BO H. LINDBERG. Praemia et Poenae. Etik och straffrätt i Sverige i tidig ny tid. Band I. Rättsordningen. Vol. I–II. Uppsala 1992.

 

Det nu publicerade första bandet av Bo H. Lindbergs undersökning om svensk straffrätt och rättspraxis under 1500-, 1600- och 1700-talen består av en kort inledning (s. 1–9) och tre avdelningar: I Rättsordningens filosofiska förutsättningar (s. 10–453), II Den stränga rättens ordning: brottstypernas uppbyggnad och etiken. Dekalogens första tavla (s. 454– 525) och III Den stränga rättens ordning: brottstypernas uppbyggnad och etiken. Dekalogens andra tavla (s. 526–650). Den första avdelningen behandlar den diskussion, som fördes om straffrättens grunder och om furstens och domstolarnas uppgifter av jurister, filosofer och i synnerhet teologer i tysk-romersk och svensk doktrin under den ovan nämnda perioden. Avdelningarna två och tre koncentrerar sig på svensk lagstiftning och i synnerhet missgärningsbalken i 1734 års lag och tolkar stadgandena utgående från den etik, som analyserats i avdelning I. Författaren vill lämna framställningen av domstolspraxis till ett senare band, men alla avdelningarna innehåller talrika hänvisningar till de överläggningar, som fördes i domstolarna, i synnerhet i Göta hovrätt.
    I inledningen redogör författaren för arbetets disposition och sina viktigaste teser. Han anger som sin uppgift att ”rekonstruera och framställa den romersk-skolastiska rättstraditionen” och i sista hand hela den europeiska kulturvärld, som utgjorde grunden för hovrätternas tänkande fram till det att rättsmedlet leuteratio försvann ur den svenska rättsordningen. Metoden är enligt författaren ”begreppshistorisk”, och han vill ”rekonstruera de juridiska grundvärdena och förklara hovrätternas praxis utifrån dessa”. Därför behandlar han i den första avdelningen rättsordningens filosofiska förutsättningar; denna del motsvarar enligt författaren den moderna straffrättsdogmatikens allmänna del. I den särskilda delen (avdelningarna II och III) framställs sedan ”legalordningens skilda brottstyper”. Författaren framhåller, att den viktigaste metodiska förutsättningen är föreställningen om ”kontinuiteten i tid och rum. Någon förändring av betydelse i den juridiska systematiken, dess begrepp och principer fanns inte i ny tids första tre sekler.” Han konstaterar också, att denna åsikt om kontinuiteten kan ”sägas ha stöd av denna tidsepoks egna normativa föreställningar av naturrättslig och historiefilosofisk art”. Andra metodiska förutsättningar är ”enhet och syntes i tidens världsbild”. Historiefilosofin byggde på tanken på en försvunnen guldålder (s. 5). Den moderna hållningen till historien som ett ständigt fortskridande framsteg uppstod enligt författaren först genom upplysningen (s. 4).
    Den första avdelningen, som författaren något oegentligt jämför med en straffrättens allmänna del, har en starkt teologisk prägel. Detta gäller särskilt de tre första kapitlen: I. Historiens normativitet (s. 10–59), II. Existensens normativitet: naturrätten (s. 60–213) och III. Samhällsliv och rättsetik (s. 214–333). Först kapitlen IV. Instansordning och straffrättslig lagföring (s. 334–441) och V. Etikens maximum och minimum (s. 442–

SvJT 1992 Anm. av Bo H. Lindberg: Praemia et Poenae 763 453) har närmare anknytning till tidens straffrättsdoktrin. Historieuppfattningen behandlas som frälsningshistoria, och naturrätten är en utpräglat kristen naturrätt, som även den har anknytning till frälsningshistorien och som är ett ”synonym för Mose två stentavlor med tio budord” (s. 6).
