Skiljeklausul och singularsuccession — dags för lagstiftning!
1. Problemet
Två parter ingår ett avtal, som bl. a. innehåller en skiljeklausul. En av parterna överlåter (helt eller delvis) sina rättigheter enligt avtalet till en tredje part. Om det därefter uppstår tvist och någon av kontrahenterna vill starta process, kan två processuella problem uppkomma. Är den nya parten bunden av skiljeklausulen i förhållande till den kvarstående parten i avtalet? Är kvarstående part bunden av skiljeklausulen gentemot den nya parten?

2. De lege lata
Rättspraxis om skiljeklausulers tillämplighet efter överlåtelse är mycket sparsam. Det förefaller vara allmänt accepterat att vid universalsuccession är universalsuccessorn bunden av skiljeklausulen med undantag för sakrättsliga frågor, se Torgny Håstads uppsats ”Något om skiljedomsavtals verkan mot tredje man” i Vänbok till Robert Boman.
    Rättsläget vid singularsuccession är oklart. Något klarläggande rättsfall från Högsta domstolen föreligger ej. HD har dock i rättsfallet NJA 1926 s. 209 fastslagit att en bulvan var bunden av en skiljeklausul som var gällande mot bulvanens huvudman. Vidare anses borgensman vara bunden av skiljeklausul som han borde känt till, se RH 1985:137.
    Meningarna i doktrinen är mycket delade i de båda huvudfrågorna. Diskussionen har i första hand rört frågan om den nya partens bundenhet. Lars Heuman har behandlat frågan i Festskrift till Sveriges Advokatsamfund och i Current Issues in Swedish Arbitration. Han har uttalat sig mot bundenhet för den nya parten efter singularsuccession och har som motivering anfört att enligt allmänna civilrättsliga principer kan en tredje man inte bli avtalspart genom en ensidig överlåtelse. Tredje man skulle alltså inte bli bunden (och inte heller kunna åberopa skiljeklausulen mot en kvarstående part). Enligt Stockholms Handelskammares publikation Arbitration in Sweden, 2 uppl. och en av publikationens författare, Kaj Hobér i Swedish and International Arbitration 1983, skulle den nya parten vara bunden av skiljeklausulen på samma sätt som han är bunden av andra villkor i det överlåtna avtalet, i vart fall om den nya parten kände till eller borde ha känt till skiljeklausulen. Denna uppfattning återfinns även i Hassler-Cars, Skiljeförfarande. Torgny Håstad har i den ovan nämnda uppsatsen intagit en ståndpunkt på den andra ändan av skalan i förhållande till Lars Heuman. Enligt Håstad är den nya parten bunden av skiljeklausulen, oavsett ond eller god tro, enligt principerna i 27 § skuldebrevslagen.
    Det andra spörsmålet, om kvarstående parts eventuella bundenhet av skiljeklausulen gentemot ny part, finns belyst av Håstad och Heuman. Även här har de hamnat på skilda ståndpunkter. Medan Håstad uttalar sig för bundenhet, menar Heuman att skiljeklausulen förfaller i sin helhet vid överlåtelse.
    Avsaknaden av lagstiftning och klara HD-prejudikat och de olika uppfattningarna i doktrinen har medfört en stor osäkerhet om rättsläget. Eftersom det dagligen och stundligen överlåts fordringar som baseras på

