Om felansvaret vid aktieköp

 

 

 

Av direktör MATS SACKLÉN

 

1. Inledning
Köp och försäljning av aktier är av fundamental betydelse för omfördelningen av långfristigt riskkapital i samhället. Den volymmässigt övervägande delen av samtliga aktieköp företas inom aktiemarknadens sekundärsegment, men även direkttransaktioner utanför aktiemarknaden får nästan dagligen utrymme i dagstidningarnas affärsspalter.1 Fastän aktier således är en del av vardagen för många människor uppfattas de ofta som något konkret och väl avgränsat. Verkligheten är naturligtvis en helt annan: aktier utgör andelar i en underliggande verksamhet med en mängd olika tillgångar, skulder samt kontraktsförhållanden med anställda, kunder, leverantörer och andra intressenter. Utrymmet för värdepåverkande avvikelser är således stort och tvister i anledning av förekommande substans-, avkastnings- och andra fel i den underliggande verksamheten är vanligt förekommande vid köp av större aktieposter.2 Fastän frågan om den närmare omfattningen av aktiesäljarens ansvar för förekommande fel är praktiskt mycket viktig, har den endast sparsamt belysts i rättspraxis och i den juridiska litteraturen.
    Syftet med föreliggande artikel är att något närmare utreda när aktiesäljaren kan ställas till ansvar för förekommande fel i den underliggande rörelsen. Eftersom tillämplig lagstiftning, förarbeten, rättspraxis, doktrin och andra rättskällor endast ger begränsad ledning är diskussionen i viss utsträckning normativt inriktad. Såsom bakgrund diskuteras i avsnitt 2 de olika former av aktieköp som förekommer i praktiken. Härvid dras en för artikeln väsentlig skiljelinje mellan förhandlade aktieköp på den ena sidan och ickeförhandlade aktieköp på den andra. Dessa diskuteras sedan var för sig i avsnitten 3 och 4.

 

 

1 Av den samlade omsättningen på stockholmsbörsens A-lista under 1992 (165,5 miljarder kronor) gjordes omkring 23 procent utanför börsen. Andelen affärer avseende aktier på börsens OTC-lista och O-lista som under 1992 genomfördes utanför börsen var ännu något större. Se Stockholms fondbörs årsrapport 1992. Härtill kommer naturligtvis köp och försäljning av aktier som inte marknadsnoterats. 2 I artikeln används termen fel ibland för att beteckna den påstådda avvikelsen som sådan, utan hänsyn till om köparen i anledning därav kan göra felansvar gällande enligt köplagen (1990:931) eller annan lagstiftning.

2. Allmänt om köp av aktier
Aktieköp kan ske på en rad olika sätt. De i praktiken vanligast förekommande är köp på börs eller auktoriserad marknadsplats, köp i anledning av ett lämnat offentligt erbjudande om aktieförvärv och privata köp utanför de etablerade marknadssystemen.
    Köp på börs eller auktoriserad marknadsplats (marknadsköp)3 avser marknadsnoterade aktier4 och karakteriseras av att köparen lämnar en köporder till ett värdepappersinstitut5 som för köparens räkning förvärvar aktier efterhand som dessa erbjuds till försäljning. Förfarandet är standardiserat och genomförs utan förhandling rörande de närmare villkoren för köpet. Marknadsköp kan visa sig vara ett tidskrävande och kostsamt sätt att förvärva kontrollposter och avser därför som regel mindre poster och/eller utgör ett led i ett kontrollförvärv snarare än en metod att förvärva kontrollen.6 Kontrollposter erbjuds nämligen sällan på börsen eller via de etablerade marknadssystemen, bl. a. därför att säljaren vid en försäljning till en mängd köpare går miste om den ”kontrollpremium” som vanligtvis är förknippad med sådana poster.7 Dessutom kan utbjudande av större poster på börsen ha en för säljaren negativ kursinverkan på bolagets aktier.8 Slutligen finns det vid försäljning av kontrollposter som regel en köpare för hela posten och en affär utanför de etablerade marknadssystemen ter sig därför mer ändamålsenlig.9

 

3 Genom lag (1992:543) om börs- och clearingverksamhet avskaffades börsmonopolet i Sverige. Enligt lagen kan företag som bedriver verksamhet i syfte att åstadkomma en regelbunden handel med finansiella instrument av Finansinspektionen auktoriseras som börs eller marknadsplats. 4 Med marknadsnoterade aktier avses aktier som är utgivna för allmän omsättning, dvs. huvudsakligen aktier som utgivits av börs-, OTC- eller O-listebolag. 5 Med värdepappersinstitut avses företag som fått tillstånd att bedriva värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. 6 Ett skäl till att marknadsköp sker som ett led i ett kontrollförvärv är att köparen, om han lämnar ett offentligt erbjudande till bolagets aktieägare, regelmässigt tvingas betala en premie över gällande aktiekurs. Om köparen redan äger aktier i målbolaget kan han finansiera kostnaden (helt eller delvis beroende på innehavets storlek) för erbjudandet genom värdestegringen på det egna innehavet. Det ligger således som regel i budgivarens intresse att köpa på sig så mycket aktier som möjligt innan han lämnar erbjudandet. Såväl Näringslivets börskommittés rekommendation rörande offentliggörande vid förvärv av större aktieposter m.m. (1991) som insiderlagens (1990:1342) bestämmelser uppställer emellertid betydande praktiska begränsningar härvidlag. En reviderad version av nämnda rekommendation väntas inom kort. 7 Köp av kontrollpost möjliggör för köparen att i målbolaget installera en ny (och efter köparens uppfattning) effektivare ledningsgrupp efter eget val och/eller realisera synergier mellan köparen och målbolaget. Köparen är därför vanligen beredd att vid köpet betala en premium över gällande aktiekurs. 8 Jfr emellertid not 97 nedan beträffande möjligheten att i SAX-systemet avge säljordern till del dold. Säljaren går naturligtvis även i detta fall emellertid miste om eventuell kontrollpremium. 9 Enligt 7a § lagen om värdepappersrörelse är värdepappersinstitut, som utanför en börs gjort avslut för egen eller annans räkning i fondpapper som är inregistrerat vid den börsen, skyldigt att omedelbart anmäla avslutet till börsen.

Offentliga erbjudanden om aktieförvärv kännetecknas av att budgivaren (köparen) lämnar ett till aktieägarna i målbolaget riktat erbjudande att på generellt angivna villkor överlåta sina aktier på köparen. Också köp i anledning av sådana erbjudanden (offentliga köp) avser som regel marknadsnoterade aktier och genomförs utan förhandling. Förfarandet skiljer sig emellertid från marknadsköp på en rad väsentliga punkter, bl. a. därigenom att köparens avsikt som regel är att förvärva samtliga utestående aktier i målbolaget, att ett stort antal mindre aktieägare uppträder på säljarsidan och att köpet genomförs utan förmedling av värdepappersinstitut.10 Privata köp utanför de etablerade marknadssystemen (privata köp) avser såväl marknadsnoterade som icke marknadsnoterade aktier. Vid privata köp förhandlar som regel säljaren och köparen om de närmare villkoren för köpet och dessa inflyter därefter ofta i ett detaljerat köpeavtal. Mot bakgrund av de relativt sett höga transaktionskostnaderna uppträder vanligen endast en eller en liten grupp av aktieägare på säljarsidan. Av samma skäl avser privata köp som regel större aktieposter. Privata köp av marknadsnoterade aktier förekommer dessutom ofta som ett led i ett offentligt köp. Bakgrunden är att aktiebolagslagen (1975:1385) erbjuder ett förenklat fusionsförfarande (kravet på bolagsstämmans godkännande i det överlåtande bolaget har eftergivits) när moderbolaget äger samtliga aktier i ett dotterbolag.11 Äger moderbolaget självt eller tillsammans med dotterbolag mer än 90% av aktierna med mer än 90% av röstetalet för samtliga aktier i dotterbolag, har moderbolaget enligt 14 kap. 9 § 1 st. aktiebolagslagen rätt att av de övriga aktieägarna i det sistnämnda bolaget lösa in återstående aktier. Det ges dessutom under vissa förutsättningar möjlighet att mellan moderbolag och dotterbolag vars aktier till mer an 90% är ägda av moderbolaget genom s. k. koncernbidrag åstadkomma skattemässig resultatutjämning.12 Det är således av synnerlig vikt att i förväg hos de större aktieägarna förankra ett offentligt erbjudande om aktieförvärv, särskilt med tanke på den relativt höga ägarkoncentrationen i svenska aktiemarknadsbolag.13

 

10 Förfarandet regleras av Näringslivets börskommittés rekommendation rörande offentligt erbjudande om aktieförvärv (1988). 11 Se 14:8 aktiebolagslagen. För en allmän framställning om aktiebolagslagens fusionsbestämmelser, se Smiciklas i SvJT 1990 s. 703–723. 12 Se närmare 2 § 3 mom. lag (1947:576) om statlig inkomstskatt. 13 Med aktiemarknadsbolag avses svenskt aktiebolag som utgivit aktier vilka är noterade vid börs eller annan auktoriserad marknadsplats. Jfr definitionen i 2 § insiderlagen. Ägarutredningens slutbetänkande (SOU 1988:38) innefattar bl. a. en kartläggning av de förändringar som ägt rum i ägar- och inflytandestrukturen i svenskt näringsliv sedan senare delen av 1970-talet. Utredningen konstaterade en under perioden påtag-

Vilken eller vilka av de nämnda förvärvsmetoderna som köparen i det enskilda fallet använder sig av beror på graden av ägarspridning i det aktuella bolaget och/eller på köparens avsikt med köpet. Förvärv av aktier i bolag med en starkt koncentrerad ägarbild (vanligen icke marknadsnoterade aktier) kommer av praktiska skäl som regel till stånd genom privata köp. Köp av aktier i bolag med ett relativt sett spritt ägande (vanligen marknadsnoterade aktier) sker däremot som regel genom marknadsköp (om köparens avsikt är att förvärva mindre poster) eller genom en kombination av marknadsköp, privata köp och/eller offentliga köp (om köparens avsikt är att förvärva kontrollposter).
    En skiljelinje som kommer att visa sig vara av betydelse för omfattningen av aktiesäljarens felansvar är den mellan förhandlade köp (huvudsakligen privata köp) på den ena sidan och icke-förhandlade köp (huvudsakligen marknadsköp och offentliga köp) på den andra. Förhandlade och icke-förhandlade köp behandlas därför var för sig i den följande framställningen. Det bör noteras att diskussionen inriktar sig på typiska köpsituationer. Således avser avsnitt 3 (förhandlade aktieköp) förvärv av större aktieposter (kontrollposter eller samtliga aktier i bolaget), medan avsnitt 4 (icke-förhandlade aktieköp) avser köp av enstaka aktier eller mindre aktieposter. Det kan visserligen förekomma att mindre aktieposter förvärvas genom förhandlade köp och större aktieposter genom icke-förhandlade köp. Sådana fall är emellertid av begränsad praktisk betydelse och beaktas därför inte särskilt i den följande framställningen.

 

3. Förhandlade aktieköp
Säljarens felansvar vid förhandlade aktieköp är att bedöma enligt köplagens felbestämmelser.14 Dessa bestämmelser inbegriper en katalog av omständigheter som medför att överlåtelseobjektet (eller, med köplagens terminologi, varan) skall anses felaktig. De för aktieköpet i praktiken mest betydande ansvarsgrunderna

 

lig ökning av koncentrationen i de enskilda företagens ägar- och inflytandestruktur. Se SOU 1988:38 s. 16 ff. 14 Köprättsliga principer har tillämpats i en rad fall i domstols- och skiljedomspraxis. De fall som varit uppe till bedömning har i allmänhet avsett köp av samtliga aktier eller andelar i det aktuella bolaget eller föreningen (t. ex. NJA 1941 s. 205, NJA 1945 s. 305, NJA 1947 s. 1 och NJA 1976 s. 341). HD har också bedömt ett antal rörelseöverlåtelser, huvudsakligen avseende kafé eller liknande mindre rörelser (t. ex. NJA 1936 s. 737, NJA 1941 s. 159 och NJA 1991 s. 808). En intressant skiljedom, som väl belyser en rad viktiga frågor i samband med rörelseöverlåtelse, återfinns i Årsskrift från Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut, Svensk och internationell skiljedom 1986, s. 47 ff. (nedan citerad 1986 års skiljedom). Se även skiljedomar refererade i JT 1991/92 s. 517 ff. (nedan citerad 1991 års skiljedom) och i JT 1992/93 s. 709 f. (nedan citerad 1993 års skiljedom).

behandlas i det följande, varvid det även finns anledning att något beröra köplagens bestämmelser om köparens undersökningsplikt och det krav på orsakssamband mellan den felgrundande omständigheten och köpet som i allmänhet uppställs för att fel skall anses föreligga.

 

3.1 Avvikelse från avtalet
Enligt 17 § 1 st. köplagen skall varan i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper och förpackning stämma överens med vad som följer av avtalet. Avviker varan från vad som kan anses avtalat i dessa avseenden föreligger enligt 17 § 3 st. ett fel i köplagens mening. Detsamma gäller även om varan sålts i ”befintligt skick”. Det saknar i sammanhanget betydelse för frågan om fel föreligger, huruvida säljaren kände till eller borde ha känt till att varan avvek från avtalet eller huruvida säljaren på ett vårdslöst sätt orsakat avvikelsen eller om denna uppkommit genom en olyckshändelse före avlämnandet. För säljarens skadeståndsskyldighet kan sådana omständigheter emellertid vara av betydelse.15 Det har vid förhandlade aktieköp utbildats något av ett etablerat avtalsmönster. Således förekommer det ofta att säljaren i köpeavtalet garanterar att det aktuella bolaget och dess verksamhet uppfyller vissa däri angivna minimikrav. Som exempel på några vanligen förekommande garantier kan nämnas balansräkningsgarantier (såväl generella balansräkningsgarantier som specifika garantier avseende varulager och andra balansräkningsposter) och garantier avseende för bolaget viktigare avtal och tvister.16 Även om säljarens garantier som regel avser förhållanden som hänför sig till tiden före tillträdesdagen, omfattar de ibland även försämringar som inträffar därefter. Således garanterar säljaren ofta att bolagets kundfordringar inom viss tid kommer att inflyta med i balansräkningen upptaget belopp. Säljaren torde enligt ett sådant åtagande svara om betalning från viss kund inte inflyter inom nämnda tid, även om det kan visas att kunden inte var på obestånd vid tidpunkten för köpet (jfr 21 § 2 st. köplagen).
    Garantiåtaganden fyller flera funktioner. Således utvidgar de säljarens ansvar till att omfatta förhållanden som han eljest kanske

15 Köparen har enligt kontrollansvarsregeln i 40 § 1 st. köplagen rätt till ersättning för skada (utom indirekt förlust) som han lider genom att varan är felaktig, om inte säljaren visar att det förelegat ett hinder utanför hans kontroll. Säljaren är enligt 40 § 3 st. köplagen emellertid skyldig att ersätta all skada (såväl direkt som indirekt), om felet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida eller om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt utfäst. För en allmän diskussion av culpaansvaret och utfästelseansvaret, se Håstad, Den nya köprätten (1993), s. 117 ff. och Hellner i TfR 1991 s. 141 ff. 16 En diskussion om balansräkningsgarantier förs av Lindskog i Festskrift till Kurt Grönfors (1991), s. 305 ff.

inte skulle ansvarat för.17 Vidare begränsar garantiåtaganden möjligen köparens undersökningsplikt (se avsnitt 3.5) och befriar också köparen från bördan att visa kausalitet (se avsnitt 3.6). Det har också ofta ansetts att garantiåtaganden medför en omkastning av bevisbördan avseende tidpunkten för felets uppkomst. Enligt huvudregeln i 21 § 1 st. köplagen skall frågan om varan är felaktig bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när risken för varan övergår på köparen (dvs. som regel vid avlämnandet). Bevisbördan för att fel förelåg vid den kritiska tidpunkten ligger härvid normalt på köparen. Enligt det förda resonemanget skulle emellertid ett av säljaren lämnat garantiåtagande kasta om bevisbördan, dvs. säljaren skulle vara tvungen att visa antingen att varan vid riskens övergång faktiskt inte var behäftad med fel eller att varan hos köparen utsatts för vanvård eller olyckshändelse. Detta synsätt har emellertid på senare tid kritiserats.18 Det har därvid framhållits att den naturliga och närliggande tolkningen av säljarens garantiåtaganden är att därigenom preciseras den tidslängd under vilken en försämring av varan kan få relevans som fel.19 Det kan däremot knappast anses, har det framhållits, att en bevisbördeomkastning följer redan av en tolkning av garantiåtagandet.20 Det är inte alltid helt lätt att fastställa vad säljaren åtagit sig. Förhandlade aktieköp föregås inte sällan av långdragna förhandlingar, varvid säljaren allteftersom förhandlingarna fortskrider lämnar en rad uppgifter om bolaget och dess verksamhet. Vid sådana förhandlingar framkommer som regel också en mängd information om förhållanden på köparsidan som kan vara väsentliga i sammanhanget. Uppgifter som säljaren muntligen eller skriftligen lämnat i samband med köpet kan ibland komma att utgöra avtalsinnehåll. Även säljarens tystnad eller övriga agerande i anslutning till köparens uttalanden kan ibland medföra att visst förhållande skall anses avtalat. Avgörande i sammanhanget synes vara att säljarens agerande ger uttryck för en viljeförklaring. Den närmare gränsdragningen mellan utfästelser på ena sidan och uppgifter och annat enuntiativt agerande på den andra kan i praktiken vara utomordentligt svår att göra.21 Till detta kommer att, särskilt vid betydande transaktioner av mer komplicerad natur, ett stort antal

 

17 Om säljaren exempelvis garanterat att bolagets maskinbestånd är i visst skick (något som köparen i avsaknad av garanti i allmänhet står risken för), föreligger ett köprättsligt fel i händelse av avvikelse härifrån. Vid sådan avvikelse har köparen enligt 40 § 3 st. köplagen rätt till ersättning också för indirekt förlust, och garantiåtaganden utvidgar således säljarens ansvar även härvidlag. 18 Se t. ex. Håstad, Den nya köprätten, s. 96 och Agell i SvJT 1991 s. 414 ff. 19 Agell i SvJT 1991 s. 416 f. 20 Agell i SvJT 1991 s. 416 f. 21 Se Lehrberg i SvJT 1990 s. 552 ff.

interna och externa företrädare för säljaren respektive köparen deltar i förhandlingarna och/eller i det för köpet förberedande arbetet. Ofta kan det av naturliga skäl endast med svårighet i efterhand utredas vem som har sagt vad till vem och vems uppgifter eller vetskap skall tillräknas säljaren respektive köparen.

