431 Michael Bogdan SvJT 1992 Vanuatu: slutet på ett juridiskt ”pandemonium”?
En av internationell rätt intresserad jurist förknippar Vanuatu, eller snarare landets gamla benämning Nya Hebriderna, med en mycket ovanlig folkrättslig företeelse, nämligen en av två olika stater gemensamt utövad överhöghet avseende samma territorium. Mellan åren 1906 och 1980 var denna Y-formade ögrupp, med en landyta om ungefär 13 000 kvadratkilometer och idag ca 155 000 invånare, ett brittiskt-franskt s. k. kondominium. Landet består av 13 större och ett sjuttiotal mindre öar belägna i södra Stilla havet, till öster om Nya Kaledonien, söder om Solomonöarna och väster om Fiji. Avståndet från den nordligaste till den sydligaste ön är ungefär 1 000 km. Befolkningen består till ca 94 % av melanesier, ca 2 % européer och ca 4 % kineser, vietnameser, polynesier m. fl.
    Trots att Vanuatu den 30 juli 1980 blev en självständig republik fick den även därefter dras med sitt komplicerade rättsliga arv, bestående icke blott av engelsk och fransk rätt utan även av urgammal inhemsk sedvanerätt; dessa ingredienser skall kompletteras med de för Vanuatu gemensamt av båda kolonialmakterna utfärdade lagarna samt, efter uppnåendet av självständigheten, med den nya statens egen rättsskapande verksamhet. En till sina källor så komplicerad rättsordning skulle nog leda till svårigheter även i ett land med större juridiska resurser än det lilla Vanuatu, där antalet utbildade egna jurister nästan kan räknas med fingrarna, utredningsresurserna är försumbara och lagstiftningen samt rättskipningen till stor del måste förlita sig på utländsk expertis. För att göra läget riktigt besvärligt är Vanuatus lilla och till helt övervägande del melanesiska befolkning i språkligt avseende splittrad i över hundra grupper (lokala dialekter ej inräknade), med olika traditioner och sedvänjor, vilket gör landet till ett av de mest multietniska i världen.
    Redan det sagda torde räcka för att väcka varje rättskomparatists nyfikenhet, i synnerhet beträffande å ena sidan samlevnaden mellan engelska och franska rättsprinciper och, å andra sidan, samlevnaden mellan dessa europeiska principer och inhemska traditioner. Nyfikenheten stimuleras också av att Vanuatu, trots de beskrivna svårigheterna, har lyckats med att bli ett sofistikerat skatteparadis som erbjuder utländska intressenter allt från off-shore-bolag till bekvämlighetsregister för fartyg. Någon inkomstskatt har man inte och statens inkomster härrör till övervägande del från indirekta skatter och tullar. Valutareglering har man inte heller, samtidigt som reglerna om banksekretess är mycket stränga. Enligt vissa uppgifter förvaltades redan i början av 1986 över 3 miljarder USD formellt från Vanuatu, där bl. a. över 90 banker formellt har sitt huvudsäte. Denna typ av verksamhet kan knappast bedrivas utan en hel del juridiska spelregler och garantier. För en svensk jurist erbjuder Vanuatus rätt emellertid även andra saker av intresse: jag tänker i detta sammanhang först och främst på att Vanuatus grundlag infört institutionen ”the Ombudsman”, låt vara att denna aldrig har blivit tillsatt, enligt uppgift på grund av svårigheterna att hitta någon lämplig person i ett samhälle där urvalet är mycket litet och alla känner alla.