    Den andra avdelningen om brotten mot dekalogens första tavla har ett i arbetet ganska sällsynt tidsperspektiv, då kapitel VI behandlar religionsbrotten under medeltid och tidig reformation och kapitel VII religionsbrotten från reformation till sen upplysningstid. Avdelningen avslutas av kapitel VIII. Första tavlans brott: lagskrivningens kateketiska syfte och dess metafysiska grunder. Den tredje avdelningen, som behandlar brotten enligt dekalogens andra tavla består av kapitlen IX. Brott mot staten; X. Förfalskningsbrott; XI. Allmänfarliga brott; XII. Brott mot person; XIII. Brott mot egendom; XIV. Sedlighetsbrott och XV. Andra tavlans brott: lagskrivningens kateketiska syfte och dess metafysiska grunder. Enligt innehållsförteckningen behandlar kapitlet om sedlighetsbrott horsbrott, koppleri och skörlevnad samt blodskam och annat umgänge i förbjudna led, men då man slår upp den angivna sidan (s. 641), finner man till sin förvåning endast den lakoniska anmärkningen ”Detta kapitel är utelämnat”. Utelämnandet motiveras inte och kunde väl heller inte sakligt motiveras, då just dessa brott var sådana, vid vilka Mose lags stränga sexualmoral utövade ett avgörande inflytande på svensk lagstiftning. Nu är utelämnandet, liksom de talrika tryckfelen i texten, ett tecken på brådska i avhandlingens slutskede, en brådska, som möjligen också i andra avseenden haft en viss menlig inverkan på arbetet. ”Es ist aber zu dick”, dessa Fredrik II:s möjligen apokryfiska ord vid åsynen av det som skulle bli Allgemeines Landrecht für die preussischen Staaten, kommer läsaren osökt i tankarna, då han börjar studera Lindbergs arbete. Avhandlingen skulle ha vunnit mycket på ett stramare behandlingssätt och en kortare bevisföring. Nu hopar författaren mängder av likadana exempel för bevisandet av sina påståenden, trots att ett mycket mindre omfattande material väl räckt till. I synnerhet de tre första kapitlen, som behandlar historiens normativitet, naturrätten, samhällslivet och rättsetiken, är mycket tunglästa på grund av författarens omständlighet. De i dessa kapitel framförda uppgifterna är nog viktiga för förståelsen av de senare delarna, men författaren kunde utan svårighet ha komprimerat innehållet till att omfatta högst femtio sidor. En utförligare argumentering och bevisföring kunde sedan vid behov ha framställts t. ex. i separata artiklar. Detta hade även möjliggjort behandlingen av rättspraxis i samma band.
    Käll- och litteraturförteckningen på sammanlagt närmare hundra sidor (s. 656–750) är uttryck för en imponerande lärdom, som till fullo också bevisas i själva texten. Trots detta är det just såväl urvalet av källorna som behandlingen av källmaterialet, som ger anledning till talrika frågor.
    Trots det stora antalet källor har författaren ett fåtal favoriter, som ständigt återkommer i texten. Då det gäller tysk-romersk straffrättsdoktrin, är Benedictus Carpzov den naturliga auktoriteten. En mera tvivel-

764 Lars Björne SvJT 1992 aktig representant för denna doktrin är däremot ”juristen” Johannes à Felde, som citeras t. o. m. betydligt oftare än Carpzov. Denne storhet nämns inte t. ex. i Kleinheyers och Schröders standardverk Deutsche Juristen, och skymtar endast i förbigående i Landsbergs omfattande framställning, där Felde på ett par rader (III, 1, s. 6) omtalas som aristoteliker och professor i filosofi i Helmstädt och som författare till en polemisk skrift mot Grotius. Feldes av författaren ständigt citerade ”Elementa iuris universi” är helt obekant i litteraturen. Naturligtvis är författaren inte beroende av t. ex. en Landsbergs värderingar, men ett så nära beroende av den okände Felde borde ha motiverats. Under disputationen meddelade författaren, att t. ex. Michael Stolleis beklagat, att Felde oförtjänt glömts bort. Redan därför borde denne auktoritet på något sätt ha presenterats i texten. Detsamma gäller den som elev till Felde betecknade Vincentius Placcius (se t. ex. s. 311 och 315); denne jurist nämns endast i ett par noter i Landsberg (III, 1, Noten s. 11 och 19).
