Australien och Kanada. I kap. 12 fördjupas analysen av class action, dess funktioner samt dess för- och nackdelar. Sedan Lindblom således beskrivit och värderat class action, kommer han i kap. 13 in på vilka alternativ till denna som kan finnas. Här görs en noggrann genomgång av alla tänkbara alternativ med en uppdelning av lösningar utom och inom domstolsväsendet.5 Slutsatsen blir att vi i Sverige i vissa fall

 

5 Följande genomgås. Lösningar utom domstolsväsendet: (1) Information och propaganda m. m., (2) Förmåner (bidrag,krediter m. m.), (3) Etableringskontroll etc, (4) Kriminalisering, (5) Ökat sanktionstryck, (5.1) Företagsbot, sanktionsavgifter, (5.2) Andra särskilda rättsverkningar (förverkande, näringsförbud), (5.3) Vite, (5.4) På ett flertal sätt utökat skadeståndsansvar, (6) Försäkringslösningar, (7) Fond- och avgiftssystem, (8) Offentliga organ med uppgift att verka även (eller enbart) utom domstol, (8.1) Särskilda ”ombudsmän” med uppgift att påverka och beivra vissa beteenden (justitieombudsman, konsumentombudsman, näringsfrihetsombudsman, jämställdhetsombudsman, diskrimineringsombudsman), (8.2) Särskilda ämbetsverk (naturvårdsverk, konsumentverk, livsmedelsverk osv.), (8.3) Kommunala myndigheter, (9) Privata, kooperativa och fackliga organisationer, (10) Alternativ tvistelösning genom offentliga och privata nämnder (allmänna reklamationsnämnden, försäkringsnämnder, patientnämnder osv.), Offentliga och privata skiljeförfaranden, Förhandlingssystem samt medling m. m. Lösningar inom domstolsväsendet: (11) Förvaltningsdomstolar och specialdomstolar (förvaltningsförfaranden, förvaltningsdomstolar, arbetsdomstol, bostadsdomstol och marknadsdomstol), (12) Allmän domstol, (12.1) Brottmål (enskilt åtal, skadestånd, särregler), (12.2) Tvistemål (12.2.1) Särskilda förfaranden, (12.2.2) Särskilda regler ang. t. ex. delgivning, forum, kumulation etc, (12.2.3) Talerättsliga lösningar (sänkning av talerättströskeln för enskilda,

har tillgång till alternativ till grupptalan. Av intresse är bl. a. vilka möjligheter offentliga institutioner och myndigheter över huvud taget har att fungera som alternativ till grupptalan. I hänvisningar till diskussioner i utländsk litteratur påpekas att man där numera tror mindre på myndighetsutövning å de enskilda medborgarnas vägnar. Det råder, enligt Lindblom, en utbredd misstro mot administrativa organs förmåga att energiskt hävda enskildas och det allmännas intressen gentemot industrin och i ännu högre grad gentemot statliga och kommunala verksamheter. Här återges ett par kraftfulla uttalanden av amerikanska experter. Det första exemplet avseende The Federal Trade Commission:

 

”As with many regulatory bodies, the FCT often seems to be furthering the interests of the industries it purports to be regulating.”

 

Det andra uttalandet gäller denna myndighetskontroll i allmänhet:

 

”(r)egulatory bodies, like the people who comprise them, have a marked life cycle. In youth they are vigorous, aggressive, evangelistic and even intolerant. Later they mellow, and in old age — after a matter of ten or fifteen years — they become, with some exceptions, i. d. an arm of the industry they are regulating or senile.”

 

Lindblom anför exempel på att offentliga organ lätt kommer att leva i symbios med de verksamheter de blivit satta att övervaka. Han ställer sig också frågan om statliga organ av det slag som t. ex. naturvårdsverket representerar ibland rent av kan göra mer skada än nytta för de intressen de skall bevaka. Bl. a. föreligger här risken för att de enskilda medborgarna passiviseras. Skepsis uttrycks också mot ombudsmannaraseriet. Kommer det en läkemedelsombudsman och en aktieägarombudsman? Lindblom hävdar i det sammanhanget också att det tycks vara lättare att få igenom en ambitiös materiell lagstiftning än att förbättra möjligheterna att ge lagen effekt genom bl. a. olika talerättskonstruktioner. Han ställer sig också frågan om inte floran av nämnder och dylika tvistelösningsorgan, t. ex. allmänna reklamationsnämnden, försäkringsnämnderna, patient- och läkemedelsnämnderna samt småhusskadenämnden har minskat behovet av grupprättegångar. Å andra sidan ifrågasätts också om inte den växande kritiken mot t. ex. patientskadenämnden och småhusskadenämnden verkar i motsatt riktning. På många områden kommer dock Lindblom fram till att de olika uppräknade organen inte i egentlig mening utgör alternativ; snarare skulle det väl vara så att grupptalan utgör ett kompletterande alternativ. Särskilt intressant i detta sammanhang blir

