Folkrättens historia: det ryska bidraget

 

 

Av advokat KAJ HOBÉR

Olof Rudbeck obducerade i sin anatomiska teater i Uppsala en höstdag 1667 ryssen Grigorij Karpovitj Kotosjuichin.1 Denne ryss kontaktade 1664, med användande av namnet Ivan-Aleksander Selitskii, den svenske guvernören i Narva och meddelade att han önskade överlämna upplysningar om Ryssland och ryska förhållanden. Kotosjuichin trädde i svensk tjänst och slog sig ner i Stockholm. En kväll råkar han i gräl med sin hyresvärd, sticker ned denne, som avlider. Kotosjuichin döms till döden och halshuggs. Innan Kotosjuichin går sitt dramatiska öde till mötes nedtecknade han sina intryck från sin tid i den ryske tsarens tjänst. Han tjänstgjorde som hög tjänsteman i tsarens Ambassadörsavdelning vilken handlade frågor rörande Rysslands diplomatiska förbindelser med utlandet.2 Kotosjuichins anteckningar, som upptäcktes först 1838 i Uppsalas universitetsbibliotek av en rysk forskare, och publicerades 1840, innehåller avsnitt om bl. a. ”moskovitiska ambassadörer” samt om ambassadörer och sändebud från andra länder.
    Detta är endast ett, om än något bisarrt, exempel på de många beröringspunkter mellan Sverige och Ryssland som nämns i professor Vladimir Emmanuilovich Grabars monumentala bibliografi, ”The History of International Law in Russia, 1647–1917”. Bibliografin publicerades på ryska (Materialy k istorii literatury mezdunarodnogo prava v Rossii 1647–1917) redan 1958 av Sovjetiska vetenskapsakademin men har hittills varit föga känd utanför Sovjetunionen. Boken har nu översatts till engelska av William E. Butler, professor i internationell och komparativ rätt vid University of London (Clarendon Press, Oxford 1990. 760 s. + lii). Såväl bibliografin i sig som översättningen därav bär vittnesbörd om herkuliska arbetsinsatser och utgör ovärderliga bidrag till den folkrättsliga litteraturen. Med hänsyn till den genomgripande omdaning av det f. d. sovjetiska samhället som nu pågår, ter det sig allt viktigare att granska och söka förstå rättsutvecklingen i Ryssland fram till 1917. Det sönderfall av Sovjetunionen som federal stat som vi bevittnat har givit upphov till omfattande

 

1 Nilsson, Rysskräcken i Sverige (1990) s. 35. 2 Ambassadörsavdelningens benämning på ryska var Posolskij Prikaz.

förändringar i den sovjetiska statens territorium.3 Dessa reser åtskilliga frågor om statssuccession och den sovjetiska statens — och de nytillkomna staternas — identitet vilkas lösning kräver att den rättsliga situationen före 1917 beaktas och analyseras.4 För västerländska jurister är Grabars verk en utomordentlig bibliografisk källa till folkrättens utveckling i Ryssland. För ryska folkrättsjurister ger bibliografin möjlighet till helt nya inblickar i denna utveckling. Även om professor Butlers arbete med översättningen av Grabars bok påbörjades i början av 1980-talet, torde det knappast vara någon tillfällighet att professor Butlers översättning publicerades 1990, sedan omkring fem år av s. k. glasnost rått i det f. d. Sovjetunionen. Mycket av vad som står att finna i Grabars bok har helt enkelt under långliga tider varit otillgängligt för ryska jurister.
    Som antyds i professor Butlers inledning finns ännu åtskilligt material av Grabars hand bevarat framför allt vid Tartus Universitet i nuvarande Republiken Estland. Möjligheterna att studera och bearbeta detta material torde nu vara gynnsammare än någonsin tidigare och skulle säkerligen ge ytterligare värdefull information om folkrättens utveckling i det f. d. Sovjetunionen.
    Professor Grabar anses ha varit en av de mest framstående folkrättsjurister som verkade i det förrevolutionära Ryssland och de närmaste decennierna därefter. Han föddes 1865 i Wien och kom först 1879 till Ryssland, närmare bestämt S:t Petersburg. Efter studier i Kiev och sedermera vid universitetet i Moskva avlade han kandidatexamen 1888. Grabars bana som lärare och forskare inleddes 1893 då han blev erbjuden en tjänst som privatdocent vid universitetet i Tartu, där han sedermera blev ordinarie professor 1903. Han stannade vid universitetet i Tartu — en tid som han själv betraktade som den mest produktiva — fram till första världskrigets utbrott, då han kallades till ryska generalstaben som juridisk rådgivare. Hans uppriktighet och objektivitet gjorde dock att han inte blev långvarig på denna tjänst. Han tjänstgjorde därefter en kort tid som professor vid universitetet i Voronezh (1918–1919), blev emellertid allvarligt sjuk och tillbringade åren 1919–1922 som konvalescent vid Svarta Havet. Under resterande delen av 1920-talet, fram till sin pensionering 1929, tjänstgjorde

 

3 Angående de många och svåra frågor som statssuccession ger upphov till, se t.ex. Eek-Bring, Hjerner, Folkrätten (4 uppl. 1986) s. 65 ff.; Herbig, Staatensuccession und Staatenintegration (1968); Marek, Identity and Continuity of States in Public International Law (1954) och O’Connell, State Succession in Municipal Law and International Law (1967). 4 Som ett resultat av den misslyckade statskuppen i augusti 1991 förklarade sig ett stort antal republiker självständiga vilket har lett till en stor mängd territoriella tvister, enligt vissa beräkningar ca 75, se Financial Times 1991-08-28 s. 2 (”Myriad territorial disputes set to take centre-stage”).

han som juridisk rådgivare åt den sovjetiska regeringen och upprätthöll samtidigt en deltidstjänst som professor vid Moskvas universitet. Vid andra världskrigets utbrott återinträdde han som professor vid universitetet för att leda undervisningen där. Grabar avled 1956 under sitt nittioandra levnadsår. Den bibliografi över Grabars vetenskapliga produktion som professor Butler upprättat visar med all önskvärd tydlighet vilken intellektuell jätte Grabar var; bibliografin innehåller 182 titlar, däribland en stor mängd artiklar. Grabars vetenskapliga tyngdpunkt låg framförallt på folkrättens allmänna problem och folkrättens historia i Ryssland. Hans stora intresse — för att inte säga passion — var dock folkrättens historia under medeltiden och dessförinnan. Mellan 1888 och 1947 publicerade Grabar tjugonio böcker och artiklar om detta ämne.
    Grabar indelar sin bibliografi i fem tidsperioder: 1600-talet; första hälften av 1700-talet; andra hälften av 1700-talet; första hälften av 1800-talet samt andra hälften av 1800-talet och 1900-talets början.5 Beträffande de fyra första tidsperioderna använder Grabar en i allt väsentligt identisk metod: efter en inledande historisk översikt och allmän beskrivning av situationen redogör han för ryska översättningar av utländska verk; ryska diplomaters uppfattningar i specifika folkrättsliga frågor; ryska rättslärdas verk och undervisningen

 

5 Under dessa tidsperioder regerade följande tsarer och kungar i Ryssland och Sverige:

 

RysslandSverige

1600-talet:
Michail III Romanov (1613–1645) Gustav II Adolf (1611–1632) Aleksej Michailovitj (1645–1676) Kristina (1632–1654) Fjodor III (1676–1683) Karl X Gustav (1654–1660) Ivan V och Peter I (1682–1696) Karl XI (1660–1697)

