Haag-konventionerna (1955 och 1986) om lagval vid internationella köp

 

 

av professor LARS HJERNER

Den svenska lagen 1964 om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker går tillbaka på Haag-konventionen 1955 angående samma ämne. De nordiska länderna — utom Island -— har också antagit konventionen, liksom några centraleuropeiska länder, däribland Frankrike, Italien, Belgien och Schweiz, däremot inte Tyskland, England eller USA. Missnöje med konventionens innehåll i en del avseenden liksom den förhållandevis fåtaliga anslutningen föranledde att 1980 en särskild kommission tillsattes för att revidera 1955 års konvention eller ersätta den med en ny. Denna kommission framlade sin rapport 1984 (Prel. Doc. No 4) vilken därefter behandlades vid en diplomatisk konferens 1985 med resultat att en ny konventionstext utarbetades och därefter signerades den 22 december 1986. Den har ännu icke (mars 1993) ratificerats av någon stat. 1955 års konvention — liksom den häremot svarande svenska interna lagstiftningen — är i sin uppläggning rätlinjig och tämligen lättfattlig. Den gäller internationella köp av lösa saker med undantag för bl. a. köp av fartyg, luftfartyg och värdepapper. Den gäller inte heller vissa beställningsköp. Huvudregeln är att partsviljan avgör lagvalet. Är valet inte uttryckligt skall detta dock otvetydigt framgå av bestämmelserna i avtalet — något utrymme för den hypotetiska partviljan lämnas alltså inte. I avsaknad av partsval tillämpas säljarens lag, dvs. lagen på hans hemvist eller fasta driftställe. Köparens lag tillämpas dock om dennes beställning mottagits i köparens land av säljaren eller representant för denne. För köp på auktion eller börs tillämpas platsens lag. I fråga om sättet, tidsfrister m. m. för undersökningen av godset finns en specialregel, som dock synes mindre viktig. Viktiga är däremot undantagen från konventionens tillämplighet, nämligen beträffande parternas rättshandlingsförmåga, köpavtalets form liksom ”äganderättens övergång” (farans övergång följer dock köpstatutet).

320 Lars Hjerner SvJT 1993 De avseenden i vilka kritik eller önskemål framställdes beträffande innehållet i 1955 års konvention, må här rekapituleras. Först må dock anmärkas att bland anledningarna till att 1955 års konvention icke samlade så många ratifikationer, var läget i övrigt på konventionsfältet. Under 1950-talet pågick inom UNIDROIT ett arbete på att unifiera den materiella köprätten, vilket resulterade i dels två konventioner i Haag 1964, en om uniform lagstiftning om (ULIS), och en om slutande av avtal om internationella köp (ULFIS) vilka också hade betydelse för lagvalsfrågorna även om de ej direkt avhandlade sådana. Ingen av Haag-konventionerna var emellertid särskilt framgångsrik och senare med tillkomsten av United Nation´s Commission on International Trade Law UNCITRAL övertog denna organisation arbetet på en uniformering av den internationella köprätten. Detta resulterade i den s. k. Wienkonventionen 1980 angående avtal om internationella köp av varor vilken i vissa delar av Sverige genomförts genom särskild lag 1987. Denna avser visserligen materiella regler angående internationella köp, men kommer ändå på visst sätt in på den internationella privaträttens område genom sina inledande bestämmelser att lagen skall tillämpas på köp mellan parter vilkas affärsställen är belägna i skilda stater när (a) dessa stater är fördragsslutande stater eller när (b) internationellt privaträttsliga regler leder till att en konventionsstats rätt skall tillämpas. Det är naturligt att stater, som övervägde att ratificera 1955 års konvention, uppsköt detta tills läget klarnat beträffande Haag-konventionerna 1964 och Wienkonventionen 1980. Vad särskilt gäller EG-staterna skall också nämnas Rom-konventionen 1980 angående tillämplig lag på kontraktsrättsliga förhållanden, vilken även omfattar köp. När så småningom 1986 års Haag-konvention tillkommit fanns knappast någon anledning för en stat att överväga ratifikation av den nu föråldrade Haag-konventionen från 1955. Å andra sidan har deltagare i denna konvention, i vart fall icke ännnu, varken frånträtt denna eller tillträtt 1986 års konvention. Vad härefter gäller de punkter på vilka kritik eller önskemål framställts beträffande 1955 års konvention må följande sägas. Inom den internationella kontraktsrätten kan urskiljas två huvudtrender, den ena att finna klara bestämda och därför lätt tillämpliga regler, den andra att tillämpa en individualiserande metod, som tillåter att hänsyn tas till alla skilda omständigheter i det enskilda fallet, dvs. att finna ”the proper law of the contract” eller det lands lag till vilken avtalet har sin ”närmaste anknytning”. 1955 års konvention återspeglar i stort sett den förra metoden. Det är därför klart att anhängare av den senare metoden — främst

