Sveket mot familjehemsbarnen

 

 

Av jur. stud. ROLF DAVIDSSON

Varför respekteras och garanteras inte alla barns rätt till trygghet och kontinuitet? Varför tillåts barn leva i skadlig och förgörande ovisshet? Varför kommer vårdnadsfrågan så sällan till ett avgörande vid långa familjehemsplaceringar? Sedan 1983 är det möjligt att flytta vårdnaden om familjehemsföräldrarna. Men möjligheten används sällan. Hittills har bara ett 80-tal vårdnadsöverflyttningar skett. Ställt mot att ca 16 000 barn familjehemsplaceras varje år är detta en försvinnande liten del. Den sällsynta användningen återspeglar säkerligen den restriktiva tillämpning som markeras i lagens förarbeten. Men är förbehållen i tillämpningen giltiga? Korresponderar restriktiviteten med övrig lagstiftning, tidigare motivuttalanden och med vad som är bäst för barnet?

 

Familjehemsbarnens öde
Att familjehemsplaceringar, såväl de frivilliga (SoL) som de som genomdrivs med tvång (LVU), är avsedda att vara korta och resursmobiliserande insatser är självklart. Likaså att familjehemsvården ska syfta till en återförening mellan det placerade barnet och dennes ursprungsfamilj. Något annat är knappast förenligt med vare sig rättssamhällets grundläggande principer eller utvecklingspsykologiska kunskaper om barns behov. Ödet för många familjehemsplacerade barn är dock en oviss väntan på förälderns/föräldrarnas rehabilitering. En väntan som för många sträcker sig över flera år och ofta utan någon som helst eller mycket sparsam kontakt med föräldrarna under tiden.
    Självklart kan barn inte vänta hur länge som helst på trygghet och kontinuitet. Lika lite kan barn bollas fram och tillbaka mellan ursprungshemmet och familjehemmet eller vandra mellan olika familjehem. Inte ens fast motivet är att den eftersträvade återföreningen därmed på sikt ska bli möjlig. Därför finns det också två fall där lagen ställer barnets behov framför ”föräldrapresumtionen” gällande vårdnad och ”återföreningspresumtionen” gällande familjehemsvården. Dels när föräldern är uppenbart olämplig som vårdnadshavare (6:7 FB). Dels när det är uppenbart bäst för barnet att ett varaktigt familjehemsförhållande får bestå även fast föräldern i

och för sig inte är att betrakta som en dålig vårdnadshavare (6:8 FB).
    Lagstiftaren har alltså anvisat vägar bort från konflikten mellan barnets behov och de biologiska föräldrarnas presumtiva rätt som ligger inbyggd i själva familjehemsvården. Frågan är bara om det är framkomliga vägar eller om det är vägar med tvära kurvor, djupa diken och som slutar i en återvändsgränd? För att nå visshet i detta måste de anvisade vägarna ställas under granskning. Inte bara på grund av de identitets- och tillitsproblem som riskerar att följa på många års familjehemsvistelse, ibland till och med sedan barnets födelse, utan även därför att det uppstår praktiska problem till följd av att vårdnadsfrågan inte kommer till ett avgörande. Det kan röra planering och beslut gällande barnets skolgång, möjligheten för barnet att söka pass, skydd för barnets sparade medel i bank, möjligheten att tillgodose barnets önskan om namnändring osv. Därför väljer jag att granska den kanske snårigaste vägen av de två. Nämligen 6:8 FB. Den som betonar barnets bästa utan hänsyn till om föräldern är att betrakta som en dålig vårdnadshavare eller inte.

 

Lagens bakgrund
Förslaget till 6:8 FB kom från utredningen om Barnets rätt som bl. a., enligt kommittédirektiven, hade i uppdrag att undersöka vilka möjligheter som stod till buds för att tillgodose barnets eget intresse i vårdnadsfrågor.1 Lagförslaget presenterades i utredningens andra delbetänkande, Barnets rätt 2 (SOU 1979:63). Frågan om vem som ska utöva den juridiska vårdnaden över barn som är långvarigt familjehemsplacerade hade dock diskuterats redan tidigare. I formella sammanhang av bl. a. socialvårdskommittén (1944), ärvdabalkssakkunniga (1946) och barnavårdskommitten (1956).2 Utredningen om barnets rätt föreslog, med hänvisning till och betoning av barnets bästa, långtgående möjligheter till överflyttning av vårdnaden. Dels när barn vistats länge i familjehem och rotat sig där och dels när föräldrarna i praktiken upphört att fungera som vårdnadshavare (t. ex. vid djupa och varaktiga konflikter mellan föräldrar och barn samt när flyktingbarn vistas i landet utan föräldrar).3 Förslaget gällande vårdnadsöverflyttningar rönte stor uppmärksamhet i remissbehandlingen. I propositionen (prop.

