”Tillståndet att tala” — om själasörjarens tystnadsplikt och dess utsträckning.
Föreliggande artikel innebär inget avvikande från den på lagstiftning och praxis vilande stränga uppfattningen om biktsigillets helgd mot varje utomståendes krav på att få tillgång till vad som avhandlats mellan biktfader och biktbarn. Den vill blott, särskilt mot vad som på senaste tid framkommit i denna fråga, försvara ”licentia loquendi”, ett inom den traditionella biktteologien gängse begrepp, innebärande prästens rätt att tala med andra med den biktandes eller rådsökandes medgivande och på dennes uppdrag. Det har medfört t. ex. möjlighet för biktfadern att inhämta en teologisk fakultets yttrande över intrikata frågor, som ej kunnat lösas, eller att förmana medsyndare, vars synd yppats i bikten. Sådant var gängse under den tid, då biktinstitutet blomstrade inom den evangelisk-lutherska kyrkan. I nutiden torde det kunna innebära t. ex. kontakt med läkare eller jurister men också ingripanden av annat slag för att lösa ett tryckande problem. Jag har i en artikel i Svensk Pastoraltidskrift 11/1987 presenterat hithörande material, där jag visar, hur såväl inom romersk-katolsk som evangelisk pastoralteologi denna hållning varit och är självklar och aldrig ifrågasatt.

 

1979 års kyrkomöte
Då jag senast gjorde detta påpekande, hänvisade Svensk Pastoraltidskrift i ett ledarsvar på min artikel i samma nummer mig och läsarna till regeringens skrivelse till 1979 års kyrkomöte (nr 3): ”Samtycke från den som har biktat sig anses inte kunna lösa prästen från hans tystnadsplikt.” Redan formuleringen ”anses” tycks hänvisa till en tidigare diskussion och bör rimligen ses i ljuset av denna. Denna föregående debatt skall här framläggas. Innan så sker, kan det påpekas, att just vid 1979 års kyrkomöte förekommer en distinktion, som har anknytning till det nu berörda ämnet. Man hade som uppgift att ta ställning till regeringens förslag, begärt av tidigare kyrkomöte, att bredda biktens tystnadsplikt till själavårdande samtal. Kyrkolagutskottet fann det senare begreppet något vagt men att det dock täckte ”alla upplysningar som präst erhåller vid samtal med enskilda under sådana omständigheter, att tystnad kan anses ha förutsatts av den som kommit i kontakt med prästen”. (Kyrkolagsutskottets betänkande 1979:1) Denna formulering gav dåvarande biskopen Bertil Werkström anledning att härtill anknyta följande: ”Bestämmelserna om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan får inte utgöra hinder för präst som arbetar i team att med teamets medlemmar diskutera vad som framkommit i själavårdande samtal, under förutsättning att konfidenten, dvs. den rådsökande, gett sitt medgivande härtill och att vederbörande namn inte nämnes.” Att sådana hinder inte rests genom den aktuella lagstiftningen fann biskopen bekräftat genom följande omständighet: ”Eftersom kyrkolagsutskottet med denna skrivning /den ovan återgivna/ dock tycks ha förutsatt att den av mig givna möjligheten förefinnes, vill jag nöja mig med denna kommentar till lagförslaget och till utskottets betänkande, och jag har alltså, herr ärkebiskop, inget yrkande i

ärendet.” (Kyrkomötets protokoll 8 februari 1979). Inget inlägg följde på biskopens uttalande, och kyrkomötet biföll i omedelbar anslutning härtill utskottets hemställan om den nya lagens antagande. Biskopen har alltså oemotsagd tolkat kyrkolagsutskottets och därmed kyrkomötets antagande av lagen som innebärande, att tystnadsplikten icke utgör hinder för en licentia loquendi under vissa betingelser. Noga taget skulle denna rätt blott gälla den del av den prästerliga själavården, som faller utanför bikten. Utskottet gör nämligen själv här en åtskillnad, som låter bikten stå under strängare krav (”först och främst, att allt som säges under bikt är föremål för ovillkorlig tystnadsplikt.”)