SvJT 1993 Haag-konventionerna om Internationella köp 321 praxis och doktrin i common law-länderna — ser en stor brist i 1955 års konvention i det att den lämnar föga utrymme åt en individualisering av kontraktsförhållandena och därå tillämpliga regler. Å andra sidan har anmärkts att begreppen ”sale of goods” och ”international” har lämnats odefinierade och därför blivit vaga och öppna för skilda tolkningar. Framför allt den tyska regeringen har kritiserat konventionen på några punkter, däribland den att lagvalet måste vara uttryckligt eller otvetydigt framgå av avtalets bestämmelser; rekvisiten har här blivit för stränga — forum-val och val av plats för skiljeförfarande borde kunna godtagas såsom ett underförstått lagval. Undantaget i art. 3 (2) från säljarens lag till förmån för köparens lag har fått en mindre adekvat utformning i det att exempel lätt kan nämnas, där säljarens lag bör tillämpas oaktat ordern mottages av säljaren i köparens land. Skilda meningar har också hävdats, huruvida frågor om parternas rättshandlingsförmåga borde behandlas i detta sammanhang och i så fall hur. Vidare är oklart, i vad mån frågor om avtalets tillkomst och giltighet (formation and validity of the contract) omfattas av konventionen. En sådan oklarhet förtjänar att undanröjas. Vidare gör 1955 års konvention undantag för frågor om avtalets form. I flertalet rättssystem är köpet inte formkrävande, men med hänsyn till att vissa länder upprätthåller krav på skriftform (t. ex. Sovjetunionens länder), har andra ansett det av värde att frågan på något sätt behandlas i en lagvalskonvention. Till de viktigare punkterna hör slutligen den att särskilda regler borde uppställas för konsumentköp — vilka sedan tiden för 1955 års konventions tillkomst allt mer kommit att taga lagstiftarens uppmärksamhet i anspråk. En del av dessa synpunkter beaktades i den Draft Convention som upprättades av the Special Commission (Aug. 1984 Doc. Prel. Doc. nr. 4) och som presenterades som ett arbetspapper vid konferensen i oktober 1985. Inte heller konventionstexten såsom den slutligen antogs, tillgodosåg mer än en del av de många synpunkter som framförts — särskilt må framhållas att några regler om konsumentköp inte antogs utan frågan härom lämnades öppen i det att konventionen undantog konsumentköp utan att ange några regler därför. Att vidare ingå på innehållet i denna Draft Convention är knappast längre påkallat; däremot torde — ehuru Sverige inte anslutit sig till 1986 års konvention och dess vidare öde förefaller ovisst — en kortfattad redogörelse för konventionens innehåll och de viktigare artiklarna ha visst intresse; (jfr härtill en Explanatory Report

322 Lars Hjerner SvJT 1993 som utarbetades av konferensens rapportör prof. Arthur Taylor von Mehren, s. 710 ff. i Proceedings of the Extra ordinary Session of October 1985, Diplomatic Conference on the Law applicable to sales contracts).

 

Rubriken
Konventionen avser The Law Applicable to Contracts for the International Sale of Goods. De viktigaste rekvisiten i titeln klarlägges i det följande.

 

Art. 1
Konventionen definierar inte vad som avses med ”international” men ger i denna artikel viss ledning genom att den förklaras tillämplig (a) på köpavtal mellan parter som har sitt respektive affärsställe (eventuell hemvist) i skilda stater, liksom i fall (b) en lagvalsfråga alls uppkommer, dock icke då denna föranleds endast av en lagvalsklausul ej ens om denna åtföljes av ett val av forum eller plats för skiljedom. På sistnämnda punkt (b) förutses dock en möjlighet till reservation.

 

Art. 2 o 3
Det fastslås uttryckligen att fartyg, båtar och flygplan liksom elektricitet omfattas av konventionen, (”goods”, eller ”lösa saker”) under det att från konventionen undantages exekutiva försäljningar, köp av aktier, andra värdepapper liksom pengar; dock att köp som täcks av dokument, såsom konnossement, omfattas av konventionen. Även konsumentköp undantages.