 

1 SOU 1979:63 s. 42. 2 Santesson, Får barn välja föräldrar ..., Umeå Universitet, s. 9. 3 SOU 1979:63 s. 15.

1981/82:168) refereras uppfattningar i frågan från 32 instanser och utifrån många olika infallsvinklar, bl. a. rättstillämpningsfrågor och beteendevetenskapliga synpunkter. Mest negativa till förslaget var Kammarrätten i Stockholm (”— — — för allmänt utformad. Den återhållsamhet som anbefalles i motiven kommer inte till uttryck i författningstexten”.), Länsrätten i Stockholms län (”— — — den ur föräldrasynpunkt mera drastiska åtgärden att överflytta föräldraansvaret bör komma i fråga endast i fall av grovt missbruk eller grov försumlighet”.), Länsstyrelsen i Stockholm (”— — — en sådan bestämmelse lätt kan komma att missbrukas”.) och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet (”— — — ett spörsmål vilket inte enbart kan avgöras med hänsyn till barnets bästa utan även de biologiska föräldrarnas intresse av att inte varaktigt blir fråntagen vårdnaden över barnet kräver hänsynstagande” samt ”Lagtexten — — — alltför liberal till överflyttningsmöjligheten”.). Majoriteten av remissinstanserna (20 av 32 refererade), däribland Socialstyrelsen, Familjesakkunniga, Svenska kommunförbundet och Föreningen BRIS uttryckte dock en i princip positiv inställning till lagförslaget i fråga.4 När propositionen om vårdnad och umgänge m. m. presenterades i februari 1982 angavs den allmänna avsikten vara att stärka barns rättsliga ställning och markera hänsynen till barns behov. Ett uttryck för denna inställning var bl. a. att det föreslogs bli möjligt att överföra vårdnaden om ett familjehemsplacerat barn till familjehemsföräldrarna, även fast de biologiska föräldrarna inte är olämpliga som vårdnadshavare. I propositionens allmänna del markerades dock att sådana vårdnadsöverflyttningar skulle genomföras endast i undantagsfall.5 Det sägs vidare att en vårdnadsöverflyttning inte är aktuell bara genom att placeringen blivit varaktig.6 Förutsättningen är att barnet rotat sig i familjehemmet och känner sådan trygghet och gemenskap att det uppfattar hemmet som sitt eget. Vidare att det ska anses bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå.7 Villkor som kommenteras ytterligare i specialmotiveringen. Där krävs att barnet bott i familjehemmet under flera år för att en vårdnadsöverflyttning ska övervägas, att domstolen ska utreda barnets anknytning till familjehemmet liksom hur kontakten mellan barnet och de biologiska föräldrarna fungerat. Vidare att stor vikt ska fästas vid barnet egen inställning samt att det krävs att barnet fått en stark bindning till familjehemmet.8

 

4 Prop. 1981/82:168 s. 132–150. 5 Prop. 1981/82:168 s. 16–19. 6 Prop. 1981/82:168 s. 39. 7 Prop. 1981/82:168 s. 40–41. 8 Prop. 1981/82:168 s. 70

I propositionen kommenteras också två negativa effekter som kan befaras uppstå till följd av lagförslaget. Dels att möjligheterna till frivilliga familjehemsplaceringar ska försvåras och dels att s. k. tvångsadoptioner (adoptioner mot föräldrarnas vilja) möjliggörs. Den första risken avfärdas med att det i förarbetena till socialtjänstlagen (se prop. 1979/80:1) fastslagits att familjehemsvården ska inriktas på en återförening av barnet och de biologiska föräldrarna. Den andra avfärdas lika raskt. Dels med hänvisning till att en vårdnadsöverflyttning inte bör komma i fråga när de biologiska föräldrarna håller en god kontakt med barnet. Dels med hänvisning till gällande adoptionsregler där det anges att föräldrar som inte är vårdnadshavare ska höras när frågan om adoption av deras barn uppkommer (4:10 FB).9 I lagutskottets behandling av förslaget framkommer ingen synpunkt som inte står i överensstämmelse med motivuttalandena i propositionen. Möjligtvis kan anses att utskottet ännu tydligare än propositionen framhåller lagens undantagskaraktär då det sägs att regeln ska tillämpas med försiktighet.10 Inte heller lagrådets utlåtande kan uppfattas stå i strid med propositionen. Där sägs att den föreslagna regeln är ett exempel på myndigheternas ökade befogenhet att i strid med föräldrarnas vilja ingripa för att tillgodose barnets intresse. Därutöver framhåller lagrådet att 6:8 FB ska kunna tillämpas bara i de fall där åtgärden måste anses verkligt angelägen av hänsyn till barnet.11 När riksdagen debatterade lagutskottets betänkande om vårdnad och umgänge mm gjordes totalt 14 inlägg (repliker inräknade). Inget av inläggen berörde förslaget om att möjliggöra överflyttning av vårdnad till familjehemsföräldrar. Detta kan rimligen tolkas som att denna lagregel var väl motiverad, väl förankrad och i klar överensstämmelse med riksdagsledamöternas uppfattning. Således biföll riksdagen, i denna del, utskottets hemställan utan rösträkning.12

