674 Christer Rune SvJT 1992 Svenska domstolar i brytningstid — Synpunkter aktualiserade av två offentliga reformförslag
Domstolsutredningens betänkande (1991:106) Domstolarna inför 2000talet och Justitiedepartementets nyligen remitterade promemoria (Ds 1992:38) DomstolsväsendetOrganisation och administration i framtiden rör vid ämnen som av och till debatterats i fackpressen sedan länge. Första gången jag för min del tog till pennan i ämnet var 1969 och i denna tidskrift.1 Efter mellankommande inlägg i dagspressen gjorde jag mig flera gånger påmind i Advokaten under 1980-talet2 och senast i Juridisk Tidskrift.3 Detta kunde ha fått vara nog. Men därtill inviterad av redaktionen kommer jag igen, låt vara att jag kan fatta mig väsentligt kortare nu.
    Vad förslagen går ut på är en modernisering av den svenska rättskipningen (både administrativt och judiciellt) på grundval av det bestående; några verkliga omvälvningar är det knappast fråga om även om en del kan förefalla mången radikalt nog. Fastän förslagen i mycket bottnar i de problem rättsväsendet nu har att räcka till för allt som behövs, har tiden enligt min mening länge varit mogen för rejäl omdaning av domstolarna också på principiell grundval.
    Följaktligen väljer jag att i första hand anlägga principiella synpunkter både på en del av de inslag förslagen har och en del av vad de inte har. Som etablerad och bestående ordning betraktar jag därvid att domstolsväsendet är fördelat på allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar, något som eljest kanske kunde ha förtjänat att ställas under debatt. Och jag betraktar det hela ur de allmänna domstolarnas synvinkel.
    Domstolsutredningen har gått in på spörsmål om revirfördelningen mellan de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna. Men inte för det att gränsdragningen skulle kräva en allmän översyn; i det stycket håller utredningen i stället den nuvarande gränsen — som ju går tillbaka på gammal uppdelning mellan rättskipning och förvaltning — för att vara logisk och överskådlig. Utan för att föreslå att några av de uppgifter som nu ankommer på förvaltningsdomstol likväl skall bli överförda till tingsrätt. Av dem framstår verkställighet av vårdnad om och umgänge med barn som viktigast.
    Min egen utgångspunkt är — här som eljest — att rättssaker typiskt sett avgörs bäst på färskt underlag och med full kraftsamling av partsinsatser, bevisföring och rättslig kompetens på ömse sidor om domarbordet. När det gäller vårdnad om barn (frågor om umgänge mellan barn och föräldrar inbegripna) blir detta så mycket viktigare av hänsyn just till barnen, vilkas bästa också skall styra själva avgörandet. Att verkställigheten prövas av den domstol som avgjort saken (och gärna dessutom av samma domare) ter sig då som den optimala lösningen. Riktigt så långt har utredningsförslaget visserligen inte kunnat nå av rent praktiska skäl. Men det synes vara ägnat att leda till att flertalet verkställighetsfrågor blir handlagda av den domstol som avgjort saken. Och redan det måste hållas

 

1 Att bli domare — ett debattinlägg s. 794 ff.; ingen debatt kom ut av det men jfr SvJT 1981 s. 441 ff. 2 1985 s. 241 ff., 1987 s. 210 ff. och 1989 s. 134 ff. 3 1989–90 s. 708 ff. och 1990–91 s. 538 ff.