 

Art. 4
Någon fullständig definition av vad som menas med ”sales” ges inte, däremot preciseras att tillverkningsavtal omfattas av konventionen, dock icke när beställaren skall tillhandahålla en avsevärd del (”substantial part”) av det material, som erfordras för tillverkningen. Icke heller räknas till köpavtal, de enligt vilka den part som levererar godset skall utföra arbete eller andra tjänster och detta utgör den övervägande delen (preponderant part) av dennes åtaganden.

 

Art. 5
Frågor om parts rättshandlingsförmåga liksom om representants eller bolagsorgans förmåga att binda huvudmannen faller utanför konventionen, likaså avtal om forumval eller skiljeförfarande, liksom avtalets verkan i förhållande till annan än avtalsparterna.

 

Art. 7
Här fastslås huvudregeln i konventionen, nämligen frihet för parterna att välja tillämplig lag. Sådant val måste vara uttryckligt eller åtminstone klart framgå av avtalets villkor och parternas uppträdande sett i sin helhet. Valet kan gälla hela eller delar av avtalet och kan träffas såväl i samband med avtalets tillkomst som senare under avtalets bestånd.

 

Art. 8
I avsaknad av partsval tillämpas säljarens lag, dvs. lagen på hans hemvist eller affärsställe, när han är näringsidkare.

SvJT 1993 Haag-konventionerna om Internationella köp 323 Köparens lag tillämpas emellertid i en del fall nämligen a) om förhandlingar förts och avtalet ingåtts i parternas närvaro i köparens land, b) om avtalet uttryckligen förutser att säljaren har att fullgöra sin skyldighet att leverera i köparens land, eller c) om avtalet ingåtts på villkor, som huvudsakligen bestämts av köparen och som svar på en uppmaning av köparen till säljare att lämna anbud (a call for tenders).
    Undantaget under c) väcker inte några särskilda betänkligheter, annorlunda dock med undantagen under (a) och (b). Det krävs sålunda enligt (a) inte att någon avgörande del av förhandlingarna förts i köparens land och det förhållandet att avtalet avslutats i köparens land förefaller inte undantagslöst peka på köparens lag.
    Allvarligare blir dock betänkligheterna beträffande undantaget under (b). Åtskilliga leveransklausuler såsom delivered duty paid, exquay och exship förutser att godset avlämnas i köparens land utan att detta förefaller vara ett tillräckligt skäl att tillämpa köparens lag. I vart fall lär sådana följder av valet av leveransklausul kunna komma som en överraskning för säljaren.
    Visserligen förklarade förslagsställarna till denna text — den danske delegaten och den algeriske — att leveransklausuler såsom de i INCOTERMS, inte, såsom konventionstexten kräver, ”expressly provides” att leverans skall ske i köparens land, men såsom också framhölls av ICC-observatören, professor Lando, är en sådan tolkning inte given — fastmera talar åtskilligt för att art. 8(2) b) kan tillämpas i sådant fall (jfr Proceedings s. 661 ff.).
    Regeln om säljarens lag i art. 8 (1) och köparens lag i art. 8(2) följes sedan i art. 8(3) av en s. k. ”escape-clause”, dvs. ett mycket allmänt hållet stadgande att, undantagsvis, när i ljuset av alla omständigheter avtalet är uppenbarligen närmare anknutet till en annan lag än den som följer av art. 8(1) och (2) så skall den lagen tillämpas. Ett så allmänt hållet stadgande skapar naturligtvis en hel del osäkerhet och föranledde åtskilliga meningsutbyten vid konferensen. Som en följd härav infördes en möjlighet för konventionspart att reservera sig på denna punkt, vilket, om såväl säljarens som köparens land gjort sådan reservation, medför att ”the excape clause” inte tillämpas. Ett liknande undantag har införts till förmån för Wien-konventionen när både köpare och säljare har affärsställe i länder som båda anslutit sig till Wien-konventionen.

 

Art. 9
Här stadgas en särregel för köp på auktion eller börs. Som regel tillämpas då platsens lag i avsaknad av giltigt partsval.

 

Art. 10
Första stycket (1) stadgar att frågor om lagvalsklausuls tillkomst och giltighet bedöms enligt den i klausulen utpekade lagen. Andra stycket (2) åter gäller frågor om köpavtalets tillkomst och giltighet vilka bedömes enligt den lag som skulle ha tillämpats, om avtalet hade varit giltigt. Tredje stycket (3) åter innehåller en ”escape-clause” i förhållande till reglerna i första och andra stycket på vilka det knappast är skäl att här närmare ingå.