 

3.2 Säljarens strikta normalansvar
I den mån annat inte framgår av avtalet är normalregeln i köplagen att säljaren svarar om varan inte överensstämmer med köparens befogade förväntningar.22 Således föreskrivs i 17 § 3 st. köplagen att varan skall anses felaktig om den i något annat hänseende (än vad som föreskrivs i 17 § 1 st. eller 2 st.) avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta. Stadgandet tillkom på lagrådets inrådan bl. a. för att markera att 17 § 1 st. och 2 st. köplagen inte innehåller en uttömmande felbeskrivning.23 Fel kan således tänkas förekomma även i andra fall och det har överlämnats till rättstillämpningen att bedöma vilka dessa andra fall kan vara.24 En motsvarande bestämmelse finns för det fall varan sålts i ”befintligt skick” eller med liknande förbehåll. Således ansvarar säljaren enligt 19 § 1 st. 3 mom. köplagen om varan är i väsentligt sämre skick än vad köparen med hänsyn till priset och övriga omständigheter med fog kunnat förutsätta.25 Utgångspunkten i dessa bestämmelser är att det föreligger en avvikelse mellan varan och köparens förväntningar om denna. Det kan inte nödvändigtvis krävas att köparens förväntningar om varan är medvetna. Om felet t. ex. består i att varan saknar normal funktion torde det avgörande vara att köparen inte kände till den egenskap han åberopar som fel (jfr 17 § 2 st. 1 mom. köplagen).26 Däremot är läget möjligen ett annat om felet består i att varan saknar en egenskap utöver vad som kan anses normalt eller i övrigt

 

22 Jfr Lindskog i SvJT 1993 s. 110 f. och Håstad, Den nya köprätten, s. 75 f. 23 Se Håstad, Den nya köprätten, s. 76 f. och Håstad i JT 1992/93 s. 615. 24 Prop. 1989/90:76, s. 87. 25 Säljaren har enligt de diskuterade bestämmelserna således ett på köparens befogade förväntningar baserat ansvar. Säljarens agerande (eller brist på agerande) är således inte något villkor för felansvar, men kan naturligtvis vara av betydelse för bedömningen om köparens förväntningar är befogade. Inte heller krävs det att säljaren kände till vad köparen med fog kunnat förvänta sig och inte heller att säljaren kände eller borde ha känt till att varan avvek från dessa förväntningar. Emellertid kan säljarens för köparen synbara vetskap om köparens förväntning, och säljarens tystnad, ibland ha betydelse för frågan om köparens förväntning var befogad. Se Håstad, Den nya köprätten, s. 77. Jfr Lindskog i SvJT 1993 s. 110 f. och s. 113 not 54. 26 Lehrberg i SvJT 1990 s. 546. Det kan vidare märkas att HD vid tillämpning av 4:19 jordabalken i praxis ålagt fastighetssäljaren skadeståndsskyldighet när fastigheten saknat en s. k. kärnegenskap, en egenskap som båda parter normalt anser så självklar att den aldrig förs på tal. Se t. ex. NJA 1987 s. 307 och NJA 1989 s. 117. Jfr förutsättningsläran som vid typförutsättningar dispenserar från prövningen i det konkreta fallet av kravet på synbarhet. Se Lehrberg i SvJT 1990 s. 203.

inte är ägnad för det särskilda ändamål för vilken den varit avsedd att användas (jfr 17 § 2 st. 2 mom. köplagen). Avvikelsen utgör ett fel i köplagens mening om köparens felaktiga förväntningar om varan är befogade. Det centrala momentet vid felbedömningen blir således att fastställa när köparens förväntningar skall anses ha fog för sig. Härvid måste det bedömningsunderlag som varit tillgängligt för köparen underkastas en helhetsanalys. Genomgången avser dels att närmare fastställa vad som ingått i köparens bedömningsunderlag (vilket i princip kan vara vad som helst), dels att bedöma underlagets tillförlitlighet. Resultatet är en sammanvägning av omständigheterna i det enskilda fallet och några allmängiltiga riktlinjer för hur bedömningen bör ske är därför av begränsat värde.
    Det för köparen tillgängliga bedömningsunderlaget kan vara särskilt svårt att överblicka vid förhandlade aktieköp. Visserligen är bedömningsunderlaget ofta begränsat när bolaget är marknadsnoterat eller när bolaget ingår i en koncern vars moderbolag är marknadsnoterat. Underlaget utgörs här huvudsakligen av offentligt tillgänglig information, såsom reviderad årsredovisning och annat offentliggjort redovisningsmaterial, förekommande emissions- eller andra prospekt, mediauttalanden av bolagets ledning, gällande aktiekurs och liknande information.27 Härtill kommer att information som sprids på aktiemarknaden snabbt förlorar sin aktualitet och betydelse för marknadsprissättningen av bolagets aktier. Vid andra förhandlade aktieköp erhåller emellertid köparen ofta en rad uppgifter från säljaren, bolagets ledning och andra som deltar i förhandlingarna och/eller i det för köpet förberedande arbetet. Dessutom genomför köparen vid sådana köp som regel en undersökning av bolaget och dess verksamhet. Inte sällan uppdagas därvid förhållanden som köparen inte räknat med och ibland leder detta till en omförhandling av de närmare villkoren för köpet.
    Redovisningsinformation intar självfallet en framträdande plats i köparens bedömningsunderlag. Sådan information har direkt relevans för köparens värdering av bolaget och inte sällan kretsar därför parternas överläggningar på förhandlingsstadiet i betydande

27 Skyldigheten för ett aktiebolag att sammanställa och offentliggöra en helhetsbild av bolaget i form av prospekt kan aktualiseras i en rad olika situationer. Således föreskrivs i 4:18 aktiebolagslagen att emissionsprospekt under vissa förutsättningar skall upprättas när svenskt aktiebolag offentliggör eller på annat sätt till en vidare krets riktar inbjudan att förvärva aktier eller teckningsrätter i bolaget. Till ansökan om inregistrering av fondpapper vid börs skall vidare enligt 5 kap. 5 § lagen om börs- och clearingverksamhet utgivaren av pappret foga ett börsprospekt. Näringlivets börskommittés rekommendation rörande offentligt erbjudande om aktieförvärv (1988) föreskriver slutligen att prospekt skall upprättas av köparen i samband med sådant erbjudande. Jfr Samuelsson, Information och ansvar (1991), s. 118 ff.

utsträckning kring förhållanden som berör bolagets substans och avkastningsförmåga. Den naturliga utgångspunkten är härvid ofta bolagets vederbörligen fastställda och reviderade årsredovisning och därefter upprättade periodbokslut. Det brukar antas att köparen med fog kan förvänta att reviderad årsredovisning upprättats i enlighet med lag och i övrigt överensstämmer med god redovisningssed och att periodbokslut är i stort korrekt.28 Även om redovisningsdata avseende förfluten tid naturligtvis är av betydelse som utgångspunkt för köparens värdering spelar inte sällan bedömningar av framtiden en viktigare roll när avsikten är att bolaget efter köpet skall fortsätta sin verksamhet. Frågor rörande bolagets prognostiserade orderingång och resultat får därför ofta ett generöst utrymme på förhandlingsstadiet. Utgångspunkten är som regel av säljaren eller bolaget upprättade budgetar och prognoser, vilka normalt tjänstgör som handlingsprogram och/eller utgör mer eller mindre kvalificerade bedömningar av framtiden. Har sådana handlingar upprättats medan förhandlingar pågår med köparen ligger det dessutom nära till hands att anta att ett betydande mått av optimism smugit sig in i säljarens eller bolagets däri redovisade bedömning av framtiden. Budgetar och prognoser får därför nog alltid anses behäftade med osäkerhet och, bortsett från de sakuppgifter som redovisats däri, torde som regel inte i sig själva kunna grunda befogade förväntningar om bolaget.29 Köparens förväntningar i anledning av lämnad redovisningsinformation kan naturligtvis förstärkas genom underhandsuppgifter från säljaren. Häremot måste ställas vad köparen bort upptäcka vid en undersökning av bolaget och dess verksamhet (se avsnitt 3.5). En i sammanhanget praktiskt viktig fråga som väl illustrerar ”spänningen” mellan säljarens agerande och köparens undersökningsplikt är huruvida köparen, om säljaren lämnat uppgift om vinst eller omsättning för viss period och inte särskilda omständig-

 

28 Se t. ex. Hultmark, Kontraktsbrott vid köp av aktie (1992), s. 158 f., Lindskog i SvJT 1993 s. 119 f., Johansson i SvJT 1990 s. 94 f., 1986 års skiljedom (s. 55) och 1991 års skiljedom (s. 519). Jfr emellertid Karnell i Festskrift till Knut Rodhe (1976), s. 288 f. Att köparen med fog kan räkna med att årsredovisningen upprättats i enlighet med lag och god redovisningssed innebär inte att han kan utgå från att den i alla hänseenden är riktig. Den goda redovisningsseden utgör ett normsystem som på en rad områden lämnar utrymme för visst skön och dessutom inte på något sätt är fullständig. Vidare kan de granskningmetoder som god revisionssed bjuder av naturliga skäl inte vara heltäckande. Revisionsarbetet inriktas som regel mot områden där det finns stor risk att väsentliga felaktigheter uppstår som kan påverka årsredovisningen. Köparen torde således med fog kunna förutsätta endast att vad som bort framkomma vid en sådan granskning återspeglas i årsredovisningen. Jfr Lindskog i SvJT 1993 s. 119 f. 29 Graden av osäkerhet beror naturligtvis på en rad faktorer, såsom kvaliteten på det faktaunderlag varpå sådana budgets och prognoser grundats samt insikterna och omdömet hos den eller de personer som upprättat handlingarna. Jfr 1986 års skiljedom (s. 54 f.).

heter talar i annan riktning, med fog kan utgå ifrån att vinsten eller omsättningen är jämnt fördelad över perioden. Det har härvid, under åberopande av NJA 1974 A 4, i den juridiska litteraturen ibland antagits att köparens förväntning på jämnt fördelad vinst och omsättning är befogad.30 I NJA 1974 A 4 hade köparen av en mindre åkerirörelse före köpet av säljaren erhållit en uppgift om rörelsens omsättning för viss period. HDs majoritet (tre justitieråd) uttalade att köparen hade fog för att anta att den uppgivna omsättningen var jämnt fördelad över perioden och att köparen inte hade undersökningsplikt när han inte blivit uppmanad att undersöka. Minoriteten ansåg emellertid att köparen inte kunde utgå från att omsättningen var jämnt fördelad utan hade att undersöka detta.
    Majoritetens uttalande är efter min mening tveksamt och väl långtgående. Vid köp av aktier, särskilt icke marknadsnoterade sådana, måste köparen under alla förhållanden företa en relativt noggrann granskning av bolagets bokföring för att i eget intresse över huvud taget kunna göra en någorlunda tillförlitlig bedömning av den underliggande verksamheten. Det måste kunna krävas att köparen vid en sådan granskning själv försöker fastställa huruvida bolagets räkenskaper ger en någorlunda rättvisande bild av verksamheten. Visserligen kan säljarens bestämda och eljest tillförlitliga uppgifter befria köparen från att undersöka förhållanden som omfattas av uppgifterna ifråga (jfr ursäktsrekvisitet i 20 § 2 st. köplagen). Innebörden härav är emellertid begränsad till att köparen såsom fel kan åberopa sådant som säljaren svarar för enligt köplagens felbestämmelser men som köparen bort upptäcka vid en undersökning före köpet om en sådan undersökning hade företagits. Det kan efter min mening knappast sägas att en uppgift om omsättningen för viss period i sig själv ger köparen fog för antagandet att omsättningen är jämnt fördelad över perioden ifråga. Särskilt tydligt är detta om den aktuella perioden är relativt kort (jfr NJA 1974 A 4 där säljarens uppgift avsåg omsättningen under en tiomånadersperiod). En uppgift om omsättningen för det senaste räkenskapsåret kan, om den jämförs med lägre omsättningssiffror för tidigare räkenskapsår, förmedla en bild av en rörelse på uppåtgående. Samma uppgift kan emellertid förmedla en bild av en rörelse som under räkenskapsåret nådde sitt lågvattenmärke om jämförelsesiffrorna är högre. Det är tveksamt om köparen under sådana förhållanden kan grunda befogade förvänt-

 

30 Hultmark, a. a. s. 115, med hänvisning till NJA 1974 A4. På annat ställe (a. a. s. 284) uttalar Hultmark emellertid att köparen vid sin undersökning av bolagets räkenskaper är skyldig att uppmärksamma minskad omsättning under en del av räkenskapsåret.

ningar på uppgiften utan att betrakta den i ett större sammanhang. Det sagda utesluter emellertid inte att säljaren kan vara skyldig att upplysa köparen, t. ex. om en av bolagets huvudkunder under senare delen av räkenskapsåret kraftigt minskat beställningarna och det kanske därför framstår som osannolikt att det årets omsättningssiffror kommer att upprepas nästföljande räkenskapsperiod (se avsnitt 3.4).
    Förutom köparens ovan beskrivna förväntningar på bolagets redovisningsinformation, och förväntningar grundade på underhandsuppgifter från säljaren eller på säljarens enuntiativa agerande före köpet, är utrymmet för befogade förväntningar begränsat. Det har i den juridiska litteraturen uttryckts som så, att någon normalstandard för bolag i allmänhet svårligen låter sig fastställas.31 Köparen torde emellertid, om inte omständigheterna vid köpet pekar i annan riktning, med fog kunna förvänta att bolagets verksamhet i allt väsentligt drivs i enlighet med lag och myndigheters krav.32 Vidare torde köparen efter min mening med fog kunna ställa vissa förväntningar på bolagets substans. Visserligen varierar ”kvaliteten” på substansen starkt från bolag till bolag och någon normalstandard går därför knappast att fastställa. Detta utesluter efter min mening emellertid inte att köparen med fog kan förvänta sig att enskilda tillgångar uppfyller en viss minimistandard, i allt fall om tillgångarna identifierats på något vis före köpet. Köparen måste rimligen kunna anta t. ex. att bolagets byggnader och maskinbestånd kan användas för avsett ändamål och att bolagets kundfordringar är giltiga.33 I praktiken torde emellertid förväntningar baserade på en föreställning om vad som utgör ”normal” standard vara av mindre betydelse, eftersom säljaren vid förhandlade aktieköp ofta lämnar uppgifter och köparen som regel ingående undersöker bolaget och dess verksamhet.