 

Familjehemsvård – vård med brister
En fortsatt granskning av 6:8 FB kräver en återkoppling till familjehemsvården i sig. Inte så mycket till hur den är tänkt att fungera utan mer till hur väl eller bristfälligt den fungerar.
    Att familjehemsvården uppvisar allvarliga brister konstaterade JO i en undersökning från december 1985 (Barn i familjehem, Dnr 2989–1985). I undersökningen riktades kritik mot bl. a. familje-

9 Prop. 1981/82:168 s. 39–40. 10 Prop. 1981/82:168 s. 35–48. 11 Prop. 1981/82:168 s. 87–88. 12 Riksdagens protokoll nr 63 s. 4–26.

hemsutredningarna. JO menade att socialnämnderna inte ägnade utredningarna tillräcklig uppmärksamhet. Vidare att innehållet i utredningarna är torftigt och att de inte belyser familjehemmets förutsättningar att tillgodose barnet i det enskilda fallet. En annan angiven brist är att kommunerna inte beaktar behovet av kontinuitet i vården. Alltså att själva placeringen utgör en risk för en påföljande omplacering (t. ex. därför att gymnasieskola inte finns på orten). JO menade också att väsentliga uppgifter inte tillförs utredningarna vilket innebär att beslut kan komma att fattas på felaktig grund. Dessutom framkom att kommunerna inte uppfyller sitt uppföljningsansvar. Det visade sig bl. a. att flera socialnämnder aldrig besökte de placerade barnen i familjehemmen. Mest allvarligt och anmärkningsvärt ansåg JO det vara att kommunerna brast eller struntade i planeringen och genomförandet av umgänget mellan det placerade barnet och de biologiska föräldrarna. Detta särskilt eftersom JO ansåg det vara socialnämndens främsta uppgift att verka för en återförening mellan föräldrar och barn.13 Trots på JO-rapporten efterföljande utvärderingar och utvecklingsprojekt konstaterar Socialdepartementet i mars 1993 att det kvarstår ”oacceptabla” brister i familjehemsvården och att ingen större förändring eller utveckling av vården skett sedan 1985.14 Även riksdagsrevisorerna (1991/92:21) påtalar att familjehemsvården fortfarande uppvisar allvarliga brister och menar att Socialstyrelsen och Socialdepartementet intagit en alltför passiv hållning till kraven på utveckling.15 Att bristerna i familjehemsvården kvarstår förklarar Socialstyrelsen bl. a. med att utvecklingen av stödet till familjehemmen, generellt sett, varit svag.16 Oroväckande nog finns det således grundad anledning att påstå att familjehemsvården åtminstone inte fungerar som den är tänkt och därmed, i värsta fall, kanske stjälper mer än hjälper. Särskilt i jämförelse med mer permanenta lösningar som t. ex. adoption.17 Alltså att själva vårdinnehållet (inte omhändertagandet i sig) är dåligt. Detta därför att den otrygghet som drabbar alla berörda parter och då främst barnen ligger inbyggd i själva familjehemsplaceringen:

 

”Fosterbarnen lever i en ’grå Zon’ präglad av separationsproblem och otrygghet som kan vara till skada för deras vidare utveckling. De utveck– lar ofta en yttre anpassning som av deras omgivning tolkas som tillfredsställande medan den egentligen är en slags överlevnadsstrategi. Deras

 

13 Riksdagens ombudsmän, Barn i familjehem (Dnr 2989–1985), s. 2–5. 14 Regeringsbeslut 5 (1993-03-25), s. 2–3. 15 1992/93:SoU4 s. 3. 16 1992/93:SoU4 s. 9. 17 Lagerberg, Fosterbarn — Forskning, teori och debatt, Skeab Förlag AB, s. 96.

inre anpassning lever samtidigt ett upproriskt, förtvivlat och gnagande inre liv.”(Det svåra valet, s. 16)

 

