678 Anm. av Johanna Schiratzki: Muslimsk familjerätt SvJT 1993 PER AHLIN: Folkrätten och svensk säkerhetspolitik, akademisk avhandling. Juristförlaget, Stockholm 1993. 389 s.

Vårt folkrättsliga hyckleri
Det är tur att vi har svenska språket: hade svenska akademiker disputerat på avhandlingar på främmande språk (som intill 70-talet var en regel inom ämnet folkrätt) hade vi varit ännu mer utskämda i världen. Vi har redan problem med vår folkrättsliga trovärdighet, med tusentals fall vid Europeiska Domstolen för Mänskliga Rättigheter och icke heller lyckades vi komma in i FNs Säkerhetsråd, även det mycket på grund av alla våra problem med mänskliga rättigheter.
    Vad beror detta på? Att vi, svenskar, kan ställa oss upp i FNs Generalförsamling och påstå att vi ”värnar om folkrätten” och att folkrätten skulle ha en ”stark ställning” i Sverige? Sanningen är att internationell rätt är ett ämne som undervisas vid Stockholms universitet i en kurs om 7 poäng, vilket innebär att professorn icke får ålägga studenterna mer än cirka 700 sidor att läsa, dvs. motsvarande vad varje Oxford- eller Cambridgestudent förväntas läsa varje vecka. Nu föreligger förslag att minska ned folkrätten till 4 poäng, det vill säga professorn kommer inte att kunna ålägga studenterna mer än 400 sidor — ungefär en medelstor bok, i motsats till de 30-40 en student i Oxford eller Cambridge läser i internationell rätt under sin studietid. Detta framstår som oerhört för den som undervisat vid utländska universitet.
    Nu visar det sig även att det inte bara är den akademiska utbildningen som är rent erbarmelig; även Sveriges säkerhetspolitik har förts under årtionden med en närmast nihilistisk inställning till folkrätten. En avhandling som nyligen framlades vid Stockholms universitet visar med all tydlighet hur Sverige avsiktligt uppmuntrat split och söndring i säkerhetsrådet, och med olika medel uppmuntrat utnyttjandet av vetorätten vilken ansetts garantera att Sverige icke ”drogs in i en stormaktskonflikt” (s. 199).
    Att en sådan cynisk inställning till folkrätten inte länder Sveriges anseende till nytta är uppenbart. Men det värsta är att författaren inte ens inser att folkrätten är ett stabilt, universellt och bindande system som inte genom svenska ”tolkningar” kan manipuleras till att gagna enbart svenska neutralitetsintressen. ”Neutralitet” är för övrigt ett begrepp som är genomgående missförstått i avhandlingen. Neutralitet förutsätter, för en av dess funktioner, att det föreligger ett krigstillstånd. Men att detta skulle kunna vara tillfyllest för en definition för den svenska neutralitetspolitiken är naturligtvis icke korrekt. Inte beror vår neutralitetspolitik på att det pågick krig i Korea eller i Vietnam eller på något av de övriga 166 krig som rasat framför allt i Tredje Världen, sedan andra världskriget. ”Vår” neutralitet har ju enbart vilat på en uppenbar feghet att taga sida för Väst och genant och servil undergivenhet för den sedermera sönderfallna jätten i Öst.
    Att neutraliteten nu är passé är väl klart: det finns ju ingenting att vara ”neutral” emellan; det finns ju inte Väst och Öst, utan i princip bara Väst

