Nödvärn och skadeståndsansvar

 

 

Av jur. kand. ANDERS RELDÉN

1. Inledning
Straffrätten och skadeståndsrätten har historiskt sett ett nära samband och frågan om den tilltalade handlat i nödvärn kan uppkomma inom båda rättsområdena. Brottsbalkens regler om nödvärn som ansvarsfrihetsgrund för straff är relativt utförligt behandlade i litteraturen. En nödvärnsinvändning kan emellertid göras även i ett skadeståndsmål. Vad som skall gälla i dylika fall ger dock den skadeståndsrättsliga litteraturen föga upplysning om. En intressant fråga är därför i vad mån den skadeståndsrättsliga bedömningen av nödvärn skiljer sig från den straffrättsliga.
    Jag har valt att inleda denna framställning med ett kortare rättsteoretiskt avsnitt där det diskuteras vid vilken fas av den straffrättsliga och skadeståndsrättsliga bedömningen som nödvärnsinvändningen kommer in. Framställningens huvudsakliga innehåll ägnas dock åt vad som skall gälla när en invändning om nödvärn görs i ett skadeståndsmål.

 

2. Nödvärn — endast ett pedagogiskt hjälpmedel?
En intressant fråga, måhända av mer teoretisk karaktär, är vid vilken fas av bedömningen som nödvärnsinvändningen kommer in. Frågan är intressantast vid fråga om skadestånd p. g. a. culpa samt vid oaktsamhetsbrotten, varför det följande kommer att behandla dylika fall.
    Ett sätt att se på saken är att man först prövar om den tilltalade, som åberopar att han handlat i nödvärn, har begått en brottslig eller en skadeståndsgrundande handling. En inledande prövning av de objektiva och subjektiva rekvisiten för culpaansvar sker således. Därefter prövar man om någon objektiv ansvarsfrihetsgrund är för handen. Bedömningen av om den tilltalade skall gå fri från ansvar p. g. a. att denne handlat i nödvärn sker enligt detta synsätt således fristående från frågan om handlingen i och för sig skulle kunna betecknas som oaktsam.1

 

1 Detta synsätt tycks företrädas av bl. a. Löfmarck och Wennberg. Se Löfmarck, m. fl., Straffansvar, 1987, s. 80.

SvJT 1992 Nödvärn och skadeståndsansvar 659 Enligt ett annat sätt att se på saken sker oaktsamhetsbedömningen i ett svep.2 Bedömningen av om handlingen varit oaktsam sker så att säga i ljuset av nödvärnssituationen. Man prövar således om det var oaktsamt av den handlande att handla som han gjorde i den (nödvärns)situation han var i. En konsekvens av att nödvärnsparagrafen uppställer ett krav på att handlingen ej får vara uppenbart oförsvarlig blir dock, enligt Jareborg, att bedömningen i praktiken i så fall kommer att gälla om den handlande varit grovt oaktsam.3 Jag för min del anser det vara svårt att ta ställning till vilket alternativ som är lämpligast. Det kan verka onödigt att först pröva om handlingen varit oaktsam för att sedan pröva om handlingen varit grovt oaktsam. Det kan dock ifrågasättas om uttrycket ”ej uppenbart oförsvarlig” i nödvärnsparagrafen verkligen är liktydigt med grov oaktsamhet. Nödvärnsrätten är relativ. Prövningen som skall göras kan därför sägas vara speciell på så vis att en avvägning skall göras mellan motstående intressen där risken för den handlande själv utgör ett mycket specifikt förhållande. Vid fråga om den handlande har gjort sig skyldig till grov oaktsamhet brukar i stället tyngdpunkten vid bedömningen ligga vid om motparten utsätts för en osedvanligt stor risk som framkallats uppsåtligen eller genom ett hänsynslöst beteende.4 I praxis uppställs dessutom för straffrättens del olika beviskrav för själva den åtalade gärningen och nödvärnsinvändningen.5 Det är därför, enligt min mening, lämpligast att först avgöra om den tilltalades handling uppfyller de grundläggande kraven för en oaktsam gärning för att sedan, om svaret blir jakande, pröva om den tilltalade ändå skall gå fri på grund av att han handlat i nödvärn.

 

3. De olika nödvärnssituationerna och försvarlighetsbedömningen
När det gäller nödbestämmelsen i brottsbalken (BrB) 24:4 sades det klart i motiven till stadgandet att regleringen endast avsåg det straffrättsliga bedömandet och inte det civilrättsliga bedömandet huruvida t. ex. skadestånd skulle utgå.6Något liknande klargö-

 

2 Agell och Bengtsson tycks, vad gäller ansvarsfrihetsgrunden samtycke, vara av denna åsikt. Se Agell, Samtycke och risktagande, 1962, s. 98 f. och Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982, s. 194 f. 3 Jareborg I. Lakimies 1984 s. 1048. 4 Jag tackar professor Agell för värdefulla synpunkter. 5 Detta framgår klart av NJA 1990 s. 210. 6 NJA II 1962 s. 357. Av NJA 1988 s. 495 (Dvärggetter angripna av varghund) framgår dock enligt min mening att den straffrättsliga försvarlighetsbedömningen även är av betydelse vid fråga om skadeståndsansvar. Efter det att HD i straffdelen funnit att den handlandes gärning var oförsvarlig, konstaterar HD nämligen i skadeståndsdelen att den handlande ”har befunnit sig skyldig till skadegörelse och är på grund härav ersättningsskyldig” (min kursivering). Det hade varit intressant att se hur HD skulle ha dömt