Att familjehemsplacerade barn löper en starkt ökad risk för social missanpassning visar den forskning som Michael Bohman, professor i barn och ungdomspsykiatri, bedrivit (ref. i SOU 1986:20). Bl. a. påvisar Bohman att de pojkar som vuxit upp som familjehemsbarn vid drygt 20 års ålder uppvisar dubbelt så hög förekomst av alkoholmissbruk och kriminalitet som de som blivit adopterade som barn eller de som vuxit upp med sina biologiska mödrar.18 Enligt Bohman ligger den sociala riskfaktorn i den otrygghet som finns i själva familjehemssituationen. Med detta som grund hävdar han vikten av att överväga adoption vid långvariga familjehemsplaceringar.19 Även den amerikanska forskaren Maluccio (ref. i Claezon m. fl.) framhåller den fara som ligger i att inte veta hur länge familjehemsplaceringen ska fortgå. Maluccio menar att barn som utsätts för sådana placeringar driver omkring utan trygghet och ska ovillkorligen befrias från detta tillstånd. Adoption som alternativ till icke tidsbegränsade familjehemsplaceringar förespråkas också av John Triseliotis (ref. i Claezon m. fl.) eftersom ovissheten anses vara ett hot mot dessa barns identitetsutveckling. Det är barn till föräldrar som inte rehabiliterats inom ett år som ska få adopteras, menar Triseliotis.20 En tidsgräns vars relevans kan kopplas till skotska och amerikanska studier som visar att både föräldrabesök och hemflyttningar minskar brant efter två års placering. Endast 10% av de barn som återvände hem gjorde det efter två år.21

 

Undantag eller ej?
Förarbetena till 6:8 FB poängterar en restriktiv tillämpning av lagen. Det talas om undantag och det radas förbehåll i tillämpningen. Det kan dock ställas i fråga om 6:8 FB verkligen ska anses vara av undantagskaraktär. Särskilt som lagens syfte knappast ger uttryck för någon restriktivitet. I propositionen framhålls nämligen att lagregeln ska ”förhindra att fosterbarn som har rotat sig i ett fosterhem blir uppryckta från en miljö där de har funnit sig till rätta och känner en större trygghet och känslomässig förankring än i det tidigare hemmet”.22 Alltså tämligen klart uttryckt och utan några inskränkningar eller begränsningar. Med andra ord markeras att det bör vara regel snarare än undantag att även barn

18 SOU 1986:20, s. 96–97. 19 Claezon m. fl., Det svåra valet ..., Liber Förlag, s. 16. 20 Claezon m. fl., Det svåra valet ..., Liber Förlag, s. 17–18. 21 Vinterhed m. fl., Barn i kris ..., Almqvist & Wiksell Förlag AB, s. 168. 22 Prop. 1981/82:168 s. 70.

som placerats i familjehem har rätt till stabila och varaktiga uppväxtförhållanden. Till detta ska också läggas att propositionens allmänna utgångspunkt var att stärka barns rättsliga ställning och att markera hänsyn till barns behov i lagstiftning och lagtillämpning.23 Inte heller lagens bokstav kan anses ge uttryck för en tillämpning av undantagskaraktär:

 

”Har ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i annat enskilt hem än föräldrahemmet och är det uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över till den eller dem som har tagit emot barnet eller någon av dem, skall rätten utse denne eller dessa att såsom särskilt förordnade förmyndare utöva vårdnaden om barnet. Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av socialnämnden.” (Lag 1983:484).

 

Avgörande enligt lagtexten är, vilket också står i överensstämmelse med propositionen, vad som är uppenbart bäst för barnet. Förutom detta och att frågan om vårdnadsöverflyttning ska prövas på talan av socialnämnden villkoras tillämpningen i lagtexten bara av att barnet stadigvarande ska ha vårdats och fostrats i annat enskilt hem samt att vårdnaden ska flyttas till den eller dem som tagit emot barnet.
    Lagens syfte och lagens innehåll ger alltså inget stöd för att 6:8 FB ska ha den undantagskaraktär som uttrycks i förarbetena. Att undantagsstämpeln, åtminstone numera, kan sättas i fråga framgår också av propositionen om vård i vissa fall av barn och ungdomar (prop. 1989/90:28). Där framhålls att 6:8 FB ska tillämpas i större utsträckning än för närvarande. Som motiv för detta anförs att det måste anses viktigare än annars att barns förhållanden i ett familjehem blir trygga och stabila.24 Mot detta kan dock invändas att den torgförda uppfattningen inte resulterade i något lagförslag. Ändå måste uttalandet ges auktoritet mot bakgrund av att riksdagen bereddes tillfälle att ta del av vad departementschefen anförde i frågan och att socialutskottet då instämde i att vårdnadsöverflyttningar bör göras i ”större utsträckning än för närvarande”.25 Visst kan ändå hävdas att 6:8 FB vid en jämförelse med socialtjänstlagens regler (22–32 §§ SoL) och principer för vård i familjehem ska anses vara vara av undantagskaraktär. Särskilt vid beaktande av ”återföreningspresumtionen” som också slås fast i förarbetena till 6:8 FB26 och som betonas av socialberedningen i påståendet att