 

 

31 Se t. ex. Karnell i Festskrift till Knut Rodhe, s. 274 ff. beträffande svårigheten att fastställa ett objektivt ”riktigt” värde. Jfr Johansson i SvJT 1990 s. 94 f. 32 Jfr Lindskog i SvJT 1993 s. 120 f., Lindskog i Festskrift till Gotthard Calissendorff (1990), s. 137 not 10 och Hultmark, a. a. s. 168 f. Om det förhåller sig så, att köparen även i avsaknad av underhandsuppgifter från säljaren, med fog kan förvänta att bolaget har samtliga för den bedrivna verksamheten erforderliga tillstånd, kan det frågas om inte HD i NJA 1991 s. 808 kunde kommit till samma resultat genom att grunda domen på köparens befogade förväntningar. Istället tillades säljarens vetskap om köparens felaktiga förväntningar köprättslig relevans. 33 Jfr säljarens ansvar enligt 17 § 2 st. köplagen och 9 § 1 st. skuldebrevslagen (1936:81). Ett för aktieköpet särskiljande drag är emellertid att köpet avser andelar i ett komplex av tillgångar och skulder. Det kan därför möjligen tyckas att köparen inte såsom fel bör kunna göra gällande en negativ avvikelse som uppvägs av en i motsvarande mån positiv avvikelse. Jfr Karnell i Festskrift till Knut Rodhe, s. 279 f. och Åhman i SvJT 1990 s. 485 ff., vilka synes vara av uppfattningen att en avvikelse måste vara av betydelse för företagets värde som helhet.

3.3 Säljarens ansvar för uppgifter
Säljaren svarar i viss utsträckning också för uppgifter som lämnats före köpet, men som ändå inte kan anses utgöra avtalsinnehåll. Således föreligger enligt 18 § 1 st. köplagen ett fel om varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och som kan antas ha inverkat därpå.34 Detsamma gäller enligt 18 § 2 st. köplagen om sådana uppgifter före köpet vid marknadsföringen av varan lämnats av annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, och säljaren kände till eller borde ha känt till uppgifterna.35 I båda fallen gäller enligt 18 § 3 st. köplagen, att fel inte skall anses föreligga om uppgifterna rättats i tid på ett tydligt sätt. En motsvarande bestämmelse, om än något mer begränsad, har intagits i 19 § 1 st. 1 mom. köplagen för det fall varan sålts i ”befintligt skick” eller med liknande allmänt förbehåll. Det föreligger emellertid i detta fall inte något säljaransvar för uppgifter som lämnats av annan än säljaren, även om säljaren har kunskap härom.36 Inte alla uppgifter som lämnats av säljaren är ansvarsgrundande. Enligt 18 § och 19 § 1 st. 1 mom. köplagen ansvarar säljaren endast om uppgifterna avsett varans egenskaper eller användning. Säljaren ansvarar således inte för s. k. kringuppgifter, t. ex. att varan används av en viss idrottsstjärna. Vidare svarar säljaren endast om uppgifterna kan antas ha inverkat på köpet (se avsnitt 3.6). Slutligen måste uppgifterna enligt 18 § och 19 § 1 st. 1 mom. köplagen ha lämnats före köpet för att vara ansvarsgrundande. Trots lagtextens lydelse torde härmed avses att uppgifterna lämnats i anslutning till köpet. Det följer redan av kausalitetsrekvisitet att uppgifter som lämnats långt före tidpunkten för köpet som regel inte kan anses ha inverkat därpå. Normalt torde väl köparen endast förlita sig på uppgifter som lämnats som ett led i verkliga diskussioner med säljaren. Säljaren torde på motsvarande sätt som regel ha anledning att överväga sina uttalanden först sedan sådana diskussioner inletts. Det är emellertid tveksamt om det nu diskuterade rekvisitet har någon självständig betydelse utöver det tidigare omnämnda kausalitetsrekvisitet, dvs. om uppgifter som i och för sig kan anses

 

34 Uppgifter som lämnats av någon som har fullmakt att i detta hänseende handla å säljarens vägnar faller också under 18 § 1 st. köplagen. Se prop. 1989/90:76 s. 88. 35 Med uttrycket ”för säljarens räkning” avses fall där köparen, utan att fullmaktsförhållande föreligger, har anledning att uppfatta uppgifterna som lämnade för säljarens räkning. Se Håstad, Den nya köprätten, s. 82. 36 Säljaren kan emellertid vara skyldig att upplysa köparen om vissa väsentliga förhållanden, t. ex. att viktig information som lämnats av annan är felaktig. Se avsnitt 3.4.

ha inverkat på köpet ändå inte är ansvarsgrundande på grund av att de inte lämnats i tillräckligt nära anslutning till köpet.37 Tillämpningsområdet för 18 § och 19 § 1 st. 1 mom. köplagen sammanfaller i stort med tillämpningsområdet för uppsamlingsbestämmelsen i 17 § 3 st. köplagen, såtillvida att uppgifter från säljaren ofta ger köparen fog att förvänta viss kvalitet på varan.38 Säljaren kan i vissa fall emellertid tänkas bli ansvarig enligt 18 § och 19 § 1 st. 1 mom. köplagen även om de förväntningar om varan som köparen grundat på säljarens uppgifter inte kan anses befogade, nämligen om uppgifterna likväl kan antas ha inverkat på köpet. I detta kausalitetskrav ligger inte något villkor att köparen haft fog att förlita sig på säljarens uppgifter. Även den godtrogne köparen kan således göra säljaransvar gällande, förutsatt att han kan göra antagligt att han inte skulle genomfört köpet på avtalade villkor om det inte varit för säljarens uppgifter.
    En annan sak är att det vid en tolkning av säljarens uppgifter kan visa sig att uppgifternas objektiva innehåll avviker från köparens uppfattning om innehållet. Under förutsättning att varan överensstämmer med uppgifternas objektiva innehåll föreligger inte någon felgrundande avvikelse enligt 18 § och 19 § 1 st. 1 mom. köplagen. Detta torde i allt fall gälla om säljaren varken insett eller bort inse köparens misstag.39 Antag t. ex. att en aktiesäljare till köparen uppger att bolagets orderingång för räkenskapsåret var ”förhållandevis god”. Om det sedermera visar sig att orderingången var sämre än föregående räkenskapsår kan det frågas om säljaren överhuvud ansvarar för den lämnade uppgiften och i sådant fall vari det ansvaret består. Säljarens uppgift kan tolkas på flera olika sätt, bl. a. som en uppgift av innebörd att orderingången var sämre än föregående räkenskapsår men bättre än vad som väntats med hänsyn till den allmänna konjunkturnedgången i branschen, att orderingången var bättre än för branschgenomsnittet eller att orderingången var bättre än

 

37 I NJA 1991 s. 808, på vilket den äldre köplagen (där ingen motsvarighet till 18 § och 19 § 1 st. 1 mom. köplagen fanns) var tillämplig, konstaterade HD att uppgift som lämnats av säljaren två veckor före köpet, men innan parterna ingått i verkliga avtalsförhandlingar, inte kunde anses som utfästelse och därför inte var ansvarsgrundande. HD berörde emellertid inte frågan om uppgiften kunde anses ha inverkat på köpet. Det är därför osäkert om den skulle ha ansetts ingå i det händelseförlopp som är kritiskt ifråga om uppgiftsansvar om den frågan hade varit föremål för bedömning. 38 Jfr Lindskog i SvJT 1993 s. 112. Lindskog synes vara av uppfattningen, att ifråga om underlag som kommer från säljaren är därav föranledda och adekvata förväntningar på köparens sida alltid befogade. 39 Jfr förklaringsmisstag enligt 32 § avtalslagen (1915:218). En intressant fråga är i vad mån säljaren svarar i det beskrivna fallet om varan även avviker från uppgiftens objektiva innehåll. Om köparen inte tillagt detta innehåll någon betydelse vid köpet (köparens uppfattning om innehållet är ju en annan) kan det frågas om uppgiften inverkat på köpet.

den för föregående räkenskapsår. Vid tolkningen är det naturligtvis av betydelse vad som eljest förekommit vid köpet. Om uppgiften t. ex. lämnats i nära anslutning till att köparen beklagat sig över svårigheterna inom branschen förefaller något av de två första tolkningsalternativen som det mest naturliga. Någon felaktig uppgift från säljaren torde under sådana förhållanden överhuvud inte föreligga, oavsett att köparens uppfattning överensstämmer med det tredje tolkningsalternativet.
    Säljarens uppgiftsansvar är av begränsad praktisk betydelse vid förhandlade köp avseende marknadsnoterade aktier eller aktier i bolag vars moderföretag är marknadsnoterat. I den mån säljaren överhuvud har kunskap om icke offentliggjord information om bolaget och dess verksamhet kan han enligt insiderlagens bestämmelser möjligen vara förhindrad att vidarebefordra sådan information till köparen.40 Om bolaget ingår i en koncern vars moderbolag är marknadsnoterat kan selektivt tillhandahållande av icke offentliggjord information även komma att stå i strid med moderföretagets inregistreringskontrakt eller noteringsavtal. Häri preciseras tidpunkt och form för offentliggörande och distribution av kursrelevanta data. I informationskravet ligger att kurspåverkande information skall spridas till aktiemarknaden i dess helhet så snabbt som möjligt.41 Mot bakgrund härav består eventuellt informationsutbyte som regel i att säljaren åberopar offentligt tillgänglig information, såsom redovisningsdata (t. ex. årsredovisning, delårsrapporter och resultatprognoser). Något ansvar för sådan information har emellertid säljaren som regel inte, eftersom informationen endast undantagsvis kan sägas ha lämnats av säljaren eller för säljarens räkning.42

 

40 Bakgrunden är att bl. a. aktieägare med kännedom om vissa i insiderlagen närmare angivna kurspåverkande omständigheter är förbjuden att för egen eller annans räkning köpa eller sälja fondpapper på värdepappersmarknaden eller eljest med råd eller på annat jämförligt sätt föranleda någon annan till sådant köp eller försäljning innan omständigheten blivit allmänt känd eller upphört att ha betydelse för kurssättningen. Det är osäkert i vad mån selektiv spridning av icke offentliggjord information omfattas av lagens bestämmelser. Här kan nämnas att EGs ministerråd i slutet av 1989 antog ett direktiv angående samordning av regler om insiderhandel (Council Directive of 13 November 1989 coordinating regulations on insider dealing; 89/592/EEC). Direktivet innehåller en uttrycklig bestämmelse som förbjuder insidern att föra den kurspåverkande informationen vidare till tredje man om inte detta ingår i vad som kan anses normalt för hans anställning, yrke eller uppdrag. Någon motsvarande bestämmelse har inte influtit i den svenska lagtexten. Fastän detta inte klart framgår från propositionen (1990/91:42) torde någon saklig förändring härvidlag inte ha varit avsedd, särskilt som departementschefen uttalade att den svenska lagen uppfyller kraven i EGs direktiv om insiderhandel (s. 39). 41 Jfr t. ex. Aktiemarknadsnämndens uttalande 1988:3. 42 Möjligen kan det sägas att information i emissionsprospekt som upprättats i anledning av att aktieägare ämnar sälja aktier enligt 4:19 aktiebolagslagen lämnats för säljarens räkning. Se Hultmark, a. a. s. 150. Säljaren ansvarar enligt 18 § 2 st. köplagen

Utrymmet för en tillämpning av de diskuterade bestämmelserna är naturligtvis betydligt större vid andra förhandlade aktieköp. Vid sådana köp får köparen vanligen tillgång till en mängd information, ibland från säljaren (t. ex. ett moderbolag) men oftast från bolaget. Information som i anslutning till köpet lämnats av bolagets ledning, i allt fall om köparen av säljaren blivit hänvisad till denna, torde kunna betraktas som lämnad av säljaren. Eftersom ägandet i bolag vars aktier inte handlas på aktiemarknaden är förhållandevis koncentrerat kan det dessutom antas att säljaren som regel har relativt god insyn i bolaget och dess verksamhet. Uppgifter från säljaren torde därför i många fall vara ägnade att väcka särskild tillit hos köparen.

 

3.4 Säljarens vetskap (upplysningsplikt)
Om säljaren underlåter att lämna uppgift om sådant han känner till kan han i vissa fall ådra sig felansvar. Det brukar härvid talas om en säljarens upplysningsplikt.43 Således föreskrivs i 19 § 1 st. 2 mom. köplagen att vara som sålts i ”befintligt skick” eller med ett liknande allmänt förbehåll likväl skall anses vara behäftad med fel om säljaren före köpet underlåtit att upplysa köparen om ett sådant väsentligt förhållande rörande varans egenskaper eller användning som han måste anses ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om, förutsatt att säljarens underlåtenhet kan antas ha inverkat på köpet. Av bestämmelsen framgår att endast säljarens faktiska kännedom verkar ansvarsgrundande.
    För de fall då varan sålts utan förbehåll om begränsat säljaransvar saknas i köplagen en uttrycklig bestämmelse om säljarens upplysningsplikt och dess närmare omfattning är därför något oklar. Möjligen kan det antas att upplysningsplikten åtminstone omfattar sådana förhållanden som skulle verkat ansvarsgrundande om varan hade försålts i ”befintligt skick” eller med liknande förbehåll och att 19 § 1 st. 2 mom. därför utgör ett minimum för upplysningsplikten då varan sålts utan sådant förbehåll.44 Det har emellertid i den juridiska litteraturen nyligen gjorts gällande, att säljaren överhuvud inte har någon självständig upplysningsplikt enligt köplagens bestämmelser, annat än när allmän friskrivning

 

även om uppgiften inte lämnats för hans räkning, om den lämnats av någon i tidigare säljled. Bestämmelsen torde i den delen emellertid sakna betydelse vid aktieköp. 43 Det är egentligen säljarens vetskap om såväl köparens förväntning som dess felaktighet som föranleder felansvar snarare än säljarens underlåtna upplysning. Kanske är det därför inte helt korrekt att tala om en upplysningsplikt. Jfr Lindskog i SvJT 1993 s. 114 med hänvisningar. Begreppet är emellertid väl inarbetat i den juridiska litteraturen och används därför också i avsnitt 3.4. 44 Jfr Håstad, Den nya köprätten, s. 77.

skett och 19 § köplagen därför är tillämplig.45 Det skulle enligt den anförda uppfattningen således inte finnas utrymme att ålägga säljaren felansvar enbart på grund av att säljaren inte upplyst köparen på erforderligt sätt. Eftersom säljaren, har det sagts, svarar strikt enligt 17 § 3 st. köplagen för avvikelser från vad köparen med fog kunnat förutsätta saknas anledning ålägga säljaren ansvar på grund av underlåtenhet att upplysa.46 Den anförda uppfattningen synes rimlig, såtillvida att det kanske är mindre lyckat att beteckna säljarens möjlighet att undgå felansvar enligt 17 § 3 st. köplagen genom att upplysa köparen om de rätta förhållandena för en upplysningsplikt. Uppfattningen sträcker sig emellertid längre och grundar sig på antagandet, att vad köparen med fog kan räkna med att bli upplyst om enligt 19 § 2 st. 2 mom. köplagen är precis motsatsen till det som köparen kan förutsätta enligt 17 § 3 st. köplagen. Köparen skulle enligt detta betraktelsesätt ha fog för att förvänta sig en upplysning från säljaren endast angående avvikelser vad avser varan från vad han med fog kan förutsätta och säljarens vetskap om köparens obefogade förväntningar skulle således sakna köprättslig relevans. Riktigheten av det antagandet har ifrågasatts, bl. a. mot bakgrund av att det i köplagens förarbeten finns uttalanden som kan läsas så att avsikten var att tillskapa en av köparens befogade förväntningar på varan oberoende upplysningsplikt, knuten snarare till köparens abstrakta förväntan på upplysning.47 Vidare kan visst stöd för ett fristående säljaransvar vid ond tro hämtas bl. a. från NJA 1991 s. 808. HD förklarade här att köpeobjektet var sämre än köparen förutsatt (inte nödvändigtvis med fog) och tillade detta faktum relevans på grund av säljarens vetskap och underlåtenhet att upplysa köparen om de riktiga förhållandena.48 Vid förhandlade aktieköp kan säljarens tystnad i många fall tänkas stärka köparen i dennes förväntningar om bolaget och dess