 

1700-talet: Peter I (1689–1725) Karl XII (1697–1718) Katarina I (1725–1727) Ulrika Eleonora (1718–1720) Peter II (1727–1730) Fredrik I (1720–1751) Anna (1730–1740) Adolf Fredrik (1751–1771) Ivan VI (1740–1741) Gustav III (1771–1792) Elisabet I (1741–1762) Gustav IV Adolf (1792–1809) Peter III (1762) Katarina II (1762–1796) Paul I (1796–1801)

 

1800-talet: Alexander I (1801–1825) Karl XIII (1809–1818) Nikolaj I (1825–1855) Karl XIV Johan (1818–1844) Alexander II (1855–1881) Oskar I (1844–1859) Alexander III (1881–1894) Karl XV (1859–1872) Nikolaj II (1894–1917) Oskar II (1872–1907)

Gustav V Adolf (1907–1950)

i internationell rätt vid ryska universitet. Tack vare denna metod får läsaren en mycket god uppfattning om såväl vidden av som djupet i ryska juristers och diplomaters kunskaper i folkrätt under respektive tidsperiod, liksom om de källor de hade att tillgå. Såvitt angår den femte tidsperioden använder Grabar en annan infallsvinkel. Efter att ha omfattande beskrivit undervisningen i folkrätt vid ryska utbildningsanstalter ger Grabar en tematisk översyn över alla i Ryssland publicerade arbeten rörande folkrätt. Härigenom åstadkommer han en beskrivning — låt vara i kortform — av praktiskt taget samtliga ryska folkrättsjuristers ställningstaganden i olika frågor under den aktuella perioden.
    Det är omöjligt att inom ramen för en recension göra rättvisa åt Grabars omfattande verk. Vad som följer nedan är blott korn ur denna veritabla guldgruva.
    Bibliografin tar sin början i 1600-talet under Aleksei Mikhailovichs tid som regent. Grabar spårar dock i själva verket ännu tidigare exempel på rysk diplomatisk praxis och konstaterar att någon folkrättslig doktrin ej fanns vid denna tidpunkt, även om enstaka folkrättsliga principer var kända och tillämpades. Således fanns regler om diplomatisk immunitet och om diplomaters rätt att tullfritt in- och utföra ägodelar. På traktaträttens område gällde otvetydigt pacta sunt servanda och brott mot traktatsbestämmelser ansågs strida mot internationell rätt. Det är intressant att härvidlag notera en avvikelse mellan rysk och västerländsk uppfattning vid denna tid: enligt Moskvas diplomater gällde en traktat endast under suveränens livstid; vid hans frånfälle upphörde rättigheter och skyldigheter enligt överenskommelsen i fråga och det ålåg den nye suveränen att ta ställning till huruvida överenskommelsen skulle förnyas; i Västeuropa däremot började alltmer uppfattningen göra sig gällande att suveränen ingick traktater ej endast för egen del utan även å statens vägnar. Traktater skulle vara skriftliga, ratificeras (vilket skedde genom att suveränen kysste det heliga korset i närvaro av dem som medfört traktatsdokumenten), förses med sigill och överlämnas. Ett tredje område inom vilket klara regler fanns var krig och krigstillstånd. Krig var ej förbjudna, men måste vara rättfärdiga, dvs. anledningen till krigets påbörjande måste vara rättfärdig — t. ex. brott mot en traktatförpliktelse — och kunde ej påbörjas utan föregående krigsförklaring. Beträffande krigsfångar gällde som huvudregel att dessa endast återlämnades mot lösen. I förhandlingar med Sverige 1557 tycks emellertid denna fråga ha gjorts beroende av vem som varit rättfärdigad att föra krig: Ryssland hävdade att eftersom Sverige ej varit rättfärdigat skulle lösen

betalas för de svenska krigsfångarna, medan de ryska skulle återlämnas utan lösen, då det av Ryssland inledda kriget var rättfärdigt.
    De folkrättsliga regler som fragmentariskt angivits ovan är baserade på de rapporter som moskovitiska ambassadörer upprättade (ry. stateinye spiski) och sände till det dåvarande utrikesdepartementet som utgjordes av tsarens s. k. Ambassadörsavdelning. Dessa diplomater var de tidigaste ryska rättslärde, såvitt avser internationella förhållanden. Grabar redogör för dessa diplomaters arbete och för deras synpunkter på specifika folkrättsliga frågor. Det är således vid denna avdelning som den tidigare omnämnde Kotosjuichin tjänstgjorde fram till sitt avhopp 1664. Hans noteringar består inalles av tretton kapitel, varav två innehåller regler för ryska diplomater. Även om hans verk tenderar att framhäva de negativa aspekterna av arbetet vid det ryska hovet, utgör det onekligen ett mycket värdefullt dokument för förståelsen av dåtidens diplomatiska förbindelser.
    Grabar utvärderar även inflytandet som utövades av översättningar av utländska verk och av ledande författare, såsom Maksim Grek (1480–1556), som var av albanskt ursprung och sydslaven Jurij Kasparovich Krizhanich (1618–1683). Ovan har uttrycken ”folkrätt” och ”folkrättsliga regler” använts; det bör dock framhållas att begreppet ”folkrätt” (ius gentium) inte vann inträde i Ryssland förrän under 1700-talet, under Peter den Stores tid. Icke desto mindre visar den kortfattade redogörelsen ovan att Moskva och moskovitiska diplomater hade klara och bestämda uppfattningar i åtskilliga internationella frågor av rättslig karaktär. Första hälften av 1700-talet — vilken är den andra tidsperioden i Grabars redogörelse — präglas av Peter I och hans febrila verksamhet för att försöka omvandla Ryssland till en västerländsk stat. Under perioden infaller det stora nordiska kriget, från den stora svenska segern vid Narva i november 1700 till den Karolinska arméns undergång vid Poltava 1709 med freden i Nystad 1721 som slutpunkt för det svenska stormaktsväldet.6 Genomförandet av Peter I:s reformer krävde en stor mängd specialister, i stor utsträckning med kunskap om teknik, naturvetenskap och hantverk men även specialister på det juridiska området. Dessa specialister rekryterades ofta från utlandet. Det krävdes emellertid även att dessa kunskaper spreds bland tjänstemän och andra vid det ryska hovet. För att åstadkomma detta beordrade

 

6 Genom frederna 1719–1721 rasade den svenska stormakten samman: 1719 slöts fred med Hannover. Bremen-Werden avträddes då; 1720 slöts fred med Preussen, som erhöll Vorpommern fram till floden Peene, samt öarna Usedom och Wollin; slutligen genom freden i Nystad tvingades Sverige avträda Keksholms län, Ingermanland, Estland, Dagö, Ösel, Livland, Viborg samt del av Karelska näset.

