Boforsaffären med Indien och folkrätten
Av jur. dr ROLF H. LINDHOLM
I mars 1986 slöt AB Bofors ett kontrakt med det indiska försvarsministeriet om leverans av 410 fälthaubitsar (modell FH 77 B) för 8,4 miljarder kronor. Leveranserna, som även omfattade fordon, ammunition och annan materiel, sträckte sig över en följd av år. Ett samarbetsavtal mellan AB Bofors och Indiens president ingicks också i mars 1986. Vidare undertecknades ett Memorandum of Understanding mellan de svenska och indiska regeringarna. I detta garanterades fortsatta leveranser med ett enda förbehåll: Ett eventuellt beslut av FN:s säkerhetsråd om vapenembargo mot Indien måste Sverige följa. Från svensk sida lämnades även exportkrediter och exportkreditgarantier.
Det är framför allt utfästelsen från svensk sida att säkerställa fortsatt export även i ett läge då Indien skulle befinna sig i en konfliktsituation som måste ifrågasättas med tanke på folkrättens krav. Det finns dock flera intressanta folkrättsaspekter: innebörden av samarbetsavtal, skillnaden mellan privat och statlig krigsmaterielexport, betydelsen av neutralitetsförklaringar samt frågan om Sveriges neutralitet är global eller endast inriktad på vårt närområde.
Det finns många olika Boforsaffärer — om mutor i samband med Indienordern, om förfalskade slutanvändarintyg och om krutsmuggling. I det följande behandlas emellertid bara haubitsaffären i relation till neutralitetsrätten.
Haagreglerna
I 1907 års Haagkonventioner stadgas ett ovillkorligt förbud för en neutral stat att överlåta krigsmateriel till någon krigförande.1 Förbudet gäller för den neutrala staten själv (inklusive statskontrollerade organ). Enligt 1907 års regler hade den neutrala staten däremot ingen skyldighet att kontrollera eller förbjuda sina medborgares (privatpersoners och privatföretags) export av krigsmateriel. Denna mycket liberala regel får ses mot bakgrund av huvudprincipen om handelns frihet — även under krig. Ingenting hindrar givetvis en neutral stat från att införa restriktioner för sina medborgares handel med vapen. Haagkonventionerna kräver att
1 Jfr min artikel om ”Neutralitet och vapenhandel” i SvJT 1984 s. 45–56.