675 Christer Rune SvJT 1992 för att vara ett väsentligt framsteg i det att en snäv gräns blir satt för det dubbla, för barn och föräldrar förödande processandet om barnen. Verkställighet av frihetsstraff ankommer på förvaltningsmyndighet, och inom kriminalvårdens ram omhänderhas en del sådana uppgifter av övervakningsnämnder. Till dem hör frågor om fängelsedömda, som villkorligt frigivits, förverkat denna frihet och om andra ingrepp i den enskildes personliga integritet som enligt för oss bindande internationella åtaganden skall prövas av domstol. I tvivel om att övervakningsnämnd verkligen svarar mot kraven på en domstol har utredningen valt att föreslå att dessa saker i stället skall prövas av tingsrätt som första instans. Och häremot bör knappast vara något att invända. Det rör sig ju om uppgifter som står i funktionellt samband med straffrättskipningen. Men nyheten kommer säkerligen att märkas i tingsrättsvardagen.
    Där kommer nog också att märkas den utstädning av sådana rättsvårdsuppgifter av svag judiciell karaktär, eller ingen alls, vilken utredningen föreslår. Att utmönstra inskrivningsverksamheten omfattades visserligen ej av utredningsdirektiven, men utredningen menar att denna verksamhet på sikt bör skiljas från domstolsväsendet; det är lätt att hålla med om detta. Åtskilligt annat smått och gott skall emellertid redan i denna omgång överlämnas till förvaltningsmyndighet i stället för att vara kvar hos tingsrätt, t. ex. tillsyn av överförmyndare samt registrering av bouppteckningar och fastställelse av arvsskatt. Detta är otvivelaktigt värt att applåderas av envar som vill se allmän domstol syssla med enbart judiciella uppgifter.
    Det bör emellertid ej förbises att en grovstädning av detta slag måste märkbart reducera tingsnotariers traditionella verksamhetsfält. Det är då angeläget att därigenom frigjord notariekraft i stället kan sättas in på assistans åt domarna i deras handläggning av mål. Det skulle bidra till att domarna mer än nu kunde koncentrera sig på det som är egentliga domargöromål, såsom att lösa tvister, värdera bevisning, pröva rättsfrågor, välja påföljd och mäta ut straff. Bördan av den myckna rättsliga rutin som tynger handläggningen av mål kan med fördel så mycket som möjligt i stället läggas på tingsnotarier, för vilka den dock är förenad med utbildningsvärde.
    Ett förslag som rör de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna gemensamt är det som innebär att 1971 års förvaltningsprocesslag och 1946 års lag om handläggning av domstolsärenden skall ersättas med en gemensam lag om förfarandet inför domstol, domstolsförfarandelagen. Här uteblir applåderna för min del. Det förefaller mig inte vara så mycket som förenar allmän domstols ärenden med förvaltningsdomstols saker att en sådan gemensam lagstiftning skulle vara motiverad. Och det finns dessutom inslag i förvaltningsprocessen som man borde värja sig för vid allmän domstol. Ett sådant möter i den föreslagna regel (14 § DFL) varmed utredningen vill ur allmän kappa skaka fram en motpart till den enskilde där sådan eljest saknas. Denna regels tilltänkta användning vid allmän domstol menar jag förtjäna vass principiell kritik. Den sätter nämligen i system att myndighet som prövar sak vari enskild part ej har någon motpart inte skall inskränka sig till detta utan dessutom skall hålla sig beredd att, om saken

676 Christer Rune SvJT 1992 sedan underställs domstol, där företräda ”det allmännas intressengentemot den enskilde klaganden; och det antingen självmant eller på domstolens anmodan. Detta skulle komma att bjärt kontrastera mot en princip som är nedlagd i 12 kap. 4 § rättegångsbalken. Där är nämligen föreskrivet att den som dömt i, eller eljest i tjänst vid domstol befattat sig med, rättssak inte därefter får företräda part som ombud inför domstol i samma sak.
    Att denna princip ej är uttryckligen lagfäst för andra än rättegångsombud synes mig inte göra dess grunder irrelevanta för den vilken, efter att först ha prövat saken i en instans, inträder som parts företrädare i nästa, låt vara med stöd av förordnande i stället för med fullmakt. Inte heller bör bedömningen bli en annan för det att rättegångsbalkens regel avser befattningshavare vid domstol och ej en förvaltningsmyndighet som sådan. Jag menar nämligen att enskild man inte rimligen kan hysa samma förtroende för att myndighet, som skall pröva hans sak, förmår göra det lika opartiskt när den står beredd att efter genomförd prövning identifiera sig med hans motpart som när sådant identitetsskifte är uteslutet.4 Tvärtom, skillnaden kan uppfattas som betydande; i varje fall måste den för en kritisk betraktare se ut att vara det.
    Det är dessvärre inte troligt att rättegångsbalkens grunder i praktiken skulle bli hävdade emot det som utredningsförslaget vill sätta i system också vid allmän domstol. Redan nu företräds nämligen ”det allmänna” i en del mål inför allmän domstol just så som jag menar vara oförenligt med grunderna för 12 kap. 4 § rättegångsbalken. Med stöd av 2 kap. 3 § i 1988 års instruktion för exekutionsväsendet brukar nämligen riksskatteverket förordna kronofogdemyndighet, som avgjort utsökningsmål, att företräda verket mot klaganden i hovrätten ifall saken fullföljs dit. Åtminstone anser sig verket kunna tillämpa instruktionen så. Och det är tydligt att detta sker med hovrätternas passiva godkännande, fastän 18 kap. 1 § utsökningsbalken uttryckligen gör rättegångsbalken tillämplig på förfarandet i fullföljda utsökningsmål.
    I stället för att en sådan ordning — otillfredsställande som den synes mig vara — tillåts breda ut sig borde nu övervägas att genom ändring av 1988 års nyssnämnda instruktion sätta en så snäv gräns för dess tillämpning inför allmän domstol som svarar mot grunderna för 12 kap. 4 § rättegångsbalken. Eljest borde åtminstone presteras en motivering som kunde övertyga om ordningens principiella förenlighet med dessa grunder; hur den passar in i god förvaltningsrättskipning, vilket stod i förgrunden för utredningens intresse,5 lämnar jag i detta sammanhang därhän.
    Ett osökt tillfälle att noga överväga detta problem erbjuder utredningens förslag att ändra instansordningen i utsökningsmålen så att talan mot kronfogdemyndighets beslut i sådana saker skall fullföljas till tingsrätt och inte kunna föras vidare med mindre saken har prejudikatsvärde. Kronofogdemyndigheternas personcentrerade aktsystem ger enligt min erfarenhet alls inte tjänliga underlag för handläggningen av fullföljda mål i hovrätt. Det synes mig därför välbetänkt att den första berednings-