660 Anders Reldén SvJT 1992 rande vad gäller nödvärnsbestämmelsen har jag ej lyckats finna. Det verkar därför som om när fråga är om skadeståndsansvar ledning får hämtas i BrB 24:1 både vad gäller nödvärnssituationerna och försvarlighetsbedömningen. HD har heller inte gjort någon skillnad på den straffrättsliga och den skadeståndsrättsliga bedömningen av nödvärn.7 Hellner tillåter sig till och med att vara så kategorisk att han hävdar att med frihet från straff också följer frihet från skadestånd.8 Den angripne blir således skadeståndsskyldig mot angriparen först om hans försvarsvåld varit uppenbart oförsvarligt.
    Att nödvärnsbestämmelsen i BrB 24:1 läggs till grund även för den skadeståndsrättsliga bedömningen är enligt min mening naturligt och fullt i sin ordning. Det är rimligt att den som har handlat i nödvärn inte bara går fri från straff utan också från skadestånd. Nödvärnsbestämmelsen har en lagom bred marginal för den som blir angripen att försvara sig och sin egendom. Denna breda marginal bör, precis som är fallet enligt gällande rätt, komma den angripne till godo även vad gäller ersättningsanspråk från angriparen. Att tillåta en större marginal vad gäller ersättningsanspråket är inte heller motiverat. Nödvärnsbestämmelsen bör således tillämpas på samma sätt i brottmål och skadeståndsmål. Inställningen kan stödjas både på ett rättspolitiskt övervägande och de rättstekniska fördelar som en likabehandling medför.
    Av NJA 1977 s. 655 och NJA 1990 s. 370 framgår att ordet ”handling” i nödvärnsparagrafen skall läsas som ”uppsåtlig handling”. När en person uppsåtligen dödar någon i självförsvar gäller således försvarlighetsbedömningen dödandet. Om den angripne endast är oaktsam i förhållande till angriparens död, kommer försvarlighetsbedömningen i stället att handla om den uppsåtliga handlingen varigenom angriparen dödas. En konsekvens av att HD använder samma ansvarsbedömning inom straffrätten och skadeståndsrätten torde vara att man även vid den skadeståndsrättsliga bedömningen av om den tilltalade handlat i nödvärn skall läsa ordet ”handling” i nödvärnsparagrafen som ”uppsåtlig handling”. I skadeståndsrätten är huvudregeln den att det räcker med oaktsamhet för skadeståndsansvar. HD:s inställning bör leda till att man i stället för den

 

i skadeståndsdelen om den handlandes gärning hade ansetts försvarlig enligt BrB 24:4 och därmed föranlett ansvarsfrihet. 7 Se framför allt NJA 1970 s. 58 och NJA 1971 s. 442. 8 Hellner, Skadeståndsrätt, 1985, s. 82. Se även Blomqvist, Rätten till självförsvar, 1972 s. 59. Blomqvist tillägger dessutom att den som frias från ansvar p. g. a. nödvärn inte heller blir skyldig att betala ersättning till målsäganden eller åklagarvittnen. Han undgår också betala tillbaka till statsverket vad offentlige försvararen erhållit i ersättning av allmänna medel.

SvJT 1992 Nödvärn och skadeståndsansvar 661 ”skadeståndsgrundande” oaktsamma handlingen skall lägga den uppsåtliga handlingen till grund för försvarlighetsbedömningen.9

4. Skada drabbar annan än angriparen
Frihet från skadeståndsansvar på grund av nödvärn anses, enligt Hellner, även gälla när skada drabbar annan än angriparen. Hellner ifrågasätter dock lämpligheten av denna regel.10 Det framgår ej av Hellners framställning vilket stöd som finns för påståendet att frihet från skadeståndsansvar på grund av nödvärn även gäller när skada drabbar annan än angriparen. Rättsläget bör nog snarare betecknas som oklart.
    Tillåtligheten för den angripne att göra intrång i tredje mans rättssfär bedöms inom straffrätten enligt reglerna om nöd.11 Inom skadeståndsrätten är reglerna om nöd av speciell natur. En handling företagen i nöd medför ej skadeståndsskyldighet enligt culparegeln. Den som har nytta av handligen kan dock bli ersättningsskyldig enligt särskilda regler om nödhandlingar. Det senare bör dock ej utgöra hinder mot att den som i en nödvärnssituation försvarar sig så att även en bredvidstående tredje man skadas, under vissa förutsättningar skall gå helt fri från skadeståndsskyldighet på grund av att han handlat i nöd.
    Den angripnes handlande bör i förhållande till angriparen bedömas enligt principerna för handlingar begångna i nödvärn. Den angripne bör därför gå fri från skadeståndsansvar i förhållande till angriparen om hans försvarsvåld inte varit uppenbart oförsvarligt (Jfr BrB 24:1). Den angripnes handlande i förhållande till tredje man bör i stället bedömas enligt de straffrättsliga principerna för handlingar begångna i nöd. Den angripne bör därför gå fri från skadeståndsansvar i förhållande till tredje man endast om hans handlande varit försvarligt (Jfr BrB 24:4).
    Denna skillnad vad gäller hur mycket våld som får användas i en nöd- respektive nödvärnssituation kan motiveras med att nödvärnet, till skillnad från nödhandlingen, avser avvärjande av ett brottsligt angrepp och riktar sig mot angriparen.
    Att uppställa ett krav för skadeståndsrättslig ansvarsfrihet på att handlingen skall vara försvarlig om handlingen träffar annan än angriparen i en nödvärnssituation tycks också vara i överensstäm-

 

9 Jareborg menar att det inom straffrätten vore dogmatiskt renare att läsa ordet handling i nödvärnsparagrafen som ”straffbelagd handling”. Jareborg a. a. s. 1048. I överensstämmelse med detta vore det, enligt min mening, också dogmatiskt renare att låta försvarlighetsbedömningen inom skadeståndsrätten gälla den ”skadeståndsgrundande handlingen” och inte den ”uppsåtliga handlingen”. 10 Hellner a. a. s. 83. 11 Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 394.