SvJT 1993 Anm. av P. Ahlin: Folkrätten 679 eftersom till och med de forna öststaterna nu söker medlemskap i NATO.
    Sverige däremot drager fötterna efter sig och tycker det vore alldeles för drastiskt att bliva medlem i NATO. Men ingen talar om för svenskarna att Maastrichtavtalet, som Bildt talar sig varm om, och för vilket den svenska regeringen är mer entusiastisk än någon annan regering inom EG förutsätter ett automatiskt inlemmande i den Västeuropeiska Försvarsunionen av alla stater som ratificerar avtalet. Om detta får vi icke höra något alls i avhandlingen, däremot ett påfallande antal politiska citat av Sten Andersson, Sverker Åström, Pierre Schori och Olof Palme och andra personer som väl knappast hör hemma, i varje fall icke som auktoriteter, i en folkrättslig avhandling. Andra citat av akademiker är också malplacerade: uttalanden av Bailey (statsvetare) ställs sålunda mot Broms (folkrättsprofessor) som om de vore likställda experter inom ett och samma område. Andra folkrättsjurister av rang (såsom Cambridgeprofessorn Bowett) ställs på liknande sätt mot författarens av en elementär bok på området (Akehurst). Att detta inte är akademiskt betryggande för svenska universitets kredibilitet är märkbart och kommer som en smärtsam påminnelse den vecka jag erfor att svensk studentexamen icke längre godtages för universitet i Schweiz.
    Om Boforsaffären får vi höra att, om vi ”accepterar att Sverige är en de facto permanent neutral stat” bör vi kunna ”kräva att regeringen sätter neutralitetsreglerna före kommersiella intressen”. Vad detta skulle innebära är oklart särskilt som författaren icke ens klargjort vad han menar med ”neutralitet”, denna numera förlegade klyscha.
    Varför skulle vi för övrigt ”acceptera” att Sverige vore ”permanent neutralt”? Neutralitet är väl något som folkviljan (det vill säga riksdagen) från tid till annan måste fastställa och numera finns det väl icke några särskilda anledningar till något sådant ställningstagande, och att ett beslut skulle vara ”permanent” förefaller synnerligen verklighetsfrämmande.
    Att regeringen någonsin skulle satt neutralitetsregler före kommersiella intressen är för övrigt något som inte bekräftas av praxis. Tvärtom, neutrala Sverige har väl idkat idog handel med vapen och ammunition med många gånger liberal syn på uppenbara mellanhänder. Att tio procent av serbiska vapen för närvarande kommer från Bofors är allmänt känt, vad man än uppger sig känna till i Sverige. Men att export av ”privata bolag” av vapen icke skulle strida mot Haagkonventionen är ett oriktigt och upprörande påstående av författaren (s. 89). Givetvis innebär Haagkonventionerna och folkrättens allmänna regler om bistånd till krigförande1, att icke någon stat får tillåta vapenexport, vare sig av statliga bolag eller av privata bolag, till krigförande part under pågående konflikt eller då väpnad konflikt kan tänkas uppstå.

 

1 Dessa regler hade författaren lätt kunna undersöka i min Law of War, Cambridge University Press, 1987, en bok som underställts den politiska kommitté (linjenämnden) som vid juridiska fakulteten måste godkänna (!) kurslitteratur i juridiska ämnen, ett förfaringsätt som icke ens tillämpades i de forna öststaterna. Boken godkändes för undervisning i grundkurs i folkrätt, högre kurs, humanitär rätt och i krigsrätt, de senare tre kurserna dock regelbundet indragna av linjenämnden, av allt att döma då kurserna icke anses politiskt lämpliga.

680 Anm. av P. Ahlin: Folkrätten SvJT 1993 Den ”sekretess” som omgärdat vapenexporten från Bofors och till vilken författaren hänvisar hjälper dock inte alltid att dölja vad som flyter ut ur landet. I ett nyligen avgjort domslut, icke omnämnt av författaren, blev det i alla fall känt för hela världen som läser engelska Law Reports att åtminstone en omfattande vapenleverans skett från Sverige till Indien under 1987: Indiens regering stämde ett rederi i England för fel i godset, vattenskadade vapen och ammunition levererade från Uddevalla. Så går det här i världen när man har hemliga affärer; och så går något fel och det blir ett stort fall rapporterat i The Times och i alla vetenskapliga tidskrifter.2 Ännu värre, House of Lords beslöt att återvisa fallet till Admiralitetsdomstolen så snart får vi ännu mer detaljer om vad som hände med de svenska vapenleveranserna mellan 26 juni och 4 september 1987.
    Under tiden får vi glädja oss åt att omvärlden, med sitt begränsade intresse för Sverige och för svenska språket, inte läser avhandlingar som ger ännu mer kol åt brasan som sveder det svenska anseendet.
Ingrid Detter

 

 

2Republic of India and Another v India Steamship Co (Indian Endurance and Indian Grace), judgment 22nd February 1993, House of Lords.