 

4 Jfr för övrigt vad i betänkandet Del A sägs om praktikers svar på frågor av utredningen. 5 Se betänkandet Del A s. 491 ff.

677 Christer Rune SvJT 1992 mödan inför rätta tas bort från hovrätterna för att i stället anförtros tingsrätterna, vilkas normala arbetssätt gör dem bättre ägnade för uppgiften. Och rimligt nog att rätten till fullföljd mot tingsrättens avgörande villkoras genom krav på prövningstillstånd så som föreslagits. Men den kronofogdemyndighet som beslöt i saken bör alltså enligt min mening inte sedan få dyka upp som klagandens motpart inför rätten.
    Av de många mer eller mindre radikala ingrepp i det nuvarande systemet som utredningen föreslår står detta med prövningstillstånd för fullföljd av talan mot tingsrätts avgörande av vissa brottmål i en klass för sig. Det märks redan av de reservationer som inom utredningen gjorts mot förslaget i den delen.
    Vi står här inför systemproblem som nog går tillbaka på vår gamla (redan i domarregel 32 nämnda) svenska redobogenhet till rättegång. Mot denna böjelse svarar den spridda föreställningen att rättvisa skipas säkrare ju fler omgångar inför domstol (gärna också hos J0 och JK samt, i fall av publicitetsvärde, i massmedia) som part kan utverka. Denna i mina ögon illusoriska föreställning torde ha sin, ofta säkerligen oreflekterade, grund i uppfattningen att våra tingsrätter faktiskt inte kan generellt betros med att åstadkomma rättssäkra avgöranden. Och det ej ens om parterna skulle nödgas satsa helt och fullt på rättegången där. Men detta vidkänns ogärna öppet av vare sig domare eller politiker; snarare tvärtom. Därför brukar inte heller den rimliga slutsatsen dras att det kunde vara mödan värt att förse första instans med den för ändamålet behövliga kompetensen. Fastän den utvecklade rättsstaten knappast anständigtvis kan försvara att inte redan första instans rustas för att prestera förstklassig rättvisa.
    Vi har alltså — medvetet men, som jag ser det, föga genomtänkt — valt att satsa på kvantitet snarare än på kvalitet; på utdraget (stundom till och med dubblerat) processande i stället för kort. Valet är diskutabelt på mer än en grund. Det är i många fall inhumant och destruktivt att inte sörja för snabbt avgörande i rättssak. Och det kan argumenteras för att utdraget processande, typiskt sett, alls ej är ägnat att främja rättssäkerheten.
    Men först och främst verkar utdraget processande nedbrytande både för parterna själva och för deras ekonomi. Det gäller både civila rättssaker och straffsaker. Vårdnads- och umgängesmål illustrerar detta väl. Det är för praktikern påtagligt hur illa både barn och föräldrar far av fortsatt ryckande och slitande i band som likväl aldrig kan helt klippas. Strängt taget talar humaniteten för att dessa tvister borde avgöras med en enda, väl avvägd dom över vilken inte skulle kunna klagas; den drömda gudsdomen kan ju ändock ej utverkas. Att det faktiska avgörandet likväl brukar falla tidigt — genom interimistiskt beslut — utgör praktikens bekräftelse av tesen.
    I åtskilliga brottmål nödgas rättvisan likaså nu gå inhumant fram genom att, i den fria fullföljdsrättens namn, tvinga både brottsoffer och andra inför rätta i den ena instansen efter den andra, fastän erfarenheten talar för att prognosen inte sällan måste vara den att litet eller intet står att vinna för någon på ännu en omgång. Mången fängelsedömd skulle dessutom själv fara mera väl av att raskt få avtjäna sitt straff än av att länge