 

45 Martinsson i JT 1992/93 s. 436 ff. 46 Martinsson i JT 1992/93 s. 438 ff. 47 Håstad i JT 1992/93 s. 618 f. med hänvisningar. 48 Tolkningen av detta rättsfall är emellertid inte alldeles självklar. HD kunde kanske kommit till samma resultat genom att grunda domen på köparens befogade förväntningar. Om köparen på grund av vad som förekommit vid köpet inte kan anses ha haft befogade förväntningar om att för den bedrivna rörelsen erforderliga tillstånd fanns kan det frågas varför det förhållandet inte omfattades av köparens undersökningsplikt. Möjligen kan det tänkas att säljarens uppgift att sådana tillstånd förelåg gav köparen skäl att inte undersöka det förhållandet närmare. Säljarens vetskap om köparens felaktiga förväntningar tillades emellertid köprättslig relevans trots att köparen företagit en undersökning (om än översiktlig) och därvid antagligen borde ha upptäckt att erforderliga tillstånd saknades (bl. a. hade köparen bläddrat igenom en av säljaren tillhandahållen pärm vari förvarades till rörelsen hörande viktiga handlingar, däribland vissa skrivelser från miljö- och hälsoskyddsnämnden vilka påtalade att rörelsen måste upphöra om särskilt angivna brister ej avhjälptes före visst datum).

verksamhet. Följden kan naturligtvis bli att köparens tidigare obefogade förväntningar därför måste anses befogade, särskilt kanske om det av köparen antagna förhållandet på ett tydligt sätt meddelats säljaren och denne har en sådan insynsställning i bolaget att han typiskt sett borde ha kännedom om förhållandet ifråga. Säljaren kan i sådant fall komma att svara enligt 17 § 3 st. eller 19 § 1 st. 3 mom. köplagen och någon bedömning av om köparen med fog kunde räkna med att erhålla upplysning eller om inverkansrekvisitet är uppfyllt behöver således inte företas. Emellertid kan det istället förhålla sig så, att köparen inte kan dra några långtgående slutsatser från säljarens tystnad och kanske måste hans tidigare obefogade förväntningar därför fortfarande betraktas som obefogade. Detta utesluter emellertid inte att köparen bör kunna räkna med att bli upplyst om säljaren likväl av en tillfällighet fått kännedom om att köparens antagande om bolaget och dess verksamhet är oriktigt. Här rör vi oss för övrigt i gränsområdet för avtalslagens (1915:218) ogiltighetsgrunder i anledning av svek eller handlande i strid mot tro och heder.
    Det kan frågas om säljaren även måste upplysa om sådant som inte berörts under förhandlingarna, men som kan antas vara av betydelse för köpare i allmänhet. Härvid torde det väl som regel handla om förhållanden som kan antas vara ägnade att påverka köparens värdering av aktierna ifråga. Antag t. ex. att en av bolagets huvudkunder till säljaren uppgivit att han ämnar kraftigt begränsa sina beställningar och söka sig till andra leverantörer om köpet genomförs och köparen tar kontrollen över bolaget. Är detta något som säljaren måste upplysa köparen om? Antag istället att säljaren före köpet genomfört en marknadsundersökning i syfte att bättre kunna värdera bolaget och därvid funnit att en av bolagets huvudkonkurrenter står i begrepp att offentliggöra en revolutionerande produkt som kan förväntas kraftigt skada bolagets marknadsandelar. Måste säljaren upplysa köparen om vad han erfarit i det hänseendet? Svaren på de ovan ställda frågorna är inte alldeles givna. Det är överhuvud svårt att i allmänna ordalag beskriva avgränsningen mellan fall då säljaren bör vara skyldig att upplysa köparen och fall då han inte bör vara upplysningsskyldig. Kanske bör utgångspunkten tas i de ändamålsöverväganden som kan tänkas ligga till grund för upplysningsplikten. Ett viktigt sådant torde vara att upplysningsplikten kan tänkas bidra till att minimera antalet köp som ingås med felaktiga förväntningar (på köparens sida). En omfattande upplysningsplikt kan därför kanske antas främja ett från samhällsekonomisk synpunkt effektivt och önskvärt resursutbyte. Baksidan

av en omfattande skyldighet att upplysa är emellertid att säljarens incitament till insamling och bearbetning av ny information begränsas. Detta i sin tur kan tänkas öka antalet köp som ingås med felaktiga förväntningar (på säljarens sida). En balansgång mellan dessa båda (och möjligen andra) hänsyn bör därför styra gränsdragningen mellan information som säljaren måste delge köparen och information som säljaren kan behålla för sig själv.
    Kanske kan det mot bakgrund härav sägas att säljaren bör upplysa om sådana omständigheter som han fått kännedom om huvudsakligen i makt av sin ställning i eller sitt särskilda förhållande till bolaget. Säljarens incitament att självmant insamla och bearbeta information torde endast i liten omfattning påverkas av en sådan upplysningsplikt. Däremot kanske säljaren bör kunna behålla för sig själv sådan information som han erfarit i samband med egna undersökningar. En tillämpning av denna gränsdragning på de ovan nämnda exemplen torde innebära att säljaren i det första fallet kanske bör upplysa köparen om vad han erfarit från huvudkunden, medan säljaren i det andra fallet kanske bör kunna hålla tillbaka informationen om huvudkonkurrentens nya produkt. Det sagda torde också innebära att säljaren kan vara tyst rörande sina egna bevekelsegrunder vid köpet, köpets allmänna förmånlighet för säljaren och förhållanden av spekulativ (i motsats till faktisk) karaktär.49 Den närmare gränsdragningen är emellertid svår att göra och det måste medges att man här rör sig på osäker mark.
    Köparens undersökningsplikt medför praktiskt mycket viktiga begränsningar i sammanhanget. Vid sin undersökning av bolaget och dess verksamhet upptäcker köparen inte sällan förhållanden, vilka i och för sig är av sådan natur att de skulle kunna omfattas av säljarens upplysningsplikt. Det följer emellertid av 20 § 1 st. köplagen att köparen inte såsom fel kan åberopa vad han måste antas ha känt till vid köpet. Vidare kan köparen efter min mening endast undantagsvis med fog räkna med att bli upplyst om förhållanden som han vid sin undersökning borde ha upptäckt men av någon anledning ändå förbisett. Saknar köparen fog för sina förväntningar om upplysning följer att fel överhuvud inte föreligger enligt 19 § 1 st. 2 mom. köplagen.
    Bakgrunden är att säljaren i många fall saknar möjlighet att bedöma vad köparen i samband med sin undersökning faktiskt upptäckt och vad han därvid inte upptäckt. Det förhållandet att köparen inte påpekat förekomsten av viss väsentlig avvikelse för säl-

 

49 Se Hultmark, a. a. s. 118. Detta följer ofta redan av att säljaren enligt 19 § 1 st. 2 mom. köplagen endast har att upplysa om förhållanden rörande varans egenskaper eller användning.

jaren innebär inte nödvändigtvis att sådan avvikelse inte påträffats i samband med köparens undersökning. Omständigheterna kan t. ex. vara sådana, att köparen anser sig göra en osedvanligt god affär (och säljaren kanske en osedvanligt dålig sådan) och kanske därför gör bedömningen att det inte finns något utrymme att före köpet åstadkomma en nedsättning av köpeskillingen. Köparen kanske därför godtar även en väsentlig avvikelse, möjligen i hopp om att efter köpet kunna göra felansvar gällande och den vägen åstadkomma prisnedsättning. Att under sådana förhållanden ålägga säljaren en upplysningsplikt beträffande sådant som köparen vid sin undersökning kan förväntas ha upptäckt (och som han kanske faktiskt också upptäckt) synes medföra onödig omgång med åtföljande ökning av de med köpet förenade transaktionskostnaderna. Om det däremot är uppenbart för säljaren att köparen vid sin undersökning faktiskt förbisett visst väsentligt förhållande kan en motsatt ordning möjligen vara motiverad. Sådana omständigheter torde föreligga främst när det aktuella förhållandet är så fundamentalt för köparens benägenhet att överhuvud genomföra köpet att det därför måste antas att han förbisett förhållandet ifråga vid sin undersökning. Det torde i de flesta fall strida mot tro och heder att med kännedom om köparens misstag underlåta att upplysa honom om förhållandet ifråga, vilket är ett villkor för att köparen enligt 20 § 2 st. köplagen såsom fel skall kunna åberopa vad han borde ha upptäckt i samband med sin undersökning. Såtillvida sammanfaller således bedömningen enligt 19 § 1 st. 2 mom. med den enligt 20 § 2 st. köplagen.
    Frågan om säljarens upplysningsplikt är särskilt komplicerad när bolagets aktier är marknadsnoterade eller bolaget ingår i en koncern vars moderbolag är marknadsnoterat. Köparen torde i dessa fall med fog kunna räkna med att erhålla upplysningar från säljaren endast i den mån selektiv informationsspridning är förenlig med tillämpligt inregistreringskontrakt/noteringsavtal och insiderlagens bestämmelser. I praktiken är köparen därför i allt väsentligt hänvisad till offentligt tillgänglig information. Samtidigt finns det väl i många fall anledning att anta att säljaren har kännedom om omständigheter som inte offentliggjorts och därför kanske inte assimilerats i aktiekursen för bolagets aktier. Om säljarens tystnad bedöms som sviklig eller eljest ohederlig, är köpet ogiltigt enligt 30 eller 33 § avtalslagen. En återgång kan emellertid för köparen framstå som mindre attraktiv, särskilt om kursutvecklingen för bolagets aktier varit positiv efter köpet. I sådana fall kan köparen

möjligen kräva att köpet består men att säljaren svarar för avvikelsen såsom för fel.50

3.5 Köparens undersökningsplikt
Av 20 § 1 st. köplagen framgår att köparen såsom fel inte får åberopa vad han måste anses ha känt till vid köpet.51 Vidare framgår av 20 § 2 st. köplagen att köparen, om han före köpet undersökt varan eller utan godtagbar anledning underlåtit att följa säljarens uppmaning att undersöka den, inte såsom fel kan åberopa vad han borde ha märkt (om inte säljaren handlat i strid mot tro och heder). Härav följer att köparen inte har någon generell undersökningsplikt beträffande förhållanden som ligger inom säljarens ansvarsområde.52 Säljarens uppmaning behöver inte nödvändigtvis vara uttrycklig, utan kan följa av handelsbruk eller omständigheterna vid köpet (t. ex. att säljaren förevisar varan eller håller den tillgänglig för granskning eller att köparen undertecknar ett avtal med en klausul att han beretts tillfälle att undersöka varan).53 Köparen kan endast undantagsvis undandra sig säljarens uppmaning, t. ex. om varan finns på annan ort och en undersökning därför skulle bli alltför kostsam och besvärlig.54 När väl undersökningsplikten aktualiserats är köparen förhindrad att åberopa förhållanden som han bort upptäcka. Andra ”dolda” fel kan köparen fortfarande göra gällande. Vad köparen bort upptäcka får enligt motiven avgöras med hänsyn till den grad av omsorg som kan krävas av en person i köparens ställning.55 Förutom köparens sakkunskap kan det antas att undersökningspliktens omfattning är beroende av precisionen på säljarens uppmaning (om sådan förekommit), varans art (d.v.s. om den är lätt eller svår att undersöka), den tid som medgivits för undersökning, säljarens uppgifter eller garantier och säljarens och köparens relation.56 Vid förhandlade köp avseende marknadsnoterade aktier är köparens undersökningsplikt som regel av underordnad betydelse.

 

50 Jfr Håstad, Den nya köprätten, s. 77 f. och densamme i JT 1992/93 s. 615. 51 Detta torde följa redan därigenom att kausalitet inte föreligger om köparen har kännedom om felet (se avsnitt 3.6.). Ett undantag föreligger för det fall att parterna avsett att säljaren skulle avhjälpa felet före tillträdet. Se Håstad, Den nya köprätten, s. 87 och s. 90. 52 Det ligger naturligtvis i köparens intresse att undersöka varan även beträffande förhållanden som säljaren inte svarar för. Det förhåller sig i princip så, att ju mindre utrymmet för en tillämpning av 20 § 1 st. köplagen är (dvs. ju mindre säljarens ansvarsområde är), desto större anledning har köparen att i eget intresse företa en undersökning. 53 Håstad, Den nya köprätten, s. 88. 54 Håstad, Den nya köprätten, s. 88. Se också NJA 1988 s. 335. 55 Prop. 1988/89:76, s. 94. 56 Hultmark, a. a. s. 179–190.

Som ovan påpekats har köparen i allmänhet inte någon praktisk möjlighet att närmare undersöka bolaget och dess verksamhet utan tvingas i stort förlita sig på offentligt tillgänglig information. Detsamma gäller ofta vid köp av aktier i dotterbolag som ingår i en koncern vars moderbolag är marknadsnoterat, i synnerhet om dotterbolagets verksamhet utgör en väsentlig del av den i koncernen bedrivna rörelsen.
    Däremot aktualiseras vid andra förhandlade aktieköp såväl praktiskt som principiellt viktiga frågor.57 Det är i praktiken vanligt att köparen bereds tillfälle att i detalj undersöka bolaget och dess verksamhet och att i samband därmed med bolagets ledning diskutera frågor av särskilt intresse för köparen. Detta torde kunna likställas med en till köparen riktad allmän uppmaning att genomföra erforderlig undersökning. Även i andra fall kan det emellertid frågas om det inte som regel är förutsatt att köparen skall genomföra en undersökning. Till stöd härför kan anföras att det nog får betraktas som marknadspraxis att sådan undersökning faktiskt företas. Det är dessutom oerhört svårt för köparen att överhuvud göra en tillförlitlig bedömning av bolaget och dess verksamhet utan närmare undersökning. Möjligen kan det därför sägas att köparen vid förhandlade aktieköp som regel har en undersökningsplikt som inträder utan anmaning från säljaren.58 Vad därefter gäller undersökningspliktens omfattning torde utgångspunkten vara att köparen måste gå igenom det material som säljaren tillställt honom.59 Om säljaren t. ex. översänt bolagets reviderade årsredovisning, av vilken det framgår att bolagets egna kapital per balansräkningsdagen avvek från vad köparen mot bakgrund av de uppgifter som säljaren tidigare lämnat haft anledning förvänta, kan köparen enligt 20 § köplagen inte åberopa avvikelsen såsom fel. Däremot bör köparen kunna utgå ifrån att årsredovisningen upprättats i enlighet med lag och god redovisningssed och torde därför inte behöva företa någon undersökning för att fastställa att så faktiskt är fallet.60 Vidare kan det som regel begäras att köparen företar en översiktlig genomgång av bolagets

 

57 För en allmän framställning om köparens undersökningplikt vid företagsförvärv, se Johansson i SvJT 1990 s. 81 ff. 58 Jfr emellertid NJA 1974 A 4. Se även Hultmark som de lege ferenda menar att det vid aktieköp skulle vara lämpligare om undersökningsplikten före köpet inträdde utan anmaning (a. a. s. 246). 59 Jfr Hultmark, a. a. s. 179 ff. 60 Se Lindskog i SvJT 1993 s. 121 och Hultmark, a. a. s. 157 f, 175 och 284. På annat ställe (a. a. s. 173) anför Hultmark emellertid att köparen kan vara skyldig att undersöka om årsredovisningen upprättats i enlighet med god redovisningssed. Antagligen avses här det fallet, att köparen fattat misstanke att årsredovisningen kanske inte upprättats på nämnda sätt och därför måste utvidga sin undersökning till att omfatta det förhållandet.

