Civilrättsforskningens uppgifter — replik från en praktiker
Bert Lehrberg har i sin uppsats Rättsvetenskap i praktikens tjänst (SvJT 1991 s. 753) vänt sig mot tendenserna i dagens svenska rättsvetenskap att knyta sig för tätt till den praktiska juridiken. I stället vill han hitta ett friare och mer övergripande perspektiv för civilrättsforskarna. Lehrberg menar att den teoretiska juridiken utan omedelbar anknytning till dagens praktiska problem bör få en mer framträdande roll. Eftersom praktikens krav enligt Lehrberg styr civilrättsforskningen för mycket, är det kanske på sin plats att en praktiker träder fram och opponerar sig mot hans teser. Vad önskar en praktiker få från civilrättsforskarna? I första hand vill han naturligtvis få detaljerade och vederhäftiga beskrivningar av rättsläget på olika områden. Det behövs verk som ger konkreta svar på svåra tillämpningsfrågor, samtidigt som de ger en helhetsbild av det behandlade rättsområdet. Mot bakgrund av att förarbetena till dagens lagstiftning ofta kan vara ganska torftiga, är behovet stort av böcker som är skrivna med ambitionen att vara mer än bara ett hopklipp av olika motivuttalanden. Även om konkreta svar inte alltid kan hittas, är praktikern ändå tacksam om han finner någon vägledning i ett mer allmänt hållet verk som åtminstone ger huvuddragen av det aktuella rättsområdet och visar på vägledande principer. Ofta ligger de praktiska problemen på områden dit lagstiftaren inte hittat eller vågat bege sig, och då är även en översiktskarta från en rättsvetenskapsman mycket värdefull. Som ett exempel på halvvita fläckar på den juridiska kartan kan nämnas franchising och liknande licensieringsformer. Lehrberg menar att abstraktionsgraden och den teoretiska nivån behöver höjas betydligt. Det är möjligt att det kan behövas mer teori inom civilrättsforskningen, men det vore olyckligt om detta betyder mindre av praktiskt inriktade verk. Från min studietid minns jag hur Karlgrens lärobok i skadeståndsrätt ersattes av Hellners lärobok efter 1972 års skadeståndslag. Jag vågar inte ge mig in i någon betygsättning av de teoretiska nivåerna i dessa böcker, däremot vill jag definitivt hävda att Hellners verk är klart överlägset Karlgrens ur både pedagogisk och praktisk synvinkel. Motsvarande jämförelse och betygsättning kan göras av Undéns och Håstads läroböcker i sakrätt. Jag tror att dessa exempel räcker för att illustrera att civilrättsforskarnas ökade praktiska anknytning är ett stort framsteg. I ett avseende tycker jag att Lehrberg hamnat helt snett i sina åsikter om forskningsprioriteringar. I uppsatsen tar han upp de komparativa översikter från utländska rättsområden som regelmässigt ingår i svenska doktorsavhandlingar och andra större verk. På s. 760 i uppsatsen skriver han att det egna rättssystemet ”erbjuder ett nog så matnyttigt jämförelsematerial som de komparativa översikter, vilka i Sverige nästan kommit att bli ett måste”. Tydligen skall civilrättsforskaren i större utsträckning hålla sig inom landets gränser vid sin rättsanalys. Det perspektivet kan enligt min uppfattning inte leda rätt. Sverige är på god väg in i den europeiska gemenskapen och redan i dag finns det som bekant ett generellt uppdrag till de svenska lagskrivarna att beakta rättsläget och utvecklingen inom EG. Det senaste exemplet är vår nya produktansvarslag. Detta