Peter omfattande översättningar av utländska verk. Det ryska hovets diplomater och andra sändebud utomlands uppmanades att ta med sig och skicka hem utländska böcker till Ryssland. Grabar uppehåller sig inledningsvis vid denna översättningsverksamhet under 1700-talets första hälft. Bland de folkrättsliga verk som översattes till ryska nämns särskilt Grotius De jure belle ac pacis, Pufendorfs Juris naturae et gentium, libri octo samt Wicqueforts The Ambassador and his Functions. Ytterligare ett verk av Pufendorf — De Officio hominis et civis — gillades mycket av Peter I och översattes till ryska på Peters direkta uppmaning. Få av dessa översatta verk publicerades emellertid utan var främst avsedda för tjänstemännen vid hovet till vägledning för dem vid handläggandet av ärenden inom ramen för utrikesförvaltningen. Överhuvudtaget var det enligt Grabar så att folkrättsliga och därmed förknippade frågor föga intresserade privatpersoner vid denna tid.
    För att få en korrekt uppfattning om den folkrättsliga litteraturen är det därför nödvändigt att närmare studera de officiella aktstycken som åstadkoms av diplomater och andra hovets tjänstemän, vilket Grabar gör i det följande avsnittet. Där framhäver han Peters egen verksamhet i detta avseende, framför allt hans Militära Reglemente av 1716 i vilket soldatens rättigheter och skyldigheter preciserades och hans Örlogsreglemente av 1720. Även om Peter I själv måste betraktas som en av de främsta diplomaterna, kunde han naturligtvis inte själv bära hela bördan för handhavandet av utrikes angelägenheter. Han var i behov av ett stort antal diplomater. Grabar redogör kortfattat för de främsta diplomaterna under denna tidsperiod, såsom Shafirov, Postnikov och Khilkov; den senare var ryskt sändebud i Stockholm när det stora nordiska kriget bröt ut.
    Grabar avslutar denna tidsperiod med ett 30-sidigt avsnitt om specifika folkrättsliga frågor såsom dessa återspeglas i olika officiella aktstycken. Det som i detta sammanhang ur svensk synvinkel tilldrar sig störst intresse är den ovan nämnde Shafirovs avhandling om kriget med Sverige, som trycktes 1717.7 Boken är den första icke-officiella avhandlingen om folkrätt som publicerats direkt på ryska. Den karaktäriseras av Grabar som en bok av högsta kvalitet,

 

7 Bokens fullständiga titel upptar två tryckta sidor. Samtidigt trycktes en översättning till tyska. Den förkortade tyska titeln lyder: ”Raisonnement, Was für Rechtmässige Ursachen Se. Czaarische Majestät, Petrus der Erste Czaar und Kayser aller Russen etc. etc. etc. gehabt, den Krieg wieder den König in Schweden Carolum XII Ao. Christi 1700 anzufangen, und welcher von diesen beyden hohen Potentaten währenden solchen Krieges mehr Moderation und Inclination zum Frieden gezeigt.” Den tyska versionen återfinns idag på Leningrads Allmänna Bibliotek. Senare har en engelsk version upptäckts som återfinns på Library of Congress i Washington D.C., och som publicerats 1973 av Oceana Publications Inc.

väl i paritet med vad som publicerades i övriga Europa vid denna tidpunkt. Även om författaren otvetydigt är Shafirov i egenskap av privatperson, är boken tillkommen på uppmaning av Peter I och syftade till att rättfärdiga påbörjandet av det stora nordiska kriget. Boken sönderfaller i tre delar, vilka behandlar krigets orsaker, anledningen till krigets förlängning och vem av parterna som fört kriget med störst återhållsamhet.
    I den inledande delen förklaras att Peter I var skyldig att till Ryssland återbörda de historiska ryska områdena Karelen och Ingermanland vilka Sverige orättmätigt tillskansat sig under den stora oredans tid, ca 1605(Boris Godunovs död)–1613(Michail Romanovs tillträde). Shafirovs argument utgör en tidig variant på teorin om s. k. unequal treaties i det han gör gällande att Ryssland påtvingats överenskommelser innebärande landavträdelser.8 Även om detta förhållande i sig enligt Shafirov skulle ha utgjort tillräcklig grund för att förklara Sverige krig, hade Peter I dittills avstått därifrån. Det som istället utlöste kriget var de oförrätter Peter I hade fått utstå då han som medlem av den Stora Ambassaden passerade Riga. Den Stora Ambassaden var Peter I:s resa till Holland i syfte att framförallt studera skeppsbyggnadskonsten, men som även omfattade besök av andra europeiska stater. Den Stora Ambassaden lämnade Moskva den 10 mars 1697. På vägen till Holland passerades Riga i det svenska Livland. Rigas guvernör var då Erik Dahlbergh. Det ryska sällskapet fick ett tämligen kyligt mottagande. Det som gjorde Peter rasande var att Dahlbergh vägrade de ryska gästerna tillträde till fästningen, sedan de enligt Dahlbergh visat fästningen ett alltför ingående intresse genom att bl. a. företaga mätningar och göra anteckningar.
    I den tredje delen av sin bok behandlar Shafirov ett antal frågor rörande folkrätten i krig, t. ex. diplomaters ställning i krigförande stater, behandlingen av civila och krigsfångar, brott mot traktater, kapitulation och repressalier. Det framförs bl. a. klagomål mot de ryska krigsfångarnas behandling i Sverige: i Stockholm fick de gå till fots ”som vilka andra fångar som helst”; de ryska generalerna tvingades lämna ifrån sig sina svärd. Denna behandling ledde till

 

8 Numera regleras traktaters ogiltighet huvudsakligen av 1969 års Wienkonvention om traktaträtten. Artiklarna 46–53 anger olika ogiltighetsgrunder. Där återfinns traditionella ogiltighetsgrunder som svek, misstag, korruption av förhandlare och våld mot förhandlare. I Art. 42:1 anges de angivna ogiltighetsgrunderna vara uttömmande. Begreppet ”unequal treaty” används emellertid inte i traktattexten. Frågan om, och även definitionen av, ”unequal treaties” är därför omstridd. Teorin om ”unequal treaties” förfäktades av vissa på sin tid kommunistiska stater, däribland Sovjetunionen, se t. ex. Kozhevnikov (ed.) International Law (1960) 248, 280–281.

att Peter lät de svenska krigsfångarna genomlida samma förödmjukelse vid inmarschen i Moskva efter slaget vid Poltava.9 Peter I:s regenttid markerade en vändpunkt i folkrättens utveckling i Ryssland. Det blåstes liv i denna del av rättsvetenskapen, dels genom översättning och spridning av de ledande västeuropeiska verken och dels genom de ryska diplomaternas verksamhet. Denna vitalisering avtog väsentligt under de följande fyra decennierna och återkom inte förrän Katarina den Stora kom till makten.
    Den tredje tidsperioden som Grabar behandlar — andra hälften av 1700-talet — sammanfaller i allt väsentligt med Katarina den Storas regenttid (1762–1796). Under denna tid var den ryska utrikespolitiken framför allt inriktad på att försvaga landets grannstater, enkannerligen Polen, Sverige och Turkiet. För svensk del resulterade detta bl. a. i det svensk-ryska kriget 1788–1790 vilket Ryssland förde samtidigt som det befann sig i krig med Turkiet. Det svensk-ryska kriget medförde ej några gränsjusteringar. Grabar uppehåller sig något vid detta krig när han beskriver Katarina den Storas och hennes diplomaters verksamhet på det internationella planet, efter att han först redogjort för utländska verk översatta till ryska, varvid bl. a. Montesquieus De l’esprit des lois och Nettelbladts (1719–1979) Systema elementare universae jurisprudentiae naturalis omnämnes; den senare var professor i Halle.
    Gustav III och Katarina den Stora var kusiner; Adolf Fredrik var hennes farbror. Sommaren 1777 besökte Gustav III Katarina incognito. Han anlände den 5 juni 1777 till S:t Petersburg som Greven av Gotland. Gustav III blev därigenom den förste europeiske monark som personligen sammanträffade med Katarina den Stora. Syftet med besöket var uppenbarligen att söka förbättra relationerna mellan länderna. Den svenske kungens revolution hade försämrat dessa, eftersom det ryska inflytandet på den svenska inrikespolitiken hade minskats därigenom. Trots att Gustav III och Katarina den Stora var mycket olika som personer tycks besöket ha utfallit till den förres fulla belåtenhet. Han skriver den 26 juni 1777 till sin bror Carl och konstaterar: ”Allt går efter mina önskningar, min käre Broder, och fortsättningen svarar mot början. Kejsarinnan visar mig all möjlig uppmärksamhet och hedersbevisning.”10 Katarina, å sin sida tycks inte ha haft annat än förakt till övers för sin kusin.11 De två sammanträffade igen 1783 i Fredrikshamn. Gustav