korrespondens med myndigheter rörande för verksamheten erforderliga tillstånd och att han besöker bolagets tillverkningsenheter för att bilda sig en uppfattning om den allmänna standarden på bolagets byggnader, maskiner och liknande tillgångar.61 Om det i samband med undersökningen uppdagas tveksamheter torde köparen som regel vara skyldig att närmare undersöka förhållandet ifråga. Härvid kan det komma att krävas att köparen anlitar erforderlig redovisnings- eller annan expertis.62 Vid misstanke följer det vidare i många fall att de i 17–19 §§ köplagen uppställda rekvisiten överhuvud inte är uppfyllda och det ligger då naturligtvis i köparens eget intresse att företa en närmare undersökning.63 Utan att ha blivit särskilt uppmanad därtill, torde köparen som regel emellertid inte ha någon skyldighet att närmare undersöka förhållanden som säljaren garanterat eller förklarat sig villig att garantera.64 Som ovan påpekats (se avsnitt 3.1) är ju ett av huvudsyftena med garantier just att begränsa omfattningen av köparens undersökningsplikt. Bakgrunden är att säljaren, enligt parternas bedömning, är den som till lägst kostnad och minst omgång kan verifiera de förhållanden som omfattas av de lämnade garantierna. Att i sådant fall dessutom köparen skulle behöva göra en undersökning förefaller oekonomiskt. Möjligen gäller detsamma om säljaren lämnat bestämda och eljest tillförlitliga uppgifter beträffande visst förhållande. Köparen kan då vara ursäktad (jfr ”godtagbar anledning” i 20 § 2 st. köplagen) från att företa en undersökning.65 Det är vid bedömningen av frågan vad köparen måste anses ha känt till och vad han vid sin undersökning borde ha märkt av vikt att fastställa den kritiska tidpunkten. Härmed torde avses tidpunkten då avtalsbindning kommer till stånd. Köp av större aktieposter är emellertid ofta villkorade, ibland med olika villkor för säljaren och köparen, och det kan därför vid sådana köp vara svårt att med

 

61 Jfr emellertid NJA 1991 s. 808 och diskussionen i not 48 ovan. 62 Jfr NJA 1975 s. 545 (fastighetsköp) där HD slog fast att en okunnig köpare måste anlita sakkunnigt biträde. 63 Hultmark (a. a. s. 177) uppvisar viss sympati för tanken att köparen vid misstanke bör ha undersökningsplikt. Enligt Hultmark finns det ”all anledning” att ålägga köparen undersökningsplikt när han har misstankar om felaktigheter i sina egna befogade förväntningar (a. a. s. 177). Det kan emellertid ifrågasättas om köparens förväntningar är befogade om han misstänker att de är felaktiga. Fel torde under sådana förhållanden överhuvud inte föreligga enligt 17 § 3 st. och 19 § 1 st. 3 mom. köplagen och det finns skäl att anta att kausalitetsrekvisitet i 18 § och 19 § 1 st. 1 mom. och 2 mom. köplagen ofta inte kan anses uppfyllt vid sådan misstanke. 64 Jfr Hultmark, a. a. s. 187 och Håstad, Den nya köprätten, s. 89. Tolkningsfrågor uppkommer naturligtvis om säljaren lämnat en garanti och samtidigt uppmanar köparen att undersöka det förhållande som garanterats. 65 Se Håstad, Den nya köprätten, s. 88. Jfr NJA 1961 s. 330.

exakthet ange tidpunkten för avtalsbindning.66 Således överenskommer parterna ibland att köpet skall vara villkorat av att erforderliga myndighetstillstånd erhålls, att berörda bolagsstyrelser lämnar sina godkännanden och att köparen av sin bank beviljas finansiering. Ibland bereds köparen, av hänsyn till den oro som ryktesspridning kan skapa hos anställda och kunder, inte tillfälle till noggrann undersökning av bolaget och dess verksamhet förrän köpeavtal undertecknats. Parternas avsikt är då ofta att köparen därefter skall genomföra sin undersökning och köpet är ibland villkorat av att köparens undersökning slutförts med ett för köparen tillfredsställande utfall eller av att köparen i sin undersökning inte uppmärksammat avvikelser som kan förväntas ha väsentlig substans- eller resultatpåverkan. Den mänskliga fantasin utgör den egentliga begränsningen för vilka villkor som kan tänkas förekomma och parternas respektive förhandlingsposition avgör vilka villkor som i det enskilda fallet slutligen inflyter i köpeavtalet.
    I den mån köparen, utan att ådra sig skadeståndsskyldighet, med stöd av i köpeavtalet intagna villkor i princip har möjlighet att efter eget skön frånträda köpet (t. ex. när villkoret utgörs av kravet på styrelsens godkännande eller att köparens undersökning genomförts med tillfredsställande utfall), torde den kritiska tidpunkten för vad köparen måste anses ha känt till uppskjutas tills dess berörda villkor kan anses uppfyllda. Vad beträffar den kritiska tidpunkten för vad köparen vid sin undersökning borde ha märkt är det antagligen avgörande huruvida parterna avsett att köparen skulle företa vidare undersökning. Den kritiska tidpunkten uppskjuts då tills dess undersökningen kan anses avslutad.
    En i sammanhanget intressant fråga av viss praktisk betydelse är huruvida köparen, om han i samband med en före den kritiska tidpunkten företagen undersökning av bolaget och dess verksamhet funnit att visst förhållande i verkligheten avviker från en av säljaren lämnad garanti, efter tillträdet kan åberopa avvikelsen och göra gällande köprättsligt fel. Ordalydelsen i 20 § 1 st. köplagen synes innebära att köparen är avskuren från rätten att påtala sådana avvikelser. Emellertid torde avsikten med de lämnade garantiutfästelserna vara utslagsgivande i sammanhanget. Antag att säljaren i köpeavtalet garanterat att en för bolagets verksamhet viktig maskin är i fullgott skick men under förhandlingarna uppgivit att betydande reparationer är nödvändiga. En tolkning av garantin kan möjligen ge vid handen att avsikten varit att säljaren före tillträdet skulle avhjälpa en vid den kritiska tidpunkten känd avvi-

 

66 Jfr 1986 års skiljedom, s. 49 ff.

kelse.67 I många fall garanterar säljaren uttryckligen att visst förhållande kommer att föreligga på tillträdesdagen och tolkningssvårigheter undviks därmed.

 

3.6 Kausalitet
Ett fel i köplagens mening föreligger som regel endast om det finns ett orsakssamband mellan den felgrundande omständigheten och köpet. Kravet på kausalitet uppställs uttryckligen i 18 § och 19 § 1 st. 1 mom. köplagen (säljarens uppgift utgör den felgrundande omständigheten) och 19 § 1 st. 2 mom. köplagen (säljarens underlåtenhet att upplysa utgör den felgrundande omständigheten). I båda fallen föreskrivs att den felgrundande omständigheten måste kunna antas ha inverkat på köpet.68 I övrigt uppställs i köplagen inte uttryckligen något kausalitetskrav. Det har emellertid sagts att det vid tillämpning av 17 § 3 st. och 19 § 1 st. 3 mom. köplagen i själva felbedömningen ligger ett slags krav på kausalitet.69 Vidare har det anförts att det vid avvikelse från vad som avtalats överhuvud inte föreligger något krav på kausalitet. Innebörden härav torde vara att det förutsätts att en förekommande avvikelse inverkat på köpet och att köparen således inte behöver göra detta antagligt.70 Vad som närmare bestämt krävs för att kausalitet skall anses föreligga är emellertid oklart. Det är därför inte förvånande att kausalitetskravet i den juridiska litteraturen givits skiftande innebörd beroende på vem det är som hållit i pennan. Således har det bl. a. anförts att den felgrundande omständigheten måste kunna antas

67 Jfr Håstad, Den nya köprätten, s. 87 och s. 90. 68 Det bör här noteras att inverkansrekvisitets närmare innebörd synes vara beroende av om det är säljarens uppgift eller säljarens underlåtenhet att upplysa som utgör den felgrundande omständigheten. I det förra fallet torde rekvisitet innebära att köparen antagligen inte skulle ha genomfört köpet på avtalade villkor om det inte varit för säljarens uppgift. Däremot torde innebörden i det senare fallet vara att köparen antagligen inte skulle ha genomfört köpet på avtalade villkor om säljaren upplyst om de riktiga förhållandena och köparen därför varit riktigt informerad. Detta är en i många fall betydligt högre kausalitetströskel. Jfr Lehrberg i SvJT 1990 s. 549 ff. beträffande den ovan beskrivna distinktionen och förutsättningslärans väsentlighetskrav. I många fall torde distinktionen vara av mindre betydelse, eftersom ju säljaren om han känner till att uppgiften är felaktig kan tänkas vara upplysningsskyldig. 69 Hultmark, a. a. s. 133. Utgångspunkten kan diskuteras. Det förhållandet att köparens förväntningar är befogade innebär inte nödvändigtvis att kausalitetskravet är uppfyllt, särskilt som förväntningar om ”normal” standard kan vara omedvetna. En omedveten förväntning om att bolaget har samtliga för den bedrivna rörelsen erforderliga tillstånd kan således i och för sig vara befogad. Detta förhållande kan emellertid sakna all betydelse för köparen om han avser att lägga ned verksamheten och avyttra tillgångarna. Kanske bör därför kausalitetsfrågan hållas isär från frågan om avvikelse föreligger. Jfr Lindskog i SvJT 1993 s. 117 f. 70 Hultmark, a. a. s. 133. På annat ställe (a. a. s. 136) anför Hultmark emellertid att det beträffande garanterade förhållanden föreligger en presumtion om kausalitet. Samtidigt anförs att köparen, om särskild ”tröskel” för säljaransvar inte influtit i köpeavtalet, torde kunna åberopa även mindre avvikelser från de garanterade förhållandena om han kan visa att avvikelsen påverkat hans värdering av aktierna. Det är inte helt lätt att följa Hultmarks resonemang i sammanhanget.

ha påverkat köparens uppfattning om affärsutfallet (men däremot inte nödvändigtvis köparens handlande) för att kausalitet skall anses föreligga.71 Andra skribenter har gått längre och framhållit att det för kausalitet torde krävas att den felgrundande omständigheten måste kunna antas ha påverkat köparens beslut att köpa eller villkoren för köpet.72 Ibland har det t.o.m. argumenterats att den felgrundande omständigheten (eller kanske snarare avvikelsen som sådan), i allt fall vid aktieköp, måste kunna antas ha varit av betydelse för köpet som helhet.73 En rad skäl kan anföras till stöd för uppfattningen att den felgrundande omständigheten måste kunna antas ha påverkat köparens beslut eller villkoren för köpet (snarare än köparens uppfattning om affärsutfallet) för att kausalitet skall föreligga.74 Till att börja med synes en sådan ordning stå i överensstämmelse med lagtextens lydelse. Det föreskrivs ju i de aktuella felbestämmelserna att uppgiften eller underlåtenheten att upplysa kan antas ha inverkat på köpet, inte endast på utfallet av köpet. Vidare torde en sådan ordning stå i bättre överensstämmelse med det krav på orsakssamband som gäller mellan ogiltighetsgrund och rättshandling enligt avtalslagens ogiltighetsregler (30–33 §§) och med förutsättningslärans väsentlighetskrav.75 Mot bakgrund av det lindrade beviskravet för kausalitet (jfr ”kan antas”) synes vidare villkorspåverkan ha varit avsedd. Ett kausalitetskrav grundat på köparens uppfattning om affärsutfallet torde nämligen i praktiken innebära att endast avvikelser som kan antas sakna all betydelse för köparens värdering av köpeobjektet undantas i felhänseende.76 Om detta varit avsikten

 

71 Se t. ex. Lindskog i SvJT 1993 s. 118. 72 Se t. ex. Håstad, Den nya köprätten, s. 78 och Lehrberg i SvJT 1990 s. 549. 73 Se t. ex. Karnell i Festskrift till Knut Rodhe, s. 279 f. och Åhman i SvJT 1990 s. 486 ff. 74 Uppfattningen att den aktuella avvikelsen måste kunna antas ha varit av betydelse för köpet som helhet diskuteras inte särskilt i det följande. Det bör här emellertid noteras att vid underlåten upplysning från säljaren kausalitsrekvisitet torde vara uppfyllt endast om den aktuella avvikelsen har sådan betydelse. Kausalitet föreligger ju i detta fall endast om det kan antas att köparen, om han varit riktigt informerad och således känt till avvikelsen ifråga, inte skulle genomfört köpet på avtalade villkor. Jfr diskussionen i not 68 ovan. Det kan vidare noteras att det inom ramen för bedömningen av vad som utgör avvikelse kan finnas utrymme att undanta avvikelser som köparen som regel får räkna med. Således torde köparen t. ex. endast kunna utgå ifrån att periodbokslut är i stort korrekt och måste därför räkna med vissa avvikelser. Jfr 1986 års skiljedom (s. 55) och 1991 års skiljedom (s. 519). 75 Det bör emellertid noteras att det i köplagen uppställda kravet på kausalitet när säljaren lämnat felaktiga uppgifter skiljer sig från förutsättningslärans kausalitetskrav. Som framhållits i not 68 ovan torde köplagens krav vara uppfyllt om köparen kan göra antagligt att han inte skulle genomfört köpet på avtalade villkor om det inte varit för säljarens uppgift. Förutsättningslärans väsentlighetskrav torde emellertid vara uppfyllt endast om det kan antas att köparen inte skulle genomfört köpet på avtalade villkor om han hade varit riktigt informerad (d.v.s. om han hade känt till den avvikelse som han åberopar som fel). Jfr Lehrberg i SvJT 1990 s. 549 ff. 76 Jfr Lindskog i Festskrift till Gotthard Calissendorff, s. 136.

synes den bevislättnad som kommer till uttryck i de aktuella felbestämmelserna inte ha varit nödvändig. Slutligen kan det konstateras att kausalitetsbedömningen utgör den egentliga avgränsningen enligt 18 § och 19 § 1 st. 1 mom. köplagen mellan uppgifter som är ansvarsgrundande och uppgifter som inte är det (se avsnitt 3.3). En låg kausalitetströskel kan mot bakgrund härav kanske tänkas innebära ett generellt minskat informationsutbud och vissa betänkligheter kan därför möjligen anföras däremot. Särskilt mot bakgrund av de komplicerade värderingsfrågor som gör sig gällande vid köp av icke marknadsnoterade aktier, ligger det otvivelaktigt i köparens intresse att informationsflödet inte otillbörligen begränsas utan att säljaren medverkar genom att delge köparen så mycket information som möjligt.77 Även om mycket således talar för att det inte är tillräckligt att den felgrundande omständigheten påverkat köparens uppfattning om affärsutfallet kan det frågas om det inte skulle vara en lämpligare lösning att tillåta köparen att såsom fel göra gällande avvikelser som ur köparens synvinkel gör köpet mindre förmånligt än han räknat med. Särskilt betydelsefull är frågan när säljaren underlåtit att upplysa enligt 19 § 1 st. 2 mom. köplagen, där ju kausalitetskravet synes innebära att det måste kunna antas att köparen inte skulle ha genomfört köpet på avtalade villkor om han hade varit riktigt informerad och därför känt till avvikelsen ifråga. En sådan ordning synes innebära att den köpare som efter köpet tror sig kunna realisera betydande samordningsvinster inom koncernen (och kanske därför erlagt en högre köpeskilling) eller som vid sin undersökning av bolaget konstaterat förekomsten av dolda övervärden i betydande skala endast i undantagsfall torde kunna göra felansvar gällande beträffande avvikelser som inte omfattas av i köpeavtalet intagna garantier. Detsamma gäller den köpare som genomfört köpet i avsikt att trygga sin överlevnad på den för honom aktuella marknaden (och kanske därför erlagt en högre köpeskilling). Det synes betänkligt att ”straffa” köparen i de ovan beskrivna fallen, särskilt som det förhållandet att köparen även med kännedom om avvikelsen antagligen skulle ha genomfört köpet på avtalade villkor inte ger någon som helst indikation att avvikelsen är av mindre betydelse för honom än för den köpare som helt enkelt gör en sämre affär eller inte av marknadsmässiga skäl känner sig tvingad att genomföra köpet.78

 

77 Jfr 1991 års skiljedom s. 517 ff., särskilt s. 521. 78 Det förhållandet att köparen i de beskrivna fallen antagligen skulle genomfört köpet på avtalade villkor om enda alternativet varit att överhuvud inte genomföra köpet innebär ju inte nödvändigtvis att han stillatigande skulle accepterat avvikelsen om denna varit känd för honom före köpet. Det troliga är väl att köparen i det läget

Ofta innehåller köpeavtalet en hjälpregel av innebörd att köparen kan göra felansvar gällande först när den konstaterade avvikelsen uppnår visst i avtalet angivet tröskelvärde. Ibland är emellertid bestämmelsen knuten till konstaterade avvikelser från säljarens i avtalet lämnade garantier och kanske därför inte omnämner avvikelser för vilka säljaren kan komma att svara enligt köplagens bestämmelser. Likväl kan nog det avtalade tröskelvärdet användas som en måttstock vid kausalitetsbedömningen rörande avvikelser som inte särskilt avtalsreglerats. Köparen har bevisbördan för att erforderlig kausalitet har förelegat. I princip är det avgörande hur den individuelle köparen skulle ha handlat om säljaren inte lämnat den felaktiga uppgiften eller underlåtit att upplysa om de verkliga förhållandena. Det kan emellertid vara svårt för köparen att bevisa vad som verkligen påverkat honom. Han har därför medgivits en bevislättnad och det torde endast ankomma på honom att göra antagligt (jfr ”kan antas”) att den felgrundande omständigheten inverkat på köpet.79 Härvid torde köparen som regel förebringa upprättade affärsplaner och interna promemorior som kan upplysa om hans bevekelsegrunder vid köpet. Saknas sådan dokumentation torde det emellertid kunna presumeras att köparen handlat på samma sätt som en vanlig förnuftig person skulle ha gjort i samma situation.80 Det kan emellertid frågas vad innebörden härav är vid förhandlade aktieköp. Till skillnad mot marknadsköp av mindre aktieposter, vilka köp ju som regel genomförs i rent investeringssyfte med den aktuella aktiekursen som huvudsaklig värdemätare, kan vid typiska förhandlade köp en rad olika bevekelsegrunder tänkas förekomma på köparsidan. Således kan köparen t. ex. ha avsett att tillgodogöra sig bolagets kassaflöden (cash flow), att samordna produktion eller forsknings- och utvecklingsarbete med andra av köparen kontrollerade bolag eller att framtvinga en omstrukturering av bolagets rörelse och i samband därmed kanske avyttra rörelsegrenar som inte faller inom koncernens kärnverksamhet.

