SIMON FRÉDÉRICQ. Risques modernes et indemnisation des victimes de lésions corporelles. Une alternative à l'extension de la responsabilité civile: l'assurance contre les accidents à caractère indemnitaire. Bruxelles 1990. 291 sidor.

 

Sedan länge rasar en debatt över hela världen rörande skadestånd och försäkring. Kärnfrågan kan formuleras ungefär så: i vad mån kan det skadeståndsrättsliga regelsystemet ”ersättas” av försäkringssystem? Svaren varierar. De rättsvetenskapsmän som tagit ställning kan i stort sett indelas i två grupper. I den ena förkastas skadeståndsrätten helt som ett lämpligt instrument för fördelning av ersättning för skador; försäkringarna skall därför ”ta över” kommandot i största möjliga utsträckning. I den andra gruppen är man mera positiv till skadeståndsrätten. Försäkringarna skall vara ett komplement till skadeståndsreglerna; man skall arbeta med båda. Simon Frédéricq är professor emeritus vid universitetet i Gent. Han är skadestånds- och försäkringsspecialist. Under många år var han president för försäkringsjuristernas internationella organisation: Association Internationale de Droit des Assurances (AIDA). Alltjämt är han redaktör för en nyhetsbulletin som utges av AIDA och som brukar innehålla värdefull information. Frédéricq har en djup medkänsla med de skadelidande samtidigt som han är medveten om de värden som finns i den befintliga skadeståndsrätten liksom i olika ersättningsanordningar. Sanningslidelse, rättspatos och en äkta kärlek till rättsvetenskapen har gjort honom till en respekterad rättsvetenskapsman. Frédéricq publicerade 1990 en samlad översikt över spörsmålet om skadeståndsrättens förhållande till försäkring på personskadeersättningsområdet. Verket har huvudtiteln Risques modernes et l'indemnisation des victimes de lésions corporelles och är tillägnat Jan Hellner och André Tunc. Det är en bok, som förtjänar all uppmärksamhet. Den är starkt internationellt förankrad, elegant skriven och innehållande ett konkret reformförslag som visserligen tar sikte på Belgien men som till stor del är användbart även i andra länder. Verket bör rimligtvis komma att spela en roll i den fortsatta internationella debatten. Den belgiska skadeståndsrätten, som i mycket motsvarar den franska, har på senare år undergått förändringar och moderniseringar som är betydande men som inte, enligt Frédéricq, är tillräckligt radikala. Frédéricq vill gå längre. Men han är realist och konstaterar att en genomgripande förändring inte är möjlig. Den skulle innebära alltför stora rättstekniska komplikationer. Och den belgiske lagstiftaren saknar intresse för en sådan reform. ”L’on est bloqué. Il faut chercher ailleurs”.1 Frédéricq hör till den grupp rättsvetenskapsmän som vägrar att helt och hållet förkasta skadeståndsrätten på personskadeområdet. I stället vill han komplettera denna med framför allt ”no-fault” försäkringen.2 Han

 

1 Risques modernes et l’indemnisation des victimes de lésions corporelles (se ovan) nr 272. 2 Om denna, se Dufwa, SvJT 1979 s. 428 ff.

vill arbeta med en blandning av olika erättningssystem. Hans idéer kommer ganska nära dem som förverkligats i Sverige. Verket innehåller en tämligen fullständig genomgång av hur olika typer av personskador behandlas i belgisk rätt. Till de som uppmärksammas hör arbetsskador, trafikskador, miljöskador, patientskador, läkemedelsskador liksom övriga typer av produktskador. Även det svenska ersättningssystemet behandlas i flera hänseenden. Inte minst är patient- och läkemedelsförsäkringarna föremål för intresse.3 Någon gång kan framställningen vara mindre tydlig. Ett sådant fall är följande. I sitt sökande erinrar Frédéricq läsaren om två utländska studier (”études”), den ena från England, den andra från Sverige.4 Den förra är the Pearson Report, ett omfattande statligt betänkande om ersättning för personskador, framlagt 1978 men starkt kritiserat och därför ej realiserat.5 Den andra studien har helt oförtjänt råkat bli min artikel Strict liability and tort law i denna tidskrift 1987 s. 269 ff. Frédéricq menar, att såväl the Pearson Report som min artikel fäst uppmärksamheten på svårigheterna med det strikta ansvaret samtidigt som dessa studier ändock inte utesluter strikt ansvar som en lämplig reformväg. Detta är riktigt. När Frédéricq strax senare ger sin egen lösning av problemen menar han emellertid av allt att döma att denna ej överensstämmer med andemeningen i the Pearson Report eller med min artikel. I detta hänseende har han inte rätt. Frédéricqs förslag är att strikt ansvar skall komplettera, ej ersätta culpaansvaret. Men i vart fall min artikel saknar uttalanden som skulle strida häremot eller förorda en annan ordning. Detta är heller inte så konstigt. Det svenska ersättningssystemet är väsentligen uppbyggt på detta vis. Förhållandet är vanligtvis detsamma utomlands. Endast på särskilda områden, exempelvis atomansvaret, har culpaansvaret kunnat avskaffas till förmån för strikt ansvar genom särskilda kanaliseringsregler. Intresset på kontinenten för personskadeersättningsrätten förefaller växande. Ungefär samtidigt med Frédéricqs bok har ett synnerligen betydelsefullt arbete utkommit i Frankrike. Yvonne Lambert-Faivre6har publicerat ett omfattande arbete om rätten till ersättning för personskador.7 I Frankrike och Belgien pågår flera projekt för att utröna förutsättningarna för vidare reformer. Även i Tyskland är personskadeersättningsrätten föremål för diskussion. I Sverige finns uppenbarligen ett ersättningssystem av stort intresse för omvärlden. Det är angeläget att Sverige utnyttjar detta och att våra regler blir spridda och bekantgjorda i andra länder. Uppgiften är emellertid ingalunda lätt. Det räcker inte att mottagaren får besked om hur exempelvis patient- och läkemedelsförsäkringarna är uppbyggda. Dessa ersättningsanordningar måste också sättas in i ett större svenskt och internationellt sammanhang. Detta förutsätter närmare kunskaper från

 

3 Se a.a.nr 201-216. 4 Se a.a.nr 285. 5 Jfr Dufwa, SvJT 1984 s. 482 f. 6 Om Lambert-Faivres rättsvetenskapliga gärning, se Dufwa, SvJT 1988 s. 62 f. 7 Le droit du dommage corporel. Systèmes d'indemnisation. Paris 1990.

 

svensk sida i hur omvärlden har ordnat sin skadeståndsrätt och ersättningsrätt i övrigt. Simon Frédéricqs bok ger utmärkt vägledning i detta hänseende, ej blott när det gäller Belgien utan även beträffande många andra länder.
Bill W. Dufwa