 

9 I sin bok Fångars elände. Karolinerna i Ryssland 1700–1723, (1991) s. 38, beskriver Alf Åberg tsarens triumftåg genom Moskva: ”Alla fångarna måste gå till fots. Marschen gick genom sju äreportar, som var försedda med bilder och många smädliga och oanständiga deviser mot svenskarna, klagar regementsfältskären Jacob Schultz.” 10 von Proschwitz, Gustaf III, Mannen bakom myten (1992), s. 156. 11 Alexander, Catherine the Great, Life and Legend (1989), s. 240, 274.

III sökte då närma sig Ryssland med det underliggande motivet att erövra Norge. Förhandlingarna blev dock resultatlösa. Den opposition som Gustav III mötte på riksdagen 1786 parad med den separatiströrelse som började ge sig till känna i Finland gjorde att ett krig mot Ryssland för honom framstod som en utväg ur situationen. När krig bröt ut mellan Ryssland och Turkiet 1787 såg Gustav III däri det rätta tillfället. Efter att ha arrangerat ett gränsintermezzo vid Puumala i Savolaks för att ryssarna skulle framstå som angripare avgavs krigsförklaring den 21 juli 1788 i Helsingfors. Ett ryskt svar avsändes snabbt. Det publicerades med angivande av ”september 1788” som utgivningsdatum. Detta tycks dock vara det datum då svaret författades, inte då det publicerades. Svaret var helt och hållet Katarinas eget verk. Det står klart från den dagbok som hennes sekreterare Chrapovitskij förde. Han noterade dag för dag hur hennes arbete fortskred. Av någon anledning har från tid till annan författarskapet av detta svar tillskrivits Ivan Ivanovich Tatisjsjev, som sägs ha författat svaret på grundval av anvisningar från Katarina, under det att hon endast gjorde vissa ändringar. Chrapovitskijs dagbok gör det emellertid möjligt att dag för dag följa Katarinas arbete med detta svar.
    Katarina den Storas svar till Gustav III:s krigsförklaring består av en hel bok uppgående till 95 sidor. Texten är tryckt i två spalter. På vänstersidan återfinns den svenska krigsförklaringens text och på den andra sidan Katarinas svar. Den svenska krigsförklaringen sökte bland annat rättfärdiga utvisningen av det ryska sändebudet Razumovskij, som i en skrift hade vågat ”skilja kungen från nationen” och som därmed enligt Gustav III hade förverkat sin titel sändebud.12 I den svenska krigsförklaringen sades att kungen därför avlägsnat en privatperson som i det han missbrukat de folkrättsliga reglerna inte längre kunde åberopa dem till stöd, men att kungen trots allt betraktade honom som ett sändebud och använde allt sitt tålamod, vilket i sig utgjorde bevis om hans respekt för de folkrättsliga reglerna. I sitt svar menade Katarina II att Gustav III skulle ha påtalat Razumovskijs åtgärder hos det ryska hovet, men i stället hade kungen i strid med folkrättens regler vågat förolämpa

12 Razumovskij överlämnade den 18 juni 1788 en not i vilken han bedyrade att Katarina den Stora endast hade fredliga avsikter såvitt angick Sverige. I noten vädjar Razumovskij inte endast till Gustav III och hans regering utan även till ”alla i nationen som hade någon del i Sveriges styrelse”. Därigenom, menade Gustav III, försökte Razumovskij skilja kungen från folket. I ett brev till Armfelt den 22 juni skriver Gustav III: ”Greve Razumowsky har överräckt en not hållen i försonliga ordalag, men som väl är, fanns det i den en mening, som tycktes skilja kungen och folket åt. Vi kommer att utnyttja det för att bestämma vår ställning, eller — för att imitera diplomatiskt språkbruk — inta en mer prononcerad position”, se von Proschwitz Gustaf III. Mannen bakom myten (1992), s. 313.

hennes kejserliga höghet och det ryska kejsardömet. Greve Razumovskij kallades för en privatperson i den svenska krigsförklaringen. Denna förevändning som kanske gjorts i syfte att dölja brott mot folkrättens regler är löjlig, sade Katarina, och fortsatte: ”Greve Razumovskij var en ackrediterad rysk minister och inte en privatperson; ingen kunglig överhet kunde beröva honom denna ställning. Följaktligen är detta allt en samling brott mot folkrättens regler.” Razumovskij tvingades lämna Stockholm i ett kungligt skepp under eskort ”precis som vore han en förbrytare”. ”Kungen själv svarade greve Razumovskij på ett sätt mycket ovanligt bland upplysta nationer, behandlade honom orättvist och ville med honom statuera exempel”. Den svenske ministern, fortsätter Katarina, meddelades att han måste lämna Ryssland inom samma tidsperiod som Razumovskij. Det meddelande som sålunda lästes upp för det svenska sändebudet, Baron Johan Fredrik von Nolken, återges som bilaga 15 till Katarinas skrivelse. Vid delfåendet av denna skrift uppmanades hela missionen att lämna Ryssland inom två timmar. I sin sammanfattning räknar Katarina under sju rubriker upp de förtroendebrott som Gustav III enligt henna gjort sig skyldig till:

 

1. Kungen bröt gällande fredsavtal med Ryssland. 2. Han följde inte författningen i det att han började ett anfallskrig utan samtycke från sina ”tjänstemän”. 3. Våld användes mot den ryska ministern i strid mot folkrättens regler. 4. Otillbörliga handlingar påbörjades utan att krigsförklaring avgivits och kriget saknade grund. 5. Salut avkrävdes ryska skepp i strid med fredsavtalet. 6. Pakten med Turkiet mot Ryssland hade förnyats. 7. Kejsarinnan hade förolämpats och i allmänhet hade kungen missbrukat det etablerade systemet.