 

Art. 11

324 Lars Hjerner SvJT 1993 Denna artikel är viktig såtillvida att den, till skillnad från 1955 års konvention, ger regler för bedömning av krav på särskild form. Huvudregeln är (1) att mellan personer i samma land är avtalet giltigt, om det uppfyller formkravet i antingen köpstatutet såsom det bestäms i konventionen eller i lagen på den plats där avtalet ingåtts. Ingås avtalet mellan personer i skilda stater (2) är avtalet giltigt i formellt hänseende, om det uppfyller kraven i antingen köpstatutet bestämt enligt konventionens regler eller formkraven i någon av sagda stater. Ingås avtalet genom representant (3) är i förevarande hänseenden lagen i det land representanten agerar avgörande. Sista stycket (5) av artikeln öppnar en möjlighet till reservation, så att lagvalsreglerna om avtalets giltighet i formellt hänseende inte tillämpas, när en av parterna hör hemma i en stat som gjort sådan reservation.

 

Art. 12
I denna artikel preciseras närmare vilka frågor, som faller under köpstatutets bedömning. Dessa är framför allt a) avtalets tolkning, b) parternas rättigheter och skyldigheter liksom avtalets uppfyllelse, c) tidpunkten när köparen vinner rätt till godsets avkastning, d) tidpunkten för farans övergång, e) giltigheten och verkan mellan parterna av äganderättsförbehåll, f) verkan av icke-uppfyllelse, inbegripet omfattningen av skadestånd, som kan krävas, dock utan hinder av tillämpning av processrättsliga regler i lex fori, g) skyldigheters upphörande (inbegripet preskription och liknande), h) verkan av avtalets ogiltighet. Mot stadgandet i 12 g) i vad det avser preskription och liknande öppnas en möjlighet till reservation.

 

Art. 13
Här följer slutligen en mindre viktig särregel för vissa frågor i samband med undersökning av godset.

 

Art. 14
Här ges närmare anvisningar angående relevant affärsställe och att detta ersättes av hemvist, när parten icke har något ”affärsställe”.

 

Art. 15
Enligt denna artikel menas med termen ”law” i konventionen ”law in force in a State other than its choice of law rules”. Det huvudsakliga syftet med stadgandet är att utesluta ”renvoi”, men eftersom uttrycket kunde läsas så att hänvisningen måste avse en ”gällande rättsordning” och exempelvis inte allmänna rättsprinciper eller ”lex mercatoria” el. dyl. så föreslog den svenska delegationen en tydligare avfattning nämligen: ”in the Convention the word law does not embrace rules of private international law”. Förslaget väckte åtskillig diskussion; somliga menade att den första avfattningen inte utgjorde hinder för hänvisningar till regelkomplex såsom lex mercatoria, medan andra ogillade en sådan möjlighet och därför ville stanna vid den första varianten. Med en ganska knapp majoritet avvisades det svenska förslaget och godtogs huvudförslaget. Troligen får emellertid detta icke uppfattas såsom ett uteslutande av möjligheten av hänvisning till mera allmänt hållna regelsystem, såsom exemplifierade med det svenska förslaget, utan

SvJT 1993 Haag-konventionerna om Internationella köp 325 endast som ett uteslutande av renvoi och andra dylika internationellt privaträttsliga regler (jfr rapporten s. 651, 653, 747).

 

Art. 17
Här fastslås att tvingande regler i lex fori, som tillämpas utan avseende på vilken rätt som i övrigt är tillämplig på avtalet, icke drabbas av konventionen utan får tillämpas utan hinder av denna. Ett förslag inspirerat av Rom-konventionen att även tvingande rättsregler i tredje land kunde ifrågakomma för tillämpning om anknytningen vore stark nog, avvisades (Rapporten s. 747).

 

Art. 18
Här återfinns det sedvanliga förbehållet för ordre public i lex fori.

 

Art. 19 och 20
Upptar vissa regler för stater där olika lagar gäller inom skilda delar av statens territorium, men synes dessa av mindre intresse för en svensk publik.

 

Art. 21
Här har samlats de reservationer till skilda stadganden i konventionen som är tillåtna och vilka i allt väsentligt kommenterats ovan i anslutning till det stadgande reservationen avser.

 

Art. 22 och 23
Dessa avhandlar förhållandet till vissa andra konventioner, såsom Wienkonventionen 1980 angående köp och New York-konventionen 1974 angående preskription. Haag-konventionen tar sålunda inte över en konvention angående någon särskild kategori av internationella köp till vilken en konventionsstat anslutit sig.