 

Bikt och samtal
Utan att redan här i framställningen föregripa vad begreppet ”ovillkorlig tystnadsplikt” innebär, kan man dock påpeka, att de här brukade distinktionerna måste sägas vara illa anpassade till de pastoralteologiska realiteterna och även till dessas handboksmässiga uttryck. I Svenska kyrkans nu gällande handbok säges i avsnittet om ”Bikt”: ”Bikt kan föregås av samtal.” Själva biktformuläret börjar med orden: ”Efter ett inledande samtal säger prästen:” Bikt och samtal är alltså agendariskt samordnade ehuru begreppsmässigt skilda åt. (Enligt 1942 års handbok sker den konkreta syndabekännelsen uteslutande i det föregående samtalet. Bikten lämnar inget utrymme alls härför och känner endast en liturgisk syndabekännelse, vilken t. o. m. kan ske dagen efter samtalet.) Rimligen och vanligen är det under samtalet, som föregår bikten, som begäran om kontakt med andra genom prästen görs och därmed licentia loquendi utdelas. I den formaliserade syndabekännelsen med dess ”Särskilt bekänner jag” finns knappt plats för sådana punkter. (Att denna licentia inte kan begränsas till den av biskop Werkström omnämnda situationen med ett ”team” synes uppenbart och torde rimligen inte heller ha avsetts av biskopen. Den vanlige själasörjarens situation ser annorlunda ut än sjukhusprästens, som legat biskopen nära av personliga skäl. Anonymitetet kan inte heller anses vara ett krav; det kan ibland gälla t. ex. att beställa tid hos en läkare.) Detta innebär, att de facto varje till prästen ställd begäran att i särskilt sammanhang till penitentens hjälp med andra dryfta dennes problem står under den av utskottet gjorda reservationen att inte täckas av tystnadsplikten.

 

1954 års riksdag
Härovan har blott en inledning presenterats till det förevarande problemet. Uppgiften är nu att genomgå den tidigare diskussionen. Denna kan sägas ha tagit sin början år 1954 med hrr Hamrrins och Olléns riksdagsmotioner om lagskydd åt frikyrkopastorers tystnadsplikt (motion nr 56 i Andra kammaren, nr 36 i Första kammaren). I och med detta inleds flera decenniers betydande penetration i hithörande frågor och inhämtas ett stort antal remissvar, där på olika sätt tystnadsplikten kommenteras. I detta sammanhang måste dock ett kritiskt påpekande göras, när det gäller urvalet av remissinstanser. Utöver de givna juridiska institutionerna uppträder naturligen även frikyrkoorganisationer av hävdvunnet

slag, vilket innebär att materialet omfattar yttranden av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Frälsningsarmén m. fl. Det romersk-katolska biskopsämbetet i Stockholm tillfrågas dock aldrig. Det samfund, där bikten är kyrkorättsligt föreskriven, och där rimligen fler bikter avlades än i alla de andra samfunden sammantagna, förekommer inte i det digra materialet. Man kan hävda, att undersökningarna därigenom objektivt också förlorat i värde. En erfaren romersk-katolsk pastoralteolog och måhända doktor i kanonisk rätt skulle väsentligen ha bidragit till att göra diskussionen klarare och distinktionerna skarpare.

 

Rättegångskommittén fordrar prästerlig vittnesplikt
I anledning av den omnämnda dubbelmotionen angav första lagutskottet ett utlåtande (nr 16/1954). Bland här anförda remissvar finns ett från 1951 års rättegångskommitté, vari flera för det föreliggande problemet aktuella frågor berörs. I viss mån är det just i detta remissvar som komplikationerna i biktfrågan under senare tid har sitt ursprung. Kommittén framförde ett förslag, som senare mycket kritiserades och aldrig genomfördes, att nämligen sammanföra tystnadsplikten för såväl präster i Svenska kyrkan (här och eljest kallade statskyrkopräster) som för frikyrkopastorer (bland vilka förhoppningsvis om än omedvetet landets romersk-katolska prästerskap inräknades) under de stadganden, där advokaters och andra sådana gruppers tystnadsplikt skyddas vid påkallande av vittnesmål inför rätta. För detta talade dansk och norsk lagstiftning, vars stadganden lagutskottet själv avtrycker i en särskild inledning. I den danska lagstiftningen sägs, att vittnesmål inte kan avkrävas präst i biktsaker ”mot dens ønske, som har krav på hemmeligholdelse”. I den norska finns inskränkningen, att tystnadsplikt skall iakttagas av präster m. fl., ”undantagen naar de efter lov er pliktige til att aapenbare det.” Samma betingelser gäller svenska advokater m. fl.: de ”har icke blott rätt utan också skyldighet att vittna”, när den, som skulle skyddas av tystnadsplikten, medger detta. Dessutom upphör tystnadsplikten vid vissa svårare brott.