 

    Kriget gick till en början bra för Gustav III, men efter sjöslaget vid Hogland i Finska viken den 17 juli 1788 gick initiativet honom ur händerna. Två år senare grep Gustav III initiativet till sjöss men den svenska flottan blev i början av juli 1790 innesluten i Viborgska viken. Dock lyckades flottan slå sig ut — det s. k. Viborgska gatloppet — och levererade några dagar senare batalj mot ryska flottan vid Svensksund. Sjöslaget blev en stor svensk seger, varefter Katarina den Stora tog initiativet till fredsförhandlingar. Dessa resulterade i freden i Värälä i augusti 1789 utan landavträdelser från någondera parten.
    Grabar fortsätter sin redogörelse för andra hälften av 1700-talet med angivande av specifika folkrättsliga frågor som på olika sätt avhandlades i det kejserliga hovets officiella korrespondens. Här

skall endast nämnas den förklaring om väpnad neutralitet som avgavs 1780 i samband med Englands krig mot de amerikanska kolonierna och mot Frankrike. Grabar beskriver denna förklaring som en av den ryska diplomatins största landvinningar. Förenklat kan sägas att förklaringen innebar att vissa principer fastlades för neutrala staters rättigheter under krig, framför allt såvitt avsåg sjöfart, och att stater som var anhängare av förklaringen överenskom att bruka våld mot krigförande stat som ej respekterade dessa principer. Det bör noteras att Katarina den Stora själv bröt mot förklaringen 1793 i samband med kriget mot det revolutionära Frankrike. Termen och begreppet neutralitet hade vid denna tidpunkt ännu ej erhållit den relativt väldefinierade innebörd som det har i dagens folkrätt. Begreppet neutral och neutralitet tycks ha kommit i folkrättsligt bruk under 1300- och 1400-talen i Europa.13 För oss i Sverige, där neutralitetspolitik länge var utrikespolitikens Höga Visa, är det värt att notera att neutralitet vid denna tidpunkt tyckts ha varit ett okänt begrepp för den svenska staten. Gustav II Adolf lär vid ett tillfälle ha yttrat följande: ”Was ist das für ein Ding, Neutralität? Ich verstehe es nicht. Es ist nichts damit.”14 Därefter redogörs för undervisningen i internationell rätt vid universitetet i Moskva, varav framgår att det redan vid mitten av 1700-talet fanns två professorer som undervisade i ämnet. Redogörelsen för denna tidsperiod avslutas med ett fylligt avsnitt om historiska verk och teoretiska arbeten inom den internationella rättens område.
    Den första hälften av 1800-talet — Grabars fjärde tidsperiod — såg många dramatiska händelser. Ryssland förde återigen krig med Turkiet, Napoleon besegrades 1812 och Sverige avträdde genom freden i Fredrikshamn 1809 Finland till Ryssland; denna förlust måste ha varit mycket bitter, men idag har minnet av den väsentligen förträngts och hänvisas mest till som bakgrund till Runebergs Fänrik Ståls Sägner. Uti Europa gick Wienkongressen av stapeln och så småningom bröt Krimkriget ut.
    Grabar börjar med att redogöra för de 25 första åren av seklet, eller med andra ord för tiden fram till Alexander I:s död 1825. Han inleder med att beskriva universitetsundervisningen i folkrätt. Den genomgick en besvärlig period, enligt Grabar beroende på naturrättens undanträngande och på den sammankoppling mellan religion och universitetsundervisning som påbjöds. Särskilt svår var situationen vid universiteten i Kazan och S:t Petersburg.

 

13 Se Verzijl, International Law in Historical Perspective. Part IXB. The Law of Neutrality (1979), 12 ff. 14 de Louter, Le droit international public positif (1920), Vol., 2, 370.

Det följande avsnittet behandlar översättningar av utländska verk. Här må särskilt nämnas Benthams anknytning till Ryssland. Förutom att hans verk översattes till ryska fördes långtgående diskussioner mellan Bentham och företrädare för Alexander I om den förres aktiva medverkan i tsarens reformprogram, särskilt på civil- och straffrättens områden. Emellertid kunde inte enighet nås om villkoren för Benthams medverkan, varför han slutligen avböjde inbjudan att komma till Ryssland. Vidare bör Friedrich Borel och hans De l’origine et des fonctions des consuls nämnas. Detta var en av de första folkrättsliga monografierna och länge den enda som behandlade konsulärrätten. Boken utgavs i S:t Petersburg 1808. Därefter redogör Grabar för verk författade av ryska jurister eller statsvetare. Han nämner bl. a. Strojnowski (1742–1815, rektor för Akademien i Vilnius och sedermera för universitet i Vilnius), Kunitsyn (1783–1841), Solnttsev (1786–1866) och Mordvinov (1754–1845). Även om den sistnämnde — amiral och Speranskijs vapenbroder — var den mest kände, är Kunitsyn den som enligt Grabar var mest framstående på det folkrättsliga planet. Han var en mycket skicklig och omtyckt lärare och utgav bl. a. ett omfattande verk om naturrätt. Redogörelsen för åren 1800–1825 avslutas med en beskrivning av olika historiska verk utgivna under perioden.
    Redogörelsen för de följande 25 åren omfattar undervisningen i folkrätt vid de ryska universiteten, översatt utländsk litteratur och folkrättslig litteratur av ryska författares pennor. Beträffande ryska författare uppehåller sig Grabar särskilt vid Bezobrazov (1816– 1867) som skrev en uppmärksammad avhandling om relationerna mellan stater, vilken blev hans enda bidrag till den folkrättsliga litteraturen. Boken uppmärksammades främst därför att den gick till angrepp mot den i början av seklet förhärskande naturrättsliga uppfattningen av folkrätten; Bezobrazov använde vidare en egen terminologi i det att han talade om ”staternas externa rätt” och inte om folkrätt. Under denna tid tillkom ett stort antal verk som behandlade folkrättens historia, inkluderande diplomatins historia, vilka blir föremål för särskild uppmärksamhet från Grabars sida. Det första försöket att nedteckna den ryska diplomatins historia gjordes av Dobroklonskij, Kratkaia istoriia Rossiskoi diplomatii, publicerad 1830. Hans verk möttes av kritik då det av vissa ansågs i första hand förhärliga och rättfärdiga den förda ryska politiken i stället för att redogöra för den ryska diplomatins historia. Andra ansåg emellertid att Dobroklonskijs historia var ett mycket värdefullt bidrag, bl. a. därför att den innehöll noggranna kronologiska redogörelser för Rysslands

överenskommelser med främmande makter från 1462 till 1825. Boken kom enligt Grabar att användas flitigt av historiker och ryska diplomater. Till detta historiska avsnitt för Grabar även ett antal verk om Rysslands och Englands diplomatiska förbindelser genom åren, verk som väsentligen tillkom i anledning av Krimkriget. Här får vi vidare veta att den första separata traktatsamligen publicerades 1845 med efterföljare 1858, 1862, 1868 och 1874.
    Avsnittet om denna tidsperiod avslutas med en redogörelse för olika professorers vetenskapliga arbeten. Här skall endast nämnas professor Ivanovskij (1807–1886), främst för att påvisa Grabars noggrannhet vid genomgången av det ofantliga material som har stått honom till buds. Ivanovskij blev så småningom professor vid S:t Petersburgs universitet, men efterlämnade få vetenskapliga arbeten. Grabar låter sig emellertid inte avskräckas av detta faktum utan analyserar Ivanovskijs provföreläsning vid tillträdet till professuren. Grabar menar att denna föreläsning är Ivanovskijs viktigaste och intressantaste bidrag till folkrätten. Föreläsningen behandlar diplomatins roll i de mellanstatliga förbindelserna och innehåller en översikt över folkrättens historia från medeltiden fram till Wienkongressen. Mer som ett kuriosum må nämnas att Ivanovskij 1848 utgav en kortfattad skrift rörande Danmarks rättigheter i förhållande till Öresund samt Stora och Lilla Bält. Boken — O pravakkh Danii na Zundskii i Beltskii prolivy, preimushchestvenno v otnoshenii sobiraniia poshlin — som nu finns på Leninbiblioteket i Moskva skulle säkert ha haft intresse för tvisten mellan Danmark och Finland rörande den planerade Öresundsbrons inverkan på Finlands möjligheter att passera Öresund.
    Den femte och sista tidsperioden i Grabars redogörelse omfattar mitten av 1800-talet fram till den ryska revolutionen 1917. Detta är bokens längsta avsnitt — drygt 200 sidor — och är disponerat annorlunda än tidigare tidsperioder. Först går han igenom olika folkrättsjurister och deras arbeten, varvid han utgår från Rysslands dåvarande universitet och andra lärosäten. Därefter gör han en tematisk översikt över folkrätten under denna tidsperiod. Denna nya metod är nödvändig med hänsyn till den stora mängd folkrättsliga arbeten som tillkom under denna tid; dessutom är det enligt Grabar inte nödvändigt att redogöra för innehållet i enskilda verk, eftersom dessa i regel ännu finns bevarade.
    Under perioden tillkommer mycken dramatik alltifrån Krimkrigets avslutande genom Parisfreden 1856 — varigenom bl. a. Svarta Havet gjordes neutralt — rysk-turkiska kriget 1877, ryskjapanska kriget 1905 till första världskrigets utbrott 1914. Det bör