432 Michael Bogdan SvJT 1992 Det var därför inte utan viss spänning som jag tackade ja till erbjudandet från Vanuatus Attorney-General, Mr. Silas C. Hakwa, att med hans hjälp på ort och ställe bilda mig en uppfattning om ögruppens rättsliga realiteter. I denna korta artikel försöker jag att sammanfatta intrycken från mitt studiebesök i huvudstaden Port Vila (ca 20 000 invånare), där praktiskt taget allt landets rättsliv synes vara koncentrerat.1 Förståelsen av dagens Vanuatu förutsätter vissa grundläggande kunskaper om landets historia. Trots att ögruppen redan år 1606 upptäcktes av Pedro Fernando de Quiros, en sjöfarare i spansk tjänst, fick den melanesiska urbefolkningen mera betydande kontakter med den västerländska civilisationen först så sent som i mitten av artonhundratalet, då brittiska och franska plantageägare, sandelträhandlare, arbetskraftsjägare (s. k. blackbirders) samt kristna missionärer etablerade sig på öarna. Att etableringen dröjde så länge kan delvis förklaras med urbefolkningens inställning: fler missionärer lär ha blivit uppätna i Nya Hebriderna än någon annanstans i Stilla havet. År 1878 kom Storbritannien och Frankrike överens om en s.k. hands-off-politik, innebärande att ingen av dem skulle annektera ögruppen, vilken därigenom blev ett slags ingenmansland med därav följande laglöshet. År 1887 skapade de två stormakterna en gemensam Joint Naval Commission/Commission navale mixte med uppgift att patrullera området och skydda de brittiska och franska medborgarna där. Direkta anspråk på att administrera öarna ställde Storbritannien och Frankrike först år 1906, när de ingick en konvention (senare ersatt av ett protokoll av 1914), varigenom de inrättade The
Condominium of New Hebrides/Le Condominium des Nouvelles-Hébrides. Här bör det nämnas att fransmän traditionellt varit betydligt fler än britter bland den icke-inhemska befolkningen. År 1938 fanns det exempelvis 687 bosatta franska medborgare och bara 219 britter, vartill kommer att de drygt 2 000 importerade vietnamesiska jordbruksarbetarna närmast fick räknas till det franska elementet. Storjordbruket var till övervägande del i fransmännens händer. Den franska numerära övervikten kvarstod ända fram till självständigheten, men många fransktalande européer har sedermera flyttat från landet.
    Den gemensamma brittisk-franska administrationen var i verkligheten föga gemensam. Något gemensamt organ med regeringsfunktioner fanns överhuvudtaget inte. Varje stormakt representerades av en Resident
Commissioner/Commissaire-Résident och hade bl. a. egna skolor, väpnade

 

1 Den befintliga litteraturen om Vanuatus rättsliv är utomordentligt begränsad. De läsare som intresserar sig för ögruppens samhällsliv i stort kan hänvisas till Michael Allen, red., ”Vanuatu. Politics, Economics and Ritual in Island Melanesia”, Sydney: Academic Press 1981. Av direkt juridiskt intresse är Silas Hakwa, ”Law”, i ”Vanuatu”, Suva: Institute of Pacific Studies, University of the South Pacific, 1980, s. 200–209, David Weisbrot, ”Mixed Jurisdictions of Civil and Customary Law: Vanuatu” (stencilerad nationalrapport från Vanuatu till XIIIth Congress of the International Academy of Comparative Law, Sydney – Melbourne 1986) och den komparativa uppsatsen av C.G. Powles, ”Law and Government in the South and Central Pacific”, i Lawasia 1985, s. 110– 130. Av övervägande historiskt intresse är N. Politis, ”Le condominium franco-anglais des Nouvelles-Hébrides”, Paris: A.Pedone 1908, Hubert Benoist, ”Le Condominium des Nouvelles-Hébrides et la société mélanésienne”, Paris: A.Pedone 1972, samt D.P. O’Connell, ”The Condominium of the New Hebrides”, i 43 British Yearbook of International Law 71–145 (1968–69).

