Grupptalan
Huru Goliat kan fällas utan att man egentligen anstränger sig
Av professor GUNNAR BERGHOLTZ
Professorn i processrätt Per Henrik Lindblom, numera tillika juridiska fakultetens i Uppsala dekan, kom för en tid sedan ut med ett stort verk om Grupptalan (Grupptalan. Det anglo-amerikanska classactioninstitutet ur svenskt perspektiv. Institutet för rättsvetenskaplig forskning CXXXI, Norstedts förlag. Stockholm 1989, 783 s). Nedanstående rader utgör en kommenterande recension av detta opus. Det kan tyckas att en bok har störst intresse för läsekretsen just när den utkommit. Lindbloms verk var naturligtvis av stort intresse då, men som kommer att förklaras nedan har boken större intresse i dag än då den var pinfärsk (och den kommer att ha än större intresse i morgon). Allt beroende på att Lindblom genom sin Grupptalan ”öppnat upp”, som det numera heter på god svenska,1 vår processrättsmarknad för den representativa rättegången. Det bör genast — om än parentetiskt — påpekas att framställningen redan i förord och inledning innehåller ett par besvärande misstag. På förordets första sida (VII) sägs: ”Uppsala är bäst i många hänseenden”. Vidare sägs i inledningen (s. 2) bl. a. att boken ”är så tjock och tråkig att den sannolikt inte någonsin kommer att läsas i sin helhet av någon”. Detta påstående kan således redan nu i sin helhet vederläggas. Dessutom underlättas läsningen av att varje kapitel avslutas med en sammanfattning. Efter de inledande misstagen går emellertid författaren från klarhet till klarhet.2 Bokens titel gör på intet sätt innehållet rättvisa. Visserligen är huvudtemat class action, annan grupptalan och dessas alternativ, men för att kunna resonera om de olika instituten på ett klokt och
1 Lindblom själv är inte främmande för språkliga nybildningar, så t ex talar han om ”disaströsa” konsekvenser, när en mer puristiskt lagd författare kanske nöjt sig med det mer hemvävda ordet ”katastrofala”. 2 Ett lätt upptäckt misstag finns förstås på s. 374 i referatet av rättsfallet Duke of Bedford v. Ellis. Hertigen av Bedford kallas här ”greve” (en engelsk greve kallas som bekant ”Earl” och en icke engelsk dito ”Count”). Måhända speglar detta dock endast författarens ointresse för de rester av den terminologi som egentligen hör till ett förgånget feodal- och ståndssamhälle.