även noteras att Ryssland under senare delen av 1800-talet gjorde fortsatta framstötar mot Centralasien och Fjärran Östern: exempelvis intogs Tashkent 1865; Turkestan införlivades 1867; Buckhara och Khiva 1873.
    Under perioden pågår intensiv verksamhet med att kodifiera folkrätten, särskilt beträffande folkrättsliga regler i krig. Den ovannämnda Parisfreden resulterade bl. a. i en deklaration om regler för sjökriget; fredskonferenserna i Haag 1899 respektive 1907 resulterade i ett antal konventioner beträffande bl. a. landkriget, sjökriget samt slitande av internationella tvister. Ryska diplomater och rättslärda medverkade vid dessa och andra konferenser och spelade understundom framträdande roller.15 Såvitt universitetslivet i Ryssland angår antogs ett nytt reglemente 1863 vilket återställde universitetens självständighet. Men konservativa vindar blåste återigen omkring 20 år senare (nytt reglemente 1884), för att sedan ge vika för universitetens självständighet 1905. Det är mot denna bakgrund som Grabar beskriver de olika folkrättsjuristerna och deras verksamhet. Han redogör för universiteten i Moskva, S:t Petersburg, Kiev, Tartu, Kazan, Kharkov m. fl. och de där verksamma lärarna, bland vilka många framstående rättsvetenskapsmän återfinns. Vid universitetet i Moskva är det framför allt N. N. Kapustin (1828–1899) som bör omnämnas. Han var en av sin tids ledande folkrättsjurister med omfattande produktion om bl. a. diplomatins historia och sjörättsliga spörsmål. Han var den förste att färdigställa en handbok i folkrätt, som utgavs under åren 1856–1859. En annan ledande jurist var den vid Kievs universitet verksamme V. A. Nezabitovskij (1824–1883). Hans främsta alster var enligt Grabar doktorsavhandlingen som rörde frågor om territorium och rätten därtill.16 Vid universitetet i S:t Petersburg var F. F. Martens (1845–1909) den ledande folkrättsjuristen. Enligt Grabar var Martens främsta verk en traktatssamling i femton band som han på uppdrag av utrikesministeriet påbörjade 1873 och fortsatte med fram till sin död, samt hans lärobok i folkrätt som publicerades 1882–1883. Martens var även i stor utsträckning praktisk verksam. Han representerade den ryska regeringen vid en mängd internationella konferenser och han var aktiv som skiljeman i internationella tvister, bl. a. i den uppmärksammade tvisten rörande ett engelskt valfångstfartyg (Costa Rica Packet) och den

 

15 Professor F. F. Martens spelade enligt Grabar en avgörande roll vid den första Haagkonferensen 1899; han räddade den i själva verket från sammanbrott. Vid denna konferens berikade Martens folkrätten med en ny företeelse: den internationella undersökningskommissionen, se Martens, International Arbitration and the Peace Conference at the Hague, North American Review, CLXIX (1899) 604. 16 Se nedan s. 474.

välkända gränstvisten mellan England och Venezuela avseende Orinocco-floden.
    När turen kommer till Tartu universitet, där Grabar efterträdde professor Bergbohm, redogör Grabar för sin egen verksamhet på en och en halv sida, en klädsam, men ej motiverad, blygsamhet vid jämförelse med den av professor Butler sammanställda bibliografin över Grabars verk. Grabar var redan under sin livstid en legend, känd för bl. a. sin blygsamhet. Anekdoterna om honom är många. Vid ett tillfälle hade han fått Ryska Vetenskapsakademins uppdrag att granska en avhandling om Svarta Havets sund för eventuell tilldelning av akademins guldmedalj. Grabars sammanfattning och analys av avhandlingen var så mästerlig att Grabar tilldelades medaljen! Grabars tematiska översikt omfattar folkrättens alla grundläggande frågor som t. ex. folkrättens objekt och subjekt, traktaträtten, folkrätten i krig och slitande av internationella tvister. Hans översikt är ett förträffligt kondensat av ryska folkrättsjuristers arbeten och ställningstaganden under den tiden. Här skall endast några frågor uppmärksammas. Under rubriken folkrättens objekt diskuterar Grabar frågor rörande territorium. Ett område av folkrätten som fått särskild aktualitet till följd av sovjetstatens upplösning är just frågor rörande territoriella anspråk och fastställande av territoriella gränser. Denna upplösning har bl. a. medfört att Ryssland förlorat i stort sett alla de besittningar i Europa som erövrats under de föregående 400 åren. Denna krympning har för många ryska politiker skapat besvärliga frågor som förr eller senare måste lösas; somliga ryska ledare ser Ukraina (Kievskaja Rus) som sin kulturs vagga och heliga mark. Frågan om Krimhalvöns överhöghet har vid flera tillfället varit nära att ställas på sin spets. Det må vidare erinras om att i samband med oron efter det misslyckade kuppförsöket i augusti 1991 lät borgmästaren i S:t Petersburg, Anatolij Sobtjak, förstå att Rysslands gränser mot Ukraina och Kazakstan skulle kunna komma att ändras så att områden med rysk befolkning anslöts till Ryssland.
    Ett ytterligare och mer välkänt exempel är den ännu olösta tvisten om Kurilerna, vilken ögrupp besattes av sovjetiska trupper i andra världskrigets slutskede. Denna territoriella tvist har bl. a. medfört att något fredsavtal ännu ej slutits med Japan och har under lång tid förhindrat normalt handelsutbyte med Japan.
    Under senare tid har även den s. k. karelska frågan aktualiserats av konservativa ryska politiker som Zirinovskij. Denne har i olika sammanhang hävdat att Finland återigen skall göras till del av det ryska riket; Finland ingick som storfurstendöme i det tsarryska väl-

