Avtalsfrihet och prisinformation*

 

 

Av jur. kand. PER JONAS NORDELL

Avtalsfriheten är en nödvändig beståndsdel i det moderna samhällets mekanik. Den är ett naturligt utflöde av den allmänna rörelse- och handlingsfriheten och grunden för konkurrens på marknaden.1 Avtalsfriheten har två huvudkomponenter. Det skall för det första stå var och en fritt att välja med vem han vill ingå avtal. För det andra skall avtalsparterna ha rätt att själva bestämma avtalets innehåll.2 Den ena sidan av avtalsfriheten innebär att en avtalspart enligt huvudregeln skall ha rätt att på relativt oklara grunder neka en potentiell motpart att ingå avtal med honom. Den andra sidan innebär att avtalsparterna själva skall ha rätt att bestämma sina avtalsvillkor. Även om reglerna om avtals ingående i 1 kap. avtalslagen (AvtL) bygger på principerna om avtalsfrihet så är friheten inte obegränsad. Tillvarons komplexitet har medfört begränsningar av handlingsfriheten på olika sätt beträffande skilda avtalstyper.3 För att en fungerande marknadskonkurrens skall upprätthållas krävs balans i avtalsbildningen. Avtalsparterna skall i någon mening vara jämbördiga. Vanliga verktyg för att åstadkomma och upprätthålla en sådan balans har varit att komplettera den dispositiva rätten med tvingande civillagstiftning och marknadsrättsliga regler. Det har framför allt varit näringsidkares missbruk av avtalsfriheten i förhållande till konsumenter, med en typiskt sett svagare ställning, som motiverat att tvingande civillagstiftning i vissa fall fått åsidosätta allmänna avtalsrättsliga regler.4 Den civilrättsliga konsumenträttsliga speciallagstiftningen griper såväl direkt som medelbart in i olika delar av rättsordningen på sätt som nog ofta inte ens varit förutsedda av lagstiftaren. Parallellt med den civilrättsliga konsumenträtten utarbetades den marknadsrättsliga lagstiftningen. Denna har till skillnad från den civilrättsliga ett allmänt samhälleligt syfte att motverka åtgärder på marknaden vilka visserligen — typiskt sett — är tillåtna enligt

 

* Denna artikel har belönats med tredje pris i Svensk Juristtidnings pristävling 1994 i juridiskt författarskap för yrkesverksamma yngre jurister (se SvJT 1994 s. 941). 1 Jfr Bernitz, Marknadsrätt, Stockholm 1969 (cit. Marknadsrätt) s. 27. 2 Ramberg, Allmän avtalsrätt 3 uppl, Stockholm 1991 (cit. Allmän avtalsrätt) s. 35; Marknadsrätt s. 27; jfr härtill Strömholm i Festskrift till Sveriges Advokatsamfund 1987 s. 531. 3 Jfr Marknadsrätt s. 27; Allmän avtalsrätt s. 36; Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, Stockholm 1993 (cit. Avtalsgrundande rättsfakta) s. 131. 4 Marknadsrätt s. 27 f.; jfr Avtalsgrundande rättsfakta s. 28.

SvJT 1995 Avtalsfrihet och prisinformation 133 civilrätten, men som av någon annan anledning skall anses otillbörliga. Både den civilrättsliga konsumentlagstiftningen och lagstiftningen till skydd mot otillbörlig marknadsföring (marknadsföringslagstiftningen) har samma huvudsakliga syfte att skydda konsumenter i egenskap av svagare avtalsparter. Tillsammans skapar de ett relativt komplicerat system av regler. Kopplingarna mellan civilrätt och marknadsrätt är i vissa fall tydliga, i andra fall svårare att få grepp om. Marknadsrätten påverkar i praktiken såväl speciella som allmänna avtalsrättsliga regler.
    Syftet med den forsatta framställningen är att utifrån såväl civilrättslig som marknadsrättslig synpunkt beskriva vilken avtalsgrundande rättsverkan som kan tillmätas prisuppgifter i marknadsföringserbjudanden, och hur speciallagstiftningen på detta område indirekt begränsar den allmänna avtalsfriheten.

 

Priserbjudande och avtalsrätt
Ett giltigt avtal förutsätter att det finns ett anbud och en, typiskt sett, rättidig och ren accept. Både anbud och accept är avtalsgrundande rättsfakta.5 För att anbudets avtalsgrundande verkan inte skall få orimligt långtgående verkningar har det i den juridiska doktrinen allmänt ansetts att ett bindande anbud måste vara relativt väl preciserat med hänsyn till innehåll och mottagarkrets. Anbudets innehåll måste vara så väl preciserat att det omedelbart kan läggas till grund för avtalsbildande accept utan ytterligare förklaringar av anbudsgivaren.6 Det måste också ha en adressat.7 Adressaten behöver inte vara helt absolut bestämd.8 Han kan vara relativt bestämd, men anbudet skall i allmänhet vara riktat till en, eller eventuellt flera, fysiska eller juridiska personer. Anbudsgivaren är bunden av sitt anbud till dess det förfallit på grund av acceptfristens utgång eller det avslagits av adressaten. Ett erbjudande i vilket anbudsgivaren själv förbehåller sig rätten att återkalla det sedan det kommit mottagaren till handa är enligt 9 § AvtL inte anbud i lagens mening. Sådana viljeförklaringar har i doktrinen kallats utbud.9 Kraven på att anbudet skall vara preciserat