 

statlig (offentlig) grupptalan, talerätt för administrativa myndigheter m. m., enskild grupptalan dvs. class action samt organisationstalan och pilotmål).

påpekandet att class action kan sägas utgöra en talerättslig konstruktion, där käranden i vid omfattning ges talerätt rörande annans rättsställning. Den svenska specialprocessen i t. ex. arbetsdomstolen, bostadsdomstolen och marknadsdomstolen har enligt Lindblom vissa drag av grupptalan och här erbjuds intressanta alternativ till dem. På diskrimineringsområdet — särskilt när det gäller rasdiskriminering — skulle det än mer finnas besvärande luckor i rättsskyddet, således ett intressant område för en svensk grupptalan. Även vanliga former av talan i tvistemål visar drag av grupptalan i t. ex. jävsprocess, expropriationsförfarandet och i vissa fastighetsmål. I anslutande kap. 14 fortsätter Lindblom med utredningen om alternativ och nu gäller det statlig grupptalan, organisationstalan och pilotmål. Här förs diskussionen på samma plan som tidigare. Taleformerna beskrivs och värderas liksom tidigare på ett grundligt sätt med angivande av funktioner samt för- och nackdelar. Som exempel på statlig grupptalan hos oss nämns konsumentombudsmannens och näringsfrihetsombudsmannens processer vid marknadsdomstolen. I jämförelse med USA befinns vår rättegångsordning vara mer ”privatkapitalistisk” än de amerikanska. I USA kan nämligen delstater t. ex. föra rättegångar å sina medborgares vägnar mot företag och andra delstater genom olika former av ”parens patriae” och ”public actions”. Läsaren får här och på andra ställen sin eventuella schablonbild av de amerikanska rättegångsordningarna ordentligt reviderad. Lindbloms slutsats blir att statlig grupptalan inte eliminerar ett behov av andra grupprocesser på så sätt att de skulle bli överflödiga. Organisationstalan borde vara en taleform med framtiden för sig. Lindblom anser med stöd i tysk doktrin att både class action och organisationstalan är försök att jämna ut det haltande styrkeförhållandet mellan t. ex. företagare och konsumenter i marknadsekonomiska samhällen och detta sker, kunde man tillägga, utan tillskapande av ombudsmän och myndigheter som på gamla dar (se citat ovan) kan bli symbiotiska, letargiska eller senila. I detta sammanhang betonas åter, och med tyskt stöd, att materiellrättslig lagstiftning med en dylik utjämnande målsättning förblir otillräcklig så länge effektiva processuella möjligheter saknas, om en ”liberalistisk-individualistisk” grundinställning tillåts prägla processrätten. I de fallen kan processubjekten drunkna i massamhället. Detta är förvisso sant, men det kan, även om väl Lindblom inte direkt gör det, i stället hävdas att organisationstalan och privat grupptalan är det adekvata liberala svaret i stället för myndighets-

och ombudsmannaförökning. Den liberala balansen ”individ mot individ” återställs ju genom grupptalan. Både i Tyskland och Frankrike finns t. ex. enligt Lindblom möjligheten att föra organisationstalan på konsumentområdet och fransmännen införde 1976 organisationstalan i miljömål och vissa diskrimineringsmål. Det är här lätt att tänka sig svenska motsvarigheter som t. ex. att Svenska Naturvårdsföreningen skulle kunna föra talan i miljömål. Det gäller i detta fall enligt Lindblom endast att förändra talerättströskeln och med stöd av utländska erfarenheter visar han att detta inte skulle leda till annat än en ansvarsfull processföring. Lindblom gör ett mycket viktigt påpekande, när han säger att ”det är signifikant att man oftast får söka sig utanför det allmänna domstolsväsendets ram för att finna klara exempel på avvikelser från det traditionellt individualistiska tvåpartstänkande som präglar svensk processrätt i allmänhet”. Detta är förvisso sant och ett fattigdomsbevis. Vad kan det bero på? Har landet varit insvept i en ”överhetsdimma” som med jämna mellanrum kondenserats till nya myndigheter och organ utanför den ordinarie och fullt utvecklingsbara rättegången? Den frågan svarar Lindblom på mer antydningsvis (se nedan). Pilotmål slutligen har enligt Lindblom visat sig vara användbara i brist på grupp- och organisationstalan och i vissa fall som en till dessa konkurrerande processform. Pilotmål finns i alla rättsordningar som ett alternativ, men vad som gjorts i Sverige och annorstädes är att tvinga fram denna process. Hos oss skedde det t. ex. med hjälp av 8 § p. 8. rättshjälpslagen. Pilotmål, säger Lindblom, har använts i samband med och kan utgöra en del av eller ingå i en kombination av processformer, t. ex. så att pilotmål följs upp med class action. I det sista kapitlet (15) kommer så, som sig bör, den deskriptiva och normativa slutklämmen: Sammanfattning och värdering — class actions i Sverige? Inledningsvis avlivas vad som kallas femton myter om class action. Här är några av de viktigare:

