Fråga rörande betalningsansvar vid kontokort

Blev rättsläget klarare genom NJA 1992 s. 263?

 

 

Av jur. kand. ANDERS ERICSSON

1. Inledning
I en dom av den 15 april 1992 (NJA 1992 s. 263) slår Högsta domstolen (HD) fast att det vid påstådd förfalskning av kontokortsnota är kontohavaren som har bevisbördan för påståendet att notan har blivit förfalskad. Bevisbördan har därvid av HD satts på så sätt, att det räcker om kontohavaren kan göra antagligt att förfalskning skett. Rättsfallet är intressant — bortsett från det faktum att rättsfall rörande kontokortsansvar är sällsynta — därför att det ger upphov till en del frågor som inte enbart rör bevisbördan vid förfalskning av kontokortsnotor, utan även frågor kring kontohavares betalningsansvar vid obehörigt användande av kortet. Innan jag går in på dessa frågor skall emellertid först redogöras för omständigheterna i målet.

 

2. Bakgrund
Jan-Åke P, innehavare av ett Eurocard-kort, hade tillsammans med kollegan Hans S besökt en industrimässa i Frankfurt. På kvällen gick de båda till en bar vid namn Pussy Cat, belägen i Frankfurts glädjekvarter. Där beställde de dryck till sig själva och till två flickor som de uppfattade som anställda på baren. Hans S lämnade baren vid 24-tiden och betalade därvid sin räkning. Jan-Åke P satt kvar och beställde in mera dryck — champagne — till sig själv och flickorna. En stund senare, när Jan-Åke P skulle betala, var den räkning som han fick betydligt högre än väntat. Han hade inte tillräckligt med kontanter för att kunna betala den. Eftersom Jan-Åke P kände sig hotad av två män i lokalen, vågade han inte ifrågasätta beloppet. Han gav servitrisen sitt Eurocard-kort, varpå servitrisen försvann bakom bardisken med kontokortet för att dra en nota. Jan-Åke P presenterades en nota på 610 DM, och skrev under den. Han fick därvid det beskedet att man i Tyskland numera inte gav kunden någon kopia på kontokortsnotor. Jan-Åke P återvände till hotellet och talade om för sin kollega vad som hade hänt. Han hade vid detta tillfälle inga funderingar på att polisanmäla det

inträffade. När räkningen senare kom ifrån Eurocard, hade JanÅke P:s konto påförts ett belopp om sammanlagt 37 947 kr 85 öre. Det var fråga om tre notor; en på 3 610 DM, som möjligen (enligt Jan-Åke P:s uppfattning) hade förfalskats på så sätt att siffran tre satts framför det riktiga beloppet 610 DM. Vidare var det fråga om två notor som möjligen förfalskats helt, med hjälp av det avtryck som Jan-Åke P:s namnteckning lämnat på den första notans karbonpapper. Dessa två notor uppgick tillsammans till nästan 9 000 DM.

 

3. Domstolarnas bedömning
Under åberopande av kontovillkoren yrkade Eurocard i TR:n betalning för de inköp som påförts kontot. Kontovillkoren innehöll bl. a. följande bestämmelse under rubriken ”Obehörig användning av kontokort”: ”Kontohavaren är skyldig att betala de belopp som påförts kontot genom att kontokortet har använts av obehörig endast om kontohavaren eller korthavaren har lämnat ifrån sig kontokortet till annan eller genom grov oaktsamhet har förlorat kontokortet eller på annat sätt har förlorat besittningen av kontokortet och inte snarast efter upptäckten av förlusten anmält denna till Eurocard AB eller närmaste Eurocardkontor.” Jan-Åke P bestred betalningsansvar på den grunden att notorna var förfalskade. Som skriftlig bevisning åberopade Jan-Åke P bl. a. en utredning från Interpol angående misstanke om urkundsförfalskning mot baren Pussy Cats ägare. Utredningen räckte inte till åtal, men lämnade vissa tvivel angående ägarens framställning.
    TR:n konstaterade att Jan-Åke P hade lämnat ifrån sig kontokortet vilket därefter använts av obehörig innan det återställdes till Jan-Åke P. TR:n fann att Jan-Åke P jämlikt kontobestämmelserna var betalningsskyldig för de belopp som påförts kontot.
    HovR:n fann att det inte i erforderlig grad blivit klarlagt att de i målet aktuella inköpsnotorna var förfalskade och ändrade därför inte TR:ns domslut. En ledamot av HovR:n ville befria Jan-Åke P ifrån betalningsansvar eftersom ledamoten fann att den bevisning som Jan-Åke P åberopat för sitt påstående om förfalskningen var tillräcklig.
    HD inleder sina domskäl med att redogöra för vad som i rättspraxis ansetts gälla generellt, när en gäldenär bestrider en handlings äkthet. Det har då ansetts att borgenären har bevisbördan för att handlingen är äkta, jfr NJA 1976 s. 667. Om en gäldenär gör gällande att en handling visserligen är äkta, men att innehållet har förändrats, s. k. innehållsförfalskning, har dock gäldenären i prin-

cip bevisbördan för sitt påstående.1 HD frågar sig därefter om dessa bevisbörderegler bör tillämpas även när det gäller förfalskade notor i samband med användande av kontokort. Domstolen konstaterar att användningen av kontokort är en masshantering, och att det skulle medföra avsevärda problem om kontokortsföretagen vid varje invändning om falsk inköpsnota skulle vara tvungna att styrka notans äkthet. Vidare, skriver HD, har kontokortshavaren genom kontokortet försetts med en legitimationshandling med vissa begränsade rättsverkningar, och därför är det inte främmande att ålägga kontokortshavaren ett medansvar för utredningen, när kontokortet missbrukas av tredje man.
    Det är således rimligt, finner HD, att kräva att kontokortsinnehavaren gör åtminstone antagligt att en förfalskning, underskrifts- eller innehållsförfalskning, föreligger. När HD har slagit fast denna bevisbörderegel, applicerar domstolen regeln på det aktuella fallet. Domstolen noterar härvid att Jan-Åke P i enlighet med sedvanlig betalningspraxis har överlämnat sitt kontokort till behörig företrädare för Pussy Cat för prägling av inköpsnota i därför avsedd apparat. HD konstaterar härefter att den bevisning som Jan-Åke P förebragt räcker för att anse notorna förfalskade.
    På grund av att notorna sålunda anses förfalskade, och då Eurocard inte visat att Jan-Åke P varit oaktsam vid handhavandet av kontokortet eller att han av annan orsak skulle vara betalningsskyldig, ogillar HD Eurocards talan.