678 Christer Rune SvJT 1992 — ofta till slut fåfängt — hoppas på ändring i högre rätt. Gudsdom står ej att få i våra straffsaker heller.
    Vad rättssäkerheten beträffar skulle den enligt min mening i själva verket främjas av att rättssak regelmässigt blir avgjord på färskt (och normalt därmed bästa möjliga) underlag, med sträng koncentration av parters och advokaters engagemang och bevisföring samt inför domare av kompetens och auktoritet. Det fritt utdragna processandet lämnar i stället utrymme för missbruk, och tenderar att förvandla första instans till försöks- och övningsinstans. Vilket inte bara strider mot lagstiftarens avsikt att förlägga processens tyngdpunkt till första instans, en avsikt som visserligen uttryckts klarare i ord än i handling. Utan också går ut över rättssäkerheten, bl. a. genom att målflödet blir för tjockt och trögt i hovrätterna medan bevis vittrar bort och omtvistade pengar faller i värde. Sen rättvisa blir klen rättvisa.
    Men utredningsförslaget kan, om det nu går igenom, ses som ett viktigt steg på vår mödosamma väg från ord till handling för att förlägga tyngdpunkten i rättskipningen till tingsrätterna. Ingen besvikelse över att steget togs så vacklande och sent — och blev så kort att det får föga mer än symbolisk betydelse — bör prägla förslagets mottagande. I stället bör det hälsas med tillfredsställelse över att det alls blev taget.
    Vid vägs ände kan — förutsatt att nationen till sist också förmår mönstra kraft och mod nog att göra kravet på prövningstillstånd generellt — skönjas en instansordning vari tingsrätterna fäller det slutliga avgörandet i så gott som alla mål, medan hovrätterna koncentrerar sig på uppgiften att som kontrollinstans — genom dispensprövning i alla fullföljda mål och (total eller partiell) sakprövning av en del av dem — vaka över, att flagranta fel eller misstag inte passerar oavhjälpta, att tillåtlig ny bevisning blir prövad (med eller utan återförvisning till tingsrätten), att tingsrätternas rättstillämpning blir enhetlig nog och att mål av prejudikatsvärde tas upp och kan komma vidare. Högsta domstolen kan då genom sin dispensprövning sålla fram de prejudikatsfall som förtjänar att stå centralt i rättsbildningen, vaka över enhetlighet i hovrättskipningen och inskrida mot eventuella rättegångsfel i den.
    Detta skulle alltså möjliggöras av att dispensprövningsmodellen ger överrätterna frihet att utveckla och praktisera ett rimligt sinne för proportioner. Något som för närvarande är uteslutet redan i hovrätt. Med följd att flera hovrätter, eller alla, dignar under bördan av stort och smått, viktigt och oviktigt. Och att vi, med mitt mått mätt, inte rimligen längre hinner, eller ens orkar, prestera en överrättskipning som motsvarar logiskt betingade förväntningar på oss. De invändningar om fara för rättssäkerheten som reflexmässigt strax möter tankar av detta slag anser jag mig redan ha bemött. Men jag vill ändock tillfoga att dispenspraxis i hovrätt rimligen — med förväntningar sprungna ur våra inhemska traditioner — skulle komma att bli generös i straffsaker. Jag vill exemplifiera detta.
    För min del skulle det sålunda vara nog för ändringsdispens att i en överklagad brottmålsdom få läsa att den misstänktes version inte förtjänar avseende eller tilltro och att detta ensamt bestämt utgången i skuldfrågan. Något som faktiskt förekommer, och det inte så sällan. Trots att