det från 1809 till 1917, då Finland blev självständigt. Karelen som var del av storfurstendömet avträddes 1944 till Sovjetunionen. I Finland diskuteras idag frågan om de avträdda områdena skall återkrävas. Omkring 400 000 karelare evakuerades efter andra världskrigets slut och ersattes i stor utsträckning av vitryssar som kom dit efter krigets slut. Även om det således finns mycket få finländska karelare kvar, lever frågan hos de evakuerade och deras ättlingar.
    Vid diskussion av dessa frågor och vid lösande av tvister som kan komma att uppstå torde det bli nödvändigt — som brukligt är vid territoriella tvister — att studera och analysera historiska dokument. Den litteratur som Grabar hänvisar till kan därvidlag ge god vägledning. Särskilt må nämnas arbeten av M.I. Veniukov, geograf och upptäcktsresande, som bl. a. utgav böcker om Rysslands territoriella förvärv från 1850–1880 (Istoricheskie ocherki Rossii so vremeni Krimskoi voiny do zakliuchenija Berlinskogo dogovora 1855–1878, återfinns på Library of Congress i Washington) och om Rysslands gränser i Asien (Materialy dlia vonnego obozrenija russkikh granits v Azii och Die russich-asiatischen Grenzländer, den senare finns på Library of Congress i Washington), och I.A.
Strelbitskij som skrev om Rysslands territoriella förvärv under tsar Alexander II tid (Zemelnye priobretenija Rossii v tsarstvovanie Aleksandra II-go s 1855 po 1881 god, återfinns på Library of Congress, Washington) samt E.M. Berendts, knuten till den dåvarande Demidov-läroanstalten i Jaroslav (Tsentr i gosudarst vennyie granitsy Rossii vxx stoletii, finns på det Statliga Historiska Biblioteket i Ryska Rådsrepubliken) vilket är en allmän översikt över Rysslands gränser som de tedde sig 1911.
    Grabar framhåller med rätta den banbrytande insats som ryska folkrättsjurister gjorde beträffande den teoretiska innebörden av begreppet territorium. Den som gick i bräschen var den tidigare omnämnde Nezabitovskii, professor vid universitetet i Kiev. I sin avhandling — Uchenie publitsistov o mezhdugosudarstvennom vladenii, publicerad 1884 och som finns bevarad på Leninbiblioteket i Moskva — lanserar han tanken att territorium inte är en ”sak” som kan innehas med äganderätt i civilrättslig mening utan fastmer en rumslig begränsning av statens maktutövning. I vår tid har detta synsätt i regel gottskrivits den tyske rättsvetenskapsmannen K. V. Fricker, men Nezabitovskij var således den förste som tänkte i dessa banor. Ända sedan Grotius dagar hade den romerska rättens regler om förvärv av privat egendom tillämpats även på statens förvärv av territorium. Detta förklarades av att territorium länge ansågs vara suveränens privata egendom.

När Grotius 1625 utgav De Jure Belli ac Pacis var han visserligen medveten om distinktionen mellan imperium och dominium men drog därav inte den följdriktiga slutsatsen.17 Den moderna folkrättsdoktrinen har sedan lång tid tillbaka accepterat Nezabitovskijs synsätt.
    Ett annat ämne som Grabar behandlar i sin tematiska översikt är fredlig lösning av internationella tvister. Med tanke på ämnets vikt i praktiken är Grabars redogörelse förvånansvärt kort: drygt två sidor. För den historiskt intresserade Grabar skulle framför allt skiljeförfarandets historia och utveckling haft åtskilligt att erbjuda. Skiljedomen som ett medel att slita tvister mellan stater har en lång historia. Redan de gamla grekerna använde sig av denna metod för att lösa tvister. Några av de tidigaste skiljeförfarandena rapporteras ha ägt rum mellan Aten och Sparta i samband med det peloponesiska kriget omkring 500 år f. Kr.18 En författare har gjort gällande att ett fördrag slutet år 3100 f. Kr. mellan de mesopotamiska staterna Lagasch och Umma innehöll en skiljeklausul.19 Under medeltiden förekom i Europa mellanstatliga skiljeförfaranden med framför allt påven och statsöverhuvuden som skiljedomare. I Ryssland förekom vid denna tid skiljeförfaranden — främst rörande gränstvister — med bojarer (ryska adelsmän) som skiljedomare, en praxis som tycks ha upphört i samband med att Moskva intog den ledande rollen på det politiska planet.20 Det moderna skiljedomsväsendets uppkomst brukar emellertid hänföras till den s. k. Jaytraktaten från 1794 — uppkallad efter den förste presidenten i USA:s högsta domstol John Jay — som tog sikte på tvister i anledning av det amerikanska frihetskriget. Den verkliga högkonjunkturen för mellanstatliga skiljeförfaranden, till stor del inspirerad av Jaytraktaten, inträffade under åren 1850–1930 under vilken period ca 365 skiljedomar avkunnades.21 Ryssland spelade en viktig roll i denna utveckling, framför allt genom Tsar Nikolaus II initiativ till

 

17 Grotius nämner Senecas dictum — omnia rex imperio possidet, singuli dominio — i sitt verk, ii c. 3, § 4, se Westlake, International Law, 2nd ed. (1910–1913) ss. 86–90. 18 Se t. ex. Ralston, International Arbitration from Athens to Locarno (1929) 155 ff. Det finns en omfattande litteratur, framförallt av äldre datum, om skiljeförfarandets historia: Moore, History and Digest of International Arbitrations to which the United States has been a Party (1898); Raeder, L’Arbitrage international chez les Hellènes (1912); Revon, L’arbitrage international (1892); Kamarovsky, Le Tribunal International (1887); Mérignhac, Traité théorique et pratique de l’arbitrage international (1895); Darby, International Tribunals (1904). Två verk av senare datum är Soons (ed.) International Arbitration: Past and Prospects (1990) och Mervills, International Dispute Settlement (1991). 19 Se Eek-Bring-Hjerner, Folkrätten (4 uppl. 1987) 347, med hänvisning till Nussbaum, A Concise History of the Law of Nations (1954)1. 20 Se Mérignhac, op. cit. 358. 21 Werner, Interstate Political Arbitration: What Lies Next, Journal of International Arbitration (1991) 69, 70.