 

23 Prop. 1981/82:168 s. 16–19. 24 Prop. 1989/90:28 s. 91–93. 25 SoU 1989/90:15 s. 49. 26 Prop. 1981/82:168 s. 39.

det är endast i sällsynta undantagsfall som det är omöjligt att återförena ett barn med de biologiska föräldrarna.27 Undantagskaraktären följer också den starka ”föräldrapresumtionen” i föräldrabalkens övriga regler gällande vårdnad.
    Konflikten mellan familjehemsvårdens huvudsakliga syfte att möjliggöra en återförening mellan barn och föräldrar å ena sidan och tillämpningen av 6:8 FB å den andra sidan framstår dock inte som helt uppenbar med beaktande av socialutskottets betänkande över förslaget till LVU. Där framhålls att det kan vara påkallat att överväga en annan vårdnadshavare för barnet när en lång tids vård enligt LVU kan förutses.28 Likaså ska den påtalade konflikten i lagtillämpningen ses mot bakgrund av att riksdagen, när förslaget till socialtjänstlagen behandlades, uttalade att det var angeläget att reglerna om vård och skydd av barn i socialtjänstlagen samordnas med reglerna om vårdnad i föräldrabalken.29 I sammanhanget ska också påminnas om att restriktiviteten, enligt lagrådet, ligger i att regeln bara ska tillämpas i de fall där åtgärden måste anses verkligt angelägen av hänsyn till barnet. Likaså att lagrådet anger 6:8 FB som exempel på myndigheternas ökade befogenhet att i strid med föräldrarnas vilja ingripa för att tillgodose barnets intresse.30

 

God kontakt — ett hinder eller ej
I förarbetena anges också en god kontakt mellan barnet och de biologiska föräldrarna som ett förbehåll i tillämpningen. Det ska dock framhållas att kontaktförbehållet inte är ett absolut hinder vare sig i propositionen (prop. 1981/82:168) eller i lagutskottets betänkande. Propositionen säger nämligen att en vårdnadsöverflyttning inte bör komma i fråga31 och betänkandet att det inte bör få ske om det finns en god kontakt.32 Vidare att enligt prop. 1989/90:28 ska hänsynen till föräldrarnas kontakt med barnet i familjehemmet kopplas till vårdtidens längd.33 Inte heller lagens syfte eller lagens bokstav ger stöd för uppfattningen att en god kontakt mellan barnet och de biologiska föräldrarna ska utgöra ett hinder vid tillämpningen av 6:8 FB. Syftet och lagtexten ger endast stöd för att regeln ska tillämpas utifrån vad som är uppenbart bäst för barnet.

 

27 SOU 1986:20 s. 108–110. 28 SoU 1979/80:44 s. 99. 29 Allmänna råd från Socialstyrelsen 1985:2 s. 30–31. 30 Prop. 1981/82:168 s. 40. 31 Prop. 1981/82:168 s. 40. 32 LU 1982/83:17 s. 70. 33 Prop. 1989/90:28 s. 94.