 

4. Olika typer av uttag. Kortet används av behörig respektive obehörig.
Innan domen närmare kommenteras tror jag att några olika situationer för uttag vid s. k. externa kontokort bör skisseras. Med externa kontokort avses den typ av kontokort där det finns ett kontokortsföretag, och till detta kontokortsföretag anknutna säljföretag.2 Vid externa kontokort finns det således tre parter; kontohavaren, kontokortsföretaget samt säljföretaget. Det finns, om jag har förstått saken rätt, fyra huvudsakliga sätt — om man tar sikte på den person som föranleder debitering — genom vilka ett belopp kan påföras en kontohavare. (Det förekommer emellertid flera möjligheter till debitering än dem som jag kommer att nämna nedan. Ett exempel är debiteringar utan att själva kortet används. Kontohavare kan i vissa fall beställa varor genom att enbart uppge

 

1 Domstolen hänvisar här till Hessler, H.; Obehöriga förfaranden med värdepapper, 2 uppl., (Lund 1981), s. 41, cit. Hessler. 2 Se Tiberg, H.; Skuldebrev, växel och check, 6 uppl., (Stockholm 1989), s. 160 f.

sitt kontonummer, ibland förenat med kontohavarens namnteckning på en beställningssedel. Detta förfaringssätt kommer inte att diskuteras i det följande.) Det första sättet är att kontohavaren själv, eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontokortet — exempelvis make för vilken extrakort utställts — gör ett inköp genom att a) presentera kortet för ett säljföretags representant, låta denne dra kortet genom en apparat (manuell eller elektronisk) varvid en nota framställs, och i samband därmed skriva sin namnteckning på notan, eller b) föra in kortet i en uttagsautomat och slå den personliga kod som tilldelas varje korthavare.
    Sådant användande som i a) och b) av kortet med påföljande debitering kan karaktäriseras som att kortet har använts av behörig.
    Det andra sättet genom vilket en kontohavare kan debiteras ett belopp uppkommer om kontohavaren (eller annan som enligt kontoavtalet är behörig) inte själv har kontokortet i sina händer. Han kan ha lämnat ifrån sig kortet till förvaring hos någon bekant eller ha tappat kortet. Han kan också ha blivit av med kortet genom stöld. I nyss nämnda situationer uppkommer möjligheten för en utomstående person — någon som enligt kontokortsavtalet inte har behörighet att göra uttag — att göra inköp med kortet. Detta sker praktiskt antingen genom att den utomstående personen som har kortet i sin besittning gör ett inköp genom att a) presentera kortet för ett säljföretags representant, låta denne dra kortet genom en apparat (manuell eller elektronisk), och därefter förfalska kontohavarens namnteckning på den nota som framställs, eller; b) föra in kortet i en uttagsautomat och slå kontohavarens personliga kod.
    Kontokortet har i a) och b) använts av obehörig, och ett belopp kan komma att debiteras kontohavaren. I fråga om kontohavarens betalningsansvar vid en sådan debitering hänvisas till vad som sägs nedan under 5.
    Det tredje sättet på vilket ett belopp kan debiteras en kontohavare är att kontokortsföretaget självt påför kontohavaren ett belopp, t. ex. när årsavgiften debiteras eller genom tekniskt fel. I denna situation har emellertid kontokortet inte använts överhuvudtaget. Ej heller har någon person skrivit sin namnteckning på en nota. Här kan man således svårligen tala om att kontokortet har använts av obehörig.
    Det fjärde sättet för debitering, slutligen, uppkommer när någon av säljföretagets representanter påför kontohavaren ett större

belopp än vad kontohavaren har gjort inköp för. Detta kan gå till som i det aktuella rättsfallet. Säljföretaget lägger till siffror på en nota (och ser till att kontohavaren inte får någon kopia som skulle kunna bevisa förfalskning). Säljföretaget kan också dra kortet flera gånger genom apparaten, fylla i flera olika belopp på notorna och därefter förfalska kontohavarens namnteckning. Detta fjärde sätt för debitering förutsätter alltså normalt att kontohavaren varit i kontakt med säljföretaget, och att kortet överlämnats till detta för en längre eller kortare stund. Frågan blir nu: Har de belopp som genom ett sådant förfarande debiteras kontohavaren påförts dennes konto genom att kontokortet har använts av obehörig? Frågan diskuteras inte närmare av vare sig HovR:n eller HD i det nu aktuella rättsfallet. Frågan har emellertid relevans eftersom Eurocard tydligen förde sin talan ifrån denna utgångspunkt. Eurocard åberopade kontovillkoren, vilka innehöll en klausul som reglerade obehörig användning av kontokort. Vidare ansåg TR:n att kontokortet använts av obehörig, och dömde enligt detta avtalsvillkor. Innan jag går vidare i denna fråga, kan det emellertid vara på sin plats att redogöra för kontohavarens betalningsansvar när kontokort har använts av obehörig.

