Haag-konventionerna (1955 och 1986) om lagval vid internationella köp
av professor LARS HJERNER
Den svenska lagen 1964 om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker går tillbaka på Haag-konventionen 1955 angående samma ämne. De nordiska länderna — utom Island -— har också antagit konventionen, liksom några centraleuropeiska länder, däribland Frankrike, Italien, Belgien och Schweiz, däremot inte Tyskland, England eller USA. Missnöje med konventionens innehåll i en del avseenden liksom den förhållandevis fåtaliga anslutningen föranledde att 1980 en särskild kommission tillsattes för att revidera 1955 års konvention eller ersätta den med en ny. Denna kommission framlade sin rapport 1984 (Prel. Doc. No 4) vilken därefter behandlades vid en diplomatisk konferens 1985 med resultat att en ny konventionstext utarbetades och därefter signerades den 22 december 1986. Den har ännu icke (mars 1993) ratificerats av någon stat. 1955 års konvention — liksom den häremot svarande svenska interna lagstiftningen — är i sin uppläggning rätlinjig och tämligen lättfattlig. Den gäller internationella köp av lösa saker med undantag för bl. a. köp av fartyg, luftfartyg och värdepapper. Den gäller inte heller vissa beställningsköp. Huvudregeln är att partsviljan avgör lagvalet. Är valet inte uttryckligt skall detta dock otvetydigt framgå av bestämmelserna i avtalet — något utrymme för den hypotetiska partviljan lämnas alltså inte. I avsaknad av partsval tillämpas säljarens lag, dvs. lagen på hans hemvist eller fasta driftställe. Köparens lag tillämpas dock om dennes beställning mottagits i köparens land av säljaren eller representant för denne. För köp på auktion eller börs tillämpas platsens lag. I fråga om sättet, tidsfrister m. m. för undersökningen av godset finns en specialregel, som dock synes mindre viktig. Viktiga är däremot undantagen från konventionens tillämplighet, nämligen beträffande parternas rättshandlingsförmåga, köpavtalets form liksom ”äganderättens övergång” (farans övergång följer dock köpstatutet).