 

1. Class action är ett nytt amerikanskt påfund.
2. Class action låter sig bara förena med anglo-amerikansk rättsuppfattning.
3. Rättskraft mot tredje man i den utsträckning som förutsätts vid class action är grundlagsstridig.
4. Class action förutsätter att domstolarna ges en funktion och domarna en aktiv roll som är otänkbar i många stater.
5. Class action rör upp onödiga rättegångar, dränker domstolarna i processer och förlamar industrin.

6. Class actions är enormt komplicerade och processen blir därför oerhört tids- och kostnadskrävande.
7. Class actions är numera alltid till fördel för käranden och till nackdel för svaranden.
8. Class action förutsätter en radikal omvandling av skadestånds- och bevisrätten för att ha något existensberättigande.

 

Alla dessa påståenden är enligt Lindbloms väl underbyggda framställning falska. Vidare i kapitlet gäller frågan om det finns behov av en eller flera svenska class actions. Här ges redan genom en uppräkning en antydan till svaret. I det rättsliga efterspelet på bl. a. följande mer disaströsa situationer passar class action bra: Three Mile Island, Bhopal, Tjernobyl, Neurosedyn, flyg- och järnvägsolyckor, hotellbränder, översvämningar m. m. De rättsområden hos oss som närmast skulle vara aktuella är följande: Konsumenträtten, miljörätten, masskadestånd och katastrofmål, arbets- och hyresrätten, associations- och immaterialrätten, socialförsäkringsrätten samt medborgerliga fri- och rättigheter. Lindblom går område för område igenom tänkbara hinder för en svensk reception. Härigenom klarläggs det mesta fråga för fråga som t. ex. grundlagsenlighet, rättskraft, domstolarnas roll, processens funktion, domar- och advokatrollerna och kostnadsreglerna. Det är svårt att önska sig något ytterligare i den vägen. Sammanfattningsvis blir slutsatsen att det inte finns något oöverstigligt hinder för en svensk reception. Det värsta hindret ligger enligt Lindblom i den svenske lagstiftarens konservatism! När Lindblom så avslutningsvis nedlagt detta sista hinder för svensk grupptalan kommer hans avslutande credo:

 

”En förklaring (av många) till den ljumma eller rent av avvisande inställningen till processuella reformer av här aktuellt slag är möjligen att jurister, kanske särskilt domare i kontinentalt präglade rättssystem, ofta ser sig själva som garanter för det bestående och därför är mindre intresserade av att anpassa processen till samhällsutvecklingen. Vad gäller anglokanadensiska samhällsförhållanden — som trots de skilda utgångspunkterna mycket påminner om våra egna — har man gjort gällande att domstolarna i början av detta sekel utvecklade en antipatisk inställning gentemot gruppintressen av den typ class actioninstitutet är avsett att kanalisera, samtidigt som de starka politiska partierna till vänster har varit av den uppfattningen att genomförandet av reformer för gruppintressen (civil rights, konsumenträtten, miljörätten etc.) inte kan anförtros domstolarna. Är det alltför vågat att hävda att liknande attityder varit förhärskande hos oss? Är de svenska domstolarnas undanskymda plats vad gäller skyddet för diffusa, kollektiva och fragmentariska intressen bara en slump eller är denna position resultatet av både en politisk misstro gentemot domstolarna och domstolsjuristernas bristande vilja och förmåga att medverka i en social omvandlingsprocess? Är t. ex. den ensidiga sats-

ningen på offentlig tillsyn och kontroll inom svensk miljörätt enbart en tillfällighet eller är den verkligen uttryck för en välgrundad bedömning av de olika rättsskyddsinstrumentens ändamålsenlighet och effektivitet? När skall den internationellt utbredda misstron mot de offentliga kontrollorganen leda till en breddning och fördjupning av det processuella rättsskyddet på t. ex. miljörättens område, till en insikt om nödvändigheten av pluralistiska lösningar i ett pluralistiskt samhälle?”