 

skulle ha försökt få till stånd en justering av avtalsvillkoren. Det kan nog antas att köparen, om avvikelsen påtalats för säljaren före köpet, i många fall också skulle ha lyckats med detta. Visst stöd härför står att finna i praktiken, där det ofta förekommer att säljaren och köparen omförhandlar villkoren om väsentliga avvikelser uppdagas före köpet. Genom säljarens underlåtenhet att upplysa har köparen emellertid betagits möjligheten att själv bestämma sitt handlingssätt. Kanske vore det därför lämpligare att formulera kausalitetsrekvisitet så, att köparen måste göra antagligt att, om avvikelsen kommit till hans kännedom före köpet, han skulle ha beaktat avvikelsen ifråga och av säljaren begärt en justering av avtalsvillkoren. Hur köparen skulle ha agerat om säljaren mot all förmodan hade vägrat att gå med på någon som helst justering förefaller mindre relevant i sammanhanget. 79 Jfr Håstad, Den nya köprätten, s. 85. 80 Jfr Lehrberg i SvJT 1990 s. 202 f.

Ofta förekommer en kombination av de ovan nämnda och en rad andra bevekelsegrunder och köparens värdering av bolaget (och sannolikt också hans handlande på förhandlingsstadiet) påverkas i hög grad av syftet med köpet.81

3.7 Friskrivningar
Eftersom köplagen är dispositiv (se 3 §) kan säljaren, med reservation för 36 § avtalslagen, avtala sig bort från köplagens felbestämmelser.82 Säljaren kan således i avtalet inta villkor att varan i visst konkret avseende är eller får vara undermålig eller ett generellt förbehåll att säljaren inte svarar för varans skick eller att den säljs i ”befintligt skick”. Tydligt formulerade friskrivningar beträffande varans kvalitet i visst angivet konkret hänseende ger sällan upphov till allvarliga betänkligheter, medan svepande friskrivningar lätt kan underskattas av köparen och därför för honom kan vara svåra att överblicka. I rättspraxis har det således intagits en restriktiv inställning till allmänna friskrivningar och betydelsen av sådana friskrivningar har ofta reducerats genom en inskränkande tolkning.83 Den i rättspraxis restriktiva inställningen till allmänna friskrivningar återspeglas nu i 19 § 1 st. köplagen. Här föreskrivs att varan, även om den sålts i ”befintligt skick” eller med liknande allmänt förbehåll, skall anses felaktig om den inte överensstämmer med uppgifter som säljaren lämnat före köpet, om säljaren underlåtit att upplysa köparen om vissa väsentliga förhållanden eller om varan är i väsentligt sämre skick än vad köparen med fog kunnat förutsätta. Det framgår också enligt 19 § 2 st. köplagen att begagnad vara som sålts på auktion skall anses såld i ”befintligt skick”.
    Det är inte ovanligt att det vid förhandlade aktieköp i köpeavtalet inflyter en klausul som undantar mindre avvikelser som inte är

81 Det har ibland anförts att frågor som uteslutande berör omsättning och vinst är utan relevans i felhänseende när köparen lagt en ren substansvärdering till grund för köpet. Vidare har det sagts att substansavvikelser som inte inverkar på avkastningsförmågan saknar betydelse om bolaget avkastningsvärderats. Se t. ex. Hultmark, a. a. s. 133. I praktiken förhåller det sig emellertid endast undantagsvis så, att köparen lagt enbart den ena eller den andra metoden till grund för sin värdering. Dessutom kan det konstateras att ogynnsamma substansavvikelser ofta påverkar avkastningsförmågan och vice versa. Således kan en substansavvikelse medföra att köparen måste företa en nyinvestering (t. ex. om viss för verksamheten väsentlig maskin som upptagits i balansräkningen saknas) eller att han måste ta i anspråk medel öronmärkta för andra ändamål (t. ex. om i balansräkningen visst skuldbelopp upptagits till för lågt belopp). I båda fallen ökar behovet av externfinansiering, vilket i sin tur kan föranleda högre finansieringskostnader för bolaget (vid lånefinansiering) eller lägre räntabilitet (vid kapitaltillskott) vid i övrigt oförändrade förhållanden. Jfr 1986 års skiljedom, s. 54 f. angående inverkan av avkastningsavvikelse på bolagets substans. 82 Friskrivningen kan naturligtvis även avse påföljderna vid avtalsbrott. Se härom Håstad, Den nya köprätten, s. 83 ff. Ett förbehåll om begränsat ansvar behöver inte nödvändigtvis vara uttryckligt, utan kan följa av handelsbruk eller omständigheterna vid köpet. 83 Jfr Håstad, Den nya köprätten, s. 83 f. med rättsfallshänvisningar.

av väsentlig betydelse för köparen. Om avtalet innehåller en sådan klausul kan köparen göra felansvar gällande först när den konstaterade avvikelsen uppnår det i avtalet angivna tröskelvärdet. Det huvudsakliga syftet med klausulen är att förebygga tvister om mindre värden. Ofta inflyter i köpeavtalet också en s. k. integrationsklausul av innebörd att det skriftliga avtalet uttömmande reglerar parternas mellanhavanden. Härmed avser parterna som regel att begränsa säljarens köprättsliga ansvar till vad som uttryckligen reglerats dem emellan.
    En fråga är i vad mån en tydlig men allmänt hållen friskrivningsklausul (t. ex. en integrationsklausul) neutraliserar 19 § köplagen, vilken ju syftar till att lägga fast ett visst minimiansvar för det fall varan sålts i ”befintligt skick” eller med ett liknande allmänt förbehåll. Även en allmänt formulerad friskrivningsklausul som är tydlig bör stämma köparen till viss eftertanke, särskilt om köpeavtalet noggrant penetrerats av parterna på förhandlingsstadiet. En sådan klausul bör dessutom ses i sitt sammanhang och det kanske därför saknas anledning att betrakta den som otillbörligt generell eller allmän i sin formulering. Om säljaren t. ex. i köpeavtalet åtagit sig ett omfattande garantiansvar torde det saknas anledning att ge en integrationsklausul en restriktiv tolkning.
    Det torde mot bakgrund härav vara möjligt för säljaren att vid förhandlade aktieköp, där detaljerad partsnormering genom kontrakt är vanligt förekommande, genom i avtalet intagna allmänna villkor friskriva sig från ansvaret enligt 19 § 1 st. 3 mom. för väsentliga avvikelser från vad köparen med fog kunnat förutsätta. Möjligen gäller detsamma säljarens ansvar enligt 18 § och 19 § 1 st. 1 mom. köplagen för avvikelser från uppgifter som han lämnat före köpet, i allt fall om friskrivningen är tydlig.84 Visserligen synes 18 § 3 st. köplagen innebära att säljaren, för att med säkerhet undgå ansvar för lämnade uppgifter, måste rätta uppgifterna i tid på ett tydligt sätt. En allmänt hållen friskrivningsklausul kanske därför inte kan tyckas uppfylla kravet på tydlig rättelse. En sådan tolkning av stadgandet är emellertid opraktisk vid förhandlade aktieköp, där ju säljaren inte sällan lämnar en mängd uppgifter under förhandlingarnas gång. Däremot kan det kanske anföras vissa betänkligheter mot att tillåta säljaren att genom en allmänt formulerad friskrivningsklausul undvika ansvaret enligt 19 § 1 st. 2 mom. köplagen för underlåten upplysning om vissa för köparen väsentliga förhållanden. Härtill kommer att vi rör oss i gränsområdet till tvingande rätt i 3 kap. avtalslagen. Det kan således tänkas vara svik-

 

84 Jfr Håstad, Den nya köprätten, s. 81. Se emellertid Ramberg i Hellner & Ramberg, Speciell avtalsrätt I Köprätt (1991), s. 68 f.

ligt eller stridande mot tro och heder att trots friskrivning underlåta att ta köparen ur en villfarelse.
    Även utan en uttrycklig friskrivning kan en tolkning av avtalet ge stöd för antagandet att parterna avsett ett felansvar begränsat till vad som uttryckligen reglerats dem emellan. Visserligen synes skiljedomspraxis vara att tolka så, att förekomsten av en garantikatalog inte i sig innebär en friskrivning i övriga avseenden.85 I många fall måste det emellertid antas att parterna, särskilt om de ingående förhandlat den i avtalet intagna garantikatalogen, avsett att säljaren inte skall ha något felansvar utöver det som slutligen kommit att regleras i avtalet. Särskilt tydligt är detta om köparen under förhandlingarnas gång begärt viss garanti, vilket säljaren avböjt. Om detta av köparen bort uppfattas så, att säljaren inte ville åta sig ansvar för förhållandet ifråga (vilket förefaller vara en naturlig tolkning), torde köparen inte kunna göra felansvar gällande i det aktuella avseendet även om rekvisiten i köplagens felbestämmelser i och för sig är uppfyllda.86

4. Icke-förhandlade aktieköp
Vid icke-förhandlade aktieköp spelar förhållanden på säljarens sida (såsom säljarens agerande eller vetskap) en underordnad roll och partsnormering genom kontrakt förekommer inte i praktiken. Utrymmet att vid sådana köp ålägga aktiesäljaren ett felansvar förefaller därför tämligen begränsat. Frågan om säljarens eventuella ansvar har mig veterligen inte varit föremål för bedömning i domstols- eller skiljedomspraxis. I den juridiska litteraturen synes emellertid enighet råda att felansvaret bör vara begränsat, även om det inte alltid framgår hur denna begränsning skall motiveras. Det kan därför vara av intresse att något beröra frågan i det följande.

 

4.1 Köplagen eller skuldebrevslagen?
Köplagen är en svepande lagstiftningsprodukt som i princip är formellt tillämplig vid köp av all lös egendom (förutom sådan som uttryckligen undantagits lagens tillämpningsområde).87 Likväl står det klart att vissa av lagens bestämmelser inte i samtliga fall kan tillämpas direkt. Som exempel kan nämnas att direkt tillämpning

 

85 Se t. ex. 1986, 1991 och 1993 års skiljedomar. 86 Möjligen följer det redan vid en tillämpning av köplagens felbestämmelser att något fel inte föreligger om köparen på grund av säljarens vägran att lämna garanti borde ha fattat misstanke. Jfr not 63 ovan. 87 Köp av tomträtt (som ju är lös egendom) har i 1 § 3 st. köplagen uttryckligen undantagits från lagens tillämpningsområde. Vidare har, beträffande köp av byggnad på annans grund (som ju också är lös egendom) som uppförts för stadigvarande bruk, undantag gjorts i 1 § 4 st. köplagen från lagens bestämmelser om riskens övergång och om fel. Här äger istället motsvarande bestämmelser i jordabalken tillämpning.

av köplagens bestämmelser om varans avlämnande (6–11 §§) knappast kan komma ifråga vid köp av lös egendom som inte är rörlig (t. ex. fordringar, rättigheter och immaterialrätter). Vidare framgår i vissa fall av annan lagstiftning, t. ex. skuldebrevslagen, att särskilda bestämmelser gäller trots att också köplagen är formellt tillämplig. Generellt får man därför nog läsa lagens bestämmelser med en viss skepsis, när köpeobjektet ligger utanför vad lagstiftaren haft i åtanke och vara öppen för att göra ett s. k. reduktionsslut.88 Skuldebrevslagen är enligt 1 § direkt tillämplig på skuldebrev. Lagen anger inte vad som avses med skuldebrev, men termen används i vidsträckt bemärkelse.89 Det har som regel antagits att vissa av lagens bestämmelser, såsom bestämmelserna om solidaritet mellan samgäldenärer, betalningsort och verkan av överlåtelse av enkelt skuldebrev, kan komma att tillämpas analogt i vid utsträckning.90 Även 9 § 2 st. skuldebrevslagen kan tänkas få analog tillämpning utanför sitt egentliga tillämpningsområde. Enligt detta lagrum ansvarar överlåtaren av ett skuldebrev inte för gäldenärens vederhäftighet eller betalningsförmåga. Stadgandet är dispositivt och överlåtaren kan därför naturligtvis ikläda sig ansvar för gäldenärens solvens. Även om det står klart att köplagen (men inte skuldebrevslagen) är formellt tillämplig vid köp av aktier är det inte givet vilka principer som skall ligga till grund för bedömningen av säljarens eventuella felansvar vid icke-förhandlade aktieköp.91 Köplagen är inte direkt anpassad för sådana köp och intuitivt starka skäl talar för att säljarens ansvar för förekommande fel kanske bör vara än mer begränsat än vad som följer enligt köplagens felbestämmelser. Likväl har en del författare sökt att åstadkomma en begränsning av säljaransvaret vid sådana köp inom ramen för dessa bestämmelser. En alternativ möjlighet vore kanske att tillämpa 9 § 2 st. skuldebrevslagen analogt. I denna kollision mellan formellt och analogt tillämplig lag kan det tänkas att skuldebrevslagen går före såsom en lex specialis. Med hänsyn till den starka standardisering som kännetecknar icke-förhandlade aktieköp (särskilt marknadsköp) kan

 

88 Håstad, Den nya köprätten, s. 28. 89 Se Walin, Lagen om skuldebrev m. m. (1977), s. 12 ff. för en redogörelse av skuldebrevsbegreppet. 90 Se t. ex. NJA II 1936 s. 5 f. 91 Hultmark anför emellertid som skäl för en tilltämpning av köplagen vid samtliga aktieköp bl. a. just att köplagen (men inte skuldebrevslagen) faktiskt är formellt tillämplig vid aktieköp och att köplagens (men inte skuldebrevslagens) bestämmelser tillämpats i praxis. Se Hultmark, a. a. s. 88 f. De fall som varit uppe till bedömning i praxis har emellertid som regel avsett köp av samtliga aktier eller andelar och förefaller därför knappast ge något stöd för att köplagens bestämmelser är att tillämpa även vid köp av enstaka aktier eller andelar.

det kanske som ytterligare ett alternativ tänkas att handelsbruk eller annan sedvänja motiverar en från köplagens bestämmelser avvikande reglering vid sådana köp. De nämnda ansatserna diskuteras i tur och ordning i det följande.