433 Michael Bogdan SvJT 1992 styrkor, polis, fängelser och domstolar (britterna hade sina Magistrates
Courts och fransmännen sin Cour de justice de paix à compétence étendue). Man använde sig av två officiella valutor: fransmännen emitterade sin Nya Hebriderna-franc medan britterna brukade den australiensiska valutan. Förutom en brittisk och en fransk byråkrati fanns det dock en gemensam apparat för de gemensamma ändamålen, såsom post, tullväsende, vägar och hamnar. Budgeten för gemensamma ändamål var emellertid relativt liten. Gemensamma regler stiftades när det var oundgängligen nödvändigt, exempelvis trafikreglerna. En gemensam domstol (The Joint Court/Tribunal mixte) inrättades bl. a. för att lösa tvister rörande rätten till mark. På straffrättens område befattade sig denna domstol med brott mot de gemensamma reglerna (t.ex. trafikbrott). Domstolen bestod ursprungligen av tre ledamöter: en brittisk domare, en fransk domare och en ”neutral” ordförande. Som kuriositet kan nämnas att uppgiften att utse ordföranden anförtroddes åt Konungen av Spanien, som ett slags erkännande av Spaniens roll som öarnas upptäckare. Till följd av det spanska inbördeskriget var dock ordförandeposten alltsedan 1939 vakant, vilket resulterade i att den brittiske och den franske domaren alltid var tvungna att komma överens om domslutet!2 Det ceremoniella fick en överdriven betydelse. Var och en av de två kolonialmakterna övervakade noga att dess flagga hissades samtidigt med och lika högt som den andra maktens. Man hade inte bara en utan två statschefer, vilkas porträtt i officiella sammanhang hängdes sida vid sida. Stora delar av urbefolkningen lär därav ha förletts till att tro att den engelska drottningen och den för dagen sittande franske presidenten var gifta med varandra.
    Var och en av kolonialmakterna utövade ensam och helt enligt sin egen lag jurisdiktion över de egna medborgarna och över de enligt respektive kolonialmakts rätt bildade lokala bolagen, medan sådana utifrån kommande invånare vilka inte var vare sig britter eller fransmän själva fick välja mellan att leva under engelsk eller fransk rätt. Det sägs att kloka invandrare utan brittisk och fransk bakgrund före sitt val har tagit reda på och beaktat att brittiska lagar var hårdare, men att brittiska fängelser samtidigt var humanare (utom vad gällde matlagningen) än sina franska motsvarigheter. För att kunna ingripa i alla situationer fick varje polispatrull bestå av en brittisk och en fransk polis (det rörde sig formellt om två polispatruller som ”råkade” gå sida vid sida!). Jurisdiktionen och den tillämpliga lagen i tvistemål mellan en fransk och en brittisk medborgare bestämdes enligt ganska komplicerade regler, vilka normalt gav företräde åt svarandens domstol och lag.
    Den ursprungliga, melanesiska befolkningen (ni-vanuatu) behandlades egentligen som statslösa, eftersom ingen av de två makterna fick göra dem till sina undersåtar, förmodligen för att den brittisk-franska maktbalansen inte skulle rubbas. Skulle en urinvånare resa till utlandet utrustades han med ett resedokument undertecknat av såväl en brittisk som en fransk kolonialtjänsteman. I tvister mellan en urinvånare och en vit anlitades den senares domstol, som tillämpade sin egen rätt (engelsk

 