 

Lindblom har som ovan sagts analyserat grupptalans plats i huvudsak som ett komplement till hos oss existerande alternativ, även om den djungelartade vegetationen av myndigheter, nämnder och ”organ” setts som ett i grunden svårförklarat fenomen. Man kan också vända på steken och fråga sig: I vilken utsträckning kan grupptalan och organisationstalan reducera ”organmängden”? Framställningen ger nog lika goda grunder för det perspektivet. I USA uppfattas grupptalan som ett kollektivistiskt fenomen och omhuldas enligt Lindblom mest av liberaler/demokrater. Hos oss med vår tradition av överhetslösningar i en tidigare växande flora av myndigheter och offentliga organ måste i vart fall både privat grupptalan och organisationstalan, som kan ersätta eller begränsa myndighets- och den övriga ”organmängden”, ses som ett viktigt steg mot privatisering och på det sättet främja ett mera frihetligt samhälle med medborgarinflytande. Således är det inte en långsökt tanke att Lindbloms grundliga, och delvis kritiska, forskning blir ett första instrument för dekonstruktivistiska domstolsfundamentalister. Riktpunkten borde då vara att specialdomstolar, vissa myndigheter, nämnder och ”organ” skulle prövas ersatta med en mindre mängd taleformer vid främst allmän domstol. Endast tanken på alla de fasta kostnader, som dras av kansliorganisationer hos olika organ m. m., räcker väl för att göra en sådan undersökning intressant. Kostnaderna för det allmänna vid olika former av grupp- och organisationstalan skulle enligt kostnadsreglerna bara uppstå, och då i begränsad utsträckning, när talan väcktes. Så länge talan inte förs, finns då endast det kostnadsfria hot som reglernas blotta existens medför. Också här kan Lindblom vara en pionjär. Enligt Lindblom kan en kraftfull hjälpmotor för amerikansk grupptalan utgöras av ”contingent fees”, dvs. provisionsbaserade arvoden till kärandeombud i kombination med den amerikanska regeln om rättegångskostnader, som innebär att vardera parten står sina (advokat)kostnader oavsett utgången i målet. Detta betyder då att kärandeombudet endast får ersättning, viss del av tvisteföremålets värde, om talan bifalls. Kärandena riskerar således inte dryga advokatarvoden vid ogillande dom, men får vidkännas någon reduktion

av t. ex. skadeståndet vid bifall till käromålet. Hos oss anses sådana avtal som oetiska, även om de inte som t. ex. i England är uttryckligen förbjudna.6 Frågan blir då om vi i Sverige blir tvungna att införa en sådan morot för att få fart på en svensk grupptalan, men det får väl framtiden utvisa. Vad som för den (process)rättsvetenskapligt fåkunnige kanske verkar vara en i ett tänkt elfenbenstorn hopkommen tegelstensmastodont av typ ”l'art pour l'art” har också hux flux visat sig praktiskt fruktbärande. Detta illustrerar att vad en och annan kan uppfatta som rättsvetenskaplig grundforskning plötsligt visar sig vara till omedelbar nytta. Att det förhåller sig så visas i detta fall inte minst av att Per Henrik Lindblom nyligen blev ordförande i en kommitté med ett ganska fritt och vidsträckt uppdrag att utreda möjligheterna att införa grupptalan hos oss (Dir. 1991:59). Detta utgör ännu ett skäl att skaffa sig verket. Om inte politiska eller andra illfundigheter stoppar grupptalan hos oss, kommer Lindbloms bok då också att bli en allsidigt användbar handbok. Till sist måste återigen påpekas att utan Lindbloms tunga insats — ett flertal år av forskning och möda måste ligga bakom boken — hade grupptalan säkert aldrig kommit att övervägas eller haft praktisk möjlighet att genomföras i vårt land. Härigenom illustreras då det enkla, nära nog självklara, förhållandet att man i stort sett i det praktiska arbetet endast kan använda den kunskap som finns tillgänglig och då får inte rättsvetenskapens kunskapsutveckling underskattas.

6 Här anför Lindblom som stöd Vägledande regler för god advokatsed §§ 1, 20, 22, 27 och 29.