662 Anders Reldén SvJT 1992 melse med vad den finske civilrättaren Saxén anser bör vara gällande rätt. Om den angripne av misstag skadar en oskyldig utomstående finns det, enligt Saxén, kanske skäl att låta den angripne gå fri från skadeståndsansvar. Om i stället den angripne i en nödvärnssituation avsiktligen tillfogar en oskyldig utomstående skada, finns det, enligt Saxén, skäl att döma den angripne att betala skadestånd till den skadelidande, eventuellt solidariskt med angriparen. Även när den angripne räddat eller försökt rädda sin egendom genom att offra tredjemans egendom, är det enligt Saxén naturligt att ålägga den angripne ersättningsplikt.12 Även Karlgren tycks anse att den som i en nödvärnssituation skadar tredje man helt skall gå fri från skadeståndsansvar om hans handling varit försvarlig.13 Om en polis som angrips skjuter ett skott mot angriparen och träffar en oskyldig utomstående, har den senare således, i enlighet med vad som ovan sagts, ej rätt till ersättning av polisen om dennes handling varit försvarlig.14 Angriparen som föranlett polisen att skjuta, kan dock bli skadeståndsansvarig på grund av att han indirekt orsakat tredje man skada. Detta framgår av det välkända rättsfallet NJA 1947 s. 626.

 

NJA 1947 s. 626 Två tulltjänstemän blev överfallna och misshandlade. För att freda sig sköt den ene två varningsskott. Det ena skottet råkade träffa en förbipasserande flicka. HD:s majoritet ansåg att de i misshandeln deltagande personerna också var skyldiga att ersätta flickans skada.

 


Endast om den angripnes handlande är helt extraordinärt och oväntat har adekvans ansetts utesluten.15

5. Bevisning
Vid en skadeståndstalan åligger det den skadelidande att bevisa att den han begär skadestånd av har varit vållande och att det föreligger adekvat kausalitet mellan vållandet och skadan. Om den mot vilken kravet riktas vill åberopa ursäktande omständigheter är det, enligt Hellner, han som har bevisbördan för dem.16 Gör han t. ex. i ett mål om skadestånd på grund av misshandel en invändning om att han handlat i nödvärn, blir det enligt Nordenson hans sak att

 

12 Saxén, Skadeståndsrätt, 1975, s. 170 f., se även den finske civilrättaren Taxell som tycks mena att den som handlar i nödvärn endast skall gå fri skadeståndsansvar om skadan träffar angriparen. Taxell i Tidsskrift utgiven av juridiska föreningen i Finland 1944, s. 375 f. 13 Karlgren, Skadeståndsrätt, 1972, s. 89. 14 Observera dock att Hellner tycks mena att det ej uppställs något krav på att handlingen skall vara försvarlig för att frihet från skadeståndsansvar skall inträda. 15 Hellner a. a. s. 169 och Bengtsson, a. a. s. 170 f. 16 Hellner a. a. s. 109 f.

SvJT 1992 Nödvärn och skadeståndsansvar 663 bevisa detta.17 Nordensons uttalande är det enda direkta uttalande jag lyckats finna i skadeståndsrättslig doktrin om bevisbördan för en nödvärnsinvändning i ett mål om skadestånd. Av skäl som senare skall framgå finns det anledning att ifrågasätta om Nordensons uttalande är i överensstämmelse med gällande rätt.
    Redan på 1920-talet intog HD den ståndpunkten att åklagaren måste bevisa att nödvärn inte förelegat för att ett åtal skall kunna bifallas.18 Senare utvecklades principen till att om den tilltalades uppgift att han varit i en nödvärnssituation ej blivit vederlagd, han inte heller blev bevisskyldig för att han ej överskridit nödvärnsrätten.19 HD har i ett relativt nytt rättsfall, utförligt uttalat sig om vad som bör gälla beträffande bevisbörda och beviskrav när en nödvärnsinvändning framförs.

 

NJA 1990 s. 210 HD fastslog, efter en genomgång av tidigare praxis och doktrin, att det är ”helt klart att åklagaren måste bevisa att nödvärn inte har förelegat för att ett åtal skall kunna bifallas”. När det gäller vilket beviskrav som bör ställas på åklagaren menar HD att det är rimligt att kräva ”så mycket bevisning att nödvärnsinvändningen framstår som obefogad”. Efter en genomgång av vad den tilltalade berättat och de vittnesuppgifter som fanns i målet, konstaterar HD att ”det kan ha gått till som Fasil H själv berättat. Hans berättelse skall därför läggas till grund vid bedömningen av frågan om hans gärning är straffri på grund av bestämmelserna i 24 kap 1 §”.

 

Detta rättsfall är av stor vikt när det gäller frågan vilket beviskrav som skall ställas på åklagaren. Denne skall således för att vederlägga en nödvärnsinvändning, förebringa ”så mycket bevis att nödvärnsinvändningen framstår som obefogad”.
    Trots att beviskravet är ställt förhållandevis lågt, leder HD:s ställningstagande ofta till att den åtalades händelseförlopp läggs till grund för domen, med följd att den åtalade går fri från straff p. g. a. att han handlat i nödvärn. Fråga blir då vilken betydelse brottmålsdomen har i en efterföljande skadeståndsprocess. Något stadgande om att brottmålsdomen skall ha rättskraft i ett efterföljande tvistemål finns inte i RB, och av motiven till RB framgår att avsikten varit att en brottmålsdom endast skall få bevisverkan i ett senare mål om skadestånd.20 Anledningen till detta är, enligt Ekelöf, att den tilltalade inte bör tvingas lägga ned mer tid och pengar

 

17 Bengtsson m. fl., Skadestånd lagstiftning och praxis med med kommentarer, 1985, s. 67. 18 Se framförallt NJA 1923 B 212 och NJA 1928 B 170. 19 SOU 1934:56 s. 60 och SOU 1953:14 s. 389. 20 NJA II 1943 s. 445. Jämför även NJA 1961 s. 584, där underrätterna bedömde vållandefrågan på nytt.