679 Christer Rune SvJT 1992 uppenbarligen minst ännu ett bevisvärderingssteg bort tas, nämligen det som inte bara finner den misstänkte och/eller hans version vara otillförlitlig (vilket tillsvidare ej är straffbart) utan även övertygar om att han därtill gjort just det som åklagaren lagt honom till last. I brist på bevis är — som det heter i domarregel 29 — ”svarandens nej så gott som åklagarens ja”.
    Det skulle likaledes, anser jag, vara nog för ändringsdispens att tingsrättsdomaren, så som börjat bli vanligt, gjort det så lätt för sig att han avgjort saken med konstaterandet att ”det saknas anledning att ifrågasätta målsägandens utsag”. Vilket knappast uttrycker sådan vaksam blick för utsagans möjliga brister som åklagarens bevisbörda rätteligen kräver. En given ”anledning att ifrågasätt” målsägandens utsaga — genom att underkasta den en kritisk analys — möter ju redan däri att den misstänkte förnekar dess riktighet.6 Samma dispensbenägna hållning skulle jag inta till en dom som grundats på antagande om någons personliga vederhäftighet — som om den vore relevant och åtkomlig i en rättssal — i stället för en analys av vad hans utsaga faktiskt gick för. Också dylika domar kan man få se i fullföljda mål. Dispensprövningen finge naturligtvis — så länge vår hovrättsdomarkår är så hierarkiskt skiktad som den är; jag återkommer till det — läggas i utvalt kvalificerade händer. Jag kunde tänka mig en ordning där dispensfrågorna, gärna utan föregående lottning på avdelning, föredras inför två ordinarie ledamöter, av vilka den som beviljar dispens skulle ha utslagsröst vid oenighet dem emellan. En hovrättslagman och ett hovrättsråd, tillika vice ordförande, vore en lämplig sammansättning, och uppgiften kunde cirkulera så att man sutte kanske en dag varannan vecka med sådant. Det vore naturligtvis också möjligt att hovrätten etablerar en särskild prövningsavdelning, som tar ställning till dispensfrågorna i sedvanlig sammansättning; men det synes mig vara mindre rationellt.
    Att dispenserade mål först därefter lottas på avdelning för prövning i sak — och då på annan än den/de där de båda domarna tjänstgör — skulle inte bara göra den slutliga prövningen oberoende av dispensprövningen utan också förebygga sådana olyckliga misstankar om att hänsyn blir tagen till dessa båda domares egen arbetsbörda som i debatt i förevarande ämne brukar anföras emot att dispenskrav införs. Det bör ej förbises att dispensprövningen i komplicerade fall kan föregås av tidsbegränsad förhandling inför hovrätten för att ge parterna tillfälle till argumentering. Sådan förhandling — för vilken utländska förebilder skall finnas — skulle också vara tjänlig då det gäller att i ett stort måls många delar sålla fram det eller de avsnitt som förtjänar att tas upp i sak. Alternativet till generella dispensvillkor för fullföljd av talan mot tingsrätts avgörande vore, som tidigare framförts i debatten,7 att söka återföra tyngdpunkten i rättskipningen till tingsrätterna genom att låta den

 