 

5 Avtalsgrundande rättsfakta s. 31. 6 Almén, Lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område av den 11 juni 1915 samt därav föranledda författningar, Stockholm 1916 (cit. Almén 1916) s. 51; Adlercreutz, Avtalsrätt I 9 uppl., Lund 1989 (cit. Adlercreutz) s. 51; jfr Karlgren, Passivitet, Stockholm 1965 s. 84; Vahlén i Skrifter tillägnade Hj. Karlgren 1964 s. 361; Allmän avtalsrätt s. 67 och André, Marknadsföringsansvar, Stockholm 1984 (cit. Marknadsföringsansvar) s. 207. 7 Adlercreutz s. 52. 8 Jfr Karlgren, Studier i allmän avtalsrätt, Lund 1935 (cit. Studier) s. 78. 9 Adlercreutz s. 52.

 

134 Per Jonas Nordell SvJT 1995 utesluter, i vart fall teoretiskt sett, att vad som kan kallas öppna erbjudanden, dvs. sådana erbjudanden som är riktade till allmänheten i form av annonser, cirkulär och prisuppgifter i samband med skyltning eller prisangivelser på en vara i en affär, inte kan vara avtalsgrundande i allmän avtalsrättslig mening.

 

I motiven till köplag föreslog Nya lagberedningen att en särskild regel, enligt vilken en uppfordran till allmänheten att ingå köp genom tillkännagivande i tidning, medelst prislista eller på annat sätt, inte skulle anses som ett anbud. Eftersom det inte i alla fall kunde fastställas att det var den tillkännagivandes avsikt att binda sig gentemot var och en, skulle det inte anses som ett anbud.10 Uttalandet kritiserades i remissomgången och någon motsvarighet infördes inte i avtalslagen.11

I motiven till det som skulle bli 9 § AvtL anförde Obligationsrättskommittén att någon bundenhet i allmänhet inte kan grundas uteslutande på annonser eller cirkulär i vilket en affärsman tillkännager att han säljer vissa varor. Att sådana till allmänheten riktade tillkännagivanden inte själva hade egenskapen av anbud ansågs överflödigt att nämna.12 I doktrinen har uttalats att ett erbjudande till allmänheten i form av skyltning eller annonser inte får uppfattas som ett anbud utan blott som en inbjudan eller uppfordran att lämna anbud.13 Det skall därmed, i enlighet med de grundläggande principerna om avtalsfrihet, stå en anbudsgivare fritt att vägra sälja en utannonserad vara eller att ändra det utannonserade priset.14 Även om huvudregeln är att till allmänheten riktad marknadsföring inte är anbud i avtalsrättslig mening, kan det generellt inte avfärdas att meddelanden av detta slag skulle kunna få avtalsrättslig anbudsverkan. Det avgörande är framför allt hur erbjudandet är avfattat med hänsyn till innehåll och mottagarkrets. Ju mer preciserade och avgränsade erbjudanden är desto mer talar för att de kan ha avtalsgrundande rättsverkan. Om avgivaren exempelvis utformat erbjudandet så att det faktiskt kan infrias i enlighet med sin lydelse så väcker det förväntan om att det också kommer att infrias.15 Det är därför knappast möjligt att dra någon generell gräns mellan viljeförklaringar som skall betraktas som öppna erbjudanden och dem som är anbud.

10 Nya lagberedningens förslag till lag om köp och byte, Stockholm 1895 (cit. Nya lagberedningen) s. 37 f. 11 Se Marknadsföringsansvar s. 218. 12 Förslag till lag om avtal på förmögenhetsrättens område, lag om avbetalningsköp m. m., avgivna den 31 januari 1914 av därtill utsedda kommitterade (cit. Förslag) s. 60. 13 Jfr Almén 1916 s. 52 med noter samt Karlgren, Kutym och rättsregel, Stockholm 1960 s. 56 not 5. 14 Jfr Bernitz, Svensk marknadsrätt 3 uppl., Stockholm 1991 (cit. Svensk marknadsrätt) s. 156. 15 Nya lagberedningen s. 37 f.; jfr Marknadsföringsansvar s. 223.

 