1899 års Haagkonferens som bl. a. resulterade i bildandet av den s. k. permanenta skiljedomstolen. I sin redogörelse nämner Grabar en mängd arbeten som behandlar den första Haagkonferensen och dess system för slitande av tvister, däribland verk av F. F. Martens som representerade Ryssland vid konferensen. Grabar nämner vidare att ett stort antal monografier behandlar skiljeförfarandets historia och likaså enskilda skiljeavgöranden.
    Grabar avslutar sin tematiska översikt med en redogörelse för vad han kallar självständiga discipliner inom folkrätten. Till denna kategori för han bl. a. internationell administrativ rätt, internationell straffrätt och internationell privaträtt. Med sistnämnda begrepp avser Grabar något mer än kollisionsnormer, vilka behandlas som en del av den internationella privaträtten. Grabar redogör för tillgänglig litteratur beträffande utlänningars rättsliga status, upphovsrätt, växel- och checkrätt, insolvensrätt och familjerätt. Det är värt att notera att de flesta ryska jurister vid denna tid uppfattade den internationella privaträtten som en del av folkrätten och inte som en del av respektive lands nationella rättsordning vilket är det gängse synsättet idag. Grabar nämner emellertid en rättsvetenskapsman, M. E. Brun, som betraktade den internationella privaträtten som nationell rätt.
    Utöver sina förtjänster som bibliografi är Grabars bok intressant ur främst två aspekter: dels illustrerar den de många och långa förbindelserna mellan Ryssland och Sverige och dels bekräftar den det obrytbara sambandet mellan folkrätt och historia.
    De svensk-ryska förbindelserna börjar enligt sägnerna år 862 då Rurik — svensk till börden — rodde uppför Neva och där grundade den första statsbildningen i vad som sedermera skulle bli Ryssland. Kamp har sedan förts i över tusen år mellan länderna, framförallt om herraväldet över Östersjön — Mare Balticum — och dess närområde. Det var egentligen först vid 1400-talets slut som det självständiga Ryssland — efter det att tataroket kastats av — stötte samman med Sverige i trakten av Neva. Krig och gränstvister kring Neva och i Karelen kännetecknade 1500-talet; Ivan den Förskräcklige brevväxlade i nio års tid med Johan III, mestadels utbytande invektiv. Freden i Stolbova 1617 stängde ute Ryssland från Östersjön, freden i Nystad 1721 ändrade dock på detta. Efter förlusten av Finland 1809 påbörjade Karl XIV Johan en neutralitetspolitik, som möjliggjorde upprätthållande av ett balansförhållande till de båda stormakterna i Östersjöområdet, Ryssland och Preussen. Denna maktbalans bestod fram till första värdskrigets utbrott. Efter det andra världskriget — då Stalin hade lyckats samla ihop i stort sett det gamla tsarriket med Baltikum och

Karelska näset — ställdes Sverige inför nya problem och frågeställningar i förhållande till Sovjetunionen, men den ständigt fortgående kampen om var gränsen skulle dras i Östersjöområdet fortsatte och avslutades inte förrän på 1980-talet; kanhända återupptas den igen med anledning av Sovjetunionens sönderfall. Mot bakgrund av de ovan skisserade förbindelserna är det något förvånande att i Sverige förhållandevis lite uppmärksamhet och forskning ägnats Rysslands och Sovjetunionens historia, utrikes- och säkerhetspolitik genom tiderna och rådande folkrättsuppfattningar vid olika tidpunkter. Måhända hade Sverige varit bättre rustat för den lustiger dans som utvecklingen i Estland, Lettland, Litauen bjöd upp till under åren 1988–1991,22 och kanske hade vår neutralitetspolitik utformats annorlunda,23 om dessa frågor hade ägnats mer tid. Vare därmed hur som helst: Grabars verk är en nyttig påminnelse om att vi i Sverige har särskilt intresse av ett noggrant studium av historia och nutid på andra sidan Östersjön, särskilt som det idag finns tre nya, suveräna kuststater vid Östersjön, de baltiska; lägg därtill Ryssland som kastat den marxistiska folkrättsdoktrinen överbord utan att ha hunnit ersätta den med något annat. Även om det sägs att historien aldrig upprepar sig är den givetvis oerhört lärorik; i själva verket kan man våga påståendet att det mesta på ett eller annat sätt har hänt förut.
    Påståendet att folkrätt och historia är intimt förknippade med varandra torde knappast bestridas av någon. Understrykande av detta påstående kan t. o. m. karaktäriseras som hemfallenhet åt självklarheter. Icke desto mindre måste framhållas att Grabars bok utgör en nyttig erinran om de olika samband som råder mellan folkrätt och historia. Statspraxis, som är ett centralt begrepp inom folkrätten, utgörs av historiska händelser. Den folkrättsliga sedvanerätten utvecklas genom ändrad statspraxis. Det ligger i sakens natur att rättsutveckling genom ändrad statspraxis typiskt sett är tidskrävande. Staternas handlingsmönster utgörs av en ständigt pågående förändringsprocess, som är långsam. Historisk allmänbildning är således en värdefull tillgång för folkrättsjurister. Vid utbildande av sedvanerätt är det historiska förlopp som uttryck för staters beteenden som står i blickpunkten. Historiska förlopp kan emellertid få mer konkret och omedelbar rättslig betydelse inom folkrätten. Detta gäller framför allt frågor om förvärv och förlust av

 

22 För en ögonvittnesskildring av dessa händelser, se Ahlander, Spelet om Baltikum (1992). 23 Jämför följande uttalande av en sojvetisk marskalk (Jepisjev) vid Sven Anderssons besök i Moskva 1971: ”Jag kan försäkra er att om det blir krig så är er neutralitet som er försvarsminister nyss talat om inget värd”; citerat ur Jarring, Utan Glasnost och Perestroika (1989) s. 80.

territorium. Inom folkrättsdoktrinen anges — ibland något dogmatiskt — olika sätt att förvärva territorium: erövring, ockupation, annexion och cession. Det senare förvärvssättet kommer till stånd genom avtal mellan två stater, medan de tre förstnämnda utgör exempel på ensidig maktutövning från en stats sida.24 Vid bedömandet av dessa frågor spelar historiska förlopp alltid en viktig roll. Emellertid är det främst i samband med förvärv av territorium genom hävd (på engelska acquisitive prescription) som historiska förlopp och deras rättsliga innebörd har avgörande betydelse.25 I territoriella tvister är det oftast de faktiska förhållandena, såsom de gestaltat sig under årens lopp, som är avgörande.26 Slutligen har historien betydelse för folkrättens utveckling som rättsdisciplin — folkrättens historia — och för enskilda rättsliga institut och begrepp inom folkrätten. Folkrättens historia har inte endast ett teoretiskt intresse, utan är viktig för förståelsen och innebörden av folkrättsliga principer och regler som tillämpas idag. Det är exempelvis värt att notera att krig under långliga tider var ett accepterat sätt att lösa meningsskiljaktigheter mellan stater under förutsättning att kriget kunde betecknas som rättfärdigt. Det är först under 1900-talet som förbudet mot krig blivit del av den allmänna folkrätten, främst genom 1928 års s. k. Briand-Kellogg-pakt och sedermera genom FN-stadgan. Fram till dess var tanken om bellum justum — det rättfärdiga kriget — eller djihad i den islamiska världen förhärskande.
    Skrivkonstens regler påbjuder i och för sig sparsamhet med superlativer men det är svårt att iaktta denna regel beträffande Grabars bok; det är över huvud taget svårt att finna kritiska synpunkter att anföra mot hans verk. Det är ofrånkomligt att en recension innehåller synpunkter som är att hänföra till recensentens bakgrund, erfarenheter och intressen. Förevarande recension utgör ej något undantag. Läsning av Grabars bibliografi väcker många frågor och funderingar som man önskar att Grabar hade haft tid och möjlighet att beröra. Det vore emellertid orättvist att kritisera Grabars bibliografi på grund av detta; som bibliografi innehåller Grabars arbete redan ofantligt mycket mer än vad man kan förvänta sig av en bibliografi. Grabars bok är i själva verket ett mästerverk som borde finnas på varje utrikesdepartement och i

 

24 Se t. ex. Jennings, The Acquisition of Territory in International Law (1963); Cukwurah, The Settlement of Boundary Disputes in International Law (1967) och Sharma, International Boundary Disputes and International Law (1976). 25 Se Blum, Historic Titles in International Law (1965), för en utförlig redogörelse för dessa frågor. 26 Jfr Lagergren, The Taba Tribunal 1986–89, i De Lege, Juridiska Fakulteten i Uppsala Årsbok 1992, s. 26.

varje universitetsbibliotek. En recension av den kan bara avslutas med uppmaningen: Köp den!