    Författaren presenterar inte heller annars närmare sina auktoriteter, utan de förses i allmänhet endast med en kort etikett ”juristen”, ”filosofen”, ”teologen” eller ”politologen”. Benämningarna är ibland diskutabla. Det är knappast adekvat att tala om Erik Sparre som ”juristen” (s. 257), och Matthias Calonius betecknas på ett ställe (s. 283) som ”kriminalisten och domaren”, när man lika gärna kunde kalla honom ”civilisten och professorn”. Att tala om ett yttrande av sekreterare Leijonmarck i lagkommissionen år 1690 som ”lagstiftarens” påpekande (s. 320) är missvisande. Något besvärlig är också författarens vana, i synnerhet i avhandlingens tidigare delar, att i texten endast tala om t. ex. ”en tysk teolog” eller ”en svensk jurist vid 1700-talets mitt” (s. 156 och passim), så att läsaren får gå till fotnoterna för att få reda på, vem det är frågan om. Denna praxis är även missvisande såtillvida, att läsaren på detta sätt inte så lätt märker, att författaren har endast omkring ett dussin auktoriteter, som ständigt återkommer. En kort sammanfattning av dramatis personae och det viktigaste källmaterialet skulle ha underlättat läsarens arbete mycket.
    Även det svenska litteratururvalet är ibland nyckfullt. 1600-talets svenska doktrin representeras av bl. a. Johannes Loccenius och Claes Rålamb, men Claudius Kloot, som skrev den enda fristående framställningen av straffrätten ”Synopsis rerum criminalium” (2 uppl. 1676) och av straffprocessrätten ”Processus criminalis” (2 uppl. 1676), nämns inte. Åhöraranteckningar i översättning från Calonius’ straffrättsföreläsningar på latin citeras (Calonius’ eget manuskript skulle ha funnits tillgängligt på universitetsbiblioteket i Helsingfors), medan däremot hans ingående straffrättsliga dissertationer används mycket sparsamt. Dissertationerna behandlas alltid som preses’ alster, vilket oftast nog är riktigt, men problematiken kring författarskapet till dissertationerna kunde åtminstone ha nämnts. Irriterande är, att flera viktiga källor (tydligen handskrifter), t. ex. nyss nämnda Calonius’ föreläsningar, Carolus Lundius’ ”General Observationer” och Johan Nelanders ”Lineamenta” (1765), som på s. 141 betecknas som ”1700-talets litteratur för juristutbildningen”, ofta förekommer i fotnoterna, men saknas i litteraturförteckningen. Nu får

SvJT 1992 Anm. av Bo H. Lindberg: Praemia et Poenae 765 läsaren gissa sig till, i vilket bibliotek och i vilken handskriftssamling man kan hitta källan.
    Ett till källkritiken hörande problem är, att författaren inte alls tar ställning till de olika uttalandenas värde. Tyska och svenska teologiska och juridiska arbeten, pedagogiskt tillrättalagda påståenden i skolböcker, uttalanden i lagkommissionerna och under debatterna i de olika stånden, predikotexter, uppbyggelselitteratur och omröstningsutlåtanden i domstolarna, allt material presenteras utan åtskillnad och utan beaktande av tidsperspektivet (se t. ex. s. 151 f.). Är författaren verkligen av den åsikten, att t. ex. ett ställningstagande i ett tyskt rättsdogmatiskt verk och ett diskussionsanförande i en hovrätt, då man dryftar det berättigade i att stadfästa en av underrätten uttalad dödsdom, inte på något sätt skiljer sig från varandra? Trots att analysen av hovrätternas rättspraxis lämnats till ett senare utkommande band, innehåller också det första bandet talrika strödda exempel på argumenteringen i hovrätterna, dock utan några som helst referat av de olika rättsfallen. Behandlingen av källmaterialet är ställvis även såtillvida otillfredsställande, att författaren presenterar lösrivna citat utan redogörelse för i vilket sammanhang de ursprungligen framställts. Förutom enstaka brister kan man också påtala en genomgående snedvridning i källurvalet. Författaren besvarade under disputationen kritiken mot utelämnandet av Kloots skrifter med att denne hade plagierat