I sammanhanget kan det vara värt att beakta att en absolut tillämpning av förbehållet riskerar att bibringa uppfattningen att 6:15 FB (barnets rätt till umgänge med den förälder som ej har del i vårdnaden om barnet och vårdnadshavarens skyldighet att medverka till detta umgänge) därmed är satt ur spel. Således torde det vara så att förbehållets giltighet även måste ses i ljuset av just detta stadgande.
    Om kontaktförbehållet ges giltighet innebär detta att den personkrets som 6:8 FB kan tillämpas på begränsas till de barn som är föremål för en familjehemsvård som står i uppenbar strid med socialtjänstens grundläggande regler (22–32 §§ SoL) och principer. Alltså de fall där socialtjänsten brister i skyldigheten (22 § SoL och 14 § LVU) att på olika sätt främja barnets samhörighet med de anhöriga, hemmiljön och annan till barnet närstående person. Just det förhållande som JO, i sin undersökning av familjehemsvården, riktat särskilt allvarlig kritik emot.
    Konsekvensen av ett förbehåll grundat på god kontakt blir således att uppenbara brister och regelbrott i familjehemsvården legaliseras. Därför torde det vara mer följdriktigt att, likt prop. 1989/90:28,34 anse 6:8 FB vara resultatet av den samordning mellan socialtjänstens regler för vård och skydd av barn med föräldrabalkens övriga regler om vårdnad, som riksdagen tidigare efterfrågat. Liksom att med kraft inskärpa socialtjänstens skyldighet att främja familjehemsplacerades barns kontakt och samhörighet med sitt ursprung. Det senare skulle säkerligen innebära att vårdtiden i familjehemmet i åtskilliga fall skulle kortas vilket i sin tur skulle leda till den restriktiva tillämpning av 6:8 FB som lagstiftaren, enligt förarbetena, vill eftersträva.
    Ett alldeles särskilt problem med ett giltigt kontaktförbehåll skulle vara de fall där kontakten mellan barn och biologiska föräldrar till största delen upprätthålls genom familjehemmets enträgenhet och höga ambition. Skulle ett sådant familjehem, som eftersträvar barnets bästa även i umgänget med sitt ursprung, uttömt möjligheten till att överta vårdnaden, trots att en flyttning av vårdnaden skulle vara uppenbart bäst för barnet? Sammantaget torde kontaktförbehållet endast kunna förklaras utifrån det sammanhang det anges i propositionen. Nämligen som ett argument mot att 6:8 FB ska uppfattas möjliggöra adoptioner mot föräldrarnas vilja. Frågan är dock om förbehållet ens i detta avseende blir särskilt relevant då adoptionslagstiftningen otvivelaktigt

 

34 Prop. 1989/90:28 s. 92.

ger vårdnadshavaren initiativrätt när det gäller att initiera en adoption.35

 

Hur länge är varaktigt?
I lagtexten sägs att barnet stadigvarande ska ha vårdats och fostrats i familjehemmet för att 6:8 FB ska vara tillämplig. Uttryckssättet klargör inte vad som är att anse som varaktigt, däremot att vården i familjehemmet ska ha pågått en viss tid samt att graden av varaktighet ska prövas i varje enskilt fall.
    Att varaktighet är en relativ tidsangivelse framstår tydligt då ett barn bott längre tid i familjehemmet än tillsammans med sina biologiska föräldrar, trots att vistelsen inte pågått under flera år, vilket inte sällan är fallet. Därför är det, med beaktande av lagens syfte, anmärkningsvärt att det varken i propositionen eller i betänkandet framhålls att varaktighet ska bedömas utifrån barnets ålder. Detta särskilt som utredningen framhåller en sådan utgångspunkt för bedömning av varaktighetsbegreppet36 samt att kravet på flera års vårdtid inte helt självklart står i överensstämmelse med vad som är uppenbart bäst för barnet.
    Diskussionen kring varaktighet tillförs ytterligare en dimension vid beaktande av de internationella forskningsresultat (ref. i SOU 1986:20) som visar att de första sex månaderna avgör om ett familjehemsplacerat barn kan återförenas med sina föräldrar eller inte. Överstiger vårdtiden sex månader, så är sannolikheten stor, menar dessa forskare, att barnet stannar mycket länge i familjehemmet.37 Utifrån detta perspektiv kan varaktighetsbegreppet med visst fog även kopplas till 28 § SoL och 13 § LVU, som anger att vårdbehovet ska prövas var sjätte månad. Alltså kan med stöd i dessa stadganden hävdas att varaktighet inträder om vårdtiden överstiger sex månader. Ett tidsperspektiv som, i stort, gränsar till socialberedningens uppfattning att ett omhändertagande pågått under lång tid om vårdtiden uppgår till ett år eller mer.38

 

Barnets bästa
Att 6:8 FB ska tillämpas utifrån vad som är uppenbart bäst för barnet framgår särskilt tydligt då detta även anges i lagtexten. Dock sägs inte vad som ska anses vara uppenbart bäst för barnet. Syftet med lagen klargör dock att barnets bästa inte ska grundas på huruvida de biologiska föräldrarna brister i omvårdnaden om barnet,

 

35 Agell & Saldeen, Faderskap, vårdnad, adoption, Iustus Förslag, s. 54–55. 36 SOU 1979:63 s. 78. 37 SOU 1986:20 s. 219. 38 SOU 1986:20 s. 373.