 

Konventionen har 1986 remitterats av justitiedepartementet till ett antal svenska instanser för yttrande. Flera av dessa avstod från att yttra sig, andra fann den godtagbar och åter andra fann att Sverige kunde låta frågan om anslutning bero på huruvida ett större antal stater — och då med särskilt hänsynstagande till de nordiska — anslöt sig. De utförligaste yttrandena kom från Sveriges Advokatsamfund, Lunds Universitet och näringslivsorganisationerna (Industriförbundet, Handelskammarförbundet och ICC:s svenska Nationalkommitté gemensamt). Kärvast i tonen var Advokatsamfundet. Samfundet var kritiskt till den s. k. ”escape clause” i art. 8 (3) liksom till det nytillkomna stadgandet i art. 8 (2)(b) att leverans i köparens land medför tillämpning av köparens lag. Sverige borde inte för närvarande tillträda konventionen, även om det senare, om och när ett större antal stater tillträtt konventionen, kunde finnas anledning att ompröva frågan. I vart fall borde möjligheten till en reservation beträffande escape-clause i art. 8(3) utnyttjas.

326 Lars Hjerner SvJT 1993 Näringslivsorganisationerna ställde sig kritiska till såväl art. 8(2)(b) — (köparens lag vid leverans i köparens land) som i viss mån till art. 8(2)(a) och 8(2)(c). Organisationernas slutsatser blev:

 

Sammanfattningsvis är den nya konventionen alltför komplicerad och innehåller undantagsregler till förmån för köparens lands lag som inte är särskilt väl underbyggda och som kan leda till oklarhet och överraskande beslut i avtalsförhållanden. Undantagsregeln i art. 8(2) b framstår som särskilt betänklig. De många reservationsmöjligheterna ökar också komplexiteten i regelsystemet, vilket leder till ökad oklarhet för avtalsparterna. Vid en samlad bedömning framstår undantagsreglerna till förmån för köparens lands lag som en försämring i förhållande till motsvarande reglering i 1955 års Haagkonvention.
    Med hänsyn till denna bedömning av konventionens centrala regler finner organisationerna inte några tungt vägande materiellträttsliga skäl att nu tillstyrka en svensk anslutning till den nya konventionen.
    Å andra sidan är det självfallet en nackdel att så få länder anslutit sig till 1955 års Haagkonvention. Skulle flertalet av Sveriges viktigaste handelspartners — mot förmodan — biträda konventionen kan detta, med hänsyn till värdet av en enhetlig reglering av lagvalsfrågan, på nytt ge anledning att överväga en svensk anslutning.

 

Lunds Universitet var något mindre kritisk men yppade ändå en hel del betänkligheter i synnerhet beträffande de centrala bestämmelserna i art. 8 och det nya momentet i (2) b. och anförde:

 

Tekniskt bildar bestämmelserna i art. 8(3) och (4) i förening med de regler om tillåtliga reservationer som finns i art. 21 ett snårigt och svårgenomträngligt mönster, som är allt annat än förebildligt. Notabelt är vidare att konsumentköp visserligen i allmänhet faller utanför konventionens tillämpningsområde (art. 2c) men att de särskilda regler om sådana köp som fanns med i utkastet har kommit bort vid den slutliga avfattningen av konventionen. Från svensk synpunkt måste denna utveckling bedömas som negativ.

 

Även om den nya konventionen i flera hänseenden innebär ett framsteg i förhållande till 1955 års konvention, lär på vissa andra punkter, som dessvärre är av tämligen central betydelse, de nyheter, som konventionen för med sig, inte motsvara svenska intressen och önskemål, fortsätter nu denna remissinstans. Avslutningsvis finner emellertid universitet att ”skulle den nya konventionen vinna nämnvärt bredare anslutning än sin föregångare, ter det sig tämligen givet att också Sverige bör tillträda konventionen, däremot finns det knappast anledning för Sverige att ta det första steget”.

SvJT 1993 Haag-konventionerna om Internationella köp 327 För egen del är jag beredd instämma i allt väsentligt med vad som sålunda anförts. Att dessa synpunkter inte slagit igenom i konventionen, beror inte på att de förbisetts av den svenska delegationen (till vilken jag hörde) utan på att de vid förhandlingarna inte vunnit tillräckligt stöd. Det närmaste behovet av ledning på detta område tillgodoses redan för närvarande för Sveriges och de nordiska ländernas del av 1955 års konvention, och någon anslutning till 1986 års konvention är knappast förestående. Om Sverige, såsom kan förväntas, anslutes till EG-gemenskapen, aktualiseras också vårt förhållande till Rom-konventionen. Danmark har redan anslutit sig till denna och även om denna konventionstext lämnar en hel del övrigt att önska, torde den rent politiskt ha en viss attraktionskraft.