Om verkliga värden och den aktiebolagsrättsliga världen — replik
Doktoranden Jan Andersson har i SvJT 1993 s. 566 f. givit oss ett smakprov från sitt aktiebolagsrättsliga kök. Vad vi får ta del av är en het anrättning, nämligen värdebestämning vid utdelning av sakvärden. Andersson antyder att det kan uppfattas som att ”koka soppa på gammal spik” men synes själv helt övertygad om att han har funnit en ny och avgörande ingrediens; det ”bortglömda” avgörandet i NJA 1962 s. 461. För egen del vill jag mena att rättsfallet i fråga inte är bortglömt utan endast otjänligt för anrättningar av aktuellt slag. Dess essens är: ”En värdeöverföring som sker genom att aktieägare från bolaget får övertaga tillgångar för ett pris som understiger marknadsvärdet, får i regel anses innefatta en förtäckt utdelning till aktieägarna.” Men, vem har hävdat något annat? Kärnfrågan i den aktuella debatten är följande: Kräver beloppsspärren i ABL 12:2 1 st. att vid utdelning av sakvärden marknadsvärdet skall ställas mot fribeloppet, trots att detta värde överstiger bokfört värde?1 Frågan angår således en vinstutdelnings lovlighet. Vad HD tog ställning till var endast huruvida en vinstutdelning förelåg, inte huruvida den var lovlig (varken enligt beloppsspärren eller andra vinstutdelningsbegränsningsregler).

 

Parentetiskt vill jag tillfoga också följande. När det gäller aktieägarskyddet resonerar Andersson med utgångspunkt i en omöjlighet, nämligen att aktieägaren X skulle erhålla utdelning i kontanter och Y i sakvärden. Oberoende av om X och Y efter aktieinnehav erhållit lika mycket kan en sådan utdelning inte genomföras om inte X och Y är ense. Och om de är ense saknar värderingsfrågan betydelse (Anderssons tal om att bruttometoden medför risk för ”majoritetsmissbruk” visar dock på att Andersson inte har förstått att göra skillnad mellan på ena sidan frågan hur beloppsspärren skall tillämpas vid utdelning av sakvärden och på andra sidan spörsmålet om huruvida en kapitalanvändningsdisposition — den må vara lovlig eller olovlig — föreligger). För övrigt: Den aktuella värderingsproblematiken brukar inte ses såsom ett aktieägarskyddsproblem, utan såsom en bogenärsskyddsfråga. Och tyvärr: Anderssons kortfattade resonemang om borgenärsskyddet förstår jag inte. Att tillgångar i borgenärernas intresse skall värderas försiktigt (försiktighetsprincipen) syftar till, inte att låsa in övervärden i bolaget utan att det skall finnas substans bakom i balansräkningen upptagna tillgångsvärden. Beloppsspärrens funktion är att främst i borgenärernas intresse hindra aktieägarna från dispositioner som innebär att bolaget kommer att sakna täckning för sitt bundna kapital. Att såväl försiktighetsprincipen som skyddet för det bundna kapitalet vilar på borgenärsintressen är inte skäl för en sammanblandning mellan berörda regelkomplex. Till alla bruttometodister må också ställas frågan: Varför denna formalistiska syn? Bruttometoden innebär ju inte något definitivt skydd för borgenärerna, eftersom tillgången kan överlåtas till marknadsvärde, varefter den uppkomna vinsten (som uppstår genom att övervärdet realiseras) kan utdelas. Vad som uppnås med bruttometoden blir således endast en temporär inlåsning av sådana övervärden som inte erfordras för att täcka det bundna kapitalet! Var finns ratio för en sådan ordning?
Stefan Lindskog

 

1 Betydelsen av vad som kan kallas sparandespärren (avsättningsskyldigheten till reservfonden enligt 12:4 1 st. 1 p.) förbigås här. Se härom Lindskog, JT 1992–93 s. 92 ff.