SvJT 1995 Avtalsfrihet och prisinformation 135 Gränsdragningen mellan anbud och öppna erbjudanden kompliceras ytterligare av att det varken finns uttryckliga lagregler eller vägledande praxis. Därtill är det kanske också svårt att se den praktiska betydelsen av denna skillnad i en köpsituation. De flesta köp har ju ändå formen av realhandlande, där anbuds-, accept-, och köptidpunkten sammanfaller i det faktiska handlandet att växla vara mot pengar. I strikt avtalsrättsligt hänseende finns emellertid en viktig skillnad. Om erbjudandet inte är avtalsgrundande, blir det köparen som i sin tur lämnar ett på erbjudandet grundat anbud till säljaren. Säljaren skall därefter acceptera eller avslå anbudet eller lämna det utan avseende till acceptfristens utgång. Är det däremot att anse som ett anbud blir säljaren bunden av sitt erbjudande enligt reglerna i 2–3 §§ AvtL, dvs. typiskt sett till dess acceptfristen har gått ut eller köparen accepterar.
    Beaktansvärda argument av systematisk karaktär kan anföras för en restriktiv inställning till öppna erbjudandens avtalsgrundande verkan. Som ovan antytts är anbudets avgränsning gjord med beaktande av jämvikten mellan avtalsparternas bördor i avtalsbildningen. Säljaren bör vara fri att informera om sina priser, varor eller villkor utan att därvid automatiskt bli bunden. För produkter som omsätts långsamt kan hända att prisuppgifterna blir inaktuella. Vid utbjudande av prismärkta varor i en försäljningslokal kan skillnaden mellan erbjudet och faktiskt pris också bero på omständigheter utanför säljarens kontroll. Kunden kan flytta på prislappar från en vara till en annan.16 Med hänsyn till avtalsmekanismen i 1 kap. AvtL, vilken enligt motiven till AvtL förutsätter att ett anbud måste ha kommit till adressatens kännedom för att vara bindande, blir det dessutom för det första svårt att fastställa anbudstidpunkten, vilket i sin tur påverkar bestämningen av den legala acceptfristen. För det andra kan avtalslagens regler om återkallelse i 7 § inte tillämpas, om det inte finns någon bestämd personkrets att rikta återkallelsen till och av samma anledning kan, för det tredje, interpellationsregeln i 8 § inte tillämpas. För det fjärde kan den som avger erbjudandet i regel inte garantera att han kan prestera i enlighet med sitt erbjudande, eftersom tillgången på den erbjudna varan är begränsad.17 För det femte skulle en omedelbar bundenhet av erbjudandet inskränka säljarens frihet att bestämma med vem han vill ingå avtal. Ett erbjudande skulle ju i så fall gälla

 

16 Jfr Marknadsföringsansvar s. 233. 17 Ramberg föreslår att den så kallade re integra-regeln i 39 § AvtL skulle kunna tillämpas mot en godtroende köpare vid felaktiga prisangivelser. Köparen skulle i så fall på sin höjd bli besviken när han fick reda på att det förekommit ett misstag (Allmän avtalsrätt s. 165). Re integra-regelns faktiska tillämplighet är emellertid relativt oklar.

 

136 Per Jonas Nordell SvJT 1995 som ett anbud för alla dem som nåddes av erbjudandet eller kanske till och med för alla hypotetiska mottagare.18

 

Priserbjudande och marknadsrätt
Marknadsföringslagens (MFL) huvudsyfte är att tillvarata konsumenternas intressen.19 Även om såväl civilrättslig konsumenträtt som marknadsrätt syftar till att skydda konsumenter finns avsevärda skillnader mellan systemen. De civilrättsliga reglerna har ett mikroperspektiv. Reglerna syftar till att ge den enskilde individen rätt gentemot en avtalspart. Marknadsrätten har ett makroperspektiv och syftar i stället främst till att begränsa näringsidkarnas möjligheter att företa vissa oskäliga åtgärder mot konsumenter eller konkurrenter som kollektiv.
    Ur marknadsrättslig synpunkt finns en rad argument att anföra för att de öppna erbjudandena borde ges anbudsverkan. Argumenten blir då desamma som vid vilseledande marknadsföring i allmänhet. Ofta förekommer erbjudanden som oriktigt ger sken av att vara förmånliga. Normalt är den som kommer med ett öppet erbjudande beredd att infria det, men huvudsyftet med erbjudandet är ofta i stället att locka till sig kunder i förhoppning om att de skall köpa någon annan produkt. Här skulle alltså de samhälleliga konkurrensskadeverkningar som följer av att köparna förmås köpa andra varor eller vända sig till andra näringsidkare än de primärt avsedda, tala för att erbjudandet bör få anbudsverkan.20 Ett sådant förhållningssätt ligger i linje med rättsutvecklingen på marknadsrättsområdet. Uppfattningen att en butik under en begränsad tid får anses bunden av preciserade erbjudanden i veckoannonser, prisangivelser i skyltfönster och liknande är väl förankrad i marknadsrätten.21 Marknadsföringslagstiftningens stomme utgörs av den så kallade stora generalklausulen i 2 § MFL, vilken infördes i rättsordningen genom 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring. Enligt 2 § MFL kan Marknadsdomstolen vid vite förbjuda en näringsidkare att framdeles företa en otillbörlig marknadsföringsåtgärd. Marknadsdomstolen har enligt den så kallade lilla generalklausulen i 3 § MFL också möjlighet att ålägga en näringsidkare att vid marknadsföring lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Utgångspunkten för stadgandet är att näringsidkaren förutsätts lämna tillfredsställande information om sina produkter.

18 Jfr Nya lagberedningen s. 38. 19 Prop. 1970:57 s. 55 ff.; jfr SOU 1990:106 s. 37 och SOU 1993:59 s. 119. 20 Jfr Marknadsföringsansvar s. 228 f. 21 Jfr Svensk marknadsrätt s. 156.