 

5. Kontohavares betalningsansvar när kontokort har använts av obehörig
Det är vanligt att kontokortsföretag i sina standardavtal reglerar kontohavarens betalningsansvar när kortet har använts av obehörig. Tidigare förekom villkor som härvidlag ålade kontohavaren ett ansvar oberoende av kontohavarens vårdslöshet. Sådana avtalsvillkor har dock i konsumentförhållanden inte godkänts av domstolarna, se NJA 1975 s. 490. I detta rättsfall förklarades en sådan bestämmelse uppenbart otillbörlig. Numera finns 36 § avtalslagen som verktyg för att jämka eller åsidosätta oskäliga avtalsvillkor. Regeln är som bekant en generalklausul och således allmänt hållen. För att komma till rätta med stränga avtalsvillkor rörande konsuments betalningsansvar vid obehöriga uttag med kontokort har emellertid i konsumentkreditlagens (1977:981) 24 § införts en specialbestämmelse. Den har följande innehåll:3

Avtalsvillkor som innebär att kontohavare skall vara betalningsskyldig för belopp, som påförts kontot genom att kontokort har använts av obehörig, får göras gällande endast om kontohavaren eller annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontokortet 1. lämnat ifrån sig kortet till annan,

3 Det kan noteras att regeln bibehållits i princip oförändrad — ett par justeringar utan saklig betydelse har gjorts — i den nya konsumentkreditlagen. Se prop. 1991/92:83 s. 144.

2. genom grov oaktsamhet förlorat kortet, 3. på annat sätt förlorat besittningen av kortet och icke snarast efter upptäckten anmält förlusten hos kreditgivaren. För belopp, som på sätt i första stycket anges har påförts kontot sedan kreditgivaren mottagit anmälan att kontohavaren eller annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontokortet ej längre har detta i sin besittning, är kontohavaren betalningsskyldig endast om han har förfarit svikligt.

 

Av den nyss citerade lagregeln följer sålunda att en kontohavare, om kontokortet har använts av obehörig, endast blir betalningsskyldig enligt bestämmelse i kontoavtalet om rekvisiten i någon av de tre punkterna i 24 § 1 st. är uppfyllda. Regeln är direkt tillämplig på kreditkort. Regeln är troligen direkt — ej endast analogiskt — tillämplig även när det gäller s. k. betalkort, som Eurocard.4 Även om rekvisiten i någon av de tre punkterna är uppfyllda, undgår kontohavaren ansvar för sådana inköp som har påförts kontot sedan kontokortsföretaget mottagit anmälan om att kortet inte längre finns i kontohavarens besittning. Undantag görs för det fall att kontohavaren förfarit svikligt. Då kan han få svara för uttag som gjorts även efter tidpunkten för anmälan.
    I motiven till konsumentkreditlagen anges vad som närmare är innebörden av de tre punkterna i 24 § 1 st.5 Med att lämna över kortet till annan avses ett frivilligt överlämnande som leder till att kortet används av någon som inte är behörig härtill. Om kontohavaren lämnat ifrån sig kortet under tvång eller liknande omständighet, bedöms betalningsskyldigheten enligt p. 3 dvs. kontohavaren blir inte betalningsskyldig för obehöriga uttag, förutsatt att han snarast anmäler till kontokortsföretaget att han blivit av med kortet. I p. 2 stipuleras ett ansvar vid grov oaktsamhet. Ett kontokort skall lätt kunna föras med i olika sammanhang. Det krävs därför försvårande omständigheter för att grov oaktsamhet skall anses föreligga. Som exempel på när grov oaktsamhet skall anses föreligga anger lagmotiven, att kortet lämnats kvar i ficka, fordon, väska el. dylikt, som inte stått under uppsikt. 24 § 1 st. p. 3 anger fallet att kontohavaren på annat sätt än genom överlämnande eller grov oaktsamhet förlorat besittningen av kontokortet. I ett sådant fall går kontohavaren enligt motiven helt fri från betalningsansvar, förutsatt att han snarast efter upptäckten (notera: inte efter det att han bort upptäcka förlusten) anmäler förlusten till kontokortsföretaget. Vem — kontokortsbolaget eller kontohavaren — som enligt p. 3 har bevisbördan avseende tidpunkten för upptäckten anges inte i lagregeln eller i motiven. Detta blir i själva verket en avgö-

 

4 Se Håstad, T., Den nya köprätten, 2 uppl., (Uppsala 1990), s. 194, cit. Håstad. 5 Se prop. 1976/77:123 s. 191.

rande fråga beträffande betalningsansvaret. Om bevisbördan avseende tidpunkten för upptäckten läggs på kontohavaren, blir denne endast undantagsvis fri från betalningsansvar. Placeras bevisbördan på kontokortsföretaget, undgår kontohavaren i allmänhet ansvar.6 Om kontohavaren inte gör förlustanmälan snarast efter upptäckten blir han, enligt lagmotiven, betalningsansvarig för alla de belopp som påförts kontot fram till tidpunkten för anmälan. Förutsättning härför är att detta föreskrivits i kontoavtalet. En konsekvens av regeln är att kontohavaren, om han dröjer med att anmäla förlust av kontokort, kan bli betalningsskyldig även för inköp som har gjorts av obehörig innan kontohavaren upptäckte att kortet var förkommet.7 Konsumentkreditlagen är som bekant tillämplig på avtal mellan näringsidkare och konsument. När det gäller kontokort utställda på företag, utgör konsumentkreditlagen inte något hinder mot strängare avtalsvillkor för kontohavaren. Alltför stränga villkor kan dock jämkas enligt 36 § avtalslagen.8 Kontokortsföretagens avtalsvillkor rörande betalningsansvaret för företag synes dock i de allra flesta fall överensstämma med konsumentkreditlagens 24 §.