Grotius’ arbeten. Argumentet är knappast vägande, då även t. ex. Loccenius och Rålamb var nära beroende av utländsk doktrin. Däremot är utelämnandet ett exempel på författarens metod att inte behandla vissa delar av litteraturen på 1600- och 1700-talen. Den ”sekulariserade” naturrätten, förnuftsrätten, från och med bl. a. Pufendorf blir knappast nämnd, då författaren betraktar Jean Jacques Rousseau som den ”tidigaste och kanske tydligaste” företrädaren för denna riktning (s. 81). Upplysningen nämns, men definieras aldrig; Thomasius avfärdas som ett undantag; Montesquieu, Michaelis och Beccaria samt dessutom i stort sett hela den tyska straffrättsdoktrinen från 1700-talet är åtminstone i denna del okända. Det svenska 1700-talsmaterialet består till stor del av yttranden i prästeståndet, samt Nehrmans och Königs konservativa åsikter. Det karolinska enväldet avfärdas som en parentes utan betydelse, och hela den rika statsrättsliga litteratur, som sedan 1500-talet propagerade för absolutismen, tycks knappt existera (se s. 250 ff.). Jean Bodin nämns endast i förbigående, medan folksuveränitetens förespråkare Johannes Althusius i verkligheten inte var den oomstridde auktoritet, som författaren tycks tro (s. 341). Författaren kunde försvara sig med att han behandlar etiken i den ”libertära ständerstaten”, men han får inte framställa den, som om den vore den enda riktningen ”i tidig ny tid”.
    Den överraskande enhetligheten i de av författaren presenterade åsikterna kan av allt att döma förklaras med just det snedvridna materialurvalet. Concordia, endräkt, hade ett högt värde i tidens tänkande (s. 228), men det är uppenbart, att författaren i enlighet med sina teser i inledningen överbetonar samstämmigheten. Läsaren frågar sig, varför man så utförligt diskuterade olika frågor, om det endast gällde att överbjuda varandra med slående argument för en åsikt, som alla omfattade.

766 Lars Björne SvJT 1992 Ensidig är i synnerhet bilden av 1700-talets straffrättsdoktrin, liksom författarens tes, att inga förändringar skett från 1500-talet (egentligen från 1100-talet) till den senare delen av 1700-talet. Om författaren kunde bevisa, att inga förändringar skett i etik och straffrättsligt tänkande under den nya tidens tre första sekel, vore detta onekligen ett betydande forskningsresultat. Föreställningen om en fullständig enhet i tänkandet i Sverige under 1700-talet baserar sig emellertid på ett otillfredställande material, och t. ex. de av Calonius’ åsikter, av vilka framgår, att han var bekant med upplysningens krav på en förnyelse av straffrätten och åtminstone delvis var beredd att acceptera dessa, nämns inte. Nu visar författaren främst, att ledamöterna i prästeståndet på 1700-talet fortfarande tuggar på de sanningar, som deras föregångare och även juristerna kommit fram med under tidigare århundraden. Ett biskopsuttalande på riksdagen år 1779 betecknas som ett exempel på den allmänna samtida inställningen (s. 187). Man får det intrycket, att författaren kan rädda sin enhetliga världsbild på 1700-talet endast genom att i allt högre grad stöda sig på konservativa uttalanden i prästeståndet. Det vore säkert möjligt att konstruera en liknande oförändrad allmän kristen inställning till straffrättsliga problem under detta århundrade genom att börja med uttalanden i riksdagen kring sekelskiftet, för att därefter gå över till ställningstaganden av olika teologer kring mitten av århundradet. Bristen på tidsperspektiv i avhandlingen är även annars påfallande och tar sig bl. a. uttryck i att uttalanden från 1734 och 1609 betecknas som ”samtida” (s. 221, se även s. 230). Å andra sidan bortser författaren inte helt från den historiska utvecklingen, eftersom han eftersträvar att ge en historisk framställning av de enskilda brotten (s. 456), vilket dock främst innebär jämförelser med romersk och medeltida rätt.