 

Absolut och icke absolut tystnadsplikt
Här framställes alltså en tystnadsplikt, som icke är absolut utan försedd med viktiga begränsningar. I själva verket förelåg sedan länge denna föreställning hos en av landets ledande rättslärde och Nordens avgörande expert på processfrågor: Ernst Kallenberg, som i sin ”Civilrätt”, II, s. 1071 skriver: ”I det fall, hvarom kyrkolagen handlar, kan säkerligen den, som betrott sig åt prästen, medgifva vittnesförhör med denne med den verkan, att han icke kan undandraga sig vittnesmål.” Halvar Sundbergs ”Kyrkorätt”, s. 234, uttryckte dock en avvikande mening med orden: ”hans (biktfaderns) tystnadsplikt är absolut.” Här framstår klart den skillnad, som senare skall komma att dryftas, mellan absolut och icke absolut tystnadsplikt. I det senare fallet kan prästen avkrävas redogörelse inför rätta av sin själavård, dels genom biktbarnets medgivande dels vid svårare brott.

 

Kyrkolagens skydd för prästen
Till rättegångskommitténs förtjänster hör, att den samtidigt ser hindret för sin omgestaltning av tystnadsplikten. Det heter: ”De nu i kyrkolagens 7 kap. 2 § meddelade bestämmelserna, till vilka RB hänvisar, är nämligen av vidsträcktare innebörd. De är givna som skydd för bikten som sådan och gäller gentemot båda parterna vid bikten, så att tystnadsplikten för prästen inte kan upphävas genom ett samtycke av andra parten.” När rättegångskommittén senare skulle avge förslag till lagstiftning, återgivet i Kung. Maj:ts proposition nr 85/1960, s. 27, vilken dock ej anslöt sig till förslaget, har formuleringen fått en något klarare gestaltning. Det talas ej om skydd åt bikten ”som sådan”, som vore den ett självständigt existerande något och icke ett själavårdsförhållande mellan två personer, utan det heter: ”Bestämmelsen i 7 kap. 2 § kyrkolagen är såsom förut nämnts given till skydd för båda parterna vid bikten så att tystnadsplikten för prästen inte kan upphävas genom den andra partens samtycke.” (kursiverat här). Det gäller alltså ett skydd för prästen mot ett mot honom riktat krav att redovisa sin del av den allra hemligaste själavården eller som det summeras, op. cit., s. 30: ”Den som biktat sig kan alltså icke genom att samtycka till ett vittnesförhör tvinga prästen att vittna om vad han erfarit.” Det handlar icke om den situation, då prästen på grund av en given licentia loquendi förpliktat sig att i pastorala sammanhang framlägga biktbarnets sak.

 

Den absoluta tystnadsplikten lagfästs: ingen vittnesplikt
Som redan klargjorts avvisades rättegångskommitténs drastiska omgestaltningsförslag. Departementschefen skrivet härom 1960 vid lagrådsremissen: ”Vad rättegångskommittén sålunda föreslagit har vid remissbehandlingen utsatts för kritik från flera håll, och även jag finner den valda lösningen mindre tillfredsställande.” (Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960, s. 18) I stället för att försätta frikyrkopastorn tillsammans med svenska kyrkans präster i advokatens situation skall man välja alternativet att insätta frikyrkopastorn i samma ställning som prästen alltid haft och vilken förblir orubbad. Det är nu som det säges: ”Det bör således ej vara tillåtet att höra frikyrkopastorn såsom vittne beträffande sådant han erfarit under förhållanden motsvarande bikten i svenska kyrkan, oavsett om den som givit förtroendet medgivit vittnesmålet och även oavsett om saken skulle gälla grovt brott.” (op. cit., s. 19) Frikyrkopastorn åtnjuter alltså samma skydd inför rätta som prästen i svenska kyrkan; båda är skyddade mot kravet att yppa sin själavård inför domstol. I båda fallen gäller det faktiskt en konsekvens av kyrkolagens bestämmelser; den frikyrkliga tystnadsplikten är kalkerad därpå. I ingetdera fallet har på något sätt berörts frågan, om själasörjaren skulle vara förhindrad att mottaga och nyttja en licentia loquendi. Ett sådant orimligt intrång på den frikyrkliga ämbetsinnehavarens handlingsfrihet är för övrigt uteslutet. (I olika sammanhang avvisas varje försök att indraga frikyrkans pastorer under statligt reglerat ämbetsansvar.) Mutatis mutandis måste samma gälla om svenska kyrkans prästerskap, på vars ämbetsinstruktion i kyrkolagen den nyvunna frikyrkliga tystnadsplikten byggts.