 

6. Gjordes de i rättsfallet aktuella uttagen genom att kontokortet användes av obehörig?
TR:n fann, som tidigare nämnts, att beloppet påförts Jan-Åke P genom att kortet blivit obehörigen använt. Eftersom kontovillkoren innehöll en bestämmelse som reglerar obehörig användning, dömde TR:n i enlighet med denna bestämmelse. Någon prövning av konsumentkreditlagens 24 § behövde inte ske, förmodligen eftersom kontokortet var utställt på Jan-Åke P:s företag (enskild firma). Jan-Åke P ålades betalningsansvar, eftersom han ”... hade

 

6 Se Rodhe, K., Översikt över 1977 års konsumentkreditlag, Kompendium utgivet av Handelshögskolans i Stockholm studentkår, 3 uppl. 1983, s. 27 f., cit. Rodhe, Översikt. 7 Se dock Håstad, s. 193, som menar att detta inte rimligen kan gälla. Såväl lagtexten som lagmotiven talar dock härför, liksom det faktum att lagregeln i 24 § går långt till kontohavarens förmån. Endast i tre situationer, som har det gemensamt att kontohavaren har betett sig klandervärt (det är dock bara p. 2 som talar om oaktsamhet i juridisk betydelse, nämligen grov oaktsamhet) får ju parternas överenskommelse att kontohavaren skall bära ansvaret för obehöriga uttag göras gällande. För kontohavarens ansvar i denna situation talar också den internationella sedvana som innebär att kontohavare bär ett betalningsansvar för alla transaktioner som görs med ett kontokort fram till den tidpunkt då kontokortsföretaget mottager anmälan om att kortet är förkommet, s. k. liability-until-notice. Se Rodhe, Översikt, s. 27. Enligt lagmotiven, se prop. 1976/77:123 s. 139, kan emellertid kontohavarens betalningsansvar stundom framstå som oskäligt, t. ex. med hänsyn till beloppets storlek eller andra omständigheter. Det uppges i motiven att sådana fall kan angripas med 36 § avtalslagen. Detta uttalande kan ifrågasättas. Det ter sig märkligt om det jämte specialregeln i 24 § konsumentkreditlagen finns utrymme för ytterligare en regel (och dessutom en allmänt hållen sådan), avsedd att ”rätta till” de (icke önskvärda?) resultat som tillämpningen av 24 § konsumentkreditlagen kan komma att leda till. 8 Se Håstad, s. 194.

lämnat ifrån sig kortet vilket därefter synes ha använts av obehörig innan det återställdes ...”.
    För det första kan konstateras, att TR:n uppenbarligen ansåg, att ett kontokort rent generellt kan bli obehörigen använt — i den mening som avses i 24 § konsumentkreditlagen och motsvarande avtalsvillkor — såväl av en tjuv eller annan ”utomstående”, som av en person med anknytning till avtalsförhållandet. I detta fall var det säljföretagets representant som hade stått för det obehöriga användandet. För det andra kan konstateras att TR:n fann att detta användande av obehörig föranletts av att Jan-Åke P hade ”lämnat ifrån sig kontokortet till annan” enligt p. 8 i avtalsvillkoren. TR:n ansåg att rekvisitet ”lämnat ifrån sig kortet till annan” var uppfyllt genom att Jan-Åke P lämnade ifrån sig kortet till säljföretagets representant för betalning. Att TR:n tillämpade avtalsvillkoren som reglerar obehörig användning står alltså helt klart. Den tolkning som TR:n gjorde av avtalsvillkoret, en tolkning som fick till följd att JanÅke P ålades betalningsansvar, kan dock starkt ifrågasättas. Låt oss därefter försöka fastställa vad HD säger. HD slår inledningsvis fast följande regel. Om en innehavare av kontokort gör en invändning om förfalskad inköpsnota, ”... kan det inte sägas vara främmande att ålägga kontokortsinnehavaren någon form av medansvar för utredningen när kontokortet missbrukas av tredje man”.9 Detta medansvar för utredningen innebär enligt HD att kontokortsinnehavaren får göra antagligt att en förfalskning föreligger. Bevisbördan ligger på kontohavaren både vid s. k. underskriftsförfalskning och s. k. innehållsförfalskning. Därefter konstaterar domstolen följande: ”I förevarande fall har Jan-Åke P i enlighet med sedvanlig betalningspraxis överlämnat sitt kontokort till behörig företrädare för Pussy Cat för prägling av inköpsnota i därför avsedd apparat.”10 HD finner vidare att den bevisning Jan-Åke P förebragt räcker för att notorna skall anses förfalskade.11 HD:s slutsats blir sålunda att, eftersom notorna skall anses förfalskade och ”... då Eurocard inte visat att Jan-Åke P varit oaktsam vid handhavandet av kontokortet eller att han av annan orsak skulle vara betalningsskyldig ...”, Eurocards talan ogillas.12

 

9 Se HD:s dom, s. 3, min kursivering. 10 Se HD:s dom s. 4, min kursivering. 11 Domstolen använder här ordet ”sannolikt” i stället för — i enlighet med den nyss formulerade bevisregeln — ordet ”antagligt”. Möjligen tyder detta på att HD anser att Jan-Åke P uppfyllt det av domstolen uppställda beviskravet ”med råge”. Se angående olika beteckningar för att beskriva den förebragta bevisningens styrka Ekelöf, P O, Rättegång, Häfte 4, 5 uppl., (Stockholm 1988), s. 87 f. 12 Se HD:s dom, s. 4, min kursivering.