6 Jfr NJA 1980 s. 725. 7 Se Gunnar Bergholtz och Krister Thelin i Juridisk Tidskrift 1990/91 s. 172 ff.

680 Christer Rune SvJT 1992 bevisvärdering tingsrätten redovisat i princip utgöra grund för hovrättens prövning, med avsteg t. ex. för de fall då bevisbördan lagts fel, oriktig slutsats dragits av bevisvärderingen eller part felaktigt vägrats förebringa erbjudet bevis. Ny och tillåtlig bevisning finge väl då också prövas; med eller utan återförvisning till tingsrätten. Men fastän en sådan ordning skulle uttrycka nykter insikt om vad den bevisning typiskt sett blir värd som tas upp gång på gång, vill jag för min del markera tvivel på att det vore lämpligt att till den grad göra sig av med de viktiga landvinningar i 1948 års rättegångsreform som heter muntlighet och omedelbarhet. Nog för min del om detta; andra lär utveckla temat bättre.
    Om nu lagstiftaren skulle visa sig beredd att äntligen gå från ord till handling och sålunda resolut förlägga processens tyngdpunkt till tingsrätterna, ger det emellertid upphov till ett par följdfrågor som inte rönt mycken uppmärksamhet vare sig i utredningsförslaget eller departementspromemorian. Den första är om tingsrätternas bemanning och domförhet sätter dem i stånd att, inte bara till namn utan också till gagn, svara mot de logiskt betingade förväntningar på första klass rättvisa i första instans som nyordningen måste väcka? Och den andra är om våra överrätter är så bemannade, sammansatta och dimensionerade att de passar för sina nya uppgifter? Vad den första frågan angår kräver den tilltänkta ordningen både kompetens och auktoritet av tingsrättsdomarna för att de rättssökande skall kunna förväntas godta att behöva böja sig för deras avgöranden. Fastän det enligt vedertagen officiell syn på saken inte brister i någondera meriten, bör respekten för den rättssökande allmänheten motivera att frågan ställs om denna syn verkligen är befogad. Även med risk att träda kårens självkänsla för när vill jag dra i tvivelsmål att svaret ärligen kan bli jakande. Det måste nämligen vara reell, inte bara formell, kompetens som krävs för att vinna och bevara den rättssökande allmänhetens, inklusive åklagares och advokaters, förtroende för att det faktiskt är första klass rättskipning som presteras; dessutom måste det tydligt synas att det förhåller sig så. Utan reell kompetens ingen riktig auktoritet inför åklagare och advokater, ej heller inför den rättsökande allmänheten.
    Trots den myckna takt som kan utvecklas, och faktiskt utvecklas, av åklagare och advokater liksom (i välförstått egenintresse) av målens parter tenderar brist på reell auktoritet i domarsätet att leda till slapp processledning och svag rättskipning. Fenomenen kan tydligt iakttas från överrätts domarbord, i varje fall av den som har professionella anspråk. Deras orsak undgår inte heller en vaken och kritisk allmänhets uppmärksamhet; förvåning över att våra domare får vara så unga har jag själv inte sällan hört uttalad av lekmän och därtill sett markerad i tidningsenqueter som berört ämnet.
    Dessa brister tror jag har flera orsaker. Men jag inskränker mig här till att peka på vårt karriärsystems rötter djupt i den gamla krigar- och ämbetsmannastatens hierarkiska struktur och därav betingade likheter med officerskarriären. Systemet tvekar sålunda ej att sätta unga, oerfarna yrkesmän (lärlingsdomare eller, med ett spydigt engelskt uttryck, ”Baby
Judges”) till doms även över vuxna medborgares vitala angelägenheter. Men medborgarkollektivet består inte längre av lydiga undersåtar i ett på

