8:e Nordiska kvinnojuristmötet — Kvinnor och EG-rätt
Kvinnorätt i ett internationellt perspektiv var temat för det 8:e Nordiska kvinnojuristmötet som hölls i Tromsö den 21–24 maj tidigare i år. Det internationella perspektiv som idag ligger närmast till hands är naturligtvis EG-perspektivet och det var därför inte förvånande att de flesta inläggen under mötet kom att handla om hur EG-rätten och integrationen i stort kan komma att påverka olika nationella rättsområden, sedda ur kvinnosynpunkt. Kvinnosynvinkeln innebär att man utgår från kvinnors speciella livssituationer och intressen och ser hur reglerna förhåller sig till dessa.
    De kvinnoorienterade föreläsningarna föregicks för säkerhets skull av en ”grunnkurs i EF-rett”. Denna grundkurs bestod av två ytterst informativa och matnyttiga föreläsningar å ena sidan om EG:s politiska institutioner — rådet, kommissionen och parlamentet —, om de rättsakter som står till gemenskapens förfogande och om förhållandet mellan EG-rätt och nationell rätt samt å andra sidan om EG-domstolen, dess organisation, procedur och kompetens. Under mötets gång kom det fram att EGdomstolen har fått en särskild betydelse för kvinnor. Mer om detta nedan. Om grundkursen kan i övrigt sägas att för oss som inte sedan tidigare var experter på EG-rätt kom den som en skänk från ovan.
    Föreläsningarna som följde efter grundkursen, dvs. flertalet föreläsningar, var visserligen faktaspäckade även de, men de hade snarare karaktären av diskussionsinlägg än av redogörelser för sakförhållanden. Av deltagarna i mötet var det endast danskorna och en inbjuden engelsk och en holländsk föreläsare som faktiskt hade erfarenhet av vilken påverkan EG-rätten må ha på den nationella rätten, sedd ur kvinnosynpunkt. Övriga föreläsare och deltagare kunde naturligt nog inte annat än spekulera. När det gäller framtiden är det dessutom lika svårt för alla, medlemmar som icke medlemmar, att bedöma vad denna kan bära i sitt sköte. Vad man vet är att sedan enhetsakten trädde i kraft 1987 har integrationsutvecklingen gått med en svindlande fart. Om samma tendens håller i sig kommer EG de facto mer och mer att likna ett ”Europas förenta stater” och sannolikt kommer de nationella rättssystemen direkt eller indirekt att påverkas djupt av detta.
    De rättsområden som behandlades under mötet var socialrätt, arbetsrätt, familjerätt och straffrätt, alla som sagt sedda ur kvinnosynpunkt så långt möjligt. I straffrättsligt hänseende var det svårt att fånga in den specifikt kvinnliga dimensionen, men föreläsaren Lena Holmqvist från Uppsala universitet hävdade bestämt att ett EG-medlemskap kommer att ha långtgående konsekvenser även för straffrätten, något som kanske förvånar somliga. På mötet diskuterades också kvinnor i beslutsprocessen i EG. Vissa större linjer eller allmänna slutsatser återkom i föreläsningarna och det är dessa jag kommer att redogöra för här. Föreläsningarna kommer att ges ut i sin helhet i en rapport från Tromsömötet.

SvJT 1992 8:e Nordiska kvinnojuristmötet 519 Beträffande kvinnliga ledamöter i EG:s politiska institutioner och i domstolen kan det konstateras att ingen kvinnlig ledamot finns i domstolen och att det i rådet finns lika många kvinnliga ledamöter som det finns kvinnliga regeringsledamöter i medlemsländerna, dvs. så gott som inga. I det ”europeiska rådet” som består av medlemsländernas regeringschefer finns för närvarande heller inga kvinnor. I kommissionen finns två kvinnliga ledamöter av sammanlagt sjutton. I EG-parlamentet är något överraskande 20 procent av ledamöterna kvinnor vilket är mer än i de nationella parlamenten i medlemsländerna. Garvade betraktare förklarar detta med att EG-parlamentet har ansetts så maktlöst och därmed haft så låg status att det har varit lättare för kvinnor att komma in där än i övriga församlingar med högre status. Över huvud taget har frågan huruvida EG har några särskilda konsekvenser för kvinnor, och i så fall vilka, i stort sett inte undersökts alls. I den kommissionsrapport som låg till grund för enhetsakten fanns exempelvis ingen sådan analys. I Sverige har Statistiska centralbyrån nyligen publicerat en undersökning med titeln ”Om kvinnor och män i Sverige och EG”.