2 Se O’Connell, a.a. s. 124.

434 Michael Bogdan SvJT 1992 eller fransk). Protokollet av 1914 möjliggjorde dock bildandet av viss administration för urinvånarna, inklusive s. k. native courts/tribunaux indigènes, vilka i tvistemål mellan dessa följde oskriven sedvanerätt och i brottmål tillämpade en kodifikation av ”native criminal law” (denna kodifikation byggde dock inte på urinvånarnas egna traditioner utan på europeiska rättsprinciper).3 Ett system som det beskrivna kunde knappast förväntas att fungera på ett smidigt sätt. Det saknades inte kritiker vilka menade att ordningens krånglighet och ineffektivitet var ett alltför högt pris att betala för äran att utgöra en juridisk raritet. En amerikansk författare, vilken hade levt en tid på öarna, uttalade med en viss uppskattning att ”the comic-opera confusions are so hilarious they practically justify the exorbitant expense”.4 Vissa lustigkurrar föreslog t. o. m. att beteckningen ”kondominium” borde ersättas med ”pandemonium”. Det måste dock erkännas att systemet medförde vissa fördelar för ni-vanuatu, i synnerhet efter andra världskriget, då såväl Storbritannien som Frankrike av politiska skäl ansträngde sig att vinna sympatier och stöd hos urbefolkningen genom att överträffa varandra i fråga om bl. a. pengar till sjukvård och utbildningsväsende.
    Dagens Vanuatu är en självständig republik med en relativt sett fungerande parlamentarisk demokrati. Enligt landets grundlag av 1980, godkänd av båda kolonialmakterna och antagen redan före självständighetsdagen genom konsensus på en konferens med politiska partier, kyrkor och traditionella hövdingar, ligger den lagstiftande makten hos en parlamentarisk församling med 46 ledamöter. Parlamentet väljs i allmänna val och mandatperioden är fyra år. Regeringen utses inte av presidenten, som är Vanuatus statschef, utan av den av parlamentet valde premiärministern.
    Vanuatu är fullvärdig medlem av det Brittiska samväldet, låt vara att man upprätthåller vissa band också med Frankrike, inte minst på det kulturella området. Till skillnad från många andra små samväldesländer har Vanuatu valt att inte ta vara på möjligheten att anlita Judicial
Committee of the Privy Council i London som högsta domstolsinstans, delvis på grund av att man eftersträvar viss balans mellan de två f. d. kolonialmakternas inflytande. I toppen av domstolsväsendet står således en ad hoc-sittande appellationsdomstol (Court of Appeal), bestående av bl.a. besökande domare från andra öriken i Söderhavet. Högsta domstolen (Supreme Court) i Port Vila är hela landets förstainstansdomstol i viktigare mål. Den dömer sammansatt av en yrkesdomare och två bisittare, vilka dock endast har rådgivande röst. Som yrkesdomare har man hittills alltid anlitat utlänningar. Supreme Court tjänar samtidigt som appellationsinstans i förhållande till småmålsdomstolar (Magistrates Courts), verksamma i såväl tvistemål som brottmål. Ute i landet finns det dessutom sex traditionella domstolar (Island Courts) under hövdingarnas ledning.

 

3 Se O’Connell, a.a. s. 133–136; H.H. Marshall, ”United Kingdom Dependent Territories”, i International Encyclopedia of Comparative Law, vol. 1 (National Reports), s. U-107 – U-130, särskilt på s. U-124 (rapporten avslutad i maj 1974); George Pakoa, ”Problems in Native Courts in the New Hebrides”, i ”Pacific Courts and Justice”, Suva: Institute of Pacific Studies, University of the South Pacific, 1977, s. 47–49. 4 Se James A. Michener, ”Return to Paradise”, New York 1951, s. 210.

