Andra tankar om civilrättsforskningens arbetsuppgifter
Bert Lehrberg framför i en intressant uppsats (SvJT 1991 s. 753) synpunkter angående den juridiska forskningens arbetsuppgifter. Han inriktar sig särskilt på civilrättsforskningen och har som huvudtes att denna del av rättsvetenskapen numera är alltför praktiskt orienterad. Lehrberg skriver bl. a. att rättsvetenskapsmännen måste våga ägna sig åt att från friare och mer övergripande perspektiv systematisera, analysera och ifrågasätta rättsreglerna som en del av rättsordningen och samhället i stort. Han uttalar också, närmast som en självklarhet, att den juridiska forskningens främsta uppgift i samhället är att underkasta rättsordningen en teoretisk helhetsanalys. Lehrberg betonar värdet av att rättsvetenskapen på olika sätt har kontakt med det praktiska rättslivet och han säger sig inte vilja hävda att den senare tidens starka koppling till den juridiska praktiken enbart är av ondo. Även om Lehrbergs synpunkter alltså är någorlunda nyanserade, är det viktigt att hans grundidé möter motstånd. I uppsatsen framför Lehrberg också åsikter bl. a. om lagstiftningsmetod, om forskningens roll i framtida lagstiftning, om civilrättsforskarnas rättspolitiska ansvar och om tvärvetenskapliga inslag i rättsvetenskapen. Vidare pläderar han för en ”teleologiskt orienterad helhetssyn på rätten”. Även om mycket av detta tål att diskuteras — mina slutsatser är nästan genomgående andra än Lehrbergs — ska jag begränsa detta inlägg till frågan om civilrättsforskningens arbetsuppgifter.

 

Vad ska vi ha den juridiska forskningen till?
Många har under årens lopp ingående analyserat rättsvetenskapen och dess olika grenar. Många har också uttryckt åsikter om den juridiska forskningens mål och medel. Jag ska inte försöka bidra med några djupa funderingar. Mina synpunkter är enkla. För det första: Rättsvetenskapsmännen behövs i hög grad i det praktiska juridiska arbetet. De behövs för att utbilda studenter och praktiskt verksamma jurister, för att medverka i lagstiftningsarbete, för att delta i analys av juridiska problem i bl. a. uppkomna tvister och — framför allt — för att genom juridiskt författarskap systematisera och på andra sätt klarlägga olika problemområden. Rättsvetenskapsmännen har, var och en inom sitt fält, unik överblick och känsla för strukturer och system. Därför är deras medverkan på det juridiska verkstadsgolvet ovärderlig. För det andra: Lehrberg överskattar betydelsen av den ”teoretiska helhetsanalys” som rättsordningen enligt hans mening bör underkastas. En sådan analys har begränsad nytta redan av den anledningen att få personer har intresse och ork att tränga in i den. Dessutom består den i praktiken ofta av för mycket dödkött. På min anslagstavla på arbetet har jag en teckning från någon tidning. En fundersam person säger: ”Vi gick på djupet med vår analys men väl där var det ingen som förstod.” Jag vill något utveckla frågan om värdet av teoretisk juridisk analys. Lehrberg menar uppenbarligen inte att den rekommenderade helhetsanalysen ska ha som enda syfte att vidga kunskaperna och insikten hos forskaren själv och andra rättsvetenskapsmän. Avsikten är i stället att resultaten så småningom ska komma till nytta på ett eller annat sätt.