utan på att den trygghet och känslomässiga förankring barnet känner i familjehemmet inte ska brytas.39 Således är det barnets rätt till kontinuitet som ska garanteras genom en vårdnadsöverflyttning, inte vården i sig (barnet upphör ju att vara familjehemsplacerat i och med att vårdnaden flyttas). Därmed kan det inte heller hävdas att den fortsatta familjehemsvården ska vara hotad för att 6:8 FB ska kunna tillämpas. Alltså kan det vid en bedömning av tillämpligheten inte fästas någon vikt vid huruvida föräldern är beredd att acceptera barnets fortsatta vård eller inte. Lika lite kan det vara möjligt att avvisa en vårdnadsöverflyttning med att hänvisa till att en hotande hemtagning kan stoppas med ett flyttningsförbud (se Svea hovrätt DT 54 T 6/91).
    En viktig utgångspunkt för vad som ska anses vara barnets bästa är motiven till att skriva in barns grundläggande rättigheter i föräldrabalken. Där anförs nämligen att uppräkningen av barns rättigheter gentemot sina vårdnadshavare kan få betydelse vid tvister om vårdnad eller umgänge. Detta på så sätt att domstolen vid sådan tvist bör välja den lösning som bäst kan tillgodose de angivna rättigheterna.40 I sammanhanget ska också FN-konventionen om barnets rättigheter beaktas. I konventionens 3:e artikel står nämligen att vid alla åtgärder som rör barn ska barnets främsta komma i första rummet.41

 

Domstolarnas tillämpning av lagen
Det går inte att dra några långtgående slutsatser kring domstolarnas tillämpning av 6:8 FB. Detta särskilt som HD-avgöranden saknas, antalet hovrättsdomar i saken är få och därför att tingsrätternas domar sällan redovisar klargörande domskäl.
    Totalt innefattar denna redovisning sju fall som är mer slumpmässigt än metodiskt insamlade. Domskälen i varje fall har ställts mot de förbehåll och inskränkningar som framförs i förarbetena till lagen. Dessutom anges huruvida hänsyn tagits till den mer ”liberala” inställningen till till 6:8 FB i prop. 1989/90:28 och till FN-konventionen om barnets rätt. Av utrymmesskäl benämns fallen med siffror från 1–7. För tingsrättsdom anges T och för hovrättsdom anges H.

 

39 Prop. 1981/82:168 s. 70. 40 Prop. 1981/82:168 s. 22. 41 Prop. 1989/90:107 s. 95.

Domarnas överensstämmelse med förarbetena

 

Teckenförklaring: Ja = kommenterats/beaktats Nej = Ej kommenterats/beaktats Ej = Dom saknas

 

 

1 2 3 4 5 6 7

T/H T/H T/H T/H T/H T/H T/H L syfte Nej/Nej Ja/Nej Nej/Nej Nej/Ej Ja/Nej Ej/Nej Nej/Ej L bokstav Nej/Ja Ja/Nej Ja/Ja Nej/Ej Nej/Nej Ej/Nej Nej/Ej Undantag Nej/Ja Ja/Nej Ja/Nej Nej/Ej Ja/Nej Ej/Nej Nej/Ej Kontakt Nej/Ja Ja/Ja Ja/Ja Ja/Ej Ja/Nej Ej/Ja Ja/Ej Varaktighet Ja/Ja Ja/Nej Ja/Ja Ja/Ej Nej/Nej Ej/Ja Nej/Ej Anknytning Ja/Ja Ja/Nej Ja/Ja Ja/Ej Ja/Nej Ej/Ja Ja/Ej Famh önsk Nej/Ja Ja/Nej Nej/Nej Nej/Ej Nej/Nej Ej/Nej Nej/Ej Barn instlnJa/Ja Nej/Ja Ja/Ja Nej/Ej Nej/Nej Ej/Nej Nej/Ej Barn bästa Ja/Ja Ja/Ja Ja/Ja Ja/Ej Ja/Nej Ej/Ja Nej/Ej LVU-Prop Nej/Ja Nej/Nej Nej/Nej Nej/Ej Ja/Nej Ej/Nej Nej/Ej FN-konvent Nej/Ja Nej/Nej Ja/Ja Nej/Ej Nej/Nej Ej/Nej Nej/Ej

Trots det begränsade materialet finns det anledning att kort framhålla några generella iakttagelser med anledning av de redovisade domarna. Dels då det lilla genomslag kravet på en mer aktiv tillämpning av 6:8 FB, som framfördes i den senaste LVU-propositionen (prop. 1989/90:28),42 tycks ha. Dels hur sällsynt det är att domstolarna i sina avgöranden i denna fråga beaktar FN-konventionen för barnets rättigheter. Vidare av intresse är att lagregeln i fråga i ett av fallen (nr 1) prövats av Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna och där funnits stå i överensstämmelse med Europakonventionen.