435 Michael Bogdan SvJT 1992 Dessa domstolar befattar sig med bl. a. mål rörande tolkning och tillämpning av lokal sedvanerätt, inklusive mål om rätt till land (se nedan).
    Enligt grundlagens art. 93 skall urinvånarnas sedvanerätt utgöra en del av Vanuatus rättsordning: ”Customary law shall continue to have effect as part of the law of the Republic”. Enligt samma artikel skall dock även de vid självständighetens uppnående på öarna gällande brittiska och franska (och de fåtaliga gemensamma) rättsreglerna fortsätta att gälla, förutsatt att de inte är oförenliga med landets oberoende ställning och ”wherever possible taking due account of custom”. Samma custom skall enligt art. 45 beaktas också när rättsordningen på någon punkt inte ger något svar, men sedvanerätten beaktas i dessa fall endast ”om möjligt” och enbart som komplement till de materiella rättvisekraven (substantial justice). Trots att c:a 85 % av befolkningen uppger sig tillhöra något kristet samfund lever många gamla familjerättsliga och andra traditioner och sedvänjor kvar och åtskilliga av dessa kan således alltjämt vara av juridiskt intresse, i synnerhet på de mindre öarna där befolkningen håller fast vid det gamla (rituell kannibalism, som enligt vissa källor förekommit ända fram till 1970-talet, är dock numera självfallet förbjuden). Beträffande den familjerättsliga sedvanerätten kan det omnämnas att det traditionella familjemönstret på många av öarna är matrilinealt, så att härstamning och arv huvudsakligen är beroende av släktband på spinnsidan.
    På ett område återgick Vanuatu redan vid självständighetens uppnående med ett radikalt grepp helt till sedvanerätten. Grundlagens art. 71 föreskriver nämligen att all mark tillhör urinvånarna och deras efterkommande och art. 72 tillägger att ägande- och nyttjanderätten till mark skall grundas på ”rules of custom”.5 Enligt den traditionella rättsuppfattningen får mark och jord visserligen vara föremål för privat äganderätt men den får över huvud taget inte överlåtas till någon utanför klangemenskapen. De omnämnda grundlagsreglerna medförde dock inte ett omedelbart underkännande av alla de — icke sällan skumma — markförvärv, varigenom de europeiska bosättarna före självständigheten blev stora jordägare. De vita (främst franska) ägarna fick i stället fem år på sig att överlåta marken. I praktiken lär många av de vita jordbrukarna finnas kvar och odla samma mark som förr, dock formellt som arrendatorer. Den längsta tillåtna arrendetiden är 75 år, vilket anses motsvara en genomsnittlig kokospalms ekonomiska livstid.
    Tillämpningen av sedvanerätten är ingen lätt uppgift, eftersom sedvänjorna som sagt inte är enhetliga i hela landet. För att göra uppgiften lättare har Vanuatu förutom de ovannämnda sedvanliga statsorganen även ett organ bestående av de traditionella hövdingarna, vilka på vissa öar är valda men på andra öar uppnår sin värdighet genom arv. Detta organ, The National Council of Chiefs (centralt hövdingaråd), har visst inflytande på utnämningar av vissa befattningshavare och skall enligt art. 74 konsulteras i fråga om rättsregler rörande rätten till mark. I lokal

 

5 Se Silas Hakwa, ”The Land Provisions of the Independence Constitution”, i ”Land Tenure in Vanuatu”, Suva: Institute of Pacific Studies, University of the South Pacific, 1984, s. 72–74.

 

436 Michael Bogdan SvJT 1992 sedvanerätt insatta hövdingar skall dessutom vara representerade i regionala råd, vilka trots Vanuatus begränsade yta är betydelsefulla med hänsyn till att landet består av från varandra relativt isolerade öar med multietnisk befolkning. Av särskild betydelse är konstitutionens art. 28, som stadgar att det centrala hövdingarådet äger att diskutera alla frågor rörande sedvänjor och traditioner och har rätt att utfärda rekommendationer avseende bevarande och främjande av vanuatisk kultur och vanuatiska språk. Rådet kan dessutom användas som remissinstans i fråga om alla lagförslag vilka berör inhemska traditioner och sedvänjor.
    Av stort intresse är förändringar i balansen mellan den engelska och den franska rätten. Engelsk rätt synes helt klart ha tagit ledningen såvitt gäller de två förra kolonialmakternas inflytande på vanuatisk rättsutveckling under självständighetstiden. Nästan alla av dagens vanuatiska jurister har utbildats i common law-länder, ofta vid universitet i Papua Nya Guinea, men detta skulle kunna tänkas vara en följd av snarare än orsaken till den engelska dominansen (det bör nämnas att vissa juridikkurser numera kan läsas i Vanuatu, vid en nyöppnad filial av The
University of the South Pacific, som är ett engelskspråkigt universitet med säte i Fiji). Såväl engelska som franska är officiella språk, men statistiken visar att över 60 % av befolkningen numera föredrar att tala engelska och sätta sina barn i engelskspråkiga skolor, medan endast knappt 40 % föredrar franska. Med hänsyn till att européerna och deras ättlingar inte utgör mer än ett par procent av landets befolkning beror siffrorna mindre på sammansättningen av denna grupp än på den infödda befolkningens preferenser. Det engelska språket synes över huvud taget ha brett ut sig i Vanuatu på franskans bekostnad, vilket kan ha flera orsaker, exempelvis den aktiva närvaron av engelsktalande protestantiska missionärer (fransmännen är i huvudsak katoliker), oskicklig fransk kulturpolitik, amerikanska militärbaser under andra världskriget och behovet av kontakter med engelsktalande grannländer (närmaste granne är dock faktiskt det fransktalande Nya Kaledonien). Landets lingua franca är emellertid bislama, det tredje nationella språket, som är en språkblandning med vokabulär härstammande från engelska och inhemska språk (som typiskt exempel kan nämnas att rökningsförbud översätts till bislama som ”tabu blong smok”).
    Språkutvecklingen är dock inte den enda, och förmodligen inte ens den viktigaste, förklaringen till tillbakagången för det franska rättsinflytandet. Engelsk rätt har blivit dominerande inom affärsjuridiken på många håll i världen och Vanuatus ambitioner som skatteparadis och internationellt finanscentrum gör bruket av engelskinspirerad rätt (med bl. a. rättsinstitutet trust) till en nödvändighet. Den juridik som har med Vanuatus ställning som skatteparadis att göra administreras för övrigt av ”importerade” juridiska experter från common law-länder.
    Huvudanledningen till den franska rättens tillbakagång i Vanuatu torde emellertid vara politisk. Den viktigaste skiljelinjen inom landets politiska liv synes inte gå mellan vänster och höger eller mellan olika etniska grupper, utan mellan de franskorienterade och de engelskorienterade. Det var de sistnämnda som förespråkade och kämpade för Vanuatus självständighet och deras parti har sedan självständighetsdagen