664 Anders Reldén SvJT 1992 på brottmålsdomen än som motiveras av det framställda ansvarsyrkandet.21 Om ett skadeståndsyrkande p. g. a. misshandel framställs i ett efterföljande civilmål, har således brottmålsdomen endast bevisverkan i civilmålet. I enlighet med Nordensons uttalande ovan skulle då den som vill urskulda sig med att han handlat i nödvärn ha att bevisa detta. Förhållandet skulle i så fall bli det omvända mot i brottmålen, där ju åklagaren har bevisbördan för att den tilltalade inte handlat i nödvärn. Ett förhållande som skulle kunna förklaras med att straffet och skadeståndet har olika funktioner.
    Det finns även en möjlighet att under vissa förutsättningar låta handlägga skadeståndstalan tillsammans med brottmålet. Ofta för då åklagaren talan om skadeståndet för målsägandens räkning.22 Om båda målen avgörs samtidigt och rätten finner att åtalet skall ogillas, kan fråga uppkomma om skadeståndstalan ändå kan bifallas. En utgångspunkt är stadgandet i rättegångsbalken (RB) 29:6 p. 3.

 

RB 29:6 p. 3 Om det i ett brottmål förs talan om enskilt anspråk skall rättens avgörande i ansvarsfrågan vara bindande vid prövningen av det enskilda anspråket.

 

Detta stadgande synes ge vid handen att om en domstol i ett kumulerat mål finner att culpa ej är styrkt i brottmålsdelen, culpa ej heller skall anses styrkt i civilmålsdelen. Av motiven till bestämmelsen framgår dock att denna gäller endast i den mån utgången i ansvarsfrågan är av betydelse för bedömandet av det enskilda anspråket.23 Bestämmelsen gäller enligt Ekelöf endast om samma beviskrav gäller i båda målen.24 Om det, i enlighet med Nordenssons exempel ovan, skulle vara så att den som i ett tvistemål påstår att han handlat i nödvärn också har bevisbördan för detta, skall samma bevisbörderegel gälla i tvistemålsdelen av det kumulerade målet.25 Det finns således inte några processuella hinder mot att, p. g. a. bevisläget, finna att nödvärn skall anses ha varit för handen i straffdelen men ej i skadeståndsdelen.
    Om det är så att skilda bevisbörderegler och beviskrav gäller för brottmål och tvistemål borde det återspeglas i de fall där HD haft att ta ställning till en nödvärnsinvändning i mål som rört både

 

21 Ekelöf, Rättegång III, 1988, s. 146. 22 Se RB 22:1–2 och Boman I SvJT 1967 s. 81. 23 NJA II 1943 s. 390. Ett exempel där utgången i brottmålsdelen, enligt min mening, borde anses vara av betydelse för civildelen är då någon yrkar ansvar för en ren förmögenhetsskada. 24 Ekelöf, a. a. s. 78 not 45. 25 Jämför Boman a. a. s. 83.

SvJT 1992 Nödvärn och skadeståndsansvar 665 straff och skadestånd. Av följande rättsfall framgår emellertid att så inte är fallet.

 

NJA 1970 s. 58 HD kom fram till att den tilltalades berättelse icke blivit vederlagd, varefter man fann att gärningen var begången i nödvärn och därför ej skulle medföra ansvar eller skadeståndsskyldighet. NJA 1971 s. 442 Då annat icke visats fick enligt HD antagas att samtliga slag från den tilltalade utdelats för att avvärja pågående angrepp eller överhängande fara för fortsatt angrepp. Handlingen ansågs ej heller ha varit uppenbart oförsvarlig, varför HD lämnade åtalet utan bifall och ogillade målsägandens skadeståndstalan.

 

Av att det skulle finnas en särskild bevisbörderegel för tvistemålens del finns som synes inte ett spår av i HD:s domskäl. I stället har HD även i skadeståndsdelen använt sig av den speciella bevisregel som innebär att det är åklagarens sak att visa att nödvärn inte förelegat. Denna bevisregel antogs som nämnts av HD redan på 1920-talet. I förarbetena till den ändring av nödvärnsparagrafen som skedde 1937 talades dock uttryckligen om en i modern straffprocessrätt gällande grundsats. Till detta uttalande anslöt sig senare straffrättskommittén.26 Hur välvilligt jag än försöker tolka HD:s domskäl i NJA 1970 s. 58 och NJA 1971 s. 442, kan jag ej utläsa att det skulle tas hänsyn till någon särskild bevisregel i skadeståndsdelen. HD tycks således med största sannolikhet ha tillämpat samma bevisregel i skadeståndsdelen som i brottmålsdelen. En konsekvens av detta borde vara att samma bevisregel skall tillämpas i ett fristående mål om skadestånd. Nordensons uttalande tycks därför, såvitt jag kan förstå, inte stämma med HD:s praxis.

 

En annan, om än kanske orealistisk, möjlighet är att det Nordenson skrivit verkligen är ett uttryck för gällande rätt, dvs. om någon i ett efterföljande tvistemål vill freda sig från ett skadeståndsanspråk p. g. a. nödvärn så skulle denne också ha att bevisa detta. Konsekvensen av detta skulle i så fall inte bli särskilt lyckad. Om den skadelidande väljer att begära skadestånd i anslutning till brottmålet får han inget skadestånd om inte åklagaren lyckas bevisa, låt vara med ett relativt lågt beviskrav, att motparten inte handlat i nödvärn. Om den skadelidande i stället väljer att vänta med skadeståndsanspråket till en efterföljande tvistemålsrättegång uteblir skadeståndet endast om motparten själv lyckas bevisa att han handlat i nödvärn. Det skulle i så fall alltså innebära en nackdel att ta upp skadeståndsanspråket redan i brottmålet.

 

Att HD inte skulle ha uppmärksammat bevisbördefrågan vid skadeståndsanspråk har jag väldigt svårt att tro, fallen sträcker sig ju tillbaka ända till 1920-talet. Det mesta talar därför, som redan påpekats, för att Nordensons påstående om gällande rätt ej är riktigt.