SvJT 1992 Göran Lambertz 79 Främst lagstiftaren ska få användning av resultaten (se särskilt s. 759 och s. 761). Men analysen avses även få ett värde i rättstillämpningen (s. 760). Jag håller med om att djupgående teoretiska överväganden ofta är nödvändiga för att juridiska problem ska kunna lösas på ett acceptabelt sätt. I lagstiftningsarbetet behövs sådana överväganden bl. a. för att regelsystemet ska behålla sin konsistens. En eller annan lag skulle säkert ha blivit bättre om det getts tid till en ordentlig systematisk analys. Men vad Lehrberg förespråkar är en fristående analys ”bland annat till förberedande av ny lagstiftning” (s. 759) men utan anknytning till något särskilt lagstiftningsprojekt eller något specifikt juridiskt problemområde. Arbetet ska bedrivas från ett ”övergripande perspektiv”. Såvitt jag förstår ska ett viktigt syfte vara att förhindra att systemfel och andra inkonsekvenser uppkommer i nya lagar. Lehrberg nämner också att nya allmänna läror kan konstrueras utifrån den teoretiska grundforskningens rön och läggas till grund för framtida regelbildning. Syftet är gott, men sannolikt blir nyttan av sådana forskningsinsatser oftast marginell. Åtminstone bland praktiskt verksamma jurister uppfattas nog den teoretiska grundforskningen ganska allmänt som otillräckligt probleminriktad. Resultaten blir för abstrakta och svåra att applicera på verkliga problem. Pulsen i såväl lagstiftningsarbete som rättstillämpning är så snabb att övergripande analyser, som inte framstår som omedelbart intressanta, gärna förbises. Härtill kommer, för lagstiftningens del, att kraven på internationell rättslikhet blir alltmer framträdande, vilket i sig minskar intresset för inhemsk teoretisk analys. I huvudsak bör de nödvändiga fördjupade övervägandena kunna göras inom ramen för lagstiftningsprojekten. Då kan analyserna bli målinriktade och effektiva. Här gör rättsvetenskapsmännen viktiga insatser. Ett allvarligt bekymmer är dock att kraven på snabba resultat ofta medför att utredningar får arbeta under så begränsad tid att de inte hinner genomföra någon rejäl systematisk genomgång eller teoretisk analys i övrigt. Om forskaren vill göra nytta bör han tveka att följa Lehrbergs rekommendation. Att ett litet antal personer får en fördjupad insikt har visserligen ett värde i sig och kan på sikt ibland omsättas i praktisk nytta. Men detta bör inte räcka för att göra den teoretiska forskningen till ett huvudnummer inom rättsvetenskapen. Jag tror alltså att forskningen slår in på fel väg om den lägger större vikt vid de teoretiska delarna. Utvecklingen mot en alltmer praktiskt inriktad juridisk forskning har varit av godo. Vi bör sträva efter att ytterligare öka nyttan av rättsvetenskapen genom ett intensivare och mer välordnat utbyte mellan forskning och lagstiftning/tillämpning.

 

Slutord
Alla som har ägnat sig åt juridik under några år vet hur lätt det är att hamna snett i den analys som ska ligga till grund för lösningen av ett juridiskt problem. Det är nästan alltid något man missar när man går igenom saken första gången. Om man läser en utläggning i ämnet blir man klokare. De grundliga problemstudier som görs i bl. a. doktrinen är därför omistliga hjälpmedel i det juridiska arbetet.

80 Andra tankar om civilrättsforskningens arbetsuppgifter SvJT 1992 Vi måste ha ett antal kvalificerade jurister som behärskar sina rättsområden utan och innan och som ägnar sig väsentligen åt att tänka, utreda, sammanställa, systematisera och kritisera. Utan det probleminriktade arbete som utförs av dessa rättsvetenskapsmän skulle lagstiftare, domare, advokater och andra praktiker ha betydligt svårare att hitta rätt i den ofta snåriga juridiska djungeln. Det är detta stöd åt lagstiftning och tillämpning som enligt min mening är den juridiska forskningens främsta uppgift i samhället, inte — som Lehrberg anser — att underkasta rättsordningen en teoretisk helhetsanalys. Till sist en liten elakhet. Inom rättsvetenskapen är det inte ovanligt att öppet och ohämmat framhålla egna bedrifter på ett sätt som för andra skulle kännas generande. Det kan ske bl. a. genom täta hänvisningar till egna arbeten. Av sådant får man emellertid intrycket att vederbörande forskare har ett förhållandevis smalt både synfält och synsätt. Det framstår dessutom som tämligen pretentiöst.
Göran Lambertz