437 Michael Bogdan SvJT 1992 och fram till parlamentsvalen i december 1991 styrt landet. De fransktalandes parti (moderaterna, les modérés) var egentligen mot självständigheten och befann sig under samma tid i opposition. Det regerande partiet har sett till att nya lagar byggt på engelska eller andra brittiska (australiensiska, nyzeeländska) förebilder och att domare hämtats från common law-länder. Domarna är oftast inte ens kapabla att läsa franska och domstolarnas bibliotek lär inte innehålla ett enda exemplar av Napoleonkoden. Alla jurister i Attorney General’s Office, vilket fungerar som justitiedepartement och har hand om bl.a. lagstiftningsarbetet, är utbildade i common law och har inga eller endast mycket bristfälliga kunskaper i franska. När man i slutet av 1991 ledigförklarade Vanuatus högsta domarämbete (Chief Justice), angavs kunskaper i engelska som en nödvändig förutsättning, medan kunskaper i franska endast betecknades som önskvärda; ännu viktigare är dock att annonsen i fråga om juridiska förkunskaper uttalade att de sökande bör vara förtrogna med ”the Law of
Commonwealth countries”, utan att överhuvudtaget nämna fransk rätt.
    Den viktigaste inhemska lagstiftningsprodukten sedan självständigheten är 1986 års engelskinspirerade Companies Act. Lagen gav de då existerande bolagen viss tid att anpassa sig till de nya kraven. Medan denna anpassning inte vållade större problem för de bolag som hade bildats enligt engelsk rätt, visade den sig vara nära nog omöjlig för de franska bolagen, vilka i praktiken fick upplösas efter att verksamheten överförts till bolag bildade enligt den nya lagen. Redan 1981 fick Vanuatu en straffkod och en straffprocesskod, till synes enligt fransk kodifikationstradition men till sitt innehåll helt byggande på engelsk rätt. Någon heltäckande civilrättslig och civilprocessrättslig lagstiftning har man inte. På så viktiga områden som exempelvis avtalsrätten, köprätten (utom beträffande köp av fast egendom) och skadeståndsrätten är man således enligt grundlagen i princip hänvisad till engelsk och fransk rätt som de såg ut på självständighetsdagen. Detsamma gäller vissa centrala delar av familje- och successionsrätten. I praktiken är det dock som sagt engelsk rätt som tillämpas, varvid man för övrigt inte synes känna sig bunden av engelsk rätts utseende på självständighetsdagen utan följer även senare engelsk rättsutveckling.
    En fransk advokat bor kvar i landet men har successivt slutat att utöva sitt yrke — inte på grund av något förbud utan helt enkelt därför att han fann det meningslöst att med utgångspunkt i fransk rätt plädera inför de brittiska domarna, vilka till slut alltid tillämpade engelsk rätt. Ett bra exempel utgörs av domen Banque Indosuez Vanuatu v. Marie-Noelle Ferrieux, som under 1990 meddelades av Vanuatus högsta domstolsinstans, d.v.s. Court of Appeal. Målet handlade om ett påstått rättsstridigt avskedande av en fransk banktjänsteman från en franskägd banks sida. Trots parternas franska bakgrund avgjordes målet med hänvisning till ”a line of cases in
England”. I och för sig synes ingen av parterna ha åberopat fransk rätt, men de har inte heller åberopat engelsk rätt. De två rättssystemen är enligt grundlagen lika värda och i ett fall som detta hade det onekligen varit naturligare att tillämpa franska rättsregler.
    Ur en utomstående betraktares synvinkel lider Vanuatus rättsordning av vissa svårigheter beträffande publiceringen och tillgängligheten av