 

 

26 NJA II 1937 s. 424 och SOU 1953:14 s. 389.

666 Anders Reldén SvJT 1992 I det ovan nämnda fallet NJA 1990 s. 210 såg det ut som om frågan ånyo skulle ställas på sin spets. HD kunde dock inte pröva frågan om bevisningen räckte till för att fria från skadestånd p. g. a. nödvärn. Skadelidandens talan om skadestånd grundade sig nämligen enbart på att motparten begått ett brott. Då den tilltalade friades enligt BrB 24:5 som, liksom 24:1, är en obligatorisk straffrihetsregel hade inget brott begåtts och skadeståndstalan kunde därför inte bifallas.27

En fråga som måste ställas är dock om det verkligen är rimligt att i ett mål om skadestånd, så som fallet tycks vara enligt gällande rätt, kräva av den skadelidande att han skall bevisa att motparten inte handlat i nödvärn.
    Normalt gäller ett lägre beviskrav inom civilrätten än vad som är fallet när fråga är om ansvar för brott.28 Att beviskravet ställs högt inom straffrätten kan förklaras av det gamla uttryckssättet ”Hellre må tio skyldiga gå fria än en oskyldig bli fälld”. Att exempelvis bevisbördeproblemen kunnat lösas på ett helt annat sätt inom straffrätten än inom civilrätten beror på att straffet ej har någon reparativ funktion. Åklagaren har i princip bevisbördan för samtliga straffrättsligt relevanta omständigheter.29 Detta är troligen förklaringen till att åklagaren också, om än med ett förhållandevis lågt beviskrav, har att bevisa att nödvärn inte förelegat.
    Det finns i och för sig rättstekniska fördelar med att låta samma bevisregel gälla för en nödvärnsinvändning vid fråga om skadeståndsansvar som vid fråga om straffansvar. Det är emellertid snarare en huvudregel än en undantagsregel att uppställa olika krav på bevisningens styrka i brottmål och civilmål.30 När det gäller samtycke, som ju också är en objektiv ansvarsfrihetsgrund, tycks bevisreglerna vara olika för skadestånd och straff.31 Ifråga om straffansvaret gäller samma bevisregel som vid nödvärn, dvs. det är åklagaren som har bevisbördan för att samtycke inte förelegat.32 När fråga är om skadeståndsansvar anses i stället skadevållaren ha bevisbördan för att samtycke förelegat. En skadeståndstalan kan med andra ord vara lättare att bifalla än en talan om straffrättsligt ansvar, när det gäller fall där svaranden invänder att han haft samtycke till vad han gjort.
    En nödvärnssituation kan visserligen sägas vara ett speciellt fall på så vis att skadelidanden ju i första skedet angripit den som ska-

 

27 Det är svårt att se detta som annat än en miss från målsägandens sida. Denne borde som stöd för sin skadeståndstalan ha åberopat att motparten varit culpös. 28 Detta framgår klart av NJA 1986 s. 470 och NJA 1990 s. 93, som båda gäller beviskravet vid försäkringsfall. 29 Ekelöf, Rättegång IV, 5 uppl. 1982 s. 121 och s. 125. 30 Se Ekelöfs uttalande i Rättegång IV s. 125, NJA 1967 s. 613, NJA 1986 s. 470 och NJA 1990 s. 93. 31 Se NJA 1950 s. 440, Karlgren a. a. s. 92 not 38 och Strahl a. a. s. 385. 32 SOU 1988:7 s. 108.

SvJT 1992 Nödvärn och skadeståndsansvar 667 dat honom. Detta motiverar, enligt min mening, ändå inte att man i ett mål om skadestånd lägger bevisbördan på den skadelidande. Det han i så fall nödgas bevisa är ju att motparten inte handlat i nödvärn.33 Det reparativa intresset väger här tyngre än de rättstekniska fördelar som uppnås genom att uppställa samma bevisregel. Vad det gäller är ju vem som skall bära den ekonomiska bördan av den inträffade skadan. Man kan också uttrycka saken på ett annat vis; i det ena fallet gäller det huruvida en skadad person skall få ersättning eller ej, och i det andra fallet huruvida en person skall straffas för sitt handlande eller ej. Det finns därför starka skäl för att låta den skadeståndsrättsliga bevisregeln vara annorlunda än den straffrättsliga. Det finns alltså goda skäl för Nordensons ståndpunkt i sak.
    Det är enligt min mening rimligt att när fråga är om skadeståndsansvar, i motsats till vad som tycks vara fallet enligt gällande rätt, lägga bevisbördan för att en nödvärnssituation verkligen förelegat på den som vill åberopa nödvärnet till sin fördel. För att inte nödvärnsrätten i dessa fall skall bli alltför illusorisk bör man dock uppställa ett relativt lågt beviskrav.

 

6. Nödvärnsexcess och skadeståndsansvar
Med excess avses överskridande av vad som är tillåtet. Ovan har redogjorts för att den som inte överskridit sin nödvärnsrätt enligt BrB 24:1 går fri från både straff- och skadeståndsansvar. Den som överskridit sin nödvärnsrätt går däremot i regel varken fri från straff- eller skadeståndsansvar. För den som överskridit sin nödvärnsrätt finns det dock en möjlighet i BrB 24:5 att ändå gå fri från straffansvar om han svårligen kunde besinna sig. Frågan är då om den handlande även när det gäller skadeståndsansvaret till sin fördel kan åberopa att han svårligen kunnat besinna sig. Svaret har traditionellt varit nekande, någon analog tillämpning av excessreglerna i BrB 24:5 har ej skett i praxis.I NJA 1939 s. 437 ville HD:s minoritet utdöma visst skadestånd trots att den handlande svårligen kunnat besinna sig och därför ej var att fälla till ansvar för straff.

 

NJA 1939 s. 437 J var ute i skogen för att hämta ved. När han var på väg hem blev han ofredad av G och B som kastade sten efter honom. När J märkte att stenkastarna förföljde honom blev han rädd. Han lämnade kvar kärran med veden och sprang hem efter ett gevär. Han återvände till veden och när han ånyo var på väg hem genom skogen hoppade G fram och skrek ”bää”. J blev då rädd och avlossade två skott. Det ena skottet träffade G i armen. J åtalades för att han tillfogat G kroppsskada.

33 En annan sak är att jag anser det vara motiverat att åklagaren har bevisbördan i ett brottmål. I det fallet är det nämligen helt andra intressen som gör sig gällande.