681 Christer Rune SvJT 1992 boklig bildning fattigt agrarsamhälle utan är statt i klar utveckling mot ett aktivt och kritiskt deltagande i samhällslivet. Domarkarriären blir ett allt mer arkaiskt inslag i ett sådant mera utvecklat och medvetet samhällsliv.8 Paradoxalt nog behöver vi sentida domare, som jag ser det, mentalt återvända till dunkla medeltida skeden i vår historia. När det tankegods som domarreglerna artikulerar växte fram som en fritt och självmedvetet folks uppfattning om lagen och domaren som medel att tillgodose menige mans bästa. Domaren skulle inte bara vara regeltekniker och som sådan beakta lagstiftarens syfte (domarregel 12), en teknik som intill självutplåning behärskas av våra nutida domare. Han skulle också sätta menige mans bästa högst, såsom ”yppersta” lag; vid behov över skriven lags skenbara innebörd (domarregel 13), vilket kräver mognad, kraft och värme.
    Att stå stadigt på båda dessa domarben — alltså inte bara på det förstnämnda — förutsätter frihet att göra bruk av sådan mognad, kraft och värme. Den friheten kan normalt inte, i varje fall ej med bevarad respekt för psykologiskt betingade realiteter, tillskrivas den i karriärstegen klättrande lärlingen. Vanligt folk tycks förstå detta bättre än våra samhällskonstruktörer.
    Den fortsatta brist på respekt för vår rättssökande allmänhet som bevarandet av domarkarriären uttrycker har nyligen förstärkts av att lärlingsdomarens allt raskare fortkomst i karriären nu beror inte bara av vad förmän anser om honom som yrkesman utan även av vad de åklagare och advokater anser, över vilkas processande han presiderar. Därtill kommer att karriärens sjumilastövlar alltjämt endast finns att få i regeringskansliet, där priset kan vara högt nog för köparen. Med realistisk syn på de mänskliga dimensioner inom vilka även denna världens karriärjurister måste rymmas borde dessa förhållanden inte betraktas som förenliga med domarkårens erkänt nödvändiga oberoende av övrig statsmakt.
    Den kompetens och auktoritet i domarsätet jag efterlyser — och som egentligen borde hållas för oumbärlig redan dag — kan enligt min mening bara presteras av erfarna yrkesmän, som (lämpligen med fiskalskompetens i botten) hunnit grundligt övertyga om att de håller högsta klass och som således i sina domarsäten har både sin ungdom, sin oerfarenhet och sin karriär bakom sig. Då kan domarens kompetens och auktoritet bli en synlig och trovärdig realitet; och det för övrigt vare sig han sitter i tingsrätt eller i överrätt. Under sådant ordförandeskap, och med genuin förankring i folk och bygd, bör tingsrätten så väl kunna förtjäna de rättssökandes förtroende att rättsstaten med fog kan räkna med att de i regel skall böja sig för tingsrättsdom.
    För den genuina förankringen i folk och bygd skall traditionsenligt lekmannanämnden svara. Och denna tradition förtjänar att hållas i bevarad helgd vid våra tingsrätter, där den har sitt naturliga ursprung; i överrätt hör den förvisso inte hemma. Men för att bli övertygande bör nämn-

 

8 Jag har annorstädes och tidigare utvecklat temat mer utförligt; se hänvisningar i noterna 2 och 3 ovan.

682 Christer Rune SvJT 1992 den vara just nämnd: ett numerärt starkt kollektiv, voterande som sådant (dvs. enighet krävs i princip för att överrösta den lagfarne ordföranden). Tolv, senare nio, huvuden var regeln ännu i modern tid. Då säkerställde nämnden genom blotta numerären att enstaka individuell villvotering inte kunde prägla domen. I den säkerheten brister den gamla stadiga nämndens resterande spillra: några få nämndemän, envar med egen röst av samma vikt som yrkesdomarens. Dessutom menar jag att den politiska rekryteringen av nämndemännen går på tvärs mot vad domareden kräver av dem. Eden tillåter inte vare sig politiskt ansvar eller politiska hänsyn, varför politisk meritering egentligen blir både oanvändbar och meningslös; dess enda självständiga betydelse blir i stället negativ, eftersom den ger utrymme för misstanken att rättskipningen politiserats. Detta handlar mindre om hur det egentligen må förhålla sig än om hur det kan se ut för en kritisk betraktare.
    Vad så angår den andra frågan (den om överrätterna är så bemannade, sammansatta och dimensionerade att de passar för sina nya uppgifter) måste generella dispenskrav för fullföljd av talan till hovrätt leda till att våra överrätter kan krympas. Det är möjligt att de kunde krympas rejält, vilket säkerligen vore ägnat att främja kvalitet och enhetlighet i rättstillämpningen. Av det antal domare som nu sitter i HD kan man i så fall räkna med att flertalet i stället skulle sitta i hovrätt, medan antalet domare där skulle minska så att tingsrätterna kunde förstärkas med domare vilka eljest skolat sitta i hovrätt. Ej obetydlig samhällsekonomisk vinst skulle bli en trolig biprodukt; och sådant är viktigt nog för en nation som inte längre har god råd.
    I vad mån den alternativa modell, som jag berörde förut, skulle leda till motsvarande krympning av överrätterna och därav betingad samhällsekonomisk vinst finner jag vara svårare att sia om.
    Vilken lösning som än föredras bör man göra rent hus med det hierarkiska system i vilket flertalet av våra domare arbetar, med det ena förmansskiktet efter det andra över sig. Över tingsfiskalen rådmannen, över denne chefsrådmannen och över honom lagmannen; jfr hovrättsassessor, hovrättsråd (enkelt), hovrättsråd (tillika vice ordförande), hovrättslagman och hovrättspresident. Däröver slutligen domstolsverket. Hierarkien står knappast den efter i vilken skyttebataljonens eller pansarbrigadens officerare arbetar. För dem må disciplinerad lydnad vara en prydnad; för domaren icke. Den karska självständighetsförklaringen hör visserligen till domarens (också den unges) ritual och invanda besvärjelser. Men den togs nog på större allvar förr — i Det Landet Idyllien — än den förtjänar i nutidens Sverige.
    Jag menar att alla våra domare bör, i varje instans, både formellt och reellt arbeta så jämlika som ledamöterna av våra båda högsta instanser. Och sålunda grupperas vid domarborden efter inbördes ålder i sätet. Följaktligen borde varje domstol också styra sig själv i plenarkollegium, med administrativt biträde av därtill kompetent personal.
    Departementspromemorian Ds 1992:38 ger sig i kast med ett gammalt problem, nämligen dimensioneringen och lokaliseringen av våra tingsrätter.
Promemorieförfattaren har varit uppmärksam på att problemet ej är identiskt med frågan om rättskipningens folkliga och lokala förankring.