    EG-domstolen har, antagligen oväntat, fått en särskild betydelse för kvinnor. När det visat sig att de politiska EG-församlingarna inte har kunnat enas kring åtgärder som förbättrar kvinnors situation eller de enskilda länderna inte samvetsgrant har implementerat EG:s rättsakter, så har kvinnorna gått domstolsvägen i stället. D.v.s. de har väckt talan i sina egna länder och åberopat Romtraktaten (EG:s ”grundlag”) eller någon EG:s rättsakt och i något skede av processen har de nationella domstolarna varit tvungna att vända sig till EG-domstolen för förhandsbesked om tolkningen av Romtraktaten eller rättsakten. EG-domstolens tolkning har alltsomoftast utfallit till kvinnornas fördel. Ett känt mål är Defrenne-målet (43/75) där den kvinnliga käranden framgångsrikt åberopade artikel 119 i Romtraktaten om lika lön för lika arbete oavsett kön. Vissa regeringar har mer respekt för vad EG-domstolen har sagt än vad exempelvis rådet beslutat. Inom parantes sagt var bakgrunden till artikeln om lika lön i Romtraktaten att inget land skulle kunna utnyttja billig kvinnlig arbetskraft som konkurrensmedel.
    Det är framför allt brittiska och (väst)tyska kvinnor som drivit domstolsprocesser med hjälp av EG-rätten. Storbritannien har varit ett särskilt motsträvigt land när det gäller åtgärder på det sociala området, landet har vägrat att antaga EG:s icke-bindande, sociala stadga från 1989 och Storbritannien har likaså vägrat att ställa sig bakom den sociala dimensionen i unionstraktaterna som förhandlades fram i Maastricht 1991. Som Rosa Greaves, University of Southampton, syrligt påpekade hyser dock de brittiska regeringarna vanligtvis respekt för ”the rule of law” och därmed för EG-domstolens domar.
    Frågan uppkom under mötet om domstolsprocesser var ett ändamålsenligt sätt att driva kvinnofrågor på i EG. Processerna slukar enorma energiresurser hos de inblandade och förutsätter att en eller ett par idealistiska advokater nästan offrar sina liv för den goda saken. Lobbying är ett annat sätt att påverka som kvinnor hittills har varit dåliga på att utnyttja. Kvinnor inne i EG skulle också genom att gå ihop kunna driva kvinnofrågor effektivare. Vid EG-medlemsskapsförhandlingarna är det

520 Inger Österdahl SvJT 1992 också möjligt att driva kvinnofrågor. Många olika strategier bör användas. Flera mötesdeltagare påpekade i samband med diskussionen om strategier, att staten i lägre grad nu än tidigare kan ses som kvinnornas bundsförvant i kampen för bättre ekonomiska och sociala villkor.
    Två andra temata återkom i flera föreläsningar. Ett av dessa var att EG och EG-rätten i sig inte medför att ett land är tvunget att försämra sin sociallagstiftning, något som många EG-motståndare tycks frukta. I Danmark t. ex. har man upprätthållit en högt utvecklad välfärdspolitik samtidigt som landet varit med i EG. I många länder ses dessutom EGrätten som ett löfte snarare än som ett hot. Det gäller länder med underutvecklat socialt skydd eller underutvecklat skydd mot könsdiskriminering där EG vid en jämförelse framstår som progressivt.
    EG har dock mycket begränsade möjligheter att påverka de enskilda ländernas socialpolitik, både på gott och ont. Det man kan vänta sig är att EG beslutar om miniminivåer för socialt skydd på olika områden från vilken länderna kan göra avsteg uppåt, så att säga. En fördel med nordiskt medlemskap i EG för kvinnor, såväl som män, i andra länder är att det kanske skulle medföra att olika sociala miniminivåer höjdes. En nackdel med allnordiskt medlemskap skulle å andra sidan kunna vara att de nordiska välfärdsstaterna inte längre skulle fungera som goda exempel utanför EG. Den danska föreläsaren Hanne Petersen framhöll att det hittills varit ett viktigt påtryckningsmedel inom EG att kunna hänvisa till att kvinnor hade det bättre utanför EG på det ena eller andra området. Vid ett eventuellt nordiskt medlemskap får kvinnorna kämpa desto hårdare för sina intressen inom EG i stället.