438 Michael Bogdan SvJT 1992 lagar och prejudikat. Letandet efter prejudikat innebär exempelvis att man antingen tillfrågar mera erfarna kolleger eller manuellt går igenom alla akter i Supreme Court’s arkiv. Vad beträffar lagar och andra författningar publiceras dessa i den officiella författningssamlingen på såväl engelska som franska. Båda språkversionerna äger formellt lika vitsord. I ett litet och relativt fattigt land utgör kravet på två officiella språkversioner en icke obetydlig belastning. I praktiken utförs lagstiftningsarbetet på engelska och man medger att de franska översättningarnas kvalitet lämnar åtskilligt att önska. Så länge det är allmänt känt att domarna endast läser och beaktar den engelska texten torde de franska versionernas brister emellertid sakna större betydelse.
    Trots min stora sympati och beundran för fransk rättskultur hyser jag förståelse för att man i Vanuatu valt att i praktiken endast följa engelsk rätt. Ett blandat och dessutom tvåspråkigt rättssystem synes vara en onödig lyx i ett land med 155 000 invånare, varav minst två tredjedelar lever i traditionell melanesisk bygemenskap utan att överhuvudtaget behöva komma i kontakt med den engelska och franska rättens regler. Även bortsett från språkfrågan skulle en levande blandning av engelsk och fransk rätt väsentligen förlänga och fördyra juristernas utbildning, ställa kostsamma krav på biblioteksresurser osv. Fransk och engelsk rätt skiljer sig ju icke blott i fråga om rättens materiella innehåll utan också — och först och främst — beträffande den juridiska tekniken och det juridiska tänkesättet. Rättssäkerheten skulle vidare bli lidande av att det inte är helt klart vilket av de två rättssystemen som skulle tillämpas i det enskilda fallet. Ur effektivitetssynpunkt är övergången till ett mera renodlat engelskorienterat system förmodligen att föredra, trots att det innebär att landet avstår från en del av sitt unika rättsarv.
    Den beskrivna utvecklingen i riktning mot engelsk rätt torde dock inte vara helt irreversibel. I december 1991, endast några veckor efter mitt besök i Vanuatu, resulterade allmänna parlamentsval i ett regimskifte i landet. För första gången efter självständighetens uppnående domineras regeringen av de franskorienterade, låt vara i koalition med ett av de engelskorienterade partierna. Det är inte uteslutet att den nya regeringen kommer att utse franska domare och ta större hänsyn till fransk rätt i lagstiftningsarbetet. Det är dock föga troligt att man kommer att radikalt förändra rättsläget på det affärsrättsliga området, exempelvis den engelskinspirerade bolagsrätten som visat sig vara populär hos de utländska investerarna.
Michael Bogdan