683 Christer Rune SvJT 1992 Det är ju också tydligt att vad som rätteligen betingar denna förankring är att rätt skipas på lokala tingsställen. Medan spörsmål om var de lagfarna domarnas kanslier skall vara, var de själva skall bo och var de skall vardagligen verka står på alldeles egna ben. Likväl väger promemorian detta samman till sist.
    Promemorian dryftar ingående hur den tingsrätt bör se ut som skall vara judiciellt och administrativt bärkraftig och behandlar varianter med tre, fyra eller sju domare. Men fastän analysen sådan den redovisas snarare skulle motivera slutsatsen att sjudomarvarianten är bäst, stannar man för tre. Det synes vara de nackdelar och kostnader som skulle vara förenade med att lägga ned ett stort antal tingsrätter som fällt utslaget.
    Detta måste naturligtvis respekteras, inte minst när man har ont om pengar. Men jag vill för egen del notera att den större varianten med sju domare, eller ännu hellre ett dussin, skulle bättre tillgodose den yrkesmässiga miljö som på sikt vore bäst både för yrkesdomarna och rättskipningen. Dessutom skulle man för deras del komma ifrån de i mitt tycke alltför ofta förbisedda problem som sammanväxning med lokala etablissemang ger upphov till; åtminstone i den kritiske betraktarens ögon. På de flesta håll kunde länet vara naturlig domsaga. Moderna kommunikationer har nog redan gjort att det inte borde vara alltför komplicerat att arbeta med sådana domkretsar.
    Å andra sidan kan man se det som en brist i promemorians behandling av ämnet att den ej ens söker botemedel mot den åkomma som kunde kallas elefantiasis justitiae och som åtminstone den största av våra tingsrätter tydligt lider av. Botemedlet må vara svårfunnet men diagnosen har ju ställts förr, och man borde inte förtröttas. Jag menar att yrkesdomarkåren — i grund och botten därmed också medborgarna i allmänhet — bör med tillfredsställelse hälsa att Domstolsverket och dess förhållande till rättsväsendet granskas på nytt. Och jag delar uppfattningen att verket bör upphöra som central förvaltningsmyndighet, överordnad domstolarna. En mängd av de sysslor som verket nu utför kunde lika väl — och från konstitutionell utgångspunkt hellre — utföras av verket som service åt och under ledning av domstolarna. Verket skulle kunna fungera som ett domstolsväsendets centralkansli. Ett kollegium av hovrätternas och de båda högsta instansernas främste kunde styra detta. Vad som blev över kunde decentraliseras till domstolarna; minsta möjliga, och helst inget alls, borde ligga på regeringskansliet. Sammanfattningsvis finner jag både utredningsförslaget och departementspromemorian böra välkomnas som ansatser till, och symptom på, nytänkande för Fru Justitias del. Men nytänkandet kunde gärna ha fått vara dristigare och gripa djupare in i rättsväsendets struktur och beståndsdelar; av vilka domarna själva trots allt är viktigast.
Christer Rune