668 Anders Reldén SvJT 1992 HD:s majoritet frikände J därför att denne p. g. a. sinnessjukdom saknade förståndets bruk. HD:s minoritet uttalade i ansvarsfrågan att J visserligen överskridit nödvärnsrätten men att omständigheterna varit sådana att han svårligen kunnat besinna sig. På grund av detta kunde J ej fällas till straffrättsligt ansvar. I skadeståndsdelen ville minoriteten döma J att betala ett ”skäligen jämkat” skadestånd till G.

 

Även av SvJT 1975 rf s. 67 framgår att den tilltalade kan bli skadeståndsskyldig trots att denne svårligen kunnat besinnat sig.

 

SvJT 1975 rf s. 67 M blev upprepade gånger förföljd av några svenska ungdomar. Han tog fram en kniv för att försöka skrämma iväg förföljarna. När en av förföljarna försökte sparka kniven ur hans hand, förde han kniven åt sidan varigenom kniven stacks in i buken på förföljaren. HovR:n fann i ansvarsdelen att M överskridit sin nödvärnsrätt, men att han svårligen kunnat besinna sig, varför han frikändes från straffansvar. I skadeståndsdelen fann HovR:n M skyldig att ersätta förföljarens skador, men man ansåg att förföljaren ”i sådan mån medverkat till uppkomsten av dem” att skadeståndet borde jämkas till hälften.

 

Den handlande har således, trots att han svårligen kunnat besinna sig, vanligen blivit skadeståndsskyldig i dylika fall. Skadeståndet har dock ofta jämkats på grund av reglerna om den skadelidandes medvållande.34 Det finns dock två nyare rättsfall, RH 129:84 och NJA 1990 s. 210, som eventuellt kan tolkas på det viset att en ändring av det nyss anförda är på gång.

 

RH 129:84 P hade under lång tid trakasserat de boende i en fastighet. När P förolämpade E:s sambo gick E emot P, varvid denne slängde sin cykel på E. E blev då ännu mer uppretad och slog till P med ett antal knytnävsslag. P attackerade då E med sparkar och slag, varefter P tog av sig sin tröja och gick med den som en snara mot E. E slog då till P ytterligare en gång i ansiktet så att P ramlade baklänges och slog i huvudet. HovR:n som endast hade att ta ställning i skadeståndsdelen förklarade att det i målet var ostridigt att E handlat i nödvärn, varefter domstolen tillade att E använt våld som varit uppenbart oförsvarligt. E hade enligt HovR:n inte heller varit ”i en så trängd situation eller i sådan tidsnöd att han svårligen kunnat besinna sig”. HovR:n konstaterade att ”Åke E är därför skyldig att utge skadestånd till Florea P”. P hade emellertid varit grovt medvållande till sina skador genom att nattetid uppträda störande och utmanande och därefter angripa E. Då E i högre grad än P orsakat skadorna dömde HovR:n E att betala ett till två tredjedelar jämkat skadestånd.

 

Det finns enligt min mening en hel del anmärkningar att göra mot HovR:ns domskäl. Först en terminologisk fråga. Som lagtexten är skriven handlar endast den i nödvärn som i ett visst läge handlar på ett ej uppenbart oförsvarligt sätt.35 HovR:n skriver att det är ostri-

 

34 Se avsnitt 7 nedan samt Blomqvist s. 59 och Hellner s. 82. 35 Se SOU 1988:7 s. 70.

SvJT 1992 Nödvärn och skadeståndsansvar 669 digt att E handlat i nödvärn, varefter man kommer fram till att det våld som E använt varit uppenbart oförsvarligt. Det hade varit riktigare att skriva att det var ostridigt att E befunnit sig i en nödvärnssituation.
    HovR:n prövade om förutsättningarna i BrB 24:5 angående ansvarsfri nödvärnsexcess var uppfyllda. Efter att HovR:n fastslagit att omständigheterna ej varit sådana att E svårligen kunnat besinna sig, uttalade man att ”Åke E är därför skyldig att utge skadestånd till Florea P”(min kursivering). Av detta får man lätt det intrycket att HovR:n inte skulle ha utdömt skadestånd om man funnit att E svårligen kunnat besinna sig. I så fall skulle man använt sig av en princip som endast använts inom straffrätten tidigare. Om HovR:n ej förordar att den handlande, trots att han använt våld som varit uppenbart oförsvarligt, skall gå fri från skadeståndsansvar p. g. a. att han svårligen kunnat besinna sig, har jag svårt att förstå varför man överhuvudtaget gör en dylik bedömning. En förklaring skulle dock kunna vara att målsägandens grund för skadeståndstalan endast var att den tilltalade gjort sig skyldig till en brottslig gärning.36Vad jag förstår så har skadeståndsfrågan annars tidigare behandlats fristående från frågan om den tilltalade svårligen kunnat besinna sig. Se framförallt HD:s minoritet i det ovan refererade fallet NJA 1939 s. 437 samt SvJT 1975 rf s. 67, där skadestånd utdömdes trots att den tilltalade svårligen kunnat besinna sig.37 Vad HovR:n gör är således kanske en markering av att den tilltalade bör gå fri från både straff- och skadeståndsansvar om han svårligen kunnat besinna sig. I NJA 1990 s. 210 hade HD att ta ställning till en invändning från den tilltalade att denne svårligen kunnat besinna sig. Något avgörande av frågan huruvida bestämmelsen i BrB 24:5 numera skall vara vägledande även när fråga är om skadeståndsansvar, blev det dock inte.

 

NJA 1990 s. 210 HD fann att den tilltalade svårligen kunnat besinna sig och lämnade därför åtalet utan bifall. När det gällde skadeståndsyrkandet uttalade HD att målsägandens talan om skadestånd enbart grundade sig på att den tilltalade hade begått en brottslig gärning (min kursivering). Då regeln i BrB 24:5 utgör en obligatorisk straffrihetsregel hade den tilltalade ej begått någon brottslig gärning, varför skadeståndstalan enligt HD ej kunde bifallas.