 

Uppföljning
Socialstyrelsen genomförde i december 1990 en enkätundersökning om vårdnadsöverflyttningar. Undersökningen omfattade samtliga socialnämnder, distriktsnämnder och statsdelsnämnder och avsåg tiden från 1 juli 1983 (då 6:8 FB började gälla) till 31 december 1990. Resultatet visar att vårdnadsöverflyttningar enligt 6:8 FB beslutats i totalt ca ett 80-tal fall.43 Ställt mot att cirka 11 000 barn per år bereds vård i familjehem enligt SoL och cirka 5 000 per år enligt LVU44 ger detta skäl att påstå att vårdnadsöverflyttningar är mycket sällan förekommande. Förklaringen till detta är säkerligen bl. a. oklara ersättnings- och tillsynsregler samt de psykologiska och existentiella problem som en överflyttning av

 

42 Prop. 1989/90:28 s. 91 43 Vårdnadsöverflyttningar med stöd av 6 kap. 8 § FB, Socialstyrelsen, s. 1–2 44 Statistisk årsbok 1992, tabell 356, s. 301

vårdnaden kan förväntas väcka. Utöver detta inverkar troligen också att kunskapen om 6:8 FB är liten bland alla parter, även domstolarna. Likaså att förarbetena till lagregeln åtminstone punktvis är otydliga för att inte säga motsägelsefulla och bristfälliga.
    En icke oväsentlig orsak till att så få vårdnadsöverflyttningar genomförs kan också vara att varken socialnämnden eller familjehemmet vill väcka den björn som sover. Alltså att hälsan tiger still. Har vården fungerat ett flertal år utan ”krånglande föräldrar” så kan det finnas ett värde i sig att bevara status quo. I linje med detta ligger också en ovilja att starta en vårdnadstvist om ett barn som ofta är skadat i sin tillit och självkänsla och som lika ofta är vilset och otryggt till följd av sin livssituation.

 

Slutsats
Naturligtvis kan den sällsynta förekomsten av vårdnadsöverflyttningar sägas avspegla förarbetenas betoning av lagens undantagskaraktär. Där talas ju om stor urskiljning, undantagsfall och försiktighet. Tyvärr dock mer reflexmässigt än grundat i något medvetet ställningstagande för barnets rätt och barnets behov. För även om huvudregeln är att familjehemsplacerade barn, så långt möjligt, ska återförenas med föräldrarna, så kan det aldrig vara i barnets intresse att det uppenbart bästa bara beaktas i undantagsfall. Skulle barnets bästa verkligen sättas i centrum så kan helt enkelt inte undantagsstämpeln användas. Då skulle 6:8 FB tillåtas stå på egna ben. Att sedan tillämpningen av lagen måste stå i överensstämmelse med övrig lagstiftning är en annan sak. Det uppnås i alla fall inte genom att göra lagregeln till en prick i marginalen.
    Min övertygelse är att alltför många barn far illa av den ovisshet som ligger i själva familjehemsvården. För att minska denna ovisshet ter det sig naturligt att vårdnaden om barnet övervägs lika självklart som grunden för fortsatt vård. Hur detta ska tillgå i praktiken är det givetvis förmätet att ha en absolut uppfattning om. Ändå dristar jag mig att skissa några punkter mot vilka förändringen av familjehemsvården måste syfta om barnets bästa ska komma i centrum:

 

Vård i familjehem, oavsett om den ges enligt SoL eller LVU, ska kontinuerligt och med fyra månaders intervaller omprövas.
Med hänsyn till barnets ålder och mognad ska frågan om vårdnaden om barnet regelbundet övervägas senast efter andra omprövningstillfället, oavsett om vården ges enligt SoL eller LVU.

Har barnet stadigvarande vårdats i familjehemmet mer än 16 månader, ska nämnden till tingsrätten anmäla sin uppfattning i vårdnadsfrågan, grundat på en mångdisciplinär bedömning. En sådan anmälan upprepas var 12:e månad om inte ett avgörande i vårdnadsfrågan fattats genom dom innan dess.
Adoptionsreglerna omarbetas med avsikt att stärka kravet på samtycke även från förälder som inte har vårdnaden om barnet upp till tre år från det att föräldern genom dom fråntogs eller avträdde vårdnaden. Därefter ska principen enligt 4:10 2 st. FB gälla.

 

För enligt min uppfattning finns det ett, i beteendevetenskap och juridik, väl grundat stöd för en mer aktiv användning av 6:8 FB. Särskilt som barn alltid måste ha rätt till ”föräldrar”. Därför kan inte 6:8 FB utmönstras som undantag. Viktigt och riktigt är istället att långa familjehemsplaceringar görs till absoluta undantag.