 

SvJT 1995 Avtalsfrihet och prisinformation 137 Talan om förbud eller åläggande skall enligt huvudregeln föras av Konsumentombudsmannen (KO). I första hand bör KO försöka komma till rätta med otillbörliga förfaranden på frivillig väg genom att ta kontakt med näringsidkaren och försöka förmå honom att avstå från förfaranden som kan strida mot marknadsföringslagen.22 För ingrepp mot en vilseledande marknadsföringsåtgärd enligt 2 § MFL måste denna vara ägnad att påverka efterfrågan på en viss vara, tjänst eller annan nyttighet. I allmänhet är en prisuppgift som är oriktig eller missvisande också ägnad att påverka efterfrågan på varan eller tjänsten så att uppgiften därmed strider mot vederhäftighetskraven.23 I bedömningen av marknadsföringens vederhäftighet skall konsumentens helhetsintryck av framställningen vid en hastig genomläsning tas som utgångspunkt.24 Om priset eller andra villkor som är förenade med köpet presenteras på ett vilseledande sätt kan detta således anses strida mot marknadsföringslagen.25 Det utomrättsliga system som tidigare fanns inom ramen för Näringslivets Opinionsnämnds verksamhet hade stor betydelse för otillbörlighetsbedömningen under lagens första år. Opinionsnämnden grundade sina uttalanden på Internationella handelskammarens grundregler för reklam. Grundreglerna innehåller bland annat förbud mot otillbörlig prisinformation. Enligt grundreglernas artikel 4 får reklamen inte innehålla framställning i ord eller bild som direkt — genom antydningar, utelämnanden, oklarhet eller överdrivna påståenden — är ägnad att vilseleda konsumenter beträffande bl. a. uppgifter som rör den utbjudna varans egenskaper, värde och det totala pris som faktiskt erläggs.26 Opinionsnämndens uttalanden ansågs emellertid inte ge tillräcklig vägledning för lagens tolkning. Därför började Konsumentverket utarbeta särskilda riktlinjer. I allmänhet har riktlinjerna grundats på diskussioner mellan konsumentverket och företrädare för näringslivet. Även om riktlinjerna inte är bindande har de i praktiken fått mycket stor betydelse.
    Sedan 1990 kretsar kring den generalklausulbaserade marknadsföringslagen också en ”satellitlag” med specialbestämmelser rörande vissa typer av prisinformation. Prisinformationslagen (PL) utgör dels en kodifiering av konsumentverkets riktlinjer på det sätt de tolkats i praxis,27 dels en implementering av EGs konsument-

22 Prop. 1970:57 s. 84. 23 Prop. 1975:57 s. 33; jfr SOU 1966:71 s. 74. 24 Svensk marknadsrätt s. 116. 25 Jfr exempelvis MD 1986:22 och MD 1977:3. 26 Jfr prop. 1970:57 s. 60 och SOU 1990:106 s. 38. 27 Svensson m. fl. Praktisk marknadsrätt 5 uppl., Stockholm 1992 (cit. Praktisk marknadsrätt) s. 138. Före prisinformationslagen fanns inte mindre än nio riktlinjer

 

138 Per Jonas Nordell SvJT 1995 prisdirektiv.28 Direktivet gäller prisangivelse och angivande av jämförpris vid försäljning av matvaror i konsumentförhållanden. Det har sedermera kompletterats med ett direktiv om prisangivelse vid konsumentköp av hushållsprodukter som inte är matvaror.29 Även om 3 § MFL inte uttryckligen utpekar vilket slags information som en näringsidkare skall kunna åläggas att lämna har det ansetts uppenbart att varans pris är sådan information som också kan vara av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt enligt MFL.30 Om näringsidkaren inte lämnar prisinformation i enlighet med PL kan Marknadsdomstolen på talan av KO vid vite meddela förbud eller rikta ett åläggande mot näringsidkaren enligt marknadsföringslagen (14 § PL som hänvisar till MFL). I 14 § PL preciseras prisinformation uttryckligen till att avse sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 3 § MFL.31 I 1 § PL slås fast att lagens ändamål är att främja god prisinformation till konsumenter. Lagen är därför begränsad i sitt tillämpningsområde så att den skall tillämpas endast på sådana näringsidkare som i sin yrkesmässiga verksamhet tillhandahåller varor och tjänster till konsumenter. Enligt 4 § PL skall en näringsidkare som marknadsför bestämda varor lämna prisinformation, om inte särskilda omständigheter hindrar det. Priset för varor och tjänster skall anges korrekt och tydligt. Det skall anges skriftligt, om konsumenten inte kan få upplysning om det på något annat sätt. Ett angivet pris skall inbegripa mervärdeskatt. Om det kan tillkomma andra avgifter eller kostnader, så skall sådana också anges (5 § PL). Det är förvisso det slutgiltiga pris som konsumenten måste betala som skall anges i näringsidkarens prisinformation.32 Vid marknadsföring av varor skall priset enligt 6 § PL anges för varje vara eller förpackning. Priset skall anges så att det klart framgår för konsumenten vilken vara priset avser. Anges priset i en försälj-

 

rörande prisinformation. Dessa har nu i väsentlig utsträckning införlivats med den nya lagen. 28 Council Directive of 19 June 1979 on consumer protection in the indication of the prices of foodstuffs (79/581/EEC). 29 Council Directive of 7 June 1988 amending Directive 79/581/EEC on consumer protection in the indication of the prices of foodstuffs (88/315/EEC). Angående direktivens närmare innehåll se Uebel, Prisinformation till konsumenter, Stockholm 1990 s. 66 ff. 30 Jfr SOU 1990:106 s. 38 f. och prop. 1975/76:34 s. 100. 31 Vid sidan av marknadsföringslagen och prisinformationslagen finns några ytterligare specialregler om prisinformation. Dessa regler är av marknadsrättslig karaktär, men införda i den civilrättsliga konsumentlagstiftningen. Konsumentkreditlagen innehåller särskilda regler om information om kreditvillkoren. Konsumentförsäkringslagen innehåller också regler om prisinformation. I 3 § PL anges också att särskilda regler om prisinformation ges i dessa lagar. 32 Jfr angående 4–5 §§ PL MD 1973:14; MD 1973:21; 1976:23; MD 1983:7 och MD 1984:18.