 

Min tolkning av HD:s domskäl är att målsägandens grund för skadeståndsyrkandet helt enkelt var för ”smal”. HD kunde inte döma till ansvar eftersom inte något brott hade begåtts. Om

 

36 Jämför diskussionen nedan angående NJA 1990 s. 210. 37 Även Karlgren och Hellner tycks mena att frågan om skadeståndsskyldighet skall avgöras fristående från bedömningen enligt BrB 24:5. Se Karlgren a. a. s. 87 och Hellner a. a. s. 82.

670 Anders Reldén SvJT 1992 målsäganden i stället hade åberopat att den tilltalade orsakat skadan genom culpöst handlande skulle HD prövat skadeståndsyrkandet. Vad jag förstår så ogillade HD således skadeståndsyrkandet därför att grunden var för ”smal”, och inte därför att den tilltalade ej gjort sig skyldig till en skadeståndsgrundande handling. Av annan uppfattning är Halén och Olson. De menar att HD:s domskäl är att läsa så att skadestånd ej längre utdöms i de fall där den tilltalade frias från straff enligt BrB 24:5.38Detta är dock enligt min mening att dra för stora växlar av HD:s domskäl. Huruvida HD skulle ha utdömt skadestånd om de haft möjlighet därtill på grund av en annorlunda utformad talan, säger HD:s domskäl ingenting om.
    En fråga som bör ställas är om det är lämpligt att den som blir fri från straffansvar på grund av att han svårligen kunnat besinna sig, ändå döms att betala skadestånd.
    Skadeståndet har till skillnad från straffet en reparativ funktion. Straffets och skadeståndets olika funktioner talar för att låta skilda regler gälla. Det har även påståtts att den skadeståndsrättsliga culpabedömningen skulle vara av mer objektiv natur än den straffrättsliga.39 En följd av detta skulle kunna vara att man i skadeståndsrätten underkänner regeln om ansvarsfrihet på grund av att den handlande svårligen kunnat besinna sig.
    Det har gjorts gällande att oavsett om skillnaden mellan straffrättsligt och civilrättsligt ansvar måhända är teoretiskt riktig, den ändå måste framstå som diffus för den angripne.40 Skadeståndsskyldigheten skulle därför av den angripne uppfattas som en bestraffning. En handling som medför ansvarsfrihet för straff på grund av att den handlande svårligen kunnat besinna sig, bör enligt detta resonemang vara ansvarsfri i alla avseenden, även vad gäller skadeståndet.41 Detta resonemang är enligt min mening visserligen relativt övertygande. Vad man emellertid inte får glömma är att det förutom den angripne finns ytterligare en part, den skadelidande. Denne har nog lättare att se skillnad på straffets och skadeståndets olika funktioner. Spridda uttalanden i doktrin och praxis tyder på att inte ens culpabedömningarna eller adekvansbedömningarna är

 

38 Halén & Olson, Nödvärnsrätt och möjligheter till ersättning, 1991, s. 48 och s. 102. På sid 48 hänvisar de som stöd för sin uppfattning till NJA 1990 s. 370. Detta måste emellertid vara ett feltryck. För att åsikten skall få stöd måste hänvisas till NJA 1990 s. 210, vilket också sker på sid 102. 39 Se justitierådet Conradis utlåtande i NJA 1966 s. 70. 40 Halén & Olson, a. a. s. 47 f. 41 Denna åsikt finns även företrädd i motion 1988/89 Ju 608 s. 6.

SvJT 1992 Nödvärn och skadeståndsansvar 671 desamma inom straffrätten och civilrätten.42 Att låta bli att tillämpa BrB 24:5 analogt vid fråga om skadeståndsskyldighet innebär därför inget ovanligt i jämförelse med andra gällande principer.
    Det finns sammanfattningsvis både skäl för och emot att tillämpa BrB 24:5 analogt vid fråga om skadeståndsansvar. Straffet och skadeståndet har olika funktioner, men denna distinktion kan framstå som diffus för den angripne. BrB 24:5 är dock en reservbestämmelse för de fall där den angripne har överskridit sin nödvärnsrätt. För att överskrida denna måste den angripne använda våld som varit uppenbart oförsvarligt. Det finns i SkL 6:1 även en möjlighet att jämka den skadelidandes skadestånd, om denne varit grovt medvållande till sin personskada. Jämkning kan enligt denna regel i vissa fall ske ända ned till noll. I doktrinen finns den åsikten företrädd att redan ett angrepp bör göra medvållandet grovt.43 Dessa möjligheter för den angripne att helt undgå skadeståndsskyldighet respektive få skadeståndsskyldigheten nedsatt bör med hänsyn till skadeståndets reparativa funktion, vara fullt tillräckliga. Någon analog tillämpning av BrB 24:5 bör därför, i enlighet med vad jag anser vara gällande rätt, ej ske vid fråga om skadeståndsskyldighet.

 

7. Verkan av medvållande på den skadelidandes sida
Även den som är att fälla till ansvar för straff, därför att rekvisiten i BrB 24:1 och 24:5 ej är uppfyllda, kan åberopa att skadeståndet skall jämkas på grund av att motparten varit medvållande. Reglerna om den skadelidandes medvållande finns som ovan nämnts i skadeståndslagen 6:1, och dessa är helt fristående från excessreglerna i BrB 24:5.
    Bestämmelsen i SkL 6:1 trädde i kraft 1 januari 1976. Tidigare kunde man jämka vid varje medvållande på den skadelidandes sida.44Numera krävs dock uppsåt eller grov vårdslöshet hos den skadelidande för att jämkning skall få ske.45 För att jämkning skall få ske krävs således numera att den skadelidande minst skall ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. I motiven till bestämmelsen sägs att ”Endast när den skadelidandes handling vittnar om en betydande hänsynslöshet eller nonchalans, som medfört en avsevärd risk även för andra än honom själv, eller när han

 

42 Se exempelvis Strahl a. a. s. 198, Erenius I., Studier tillägnade Eek m. fl. s. 145 not 4 och justitierådet Conradis utlåtande i NJA 1966 s. 70 samt Saxén a. a. s. 140, Strahl I., Festskrift till Karlgren s. 337 och justitierådet Karlgrens utlåtande i NJA 1962 s. 469. 43 Bengtsson, Om jämkning s. 82. 44 Bengtsson, Om jämkning s. 25. 45 Jag bortser här från skadefall där den skadelidande gjort sig skyldig till rattfylleri samt de självmordsfall som nämns i SkL 6:1 st 1 mening 2 och 3.