    Ett andra tema som snabbt gjorde sig gällande var att kvinnors gemensamma intressen är begränsade, vilket man naturligtvis måste vara medveten om när man driver ”kvinnofrågor”. Viktiga skiljelinjer går mellan hög- och lågutbildade och mellan förvärvsarbetande och hemmafruar. Enligt en attitydundersökning inom EG, som citerades av Anita Dahlberg, Centrum för kvinnoforskning vid Stockholms universitet, var 53 procent av de lågutbildade kvinnor som tillfrågats positiva till EG medan 72 procent av de högutbildade tyckte att EG var bra. Liknande attitydskillnader mellan låg- och högutbildade kan märkas även i Sverige. Förvärvsarbetande och hemarbetande kvinnor kan ha nog så olika intressen. Lagar om jämställdhet i arbetslivet t. ex. gynnar primärt endast förvärvsarbetande kvinnor. Förvärvsfrekvensen hos kvinnor är högst i nordeuropa och skillnaderna mellan norra och södra Europa i detta avseende har inte minskat än så länge.
    När det gäller förvärvsarbetande kvinnor uppkom frågan hur rörliga dessa egentligen kommer att bli — fri rörlighet för arbetskraft är ett av målen för EG. En kvinna som arbetar i ett land med bra sociala förmåner, t. ex. lång mammaledighet, vill möjligen inte börja arbeta i ett annat land med sämre sociala förmåner. En kvinna som inte förvärvsarbetar men som följer med sin rörlige man kan komma att göra upptäckten när hon uppnått pensionsåldern att hon får mycket låg pension. Detta beroende på att pensioner kommer att beräknas enligt det lands lag där man varit bosatt. I Sverige har folkpensionen, som inte är beräknad efter år i förvärvsarbete och som således även hemmafruar får, utgjort en jäm-

SvJT 1992 8:e Nordiska kvinnojuristmötet 521 förelsevis stor del av pensionen. Rörligheten av kvinnlig arbetskraft från länder med utbyggd välfärdspolitik kommer gissningsvis inte att bli så stor. Kanske kommer kvinnorna att stanna i hemlandet medan männen rör sig. Över huvud taget har rörligheten av arbetskraft inom EG hittills inte varit särskilt omfattande. Ett sätt att underlätta den kvinnliga arbetskraftens rörlighet vore att införa lika bra sociala förmåner i alla länder — eller för all del lika dåliga — så att kvinnor inte förlorade något på att flytta.
    EG:s familjepolitik, som Liisa Nieminen, Helsingfors universitet, föreläste om vid mötet, har hittills byggt på modellen en arbetande man och en hemmafru (samt barn). Familjepolitiken har varit baserad på familjen som grundläggande enhet och inte på individen. Jämställdhetspolitiken har endast tagit sikte på arbetslivet och någon koppling mellan jämställdhetspolitik och familjepolitik erkändes inte förrän i och med antagandet av den sociala stadgan från 1989 om arbetstagares sociala rättigheter. Den sociala stadgan syftar bl. a. till att göra det lättare för kvinnor att kombinera yrkes- och familjeliv. EG:s familjepolitik rör sig också så sakteliga bort från den gamla familjemodellen i individualiserande riktning. Rådet antog 1979 ett direktiv om likabehandling av män och kvinnor i de sociala skyddssystemen. Ingen direkt eller indirekt diskriminering får ske p.g.a. kön och inga sociala förmåner får grundas på civilstånd. Änkepension är dock undantaget från denna regel.
    När det gäller likabehandling av män och kvinnor i arbetslivet har rådet antagit ett direktiv även om detta, 1976. I målet Hofman-målet (184/83), noggrant genomgånget av Catharina Bäck, Uppsala universitet, visade det sig emellertid att direktivet inte sträcker sig så långt som att påbjuda att även fäder skall ha rätt till föräldraledighet. Enligt EGdomstolen utgör det inte otillåten könsdiskriminering att förvägra män rätten att ta ut sådan ledighet. Hofman-målet gällde tysk lagstiftning och trots utslaget i EG-domstolen ändrades sedermera den tyska lagstiftningen så att även fäder numera har rätt till föräldraledighet. Det är ytterligare ett exempel på hur sociala reformer kan tvingas fram med hjälp av EG-domstolen, om inte annat genom den uppmärksamhet målen väcker.
    En viktig principiell skillnad mellan Norden och övriga Europa när det gäller sociala förmåner som påpekades av flera föreläsare är att i Norden är socialförsäkringssystemen baserade på att man är bosatt i ett nordiskt land medan i övriga Europa motsvarande system är baserade på att man är arbetstagare i landet ifråga. I vissa av de senare länderna får hemarbetande fruar sociala förmåner via mannens arbete. Det nordiska systemet leder bl. a. till att även hemmafruar får pension, vilket nämndes tidigare.