    Den ensidiga bilden av det straffrättsliga tänkandet på 1700-talet är delvis betingad av den knappa juridiska litteraturen i Sverige under detta århundrade. Författaren har nöjt sig med att undersöka dels svensk, dels tysk-romersk doktrin, och han har därmed gått miste om möjligheten att med hjälp av den dansk-norska rättsvetenskapliga litteraturen skapa en mera nyanserad bild av det straffrättsliga tänkandet. Någon dansk juridisk litteratur av betydelse fanns ju inte på 1600-talet, men man kan i Christen Otersen Veiles juridiska ordbok finna t. ex. ett ingående försvar för användandet av Mose lag i straffrätten (a. a., förordet till 2 uppl.). Den dansk-norska 1700-talslitteraturen i juridik är överflödande rik jämfört med den svenska, i synnerhet under den senare delen av århundradet. Det räcker med att nämna Ludvig Holbergs och Lauritz Nørregaards läroböcker i naturrätt, som även översattes till svenska och länge användes i Sverige och Finland, Hoiers och Kofod Anchers rättsencyklopedier, Stampes Erklæringer och de talrika systemen över dansk och norsk rätt (Hesselberg, Dons, Kongslew, Nørregaard). Även om de konservativa rättsvetenskapsmännen i allmänhet inte ställde några reformkrav, kände man till den pågående europeiska debatten om bl. a. legalitetsprincipen i straffrätten och tillåtligheten av dödsstraff och tortyr och diskuterade gärna dessa frågor utgående från samhällsfördraget och olika ändamålsenlighetsöverväganden. Av dansk teologisk litteratur citerar författaren endast Niels Hemmingsen, medan den rika 1600-tals-

SvJT 1992 Anm. av Bo H. Lindberg: Praemia et Poenae 767 litteraturen (främst Jesper Brochmand) förblir obeaktad. Jag vill än en gång (se SvJT 1988 s. 129) framhålla vikten av en nordisk jämförelse i arbeten, som behandlar den svenska rättsvetenskapens historia.
    Jag begränsar detaljkritiken till några spridda reflexioner, som uppkommit i samband med genomgången av Lindbergs arbete.
    Språket i avhandlingen är i allmänhet korrekt, om också något tungrott, och jag tar här upp bara ett par detaljer. Författaren böjer latinska ord även mitt i svensk text (t. ex. s. 14, 591, 594), vilket motsvarar praxis på 1700-talet. Nuförtiden har man överallt frångått denna vana, även i tysk text (”dem Corpus Iuris”, ”eines jus ad rem”), trots att också tyskan har kasusböjning. Författarens vana är inte alltid heller språkligt korrekt, t. ex. då han talar om, att försynen verkade ”genom exemplis” (s. 14; ”tårta på tårta”, jfr non verbis, sed exemplis). Författaren skriver däremot ”Loccenius”, ”Calonius” osv. i stället för ”Loccenii” och ”Calonii” utan ens en apostrof för att utmärka genitivformen. — I texten hittar man ett ”obligatio” (s. 23), trots att ordet är feminint. — ”Kvalité” (s. 447 f. och passim) stavas ”kvalitet”.
    I början av avhandlingen (s. 1 not 1) nämner författaren den äldre straffrättshistoriska forskningens legalistiska inriktning, som ledde till att begreppet rättsordning i mycket blev en synonym för legalordningen. Författaren berättar inte, vad han själv förstår med detta viktiga begrepp, och frågan förblev oklar under disputationen. Den nu utkomna delen har underrubriken ”Rättsordningen”, vilket kunde tyda på att författaren inte skulle anse rättspraxis ingå i rättsordningen, en tolkning, som han dock inte syntes vara beredd att acceptera under disputationen.
    Författaren talar (s. 4 f.) om tanken på en försvunnen guldålder som en motsats till framstegstanken, som han förlägger till senare delen av 1700-talet. Författaren nämner inte Peter Englunds arbete ”Det hotade huset”, i vilket visas, att framstegsoptimismen vinner terräng i Sverige i slutet av 1600-talet, att guldåldertanken kritiserades i Uppsala redan år 1643 (a. a., s. 184 f.) och att tanken på det goda framåtskridandet blir central på 1700-talet (a. a., s. 191). Englunds verk saknas även i litteraturförteckningen, trots att det är ett centralt arbete med tanke på författarens tema.