Vilken är nu innebörden av HD:s dom? Blir en kontohavare alltid, om han lyckas göra antagligt att en förfalskning föreligger, fri ifrån betalningsansvar när kortet — enligt HD:s egen terminologi — missbrukas av tredje man? Nej, detta är uppenbarligen inte fallet. Om en obehörig person — exempelvis en tjuv — använder kontokortet kan ju kontohavaren, trots att tjuven förfalskat hans namnteckning, ändock bli betalningsskyldig. Kontohavarens betalningsansvar i denna situation kan regleras, som tidigare nämnts i avsnitt 5, av en bestämmelse i kontovillkoren, vilken i Eurocards fall (och i de allra flesta andra fall) har sin förebild i konsumentkreditlagens 24 §. Huvudregeln är härvid att kontohavaren ej blir betalningsskyldig. Men om kontohavaren uppfyller vad som erfordras enligt något av de tre undantagen, blir han betalningsskyldig. Har kontohavaren (eller annan enligt kontoavtalet behörig korthavare) således lämnat ifrån sig kontokortet till annan eller genom grov oaktsamhet förlorat kontokortet eller på annat sätt förlorat besittningen av kontokortet och inte snarast efter upptäckten av förlusten anmält denna, blir kontohavaren betalningsskyldig av den anledningen att han har åtagit sig detta i avtalet med kontokortsföretaget.
    Tydligen blir det fråga om en ”tvåstegsbedömning”; först får avgöras om det föreligger en förfalskning, därefter om förfalskningen är relevant i den meningen att betalningsansvar ändock kan åläggas kontohavaren på någon grund, t. ex. enligt sådant avtalsvillkor som omtalas ovan. Hur har då HD gjort denna ”tvåstegsbedömning”? Ja, först slår domstolen som sagt fast att förfalskning föreligger. Därefter konstaterar domstolen kort att Eurocard inte visat att Jan-Åke P varit ”oaktsam vid handhavandet av kontokortet” eller att Jan-Åke P ”av annan orsak” skulle vara betalningsskyldig.
    Det intressanta är nu, att de förutsättningar för kontohavarens betalningsskyldighet som HD anvisar i ”tvåstegsbedömningens” andra steg inte förefaller helt identiska med de förutsättningar för kontohavarens betalningsskyldighet som anges i kontovillkoren. Kontovillkoren (efter förebild i konsumentkreditlagens 24 §) anvisar tre undantag där betalningsskyldighet för kontohavaren kan ifrågakomma när kortet använts av obehörig. HD anvisar två
undantag: ”oaktsamhet vid handhavandet” och ”annan orsak”. Vidare talar kontovillkoren om ”grov oaktsamhet”, medan HD nämner ”oaktsamhet”.
    Tre frågor kan ställas: Anvisar HD verkligen andra förutsättningar för betalningsskyldighet eller rör det sig i själva verket om en svepande och oprecis hänvisning till avtalsvillkorens bestämmelse härvidlag? Och för det fallet att det rör sig om andra förutsättningar för

betalningsskyldighet, vilken är anledningen till att HD anvisar sådana? Slutligen kan ställas frågan vad den närmare innebörden av dessa förutsättningar för kontohavarens betalningsskyldighet kan tänkas vara. För att besvara den första frågan blir av direkt betydelse HD:s konstaterande i domskälen, att Jan-Åke P i enlighet med ”sedvanlig betalningspraxis” överlämnat kontokortet till ”behörig företrädare” för säljföretaget. Såvitt jag kan förstå, kan detta uttalande tolkas på (minst) två sätt: 1. Den första tolkningsmöjligheten är att HD -— precis som TR:n — tillämpat bestämmelsen i avtalsvillkoren om obehörig användning, men till skillnad från TR:n funnit att Jan-Åke P:s överlämnande av kortet för betalning till ”behörig företrädare” för säljföretaget inte kan innebära att avtalsvillkorens rekvisit ”lämnat ifrån sig kontokortet till annan”, är uppfyllt. Domstolen har sedan endast konstaterat, att Eurocard inte visat att någon av de två övriga tänkbara förutsättningarna för betalningsansvar (enligt avtalsvillkoren) är uppfyllda. Vid sådant förhållande har HD måhända ansett sig sakna anledning att närmare diskutera grunderna för betalningsskyldighet enligt avtalsvillkoren, t. ex. huruvida det krävdes grov oaktsamhet för att hålla kontohavaren betalningsansvarig. Följden blir att Jan-Åke P inte blir betalningsskyldig, en utgång som väl i sig får anses riktig. Emot denna tolkning talar emellertid HD:s egna formuleringar. Enligt ordalydelsen av dessa anvisar domstolen faktiskt andra tänkbara förutsättningar för kontohavarens betalningsansvar än de som anges i avtalsvillkoren. Emot denna tolkning talar också det faktum att domstolen inte på något ställe i domskälen gör en hänvisning eller en koppling till avtalsvillkorens ansvarsbestämmelser. Det faktum att HD konstaterar att kortet överlämnats till ”behörig företrädare” för säljföretaget, talar också emot att domstolen samtidigt skulle anse denna företrädare ”obehörig” enligt avtalsbestämmelsen.
    2. Den andra tolkningsmöjligheten, som jag finner mera sannolik, är att domstolen genom hänvisningarna till ”sedvanlig betalningspraxis” och att kortet överlämnats till ”behörig företrädare”, avser att säga följande: Om en kontokortshavare lämnar kortet för betalning till behörig företrädare för ett säljföretag, och denne därvid missbrukar kortet, så kan det inte vara fråga om sådan obehörig användning av kontokort som omtalas i de aktuella kontovillkoren (respektive konsumentkreditlagens 24 §). Följden blir då, att kontovillkorens tre punkter enligt vilka kontohavaren undantagsvis kan åläggas betalningsansvar inte alls blir tillämpliga. HD anvisar istället — för de situationer där säljföretaget stått för missbruket — förutsättningar för kontohavarens betalningsansvar