måste rimligen innebära att de svenska civilrättsforskarna i ännu högre grad måste studera de utländska rättssystemen och deras lösningar på olika problem. I det läget kan en ökad tonvikt på interna svenska jämförelser inte vara en riktig prioritering. Den svenska civilrätten vilar redan idag till stor del på utländsk grund. Den som framdeles vill skriva t. ex. ett teoretiskt ambitiöst verk om svensk skadeståndsrätt bör inkorporera både praktiska och teoretiska synpunkter från de rättssystem som satt sin prägel på EG:s regelverk. På samma sätt måste den rättsvetenskapsman som skall behandla ett köprättsligt problem analysera både 1980 års Wienkonvention och utländska rättssystems lösningar. Vidare är det svårt att följa Lehrbergs resonemang på s. 762 om den teleologiska metoden och dess möjligheter att skapa en övergripande systembyggnad. Lehrberg anser att denna metod kan ersätta naturrättsligt präglade kvarlevor i vårt rättssystem. Men är det inte så att vi svenska jurister i själva verket i stället måste börja ta till oss ett mera naturrättsligt präglat synsätt? Visar inte Sporrong-Lönnrothmålet och andra avgöranden i Europadomstolen att det svenska rättssystemet negligerat de naturrättsliga tankegångar som inspirerat Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna? Det är också svårt att tro att Lehrbergs ambition att skapa en övergripande systembyggnad är realistisk. De ändamål som ligger bakom olika lagar är så olika, och lagarnas ursprung är så skiftande, att det knappast går att finna en teoretisk struktur som skulle kunna tillgodose Lehrbergs ambitioner. En sådan struktur skulle sannolikt bli så innehållslös eller ha så många undantag att den inte skulle fylla någon meningsfull funktion. Jag tror att det är ofrånkomligt att civilrätten går mot en uppsplittring, även om detta i mycket kan beklagas. De allmänna principer och läror som Lehrberg vill föra samman eller utöka återfinns till största delen i politiskt okontroversiell lagstiftning, t. ex. på avtalsrättens och köprättens områden. Det är betecknande att de förmögenhetsrättsliga områden som i hög grad berör gemene man och alltså har politisk laddning också är de områden där utrymmet för allmänna läror och principer är som minst. Jag syftar i första hand på konsumenträtten, arbetsrätten och hyresrätten, vilka ju i mycket präglas av särlösningar både civilrättsligt och processrättsligt. Politikernas vilja att sätta sin prägel på dylika områden lär inte minska. Inte heller kommer vår EGanpassning att öka utrymmet för allmänna läror på inhemsk grund. Tvärtom kommer förmodligen det svenska rättssystemet att bli mer svåröverskådligt. Utöver den ökade komplexiteten kommer svenska jurister att möta andra problem, där insatser behövs från rättsvetenskapsmännen. Jag tänker närmast på behovet av nya rättskälleläror och analysmetoder. Traditionellt sett har svenska jurister haft en tämligen enhetlig uppfattning om var vägledning stått att finna vid lösningen av juridiska problem. Om svaret inte givits direkt i lagtext eller klara HD-prejudikat, har det i många fall varit lagförarbeten som anvisat lösningen. Motivens makt har varit stor, ja ibland för stor. Det är inte särskilt svårt att finna exempel på motivuttalanden som gjort anspråk på att vara vägledande, även om det inte funnits någon förankring i själva lagtexten och argumentationen i

motiven varit svag eller obefintlig. När vi nu närmar oss en situation där våra nya lagar baseras på internationella konventioner eller EG-direktiv, kommer de traditionella verktygen för problemanalys inte att fungera som tidigare. Några förarbeten i egentlig mening finns ju inte till konventionstexter eller EG-direktiv. Å andra sidan finns det rättspraxis från EG-domstolen och andra länders högsta instanser som bör beaktas. Här finns stora forskningsuppgifter, som borde vara intressanta från både teoretisk och praktisk synpunkt. Med de utvecklingslinjer som skisserats här kommer svenska rättsvetenskapsmän att ha god sysselsättning med att framställa beskrivningar över den nya juridiska verkligheten. Naturligtvis skall de även bedriva teoretisk forskning och basera sina verk på en god teoretisk grund. Att försöka skapa en allomfattande teoretisk systembyggnad förefaller dock vara ett Sisyfosarbete som bör undvikas. Hjälp i stället oss praktiker att hitta rätt i den allt snårigare juridiska djungeln! Lars Edlund