 

SvJT 1995 Avtalsfrihet och prisinformation 139 ningslokal eller i ett skyltfönster skall priset enligt huvudregeln anges på varan eller i dess omedelbara närhet, så att förväxlingsrisk med andra varor inte föreligger.33 Enligt 7 § skall för vissa varor också anges jämförpris.34 Marknadsdomstolen har — i en relativt utförlig praxis — vid vite såväl förbjudit näringsidkare att lämna oriktig eller vilseledande prisinformation som ålagt näringsidkare att ange riktiga prisuppgifter i sin marknadsföring.
    Den utredning som ledde till prisinformationslagen föreslog att en särskild regel skulle införas med innehållet att om en prisuppgift på säljstället inte stämde överens med det pris som debiterades, det lägre priset skulle gälla, om det inte var uppenbart att det var felaktigt. Förslaget möttes av kritik av såväl flera remissinstanser som regeringen. Enligt regeringen passade den föreslagna regeln mindre väl in i den marknadsrättsliga lagstiftningen. En sådan civilrättslig regel behövde dessutom övervägas ytterligare.35 Den infördes därför inte i prisinformationslagen. Kan det visas att ett vilseledande sker uppsåtligen kan förfarandet vara straffbart enligt 6 § MFL.36 Om en näringsidkare skulle sätta i system att ta ut ett annat pris än vad som erbjudits skulle ett sådant förfarande eventuellt också kunna falla under brottsbalkens bedrägeribestämmelser i 9 kap. 1–3 §§ BrB.
    Så länge näringsidkaren inte har fått ett förbud eller åläggande enligt marknadsföringslagen är han av allt att döma fri att ändra ett öppet erbjudande. Efter Marknadsdomstolens förbud eller åläggande binds han, visserligen inte civilrättsligt, men till risken av vitet. De facto innebär alltså marknadsdomstolens beslut en inskränkning i näringsidkarens avtalsfrihet. Förbudet eller åläggandet är emellertid fortfarande rent marknadsrättsligt betingat. Det utlöser inga direkta möjligheter för konsumenten att tillgripa sanktioner på grund av avtalsbrott. Marknadsföringslagen skall rent principiellt inte ta sikte på vad som sker efter själva marknadsföringen. Avtalet mellan säljare och köpare och de avtalsvillkor som därvid tillämpas anses i princip ligga utanför marknadsföringslagens ramar. I propositionen till ny marknadsföringslag föreslås dock ett generellt förbud mot vilseledande reklam. Sådan kan också utgöras av vilseledande pris. De generella förbuden är direkt skadeståndsgrundande och kan utlösa så kallad marknadsstörnings-

 

33 Jfr MD 1984:8; MD 1986:7; MD 1986:8 och MD 1993:4. 34 Jfr MD 1985:24. 35 Prop. 1990/91:171 s. 19. 36 SOU 1984:25 s. 124; jfr prop. 1994/95:123 (Ny marknadsföringslag) i vilken regeringen föreslår att de marknadsrättsliga straffbestämmelserna avskaffas till förmån för en särskild marknadsstörningsavgift och skärpta skadeståndssanktioner. Se härtill SOU 1993:59 s. 410 ff.

 

140 Per Jonas Nordell SvJT 1995 avgift.37 Även om säljaren inte görs köprättsligt ansvarig för oriktiga prisuppgifter, kan det ändå tänkas att köparen i vissa situationer kan åberopa en marknadsföringsuppgift till stöd för att avtalet är ogiltigt. Ett sådant yrkande kan grundas på allmänna avtalsrättsliga regler, exempelvis att säljaren har gjort sig skyldig till svek eller att det skulle strida mot tro och heder eller vara oskäligt att upprätthålla avtalet.38 Reglerna om oskäliga avtalsvillkor enligt 36 § AvtL har en motsvarighet i marknadsföringslagstiftningens avtalsvillkorslagar, enligt vilka en näringsidkare kan förbjudas att fortsättningsvis använda samma eller liknande avtalsvillkor. Under förutsättning att en prisangivelse varken är ett avtalsvillkor eller annan rättshandling borde en oriktig eller vilseledande prisuppgift som sådan inte åtkommas med hjälp av dessa regler. Därför krävs först att den manifesterats i ett avtal.

 

Priserbjudande och konsumenträtt
I och med 1975 års marknadsföringslag förstärktes kopplingen mellan marknadsrätten och den civilrättsliga konsumenträtten.39 Då infördes i konsumentköplagen en särskild felregel, enligt vilken en vara skall anses felaktig om den säljs i strid mot vissa förbud eller mot ett åläggande enligt marknadsföringslagen. Varan är felaktig om säljaren har underlåtit att lämna sådan information om varans egenskaper eller användning som han enligt marknadsföringslagen har ålagts att lämna (nuvarande 19 § 4 st. konsumentköplagen). En överträdelse av ett förbud enligt marknadsföringslagen innebär alltså att den erbjudna varan är felaktig i köprättslig mening och konsumentköplagens hela batteri av sanktioner vid fel skall stå till köparens förfogande. Felregeln begränsas emellertid genom att den endast gäller upplysningar om en varas egenskaper eller användning. Hit räknas inte prisuppgifter. Konsumentköpsutredningen betonade att det inte var motiverat att i konsumentköplagen utvidga bestämmelsen till att avse annat än uppgifter som direkt eller indirekt kan uppfattas som påståenden om godsets beskaffenhet eller användning.40 Ett beaktansvärt skäl för att hålla prisuppgifter utanför konsumentköplagens felområde är att oriktiga prisangivelser inte har med köprättsliga fel att göra. I ett köpavtal är säljarens huvudförpliktelse att prestera en vara och köparens att betala priset för varan. Ett köpavtal kan dock mycket väl komma till stånd innan avtalsparterna presterat enligt avtalet, men deras prestationer bör