    Enligt författaren (s. 68) fanns det varken i Sverige eller andra länder ”något principellt motstånd mot den romerska rätten”. Detta något vågade yttrande torde jämföras med t. ex. Nehrmans bekanta angrepp på den romerska rätten (Jurisprudentia civilis, s. 14 ff.).
    På s. 135 finner man det utan reservationer framförda förbluffande påståendet, att ”det sena 1700-talet uppfattade Isac Newtons gravitationslag som ett bevis på kärleken som världskraft: Den som håller allt samman”. Denna åsikt var nog knappast typisk för det sena 1700-talet, och författaren anger som enda belägg en tysk avhandling från år 1936 ”Freundschaftskult und Freundschaftsdichtung im deutschen Schrifttum des 18. Jahrhunderts”. Detta är ett exempel på författarens sätt att ibland behandla ensamma citat eller källor som representativa för en hel period, även om han i allmänhet mycket utförligt bevisar sina påståenden.

768 Lars Björne SvJT 1992 Författaren talar i avhandlingens första avdelning nästan uteslutande om dekalogen, de tio budorden, för att först i ett rätt sent skede (s. 291 ff.) gå över till Mose lag, dvs. de straffrättsliga stadgandena i moseböckerna. Indelningen av dessa stadganden, vilken hade stor betydelse för tolkningen, presenteras ännu senare (s. 322 ff.). För nutida, icke bibelsprängda läsare skulle en presentation av detta material och dess indelningar i början av avhandlingen ha varit nyttig.
    Författaren nämner (s. 346) såväl poena extraordinaria som poena arbitraria utan att redogöra för skillnaden mellan dessa begrepp i 1700-talets doktrin.
    Avsnittet om legalitetsprincipens genombrott (s. 373 ff.) kunde med fördel ha berikats med hänvisningar till ställningstagandena i dansk doktrin under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet (Nørregaard, Schlegel, Ørsted).
    Rivandet av gärningsmannens hus betecknas som ett medeltida bruk på biblisk grund, då det gällde landsförrädare (s. 537). Författaren kunde i detta sammanhang gärna ha nämnt rivandet av Corfitz Ulfeldts hus på nuvarande Gråbrødretorv i Köpenhamn. Italiensk medeltidsdoktrin nämns också som en förebild för den av bl. a. Nehrman förfäktade tolkningen, att en kränkt kvinna måste vara ”honesta” för utmätande av legalt straff för brytande av kvinnofriden (s. 566). En mera näraliggande förebild för begränsningen av det straffrättsliga skyddet till ”ärbara” kvinnor fanns i Danske Lov (6–13–16). Det kan nämnas, att man i Danmark senare genom tolkning utsträckte skyddet till t. ex. prostituerade.
    Att Göta hovrätt år 1679 dömde enligt den stränga rättens ordning kan inte förklaras med att hovrätterna måste döma enligt strikt rätt under enväldet (s. 584 not 86).
    Avsnittet om egendomsbrottets straffvärde (s. 633 ff.) borde ha fungerat som ett memento för författaren, då han främst vill tolka den svenska strafflagstiftningen i ljuset av dekalogen och Mose lag. I gamla testamentet var stöld nämligen lika litet som i romersk rätt belagd med dödsstraff, och de bokstavstrogna kalvinisterna kritiserade dödsstraffet för stöld i Constitutio Criminalis Carolina, därför att Guds lag inte stadgade dödsstraff för detta brott och därför att egendom aldrig i värde kunde motsvara en människas liv. I Sverige hade man däremot inte samma betänkligheter, och dödsstraffet för stöld bibehölls i vissa fall ännu i 1734 års lag. Författaren nämner, att man i justitierevisionen ännu på 1740-talet skärpte det lagstadgade kroppsstraffet till dödsstraff för stöld i vissa fall på grund av gärningsmannens ”märkliga arghet” (s. 621) och att t. ex. ännu Nehrman gillade dödsstraff för stöld (s. 635). Detta visar, att man ej var så beroende av Mose lag, som författaren påstår, utan endast vid behov använde denna som ett bekvämt stöd för egna rättspolitiska åsikter. Den rätt fria bibeltolkningen illustreras också av, att man i Sverige, språkligt sett föga övertygande, tolkade tredje moseboks stadgande om dödsstraff för ”bannande” av föräldrar så, att ”bannande” endast betydde fysisk misshandel (s. 600). Författaren referat av dessa debatter visar dock, att endräkten inte var så fullständig, som stora delar av hans arbete ger intryck av.