 

4.2 Ansvarsbegränsning inom ramen för köplagens felbestämmelser
Det har i den juridiska litteraturen på en del håll framhållits att säljarens felansvar vid icke-förhandlade aktieköp är att bedöma enligt köplagens felbestämmelser. I allmänhet synes enighet råda att det inom ramen för dessa bestämmelser finns utrymme att vid bedömningen av ansvaret beakta vilken typ av aktieköp det är fråga om. De författare som uttalat sig i frågan synes vara överens om att säljarens felansvar vid icke-förhandlade aktieköp lämpligen bör vara begränsat. Svårigheten att inom ramen för köplagen på ett övertygande sätt åstadkomma den begränsning som åsyftas är emellertid uppenbar.
    Enligt Ramberg sträcker sig köparens befogade förväntningar inte särskilt långt vid köp av enstaka marknadsnoterade aktier.92 Detta är en riktig iakttagelse såtillvida att köparen vid icke-förhandlade aktieköp knappast har några förväntningar grundade på säljarens uppgifter eller enuntiativa agerande före köpet. Härav följer emellertid inte att säljarens ansvar är begränsat, eftersom köparen även vid sådana köp med fog torde kunna räkna med att bolagets reviderade årsredovisning upprättats i enlighet med lag och god redovisningssed, att bolagets verksamhet i allt väsentligt drivs i enlighet med lag och myndigheters krav och att bolagets byggnader och maskinbestånd kan användas för avsett ändamål (se avsnitt 3.2).93 Det kan till och med frågas om inte köparen bör kunna ha en abstrakt förväntan om att viktigare information om bolaget och dess verksamhet tillhandahållits aktiemarknaden och att den information som tillhandahållits i allt väsentligt är riktig. Visserligen kan köparen inte med fog förvänta sig att den aktuella aktiekursen återspeglar all relevant information om bolaget och dess verksamhet och får därför räkna med vissa kursavvikelser. Han kan heller inte räkna med att aktiemarknaden gjort en ”riktig” bedömning av den information som tillhandahållits. Däremot bör köparen kanske kunna räkna med att bolaget uppfyllt sin informa-

 

92 Se t. ex. Ramberg, a. a. s. 40. Ramberg hänvisar i sammanhanget till ”principen” i 9 § skuldebrevslagen. Det framgår emellertid inte om han är av uppfattningen att nämnda lagrum är analogt tillämpligt vid sådana köp. 93 Om köparens (omedvetna) förväntningar i nämnda avseenden anses befogade vid förhandlade aktieköp vore det besynnerligt om inte detsamma gäller vid icke-förhandlade aktieköp. Det förhållandet att köparen i det senare fallet som regel köper i rent investeringssyfte och kanske uteslutande förlitar sig på aktiekursernas relevans som värdemätare saknar efter min mening relevans i sammanhanget.

tionsskyldighet (enligt inregistreringskontrakt eller noteringsavtal) till aktiemarknaden och att viktigare beslut eller händelser som kan påverka bilden av bolagets situation eller värderingen av bolagets aktier i icke oväsentlig grad därför assimilerats i aktiekursen.94 Hultmark motiverar ett begränsat säljaransvar med att försäljningssättet (i allt fall vid marknadsköp) uppvisar sådana likheter med köp på auktion att en tillämpning av 19 § 2 st. köplagen därför bör kunna komma ifråga för icke-förhandlade köp.95 Den handel av marknadsnoterade aktier som idag sker på stockholmsbörsen är automatiserad och avslut sker via Stockholm Automated Exchange (SAX).96 SAX-systemet är stockholmsbörsens datorbaserade system för automatiskt sammanförande av köp- och säljorder till avslut och ersätter såväl utrop som efterbörs för de aktier som handlas via SAX. Fastän utrop här inte sker i egentlig mening, uppvisar SAX-systemet en rad karakteristika som påminner om förfarandet vid auktion.97 Det kan kanske därför i och för sig vara rimligt att jämställa försäljning via SAX-systemet med försäljning på auktion enligt 19 § 2 st. köplagen (i allt fall om det bortses från begagnadrekvisitet).98 Innebörden härav är emellertid begränsad, eftersom säljaren enligt 19 § 1 st. 3 mom. köplagen likväl skulle ansvara om bolaget och dess verksamhet är i ”väsentligt sämre skick” än vad köparen med fog kunnat förutsätta (t. ex. om bolagets offentliggjorda årsredovisning är fundamentalt oriktig).99

 

94 Beträffande aktiemarknadsbolags informationsskyldighet, se Börsinformation — en handledning (1988). Jfr Samuelsson, a. a. s. 145 f. Reviderade inregistreringskontrakt och noteringsavtal föreligger i anledning av den nya börslagstiftningen som trädde i kraft den 1 januari 1993. 95 Hultmark, a. a. s. 89 f. Hultmark synes emellertid vara av uppfattningen att marknadsnoterade aktier, oavsett försäljningssättet, alltid skall anses sålda på ett auktionsliknande sätt. Jag är inte övertygad om att den uppfattningen är riktig. 96 SAX-systemet infördes i begränsad skala redan 1989 och har sedermera kraftigt utökats. Samtliga marknadsnoterade aktier handlas nu i SAX. I SAX-systemet handlas också konvertibla vinstandelsbevis, konvertibla skuldebrev och premieobligationer. Se SAX handelsregler. 97 I SAX finns det möjlighet att lägga in order i en orderbok (antingen för börsposter eller för småorder). En order kan avges till del öppen och till del dold. Order som till del avges som dold innebär att avslut mot samtliga aktier i den öppna delen av ordern först måste ske innan förutbestämd dold del av ordern blir öppen. Under den kontinuerliga handeln kan en order läggas in, ändras eller tas bort. Vid avslut under kontinuerlig handel sker tilldelning av tillgängligt antal aktier i SAX orderbok med utgångspunkt i pris- och tidsprioritering. Se SAX handelsregler (p. 11). Förfarandet påminner om det vid s. k. Dutch auctions. Vid en Dutch auction börjar utropet på en nivå som överstiger det utbjudna objektets uppskattade värde och faller sedan stegvis tillbaka tills objektet ropas in. Vid försäljning via SAX-systemet ”tävlar” således olika köpare med varandra på liknande sätt som på auktion. 98 Jfr Hultmark, a. a. s. 90. 99 Enligt detta resonemang kan det således tänkas att säljaren ansvarar för väsentliga felaktigheter i bolagets reviderade och offentliggjorda årsredovisning. Även om det är oklart vad som i detta sammanhang kan karakteriseras som väsentligt, torde det vid icke-förhandlade köp kunna krävas att felet haft väsentlig kurspåverkan på bolagets

Även Lindskog synes vara av uppfattningen att köparen vid ickeförhandlade aktieköp inte kan ha särskilt långtgående förväntningar med avseende på förhållandena i bolaget. I den mån den begränsning av felansvaret som följer därav inte skulle anses tillräcklig synes Lindskog kunna tänka sig en begränsning enligt 19 § 2 st. köplagen.100 Uppfattningen överensstämmer således i tillämpliga delar med Rambergs och Hultmarks uttalanden och mina ovan anförda kommentarer gäller därför även i detta sammanhang. Lindskog är medveten om att hans uppfattning inte innebär ett begränsat säljaransvar i en alldeles särskild situation, nämligen när bolagets reviderade och offentliggjorda årsredovisning är fundamentalt oriktig.101 Samtidigt synes han besvärad över det oändliga övervältrande bakåt i säljleden som ett säljaransvar skulle kunna medföra när hela aktiemarknaden har vilseletts. Lindskog löser denna konflikt inom ramen för kausalitetsbedömningen och förespråkar att en köpare som köpt aktier till den högre kursen måste göra antagligt att han in casu byggt sin förväntning på den felaktiga årsredovisningen för att kausalitet överhuvud skall anses föreligga.102 Detta torde i praktiken innebära att det stora flertalet aktieköpare berövas möjligheten att med framgång framställa anspråk i anledning av den oriktiga årsredovisningen.
    Även om jag delar Lindskogs uppfattning att ett begränsat säljaransvar är ändamålsenligt i det aktuella hänseendet är jag inte övertygad om att lösningen står att finna inom ramen för kausalitetsbedömningen. Det kan nämligen frågas vad det finns för sakliga skäl att i detta sammanhang skilja mellan befogade förväntningar som är medvetna på den ena sidan och befogade förväntningar som är omedvetna på den andra, när ju distinktionen i andra sammanhang saknar relevans vid tillämpningen av 17 § 3 st. och 19 § 1 st. 3 mom. köplagen (se avsnitt 3.2).103 Vidare kan det frågas varför köparen som förlitat sig på den felaktiga årsredovisningen är mer skyddsvärd än köparen som endast förlitat sig på aktiemarknadens på årsredovisningen grundade värdering. Den felaktiga årsredovisningen vilseleder ju alla aktörer på en väl fungerande aktiemarknad (eftersom informationen får genomslag i aktiekurserna), även dem som endast förlitar sig på aktiekursernas relevans som

 

aktier eftersom ju sådana köp som regel genomförs i rent investeringssyfte med den aktuella aktiekursen som huvudsaklig värdemätare. 100 Se Lindskog i SvJT 1993 s. 106 f. 101 I princip gäller problemställningen även andra förhållanden som köparen med fog kan förutsätta (se avsnitt 3.2.). 102 Se t. ex. Lindskog i SvJT 1993 s. 107 not 32. 103 Detta gäller i allt fall om förväntningarna avser ”normal” standard. Jfr diskussionen i not 26 ovan.

värdemätare.104 Slutligen kan också frågas om inte det lindrade beviskravet för kausalitet (se avsnitt 3.6) i praktiken innebär att det som regel får antas att köparen förlitat sig på offentligt tillgänglig information. Det förhållandet att köparen överhuvud agerar (köper bolagets aktier) är en indikation att han hyser tillit till bolagets informationsgivning till aktiemarknaden och det föreligger därför kanske en tillitspresumtion.105

4.3 Lagkonkurrens med skuldebrevslagen
I kollisionen mellan köplagen och skuldebrevslagen kan det tänkas att den senare får företräde såsom en lex specialis. För att detta skall vara motiverat torde det emellertid krävas att de ändamålsöverväganden som kan tänkas ligga till grund för den ansvarsfördelning som följer av 9 § 2 st. skuldebrevslagen gör sig gällande med större styrka vid icke-förhandlade aktieköp än de överväganden som kan tänkas ligga till grund för köplagens ansvarsfördelning.
    De närmare överväganden som legat till grund för ansvarsfördelningen i 9 § 2 st. skuldebrevslagen framgår inte av lagens förarbeten. Däremot förekommer en del uttalanden i den juridiska litteraturen, även om dessa i allmänhet framstår som mindre övertygande.106 En anledning härtill är att de inte på ett tillfredsställande sätt förklarar varför säljaren bär ett grundansvar enligt 17 § 3

 

104 Detta är delvis tanken bakom teorin om marknadsbedrägeri (fraud on the market theory). För en utförlig redogörelse härför, se Samuelsson, a. a. s. 163–196. 105 Jfr Samuelsson, a. a. s. 311 f. angående bolagets skadeståndsansvar för bristfällig informationsgivning. Samuelsson menar att aktivitet på marknaden innebär en tillitspresumtion med följd att kravet på styrkt transaktionssamband (förhållandet mellan den bristfälliga informationen och den enskilde placerarens handlande) kan överges. 106 Således anför t. ex. Hultmark (a. a. s. 86 ff.) som tänkbara ändamålsöverväganden för 9 § 2 st. skuldebrevslagen att överlåtaren av ett skuldebrev inte typiskt sett har bättre möjlighet än förvärvaren att bedöma gäldenärens betalningsförmåga, att värdering av skuldebrev är helt beroende av gäldenärens framtida betalningsförmåga och att värderingen därför är spekulativ och beroende av framtida händelser samt att olika förvärvare kan ha olika uppfattning om ett skuldebrevs värde (på grund av exempelvis olika skattesits eller förekommande kvittningsmöjligheter). Hultmark konstaterar att aktieköp påminner om skuldebrevsförvärv i nämnda avseenden, men konstaterar samtidigt att det även vid köp som otvivelaktigt faller under köplagens bestämmelser kan förhålla sig så, att säljaren inte har bättre möjlighet än köparen att bedöma varans beskaffenhet, att värderingen är spekulativ och beroende av framtida händelser och att varan är olika mycket värd i olika köpares händer. Mot bakgrund härav drar Hultmark slutsatsen att de ändamålsöverväganden som ligger till grund för 9 § 2 st. skuldebrevslagen inte gör sig gällande med större styrka ens vid aktieköp än vid andra typer av köp där köplagen otvivelaktigt är tillämplig. Men skulle inte Hultmark med detta sätt att argumentera även kommit till slutsatsen att de ändamålsöverväganden som ligger till grund för 9 § 2 st. skuldebrevslagen inte gör sig gällande med större styrka vid skuldebrevsöverlåtelse än vid andra typer av köp som klart faller under köplagens bestämmelser? Likväl är skuldebrevslagens bestämmelser tillämpliga på överlåtelse av skuldebrev. Det kan därför frågas om det inte är andra överväganden än de av Hultmark angivna som legat till grund för ansvarsfördelningen i 9 § 2 st. skuldebrevslagen.

st. och 19 § 1 st. 3 mom. köplagen, medan han överhuvud inte har något ansvar enligt 9 § 2 st. skuldebrevslagen.
    Möjligen står en förklaring att finna i den betydelse som gäldenärens betalningsförmåga har för värderingen av skuldebrev och skuldebrevsliknande värdepapper och svårigheten att fastställa någon ”normal” betalningsförmåga för gäldenärer i allmänhet. Enligt detta resonemang kan förvärvaren inte med fog hysa några förväntningar om gäldenärens vederhäftighet (men väl om fordringens giltighet; jfr 9 § 1 st. skuldebrevslagen), utan måste således i varje enskilt fall göra en bedömning av dennes kreditvärdighet.107 Bedömningen utgår av naturliga skäl från gäldenärens betalningsförmåga per överlåtelsedagen, även om fordringen först framdeles förfaller till betalning. Att under sådana förhållanden ålägga överlåtaren ett ansvar skulle medföra att såväl överlåtaren som förvärvaren i princip tvingades att företa en kreditbedömning i det aktuella avseendet. Detta vore naturligtvis en ur samhällsekonomisk synvinkel otillfredsställande lösning och det förefaller därför ändamålsenligt att lägga risken för gäldenärens betalningsförmåga per överlåtelsedagen på skuldebrevsförvärvaren.
    I motsats till skuldebrev och skuldebrevsliknande värdepapper kan de föremål som stått i centrum för köplagens bestämmelser som regel värderas under antagande av ”normal” standard. Således kan t. ex. värdet på en oljelast under transport som regel fastställas utan att köparen nödvändigtvis behöver inspektera lasten (förutsatt att kvantitet och oljetyp är kända). Under förutsättning att ”normal” standard kan fastställas torde antingen säljaren eller köparen kunna förutsätta att varan överensstämmer därmed. Endast den part som bär risken för avvikelser från ”normal” standard kommer således att tvingas undersöka varan i det aktuella avseendet. De överväganden som gör sig gällande vid ansvarsfördelningen enligt 9 § 2 st. skuldebrevslagen saknar därför betydelse i detta sammanhang. Härav följer emellertid inte nödvändigtvis att säljaren bör vara den som svarar om den sålda varan avviker från ”normal” standard.
    Åtminstone två skäl kan anföras till stöd för ett säljaransvar för avvikelser från ”normal” standard (jfr 17 § 3 st. och 19 § 1 st. 3

107 Detta kan kanske ifrågasättas om gäldenären är ett aktiemarknadsbolag som kontinuerligt tillför marknaden information. Många sådana bolag har emitterat skuldebrevsliknande värdepapper som dagligen handlas på värdepappersmarknaden. Gäldenärens kreditvärdighet bedöms kontinuerligt av marknaden och den bedömningen assimilieras i priset på värdepappret ifråga. De flesta placerare företar därför inte någon självständig bedömning utan förlitar sig på marknadsprissättningen. Även i andra fall kan det emellertid frågas om inte förvärvaren bör kunna förlita sig t. ex. på bolagets offentliggjorda årsredovisning. Kanske bör han till och med kunna ha en abstrakt förväntan att bolaget fullgjort sin informationsskyldighet i enlighet med tillämpligt inregistreringskontrakt eller noteringsavtal.