    En tysk deltagare vid kvinnojuristmötet, Heike Witte från universitetet i Greifswald, berättade om kvinnornas identitetsförlust och deras situation i allmänhet i dagens östra Tyskland. Sammanfattningsvis ansåg Heike Witte att kvinnorna åtminstone på kort sikt förlorat mycket på övergången till marknadsekonomi, men samtidigt önskade sig ingen det gamla systemet tillbaka. Det kvinnorna förlorat är den östtyska familjepolitiken som gick ut på att underlätta för kvinnor att förena yrkesliv

522 Inger Österdahl SvJT 1992 med familjeliv genom att bevilja generös mammaledighet och garantera daghemsplatser åt alla barn. Vidare har kvinnorna, liksom männen, drabbats av en enorm arbetslöshet efter införandet av marknadsekonomi. Privatekonomierna slås i spillror eftersom arbetslöshetsersättning och pensioner beräknas på de gamla lönerna vilka jämfört med nivån i Förbundsrepubliken var mycket låga. Familjernas sociala situation över huvud taget har blivit lidande av de höga arbetslöshetssiffrorna. Den allmänna osäkerheten har också medfört att färre östtyskar nu ingår äktenskap och att födelsetalen gått ned.
    Men Heike Witte betonade att även i det gamla DDR hade livet varit hårt för kvinnorna, inte minst materiellt. Hon påpekade också att de kvinnor som inte förvärvsarbetade var diskriminerade jämfört med de förvärvsarbetande (som dock uppgick till 93 procent). Trots den officiella jämställdhetspolitiken återfanns få kvinnor på höga poster i samhället. Vid universitetet i Greifswald var situationen när det gäller kvinnliga professorer lika dålig som i Sverige, dvs. endast några futtiga procent av professorerna var kvinnor.
    Ett intressant faktum som Heike Witte tog upp var att alla jurister från det forna DDR idag anses oanvändbara och har sagts upp, p. g. a. att de förknippas med den gamla regimen, och att det därför råder en stor brist på jurister i östra Tyskland samtidigt som ett stort antal egendoms-, hyresrätts- och arbetsrättstvister har uppstått. Detta kommer att medföra långa väntetider innan tvisterna blir lösta. Dessutom känner folk i allmänhet inte till innehållet i de nya lagarna. Onekligen en rättsosäker och skrämmande situation.
    Som sista inslag vid det 8:e Nordiska kvinnojuristmötet berättade Aase Gundersen, avdelningen för kvinnorätt, Oslo universitet, och professor emeritus Agnete Weis Bentzon, Köpenhamns universitet, om samarbetet mellan avdelningen för kvinnorätt och den norska biståndsmyndigheten NORAD, som tillsammans ger en tremånaderskurs om kvinnor, rätt och utveckling vid Zimbabwes juridiska fakultet för kvinnliga jurister från södra och östra Afrika. Genom kursen bygger man upp en kvinnorättslig kompetens som NORAD hoppas kunna ha nytta av i sitt biståndsarbete. Genom samarbete mellan avdelningen för kvinnorätt i Oslo, Zimbabwes juridiska fakultet och avdelningen för Law and Development Studies vid University of Warwick School of Law, ges afrikanska kvinnliga jurister också möjlighet att ta en masters eller doktorsexamen med inriktning på kvinnorätt och utveckling. Åtta projekt är för närvarande på gång inom denna ram och för innehållet i dessa redogjorde Agnete Weis Bentzon, i egenskap av ofta anlitad rådgivare i sammanhanget. Aase Gundersen, som är doktorand, berättade om sitt eget forskningsprojekt om folkdomstolarna i Moçambique och deras förhållande till kvinnor. Kvinnorna är representerade i folkdomstolarna både som rättssökande och domstolsledamöter.
    Det 8:e Nordiska kvinnojuristmötet i Tromsö karaktäriserades av en givande kombination av intellektuell stimulans och trevlig social samvaro. Atmosfären vid mötet var befriande avspänd och opretentiös. Alla arrangemang såväl inom som utom konferenslokalerna fungerade perfekt. Det 9:e Nordiska kvinnojuristmötet kommer att hållas i Finland

SvJT 1992 8:e Nordiska kvinnojuristmötet 523 1995. Temat för det 9:e mötet är ännu inte bestämt. Vid Tromsömötet dominerade universitetsfolk bland deltagarna, men det Nordiska kvinnojuristmötet välkomnar alla kategorier av jurister som kan ha anknytning till de temata som tas upp.
Inger Österdahl