SvJT 1992 Anm. av Bo H. Lindberg: Praemia et Poenae 769 Motiveringen för dödsstraffets användning vid stöld visar i själva verket, hur lättvindigt man argumenterade för straffskärpningar. Crescentibus delictis exasperantur poenae (vid tilltagande brottslighet bör straffen skärpas) var en fras lämplig i alla situationer under en tid, då man saknade varje form av statistik, som kunde belysa brottslighetens utveckling. Enligt Axel Oxenstierna njöt samtiden ”fructum av förfädernas allvarsamhet”, då redan Magnus Ladulås infört dödsstraff för stöld (s. 640). Författaren undrar inte, hur detta uttalande kunde gå ihop med kravet på ytterligare straffskärpningar, som motiverades med att stölderna ökat. Visserligen kan man med författaren påstå, att bestraffandet av egendomsförbrytare ”var att främja dygden och ingripa i ett kosmiskt-historiskt förlopp till förmån för det goda”, men frågan är, hur uttömmande denna förklaring till ifrågavarande lagstiftning är.
    Bo H. Lindbergs avhandling är trots här påtalade brister ett viktigt bidrag till den alltför knappa forskningslitteratur, som behandlar straffrättsdoktrinen under tidig ny tid, om också vissa av författarens teser och forskningsresultat även i framtiden kan vara föremål för en diskussion och omvärdering. Lindbergs forskningsresultat är relevanta främst, då det är frågan om tänkandet under 1600-talet och förra delen av 1700-talet. Det nära sambandet mellan juridik, moralteologi och moralfilosofi dokumenteras utförligt och övertygande och framstår som en grundläggande tanke genom hela verket. Tidens uppfattning om strafflagarnas betydelse och ändamål skiljde sig helt från den nutida. Strafflagarna var ingalunda en uttömmande uppräkning av de gärningar, som samhället sanktionerade, utan en undervisande och avskräckande exempelsamling, som skulle hjälpa människorna på dygdens väg (författaren talar om lagstiftningens kateketiska syfte). Laglydnaden upprätthölls genom att underrätterna var förpliktade att använda de ofta drakoniska straffen strikt enligt lag. Endast överrätterna, i allmänhet hovrätterna, kunde leuterera, dvs. mildra den praxis, som annars skulle ha blivit olidligt sträng. Denna tudelade rättsskipning var åtminstone före senare delen av 1700-talet inte ett sätt att komma till rätta med en bristfällig och föråldrad lagstiftning, utan en avsiktlig dualism, uppbyggd i avskräckningssyfte. Systemet kunde teologiskt motiveras med Bibelns indelning i det gamla och nya testamentet: det gamla förbundets stränghet, som symboliserades av Mose lag, och det nya förbundets, evangeliets, mildhet och förlåtelse. Den stränga lagstiftningen kunde därför direkt baseras på straffstadganden i Moseböckerna. Författaren dryftar däremot inte, i vilken mån teologiska argument användes som en täckmantel för mera jordnära strävanden av dagsaktuell och politisk natur, fastän hans genomgång av lagstiftningen visar, att man i själva verket inte var så bunden av religionens och etikens krav, som man gärna påstod. Författaren har dock full frihet att vid behandlingen av sitt tema hålla sig till rubrikens gränsdragning ”etik och straffrätt”. Genom Lindbergs avhandling får man en helt ny förståelse för straffrättsdoktrinen och det juridiska tänkandet i allmänhet under tidig ny tid, och man väntar med intresse på den utlovade fortsättningen.
Lars Björne