vid sidan av kontovillkorens (och konsumentkreditlagens 24 §), nämligen ”oaktsam(het) vid handhavandet” och ”annan orsak”.
    Var dessa ”nya” förutsättningar för betalningsansvar har sitt ursprung, och på vilken grund de vilar, framgår inte. Ur avtalsvillkoren synes de som sagt inte direkt kunna härledas. Det kan tänkas att HD haft i åtanke regler vid förfalskade dokument i allmänhet och att de av HD anvisade förutsättningarna för kontohavarens betalningsskyldighet på något sätt hör samman med själva förfalskningssituationen. Huvudregeln vid förfalskning säger att en föregiven gäldenär inte behöver stå för följderna av förfalskningen.13 Den föregivne gäldenären har ju vid underskriftsförfalskning inte haft någon rättsskapande vilja alls. Vid innehållsförfalskning gäller motsvarande princip. Undantag ifrån denna princip finns dock. Ett sådant undantag är om gäldenären genom oaktsamhet möjliggjort förfalskningen.14 Om gäldenären oaktsamt har möjliggjort förfalskningen, kan han således bli betalningsskyldig.15 Vid innehållsförfalskning kan ett oaktsamt beteende av gäldenären bestå i att han har fyllt i en handling på ett sådant sätt att innehållet i den lätt har kunnat ändras. Vid underskriftsförfalskning torde oaktsamhetsgrunden ha störst betydelse vid kontokort och checkar, nämligen i sådana fall där en obehörig person åtkommit kontokortet eller checken och vid uttag förfalskar kontohavarens namn.16 Oaktsamheten är härvid kopplad till förvaringen eller handhavandet av kontokortet (respektive checken). Att kontohavaren i detta fall sålunda har en allmän förpliktelse att uppträda aktsamt vid förvaringen och handhavandet av kontokortet kan möjligen — även utan uttrycklig bestämmelse härom — härledas ur själva kontokortsavtalets natur.17 Kontohavarens aktsamhetsförpliktelse vilar tydligen, åtminstone när det gäller underskriftsförfalskning, på avtalsrättslig grund.
    Vilka omständigheter som i det aktuella rättsfallet närmare skulle kunna tänkas konstituera oaktsamhet (eller annan orsak) nämns nu alltså inte i HD:s domskäl och detta är förklarligt, efter-

 

13 Se t. ex. Hessler, s. 40 f., Rodhe, K., Obligationsrätt, (Stockholm 1956), § 62 vid not 28, cit. Rodhe, Obligationsrätt; Walin, G., Lagen om skuldebrev m. m., (Stockholm 1977), s. 140 f., cit. Walin; Rodhe, K., Checkrätt, 3 uppl., (Stockholm 1991), s. 36; Herre-Karnell, Check - och växelrätt, (Stockholm 1992), s. 26. 14 Se Rodhe, Obligationsrätt, § 62 vid not 28 samt Hessler s. 75 f. 15 Det har i doktrinen diskuterats huruvida rättsföljden av en gäldenärs oaktsamhet vid förfalskning skulle bestå i att (den förfalskade) förbindelsen anses giltig så att gäldenären blir betalningsskyldig, eller att gäldenären blott blir skadeståndsskyldig. Hessler har därvid förespråkat giltighetslinjen (se Hessler, s. 91 f.), medan bl. a Rodhe (se Rodhe, Obligationsrätt, § 62 vid not 28) och Walin (se Walin s. 143) har förespråkat skadeståndslinjen. 16 Jfr Hessler, s. 80. 17 Jfr Hessler, s. 80.

som domstolen inte hade någon anledning att fördjupa sig i denna fråga. Vad beträffar det första fallet, innehållsförfalskning — som i kontokortssammanhang normalt bara kan bli aktuellt när det är säljföretaget som missbrukar kortet — skulle ett oaktsamt beteende av kontohavaren kunna bestå i att han fyller i beloppet på notan så att detta lätt kan ändras. Så som notorna är utformade är det emellertid svårt för en kontohavare att undvika att ett säljföretag i efterhand ändrar notans belopp. Eftersom det inte är kontohavaren som har utformat notorna, torde oaktsamhet med framgång kunna göras gällande endast i graverande fall.18 Men det är däremot relativt lätt för en kontohavare att säkra bevisning om att förfalskning skett i ett sådant fall. Han behöver nämligen bara behålla kopian av notan. Om kontohavaren behåller kopian av notan, minskar sannolikt också risken avsevärt för att säljföretaget försöker sig på en förfalskning. I det aktuella rättsfallet nöjde sig Jan-Åke P med säljföretagets besked att man i Tyskland numera inte gav kunden någon kopia på talongen. Frågan huruvida underlåtenhet att kräva kopia på notan skulle kunna vara en sådan omständighet som konstituerar oaktsamhet eller som annars skulle kunna göra kontohavaren betalningsskyldig, berördes aldrig i rättsfallet. När det gäller en i sin helhet förfalskad nota — där alltså underskriftsförfalskning föreligger — förutsätter en sådan förfalskning, i en sådan situation som var under domstolens bedömning, att säljföretagets representant har fått kontokortet i sin hand och med hjälp av detta framställt en nota. Fallet med underskriftsförfalskning torde normalt förutsätta att minst två notor framställs. Den första notan kan vara korrekt eller, som i det aktuella rättsfallet, innehållsförfalskad. Den andra eller de andra notorna förfalskas sedan i sin helhet. Närhelst en kontohavare betalar med ett kontokort, riskerar han att säljföretaget framställer en eller flera extra notor. Det går snabbt att framställa en extra nota. Det enda en kontohavare kan göra för att undvika denna risk är att alltid vara närvarande när notan skall framställas. Omsatt i praktiken innebär detta att kontohavaren får följa med ut i köket, in bakom bardisken osv. när det, som i det aktuella rättsfallet, gäller restaurangbesök. Endast om kontohavaren förfar på detta sätt kan risken för underskriftsförfalskning undvikas. Att ett sådant förfarande skulle krävas av en kontohavare för att han skall anses ha varit normalt aktsam verkar dock i högsta grad tveksamt. Kontohavaren kan dock minska risken för underskriftsförfalskning genom åtgärder avsedda att försvåra att hans namnteckning förfalskas. En sådan åtgärd är att begära att återfå kopian på den