Lagrådets yttrande till det ovan referade och sedemera antagna lagförslaget hade pekat på att ”Förslaget innebär ingen ändring om statskyrkoprästs frihet från vittnesplikt, då det gäller sådant som yppats vid hemligt skriftermål, men utgår från att den är obegränsad. Härom synes emellertid icke föreligga full enighet inom doktrinen (jfr Kallenberg, Civilprocessrätt II s. 1071 och Sundberg, Kyrkorätt s. 234 och 251.” (Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960, s. 49.) Vad lagrådet fäster uppmärksamhet på är i själva verket, att den nya lagen i ljuset av dess förarbeten avvisar den kallenbergska tesen till förmån för den sundbergska, vilken talat om en ”absolut” tystnadsplikt. Det är denna absoluta tystnadsplikt, som lagrådet kallar den obegränsade, och som definitionsmässigt innebär just vad lagrådet skriver: ”frihet från vittnesplikt”. Den är alltså icke ett utanför rättsalen eller eljest existerande tvång att ej mottaga eller nyttja licentia loquendi.
    När Kungl. Maj:t avger proposition i ärendet till riksdagen sker det med hänvisning till detta lagrådets påpekande om den tidigare rättsuppfattningens osäkerhet om tystnadsplikten vore ”absolut” och med det klargörande ”förslaget utgår från att så är fallet”. Den absoluta tystnadsplikten är alltså från 1960 både ett begreppsmässigt och legalt faktum, varvid innebörden är entydig: ”frihet från vittnesplikt”.

 

Sekretesskommittén
I SOU 1975:102 behandlar sekretesskommittén den prästerliga tystnadsplikten och hävdar, att präst får ”inte i något fall, med eller utan samtycke höras som vittne beträffande uppgift som omfattas av hans tystnadsplikt. Regeln leder till att det aldrig kan läggas en part i en rättegång eller annat förfarande till last, att han inte samtycker till att en präst berättar vad som har anförtrotts honom.” (op. cit., s. 237) Det kan alltså inte konkluderas, att den, som vägrar uppmana biktfadern att tala, därför vore med större skäl misstänkt att vara skyldig till det brott, som han misstänks för. Sekretesskommittén diskuterar inte frågan vad som händer, om prästen självmant — givetvis med den biktandes licentia loquendi — önskar avge vittnesmål. Uppenbart berör man här ett fall, som rimligen legat utanför kommitténs synkrets. Att den absoluta tystnadsplikten de facto är begränsad till att vara ett skydd mot vittnesplikten utsägs av satsen: ”Det kan inte hävdas att denna tystnadsplikt skulle upprätthållas även gentemot den som lämnat prästen förtroendet (ett föga praktiskt fall).” (Kommittén avser här, att prästen inte är försatt i samma ställning som den kriminaltjänsteman, som måste vägra en intern tillgång till hans egen dossier.) Det är här inte plats att närmare utveckla problematiken kring den nu berörda frågan.

 

Sammanfattning: licentia loquendi både i bikt och samtal
Därmed har framställningen nått den punkt, då det av Svensk Pastoraltidskrift 11/1987 åberopande uttalandet av departementschefen: ”Samtycke från den som har biktat sig anses inte kunna lösa prästen från hans tystnadsplikt” (Skrivelse 1979:3 till kyrkomötet med protokollsutdrag från regeringsmötet 1978-12-28) fått en klargörande belysning. Satsen avser icke att förneka licentia loquendi. Det är därför en onödig omgång

att utvinna denna rätt på det sätt, som angivits i denna artikels inledning. Den distinktion, som gjorts vid kyrkomötet 1979 mellan en absolut tystnadsplikt för bikt och en av licentia loquendi modifierad tystnadsplikt vid själavårdssamtal, icke blott onödiggöres de facto genom att bikt och samtal t. o. m. agendariskt hopkopplats. Biktens absoluta tystnadsplikt är absolut som skydd för den prästerliga själavården och ger frihet mot en annars bestående vittnesplikt. Den utesluter däremot icke licentia loquendi. I motsvarande mån kan det hävdas, att den av kyrkomötet medgivna licentia loquendi vid själavårdssamtal visst inte upphäver detta samtals absoluta tystnadsplikt som en rätt att avvisa vittnesplikten. Den präst, som enligt given fullmakt av penitenten t. ex. låtit beställa tid hos en läkare för denne, måste anses ha full rätt att undandraga sig vittnesplikt på denna punkt, likaväl som han är strängeligen bunden att icke för annan, tredje part yppa något om sitt uppdrags natur. Omfånget av licentia loquendi bestämmes givetvis vid varje enskilt tillfälle och äger inte generell karaktär.
Tom G. A. Hardt