Konferens om den Tjeckiska straffprocesslagstiftningen
Efter ”sammetsrevolutionen” i november 1989 har utvecklingen gått snabbt i Tjeckoslovakien. Marknadsekonomien har lockat fram en utpräglad småföretagaranda som lett till snabb etablering av privata rörelser av allehanda slag. Det märks i Prags gatubild bl. a. genom den omfattande renoveringen av byggnader och fasader i de centrala delarna. Eftersom privatiseringen av de stora förlustbringande statliga företagen ännu inte hunnit långt — vilket tillsammans med den utbredda småföretagsamheten utgör förklaringen till den ännu nästan obefintliga arbetslösheten — är emellertid de allmänna finanserna liksom i andra förutvarande ”folkdemokratier” urusla och levnadsstandarden låg i jämförelse med Västeuropa.
    Det stora, allt annat överskuggande problemet är emellertid den delning av landet i två självständiga stater, den tjeckiska republiken och den slovakiska republiken, som trätt i kraft den 1 januari 1993. Bland mycket annat negativt medför detta ett omfattande dubbelarbete med omdaningen av de delar av lagstiftningen som ännu inte hunnit anpassas till de nya demokratiska idealen (angående rättsutvecklingen i Tjeckoslovakien t. o. m. mars 1991 se Michael Bogdan i SvJT 1991 s. 353 ff.).
    Beträffande straffprocesslagstiftningen har en kommitté på det federala (tjeckoslovakiska) planet arbetat i ett par års tid utan att kunna enas om ett reformförslag och nu har arbetet övertagits av det tjeckiska justitieministeriet, som begärt experthjälp från Europarådet. Den 20–22 oktober 1992 samlades därför ett 50-tal tjeckiska domare, åklagare, brottmålsadvokater och processualister tillsammans med jurister från Danmark, England, Frankrike, Sverige och Tyskland på det charmiga barockslottet Liblice några mil utanför Prag för att försöka dra upp riktlinjer för det fortsatta reformarbetet. Mötet utgjorde ett led i Europarådets ”Demosthenes” eller ”Démo-Droit Programme” (uppkallat efter statsmannen och vältalaren i Aten på 300-talet f. Kr.) för lagstiftningsreformer i Central- och Östeuropa.
    Efter den avpolitisering av lagstiftningen som ägde rum tämligen snart efter november 1989 återstår nu att förstärka rättssäkerheten samt att förenkla och förkorta såväl förundersökningsförfarandet som domstolsprocessen. Man avser alltså inte att bara återgå till förkrigslagstiftningen, som byggde på den kontinentala inkvisitoriska principen och absolut åtalsplikt, utan man önskar tillgodogöra sig erfarenheterna från rättsutvecklingen i Västeuropa under det senaste halvseklet.
    På sätt och vis står man på samma punkt som i Sverige på 40-talet inför den nya rättegångsbalkens införande. Skillnaden är att man ännu inte bestämt sig för om man skall välja den fransk-tyska modellen, som fortfarande i stor utsträckning präglas av en inkvisitorisk förhandlingsordning med en aktiv domare och materiell processledning, eller den anglo-saxiska eller rentav den skandinaviska modellen med en mer eller mindre utpräglad ackusatorisk förhandlingsordning och en domare som huvudsakligen ägnar sig åt formell processledning. De utländska experterna talade sig varma för fördelarna med sina respektive modeller och

SvJT 1993 Konferens om den Tjeckiska straffprocesslagstiftningen 175 man kunde ibland nästan tro att man befann sig på en processrättslig exportmässa.
    Problemen är emellertid inte bara av lagteknisk art utan ännu mer av ekonomiskt slag. De statliga juristlönerna ligger fortfarande mycket lågt och motsvarar t. ex. busschaufförernas — ett arv från den kommunistiska epoken då man systematiskt nedvärderade de intellektuella yrkena — medan jurister i privat tjänst har mångdubbelt högre löner, inte sällan jämförbara med de västeuropeiska yrkesbrödernas. Domare och åklagare tjänar ungefär lika mycket eller snarare litet: föreligger någon skillnad är det snarast till åklagarnas fördel. Allt fler övergår därför från statlig till privat tjänst. Under det närmaste året väntas sålunda en tredjedel av den tjeckiska republikens 1 500 domare sluta — samtidigt som brottsligheten ökar alltmer! Behovet av en förenkling av rättegångsförfarandet och en uppluckring av den absoluta åtalsplikten är därför akut.
    På samma gång behöver rättssäkerheten förstärkas. Flertalet av de nuvarande domarna och åklagarna tjänstgjorde sålunda även under den kommunistiska regimen och var medlemmar av partiet, varför de är fostrade i en helt annan ideologi än den som kännetecknar en västerländsk rättsstat.
    Det är i sanning ingen lätt uppgift att tillgodose alla dessa motstridiga behov.
Thorsten Cars