37 Prop. 1994/95:123 s. 49 f. och 99 ff.; jfr SOU 1990:59 s. 123. 38 SOU 1984:25 s. 125 f. 39 Jfr om den tidigare motsvarigheten i SOU 1972:28 s. 110. 40 SOU 1984:25 s. 125.

 

SvJT 1995 Avtalsfrihet och prisinformation 141 åtminstone kunna identifieras.41 Oriktiga eller vilseledande prisuppgifter har inte betydelse för den köprättsliga felbedömningen utan för prisets bestämmande.42 Enligt allmänna avtalsrättsliga principer krävs emellertid inte att priset måste vara bestämt för att ett köp skall komma till stånd.43 Enligt 35 § konsumentköplagen (jfr 45 § köplagen) skall, om priset inte följer av avtalet, köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt. Huvudrekvisitet för prisbestämningen är det gängse priset vid tiden för köpet, men dessutom skall man beakta om det finns några särskilda omständigheter som bör vara vägledande för prisbedömningen.44 Skälighetsbedömningen i 45 § köplagen och 35 § konsumentköplagen syftar till att utfylla avtalet med det som parterna skulle ha bestämt vid avtalstillfället. Den syftar alltså inte till att fastställa vad som är skäligt med hänsyn till varans faktiska beskaffenhet när den avlämnas i eventuellt felaktigt skick. Medan det i det förra fallet är fråga om att bestämma avtalets innehåll, är det i det senare fallet i stället fråga om en påföljd vid säljarens avtalsbrott, vilket bör hållas isär från skälighetsbedömningen enligt 45 § köplagen.45 Tillämpning av de köprättsliga sanktionerna skulle även medföra ytterligare tekniska komplikationer vid felaktig och vilseledande prisinformation. Det gäller dels att avgöra vad som skall räknas som ett väsentligt fel och sålunda ge rätt att häva köpet, dels att vid ringa fel beräkna prisavdrag. Köprättens prisavdrag skall ju reducera priset i proportion till felet. Av påföljdens karaktär följer att köparen kan kräva proportionellt avdrag bara när det föreligger ett fel som medför att varans faktiska värde minskar.46 Enligt konsumentköpsutredningen fanns det därför inte tillräcklig anledning att införa regler också om prisinformation i den köprättsliga lagstiftningen vid sidan av marknadsföringslagens sanktionsmöjligheter. Konsumenternas skydd mot vilseledande prisuppgifter enligt marknadsföringslagen ansågs tillräckligt.47

 

Priserbjudandets rättsliga effekter
Ovan har anförts att frågan om ett öppet erbjudande skall ges avtalsgrundande verkan eller inte i avtalsrättsligt hänseende är

 

41Hellner/Ramberg, Speciell avtalsrätt I 2 uppl., Stockholm 1991 (cit. Hellner/Ramberg) s. 99. 42 SOU 1984:25 s. 122. 43 Hellner/Ramberg s. 99; jfr Avtalsgrundande rättsfakta s. 34 ff. 44 Hellner/Ramberg s. 99. 45 Prop. 1988/89:76 s. 151; Hellner/Ramberg s. 100. 46 SOU 1984:25 s. 123. 47 SOU 1984:25 s. 123 och 125.

 

142 Per Jonas Nordell SvJT 1995 beroende av hur erbjudandet är avfattat. Ett öppet erbjudande bör inte betraktas som ett anbud om det inte tydligt framgår av erbjudandet om, till vem och på vilka villkor avgivaren faktiskt vill träffa avtal i det enskilda fallet. I avtalslagen bygger anbudets bindande kraft enligt huvudregeln alltså på viljeteorin. Regelmässigt är det anbudsgivarens vilja att infria sina i erbjudandet gjorda löften,48 och han måste i någon mening räkna med mottagarens tillit till erbjudandets innehåll.49 Om säljaren till exempel inte är beredd att sälja till det utannonserade priset, så bör han underrätta köparen därom senast vid den tidpunkt då köparen accepterar erbjudandet. Gör han inte det, utan i stället levererar den beställda varan, bör det, enligt passivitetsregeln i 9 § AvtL, uppfattas som att han godtagit att sälja till det utannonserade priset och han bör då inte senare kunna debitera ett högre pris.50 Men kan säljaren bli bunden av erbjudandet även under tiden mellan erbjudande och avtalsslut? Den marknadsrättsliga bedömningen av en otillbörlig marknadsföringsåtgärd tar utgångspunkt i konsumentens uppfattning av åtgärden. Avseende skall fästas vid det huvudintryck marknadsföringen ger hos den hypotetiske mottagaren.51 Om såväl varan som priset framgår av erbjudandet finns ingen anledning för konsumenten att tro att den som lämnar erbjudandet inte har för avsikt att sälja i enlighet med sitt erbjudande. Användning av ord som normalt förknippas med bindande viljeförklaringar bidrar till att vidmakthålla eller stärka denna uppfattning.52 Mycket tyder på att det också är av praktisk betydelse hur erbjudandet uppfattas av mottagaren. Ett sådant erbjudande framstår typiskt sett som ett erbjudande att sluta avtal om köp. Om erbjudandet har formen av ett uttryckligt löfte av avgivaren att infria erbjudandet efter dess ordalydelse och därtill är särskilt ägnat att väcka mottagarens förväntan om att så kommer att ske, skulle det kanske vara ändamålsenligt att likställa det med ett anbud.53 I många fall finns även implicita begränsningar i erbjudandet, vilka gör att dess faktiska avgränsning i någon mån framgår trots den allmänna avfattningen. Så kan till exempel vara fallet när ett erbjudande att köpa en viss

