Aktuella spörsmål

 

 

Ett rättsfall från EG-domstolen. Om en italiensk flickas rätt till tyska studiemedel för studier i hemlandet
Bakgrunden
Rom-fördragets art. 48 förbjuder all diskriminering på grund av nationalitet av arbetstagare, som är medborgare i en medlemsstat och som bosatt sig i en annan medlemsstat, såvitt avser sysselsättning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor.
    Principen har genom förordning 1612/68 konkretiserats så att också arbetstagarens familj har rätt till icke-diskriminerande behandling; artikel 12 ålägger medlemsstaterna att tillförsäkra barnen rätt till allmän undervisning, praktik och yrkesutbildning på samma villkor som medborgare i värdstaten. En förutsättning är dock att barnet är bosatt i värdlandet.
    Rättsfallet Carmina di Leo mot Land Berlin (1990) ERC I-4185) handlar om en italiensk flicka, dotter till en italienare som arbetat i Västtyskland under många år. Carmina hade växt upp där och ville nu utbilda sig till läkare vid universitetet i Siena, som ligger i hennes hemland Italien. (Hennes betyg räckte inte till för antagning till läkarutbildning vid tyskt universitet.) Hon ansökte om studiemedel hos vederbörande tyska myndighet men fick avslag med motiveringen att -— enligt den tillämpliga tyska lagen — endast tyska medborgare, statslösa och flyktingar kunde få bidrag till studier utanför Tyskland.
    Carmina överklagade och gjorde gällande att hon enligt EG-rätten hade rätt till samma behandling som om hon hade varit tysk medborgare. Detta föranledde den tyska domstolen Verwaltungsgericht Darmstadt att förklara målet vilande och fråga EG-domstolen om artikel 12 i förordning 1612/68 skall tolkas så att de barn som omfattas av stadgandet skall behandlas som medborgare i värdlandet, inte bara med avseende på utbildning där, utan också i fråga om utbildning i hemstaten.

 

Ståndpunkterna i målet
I förfarandet inför EG-domstolen intog tyska regeringen, å ena sidan, och italienska regeringen och EG-kommissionen å andra sidan, olika ståndpunkter.
    Tyska regeringen hävdade att artikel 12 inte var relevant. Den som studerar utanför Tyskland kan, menade tyska regeringen, inte längre anses bosatt i Tyskland. Syftet med artikel 12 var, fortsatte tyska regeringen, att främja arbetstagarens och hans familjs integrering i värdstaten. Studier i hemlandet kunde knappast bidra till en sådan integrering. Syftet med den tyska lagens begränsning till tyska medborgare, statslösa och flyktingar var enligt tyska regeringen att hindra att någon fick bidrag både från Tyskland och från hemstaten.

SvJT 1993 Ett rättsfall från EG-domstolen 171 Kommissionen och italienska regeringen resonerade i stället så här: Det avgörande för tillämpligheten av artikel 12 är att barnet är bosatt i det värdland föräldrarna valt, inte i vilket land barnet skall studera. För den händelse barnet skulle få rätt till bidrag också från hemstaten kunde detta bidrag beaktas vid beräkning av vilket bidrag barnet skulle erhålla från värdlandet.

 

Domen
Den sistnämnda ståndpunkten fick framgång i EG-domstolen. Här följer ett referat av domskäl och domslut. Referatet ger inte en ordagrann översättning av domskälen, eftersom en sådan befunnits bli otymplig och svårläst. För underlättande av en jämförelse med källan börjar varje stycke med en siffra. Siffrorna motsvarar EG-domstolens numrering av styckena.