avtal med skiljeklausul, torde den potentiella risken för problemsituationer av detta slag vara ganska stor. Exempelvis lär många företagsöverlåtelser av inkråmskaraktär innebära att den nye ägaren av en fordran inte kan vara säker på vilket forum som är behörigt att pröva giltigheten av hans krav. På samma sätt kommer en gäldenär att drabbas av osäkerhet om rättsläget efter en fordringsöverlåtelse.
    Min egen befattning med problemet har sitt ursprung i ett nyligen avhållet skiljeförfarande, där jag deltog som skiljeman. Sakläget var i korthet följande. Ett bolag hade överlåtit sin rörelse till ett nytt bolag, som fortsatte rörelsen. I överlåtelsen kom att ingå en skadeståndsfordran mot en kund hos det gamla bolaget. Samarbetsavtalet mellan det gamla bolaget och kunden hade varit underkastat ett sedvanligt branschavtal, enligt vilket tvister skulle avgöras genom skiljedom. Det nya bolaget krävde kunden på skadeståndsfordringen och inledde skiljeförfarande. Kunden gjorde invändning om att fordringsöverlåtelsen medfört att skiljeklausulen förfallit. Skiljenämnden hade därför att ta ställning till frågan om sin behörighet. Skiljenämndens majoritet (advokat Axel Lidbeck och advokat Sven Unger) fann att skiljeklausulen inte var bindande för kunden. Eftersom rätten att få en tvist prövad i skiljeförfarande också är förenad med en skyldighet att gottgöra motparten för dennes ersättning till skiljemännen, ansåg majoriteten att klausulens fortsatta giltighet efter överlåtelse i ett dylikt fall förutsatte godkännande från kvarstående part. För egen del menade jag att övervägande skäl talade för att skiljeklausulen skulle i det aktuella fallet binda kvarstående part även efter överlåtelsen.
    Liknande tvister om skiljeklausuls giltighet efter överlåtelse har med största sannolikhet uppkommit många gånger tidigare. Av naturliga skäl är det dock svårt att bilda sig en uppfattning om det finns någon praxis bland skiljenämnder. I det ovan relaterade fallet kände skiljenämnden endast till ett annat aktuellt fall om kvarstående parts bundenhet, och i det fallet fann sig skiljenämnden (advokaterna Lars Nycander, Tom Rune och Åke Hane-Weijman) vara behörig. Den kvarstående parten, som alltså befanns vara bunden av skiljeklausulen, har nu väckt negativ fastställelsetalan vid tingsrätt om att skiljeklausulen inte är bindande.

3. De lege ferenda
Det kan konstateras att meningarna om gällande rätt i bägge huvudfrågorna är delade både i doktrinen och bland skiljemän. Behörighetsfrågan kommer därför sannolikt att vara ett svårlöst problem även framdeles. Som bekant arbetar för närvarande en statlig utredning med översyn av gällande skiljemannalag och vi kan troligen räkna med en ny skiljemannalag inom något år eller två. Förhoppningsvis tar nu de lagstiftande makterna itu med att lösa problemet. Det är i högsta grad otillfredsställande att parter skall behöva sväva i ovisshet om vilken processform som är tillämplig på deras rättigheter med åtföljande risk att behöva lägga ned mycket tid och pengar på att tvista om procedurfrågor, innan en prövning i sak kan komma till stånd. Effektiviteten hos skiljeförfarande som tvisteform påverkas naturligtvis i hög grad av detta. Vi har i Sverige