 

48 Förslag s. 36; Almén 1916 s. 6 ff.; Jfr Avtalsgrundande rättsfakta s. 20. 49 Avtalsgrundande rättsfakta s. 124 ff.; Studier s. 79; jfr Marknadsföringsansvar s. 222. 50 SOU 1984:25 s. 122; jfr Vahlén i Skrifter tillägnade Hj. Karlgren 1964 s. 368 ff. 51 SOU 1966:71 s. 93 ff.; Svensk marknadsrätt s. 116. 52 Jfr Marknadsföringsansvar s. 222. 53 Jfr Marknadsföringsansvar s. 234.

 

SvJT 1995 Avtalsfrihet och prisinformation 143 bestämd sak är förfallet, sedan någon utnyttjat det eller om det skall bestå så långt lagret räcker.54 Marknadsföringslagstiftningen utgår alltså från ett slags tillitsprincip. En vilseledande prisuppgift skapar då, de facto, en lucka mellan viljeförklaring och tillit. Denna lucka har på sätt och vis fyllts ut med hjälp av marknadsföringslagstiftningen. Formellt är det marknadsrättsliga förbudet riktat bara mot en viss näringsidkare. Målet är emellertid att det skall respekteras även av andra näringsidkare och i praktiken kan man nog räkna med att det följs generellt.55 Sannolikt fungerar marknadsrätten därmed som en påverkansfaktor att räkna med för utvecklingen av handelsbruk. Frågan är dock om även en allmän domstol i en civilprocess skulle fylla ut luckan mellan viljeförklaring och tillit genom att betrakta ett förbud eller ett åläggande av marknadsdomstolen om ett oriktigt eller vilseledande marknadsföringserbjudande som vore det avtalsrättsligt bindande. Här finns till att börja med en skillnad mellan marknadsföringsuppgifter i form av information om en varas egenskaper eller användning å den ena sidan och prisuppgifter eller andra s. k. kringuppgifter å den andra. Har näringsidkaren fått ett förbud riktat mot sig angående en varas otjänlighet enligt 4 § MFL eller angående en varas osäkerhet enligt 6 § produktsäkerhetslagen, eller har han underlåtit att lämna information som han ålagts att lämna enligt 3 § MFL angående en varas egenskaper eller användning, skall varan anses felaktig enligt 19 § 4 st. (jfr ovan) eller 18 § 1 st. 1 p. konsumentköplagen. Prisuppgifter och andra kringuppgifter träffas däremot inte av konsumentköplagens regler på detta direkta sätt.
    Möjligheterna att med civilrättslig speciallagstiftning komma åt vilseledande prisinformation är väsentligen begränsade.56 Av visst intresse i detta sammanhang är dock att man i Danmark, med ett förmögenhetsrättsligt regelsystem väsentligen motsvarande det svenska, har låtit kringuppgifter i oriktiga eller vilseledande marknadsföring vara civilrättslig felgrund enligt den danska köplagens § 67. I praxis har dessutom den danska Højesteret utgått ifrån att skyltning i skyltfönster är ett anbud.57 Kringuppgifter har även ansetts skapa avtalsbundenhet i praxis från den svenska Allmänna Reklamationsnämnden:

 

 

54 Jfr Marknadsföringsansvar s. 220. Om erbjudandet emellertid uttryckligen avgränsas eller preciseras till viss tid, ett visst antal exemplar eller så länge lagret räcker närmar det sig ett anbud i avtalslagens mening (Jfr Marknadsföringsansvar s. 228 f. och 234). 55 SOU 1984:25 s. 118 f. 56 SOU 1984:25 s. 124. 57 UfR 1985 s. 877 H; Se vidare Gomard, Almindelig kontraktsret. Ingåelse gyldighet, fortolkning, Köpenhamn 1988 s. 82 och Allmän avtalsrätt s. 76 och 165.