mom. köplagen). Ett sådant är att säljaren på grund av förekommande avvikelser erhållit ett ”övervärde” på köparens bekostnad och att den ”ekonomiska balansen” mellan parternas prestationer därigenom rubbats. Enligt detta resonemang skulle säljaren inte vara lika skyddsvärd som eljest, eftersom han inte gör någon förlust om avvikelsen tilläggs relevans utan endast går miste om en vinst som han gjort på köparens bekostnad. I den juridiska litteraturen talar man ofta om en ekvivalensprincip.108 Ett annat möjligt skäl för ett säljaransvar är att en sådan ordning framstår som samhällsekonomiskt önskvärd i många fall. Utgångspunkten är att det ligger i samhällets intresse att minimera de kostnader som är förenade med transaktioner och på så vis underlätta ett ur samhällsekonomisk synvinkel önskvärt resursutbyte mellan aktörerna på olika marknader. Detta talar som regel för en ansvarsfördelning som lägger risken för avvikelser från ”normal” standard på säljaren, eftersom därigenom endast denne (och inte varje potentiell köpare) behöver undersöka varan för att fastställa dess standard i nämnda avseende.109 Särskilt tydligt är detta då fråga är om massproducerade varor, där säljarens kostnad för kvalitetskontroll sannolikt är lägre än den sammanlagda kostnaden för potentiella köpare att fastställa varans överensstämmelse med ”normal” standard.
    De ovan diskuterade övervägandena synes emellertid ge föga ledning för bedömningen av kollisionen mellan köplagen och skuldebrevslagen vid icke-förhandlade aktieköp. Som ovan påpekats torde ju aktieköparen även vid sådana köp kunna ha vissa befogade förväntningar på bolaget och dess verksamhet (se avsnitt 4.2). Det följer därför inte nödvändigtvis att köparen (jfr skuldebrevslagens ansvarsfördelning) måste vara den som står risken i alla avseenden.
    Å andra sidan förefaller även de diskuterade skälen för ett säljaransvar (jfr köplagens ansvarsfördelning) mindre övertygande vid icke-förhandlade aktieköp. Således torde enligt den diskuterade ekvivalensprincipen endast den ”förste” säljaren (efter det att den kurspåverkande händelsen inträffat) erhållit ett ”övervärde” och endast den ”siste” köparen (innan den kurspåverkande händelsen kommit till aktiemarknadens kännedom) lidit skada. Däremellan kan det tänkas en lång rad av säljare och köpare, särskilt med

 

108 Se t. ex. Lehrberg i SvJT 1990 s. 561 och Hultmark, a. a. s. 80 ff. 109 Ofta aktualiseras emellertid köparens undersökningsplikt, antingen därför att köparen uttryckligen uppmanats att undersöka eller därför att varan tillhandahållits köparen för granskning. Säljarens ansvar torde därför i praktiken vara begränsat till ”dolda” fel, dvs. fel som köparen vid sin undersökning inte bort märka (jfr 20 § 2 st. köplagen).

hänsyn till att marknadsnoterade aktier omsätts med högre frekvens än de flesta andra föremål. Det synes i praktiken omöjligt att under sådana förhållanden åstadkomma en ekvivalensutjämning.110 Vidare är det ofta oerhört svårt att exakt fastställa tidpunkten för den kurspåverkande händelsen (t. ex. bolagets handlande i strid mot gällande miljölagstiftning), vilket naturligtvis är en förutsättning för att det skall kunna avgöras vem som erhållit ett ”övervärde”. Svårigheterna förstärks av att det är en mängd olika faktorer som samtidigt påverkar aktiekursen, vilken i princip är ett resultat av aktiemarknadens samlade bedömning av all för marknaden tillgänglig information (bolagsspecifik eller allmän information). Det torde således inte utan betydande svårigheter gå att isolera de kursförändringar som den kurspåverkande händelsen givit upphov till. Slutligen kan det frågas om ekvivalensresonemang överhuvud är av någon betydelse om det kan antas att aktieköparen i samband med köpet kompenserats för risken (såsom aktiemarknaden uppfattat den) att bolagets informationsgivning är oriktig eller ofullständig och att det därför kan ha inträffat kurspåverkande händelser som inte kommit till marknadens kännedom. Detta är fallet om aktiemarknaden på grund härav rabatterat kursen på bolagets aktier. Att under sådana förhållanden tala om en ekvivalensrubbning om det sedermera visar sig att aktiemarknadens bedömning var riktig synes mindre träffande.
    Inte heller det anförda samhällsekonomiska skälet för ett säljaransvar synes särskilt träffande vid icke-förhandlade aktieköp. I det stora flertalet fall företar nämligen varken säljaren eller köparen någon undersökning av bolaget och dess verksamhet. En anledning härtill är naturligtvis att aktiemarknaden redan gjort en värdering av aktien och att det är kostsamt (i förhållande till aktiepostens storlek) att insamla och bearbeta information som inte redan är assimilerad i aktiekursen.
    Mot bakgrund av den ovan förda diskussionen kan det kanske frågas om det finns tillräckligt starka skäl att vid icke-förhandlade aktieköp frångå formellt tillämplig lag och istället tillämpa 9 § 2 st. skuldebrevslagen analogt. Fastän det förefaller vara svårt att med

 

110 Ett skäl härför är att handeln på aktiemarknaden är ”anonym” och att det därför kan vara svårt att i efterhand konstatera vem det är som sålt vilken aktiepost. Ytterligare en svårighet är att aktieposter splittras upp och/eller konsolideras allteftersom de vidareförsäljs på marknaden. Att under sådana förhållanden matcha den ”förste” säljaren och den ”siste” köparen förefaller orealistiskt. Även alternativet att tillåta köparen att göra ansvar gällande mot säljaren (fastän denne inte erhållit något ”övervärde”) och sedan tillåta denne att framställa regressanspråk mot säljaren i tidigare säljled framstår som orealistiskt. Detta skulle leda till ett oändligt övervältrande bakåt i säljleden med därmed förenade störningar i marknadens funktionssätt.

stöd av de diskuterade övervägandena motivera en analog tillämpning av sagda bestämmelse i skuldebrevslagen måste det emellertid frågas om det finns anledning att i felhänseende skilja mellan aktier på den ena sidan och skuldebrev och skuldebrevsliknande värdepapper på den andra. En sådan åtskillnad framstår som särskilt omotiverad när samma bolag utgivit såväl aktier som skuldebrevsliknande värdepapper (t. ex. förlagsbevis eller konvertibla skuldebrev). Det saknas anledning anta att marknadsaktörernas tillit till redovisningsdata och annan av bolaget offentliggjord information skiljer sig beroende på om de rör sig inom aktiemarknaden eller kreditmarknaden. Om förvärvaren av skuldebrevsliknande värdepapper enligt 9 § 2 st. skuldebrevslagen inte kan göra felansvar gällande gentemot överlåtaren (om denne kan identifieras) t. ex. om bolagets reviderade årsredovisning sedermera visar sig vara fundamentalt oriktig, måste efter min mening aktiesäljarens ansvar rimligen bedömas enligt samma principer.

 

4.4 Marknadspraxis
Köplagen är dispositiv och dess bestämmelser skall därför inte tillämpas i den mån annat följer av avtalet, praxis som utvecklats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna (jfr 3 § köplagen). Häri ligger en normativ bedömning och domstolarna kan således sätta åt sidan eller jämka en oskälig sedvänja.111 Det får nog betraktas som sedvänja att säljaransvar vid icke-förhandlade aktieköp inte brukar utkrävas. Som ovan påpekats har mig veterligen heller inte frågan varit föremål för bedömning i domstols- och skiljedomspraxis. Det förhållandet att säljaransvar inte brukar utkrävas utgör emellertid efter Lindskogs mening inte någon bindande sedvänja. För att sådan sedvänja skall föreligga krävs det enligt Lindskog utöver ren fakticitet ett normativt element av något slag.112 Det är emellertid tveksamt om med lokutionen ”måste anses bindande” avsikten varit annan än att bereda domstolarna en möjlighet att bortse ifrån eller jämka en oskälig sedvänja som ovan påpekats. Det föreligger under alla förhållanden tungt vägande skäl för att vid icke-förhandlade köp begränsa aktiesäljarens felansvar i enlighet med de principer som följer av 9 § 2 st. skuldebrevslagen. Ett skäl är att en sådan ordning torde överensstämma väl med den ansvarsfördelning som aktiemarknadens aktörer sannolikt skulle ha eftersträvat om det vore möjligt att under fria förhandlingar ex

 

111 Jfr Håstad, Den nya köprätten, s. 31. 112 Se Lindskog i SvJT 1993 s. 106.

ante fastställa normer för aktiesäljarens felansvar. Bakgrunden är att säljaren och köparen vid icke-förhandlade aktieköp typiskt sett saknar incitament att insamla och bearbeta information som inte redan är assimilerad i aktiekursen och självständig informationsinsamling och bearbetning tillhör därför undantagen.113 Under sådana förhållanden framstår det som en ren riskfördelning att lägga risken för avvikelser från ”normal” standard (t. ex. att bolagets reviderade årsredovisning visar sig vara fundamentalt oriktig) hos säljaren eller köparen. Med hänsyn till att samma aktörer regelmässigt uppträder på aktiemarknaden ibland som säljare och ibland som köpare synes det ändamålsenligt att fördela ansvaret så, att antalet framtida tvister och därmed förbundna kostnader minimeras. Detta talar för att risken för förekommande fel av det diskuterade slaget bör placeras hos aktieköparen.
    Ett annat tungt vägande skäl för ett begränsat säljaransvar är att en rätt för köparen att vid marknadsköp göra felansvar gällande skulle kunna leda till ett oändligt övervältrande bakåt i säljleden med därmed förenade störningar i aktiemarknadens funktionssätt. Köparens behov av skydd bör därför i första hand tillgodoses genom bestämmelser om bolagens informationsskyldighet till aktiemarknaden. De informationsregler som gäller för den svenska marknaden är i grova drag uppbyggda kring uppgiftsskyldighet vid inträdet på marknaden (prospektregler m. m.), skyldighet att regelbundet offentliggöra redovisningsinformation och ett kontraktsåtagande (enligt inregistreringskontrakt eller noteringsavtal) att kontinuerlig lämna information till marknaden. Förutom börs- och straffrättsliga sanktioner kan skadeståndsansvar förekomma vid bristfällig informationsgivning. Det bolagsrättsliga ansvaret i 15 kap. aktiebolagslagen reglerar skadeståndsskyldigheten för personer i organställning gentemot bolaget, aktieägare, borgenärer och tredje man. Stadganden om bolagets skadeståndsansvar återfinns däremot inte i aktiebolagslagen. Detta ansvar är därför att bedöma enligt den allmänna skadeståndsrätten.114 Även om marknadsmässiga hänsyn av ifrågavarande slag inte i och för sig gör sig gällande vid offentliga köp (vilka ju sker utanför börs eller auktoriserad marknadsplats) förefaller det under alla

 

113 Bakgrunden härtill är dels att tillgången till information som inte redan är assimilerad i aktiekursen är mycket begränsad, dels att kostnaden att självständigt insamla och bearbeta sådan information är hög i förhållande till aktiepostens storlek. Vid offentliga köp har köparen visserligen större incitament än säljaren att företa en undersökning av bolaget och dess verksamhet eftersom han sammantaget köper fler aktier än varje enskild säljare avyttrar. Också här är tillgången till sådan information emellertid begränsad. 114För en inträngande behandling av skadeståndsskyldigheten vid bristande informationsgivning, se Samuelsson, a. a. s. 245–317.

förhållanden opraktiskt att upprätthålla ett strängare säljaransvar vid offentliga köp. Det står ju säljaren fritt att i stället för att acceptera erbjudandet avyttra sin aktiepost i en marknadstransaktion (om än med viss rabatt). Ett strängare säljaransvar vid offentliga köp kan vidare tänkas medföra att det blir mindre kostsamt för en aktör att skaffa sig en s. k. cornerposition sedan ett offentligt erbjudande lämnats.115 Det kan därför möjligen antas att kostnaden att genomföra ett offentligt köp stiger, eftersom en större del av sammanslagningsvinsten skiftas från köparen till målbolagets aktieägare. Om effekterna härav är annat än marginella i sammanhanget kan de påverka sannolikheten för att ett offentligt erbjudande kommer att lämnas.

 

5. Avslutande synpunkter
Skiljelinjen mellan förhandlade aktieköp (huvudsakligen privata köp av större aktieposter) på den ena sidan och icke-förhandlade köp (huvudsakligen marknadsköp och offentliga köp) på den andra löper som en röd tråd genom den ovan förda diskussionen.
    Vid förhandlade aktieköp regleras säljarens felansvar huvudsakligen av det köpeavtal som ingåtts mellan parterna. De flesta avvikelser i den underliggande verksamheten går således att hänföra till någon av de många garantier som säljaren ofta lämnar vid sådana köp. Om det inte av avtalet följer att säljarens ansvar skall vara begränsat till däri gjorda åtaganden kan emellertid säljaren därutöver komma att svara i viss utsträckning. Huvudregeln är då att säljaren har ett felansvar enligt 17 § 3 st. köplagen för avvikelser från vad köparen med fog kunnat förvänta, även om det kan tänkas att 18 § och 19 § 1 st. 1 och 2 mom. köplagen i undantagsfall kan få självständig betydelse. Vid bedömningen av vad som utgör en befogad förväntning får naturligtvis säljarens uttalanden och enuntiativa agerande i övrigt ofta avgörande betydelse. Det ligger i sakens natur att bedömningsnormen lämnar visst utrymme för domstolens eller skiljenämndens skön. Ännu större är emellertid utrymmet för skön när det gäller att fastställa omfattningen på köparens undersökningsplikt. Undersökningsplikten är av avgörande betydelse för säljarens felansvar vid aktieköp och många fall kommer i praktiken att avgöras på frågan om köparen fullgjort sin

 

115 Härmed avses att en aktör skaffar sig en position som medför att han kan blockera budgivaren från att realisera de sammanslagningsvinster som denne räknar med. Budgivaren tvingas således till förhandlingsbordet om han önskar fullfölja budet. Värdet av en cornerposition begränsas emellertid av kravet i Näringslivets börskommittés rekommendation rörande offentligt erbjudande om aktieförvärv (1988) att, om budgivaren förvärvar aktier i målbolaget enligt villkor som för överlåtaren är förmånligare än erbjudandet, detta skall höjas i motsvarande mån (jfr rekommendationen p. 8).

undersökningsplikt eller inte. Härvidlag synes HD ha intagit en relativt köparvänlig inställning i de fåtal fall som varit uppe till bedömning (se t. ex. NJA 1974 A 4 och 1991 s. 808). Skiljedomspraxis pekar däremot i riktning mot en mer balanserad avvägning mellan säljarens och köparens intressen.
    Till skillnad mot förhandlade aktieköp saknar vid icke-förhandlade aktieköp förhållanden på säljarens sida (såsom säljarens agerande eller vetskap) i stort betydelse. Mycket starka skäl kan anföras till stöd för att säljaren vid sådana köp överhuvud inte har något köprättsligt ansvar för fel i den underliggande verksamheten. Detta torde gälla även om säljaren i det enskilda fallet har faktisk kännedom om förekomsten av något fel (t. ex. att bolagets offentliggjorda årsredovisning är fundamentalt oriktig). Att under sådana förhållanden ålägga säljaren en upplysningsplikt vore opraktiskt och direkt olämpligt. Det vore opraktiskt därför att aktiemarknaden är ”anonym” och säljaren således inte känner till vem som kommer att köpa de aktier som han utbjudit till försäljning.116 Visserligen kan det kanske tyckas att säljaren skulle kunna upplysa det värdepappersinstitut som förmedlar köpet och att det institutet därefter skulle kunna omedelbart sprida informationen till marknaden. En sådan lösning vore emellertid direkt olämplig, eftersom det är av synnerlig vikt att informationsgivningen till marknaden sker i organiserade former. Endast det berörda bolaget torde kunna fylla rollen som koordinerad informationsgivare, särskilt som bolaget normalt är den part som är bäst skickad att bedöma om informationen är riktig. Om säljarens vetskap således saknar betydelse vid icke-förhandlade köp förfaller naturligtvis också frågan om det förhållandet att köpet förmedlas av ett värdepappersinstitut medför en inskränkning av säljarens ansvar, vilken fråga har fått viss uppmärksamhet i den juridiska litteraturen.117

 

 

116 Detta gäller i allt fall vid marknadsköp. På grund av skäl som ovan angivits är det emellertid opraktiskt att vid offentliga köp upprätthålla ett strängare säljaransvar än vid marknadsköp. 117 Olika uppfattningar har härvidlag anförts i den juridiska litteraturen. Således har det bl. a. sagts att köparen torde kunna vända sig mot värdepappersinstitutet (kommissionären), vilket sedan regressvis skulle kunna rikta anspråk mot den ondtroende tidigare aktieägaren. Anledningen härtill skulle vara att det annars vore ”alltför lätt” för en säljare att slippa ifrån upplysningplikten genom att sälja genom kommissionär. Se Hultmark, a. a. s. 277 ff. Det har från annat håll framhållits att en lämplig riskfördelning vore att köparen fick rätt att, trots bestämmelsen i 56 § kommissionslagen (1914:45), gå direkt mot den tidigare aktieägaren. Se Lindskog i SvJT 1993 s. 130. Båda dessa uppfattningar bygger på antagandet att den tidigare aktieägarens onda tro är av betydelse i sammanhanget. Jag är av de skäl som angivits i texten inte övertygad om att det antagandet är riktigt.