672 Anders Reldén SvJT 1992 visat uppenbar likgiltighet för sitt eget liv eller hälsa skulle det kunna bli aktuellt att jämka skadeståndet på denna grund”.46 Av motiven framgår att det endast är i undantagsfall som vårdslösheten är av så allvarligt slag att den skall anses som grov.47 Endast medveten oaktsamhet torde, enligt Bengtsson, ha betydelse vid fråga om grov vårdslöshet.48 Om inte handlandet medför stor fara för andra personer synes det enligt Bengtsson endast vara utpräglad nonchalans med den egna säkerheten som är att anse som grovt medvållande. Som exempel nämner Bengtsson misshandel vid slagsmål som den skadelidande själv har börjat.49 Detta uttalande medför att även äldre praxis kan vara av intresse.
    Intressantast är enligt min mening de ovan under avsnitt 6 behandlade fallen där den handlande går fri från straff därför att denne svårligen kunnat besinna sig, men ändå döms att betala skadestånd. Principerna har vuxit fram i praxis. Saken nämns varken i förarbetena till BrB 24:5 eller i förarbetena till skadeståndslagen. I det ovan refererade fallet NJA 1939 s. 437 ville minoriteten utdöma visst skadestånd trots att den handlande svårligen kunnat besinna sig och därför ej var att fälla till ansvar för straff.50 Anledningen till att minoriteten ville utdöma ett ”skäligen jämkat” skadestånd framgår ej av dess domskäl. Bengtsson menar att grunden möjligen kan ha varit medvållande.51 Även Hellner anser att den bakomliggande tankegången ej är helt klar.52 Han tycks mena att grunden för jämkning i detta fall är någon annan än skadelidandens medvållande. Vilken denna grund i så fall skulle vara framgår dock ej av Hellners framställning.
    Klart är att skadeståndet har jämkas på grund av den skadelidandes medvållande. Så skedde exempelvis i det ovan under avsnitt 6 refererade hovrättsfallet SvJT 1975 rf s. 67.

 

46 Prop. 1975:12 s. 133. Att märka är dock att skadeståndskommittén föreslog att jämkning vid personskada skulle få ske även vid ”normal oaktsamhet” om synnerliga skäl förelåg. Denna regel togs dock ej in i bestämmelsens slutliga utformning. Bengtsson (som ingick i skadeståndskommittén) menar att skadeståndskommittén troligen skulle ha beskrivit begreppet grov vårdslöshet något annorlunda om man varit tvungen att fånga in alla fall där det kunde framstå som rimligt att jämka skadeståndet. Se SOU 1973:51 s. 246 och s. 317 samt Bengtsson, Om jämkning s. 71. 47 I motiven sägs också att begreppet ”grov vårdslöshet” bör ges en mycket restriktiv tillämpning. Se prop. 1975:12 s. 173. 48 För detta stycke se Bengtsson, Om jämkning s. 81 f. 49 I NJA 1970 s. 280 dömdes skadevållarna att betala fullt skadestånd, trots att den skadelidande var den som börjat slagsmålet. Bengtsson ifrågasätter dock om inte det hade varit möjligt att jämka skadeståndet enligt dåvarande regler, om misshandeln hade upphört något tidigare. Bengtsson menar vidare att samma sak bör gälla även nu, eftersom ett angrepp rimligen måste betraktas som grovt medvållande. Bengtsson, Om Jämkning s. 81 f. 50 Fallet finns refererat under avsnitt 6 ovan. 51 Bengtsson, Om jämkning s. 82. 52 Hellner a. a. s. 82.

SvJT 1992 Nödvärn och skadeståndsansvar 673 Det bör dock observeras att dessa två rättsfall gällde handlingar som inträffat före den lagändring som trädde i kraft 1 januari 1976. Denna lagändring innebär, som jag tidigare redogjort för, att det numera krävs grov culpa för att jämkning av skadestånd p. g. a. medvållande vid personskada skall få ske, i stället för som tidigare ”vanlig culpa”. En viktig fråga är därför vilket värde dessa äldre rättsfall har idag. Bengtsson anser att ett angrepp i de allra flesta fall rimligen måste betraktas som grovt medvållande.53 I det ovan kritiserade hovrättsfallet RH 129:84 uppkom frågan om den skadelidande varit grovt medvållande till sina skador.

 

RH 129:84 HovR:n fann att E ej handlat i nödvärn; omständighetrna hade heller inte varit sådana att E svårligen kunnat besinnat sig, varför HovR:n dömde E att utge skadestånd till P. P hade emellertid varit grovt medvållande till sina skador genom att nattetid uppträda störande och utmanande och därefter angripa E. Då E i högre grad än P orsakat skadorna dömde HovR:n E att betala ett till två tredjedelar jämkat skadestånd.

 

Det finns rimligtvis inget som hindrar att skadestånd även fortsättningsvis jämkas på grund av den skadelidandes medvållande vid nödvärnsexcess.

53 Bengtsson, Om jämkning s. 82. Mycket talar enligt min mening för att så bör vara fallet. Att i dylika fall endast bedöma hur stor risk angriparen tar i förhållande till att själv lida skada, skulle kunna leda till oönskade konsekvenser. Den gärningsman som angriper en pensionär skulle ej riskera att få sitt eventuella skadeståndsanspråk jämkat i händelse av att pensionären skulle kunna slå tillbaka, medan den gärningsman som går till angrepp mot en yngling skulle ta en betydligt större risk för sin egen säkerhet och följaktligen riskera att få ett lägre skadestånd.