 

12. Enligt sin ordalydelse är artikel 12 inte begränsad till utbildning inom värdlandet. Bosättningsvillkoret i artikeln är avsett att göra rätten till likabehandling begränsad till barn som är bosatta i värdlandet. Det innebär dock inte att rätten till likabehandling beror på var studierna genomförs. 13. Det måste också beaktas att syftet med förordningen 1612/68, fri rörlighet för arbetstagare, är att uppnå bästa möjliga villkor för integrering av arbetstagarens familj i värdlandets samhälle, varvid den fria rörligheten skall tryggas i enlighet med principerna om frihet och värdighet. Om sådan integrering skall kunna bli framgångsrik, är det väsentligt för barnen att ha chansen att välja utbildning på samma villkor som medborgarna i värdlandet.
    14. Artikel 7 (2) i förordning 1612/68 ger arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat rätt till likabehandling i annan medlemsstat med avseende på sociala förmåner. Enligt det stadgandet måste en medlemsstat, som ger egna medborgare möjlighet till utbildning eller praktik i annan medlemsstat, utsträcka den möjligheten till andra medlemsstaters arbetstagare som är bosatta inom dess teritorium. (Se rättsfallet Matteucci (1988) ECR 5589.) 15. Samma princip måste tillämpas på barn som omfattas av artikel 12. Den artikeln fastslår, på samma sätt som artikel 7 (2), en allmän regel om skyldighet för medlemsstaterna att i fråga om utbildning säkerställa likabehandling mellan sina egna medborgare och barn till arbetstagare som är medborgare i annan medlemsstat och bosatta i värdstaten. I enlighet därmed måste en medlemsstat, som ger sina medborgare möjlighet att få bidrag till utomlands anordnad utbildning eller praktik, tillse att barn till arbetstagare från andra medlemsstater åtnjuter samma förmåner.
    16. Att barnet vill genomföra utbildningen i sitt hemland förändrar inte bedömningen. Varken villkoret om bosättning i artikel 12 eller syftet med förordning 1612/68 berättigar till en sådan inskränkning som, för övrigt, skulle leda till ett annat slags diskriminering av barnen till Gemenskapens arbetstagare i jämförelse med värdlandets medborgare.

172 Brita Sundberg-Weitman SvJT 1993 17. Av alla dessa skäl blir svaret till den tyska domstolen att artikel 12 i förordning 1612/68 måste tolkas så att barn som avses med stadgandet skall behandlas som medborgare i värdlandet med avseende på erhållande av utbildningsbidrag, inte bara när utbildningen eller praktiken genomförs i värdlandet utan också när den tillhandahålls i den stat där barnet är medborgare.

 

Kommentar
Så som fallet presenterades för domstolen genom de argument Tyskland framförde förelåg två frågeställningar. För det första: innebar den tyska lagens differentiering mellan å ena sidan, tyskar, statslösa och flyktingar och, å andra sidan, andra utländska medborgare än flyktingar överhuvudtaget en diskriminering? För det andra: om åtskillnaden innebar en diskriminering, föll denna diskriminering inom ramen för tillämpningsområdet av förordningens artikel 12? Begreppet diskriminering är i internationell rätt numera ett vedertaget rättsligt begrepp som kan definieras så att ett och samma subjekt (i detta fall Tyskland) behandlar två eller flera objekt (i detta fall sökande av studiemedel för studier utomlands) olika till nackdel för vissa, trots att objekten är i jämförbar situation. Begreppet innefattar alltså 1) subjektsidentitet 2) jämförlighet med avseende på objekten och 3) missgynnande effekt.
    Det av dessa tre rekvisit som i allmänhet är svårast att hantera är jämförligheten. Det kallas ofta — och kan lika gärna kallas — ”avsaknad av giltigt skäl” (non-justification). Vad detta rekvisit står för är, oberoende av vad det kallas, ett värderande omdöme av typ ”god eller dålig”, ”försvarligt eller icke”.
    I EG-domstolens praxis har rekvisitet jämförlighet hanterats så att man prövar dels syftet med särbehandlingen, dels dess generella effekt, dels ock dess nödvändighet i förhållande till syftet. (Jag har utvecklat detta i ”Discrimination on Ground of Nationality” 1977.) En särbehandling är enligt dessa prövningsvinklar inte försvarlig om syftet med den framstår som illojalt i förhållande till EG-rätten, t ex om det är ekonomisktprotektionistiskt (jämför den folkrättsliga bona fideprincipen och EECfördragets artikel 5 om skyldighet för medlemsstaterna att underlätta att gemenskapens uppgifter fullgörs). Inte heller är en särbehandling försvarlig om den — oavsett syftet — har sådana verkningar att den skulle göra en i fördraget garanterad frihet illusorisk. Slutligen är en särbehandling inte försvarlig om syftet med den kunde ha uppnåtts utan missgynnande effekt för någon som har rätt till likabehandling (detta brukar hänföras till proportionalitetsprincipen).
    I detta fall angav tyska regeringen som syfte för särbehandlingen att begränsningen av förmåner till tyska medborgare, statslösa och flyktingar skulle hindra dubbla bidrag, dels bidrag från Tyskland, dels från utlänningens hemstat. Detta syfte kan inte anses illojalt; det är inte protektionistiskt eller eljest i strid mot någon EG-rättslig princip.
    Inte heller kan sägas att differentieringen i fråga skulle göra EG-rättens princip om fri rörlighet för arbetstagare illusorisk.