18 Jfr Hessler, s. 75 f.

första notan samt att tillse att karbonpapperen är med. Frågan är dock hur verksamma sådana åtgärder från kontohavarens sida är vad beträffar risken för underskriftsförfalskning. Möjligheten för säljföretaget kvarstår ju att i samband med att säljföretaget framställer den första notan (som således är korrekt eller innehållsförfalskad) framställa ytterligare notor. Säljföretaget kan då vid ett senare tillfälle i lugn och ro använda sitt eget exemplar av den första notan som förebild när säljföretaget (falskeligen) fyller i kontohavarens namnteckning, belopp m. m. på notorna. Det förefaller därför svårt att med framgång göra gällande kontohavarens oaktsamhet även i denna situation.
    Det är särskilt intressant att konstatera att i en situation som den sist skisserade det alltså enligt HD är kontohavaren som har bevisbördan — låt vara med ett lågt beviskrav — för att hans namnteckning verkligen är förfalskad. Detta torde väl i praktiken innebära att kontohavare fortsättningsvis trots allt får följa med ”ut i köket” för att förvissa sig om att inga extra notor framställs. Men inte ens om kontohavaren gör detta, undgår han risken att bli betalningsskyldig. För det fall säljföretaget har en elektronisk apparat för framställning av notor (vilket det dock inte verkar ha varit fråga om i det aktuella rättsfallet), räcker det att säljföretaget slår kortnumret för att en nota som sedan ligger till grund för debitering skall framställas. Ett avtryck av själva plastkortet på notan — som vid användning av manuella apparater — behövs alltså inte. Här är det således tillräckligt att säljföretaget fått kännedom om kortnumret
(kanske genom att kunden tidigare handlat hos säljföretaget, eller kanske rent av genom att säljföretaget slår ett kortnummer ”på måfå”), matar in detta i apparaten, och därefter (falskeligen) skriver kontohavarens namn på notan. Plastkortet behöver inte alls vara med. Hur kontohavaren skall lyckas fullgöra sin bevisbörda — göra antagligt att det inte är hans namnteckning på notan — är oklart. Det förefaller, med dessa situationer i åtanke, minst sagt riskabelt att överhuvud teckna kontokortsavtal. Denna effekt av HD:s bevisbördeplacering kan knappast vara önskvärd vare sig för kontokortskunderna eller för kontokortsföretagen.
    Avslutningsvis vill jag återigen anknyta till avtalsvillkoren som rör obehörig användning av kontokortet och ge mina synpunkter på hur dessa skall tolkas. Om den tolkningen av HD:s dom är riktig, att avtalsbestämmelsen som reglerar obehörig användning inte var tillämplig, blir frågan varför. Dessutom kan frågan ställas huruvida kontokortsföretaget genom att formulera sig annorlunda i kontokortsavtalet hade kunnat lägga ansvaret för säljföretagets obehöriga uttag på kontohavaren. Vad beträffar den första frågan kan sägas följande. Vid

bedömningen av om avtalsbestämmelsen är tillämplig, är det orden ”... använts av obehörig ...” som utgör kärnan. Att kontokortet ”använts” torde väl vara klart, men har det använts av ”obehörig”? HD fann tydligen att så ej var fallet. Möjligen har domstolen menat att ”obehörig” tar sikte på personer utanför det trepartsförhållande som existerar vid externa kontokort. Ingenting sägs i domskälen om hur HD kommit fram till att avtalsbestämmelsen inte kunde tillämpas. Det kan tänkas att domstolen helt enkelt inte ansett att avtalsbestämmelsen passade för den situation som var för handen, och att domstolen därför valt att konstatera förfalskning och därefter enbart hålla dörren öppen för att kontohavare kan ha ett oaktsamhetsansvar i samband med förfalskningssituationen. När det gäller ordet ”obehörig” är det enligt min mening rimligt att tolkningen utgår ifrån vad kontohavaren och kontokortsföretaget avsett med detta ord, när det använts i villkoren. Ordet är inte definierat i avtalsvillkoren. Som tidigare nämnts, har avtalsbestämmelsen i fråga haft sin förebild i konsumentkreditlagens 24 §. Vid avtalstolkningen ligger det därför nära till hands att söka ledning i konsumentkreditlagens 24 § och dess förarbeten.19 Lagtexten pekar inte direkt ut de personer som avses med begreppet ”obehörig(a)”. Men lagtexten anger vilka personer som är ”behörig(a)”. ”Behörig(a)” personer är således dels kontohavaren själv, dels annan som enligt kontoavtalet utpekas som behörig att använda kontokortet. Övriga kategorier kortanvändare får då antagas vara ”obehöriga”. Eftersom säljföretaget eller dess representanter inte har någon behörighet enligt kontoavtalet (som ingåtts mellan kontohavaren och kontokortsföretaget) att göra egna uttag, torde säljföretagets representant vara att betrakta som ”obehörig” i den mening som avses i avtalsbestämmelsen. Avtalsbestämmelsen skall alltså tillämpas, eftersom de aktuella uttagen föranletts av att kortet använts av ”obehörig” person. Nästa steg blir att avgöra om kontohavaren skall bära ansvar enligt kontobestämmelsen, för de uttag som sålunda föranletts av att kortet använts av ”obehörig”. Det blir i första hand aktuellt att undersöka om den obehöriga användningen föranletts av att kontohavaren Jan-Åke P ”lämnat ifrån sig kontokortet till annan” i den mening som avses i kontovillkoren. Vad avses med ordet ”annan”? ”Annan” än vem? Även här förefaller det rimligt att vid avtalstolkningen söka ledning i konsumentkreditlagens 24 §. Lagtexten i 24 § ger inget besked om vilka personer som avses med ordet ”annan”. Motiven antyder kort att

 

19Se beträffande sådan s. k. norminriktad avtalstolkning Ramberg, J., Allmän avtalsrätt, 3 uppl., (Stockholm 1991), s. 101 f.

