DENNIS TÖLLBORG. Under cover. Den svenska säkerhetspolisen och dess arbetsmetoder. Norstedts juridikförlag. Stockholm 1991. 142 s.

 

Efter en inledning och en beskrivning av den svenska säkerhetspolisen innehåller boken en redogörelse för och diskussion om säkerhetspolisens arbetsmetoder. Boken avslutas med ett kapitel betitlat: Den onda cirkeln. Av denna bok, liksom av andra arbeten av Dennis Töllborg, framgår att Töllborg utan tvekan har goda kunskaper om den svenska säkerhetspolisen. Lika tveklöst är att Töllborg är mycket kritisk till SÄPO och dess verksamhet. Till yttermera visso kan Töllborg inte avhålla sig från att låta denna kritiska inställning genomsyra framställningen. Detta manar visserligen läsaren till en välgörande vaksamhet, men i gengäld förtar den — åtminstone framförd så nyansfritt som här — i viss mån värdet av det som sägs. Töllborgs misstänksamhet tar sig dessutom ofta uttryck i en sorts sarkastisk jargong, något som minskar stringensen och är svårartat tröttande i längden. Exempelvis säger sig Töllborg (s. 14) vara övertygad om ”att varje seriöst arbetande jurist många gånger har upptäckt att korruption är ett inte alldeles ovanligt fenomen även i Sverige”, och ett påstående om att SÄPO sprider politisk desinformation riktad mot vänstern bekräftar han (s. 113) med att ”SÄPO är bara alldeles för skickliga i sitt handhavande med den svenska pressen”. Boken handlar alltså om SÄPO:s arbete ”under cover” eller, för att använda ett vanligare uttryck, SÄPO:s användning av s. k. okonventionella spaningsmetoder. Vid läsningen av boken får man uppfattningen att Töllborgs utgångspunkt är att säkerhetspolisiär verksamhet i princip kan bedrivas i samma öppna och sympatiska former som kvarterspolisarbete. Han ser visserligen det demokratiska dilemmat med SÄPO:s verksamhet, men hans felaktiga utgångspunkt gör att han drar halsbrytande slutsatser. Det är faktiskt inte riktigt så enkelt att en säkerhetstjänst kan upphöra med att arbeta ”under cover” bara därför att sådana arbetsmetoder innebär demokratiska risker. Detta är tvärtom stötestenen och Töllborg bör här fråga sig: Vad kan anledningen vara till att alla länder har säkerhetstjänster som arbetar med okonventionella metoder? Har något annat land lyckats finna på ett bättre styr- och kontrollsystem beträffande säkerhetstjänsten än Sverige? En del av vad Töllborg skriver har han också fått om bakfoten. Något beror väl detta på att han — naturligt nog — i första hand är hänvisad till öppet material, men inte alltid. Med hänvisning till uppgifter i SÄPO-kommitténs slutbetänkande (SOU 1990:51) säger Töllborg sålunda (s. 54) att det i personalkontrollärenden år 1989 utlämnades uppgifter från SÄPO:s register i ca 100 fall och att detta innebar ”att närmare hundratalet människor detta år gick miste om en tjänst eller ett uppdrag”. Detta är inte korrekt. Redan bestämmelsen i personalkontrollkungörelsen (20 §) om att det är anställningsmyndigheten som självständigt avgör vilken betydelse i anställningshänseende som skall tillmätas de utlämnade uppgifterna borde ha manat Töllborg till försiktighet. I själva verket påverkade de

SvJT 1992 Anm. av Simon Frédéricq: Risques modernes 402

utlämnade uppgifterna den kontrollerades ”anställning” endast i en bråkdel av fallen (och då oftast i form av att placering i viss känslig krigsbefattning inte kom i fråga). I övriga fall ansåg den ifrågavarande myndigheten att de utlämnade uppgifterna saknade betydelse. På samma ställe gör Töllborg en jämförelse mellan dessa ca 100 fall och det totala antalet avskedanden i USA under McCarthy-eran. Jämförelsen är inte adekvat. Dels därför att som sagt Töllborgs uppfattning om innebörden av de ca 100 fallen är felaktig, dels därför att — om en jämförelse ändå skall göras — hänsyn i så fall måste tas inte bara till antalet personer som avskedades utan också till det vida större antal personer som förvägrades anställning i USA under den tiden. Trots att Töllborg alltså inte har tillgång till alla uppgifter är han inte främmande för att dra tvärsäkra slutsatser. Ett exempel är när han apropå den buggning som har utförts av SÄPO påstår (s. 100) att denna sköttes ”inte enbart av den tekniska roteln på den stödjande byrån, utan i viss utsträckning t. o. m. i första hand av en av dåvarande byråchefen PG Näss särskilt inrättad företagsskyddsgrupp”. Hur vet Töllborg det? Under åberopande av uppgifter i ett amerikanskt arbete påstår Töllborg (s. 13) att det var först år 1972, efter J. Edgar Hoovers död, som FBI började använda sig av okonventionella arbetsmetoder. Mig förefaller påståendet redan i sig som ganska otroligt, och av annan (amerikansk) litteratur på området framgår också att det måste vara felaktigt. Sålunda innehåller exempelvis Frank J Donners bok The age of surveillance (New York 1980), två kapitel där det under rubrikerna ”The Bureau in Action — Target Selection, Operations, Files” och ”Aggressive Intelligence” beskrivs en rad okonventionella metoder som FBI har använt sig av sedan länge och långt före år 1972 (se t. ex. s. 130 i Donners bok). I förordet deklarerar Töllborg (s. 6) att författandet av det avslutande kapitlet (Den onda cirkeln) ”tveklöst var det --- intellektuellt och känslomässigt mest komplicerade” och att det var ”efter en lång, närmast ångestladdad, process” som han fann att han ”för egen del helt enkelt inte kan acceptera något annat förhållningssätt än att endast forskning i humanismens tjänst ska accepteras som god forskning”. Mot själva slutsatsen finns väl kanske inte så mycket att invända, men Töllborgs våndor förefaller något obefogade åtminstone när det gäller den här boken. Några forskningsresultat som skulle kunna komma i fel händer (dvs. SÄPO:s?) redovisas inte, vare sig i de inledande avsnitten eller i det avslutande kapitlet. Innehållet i avslutningskapitlet leder för övrigt mina tankar närmast till den riksdagsman som i kammaren uttalade: Vi har hamnat i en ond cirkel, nu gäller det att vrida den rätt igen.
Hans Frennered