SvJT 1993 Ett rättsfall från EG-domstolen 173 Däremot ger det tredje testet utslaget att särbehandlingen inte var försvarlig, ty — som kommissionen påpekade — kunde det i och för sig lojala syftet med särbehandlingen ha uppnåtts genom att man vid beräkning av det bidrag sökanden skulle ha från Tyskland gjorde avdrag för det bidrag han eller hon kunde få från hemstaten. Som domstolens generaladvokat påpekade fanns för övrigt regler av sådan innebörd i den tyska lagen, och i dem låg inte något missgynnande, tvärtom var de ägnade att åstadkomma likabehandling under förutsättning att de tillämpades utan avseende på nationalitet.
    Den tyska lagens missgynnande av andra utländska medborgare innebar således klart en diskriminering på grund av nationalitet, och detta diskuteras inte ens i domen, som i stället uppehåller sig vid frågan om diskrimineringen föll inom tillämpningsområdet för förordningens artikel 12.
    Därvid konstaterar domstolen först att ordalydelsen inte ger något stöd för att studier utanför värdlandet skulle vara undantagna. Därefter kommer hänvisningen till förordningens syfte att åstadkomma integrering i värdlandet i enlighet med principen om frihet och värdighet. Och enligt domstolen är det då en väsentlig förutsättning att den utländska arbetstagarens barn har samma chanser till utbildning som de barn som är medborgare i värdlandet.
    På den här punkten kom ju tyska regeringen med en invändning som också den hänförde sig till integrationssyftet men som ledde till rakt motsatt slutsats. Syftet med artikel 12 är ju barnets integration i värdlandet. Hur kan en italiensk flickas studier i hemlandet främja hennes integration i Tyskland? Detta påpekande från den tyska regeringens sida synes mig så träffande att domstolens hänvisning till begreppet frihet och värdighet för motsatt slutsats förefaller otillräckligt. Det finns emellertid ett stycke i preambulen till förordning 1612/68 som på ett mera konkret sätt motiverar den slutsats domstolen kom till.
    I det stycket understryks att arbetstagarnas och deras familjers rätt till fri rörlighet är avsedd, inte bara att tillfredsställa medlemsstaternas ekonomiska behov, utan också att säkra möjlighet för individer att förbättra sina levnads- och arbetsvillkor och att uppnå ”social framgång”. Om den tyska lagen utestänger Carmina di Leo från studiebidrag för den läkarutbildning hon åstundade — och som hon hade haft chans till om hon varit tysk medborgare — hade hon inte samma möjlighet som tyska medborgare att påverka sina levnadsvillkor och sin sociala status. Därmed är det tydligt att den tyska regeringens perspektiv var för snävt. Carmina di Leo kunde genom att ta läkarexamen i Italien påverka sina levnadsvillkor och sin sociala status i Tyskland, allra helst som medlemsstaterna enligt en särskild konvention erkänner läkarlegitimation i en medlemsstat som giltig i andra medlemsstater.
Brita Sundberg-Weitman