”annan” är någon som enligt kontoavtalet inte är behörig att använda kontokortet.20 Med ”annan” avses sålunda alla kategorier kortanvändare utom kontohavaren och övriga (exempelvis familjemedlemmar) i kontokortsavtalet utpekade behöriga kortanvändare. Ordet ”annan” har således samma innebörd som ordet ”obehörig”. Säljföretaget och dess representanter måste räknas som ”annan”. Vad avses då med med att ha ”lämnat ifrån sig kontokortet”? Måste lämnandet ha skett på något särskilt sätt? I lagmotiven ges bara den ledtråden att vad som avses är ett ”... frivilligt överlämnande som leder till att kortet används av någon som inte enligt kontoavtalet inte är behörig härtill”.21 Eftersom säljföretaget måste anses vara sådan ”obehörig” som avses i avtalsbestämmelsen och Jan-Åke P frivilligt22 hade överlämnat kontokortet till säljföretaget, kunde man — liksom TR:n — tycka att Jan-Åke P skulle åläggas betalningsansvar. Jag tror dock att tolkningen av rekvisitet ”lämnat ifrån sig kontokortet till annan” måste göras i ljuset av den kontext i vilken rekvisitet nämns. De två i avtalsbestämmelsen övriga situationerna där kontohavaren kan åläggas ett betalningsansvar, är att korthavaren antingen genom grov oaktsamhet har förlorat kontokortet eller att korthavaren på annat sätt har förlorat besittningen av kontokortet. Båda dessa situationer tycks ta sikte på att kontohavaren (eller annan enligt kontoavtalet behörig) har förlorat kortet. Rekvisitet ”på annat sätt har förlorat besittningen av kontokortet” bör syfta tillbaka på rekvisitet ”lämnat ifrån sig kontokortet till annan”. Rekvisitet ”lämnat ifrån sig kontokortet till annan” torde alltså förutsätta att kontohavaren (eller annan enligt kontokortsavtalet behörig) har lämnat ifrån sig kortet på ett sådant sätt att han därvid har förlorat besittningen av kontokortet. Frågan blir då om Jan-Åke P i det nu aktuella rättsfallet hade förlorat besittningen av kontokortet då det överlämnades till säljföretaget för betalning. Den frågan bör väl — utan att analysera begreppet ”besittning” och de i rättsfallet aktuella omständigheterna alltför djupt — kunna besvaras nekande. Avsikten när en kontohavare skall betala får nämligen i normalfallet antagas vara, att kontokortet genast skall återställas, sedan säljföretagets representant har dragit kortet genom apparaten. Jan-Åke P hade sålunda inte lämnat ifrån sig kontokortet på ett sådant kvalificerat sätt som enligt avtals-

 

20 Se prop. 1976/77:123 s. 191. 21 Se prop. 1976/77:123 s. 191. 22 Tvång gjordes aldrig gällande av Jan-Åke P. Jan-Åke P uppgav dock att kontokortsanvändningen föranleddes av att han ”kände sig hotad av två män i lokalen”. Se TR:ns dom s. 3. Om Jan-Åke P emellertid hade lämnat ifrån sig kortet under tvång eller liknande omständighet, torde han ha undgått betalningsansvar, förutsatt att han snarast efter det att tvånget upphörde anmält det inträffade till kontokortsföretaget. Jfr prop. 1976/77:123 s. 191.

bestämmelsen krävs för att betalningsansvar skall inträda. Möjligen skulle det kunna tänkas att besittningsövergång sker i vissa speciella situationer vad beträffar just betalningssituationen. Ett exempel på detta — som tycks vara ganska vanligt — är att kontokortsinnehavaren lämnar ifrån sig kortet i en bar med avsikten att kortet skall ligga kvar där en hel kväll. Något sådant förfarande var det ju dock inte fråga om i Jan-Åke P:s fall, varför han skall undgå betalningsansvar på de grunder som nyss angivits. Angående den andra frågan som ställdes, huruvida ett kontokortsföretag kan avtalsvägen lägga risken för säljföretags förfalskningar på kontohavaren, får följande noteringar göras. Som tidigare konstaterats är det möjligt för ett kontokortsföretag att undgå risken för förfalskningar. Kontohavaren kan genom avtal åtaga sig risken för obehöriga uttag. Sådana riskövertaganden sker i de allra flesta kontokortsavtal. Dessa riskövertaganden är oftast utformade med konsumentkreditlagens 24 § som förebild. Detta är dock inget allmänt krav. Vad beträffar kontokort utställda på konsumenter, får riskövertaganden som gäller situationer när kortet har använts av obehörig endast göras gällande i de situationer som räknas upp i lagregeln. Regeln är således, när man väl ”är inne i den”, exklusiv vad gäller kontohavarens betalningsansvar. Vad gäller då, om riskövertagandet avser säljföretags missbruk, som således — på grund av att säljföretag möjligen inte anses ”obehöriga” — inte faller under regeln? Ja, det kan vid en första anblick förefalla rimligt att kontokortsföretaget inte skulle kunna lägga risken på konsumenten för uttag i fler situationer än vad konsumentkreditlagens 24 § medger. Men när nu HD, efter vad som kan förstås, menar att det finns en allmän aktsamhetsförpliktelse (möjligen härledd ur kontokortsavtalet) för en kontohavare redan utan uttrycklig avtalsbestämmelse, och denna förpliktelse inte direkt har något att göra med konsumentkreditlagens 24 § och dess motsvarigheter i kontokortsavtalen, torde det ju inte finnas något hinder mot att kontokortsföretaget och kontohavaren i kontokortsavtalet kommer överens om att kontohavaren i vissa fall får bära ansvaret även vid annat missbruk än som avses i konsumentkreditlagen. Något ansvar oberoende av vårdslöshet hos kontohavaren torde dock inte komma ifråga, jfr NJA 1975 s. 490. Vid kontokort utställda på företag utgör konsumentkreditlagens 24 § eller NJA 1975 s. 490 inget hinder för avtalsvillkor som ålägger kontohavaren betalningsansvar vid obehörig användning eller annat missbruk av kontokortet. Frågan huruvida avtalsfriheten sträcker sig så långt som till ett betalningsansvar oberoende av vårdslöshet hos kontohavaren får dock lämnas öppen. Som framgått av det föregående är det fler

frågor än denna som fått lämnas öppna. HD hade i den förevarande domen av den 15 april 1992 möjlighet att besvara flera av dem för att klargöra ansvarsfrågorna vid obehörig användning av kontokort men gjorde det inte. Istället skrev domstolen ytterst korta domskäl, i vilka det är oklart vilka omständigheter som närmare legat till grund för utgången. Frågan blir därför: Har HD i detta rättsfall fullgjort sin uppgift som prejudikatinstans?