 

144 Per Jonas Nordell SvJT 1995 I en marknadsföringskampanj fanns erbjudande om så kallad snögaranti. Näringsidkaren erbjöd sig att ge köpeskillingen tillbaka om det inte snöade under en viss bestämd tid. En konsument som köpt en skinnjacka och efter den angivna tiden ville göra garantin gällande, fick av näringsidkaren veta att garantin gällde endast under förutsättning att en särskild blankett fyllts i vid köpet. Av marknadsföringen hade emellertid inte framgått att ett sådant inköpsbevis var nödvändigt för att garantin skulle gälla och konsumenten hade heller inte upplysts om villkoren. När informationen i annonser är knapphändig var det, enligt reklamationsnämnden,58 av särskilt stor betydelse att alla kunder i samband med köp fick nödvändiga upplysningar för att det goda syftet med kampanjen skulle uppnås. Särskilt viktigt var det att kunderna fick klart för sig vilka begränsningar och särskilda förutsättningar som gällde för erbjudandet. Eftersom kravet på särskilt köpbevis utgjorde en sådan begränsning eller inskränkning av en klar utfästelse ålåg det, enligt reklamationsnämnden, näringsidkaren att bevisa att konsumenten fått upplysningar om det vid köpet. Nämnden ansåg att konsumenten hade rätt att få köpeskillingen åter.

 

Även om det alltjämt är osäkert huruvida en prisangivelse skulle anses avtalsgrundande också av en svensk allmän domstol, kan ändå en utvecklingstrend skönjas mot att öppna erbjudanden tillmäts allt större avtalsgrundande betydelse. Intressant i sammanhanget är hur den av Nya lagberedningen år 1895 föreslagna regeln, om att öppna erbjudanden inte skulle vara avtalsgrundande, utgör ett slags motpol till den i 1990 års motiv till prisinformationslagen föreslagna bestämmelsen om verkan av skillnaden mellan faktiskt och erbjudet pris.59 Som redan påpekats resulterade inget av förslagen i lagstiftning.60 Det är emellertid tydligt att, trots avsaknad av civilrättsliga regler om öppna erbjudandens avtalsgrundande rättsverkan, marknadsrätten i praktiken har kommit att inskränka näringsidkarens frihet att i konsumentförhållanden ändra priset efter erbjudandet. Även om ett förbud eller åläggande mot en felaktig eller eljest vilseledande prisangivelse inte lägger grund för allmänna civilrättsliga sanktioner i det enskilda fallet, skapar marknadsrättens regler en effekt av bundenhet till priserbjudandet, eftersom ett frångående är otillbörligt och därmed kan utlösa vitessanktionen.61 Näringsidkarens medvetenhet om att han inte kan ändra villkoren i sitt erbjudande resulterar i att det omedelbart läggs till grund för avtal med var och en som nåtts av erbjudandet och vill göra det gällande.

 

58 Allmänna reklamationsnämndens avgörande 1993-05-27 (ref. 50) (snögaranti). 59 Se prop. 1990/91:171 s. 19. 60 Jfr Marknadsföringsansvar s. 218. 61 Jfr Grönfors teori om avtalsbundenhet som sanktion i Avtalsgrundande rättsfakta s. 126.

 

SvJT 1995 Avtalsfrihet och prisinformation 145 Avtalsfriheten som ju bygger på principen om den fria partsviljan62 har på konsumentområdet på sätt och vis därmed begränsats till erbjudandefrihet. Det innebär slutligen att marknadsrätten på konsumentområdet bryter igenom avtalslagens regler om avtals ingående. Det följer inte av civilrättsliga specialregler, utan medelbart av den praxis som utvecklats i Marknadsdomstolen. Under dessa omständigheter hade en regel av det slag som föreslogs i motiven till prisinformationslagen om verkan av skillnaden mellan faktiskt och erbjudet pris,63 från systematisk synpunkt, varit att föredra. En sådan regel hade ju uttryckligen givit öppna priserbjudanden civilrättsligt avtalsgrundande rättsverkan.64 De ökade regleringsambitionerna jämte ingripanden från samhällets sida, särskilt på marknadsrättens område, har medfört att dagens avtalsfrihet modifierats till en övervakad och förminskad avtalsfrihet,65 vars gränser ofta är otydliga och svårfunna. Om den rena avtalsfriheten skall ses som en grund för en fungerande konkurrens på marknaden,66 så kan de inskränkningar som marknadsrättens regler om prisinformation i praktiken ger upphov till uppfattas som välgrundade och motiverade under förutsättning att denna effekt uppnås.67 Men om rätten att själv bestämma avtalsinnehåll och avtalspart skall betraktas som ett naturligt utflöde av den allmänna rörelse- och handlingsfriheten i samhället,68 omvandlas samma inskränkningar genast till ett ingrepp i avtalsfrihetens fundament. Oavsett ingreppets ändamål bör dess omfattning och verkningar noga övervägas innan det sedan tydligt kan markeras av lagstiftaren. Så har inte skett nog klart i flera här beskrivna hänseenden. I stället förefaller lagstiftaren i smyg och relativt obemärkt ha lossat förtöjningarna till en grundläggande avtalsrättslig princip som kanske ändå bör bibehållas fast förankrad i den del av rättsordningen där den en gång skapades.

62 Avtalsgrundande rättsfakta s. 29. 63 Se prop. 1990/91:171 s. 19. 64 Regeln skulle emellertid ge upphov till avsevärda praktiska tillämpningssvårigheter. Skulle exempelvis en felskrivning i ett priserbjudande följa 32 § 1 st. AvtL? Hur skulle ett erbjudande som gäller ”så långt lagret räcker” bedömas om lagret utgjorde endast ett fåtal varor, och hur skulle en giltig återkallelse ske? Här blottas alltså en svår balansgång mellan viljeförklaring och tillit. 65 Avtalsgrundande rättsfakta s. 28. 66 Marknadsrätt s. 27. 67 Jfr Avtalsgrundande rättsfakta s. 125. 68 Jfr Marknadsrätt s. 27.