haft skiljemannalagstiftning sedan 1887 och vår nuvarande skiljemannalag daterar sig från 1929. Trots en mer än hundraårig lagstiftningshistoria har problemet fortfarande inte lösts i rättspraxis och risken är att HD aldrig kommer att få ett klart och renodlat fall som besvarar alla de frågor som berörts ovan. Hoppet står därför nu till att lagstiftaren tar sitt ansvar.
    Den första frågan (ny parts bundenhet mot kvarstående part) synes vara den enklare, i vart fall om den nya parten varit i ond tro om skiljeklausulens existens. Redan idag förefaller majoriteten i doktrinen ha uttalat sig för bundenhet de lege lata. Jag kan inte heller se några bärande skäl för att befria den nya parten från bundenhet. Om de ursprungliga avtalsparterna valt att ha en skiljeklausul, får den nya parten acceptera detta förhållande. Den kvarstående partens rätt skall inte påverkas av en överlåtelse. Huruvida det skall finnas ett undantag vid god tro hos den nya parten som i borgensfallet eller om bundenhet alltid skall föreligga (jfr Håstad) är nog av underordnad betydelse; utrymmet för god tro lär i de allra flesta fall vara mycket begränsat. För egen del är jag inne på Håstads linje, som också har fördelen att man då undviker processuella förpostfäktningar om god eller ond tro hos den nya parten.
    Den andra frågan (kvarstående parts bundenhet) är svårare. Här kan det t. ex. finnas ett starkt inslag av personlig anknytning mellan de ursprungliga parterna, som kan medföra att bundenhet gentemot ny part inte förefaller lika naturlig. Framför allt handlar det dock om hur man bedömer en skiljeklausul som sådan i relation till den allmänna civilrättsliga principen att skyldigheter inte kan överlåtas utan borgenärssamtycke. Är skiljeklausul en sådan skyldighet, närmast mot bakgrund av att med skiljeklausul följer en latent skyldighet att vid eventuell förlust i skiljeprocess eller vid motparts insolvens svara för skiljemannakostnaderna? Detta är förvisso en fråga att överväga. Om man accepterar ståndpunkten, kan alltså situationen uppkomma att det föreligger haltande bundenhet, dvs. kvarstående part har rätt att påkalla skiljeförfarande, medan den nya parten måste få kvarstående parts accept för att få utnyttja skiljeklausulen. Detta ger enligt min mening kvarstående part en omotiverad möjlighet att spekulera i val av tvisteform. Frågan är också om ansvaret för eventuella framtida skiljemannakostnader verkligen är en sådan civilrättslig skyldighet som skulle falla under principerna om gäldenärsbyte. Kopplingen mellan överlåtelse och senare uppkomna kostnader i ett skiljeförfarande förefaller inte lika stark och betungande som en vid överlåtelsen existerande betalningsförpliktelse. Den eventuella nackdelen för kvarstående part med bundenhet uppvägs enligt min uppfattning av fördelarna med en enkel och klar regel om bundenhet.
    Den generella utgångspunkten för en lagreglering bör vara att göra skiljeförfarande till en effektiv form av tvistelösning, som inte i onödan belastas av risker för processuella komplikationer. Hela grundtanken med skiljeförfarande som ett snabbt sätt att lösa tvister äventyras om det finns ett stort utrymme för invändningar av formell karaktär. Skiljeklausuler blir avtalsinnehåll på två olika sätt, antingen genom ett individuellt

förhandlat avtal, t. ex. vid en företagsöverlåtelse, eller genom att parterna knyter sin överenskommelse till ett branschavtal med skiljeklausul, t. ex. NL 92 eller AB 92. Oftast blir skiljeklausulen inte föremål för några närmare överväganden, utan parterna får antas se den som en typiskt sett rationell form av tvistelösning. Mot den bakgrunden anser jag att det mesta talar för att utgå från att inte bara den nya parten utan även kvarstående part bör förbli bunden efter en överlåtelse. Det är möjligt att en generell regel om bundenhet för kvarstående part kan vara för stelbent; i doktrinen finns en del specialsituationer beskrivna som måhända föranleder behov av nyansering. I vart fall bör väl lagstiftaren våga ge oss en presumtion, som kan förses med sedvanlig nödutgång av typ ”om inte särskilda skäl föreligger”. Däri kan inrymmas de undantag som kan vara lämpliga, t. ex. sakrättsliga tvister, överlåtelser till betalningssvag part i syfte att undvika processkostnadsansvaret vid förlust av processen, skiljeklausuler med stort inslag av personligt förtroende mellan parterna m. m. Visserligen får vi då inte den enkla och klara regel jag efterlyst, men en presumtionsregel är åtminstone bättre än den anarki som råder idag.
    Sammanfattningsvis kan man konstatera att valet av den ena eller andra lösningen av de båda frågorna kan diskuteras länge och argument finns i överflöd i doktrinen. Det viktigaste är dock inte vilken lösning som väljs utan det avgörande är att det verkligen väljs en lösning som minimerar utrymmet för processuella komplikationer. Det osäkra rättsläget kräver en lösning lagstiftningsvägen. Det vore trist om lagstiftaren skulle försitta den här chansen, så att vi får vänta i ytterligare 65 år till nästa skiljemannalag.
Lars Edlund