SvJT 1993 Prästers tystnadsplikt 683 Vad är allvarligt, JO?
Särskilt för domare är det besvärande att få kritik av JO. När JO säger att felet är allvarligt kan det uppfattas som ett ifrågasättande av den felandes omdöme och yrkesskicklighet i vidare mening. Det är därför viktigt att JO:s ställningstaganden är balanserade, juridiskt korrekta och inte minst begripliga. Chefs-JO Claes Eklundhs kritik mot Svea hovrätt i det i Birgitta Bloms artikel relaterade fallet om prästen som bröt mot tystnadsplikten väcker mot denna bakgrund en del frågor.
    I sitt beslut i ärendet — meddelat tretton månader efter rättegången — slår JO fast som uppenbart att prästen inte uppsåtligen men av oaktsamhet brutit sin tystnadsplikt som präst i Svenska kyrkan.
    JO konstaterar vidare att hovrättens ordförande genom att tillåta vittnesmålet åsidosatt sin skyldighet att svara för att huvudförhandlingen genomförs i enlighet med lag. JO säger att ”det finns anledning att se allvarligt på det fel som begåtts vid hovrättens handläggning”. Med hänvisning främst till att frågan om tillåtande av vittnesmålet kom upp först under huvudförhandlingen anför JO att han inte funnit anledning att gå vidare i saken.
    JO kan inte gärna uppfattas på annat sätt än att han anser att hovrättens ordförande begått ett i och för sig åtalbart tjänstefel. Att åtal eller disciplinär bestraffning likväl kunnat underlåtas har enbart berott på särskilda omständigheter.
    Birgitta Blom har i artikeln i Vår kyrka redovisat att det både bland teologer och jurister och inte minst mellan olika trossamfund råder skilda uppfattningar om hur man skall se på prästens tystnadsplikt. JO väljer att utgå från den tolkning som utan någon särskild motivering förs fram av departementschefen i ett lagstiftningsärende för över 30 år sedan och som sedan utan reservation återges i en lagkommentar.
    Det finns inte här anledning att ytterligare polemisera mot JO i frågan om hovrätten hade bort tillåta vittnesmålet eller inte. Det är i stället bedömningen av det vid hovrätten begångna felets svårighetsgrad som nu bör uppmärksammas. Frågan saknar inte intresse eftersom JO i de fall som inte leder till åtal eller annan vidare rättslig åtgärd har sista ordet; någon överprövning i domstol eller i annan ordning av hans slutsatser kommer ju inte till stånd. Den som av JO utpekats som grovt försumlig får leva vidare med detta. Ibland innebär inte detta något särskilt problem. Men i det nu aktuella fallet är det fråga om allvarlig kritik mot en domare med en lång och mycket förtjänstfull tjänstgöring. JO:s ordval när han uttalar kritik har också betydelse för allmänhetens uppfattning om och tillit till domstolarna. Den kortfattade TT-notisen om ärendet framhåller t. ex. allvaret i domarens fel. Med hänsyn till detta och till att JO:s beslut väcker frågor om hållbarheten i hans resonemang finns det således anledning att granska beslutet närmare.
    Det kan därvid först erinras om att det varken i rättegångsbalken eller annorstädes i lagstiftningen finns någon regel som uttryckligen slår fast att vittnesförhör inte under några omständigheter får hållas med en präst i Svenska kyrkan om vad han fått veta under ett själavårdande sam-

684 Rolf Holmquist SvJT 1993 tal. En sådan regel kan endast härledas ur den i kyrkolagstiftningen till prästen riktade föreskriften om hans tystnadsplikt.
    Det bör också påpekas att vår rättsordning innehåller åtskilliga exempel — uttryckta i författning eller nedlagda i praxis eller som allmänna rättsgrundsatser — på att samtycke till en handling från den för vars skydd en viss rättsregel har tillkommit gör en annars otillåten handling rättsenlig.
    JO menar att prästens tystnadsplikt är absolut och att den därför gäller oberoende av att den person prästen samtalat med samtyckt till eller — som i det aktuella ärendet — t. o. m. krävt att den bryts. I sitt yttrande till JO i ärendet frågade hovrätten vilka övergripande intressen det är som fordrar att en prästs tystnadsplikt inte får brytas ens i den situationen att prästen hade kunnat lämna uppgifter som lett till ett frikännande för ynglingen. JO besvarar inte den frågan utan slår bara fast att hovrätten har gjort ett allvarligt fel.
    Eftersom JO inte redovisar några skäl varför han ser allvarligt på det begångna felet kan man bara gissa vilka överväganden han har gjort. JO har uppenbarligen inte den uppfattningen att prästens tystnadsplikt motiveras av omtanken om den med vilken prästen haft samtalet. Inte heller tycks han se någon komplikation i intressekollisionen mellan tystnadsplikten och strävandena att undvika felaktiga brottmålsdomar till men för en tilltalad. JO:s kompromisslösa uppfattning om tystnadspliktens karaktär förefaller i stället vila på principiell teologisk grund.
    Det är förståeligt om man från kyrkans sida värnar om bikten och prästers tystnadsplikt från konfessionella utgångspunkter. Ledaren i Vår kyrka med anledning av Birgitta Bloms artikel ger också uttryck för uppfattningen att tystnadsplikten för en präst inte är en fråga ”av denna världen” som får vägas mot t. ex. krav på rättssäkerhet. Det är tämligen självklart att vi som har vårt dagliga värv i ”denna världen” måste visa stor hänsyn mot religiösa uppfattningar och t. ex. undvika att försätta präster i situationer som innebär samvets- eller intressekonflikter för dem. Vid en juridisk, disciplinär prövning av icke kyrkliga tjänstemäns åtgärder måste dock rimligtvis också andra, mera; ändamålsmässiga aspekter kunna vägas in.
    De flesta torde vara överens om att allvarliga fel i rättegångar är sådana som äventyrar rättssäkerheten och kan leda till felaktiga domar och beslut. Det är särskilt allvarligt när fel begås i ärenden om frihetsberövanden och andra tvångsmedel. Till allvarliga fel skall också räknas beteenden från domare och åklagare etc. som ger uttryck för ringaktning av tilltalade och andra som uppträder inför domstol. Jag tror emellertid att man utanför de bokstavstroendes led ser förlåtande på formellt felaktiga åtgärder som en domstol vidtar eller tillåter för att tillmötesgå en tilltalad som står inför att dömas till ett långt fängelsestraff. Detta under förutsättning givetvis att åtgärden inte leder till men för någon annan person.
    JO:s beslut i tystnadspliktsärendet ger uttryck för en tvärsäkerhet som är bra i och för sig när det gäller respekten för hans ämbete. I ett vidare perspektiv är det nog viktigare att hans ställningstaganden, bl. a. i domarkåren, uppfattas som juridiskt och sakligt välunderbyggda. Att JO i

SvJT 1993 Vad är allvarligt, JO? 685 sitt beslut omnämner fängelseprästen som ”kommunistern” gör kanske inte så mycket. Det är mera betänkligt att han blandar ihop bristande uppsåt och rättsvillfarelse vid bedömningen av prästens brott mot tystnadsplikten. Dessutom är det — för att använda JO:s eget språkbruk i ärendet — förvånande att han med sin syn på prästers tystnadsplikt tydligen förbehållslöst avkräver fängelseprästen ett yttrande i ärendet. Än mer förvånande är det att han i sitt offentliga beslut redovisar detta yttrande även i de delar som återger vad som förekom vid de själavårdande samtalen med ynglingen. Någon motsvarande redovisning finns inte i hovrättens dom i målet.
Rolf Holmquist